Jag medverkar i boken ”Maten och moralen” (Ekerlids förlag, 2015, red Christer Isaksson). Läs gärna mitt bidrag nedan eller i boken, s 165 f f.
Omsorgen om djur och människor talar för minskad köttkonsumtion
Maten och moralen, Ekerlids, 2015
Mat marknadsförs ofta med bilder på glada djur och från idylliska bondgårdar. Kanske görs detta för att in i det sista motverka bilden av att mat numera produceras under lika fabriksmässiga förhållanden som bilar eller mobiltelfoner? För ingen vill ju äta en köttbit från en fabrik.
Vårt industrialiserade samhälle har utvecklat fantastiska möjligheter att producera livsmedel i stor skala. Djur föds upp på en plats, foder odlas på en annan, slakt sker många mil bort och mellan detta finns transporterna som den moderna livsmedelsindustrins blodomlopp. Priser har pressats och volymer har slagit nya rekord. Hade det handlat om tillverkning av bilar eller mobiltelefoner hade storskaligheten och industrialiseringen varit okomplicerad. Men när en bärande del i livsmedelsproduktionen omfattar levande kännande individer kanske vi måste erkänna att någon har betalat ett pris för detta? Djuren. I Sverige slaktas varje år långt fler djur än vad det finns människor. Det handlar om 2,5 miljoner grisar, drygt 400 000 kor och kalvar, 250 000 lamm och så mycket som 80 miljoner kycklingar varje år. Trots att svensk djurskyddslag slår fast att djuren ska ha möjlighet till ett naturligt beteende (§4) är uppfödningen, transporten och slakten snarare fabriksmässig än naturlig.
I början av 2000-talet arbetade jag som grävande journalist på Tidningen Djurens Rätt. Under premissen ”om slakthusen hade glasväggar skulle människor inte äta kött” gjorde jag reportage från pälsfarmer, djurtransporter, slakterier och olika former av djuruppfödningar. Några intryck har särskilt etsat sig fast som illustrationer av hur djur behandlas i dagens Sverige. Jag glömmer aldrig besöket hos grisuppfödaren i Mälardalen (som ansågs vara en mönsteruppfödare) med en griskulting som endast kunde hasa sig fram med frambenen. Från min sida av grisboxen frågade jag halvskrikande varför den rörde sig på det viset. Uppfödaren svarade att den lilla grisen hade brutna ben, troligen p g a suggan hade legat på den. Men den grisen skulle ge bra kött ändå, ansåg uppfödaren, varför grisen fick leva vidare sannolikt under stora plågor (den gången gjorde jag en anmälan vilket tillslut ledde till en fällande dom). Jag undrade efteråt vad det var för verksamhet som ledde till att griskultingarnas sugga inte uppmärksammar sina troligen skrikande kultingar när hon lägger sig över dem?
Jag noterar nu att vissa uppfödare vill lösa problemet med trängseln, oväsendet och stressen mellan suggan och kultingen genom att suggan ska hållas fixerad; fastspänd i en bur. Kanske kan det leda till att färre kultingar förolyckas (men inte ens det är säkert), men till vilket pris? Att inte kunna ens vända sig under flera veckor direkt efter födseln av sin avkomma måste vara ett av de största ingreppen man kan göra på ett djur.
Jag glömmer inte heller den maskin med långa infångningsarmar som hos en kycklinguppfödare i Sörmland samlade in tiotusentals kycklingar som skulle iväg till slakt. Maskinen var bättre än de idrottslag som varit där tidigare för att samla in fåglarna, fick jag höra. Efter infångningsmaskinen stoppades de pipande och flaxande kycklingarna in i minimala burar som staplades på varandra på lastbilsflaket. Framme vid slakteriet slängdes döda fåglar i uppställda sopsäckar. 2013 avled 180 000 kycklingar i Sverige i samband med transporten till slakteriet enligt Livsmedelsverket. Hur många som dog under just den transporten jag bevittnade vet jag inte.
Den svenska kycklingproduktionen måste för övrigt vara den mest fabriksmässiga av alla uppfödningsmetoder i svensk livsmedelsproduktion. Tiotusentals kycklingar hålls inomhus i samma uppfödningshall. De kan vara så många som 25 fåglar på varje kvadratmeter. Under mitt besök i Sörmland var det trångt och skränigt. Ljuset var på under den största delen av dygnet och kycklingarna hade fri tillgång till föda. På så sätt kunde den nykläckte kycklingen uppnå slaktvikten två kilo på 35 dagar eller mindre. Kycklingarnas skelett inte växer i samma snabba takt som resten av kroppen varför vissa lider av brutna ben och leder och dör i förtid. Mitt besök hos kycklinguppfödaren och slakteriet hade föregåtts av långa diskussioner både med branschorganisationen Svensk fågel och uppfödaren i sig. Det slutade med att jag fick göra mina besök, men utan att fritt dokumentera med kamera eller videokamera. Samma bemötande, med krav på journalistiska restriktioner, hade jag fått innan från flera andra animalieproducenter. Man undrar varför?
Djurtransporter är en bärande del inom den storskaliga animalieproduktionen. Så gott som alla djur transporteras när det är dags för slakt. Men många skickas också iväg för vidare uppfödning efter födseln. Den industrialiserade produktionen leder till att var och en inom produktionsledet gör det den är bäst på; avel, smådjursuppfödning, vidare uppfödning, transport och slakt. I början av 2000-talet avslöjade vi på Djurens Rätt hur tusentals nyfödda svenska kalvar exporterades till intensivuppfödning i Nederländerna. Tjurkalvarna var oönskade av de svenska mjölkproducenterna, men holländarna betalade bra. Resultatet blev en lång resa på lastbilssläp för de några veckor gamla kalvarna, som i enlighet med sitt naturliga beteende borde vara nära sin ko för att dia och känna närhet. Tack vare våra avslöjande reportage och omfattande protester fick vi faktiskt stopp på transporterna. Idag skickas nyfödda kalvar istället iväg till uppfödare i Sverige. En kortare transport och uppfödningsvillkor som är avsevärt bättre, men det innefattar likväl transporter av spädkalvar. Ett likartat och aktuellt exempel gäller de tusentals grisar som numera exporteras till Polen och Tyskland för både intensivuppfödning och slakt. Det innebär långa transporter helt i strid med djurens egna önskemål. Än så länge har inte de transporterna fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Det ska också nämnas att jag har flera fina minnen från KRAV-gårdar där grisarna bökade och byggde bon utomhus, kalvar som fick gå längre tid tillsammans med sin ko-mamma och nötköttsproducenter i Ångermanland som lät sina boskap beta utomhus i skogen året om. Det har handlat om uppfödningsmetoder långt ifrån fabriksmodellen, men därför också en produktion i marginalen endast för en nischmarknad. Hur vi ska kunna få se fler sådana exempel återkommer jag till.
Att mat har blivit som vilken vara som helst och måste produceras i fabriker är inte så konstigt sett utifrån världens konsumtionssiffror. Köttkonsumtionen i världen har mer än femfaldigast sedan 1950-talet. Konsumtionen kommer att fördubblas till 2050 jämfört med 1990-års nivåer om ingenting görs, spår FNs livsmedels- och jordbruksorgan, FAO. Trots att vi i Sverige har legat på internationellt sett höga nivåer har även vår köttkonsumtion fortsatt att öka. Sedan 1990 har den svenska konsumtionen ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012 (”Köttkonsumtionen i siffror”, Jordbruksverket, rapport 2013:2). Med den nivån hamnar svensken långt över världssnittet på 42 kilo per person och år. Om en snabbt växande befolkning i världen ska leva på samma sätt som vi måste djuren stängas in, transporteras och slaktas på löpande band. En uppfödning i linje med djurens rätt till naturligt beteende blir svår att uppnå.
Det här påverkar också vår miljö. Djuren föds i allt större utsträckning upp på spannmål producerade på åkrar, inte på bete eller restprodukter. I utvecklingsländer konkurrerar djurindustrierna med småbönder och fattiga människor om knappa resurser som rent vatten och odlingsbar mark. Många länder, inte minst i Latinamerika hugger ned och plöjer upp regnskog och annan viktig mark för att producera sojabönor för export samt ge utrymme till extensivt bete för kött- och mjölkdjur. Den svenska foderindustrin importerar mellan 200 000 till 300 000 ton sojabönor varje år. Det gör att våra största sammanhängande odlingsarealer snarare ligger i Brasilien än på hemmaplan.
Den stora animaliekonsumtionen medför en mängd miljörelaterade problem som övergödning, färskvattenförbrukning, avskogning, nedsmutsning av vattendrag och utsläpp av växthusgaser. Enligt FAO-rapporten ”Livestock´s Long Shadow” står världens animalieproduktion för 18 procent av världens utsläpp av växthusgaser. De svenska animalierelaterade utsläppen har ökat till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sunesson, Animal July 2012) och ligger på samma nivå avseende utsläpp som våra fyra miljoner personbilar.
För drygt två år sedan publicerade Jordbruksverket rapporten ”Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?” (Jordbruksverket, rapport 2013: 1). I den lyfter de upp den snabbt ökande konsumtionen av animalier och vilka konsekvenser denna kan få. Man konstaterar att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att med en minskad köttkonsumtion följer också bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. I rapporten lägger man fram en serie förslag på åtgärder som skulle kunna bidra till en minskad köttkonsumtion. I sammanfattningen skriver man: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.” (Jordbruksverket, 2013, sammanfattningen, sid. 5).
Jordbruksverkets rapport blev snabbt mycket omdiskuterad (det var visserligen inte första gången en svensk myndighet hade efterfrågat styrmedel för en minskad köttkonsumtion, Naturvårdsverket hade exempelvis gjort det innan i ett flertal rapporter). Vid sidan av förslaget om en ”koldioxidskatt på kött och andra animaliska produkter” föreslog Jordbruksverket ett ökad användande av den offentliga upphandlingen, satsningar på vegetariska måndagar, teknikutveckling, informationssatsningar m m för att minska utsläppen från köttindustrin.
Jag tror Jordbruksverket har helt rätt. Om vi verkligen vill ta omsorgen av djuren på största tänkbara allvar, liksom klimatfrågan och hur jordens befolkning ska brödfödas behöver köttkonsumtionen minskas kraftigt. Dessutom är det bra för folkhälsan med en ökad konsumtion av vegetabilier på bekostnad av köttet. Även om var och en kan göra val i sin vardag, att äta mindre kött eller helt och hållet avstå från det är det till syvende och sist en samhällelig fråga. På samma sätt som vi talar om en minskning av privatbilismen, rökning eller alkoholkonsumtion borde vi kunna göra detsamma med köttet.
Vi i Vänsterpartiet var faktiskt det första parti i Sveriges riksdag som lade fram en motion med förslag om minskad köttkonsumtion (Motion 1996/97:Jo520, ”Minskad köttkonsumtion” av Hanna Zetterberg och Maggi Mikaelsson). Idag har vi vidgat förslaget till att handla om det vi kallar hållbar mat. Med hållbar mat menar vi inte bara vegetarisk mat, utan också mat som är hälsosam, ekologisk, djuretisk, helst närodlad och självfallet god. Vi tycker egentligen att den tidigare regeringens ”Sverige – det nya matlandet” var en vällovlig satsning. Men i Matlandet saknade vi de konkreta miljömässiga mervärdena. Vänsterpartiets ”Sverige – det hållbara matlandet” syftar till att lyfta just dessa.
När jag har lyft behovet av minskad köttkonsumtion i riksdagsdebatter får jag inte alltför sällan får jag höra att vi politiker ska hålla oss borta från vad folk lägger på tallriken. Det är naturlig reaktion. Vem vill att någon annan bokstavligen ska peta i det de ska äta? Men om vi vet att våra konsumtionsmönster leder till en industriell och ofta okänslig uppfödning av djur och till växthusgasutsläpp som är lika stora som från våra personbilar. Borde vi inte göra något då? Många svarar nog ja på detta. Men går det att göra något? Kan vi gemensamt förändra våra beteenden? Ja, erfarenheterna från beteendeförändring skapade av politiska beslut är rätt goda.
Vi vet att informationskampanjer, höga skatter och andra politiska beslut har fått verkan. Man röker allt mindre i Sverige och i västvärlden över lag. Jag kommer ihåg hur det röktes på krogarna under mina studentår i Uppsala. Om någon då skulle ha sagt att dessa skulle bli rökfria inom ett decennium hade jag tagit det för ett aprilskämt. Idag är det inte bara de svenska krogarna som är rökfria, det är standard i många europeiska länder (inklusive det tidigare bolmande Sydeuropa). Svenskarna, med vårt lands placering mitt i det s k vodkabältet, skulle kunna vara storkonsumenter av alkohol. Men som en följd av vår restriktiva alkoholpolitik; höga skatter, begränsning av utbudet och information, ligger vår alkoholkonsumtion en bra bit under snittet i Europa. Och kanske ser vi också en trend inom privatbilismen? Vem hade kunnat tro att det skulle gå att rå på den (manliga) bastionen, att få köra bil så mycket man önskar? Men enligt ny statistik har antalet körda mil med privatbilar gått ned alla år i rad sedan 2008 (Miljöbarometern Stockholms stad 31/3-15). Bedömare menar att det inte bara har med den ekonomiska nedgången att göra, utan att det kan vara ett resultat av en medveten politik för att få ned bilåkandet.
Därför borde det inte heller vara utopiskt att verka för en minskad köttkonsumtion och överlag verka för mer hållbar mat. Naturvårdsverket skriver i rapporten ”Köttkonsumtionens klimatpåverkan” att det finns en stor acceptans bland svenska folket för förändrade konsumtionsmönster och de tar just rökförbudet på restauranger som exempel. Man konstaterar också att en minskad köttkonsumtion inte bara skulle leda till minskade utsläpp utan också medföra en förbättrad folkhälsa (”Köttkonsumtionens klimatpåverkan – drivkrafter och styrmedel” (Naturvårdsverket 2011, rapport 6456). I en opinionsundersökning från Naturvårdsverket säger mer än hälften av Sveriges befolkning att de är positiva till en minskad köttkonsumtion. Denna benägenhet är för övrigt mycket högre hos kvinnor där kvinnor 69 procent är beredda att minska sin köttkonsumtion för klimatets skull (Genusperspektiv på allmänhetens kunskaper och attityder till klimatförändringen, Naturvårdsverket, 2009).
Det här är hoppfullt. Beteenden går att ändra om vi bara vill. Och ändrar vi matbeteenden uppnår vi en massa positivt för samhället, miljön, djuren och också oss själva.
Vad ska vi då äta i framtiden? I framtiden får kanske köttkonsumtionen likartad status som t ex alkoholkonsumtion. Den totala konsumtionen går kraftigt ned, men är inte förbjuden. Konsumtionen präglas av måttfullhet och en viss kräsenhet. Kvalitet går före volym. Det skulle skapa förutsättningar för att lämna dagens industriella uppfödning, transport och slakt av miljontals kännande individer bakom oss. De djur som föds upp skulle kunna leva enligt Djurskyddslagens §4 om möjlighet till naturligt beteende på allvar.
Istället för att konkurrera om volymer och till lägsta pris skulle svenska lantbrukare kunna bli ledande i världen med att producera det vi måste äta mer av i framtiden; mat med vegetabilier som bas. De animalier som skulle produceras skulle ligga högst upp i kvalitetskedjan. Djuren ska ha levt ett naturligt liv innan deras dagar är slut. Maten garanteras frihet från både antibiotika, hormoner och GMO, saker som vi vet att europeiska konsumenter hyser stor tveksamhet inför. Kemikalieanvändning och fossila insatsvaror är begränsade, ja kanske blir merparten av det vi producerar ekologiskt? Sverige skulle kunna bli världsbäst på hållbar mat.
Tvärt emot vad många förutspår tror jag Sverige kommer att ha goda förutsättningar för att producera just denna mat i framtiden. Med förändringar av klimatet kommer rent vatten och odlingsbar mark fri från miljögifter vara knappa resurser. Detta är något vi har i stora mängder i Sverige. Mat fri från antibiotika och hormoner torde också kunna vara ett starkt säljargument i framtiden. Att allt fler kommer att bli vegetarianer i framtiden pekar det mesta på, men den riktigt intressanta omställningen får vi kanske när den stora merparten blir drar ned på sin animaliekonsumtion och vill äta mer vegetariskt och blir s k flexitarianer (deltidsvegetarianer). Då kommer efterfrågan på god och näringsrik vegetarisk mat, kanske med svenska baljväxter som bas, öka lavinartat. Jag undrar om svensk livsmedelsnäring har beredskap för denna omställning?
En hållbar livsmedelsproduktion börjar och slutar vid att erkänna att mat inte är som vilken vara som helst. Att mat väcker känslor och ska få göra detta. Att en stor del av maten kommer från levande och kännande individer som förtjänar respekt och har rätt till ett naturligt beteende. Vi behöver helt enkelt avindustrialisera de delar av livsmedelsproduktionen som har med djur att göra. Det är på intet sätt en utopisk önskan, men för att bli uppfylld förutsätter den rätt rejäla minskningar av animaliekonsumtionen, främst kött.
Kopplat till detta ser jag en del andra viktiga förändringar som går väl hand i hand med en minskad köttkonsumtion och respekt för djuren. Till att börja med måste vi inse att mat inte kan fortsätta att vara så billigt som det är idag. Vill vi att maten ska vara mer etisk mot djuren, produceras närmare oss och vara ekologiskt sätt hållbar måste vi helt enkelt vara bredda att betala mer för den. Statusen måste också höjas för de som producerar mat. Att framställa föda som andra kan äta tycks ha en sällsynt låg status i vårt samhälle. Varför vet jag inte, men det syns tydligt i allt från överlevnadsvillkoren för våra bönder, satsningar på lantbruksutbildningar till priset på en liter mjölk eller ett kilo köttfärs. Enskilda länder måste också få bestämma mer över sin livsmedels- och jordbrukspolitik. Inom EU är jordbrukspolitiken det mest harmoniserade (=likriktade) området. Det lägger en hämsko på utveckling och innovationer av vår egen jordbruks- och livsmedelspolitik. Sist men inte minst, måste vi erkänna att mat är något som väcker känslor och inte löper enligt samma parametrar som produktion av skruvar och muttrar. Jag läste en undersökning om att hela 90 procent av svenskarna anser att det är viktigt att få veta varifrån maten kommer, från vilket land eller vilken region (”Hållbar konsumtion av jordbruksvaror”, Jordbruksverkets rapport 2010:19). Det är ett fullt legitimt krav på det som vi dagligen stoppar i våra och våra barns munnar, men idag omöjligt att uppnå för en stor del av våra produkter.
I framtiden hoppas jag att vi kan producera mat vi är stolta över. Att vi har en produktion med full insyn och där inget behöver döljas för granskande journalister eller konsumenter. Kanske äter vi en femtedel av det kött som äts idag, men det är fem gånger bättre och mer etiskt. Svenska bönder och företag kommer att ta fram mängder av smarta och goda livsmedel, främst med vegetabilier som bas. Innovativa svenska matproducenter tar fram nya vegetariska livsmedel som kanske också blir stora exportprodukter. Vi producerar mer mat men på en mindre yta, fler magar kan mättas och utsläppen blir mindre. Och inte minst; mat får det erkännande som det förtjänar, som något helt och hållet oundgängligt. De som arbetar med mat får den respekt de förtjänar och kan leva på det viktiga arbete de utför.
Vill vi nå dit måste vi ta ett samhälleligt ansvar för det vi äter. På samma sätt som vi har politik för välfärden, jobben eller infrastrukturen behöver vi politik för maten. En livsmedelsstrategi är aviserad. Det är bra, men det viktigaste är vad den fylls med. Maten – den hållbara maten – miljön och djuren måste högst upp på dagordningen.
Jens Holm, riksdagsledamot (V)