Utsläpp och ojämlikhet

Jag har tillsammans med mina kollegor Elin Segerlind (V) och Tony Haddou (V) debatterat ojämlikhet och utsläpp med klimatminister Isabella Lövin (MP). Det är inte rimligt att den rikaste tiondelen i Sverige släpper ut fyra gånger mer än den fattigaste. Vi behöver en jämlikhetsdimension i klimatomställningen!

Klimatåtgärder är i sig ofta omfördelande, men det görs för lite på andra politikområden för att minska superutsläpparnas utsläpp. Ni kan se vår debatt på riksdagens Webbtv och min interpellation här.

Jämlikhet är viktigt i klimatpolitiken av följande skäl:

  1. Rättvisan
    Det är helt enkelt orättvist att ett fåtal ska få konsumera upp flertalets utrymme för utsläpp. Alla måste bidra till omställningen, och de som släpper ut mest måste göra mest.
  2. Effektiviteten
    Vi människor är flockdjur. Om grannen åker på en weekendresa till London vill du också göra det. Därför måste de rikastes livsstil tyglas så att de inte fungerar som inspiratör för flertalet.
  3. Utsläppen
    De rikaste tio procenten släpper ut 17 ton per person. Det är stora utsläpp. Vi vet att om världens rikaste tiondel minskade sina utsläpp ned till EU-snittet skulle det innebära en total minskning av världens utsläpp med 33 procent. Det är stora utsläpp det handlar om.
  4. Den globala rättvisan
    Det är också orimligt att rika länder har en mycket större klimatpåverkan än fattiga länder i världen. Den industrialiserade delen av världen måste gå före i klimatomställningen.
  5. Världssamfundet
    I klimatkonventionen och Parisavtalet är världens länder överens om att klimatomställning måste baseras på principen om rättvisa, man talar om ”equity”. Man talar också om historiska utsläpp, som avser de utsläpp som den rika i-världen historiskt har bidragit med och därmed minskar utvecklingsmöjligheten för de fattigare länderna. Vi måste agera utifrån de principer vi är överens om.

Regeringen måste ställa tuffare klimatkrav på EU

EU-toppmötet beslutade att utsläppen ska minska med 55 procent. Det är alldeles för lite om Sverige och EU ska nå Parisavtalet. Isabella Lövin och Stefan Löfven skryter gärna om Sveriges klimatpolitik men nu sänker de ambitionerna i EU. Vi måste minska utsläppen mycket mer, skriver jag och Malin Björk (V) EU-parlamentariker i ETC idag. Läs vårt inlägg hos ETC eller nedan.

Regeringen måste ställa tuffare klimatkrav på EU
ETC, 2020-12-21

S-MP-regeringen måste kräva tuffare klimatmål för att mota högerkrafter och klimatförnekare i Europa. Om vi ska nå Parisavtalet måste EU och medlemsländerna minska sina utsläpp dramatiskt. Klimatrörelsen och Vänsterpartiet kräver en minskning av utsläppen med 70 procent till år 2030 jämfört med 1990 års nivåer. EU har nu enats om en utsläppsminskning med 55 procent till år 2030.

Det räcker inte om vi ska nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller max 2 grader.

Det här är Vänsterpartiets krav:

  1. Minska utsläppen med 70 procent. Vi vill att regeringen i förhandlingarna med EU-parlamentet om den nya klimatlagen driver att utsläppen ska minska med 70 procent till år 2030. Det ger en tydlig signal till högerpartierna och klimatförnekarna som inte lyssnar på forskarna.
  2. Ställ om jordbruket. Även om vi skulle halvera utsläppen från fossila bränslen imorgon så får EU svårt att nå Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till 1,5–2 grader eftersom jordbruket står för stora utsläpp. De klimatdestruktiva jordbrukssubventionerna måste bort och EU-länderna måste minska sin köttproduktion. EU måste även höja kraven på importerade livsmedel. Därför vill vi införa höga klimatkrav i alla handelsavtal som EU ingår, annars exporterar vi bara våra utsläpp.
  3. Ställ om ekonomin. Alla investeringar som EU gör måste gå till hållbara projekt. När kolgruvor och kärnkraftverk läggs ner, när bensinbilar inte längre får säljas, då måste vi ha realistiska alternativ att erbjuda folk som blir av med jobbet. Vi vill att den Europeiska investeringsbanken görs om till en klimatinvesteringsbank. Inga EU-pengar ska gå till nya motorvägar eller flygplatser. I stället vill vi bygga ut tågtrafiken och öka sol- och vindkraften.
  4. Vi kräver klimaträttvisa. Fattiga länder och individer i Europa måste få stöd och de stora företagen och de rika måste vara de som betalar mest för omställningen. EU:s ekonomiska politik måste förändras efter eftersom den prioriterar företagens vinstintressen före människor och natur.
  5. Stoppa alla skatteflyktingar. Minst 650 miljarder kronor försvinner varje år från vår gemensamma välfärd till skatteparadis. Vi kräver krafttag mot skatteparadis och storföretag som fifflar med skatten. Pengarna behövs för klimatet och välfärden.

Högern vill sänka klimatmålen och därför behöver vi modiga politiker som lyssnar på klimatforskare och de miljontals ungdomar som strejkar för klimatet. Vänsterpartiet kommer fortsätta ligga främst i arbetet för ett Europa som är klimatneutralt, rättvist och solidariskt. Nu vill vi att S- och MP-regeringen ställer högre krav på klimatarbetet och politiken i EU.

MALIN BJÖRK, EU-PARLAMENTARIKER
JENS HOLM (V), RIKSDAGSLEDAMOT OCH KLIMATPOLITISK

Ännu en vänsterseger

Har just debatterat att underlätta för innehavare av b-körkort (alltså, vanligt körkort) ska kunna få köra lätta lastbilar på el, biogas eller vätgas. Och, det ni vad? Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) gör precis det som vi krävt nu i ett år. Det ska bli möjligt att framföra en miljölastbil med ett vanligt körkort. Detta kommer att leda till:

  1. Färre transporter.
  2. Tystare och renare transporter.
  3. Mindre buller.
  4. Renare luft att andas.
  5. Minskad klimatpåverkan.

Kul när Vänsterpartiet än en gång blir bönhörda (även om vi vill att processen ska gå fortare).

Här kan du se dagens debatt.

Här kan du se det förslag vi väckte för ett år sedan. Nu händer det!

Regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna

Vi skriver på DNdebatt idag. Läs vårt inlägg där eller nedan.

S/MP-regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna
Dagens Nyheter, 2020-12-09

Oxfams och Swedish Environment Institutes rapport om svensk klimatojämlikhet är mycket efterlängtad och välkommen. Att den rikaste procenten i Sverige släpper ut mer än tio gånger mer per person än den fattigaste tiondelen är ett tydligt exempel på ojämlikheten. Och det är rent utsagt provocerande att när merparten av svenskarna har minskat sina utsläpp så har den rikaste delen av svenskarna fortsatt att öka utsläppen. Vi kan inte stillatigande låta en liten klick klimatvärstingar fortsätta som om ingenting har hänt och öka sina utsläpp i kraft av en helt och hållet ohållbar livsstil.

Vi har länge efterfrågat ett rättviseperspektiv i miljö- och klimatpolitiken. Inte så att klimatpolitiken i sig skapar orättvisor. Tvärt om, i dag är det de med sämst ekonomiska förutsättningar som drabbas värst av utsläpp och föroreningar. Därför har de grupperna också mest att vinna på en klimatomställning.

Dessvärre ser vi sällan, eller aldrig, en ambition från S/MP-regeringen att synliggöra och åtgärda de klimatorättvisor som finns. FN:s klimatsamarbete ska baseras på principen om rättvisa (equity). Det kan tolkas som att de med störst klimatpåverkan också ska ta det största ansvaret för minskade utsläpp. Lite förvånande för vissa, men det är inte den politik den socialdemokratiskt ledda regeringen driver. För ett år sedan presenterade regeringen sin klimathandlingsplan för den här mandatperiodens klimatarbete. Det var en plan som främst aviserade nya utredningar och helt utan ambition att stärka jämlikheten.
Det är hög tid att komma till rätta med klimatojämlikheten. Politiken måste i större utsträckning utkräva ansvar för de med störst klimatpåverkan. Det här kan inte bara vara klimatpolitikens ansvar, utan det behövs samtidigt en radikal omläggning av skattepolitiken Under de tre senaste decennierna har klyftorna ökat i Sverige, som ett resultat av en medveten politik.

De klyftorna ser vi nu också i vår miljöpåverkan. Omställning till ett hållbart samhälle måste därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. Därför är det nödvändigt med ett reformerat skattesystem i syfte att öka jämlikheten genom omfördelning och skapa förutsättningar för att lyckas med den gröna omställningen.

När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Den övergripande uppgiften måste därför vara att verka för en ekonomisk politik som utjämnar klyftor mellan rika och fattiga. Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Den politiken skulle kunna utvecklas mer. Till exempel genom:

● En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

● En justering av bonus malus med en högre skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp.

● Fasa ut rot-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

Det är hög tid att synliggöra vår tids klimathjältar. Det är inte direktören i sin Tesla och klimatkompenserade Londonresor. Klimatföredömet är snarare förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern.

Tony Haddou (V), riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Elin Segerlind (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

De rikas utsläpp – dags att agera

Vilken viktig rapport! Oxfam och SEI har idag släppt rapporten Svensk klimatojämlikhet (presenterad på DN-debatt idag). Jag har tidigare kommenterat deras viktiga granskningar av utsläppsorättvisor i värden, som att världens rikaste tiondel står för nästan lika stora utsläpp som hälften av hela världens befolkning.

Nu har de satt svenskarnas utsläpp under luppen och relaterar detta till våra inkomster. Slutsatsen är det som vi länge sagt i Vänsterpartiet. Ju större plånbok, desto mer utsläpp. Den rikaste procenten släpper ut hela 43 ton CO2/pers/år. Den rikaste tiondelen i Sverige släpper ut 17 ton/person/år, vilket är fyra gånger så mycket som den fattigaste tiondelen (fyra ton/person/år). Ska vi uppfylla Parisavtalet måste den rikaste tiondelen minska sina utsläpp med 87 procent de kommande tio åren.

Intressant är också att den fattigaste tiondelen i Sverige faktiskt har minskat sina utsläpp med 16 procent sedan 1990, medan de rikaste inte har minskat sina utsläpp. Sverige som land har minskat våra utsläpp med nästan 30 procent sedan 1990. De rikaste är alltså utsläppsvärstingar som fortsätter precis som förut och motverkar våra klimatmål.

Varför pratar vi så lite om detta? Om vilka som släpper ut och vilka som faktiskt lever som vi ska, med minskade utsläpp?

Klimathjälten är förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern. Eller studenten som bor i kollektivet, som cyklar och äter vegetariskt.

Inte direktören som kör Tesla och klimatkompenserar för flygresan till London.

Det finns så mycket vi skulle kunna göra politiskt för att förändra detta.

För det första behöver vi en mer omfördelande ekonomisk politik, där rika bidrar mer till det gemensamma.

Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Här går det att extrapolera politiken ytterligare. Tex med:

1. En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

2. Höjd skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp – intäkterna till kollektivtrafiken.

3. Skatt på livsmedel med höga utsläpp – intäkterna till offentlig växtbaserad mat.

4. Skrota ROT-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

5. Förbud mot en mängd onödiga lyxprodukter som bara ökar utsläppen här hemma men också i de länder där de produceras.

UNFCCC och biobränsle

Idag har jag debatterat ett svenskt klimatåtagande till FNs klimatkonvention, UNFCCC, och risken för att den ökade efterfrågan (som en följd av regeringens politik) på biobränsle kan hota biologisk mångfald, levande skogar i synnerhet. Fick jag några bra svar från klimatminister Isabella Lövin (MP)? Det kan diskuteras, men jag ser iaf fram emot att regeringen innan årsskiftet kommer att skicka in en svensk klimatstrategi till UNFCCC (dock inte ett eget klimatbidrag, som är en annan sak).

Jag är dock mycket oroad för den stora användningen av biobränsle som regeringens färdplaner för fossilfrihet, reduktionsplikten och andra delar i klimatpolitiken kan medföra. Där fick jag inte några betryggande svar från ministern.

Här kan du se debatten om svenskt klimatåtagande till UNFCCC.

Här kan du se debatten om biobränsle och värnandet av skogen.

Lätta miljölastbilar

Ser fram emot att debattera hur vi kan få fler transporter med el- och andra lätta miljölastbilar. Läs min interpellation här eller nedan. Debatt i riksdagen fre 11 december. Läs tidigare inlägg i ämnet här.

Utökad fordonsvikt för lätta lastbilar
Interpellation 2020/21:178 av Jens Holm (V)
till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser, och i enlighet med vår klimatlag och vårt klimatramverk ska transportsektorns utsläpp minska med 70 procent till senast 2030. Mycket mer måste göras för att vi ska uppnå det målet. Elektrifiering är det bästa alternativet utifrån såväl lokala utsläpp som buller och klimatpåverkan. Men också ett cirkulärt drivmedel som biogas är mycket bra och dessutom tillgängligt här och nu.

Problemet för många aktörer inom lätta transporter som använder sig av lätta lastbilar på upp till 3,5 ton är att de i praktiken har mycket svårt att gå över till dessa alternativ eftersom fordonen i sig då blir så tunga att de inte får med sig den last de behöver. Med el- eller gasdrift tappar de 30–60 procent av sin lastförmåga med nuvarande viktgräns på 3,5 ton, vilket gör att aktörerna skulle behöva köra med motsvarande antal fler fordon för att få ut sina varor. Fler fordon i städerna är givetvis inte önskvärt för någon, då det ger negativa effekter när det gäller klimat, miljö och trängsel.

Jag har tidigare frågat (fråga 2019/20:69) infrastrukturministern om han är beredd att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/645 så att förare med B-körkort kan framföra lätta lastbilar med en vikt på upp till 4,25 ton under förutsättning att den extra vikten motiveras av alternativa drivmedel.

I nämnda direktiv, EU:s körkortsdirektiv, har artikel 6.4 ändrats så att medlemsstaterna får tillåta följande: ”Innehavare av körkort för kategori B som erhållits minst två år tidigare får framföra fordon som drivs med alternativa bränslen som avses i artikel 2 i rådets direktiv 96/53/EG med en tillåten totalvikt som överstiger 3 500 kg men inte 4 250 kg för transport av gods som körs utan släpvagn, förutsatt att den vikt som överstiger 3 500 kg uteslutande beror på framdrivnings-systemets extra vikt i förhållande till framdrivningssystemet hos ett fordon av samma storlek som är utrustat med en konventionell förbränningsmotor med gnisttändning eller kompressionständning, och förutsatt att lastkapaciteten inte är större än för detta fordon.”

Körkortsdirektivet har alltså ändrats så att lätta miljölastbilar ska kunna framföras med B-körkort. I svaret till mig den 9 januari säger ministern att frågan behöver genomgå en konsekvensanalys samt samråd med EU-kommissionen.

Riksdagens utredningstjänst (dnr 2020:1493) har för min räkning tagit reda på att ett tiotal EU-länder har genomfört EU-direktivet och tillåter B-körkort för lätta miljölastbilar på upp till 4,25 ton. Några av länderna är Danmark, Österrike, Storbritannien och Spanien. Även vårt grannland Norge har genomfört körkortsdirektivet för att främja lätta miljölastbilar.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Har ministern tagit nya initiativ sedan han svarade mig den 9 januari för att implementera direktiv 2018/645 för att möjliggöra för förare med B-körkort att framföra lätta lastbilar med en vikt på upp till 4,25 ton under förutsättning att den extra vikten motiveras av alternativa drivmedel?

Främja hållbara godstransporter med lätt lastbil

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser och utsläppen måste snabbt minska. Ett konkret sätt att göra det på skulle kunna vara att underlätta för fler transporter med miljöfordon i främst våra städer. Problemet idag för de som vill transporter med t ex en lätt ellastbil är att de fordonen lätt överstiger gränsen på 3,5 ton när batteripacket väger mycket. Över 3,5 ton gäller inte längre B-körkortet (”vanligt” körkort alltså) utan lastbilskort fordras.

EU har nyligen ändrat körkortsdirektivet så att lätta lastbilar ska kunna framföras med en något högre vikt (4,25 ton) för att kompensera för den extra vikt som ett batteri eller biogastank kan medföra. EU har ändrat artikel 6.4 i körkortsdirektivet så att det numera lyder så här:

”Innehavare av körkort för kategori B som erhållits minst två år tidigare får framföra fordon som drivs med alternativa bränslen som avses i artikel 2 i rådets direktiv 96/53/EG med en tillåten totalvikt som överstiger 3 500 kg men inte 4 250 kg för transport av gods som körs utan släpvagn, förutsatt att den vikt som överstiger 3 500 kg uteslutande beror på framdrivningssystemets extra vikt i förhållande till framdrivningssystemet hos ett fordon av samma storlek som är utrustat med en konventionell förbränningsmotor med gnisttändning eller kompressionständning, och förutsatt att lastkapaciteten inte är större än för detta fordon.”

För att detta ska börja gälla i Sverige måste vi genomföra det nya körkortsdirektivet. Ett tiotal europeiska länder (bl a våra grannar Danmark och Norge) har redan gjort det, men inte Sverige. Det framgår av en ny rapport som jag låtit riksdagens utredningstjänst ta fram (RUT 2020/1493).

Jag har tidigare frågat infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) om han kommer att införa de nya ändringarna i Sverige. Då svarade han att han ville analysera frågan vidare. Nu har det gått nästan ett år sedan dess, så jag tycker att det är dags att få ett tydligare svar från honom. Jag kommer därför lyfta frågan igen till honom. Återkommer när jag gjort det.

Uppdatering 26/11. Nu har jag lämnat in min interpellation Utökad fordonsvikt för lätta lastbilar. Debatten äger rum fre 11/12.

Här kan du läsa rapporten:

Hållbara godstransporter?

Som bekant står transportsektorn för en tredjedel av de svenska utsläppen av växthusgaser. Transportsektorns utsläpp ska minska med minst 70 procent till 2030. I dagsläget är vi långt i från att nå det målet. Mycket mer behöver göras. En viktig åtgärd för att minska utsläppen från transportsektorn är att flytta över mer godstransporter från våra vägar till de mer klimatsmarta sjöfart och järnvägen.

Vi var därför många som gladdes åt inrättandet av regeringens nationella godsstrategi, juni 2018, som hade som syfte att främja överflyttning av godstransporter från väg till järnväg och sjöfart. I samband med godsstrategin har också ett godstransportråd under infrastrukturministerns ledning inrättats liksom en färdplan i Trafikverkets regi för att främja överflytten från väg till järnväg och sjöfart.

Jag delar de goda intentionerna med en godsstrategi och godstransportråd, men det förefaller som att det krävs skarpare åtgärder än så för att vägtransporternas utsläpp på allvar ska minska och gods ska flyttas över till järnvägen och sjöfarten. När jag bad Riksdagens utredningstjänst ta reda på vilka kvantifierbara resultat på hur mycket av godstransporterna som har flyttats över från väg till järnväg och sjöfart sedan den nationella godsstrategin inrättades fick jag svaret att de inte kunde hitta några sådana resultat (RUT, Dnr 2020:1199). Jag har också tagit del av Trafikanalys´ utvärderingar av regeringens godsstrategi och inte heller där går det att utläsa att gods flyttats över till hållbarare transportslag.

Nu är det upp till regeringen, och i synnerhet infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) att ta ansvar för sina löften. Ni har lovat att gods ska transporteras hållbarare. Ni har lanserat en strategi som hittills inte levererat resultat.

Vad tänker ni göra nu för att vi ska få hållbara godstransporter?

Här kan du läsa rapporten 2020:1199 från Riksdagens utredningstjänst: