Konsumtionens miljö- och klimatpåverkan

Jag kommer framöver debattera konsumtionens klimatpåverkan med miljöminister Karolina Skog. Detta bl a med anledning av WWFs intressanta rapport Living Planet Report. Läs min interpellation hos riksdagen eller nedan.

Interpellation 2016/17:178 Konsumtionens miljö- och klimatpåverkan
av Jens Holm (V) till Miljöminister Karolina Skog (MP)
För några veckor sedan presenterade Världsnaturfonden rapporten Living Planet Report 2016, en omfattande genomgång över tillståndet för biologisk mångfald, resursanvändning och växthusgasutsläpp. I Sverige vill vi gärna slå oss för bröstet när det gäller miljöfrågor. Men i WWF:s rapport hamnar Sverige dessvärre i värstingligan om man ser till hela vår klimat- och miljöpåverkan, det vill säga om man också räknar med konsekvenserna av vår konsumtion och import från andra länder. Enligt Living Planet Report skulle det behövas 4,2 jordklot om alla invånare i världen levde och konsumerade som svenskarna gör, en av den högsta belastningarna bland världens länder och ett avtryck som växt sedan WWF gjorde sin förra rapport för två år sedan. Enligt rapporten behöver varje svensk drygt sju hektar odlingsbar mark för att upprätthålla sin livsstil. Snittet för Kina är 3,4 och för Tanzania 1,3 hektar. I världen finns en klar korrelation mellan ekonomisk nivå och miljöbelastning; med rikedom ökar konsumtionen och därmed utsläppen. På samma sätt är det inom länderna; rika personer gör ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än personer med mindre inkomster.

Det är inte första gången dessa ohållbara konsumtionsmönster har granskats. Detta gjordes till exempel i Naturvårdsverkets rapport Hållbara konsumtionsmönster (2015), som konstaterade att de svenska konsumtionsrelaterade utsläppen har ökat kraftigt de senaste decennierna samt att det i dag inte finns några konkreta åtgärder eller mål för att minska dessa. Naturvårdsverket har också efterfrågat en strategi för att minska den svenska konsumtionens klimat- och miljöpåverkan i Sverige och andra länder, liksom identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av de svenska miljökvalitetsmålen skriver man i rapporten Omställning till hållbara konsumtionsmönster (2015): Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lade tidigare i år fram sitt slutbetänkande. Där fanns inget konkret förslag om målsättning för att hantera de konsumtionsrelaterade utsläppen. Beredningen konstaterade emellertid att det står varje regering fritt att föreslå något sådant.

WWF pekar på köttkonsumtionen som ett av de områden som har störst påverkan på resursutnyttjande och på utsläpp av växthusgaser, och man föreslår att ett mål sätts upp om minskad köttkonsumtion. Men miljöministern har avfärdat en sådan målsättning (Sveriges Radio den 27 oktober 2016).

Med anledning av detta vill jag fråga miljöminister Karolina Skog:

1. Är det ministerns bedömning att Sveriges ekologiska avtryck är hållbart?

2. Avser ministern att ta fram ett mål för hur mycket de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska?

3. Avser ministern att vidta åtgärder för att minska köttkonsumtionens miljö- och klimatpåverkan, till exempel genom en målsättning om minskad köttkonsumtion?

Sätt stopp för flygets frikort

Ett antal forskare skriver idag bra på DNdebatt om vikten av att komma tillrätta med flygets snabbt växande utsläpp. Jag skriver också idag om flygets utsläpp och vad som borde göras. Läs på Aktuell Hållbarhet eller nedan. Dessutom är det nu klart att jag kommer debattera den här frågan med infrastrukturminister Anna Johansson, ti 20 december. Läs min interpellation om flyget och klimatet.

Sätt stopp för flygets frikort
Aktuell Hållbarhet, 2016-11-30
Utsläppen från flygsektorn hör till de snabbast växande i världen. Sedan 1990 har flygandets utsläpp ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Det är bra att det nu presenteras ett förslag till flygskatt till regeringen. Men en skatt kommer inte vara tillräckligt för att minska flygets snabbt ökande utsläpp.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Nu är ICAO-förhandlingarna färdiga och enligt överenskommelsen kommer flygsektorns utsläpp att få fortsätta att öka fram till och med 2020. Därefter kan de fortsätta att öka än mer, men ska då börja att kompenseras genom uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system; CORSIA.

ICAO-överenskommelsen har med rätta kritiserats hårt av miljörörelse och forskare, men välkomnats förvånande nog av ministrarna Isabella Lövin (MP) och Anna Johansson (S).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med billiga och osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma tillrätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle, investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor samt att flyget borde betala skatt för flygbränslet.

Många förvånas över flygindustrins snabbt växande utsläpp. Men är det så konstigt egentligen? Det är billigare än någonsin att flyga. Utrikesflyget är både skatte- och momsbefriat. Nattåg läggs ned och tågresandet blir dyrare bland annat på grund av SJ:s avkastningskrav och höjda banavgifter.

En flygskatt är en viktig åtgärd för att minska flygets utsläpp, men det räcker inte. Att hylla ett system som låter den internationella flygindustrins utsläpp fortsätta att växa håller inte heller.

Vad tänker den svenska regeringen göra för att minska flygets utsläpp, i Sverige och internationellt? I tider av värmerekord på Arktis och annan förvärrad klimatförändring är det nog fler än jag som ser fram emot svar på den frågan.

Det är dags att sätta stopp för flygets frikort från klimatansvar.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Agera mot flygets utsläpp

Utsläppen från den internationella flygsektorn är troligen de snabbast växande utsläppen i världen räknat per sektor. Sedan 1990 har de ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar.

Dessvärre saknar Sverige konkreta styrmedel för att minska dessa utsläpp. En särskild utredare ska på regeringens uppdrag ta fram förslag på skatt på flygresor i syfte att minska sektorns klimatpåverkan. Det är bra, men mer borde göras både nationellt och internationellt. Så, vad kommer regeringen göra? Detta vill jag debattera med klimatminister Isabella Lövin. Se min interpellation här eller nedan.

Interpellation 2016/17:145 Åtgärder för att minska flygets utsläpp

av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Utsläppen från den internationella flygsektorn är troligen de snabbast växande utsläppen i världen räknat per sektor. Sedan 1990 har de ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Dessvärre saknar Sverige konkreta styrmedel för att minska dessa utsläpp. En särskild utredare ska på regeringens uppdrag ta fram förslag på skatt på flygresor i syfte att minska sektorns klimatpåverkan. Det är bra, men mer borde göras både nationellt och internationellt.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Tidigare i höst kom länderna inom ICAO överens om hur flygets utsläpp ska hanteras. Flygsektorns utsläpp kommer att få fortsätta att öka fram till och med 2020. De utsläpp som ökar efter 2020 får sektorn kompensera med uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system, Corsia. Efter 2027 ska systemet bli obligatoriskt för de deltagande länderna. ICAO-överenskommelsen anses inte vara förenlig med Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till långt under 2 grader Celsius och att åtgärder ska vidtas med sikte på 1,5 graders maximal uppvärmning. Överenskommelsen har kritiserats av miljörörelse och forskare, men välkomnats av regeringen (pressmeddelande den 6 oktober 2016).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma till rätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är att flyget betalar koldioxidskatt/energiskatt för flygbränsle, full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle samt investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:

  1. Gör statsrådet bedömningen att ICAO-överenskommelsen är förenlig med Parisavtalets målsättning om att begränsa uppvärmningen till långt under 2 grader Celsius?
  2. Avser statsrådet att vidta ytterligare åtgärder, förutom nämnda utredning om flygskatt, på det nationella planet för att minska flygsektorns snabbt växande utsläpp?
  3. Avser statsrådet att vidta åtgärder på det internationella planet för att minska flygsektorns snabbt växande utsläpp?

 

Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

COP22 – mer måste göras

Idag inleds klimattoppmötet COP22 i Marrakech, Marocko. Inför toppmötet har FN presenterat sin årliga genomgång av läget för klimatet, i synnerhet med fokus på världens länders åtaganden Emissions Gap Report 2016. Även om man de senaste åren har kunnat skönja en lätt utplanande trend i världens utsläppskurva är de årliga utsläppen på 52,7 gigaton långt från vad som är hållbart. Och av de senaste 15 åren som gått sedan år 2000 har det slagits värmerekord under tio. Vi är ute på en mycket farlig väg.

Rapporten går igenom klimatbidragen från 187 av de 195 länder som står bakom Parisavtalet. Skulle länderna göra allt de säger att de kommer göra för klimatet kommer utsläppen ändå öka med 2,9-3,4 grader till 2100 konstaterar rapporten. Det håller förstås inte.

Långt mycket mer måste alltså göras om vi ska hålla den globala uppvärmningen inom säkra gränser, vilket enligt rapporten blir max uppvärmning på 1,5 grader C. Här skulle Sverige kunna ha en helt avgörande roll som föregångsland. Därför vill jag veta vad Sverige kommer göra inför COP22. Imorgon kl 13.00 kommer jag därför debattera frågan med klimatminister Isabella Lövin. Jag vill veta vad hon kommer göra för att få toppmötet att landa i ambitiösare åtaganden än det vi hittills har fått på bordet. Läs min interpellation här eller nedan.

Förresten, klimattoppmötet äger rum i Marrakech, Marocko. Marocko är en ockupationsmakt och ockuperar brutalt Västsahara sedan 1975. Därför borde klimattoppmötet inte ha fått arrangeras i Marocko. I år väljer jag därför att inte resa till klimattoppmötet.

Interpellation 2016/17:63 Klimattoppmötet COP22
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Mellan den 7 och 18 november äger klimattoppmötet COP22 rum i Marrakech i Marocko. Mötet är det första i sitt slag efter klimattoppmötet i Paris, i fjol. Mötet i sig blir historiskt eftersom tillräckligt många länder väntas ha ratificerat Parisavtalet inför öppnandet av COP22. Inför Paris lämnade samtliga parter in nationella klimatbidrag; INDC (Intended Nationally Determined Contributions) – löften om vad man avser att göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Sverige har inte lämnat in något eget bidrag, utan har helt förlitat sig på EU:s INDC på fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen, samt flera organisationer och oberoende forskare, har konstaterat att de samlade klimatbidragen inte alls räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på under 2 grader Celsius och med sikte på 1,5 grader. De bidrag som nu ligger på bordet borgar snarare för en direkt okontrollerad och farlig klimatförändring. Professorn i miljövetenskap Johan Rockström kommenterade exempelvis ländernas samlade klimatbidrag med följande ord: … med de löften som finns nu går vi mot tre graders uppvärmning vilket vore en katastrof för mänskligheten. (SVT 10/12-15).

Mycket mer måste alltså göras. Det här gäller inte minst Sverige och resten av EU. Hittills har vi inte sett att S-MP-regeringen lagt förslag om högre klimatmål, utan de ligger kvar på den tidigare regeringens mål om minskade utsläpp med 40 procent till 2020. Vänsterpartiet föreslår att Sveriges klimatmål höjs till minus 52 procent och att allt ska göras på hemmaplan. I dagsläget tycks regeringen inte heller driva på för att EU ska skärpa sitt minskningsmål till 2030 så att utsläppsminskningen blir mer än endast 40 procent.

Jag vill också påminna om löftet från klimattoppmötet i Köpenhamn, där de rika länderna utlovade 100 miljarder US-dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Men hittills är det oklart hur mycket pengar EU kommer att anslå, samt om dessa pengar blir nya och additionella, det vill säga att de inte tas från andra områden (exempelvis biståndet).

Industriländerna (Annex 1-länderna) har åtagit sig att överföra ny modern teknik till utvecklingsländerna i syfte att minska utsläppen. Jag har tagit del av utkastet till EU-position inför COP22 samt den svenska regeringens ståndpunkter, och jag noterar bristen på konkreta förslag på tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna både i EU-slutsatserna och i den svenska positionen. Ett center för tekniköverföring har visserligen inrättats (CTCN i Köpenhamn), men det saknas konkreta politiska initiativ för att underlätta tekniköverföringen. Sverige borde ta sådana initiativ och driva på EU och andra industriländer så att en storskalig tekniköverföring kan komma till stånd. Det skulle bland annat kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent- och immaterialrätt på vissa utvalda miljötekniker.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:
1. Avser statsrådet att presentera ett svenskt klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s till COP22?

2. Avser statsrådet att verka för nya finansieringskällor till FN:s klimatfonder, och i så fall vilka?

3. Vilka konkreta politiska reformer avser statsrådet att driva för att underlätta tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna?

EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

Mogherini, EU, Colombia, klimatflyktingar

Igår träffade jag EUs utrikeschef Federica Mogherini. Vi var några riksdagsledamöter som lyssnade på hennes dragning om EUs uppdaterade utrikesstrategi. Efter det diskuterade vi en del och ställde frågor. Jag tog upp Colombia och frågade vad EU kunde göra för att underlätta fredsprocessen i landet, trots nejet i folkomröstningen förra söndagen. Det var ett ämne som Mogherini uppenbarligen var engagerad i. Hon talade inlevelsefullt om hur EU var redo att rulla ut en mängd olika projekt efter att folkomröstningsresultatet var klart, men efter att nejsidan vann med minsta tänkbara marginal gick luften ur lite grann. Hon berättade att EU trots allt kommer att genomföra flera fredsprojekt i landet och att hon har goda förhoppningar om ett slut på det över 50 år långa inbördeskriget. Nobelpriset till Colombias president Juan Manuel Santos underlättar, menade hon.

Federica Mogherini berättade också att EUs beslut nyligen att ta bort gerillan Farc från terrorlistan var ett sätt för EU att stödja de fredliga krafterna i landet.
”Så länge Farc fortsätter att inte ta till vapen och följa det man kommit överens om i fredsavtalet kommer de fortsätta att inte vara på listan över terroristorganisationer”, berättade hon. Det har hon ju helt rätt i och kanske kan det ses som ett sentida erkännande av att EUs terrorlista ofta motverkar sitt syfte, nämligen att få aktörer att tala med varandra istället för att kriga.

Vi diskuterade också klimatförändringar och risken för att ännu fler personer kommer tvingas på flykt i framtiden. Det finns uppskattningar om att vi i framtiden kan ha flerdubbelt så många flyktingar som idag endast pga det förändrade klimatet. Har EU i sin strategi fullt ut internaliserat klimatproblematiken?, undrade jag. Mogherini menade att den nya utrikesstrategin har mer av en klimatdimension. Jag vet inte om jag håller med om det. Man talar om ”klimatdiplomati” och att en större del av biståndet ska vara miljörelaterat, men inte så mycket mer.

Syrien, Palestina, Turkiet och den rådande flyktingsituationen var andra saker vi diskuterade. Intressant det också.

Verktyg finns men politiska beslut saknas

Lite oväntat kan tyckas att två professorer på Handelshögskolan i Stockholm skriver på DN-debatt om behovet av minskad konsumtion för klimatets skull. Men de har helt rätt, professorerna Lin Lerpold och Örjan Sjöberg. Dessvärre landade Miljömålsberedningen inte i någon målsättning för de konsumtionsbaserade utsläppen. Men regeringen kan lägga fram ett sådant förslag. Jag skriver om det på DN-debatt i min replik. Läs där eller nedan.

Verktyg finns men politiska beslut saknas
DNdebatt, 2016-10-10
Lin Lerpold och Örjan Sjöberg, professorer på Handelshögskolan i Stockholm, lyfter upp något centralt när de kritiserar regeringen för att inte våga utmana dogmen om en ständigt ökande konsumtion. Trots att alla vi vet det helt uppenbara; att leva som vi gör i Sverige eller andra industrialiserade stater är helt ohållbart i ett globalt perspektiv. Skulle alla världsmedborgare leva som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till. Vi brukar vara stolta över att våra utsläpp i Sverige har minskat successivt, men vad är det värt när utsläppen i andra länder som direkt en följd av vår konsumtion växer lavinartat?

Det handlar om alla prylar vi konsumerar som är tillverkade i andra länder. Det kan också handla om utsläppen från utrikesflyget eller från vår konsumtion av kött och andra animaliska livsmedel som var och en står för nästan lika stor klimatpåverkan som våra 4,5 miljoner personbilar. Men idag syns inte dessa utsläpp och konkreta styrmedel saknas.

När sju av riksdagens åtta partier i den s k Miljömålsberedningen förhandlade om en klimatlag och långsiktiga klimatmål för Sverige var ett av förslagen, både från undertecknad och flera av beredningens sakkunniga, att det skulle införas mål och styrmedel även för de konsumtionsrelaterade utsläppen. För det tyckte vi att vi hade goda argument. Vår expertmyndighet på miljöområdet, Naturvårdsverket, har identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I utvärderingen av de svenska miljökvalitetsmålen skriver Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”, Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar också vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Vi står alltså inte utan verktyg, det är de politiska besluten som saknas.

Men istället för att ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen landade Miljömålsberedningen i ett konstaterande att det står regeringen fritt att föreslå mål och åtgärder för dessa utsläpp. Bollen är alltså tillbaka i regeringens knä. I början av nästa år har regeringen lovat att en proposition baserat på Miljömålsberedningens förslag. Det vore ett ypperligt tillfälle att också ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen genom att lägga fram ett kompletterande mål och förslag på åtgärder för dessa.

Det skulle vara att ta det s k generationsmålet på allvar; att lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Att våga tala om minskad materiell konsumtion till förmån för annan hållbarare borde vara en del i en sådan politisk målsättning.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson och ledamot av Miljömålsberedningen

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget

Jag skriver i Altinget om EUs otillräckliga förslag till s k bördefördelning/ansvarsfördelning för minskade utsläpp till 2030. Läs där eller nedan.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget
EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man titta på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EUs medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

 

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den s k icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

 

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal s k flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5,6 och 7). Länder ska ex vis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EUs handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

 

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp som kommissionen föreslår är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen att den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen. Kommissionens s k flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (t ex både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är OK att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar ex vis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

 

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till. Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln. Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill? Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna? I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller t o m öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten. Det är bra att Kristina Yngves parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

  • EUs totala klimatåtagande måste skärpas till minst – 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
  • Täpp till kryphålen. Det ska inte vara OK att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
  • Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
  • Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

Jens Holm (V), klimattalesperson och riksdagsledamot

Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.