Budget för 2017 – steg framåt

Regeringen och Vänsterpartiet har nu presenterat förslaget till statsbudget för 2017. På det hela taget är det en budget som tar steg i rätt riktning, men mycket mer skulle behöva göras. De extra tio miljarderna till Sveriges kommuner, mer pengar till skolan och annan välfärdsverksamhet, höjt bostadsbidrag, höjd sjukersättning och många andra bidragshöjningar som går till dem med minst plånbok, vissa skattehöjningar för höginkomsttagare, jämställdhetsmyndighet och överlag bra satsningar på jämställdhetsområdet är exempel på viktiga reformer som Vänsterpartiet varit med och drivit igenom. Rättvisan får också genomslag i budgeten genom ökade transfereringar från rik till fattig samt något höjda skatter för höginkomsttagare. Därmed är den snedvridande effekten av den borgerliga politiken över. Nu ökar inte klyftorna längre mellan rik och fattig och mellan män och kvinnor.

På miljö- och klimatområdet sticker följande satsningar ut som särskilt positiva, flera av dem bär också ett tydligt V-avtryck.

  • Ytterligare 100 miljoner kr till lokala klimatinvesteringar, det s k Klimatklivet. From 2017 totalt 700 milj kr/år.
  • Skydd av värdefull natur och åtgärder för värdefull natur (nationalparker, naturreservat, bättre underhåll av dessa m m). Ligger kvar på de höga nivåer som regeringen+V tidigare höjt dem till; ca 2,3 miljarder kr/år.
  • Investeringar i utbyggd järnväg och järnvägsunderhåll, totalt 8,7 miljarder kr fram till 2020, den absolut största andelen går till järnvägen.
  • Elbusspremie 100 milj kr/år.
  • Kraftig höjning av investeringsbidraget för solceller (ett åttafaldigande enligt Stefan Löfven, se sid 4).
  • Mer pengar till kemikaliearbetet genom ca 260 milj kr/år till Kemikalieinspektionen.
  • Ca 850 milj kr/år till miljösanering (dubbelt så mycket som borgerliga regeringar anslog).
  • Ungefär 1 miljard kr/år till det viktiga havsmiljöarbetet samt Havs- och vattenmyndigheten.
  • Stadsmiljöavtal för hållbarare stadsplanering och utbyggd kollektivtrafik 750-1000 milj kr/år (stegvis ökning).
  • 3R-center för färre djurförsök, 15 milj kr/år.

Det är inte helt lätt att få överblick över en statsbudget. Satsningar över tid blandas friskt med insatser för ett enda år. Ibland talar man om en höjning med si och så mycket, ibland om det totala anslaget. Ibland räknar man helt enkelt fel som när regeringen missade två miljarder i klimatsatsningar nyligen och var tvungna att korrigera detta.

Hur ska man få överblick? Det enklaste tycker jag är att titta på den s k utgiftsutvecklingen som finns i varje utgiftsområde (statsbudgeten har totalt 27 utgiftsområden). De flesta av de satsningar som rör klimat och miljö står att finna i  utgiftsområde 20 i budgeten (3R finns i UO23). På sid 14 i UO20 finns utgiftsutvecklingen för miljö- och klimatområdet (se nedan). Här ser man att de totala utgifterna för 2017 beräknas bli 7,633 miljarder kr. Hur mycket är då detta? Ja det kan jämföras med den borgerliga regeringens budget som år 2013 budgeterade 4,249 miljarder kr för samma område. Alltså, dagens regeringen lägger hela 80 procent mer på miljö- och klimatbudgeten än vad den borgerliga regeringen gjorde. Här om någonstans ser vi en glasklar skillnad mellan höger och vänster i politiken. Med S+MP+V får vi nästan dubbelt så stora miljö- och klimatinvesteringar som med de borgerliga. Det är inte illa!

Anslagen för miljö och klimat, UO20, budget för 2017:

uo20_bp2017

Anslagen för miljö och klimat, UO20, budget för 2013 (borgerligt styre):

uo20_bp2013

 

Ett annat sätt att uttrycka klimatsatsningarna är att tala om anslagen fram till 2020 som då landar på totalt sett 12,9 miljarder kr enligt regeringen när de tillslut har räknat rätt.

Allt det här är bra. Men det behövs mycket mer. Vi behöver stora investeringar i vårt land för att ta oss ur massarbetslösheten, ta hand om alla nyanlända och inte minst ställa om till ett helt och hållet samhälle med ingen eller minimal klimat- och miljöpåverkan.

Gällande just denna budget återstår en sak att kommentera. Jag är förbryllad över att många av de riktigt stora reformerna kommer så sent, många efter 2018? Detta rör inte minst järnvägsinvesteringarna. Efter 2018 har redan valet varit och därför ökar osäkerheten i vad som blir av och inte. Dessutom måste en regering som verkligen tror på sin reformpolitik rulla ut den nu. Det är ingen ide att vänta. Vill man dessutom vinna valet 2018 behövs konkreta förändringar här och nu.

Vi i Vänsterpartiet får helt enkelt fortsätta att driva på för ökad rättvisa och större klimatansvar i regeringens budget. Och att det inte förslår att vänta till 2018, 2019, 2020…

 

Kenya

Är nu på väg hem från en knapp veckas studieresa i Kenya tillsammans med andra ledamöter från Miljö- och jordbruksutskottet. Vi har besökt FNs miljöprogram UNEP (som nu har en norsk gensekr, vänsterpolitikern Erik Solheim), träffat miljöpolitiker, bönder, en skola och sett en hel del djur i det vilda (zebror, gnuer, apor m m). Med några få undantag har alla vi mött påtalat hur klimatförändringarna här och nu påverkar deras livsförhållanden. Regnperioden kommer inte lika förutsägbart som tidigare, perioder av torka kan ödelägga skördar och alltfler människor måste fly från sina hus och hem.
Det råder ingen brist på kreativitet bland människor; småskaliga solcellsanläggningar sätts upp, bankernas dyra avgifter kan undvikas med mobilbetalsystemet M-Pesa, träd blandas med traditionella grödor för att ge skugga och extra inkomster. Men resurser och kunskap är en ständig bristvara. Hälften av Kenyas befolkning lever på under två dollar om dagen och en stor del har inte tillgång till elektricitet, rent vatten eller toaletter. Samtidigt har landet en ekonomisk och politisk elit som är snuskigt rika och struntar blankt i hur merparten av befolkningen lever.

Här är några av mina intryck:

Fattigdomen
Trots en stadig tillväxt på fem procent går det inte att komma ifrån det mest slående intrycket; fattigdomen. Slumområden, skräpsamlarna, försäljarna (som säljer allt från vackra hantverk till importerat krimskrams i varenda korsning), internflyktingarna, flyktingarna, undernäringen (t ex en del av barnen på skolan i Kisumu, som vi besökte, som inte äter lunch och därför blir trötta på eftermiddagen) eller barnen som spelar fotboll med en hemmagjord fotboll av tidningspapper ihopknutet med ett snöre). Man kan fråga sig vad det är för vits med ekonomisk tillväxt om den inte kommer de breda folklagren till del?

Rikedomen
Det var faktiskt länge sedan jag såg så många stora jeepar och överlag dyra bilar på ett och samma ställe som i stadsdelen Gigiri, norra Nairobi (där FN och många av ambassaderna ligger). De som är rika visar det utan omsvep. Fina hotell och restauranger är mycket lyxigare än fina hotell och restauranger hemma i Sverige. Det här landet måste bygga upp system som omfördelar från rik till fattig.

Naturen
I Kenya finns i praktiken alla Afrikas vilda djur såsom vi tänker oss dem; elefanter, zebror, noshörningar, flodhästar, lejon, giraffer, apor m m. Själv har jag sett zebror, gnuer, antiloper och olika sorters apor. Ofta finns det vilda nära inpå en. Precis söder om Nairobi finns en stor nationalpark med vilda djur. När jag joggade i morse Karuraskogen sprang aporna-vad-de-nu-heter (makaker kanske) över stigen eller satt bara uppe i träden och tittade ned på mig. Glädjande nog har kenyanerna förstått värdet av det vilda. Jakt är förbjudet i lag såvida det inte är för självförsvar och man håller överlag en hög profil för att bekämpa illegal jakt och handel med djur. Ekoturism är också en verksamhet som har växt stadigt (med reservation för de senaste åren då säkerhetsläget anses ha försämrats).

Klimatförändringen
Som jag nämnde ovan är klimatförändringen mycket påtaglig, med oregelbundna regnperioder och också perioder av hetta. Tidigare kom torkperioder i långa intervaller, t ex vart femte år, men de senaste åren har Kenya haft ihållande torka varje år. Hundratusentals människor har tvingats lämna landsbygden när de av klimatskäl inte längre kan leva kvar. När vi var vid sjön Naivasha (norr om Nairobi) berättade de om alla människor som nu försöker bosätta sig kring sjön i irreguljära bosättningar. I praktiken är de klimatflyktingar. År 2009 drabbades området av en kraftig torka och sjön sjunk med 4,5 meter. 2011 kom en ny och ännu värre torka som drabbade hela Kenya. I år har Kenya antagit sin, och Afrikas, första uttalade klimatlag; Climate Action Law. Den har främst fokus på hur Kenya ska kunna anpassa sig till ett förändrat klimat.

Folket
I Kenya samexisterar ett 40-tal olika folkgrupper med varandra och det finns mängder av olika lokala språk vid sidan av engelskan. Att vara kikuyu, kalenji, luo eller luhya är helt avgörande för identiteten. Swahilin och engelskan fungerar som enande språk, men annars talar man helst sitt lokala språk. Folkgruppstillhörighet är också avgörande för hur man röstar i valen. Hittills har politiken dominerats av den största folkgruppen, kikuyu, som också är den nuvarande presidenten Uhuru Kenyattas folktillhörighet. Jag hade inte förstått att ursprungsfolktillhörigheten var så påtaglig i detta land.

Trafiken
Nairobi med tre miljoner officiella invånare har ingen fungerande kollektivtrafik. Minibussarna matatus transporterar visserligen en betydande andel av invånarna, men systemet är uppsplittrat (ja, helt avreglerat, så bra funkar det…) och har långt ifrån den kapacitet som behövs. Tänk om nairobi hade gjort som New Delhi och byggt en rejäl tunnelbana eller somt ex Lima och Bogotá och åtminstone investerat i några effektiva BRT-busslinjer? Nu är trafiken en kaosartat inferno; farlig och extremt tidsödande.

Mobilen
Varför gå omvägen med fasta telefoner när man kan använda mobiltelefoner? Mobilen tycks också ha revolutionerat det kenyanska samhället. Har du en mobil kan du också vara ansluten till betalningssystemet M-Pesa (som kenyanerna uppfann långt innan vårt Swish och som dessutom är mycket mer omfattande), du kan lyssna på radio, ta foton, få information om var du bäst säljer dina frukter och grönsaker, var du kan ta ett påhugg och tjäna några tusen schilling extra etc. Mobilerna är helt enkelt allestädes närvarande. Ungefär 70 procent av invånarna ska ha tillgång till en mobil (om jag förstått statistiken korrekt), och det märks!

Kreativiteten
Nöden är ju uppfinningens moder, så även i Kenya. Trots minimala resurser imponeras jag av bonden som grävt diken och vattenkanaler för att bättre ta vara på bäckens vatten, bönderna som byggt drägliga hus av enkla naturmaterial, hur små solpaneler används till att ladda mobiler och lysa upp en annars kolmörk bostad, av hur matatuchaufförerna kryssar sig fram i den annars helt omöjliga trafiken, av kvinnorna som går ihop i sparkooperativ och hjälper varandra fram när samhället sviker, hur man använder hela delen av grödan, t ex kassavan (som människomat, djurfoder och bränsle), hur en lärare får 60 lågstadieelever att göra som man säger, hur man passar på att sova en timme i skuggan när inget annat händer, hur man använder mobilbetalsystemet M-Pesa och en massa annat. Här finns tveklöst en massa potential som borde skalas upp, koordineras och tas tillvara.

Kina
Kinas snabbt växande inflytande över landet är påtagligt. Det är kinesiska pengar som till 90 procent ska finansiera megaprojektet med den helt nya (och eg onödiga, när man redan har en som kan rustas upp) järnvägen från Mombasa till Nairobi och sedan vidare västerut. Det är också kinesiska företag och pengar som står för en stor del av andra infrastrukturprojekt i landet. När man får visitkort från funktionärer för East African Community (Östafrikas motsvarighet till EU) i Kisumu står det på kinesiska på baksidan, när en film automatiskt går igång i vår minibuss (som f ö är av kinesiskt märke) rullar Kung fu Panda igång (på kinesiska), i lobbyn på de flotta hotellen i Nairobi CBD (city) trängs kinesiska affärsmän med kenyanska. I Kenya finns en stor oro för att kineserna sakta håller på att ta över landet, men också för att många av de utlovade projekten inte kommer att bli av eller kommer utföras på ett undermåligt sätt.

Möjligheterna
Kenya, liksom många andra utvecklingsländer har fantastiska möjligheter att skapa bättre liv för sina medborgare. Men det är några fundamentala saker som behövs, ex vis:
* Radikal omfördelning från rik till fattig.
* Korruption och dysfunktionell byråkrati måste bort. Det här låter sig lätt sägas, men är förstås svårare i praktiken. Man kan börja med att halvera politikerna löner (de tjänar mer än vad vi gör i riksdagen, något bidrag till ”tjänstebil” och andra förmåner har vi inte heller i riksdagen, men det finns här).
* Lyft jordbruket. Så gott som alla starka och diversifierade ekonomier har utvecklas från jordbruket. Det är när bönderna får upp produktiviteten så att de producerar inte bara för sig själva, utan för försäljning på en marknad som landet kommer att lyftas. Pengar blir över och barnen kan gå inte bara i grundskola utan också till högre studier. Jordbruksvarorna kan förädlas i enkla industrier (jordnötter -> jordnötssmör, kakaobönor -> chokladkakor, sockerrör -> etanol), industrier som lägger grunden för mer utvecklade verksamheter. Även om Kenya är mer industrialiserat än sina grannar är det i grunden ett ruralt land där merparten av befolkningen lever av vad jorden producerar. Jag tror inte på agribusinesmodellen med patenterade grödor från USA och Europa, GMO, storskaliga bevattningsanläggningar, cash-crops för export o s v. Börja i det lokala, gärna växtförädling, men på grödor som man vet fungerar lokalt, se till att alla får tillgång till bevattningen, export kan vara bra, men varför ett sådant ensidigt fokus (och hur påverkar t ex storskaliga blomsterodlingar miljön och det lokala lantbruket?). Här finns det enormt mycket att göra. Jag imponerades av det jag såg av VI-skogens arbete där i bästa agri-forestryanda integrerar trädplanteringar med småskaligt jordbruk utifrån de lokala förutsättningarna. Jag är mer skeptiskt till storskaliga agribusinessprojekt som ”Alliance for a green revolution in Africa” (som olyckligtvis också får stöd av svenska biståndspengar). Kanske är det någonstans mellan det småskaliga och agribusiness lösningen finns för ett land som Kenya?
* Hållbara och långsiktiga investeringar. Det är bra om företag investerar, men det måste göras med respekt för landet och dess invånare. Här är det helt avgörande hur framtida handelsavtal och internationellt samarbete utformas. De strafftullar som finns i det s k EPA-avtalet som Kenya ska sluta med EU måste bort. Det är inte OK att EU och USA (och andra rika ekonomier) fortsätter att subventionera sina jordbruk (och en del andra verksamheter) samtidigt som man ställer krav på Kenya och andra utvecklingsländer att man ska avreglera.
* Bort med nykolonialismen. Kenya och andra afrikanska länder var kolonier långt in på 1960- och 1970-talet (Kenya blev fritt 1963). I Sydafrika rådde apartheid ända in till 1994. Formellt är den koloniala epoken över, men i praktiken finns mönstren kvar. Kan vi européer anstränga oss lite mer för att komma ur våra koloniala bubblor? Måste man spendera en stor del av sin tid i gated communities bakom höga murar och elstängsel? Kan alla som verkar i utvecklingsländer verka lite mer aktivt för att bryta de nykoloniala strukturerna? Jag tror inte alltid vi ser bjälken i vårt eget öga, kanske särskilt vi som kommer från ett land som – i princip – inte haft kolonier, men ändå varit djupt insyltade. Läs t ex Den trägne odlaren av John le Carré (el se filmen). Råder man bot på de här strukturerna kommer också internationellt samarbete; bistånd, utländska investeringar m m underlättas.
* Se och agera mot klimatförändringen. Effekterna av en allt hetare värld är en realitet i Afrika söder om Sahara. Vi i den industrialiserade världen måste ta ansvar för våra historiska utsläpp och minska dessa kraftigt. En del i detta handlar också om att hjälpa utvecklingsländer, som Kenya, att inte göra om våra misstag. Här kan vi hjälpa till med att sprida den bästa tekniken och andra lösningar för att utsläppen inte ska växa till våra nivåer.

Det finns med andra ord en del att jobba med. Det finns hopp för Kenya och Afrika.

Klimatflyktingar

Läser om inuitbyn Shishmaref, Alaska, där de 600 invånarna gemensamt har beslutat att flytta hela byn. De kan inte längre bo kvar i byn när havsnivån snabbt stiger som en följd av klimatförändringen. De 600 inuiterna har en sak gemensamt med miljontals sudaneser, bangladeshier, peruaner, kineser och tuvaluaner – de flyr alla för att deras fysiska livsbetingelser har försvårats till den grad att de inte längre kan leva vidare. De har blivit klimatflyktingar.
Att människor tvingas fly på grund av miljörelaterade orsaker blir dessvärre allt vanligare. Enligt Global Report on Internal Displacement 2016 var det fler som tvingades fly som en följd av naturkatastrofer, 19 miljoner, än som en följd av konflikter, 9 miljoner. Totalt redovisar rapporten 27,8 miljoner nya internflyktingar i 127 olika länder under 2015. Det är alltid svårt att bedöma vad som är orsak och verkan. Ofta hänger konflikter och miljörelaterade orsaker samman. Konflikten i Syrien har sin grund i den extrema torka i landet under 2010. Att landet var en diktatur med mängder av religiösa och etniska undertryckta motsättningar skapade en grogrund för kriget och som sedan lett till över miljontals flyktingar inom och utanför landets gränser.
Trots att allt fler blir flyktingar på grund av miljö- och klimatrelaterade orsaker saknas idag en internationellt vedertagen definition av klimatflyktingar. Försök har gjorts att presentera en sådan. Redan 1985 lanserade FNs miljöprogram, UNEP, begreppet ”miljöflykting” som en person som tvingats lämna sina traditionella hemtrakter ”på grund av markant miljömässig störning (naturlig eller utlöst av människor) som äventyrat deras existens och/eller allvarligt påverkat deras livskvalitet” (Ur askan, Shora Esmailian, s 126). Flera andra förslag till definition av miljö- och eller klimatflykting har avgivits efter det. Den mest omtalade är de nederländska forskarna Frank Biermann och Ingrid Boas som har föreslagit att en definition av klimatflykting ska vara relaterad till åtminstone tre effekter av klimatförändringen: havsnivåhöjning, extrem väderhändelse eller torka/vattenbrist (s 126).
När chefen för FNs flyktingprogram, UNHCR, António Guterres talade i riksdagen i februari 2015 frågade jag honom hur han såg på det faktum att de som flyr på grund av klimatskäl idag inte har något skydd. Guterres svarade att det idag är miljontals människor som flyr som en följd av ett förändrat klimat och att de idag lämnas i ett internationellt rättsligt limbo. Han sa att han ville ha en lösning på detta, men gav inga detaljer utöver det. UNHCR har emellertid vid ett flertal tillfällen lyft frågan om migrationsströmmar av miljö- och klimatskäl och även vänt sig direkt till de internationella  klimatförhandlingarna.
Ett sätt att undvika det limbo som Guterres talar om är att erkänna de som flyr av klimatskäl just som klimatflyktingar. På så sätt skulle världssamfundet kunna ta ansvar för de människor som idag tvingas på flykt på grund av det förändrade klimatet. Idag finns Genevekonventionen som internationellt rättsligt dokument för flyktingar. Kanske behöver den konventionen kompletteras med ett separat dokument som kan ge skydd till alla de människor som idag flyr på grund av ett förändrat klimat?

Läs också: War on Climate Terror (II).

 

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium

Jag skriver idag på Aktuell Hållbarhet om Miljömålsberedningens slutbetänkande. Visst är det märkligt, och olyckligt, att man sänker målsättningarna för trafiksektorn? Och varför ska flyget helt friskrivas från klimatåtaganden? Läs inlägget där eller nedan.

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium
Aktuell Hållbarhet, 2016-06-27
Matilda Ernkrans (S) och Stina Bergström (MP) skriver att de är stolta över det slutbetänkande som Miljömålsberedningen lämnar över till regeringen (Aktuell Hållbarhet 22/6). Det är vi också. Med Miljömålsberedningens båda betänkanden får vi äntligen ett långsiktigt mål om nollutsläpp i Sverige, senast 2045, en klimatlag och klimatpolitiskt råd som ska se till att alla politikområden tar klimatansvar.
Med det senaste betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen. Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bland annat genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött.

Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Men det är ett stort tillkortakommande att betänkandet föreslår en sänkt ambition för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog sänkta utsläpp från vägtransporterna med 80 procent och konstaterade att det fanns teknisk potential för en minskning med 90 procent till 2030.

I beredningen fanns det enligt mig en bred uppslutning kring att minska utsläppen med minst 80 procent. Det var endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till målet och till slut blev det så att beredningen lyssnade på partiet som ville minst och FFF-målsättningen frångicks. Det håller inte om vi ska nå den omställning som behövs. Vi har fortfarande inte hört några argument för hur den här ambitionssänkningen gynnar miljön.

Det förvånar mig också att S och MP ställde sig bakom att varken sätta mål eller vidta åtgärder i Sverige för att minska flygsektorns utsläpp. Flyget har några av våra snabbast växande utsläpp och de har mer än fördubblats de senaste 20 åren.

Redan klimatberedningen från 2008 konstaterade att det krävs åtgärder nationellt för att komma åt flygets utsläpp och det har införts i länder som Storbritannien och Tyskland. Det skulle till exempel vara en ren flygskatt, men även full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för sektorn skulle bidra till kraftigt minskade utsläpp från flygsektorn i Sverige. Varför flygsektorn helt ska friskrivas från klimatåtaganden är för mig ett mysterium.

I takt med ökad internationell handel produceras allt mer av det vi konsumerar i Sverige någon annanstans än inom landets gränser. Det betyder att de utsläpp vi är ansvariga för genom vår konsumtion sker på annan ort och dessa är i dag större än Sveriges territoriella utsläpp. Naturvårdsverket skrev 2015 i en rapport att det finns behov av mål för konsumtionens utsläpp och det har också uttryckts av beredningens experter och sakkunniga samt Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Det är tyvärr inte heller omhändertaget av beredningens majoritet.

Det är viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser för klimatet. Därför står vi bakom Miljömålsberedningens betänkanden, men inte helt utan reservationer. Sänkta ambitioner på transportområdet, att flyget friskrivs och att det inte tas ansvar för de konsumtionsrelaterade utsläppen är exempel på områden där vi inte delar beredningens slutsatser.

Nu är det upp till regeringen att omsätta beredningens förslag i praktiken. Det står varje regering fritt att lägga förslag som går utöver det beredningen föreslagit, vilket behövs på de ovan nämnda områdena. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer arbeta mot och vi hoppas att Matilda Ernkrans och Stina Bergström är med oss i detta.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Klimatstrategin presenterad

Igår överlämnade vi i Miljömålsberedningen vårt slutbetänkande En klimat och luftvårdsstrategi för Sverige (SOU 2016:47) (obs! stor PDF-fil) till ministrarna Karolina Skog och Isabella Lövin. Det är överlag ett bra betänkande, som vi i Vänsterpartiet står bakom. Och det känns lite som en epok går i graven när vi nu efter ett och ett halvt års arbete äntligen kan lämna från oss detta betänkande på 758 sidor.

Men vi i Vänsterpartiet motsätter oss de sänkta ambitionerna på transportområdet samt att konsumtionens och utrikesflygets utsläpp inte omfattas av klimatåtaganden. Därför lägger jag in min reservation och särskilda yttrande nedan. Dessa hittas annars på sid 651 resp 655 i betänkandet.

Reservation
av Jens Holm (V)
Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram ett långsiktigt mål och strategi för att ställa om Sverige till ett fullt ut hållbart samhälle. Vi har gjort det under premissen att man i en parlamentariskt tillsatt beredning får vara beredd att ge och ta för att uppnå en överenskommelse. Det var därför vi i mars 2016 ställde oss bakom Miljömålsbredningens betänkande (SOU 2016:21) om långsiktigt klimatmål med nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för att alla politikområden ska kunna internalisera klimatmålen.

I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi. Jag vill understryka att det finns mycket bra i denna strategi och betänkandet är som sådant mycket omfattande, men på några viktiga punkter har beredningen kommit till korta. Vi står därför bakom betänkandet med undantag för nedanstående avvikande ståndpunkter.

Delmålet för 2030
Beredningen föreslår att utsläppen från transportsektorn ska minska med 70 procent till 2030. Vänsterpartiets utgångspunkt var att beredningen skulle landa på ett mål om helt och hållet fossilfrihet inom transportsektorn till 2030 (d v s ”Utsläppsbana 4, Fossilfritt till 2030”). Genom kraftiga insatser i kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur, förnybara drivmedel och inte minst elektrifiering av transportsektorn hade det varit möjligt, något som flera av beredningens experter och sakkunniga har pekat på under beredningens gång. En snabbare omställning än vad beredningen nu förespråkar hade också varit en gyllene möjlighet för svenska företag att hitta nya affärsmöjligheter och det skulle kunna skapas många nya gröna jobb. I klimatstrategin talas mycket om kostnaderna för en omställning, men viktigare, enligt mig, är de stora vinster och möjligheter att tidigt ställa om och inte skjuta de stora reformerna på framtiden. Att det är samhällsekonomiskt motiverat att snabbt ställa om och att det kan kosta mycket för samhället att avvakta är ett av huvudbudskapen i underlagsrapporten till beredningen ”Klimatpolitik under osäkerhet. Kostnader och nyttor – bevis och beslut” från Eva Alfredsson och Mikael Karlsson, tillika två av beredningens experter.
I en beredning måste man alltid vara beredd att kompromissa. Därför hade förslaget från den statliga utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta; FFF (SOU 2013:84) med minus 80 procents utsläpp från vägtransporterna med teknisk potential för minus 90 procents minskning till 2030 varit en lämplig nivå för en kompromiss. Det har jag fört fram upprepade gånger för beredningen. Enligt mig fanns också en politisk majoritet för den målsättningen i beredningen. Men olyckligtvis valde beredningens majoritet att lägga sig på det mål som det parti som med lägst ambitioner förespråkade. Att beredningen föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet och lägger sig under det som föreslagits av en gedigen statlig utredning är ett klart underbetyg.

”Flexibilitet”
Det är olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra s k flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Delmålet 2030 för den icke-handlande sektorn föreslås bli 63 procent, men där åtta procentenheter ska kunna göras med flexibla mekanismer. Det här innebär också att betänkandet föreslår att det tas fram en ”strategi och planering” för detta. Det öppnar dessvärre för ett beroende av uppköp av utsläppskrediter för att nå Sveriges nationella reduktionsmål. Dessutom kan beroendet av flexibilitet få till konsekvens att Sverige i internationella sammanhang kommer driva på för en fortsatt användning av osäkra utsläppskrediter istället för att de industrialiserade staterna tar ansvar för sina historiska utsläpp genom utsläppsminskningar på hemmaplan. Vänsterpartiet hade önskat att delmålet till 2030 hade uppnåtts helt och hållet på hemmaplan utan flexibla mekanismer.

Konsumtionsrelaterade utsläpp
Det är också otillfredsställande att beredningen inte föreslår ett kompletterande mål och konkreta åtgärder för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska. Utsläpp som sker i andra länder som en följd av vår konsumtion växer snabbt och är idag större än Sveriges territoriella utsläpp. Flyg och köttkonsumtion sticker ut som två områden med extra stor påverkan, något som tas upp i rapporten ”Hållbara konsumtionsmönster” (rapport 6653, 2015) från Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har också efterfrågat en strategi för att minska den svenska konsumtionens klimat- och miljöpåverkan i Sverige och andra länder, liksom identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av de svenska miljökvalitetsmålen skriver man i rapporten ”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Att det behöver införas ett kompletterande mål för de konsumtionsrelaterade utsläppen har också framförts av flera av beredningens experter och sakkunniga samt av Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Beredningen har lagt oproportionerligt mycket fokus på en del metodologiska problem kring att mäta och bokföra de konsumtionsrelaterade utsläppen istället för att föreslå kompletterande mål och åtgärder för att minska dessa snabbt ökande utsläpp. Det är att beklaga och det faktum att konsumtionsrelaterade utsläpp inte föreslås inordnas under en kompletterande målstyrning kommer att försvåra Sveriges uppnående av våra miljömål, generationsmålet i synnerhet.

Flygsektorns utsläpp
Det är även en betydande brist att beredningens majoritet i princip friskriver flygsektorn från klimatåtaganden. Utsläppen från flygsektorn, utrikesflyget i synnerhet, är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. I klimatstrategin understryks att utrikesflygets utsläpp måste hanteras på internationell nivå, inom ICAO och EU. Det är viktigt att beslut snabbt kommer på plats i internationella fora för att minska sektorns utsläpp. Men förhandlingarna går trögt och det går inte att enbart förlita sig på dessa. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt utan att Sverige även kan behöva ta nationellt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Som lyfts fram i bakgrundstexten i betänkandet har länder som Storbritannien och Tyskland infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Ekonomiska styrmedel (skatter och avgifter), att flyget betalar koldioxidskatt/energiskatt för flygbränsle, full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för flygsektorn är några exempel på åtgärder som skulle kunna vidtas. Vidare borde beredningen ha föreslagit ett mål för minskade utsläpp för flyget med sikte på nollutsläpp till senast 2045. Att beredningen helt avstår från målsättningar och åtgärder mot utrikesflygets utsläpp är ett stort tillkortakommande.

Min ambition har varit att Vänsterpartiet skulle ställa sig bakom det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta de som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Är det något världen behöver så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet.

Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram ett förslag som går utöver det som föreslås i det aktuella betänkandet.

I betänkandet finns också förslag till en strategi för en samlad luftvårdspolitik. Den står vi bakom utan reservationer.
Särskilt yttrande
av Jens Holm

Syftet med det här betänkandet har varit att ta fram en strategi för nettonollutsläpp till 2045 och en strategi för en samlad luftvårdspolitik. I flera avseenden har beredningen lyckats. Med det här förslaget ska ”alla politikområden integrera klimataspekten”. Det kommer ställa krav på riksdagens och regeringens arbete med statsbudgeten, långsiktig samhällsplanering, infrastrukturpolitik och egentligen alla former av lagstiftning. I betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen, Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt att utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bl a genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Sverige får nu också sin första genomtänkta luftvårdsstrategi. Rätt implementerad kommer den avsevärt förbättra luftkvaliteten i våra städer och därmed stärka folkhälsan för hundratusentals människor samt bespara samhället och individer stora belopp i minskade sjukvårdskostnader. Dessutom kommer Sverige förhoppningsvis att undvika de sanktioner som EU hotat med för otillräckliga åtgärder på området. Jag vill först understryka att Vänsterpartiet står bakom luftvårdsstrategin, även om vi hade önskat att ambitionerna hade varit högre på några områden. Eftersom det står varje regering fritt att lägga fram förslag på området kommer vi att påminna om vikten av högre ambitioner inom luftvårdspolitiken.

Angående klimatstrategin vill jag understryka att det är en bred strategi som presenteras av sju av riksdagens åtta partier. Det är naturligt att många av förslagen får karaktären av minsta gemensamma nämnare. Strategin borde sålunda betraktas som en plattform utifrån vilken varje regering kan vidta mer ambitiösa åtgärder än vad som föreslås. Som jag nämner i min reservation motsätter sig Vänsterpartiet sänkningen av ambitionsnivån för utsläppsminskningar till 2030 inom transportsektorn, användandet av s k flexibla mekanismer för att uppnå det inhemska klimatmålet samt att konsumtionsrelaterade utsläpp liksom att flygsektorn helt friskrivs från nationella målsättningar och åtgärder.

Strategin förlitar sig till stor del på en tekniska lösningar och forskning samt mindre på samhällsplanering och beteendeförändringar. Teknik är förstås viktigt, men det kan också vara ett sätt att ducka för de helt uppenbara åtgärderna som behöver vidtas, nämligen att vårt sätt att leva i grunden måste förändras samt att våra samhällen måste byggas om och att det kan göras genom politiska beslut och långsiktig planering.

Det är olyckligt att beredningen bara föreslår två delmål; 2030 och 2040, och där 2030 egentligen är det enda som är väl definierat. Vänsterpartiet hade hellre velat se ett system liknande det i Storbritannien med utsläppsbudgetar i femårsintervall som regeringar blir bundna att följa. På så sätt skulle vi fått ett mer robust system och möjligheten hade ökat för att ”alla politikområden ska integrera klimataspekten” (som beredningen föreslår). Vidare hade vi också önskat mål för fler sektorer. Med fler uttalade sektorsmål ökar robustheten i det klimatpolitiska ramverket och det blir lättare att följa upp att fattade beslut verkligen leder till de önskvärda resultaten. Idag föreslås endast ett sektorsmål för transportsektorn. Jordbruket/livsmedelproduktion, konsumtionsrelaterade utsläpp liksom flygsektorn är områden som vi anser hade lämpat sig för särskilda sektorsmål. Gällande målsättningar har vi drivit att beredningen skulle kunna enas om ett slutdatum för användande av fossila energikällor och där häradet kring 2030 hade varit lämpligt. Genom att sätta ett slutdatum för det fossila skulle vi få ännu ett instrument för att ställa om. Nu finns istället endast ett nettonollmål för 2045 med i strategin tillhörande utsläppsbanor. Rätt använt kan det slutdatumet och utsläppsbanorna få samma funktion som ett slutdatum för det fossila. Det står också varje regering fritt att justera utsläppsbanorna så att målen nås tidigare än vad som strategin föreslår. Vi kommer att verka för en sådan inriktning.

Vi förutsätter att den bioekonomistrategi som ska tas fram och överlag de satsningar på biodrivmedel som föreslås görs på ett hållbart sätt och inte äventyrar andra miljömål, exempelvis det om levande skogar. Att utarma ett miljömål till förmån för ett annat är inte ett alternativ för Vänsterpartiet.

I betänkandet talas en del om samarbetet mellan det offentliga och privata. Det är viktigt. Som betänkandet understryker ser vi i historiens ljus att stora samhällsomdaningar har skett när stat och privat sektor har dragit åt samma håll. Därför hade jag önskat att betänkandet tydligare hade understrukit vikten av investeringars roll. I dagsläget ligger räntorna på rekordlåga nivåer varför det borde vara ett gyllene tillfälle för stora reformprogram likt efterkrigstiden och bygget av folkhemmet. Kollektivtrafiken, järnvägen, bostäder och överlag satsningar på hållbar livsstil är områden som kräver massiva investeringar och de kan inte göras med mindre än mycket stora statliga insatser. Kopplat till detta finns också den roll gemensamt ägda bolag kan spela i klimatomställningen. Verksamheter som ägs helt och hållet gemensamt kan ges uppdrag för att ställa om i en hållbarare inriktning. Vattenfalls innehav av brunkolskraftverk och gruvor i Tyskland är ett exempel på hur progressiv ägarstryrning skulle kunna utövas genom ett uppdrag om successiv utfasning av det fossila istället för försäljning.

Alla partier har säkert haft olika aspekter som de gärna velat ha med i klimatstrategin. Det gäller också för Vänsterpartiet. En av dessa är sambandet mellan klimat och rättvisa. Det finns ett tydligt mönster i samhällsgruppers klimatbelastning: höginkomsttagare påverkar klimatet mer än de som lever med små inkomster, likaså har män generellt sätt större klimatpåverkan än kvinnor. Det är viktigt att klimatpolitiken utformas så att de grupper med störst belastning också får bidra i större utsträckning till omställningen. Rätt utformad blir klimatpolitiken därför i sig omfördelande och rättvis. Som i alla omställningar är det viktigt att omställningen görs på ett sätt så att den uppfattas rättvis och legitim av medborgarna, t ex att samhället har möjlighet att hjälpa grupper som ibland påverkas extra mycket av klimatrelaterade beslut.

Trots klimatfrågans globala karaktär är de internationella inslagen i klimatstrategin relativt frånvarande i betänkandet. Precis som slås fast i klimatstrategin ska Sverige vara en internationell föregångare i klimatpolitiken. En av grunderna för det är att Sverige har som ett industrialiserat land, i enlighet med Klimatkonventionen, ett särskilt ansvar att gå före med utsläppsminskningar och att hjälpa utvecklingsländer att inte upprepa våra misstag. Det bör göras genom överförande av kapital och den senaste miljövänliga tekniken. En reform av patent och immaterialrättslig lagstiftning skulle kunna underlätta sådana processer. I sammanhanget är det också viktigt att värna principen att länder ska kunna gå före med progressiv lagstiftning på miljö- och klimatområdet. Det är dessvärre en hotad princip i internationella sammanhang där handels- och konkurrensdogmer från EU, WTO eller internationella handels- och investeringsavtal försvårar för enskilda länder att gå före med på miljö- och klimatområdet. Det här är en fråga som beredningens ledamöter tyvärr inte har haft tid att diskutera på ett uttömmande sätt.

Jag har medverkat i Miljömålsberedningen i ett och ett halvt år med att ta fram en klimatlag och klimatpolitiskt ramverk samt de nu för handen liggande strategierna om klimat och luftvård. Jag vill understryka att det handlar om två breda strategier som i allt väsentligt förenas kring partiernas minsta gemensamma nämnare. Vare sig klimatstrategin eller luftvårdsditon borde förhindra regeringen att gå före på de aktuella politikområdena och göra mer än de strategierna rekommenderar. Vänsterpartiet kommer verka för att så blir fallet.

Vi välkomnar dessa två strategier och ser dem – trots våra invändningar – som helt centrala dokument för att bygga ett samhälle med väsentligt mycket bättre luft och som håller sig helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp våra liv på denna planet.

Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer

Jag skriver svar på DN-debatt om den klimatstrategi som föreslagits av Miljömålsberedningen. Läs där eller nedan.

Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer
DN-debatt, 2016-06-17
Sex av sju partier samt ordförande i Miljömålsberedningen presenterar på DN-Debatt (18/6) delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram långsiktiga klimatmål. I mars lade vi fram ett gemensamt betänkande med förslag på nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken.

I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi för nollutsläppen till 2045. Men, även om det finns mycket bra, kommer det inte vara den här strategin som gör den omställningen.

Jag noterar att artikeln lägger stort fokus på transportsektorn. Det är paradoxalt när just det här betänkandet föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet. Betänkandet frångår nämligen den tidigare ambitionen om att minska vägtransportutsläppen med 80 procent till 2030, i enlighet med förslaget från utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF). FFF-utredningen har varit utgångspunkten både för den nuvarande, men också den tidigare borgerliga regeringens transport- och klimatpolitik. Även i våra förhandlingar i Miljömålsberedningen hade vi en majoritet för att följa just målet om en minskning med minst 80 procent i transportsektorn. Men, enligt min bedömning, var det ett av de borgerliga partierna som plötsligt satte sig på tvären och ambitionsnivån sänktes. Det var det partiet som ville minst för klimatet som fick sätta målet. Det håller inte.

Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra så kallade flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Jag hade önskat att vi hade kunnat vara överens om det grundläggande; nämligen att när vi ska minska utsläppen här i Sverige gör vi också det helt och hållet på hemmaplan, utan kredittrixande.

Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och närmar sig nu nivån för våra 4,5 miljoner privatbilar. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt. Sverige behöver ta vårt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Att beredningen i det här läget helt avstår från målsättningar och åtgärder mot flygets utsläpp är ett stort tillkortakommande. För mig är det helt obegripligt varför just flygets utsläpp ska vara helt befriat från klimatåtaganden. Återigen har det parti med lägst ambitioner fått diktera villkoren.

Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta dem som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet. Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram förslag som går utöver Miljömålberedningens, något vi i Vänsterpartiet kommer att verka för.

Klimatstrategin – ambitioner ska höjas, inte sänkas

Idag presenterar sex av sju partier i Miljömålsberedningen delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi är inte med på artikeln. Även om vi som parti står bakom de båda strategierna kommer vi lägga en reservation mot klimatstrategin när det på onsdag är dags för överlämnande till miljöminister Karolina Skog.

Jag vill börja med att understryka vikten av att hitta långsiktiga överenskommelser för klimatpolitiken. Därför stod vi i Vänsterpartiet bakom Miljömålsberedningens första betänkande som innehöll nettnollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken. Det var mycket i det betänkandet som inte var perfekt, men vi tyckte att det var viktigt med en bred uppslutning i en så viktigt fråga som klimatet.

Uppdraget för det betänkande som nu ska presenteras har varit att ta fram en strategi för att nå klimatmålet 2045 samt att ta fram en luftvårdsstrategi. Vi står bakom luftvårdsstrategin utan reservationer.

Gällande klimatstrategin har vår utgångspunkt hela tiden varit att det måste vara ett dokument som tar politiken framåt på klimatområdet. Och det finns mycket i strategin som är jättebra och utvecklar klimatpolitiken. Nu ska ”alla politikområden integrera klimataspekten”, står det ex vis i betänkandet. Vi pekar också på kollektivtrafikens avgörande roll, och vill ha ökade satsningar, liksom vikten av att Sverige ska driva på EU för skarpare klimatambitioner. I strategin konstateras också att utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bl a genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Ja, det finns mycket mer att lyfta upp från de dryga 700 sidorna som strategierna består av. Men resten av detaljerna kommer jag återkomma till då betänkandet är publicerat nu på onsdag.

Men det är djupt otillfredsställande att beredningens majoritet nu föreslår sänkta ambitioner för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog i sitt betänkande för tre år sedan att utsläppen från vägtransporterna skulle minska med 80 procent till 2030 samt att det fanns en teknisk potential att minska med 90 procent. I beredningen har det funnits en bred uppslutning kring det målet (även om vi i V ville gå länge och nå fossilfrihet för transportsektorn till 2030). Ja såvitt jag förstått det var det endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till det målet. Och tillslut blev det så att det var det partiet som fick som det ville och FFF-målsättningen frångicks. Den som ville minst fick sätta målet. Det håller inte.

Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra s k flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. När Sverige åtar sig att göra en utsläppsminskning borde det helt och hållet göras på hemmaplan.

Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren. Man har länge talat om att hitta internationella lösningar för att minska flygets utsläpp, främst inom ICAO och EU. Men förhandlingarna går sakta och precis som konstaterades av Klimatberedningen redan 2008 behövs åtgärder även på hemmaplan. Att i det här läget inte rekommendera målsättningar och åtgärder för flygsektorn är ett underbetyg för beredningen.

Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta de som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Och det är inte ett sätt att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det länder som tar klimatpolitiken framåt. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet.

Jag kommenterar klimatstrategin idag i DN och i SvD.

Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol

Skriver idag på Svt debatt om att fasa ut Vattenfalls brunkol. Läs där eller nedan.
Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol
Svt debatt, 2016-05-24
”Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet”, skriver Jens Holm (V).

Idag samlas riksdagspartierna till debatt i om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vi är nog relativt överens om att inköpen av kolkraftverken liksom det senare köpet av Nuon i Nederländerna var gigantiska felinvesteringar. Men oavsett historien är det här nu innehav som vi ansvarar för och måste hanteras.

Regeringspartierna hävdar att de inte kan stoppa Vattenfalls affär av miljöskäl. Det är fel. Vattenfalls nuvarande ägardirektiv ska både affärsmässighet och miljömässigt hållbar energiproduktion vara vägledande för verksamheten. Det är en medvetet vid instruktion till företaget. Riksrevisionen har i sina granskningar av den statliga styrningen av Vattenfall konstaterat att regeringen kan och borde styra bolaget mer kraftfullt än idag. Och regeringen kan, som ensamägare av bolaget, när som helst precisera bolagets inriktning. Ett antal tunga forskare på områdena bolagsstyrning och associationsrätt har de senaste veckorna gjort liknande bedömningar.

S och MP:s hållning blir ännu mer märklig om man beaktar att partierna så sent som oktober 2014 just gav bolaget tydliga miljödirektiv då man kom överens om att Vattenfall inte skulle få öppna nya gruvor för brunkol. Hur kommer det sig att regeringspartierna för mindre än två år sedan kunde ställa tydliga miljökrav på bolaget, medan man idag total avsvär sig ansvaret? Jag kan inte dra annan slutsats än att Socialdemokraterna och Miljöpartiet internt är oense och istället stoppar huvudet i sanden.

Vattenfalls ordförande Lars G Nordström konstaterade häromveckan att det är regeringen som har hela ansvaret för affären: ”Regeringen äger bolaget Om den inte vill sälja kan den säga det.” (DI 10/5) Regeringen har alltså ansvaret och borde ta det. Men näringsminister Mikael Damberg påstår att även om brunkolet successivt skulle avvecklas skulle det inte göra någon nytta; utsläppen är ju en del av EU:s utsläppshandelssystem. Men det håller inte heller.

Jag var själv med och förhandlade om utsläppshandelssystemet, EUETS, under min tid i EU-parlamentet. Den som tror att ett så stort borttagande av utsläpp som nedläggning av fyra av Europas största utsläppskällor i handelssystemet inte skulle ha någon betydelse har helt enkelt fel. Handelssystemet är konstruerat av politiker, inte av robotar.

Det finns möjligheter att rigga om systemet utifrån förändringar i verkligheten. Så har nyligen också skett när EU:s ministerråd beslutade att tillfälligt plocka bort 900 miljoner ton koldioxid från systemet samt inrätta en reserv där ytterligare utsläppsrätter kan läggas i händelse av stora överskott.

Det förtjänar också att påminna om att det inom handelssystemet går att annullera det överskott på utsläppsrätter som kan uppstå vid en nedläggning, vilket för övrigt ska vara regeringens politiska linje. Jag är helt överens med professor Johan Rockström som på temat skriver: ”Det innebär därför, som jag ser det, att det självklart är så att när kolet lämnas kvar i marken (då Vattenfall fasar ut brunkolsverksamheten) så måste även utsläppsrätterna begravas i marken. Det är ett moraliskt val, som är fullt möjligt att ta.” (Svd 2/5-16).

Att höra socialdemokratiska och miljöpartistiska ledande politiker göra sig själva till marionetter i ett större marknadsspel är beklämmande. Istället för att ta klimatansvar gömmer man sig bakom efterhandskonstruktioner och bortförklaringar. Det är inte ansvarsfullt. De senaste månaderna har varit de varmaste någonsin. Den stora skogsbranden härjar fortfarande i Kanada och alltmer pekar på att orsakerna är klimatrelaterade.

I Paris kom världens länder överens om att klimatförändringen ska hållas långt under två grader. Det innebär att alla länder måste göra mer, inte minst vi i de industrialiserade länderna. Skulle Vattenfall sälja sina fyra kolkraftverk och fem dagbrott för brunkol vet vi att de nya ägarna, EPH, skulle fortsätta utvinningen så länge som de bara kan.

Nya gruvor skulle sannolikt öppnas, helt i strid med regeringspartiernas överenskommelse, och vi skulle kunna vänta oss utsläpp på över en miljard ton de närmaste decennierna. Det är mer än 20 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Näringsminister Mikael Damberg (S) säger att Vattenfalls brunkolsaffär ska granskas noggrant. Skandaler likt Nuoninköpet ska inte upprepas. Det är bra. Men Damberg bereder nu vägen för en skandal av Nuonska mått. Att inte sälja utan istället successivt avveckla Vattenfalls brunkol kommer vara det viktigaste klimatbeslutet den här regeringen kommer fatta.

Vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkligen stå med ansvaret för att ha möjliggjort för utsläpp på mer än 20 gånger Sveriges årliga. Att man var regeringen som skrev under Parisavtalet för ett halvår senare säga till omvärlden att kolet ska fortsätta brytas? Att nya steg mot planetens undergång kunde tas? Jag hoppas verkligen inte det. Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet.

Jag är medveten om att det tar tid att ställa om energisystem. Men Tyskland har redan kommit på god väg i sin Energiewende och den tyska regeringen har identifierat brunkolsanläggningarna som avvecklingsbara. Vi i Vänsterpartiet föreslår därför att Vattenfalls planerade försäljning ställs in och att näringsministern istället samlar alla demokratiska riksdagspartier för samtal kring hur den Vattenfalls brunkolsverksamhet successivt ska kunna avvecklas.

Det vore att ta ansvar både den ekonomiska driften av vårt lands största statliga bolag samt för klimatet.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik

Skriver svar om TTIP och miljön till Aktuell hållbarhet. Läs via länken eller nedan.

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik
Aktuell hållbarhet, 2016-05-23
Christoffer Fjellner (M), EU-parlamentariker, försöker med konststycket att göra handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, till ett verktyg för att rädda miljön (Aktuell Hållbarhet 19/5). Men miljöskydd och rädda klimatet är inga uttryckliga ändamål med TTIP. Tvärt om varnar miljörörelsen för att TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik.

1. Greenpeaceläckan var visst intressant. För första gången kan allmänheten (inte bara förhandlare och vissa politiker i hemliga läsrum) läsa USA:s position i förhandlingarna. Där framgår klart att EU inte har kommit någon vart i att få gehör för till exempel försiktighetsprincipen, ett av fundamenten för en välfungerande miljöpolitik. Fjellner talar om EU:s förhandlingsposition, men det är ju det slutgiltiga avtalet som gäller. Och hittills finns inte försiktighetsprincipen inskriven i någon av de konsoliderade texterna, alltså förslag till gemensam avtalstext.

2. Det så kallade regulativa samarbetet ligger fast. Fjellner verkar tycka att det är bra. Själv delar jag svenska Kemikalieinspektionens oro kring att en progressiv kemikaliepolitik kommer att försvåras när alla nya lagförslag på till exempel kemikalieområdet måste passera en transnationell instans och där förbud måste motiveras bland annat ur handelsperspektiv. Det regulativa samarbetet kommer kanske inte förbjuda oss från att lagstifta, men effekten ”paralysis by analysis” (kritik från konsumentorganisationer i Nordamerika) är tillräckligt illa. Det är inte så konstigt då de har upplevt effekter av den amerikanska myndigheten OIRA som i förväg granskar alla lagstiftningsförslag. Vid upprepade tillfällen har progressiv lagstiftning på framförallt miljö-, arbetsmiljö- och hälsoområdet stoppats.

3. Fjellner svarar fortfarande inte på varför det behövs ett extra skydd för företagens vinster/investeringar. Varför ska en utomrättslig investeringsdomstol upprättas? Vad är det för fel med EU:s och USA:s nuvarande lagar kring företagsetableringar? Erfarenheten hittills kring så kallade investeringsskydd/ISDS är att miljö- och folkhälsa ofta är grunder som storföretag stämmer stater på. Det kan handla om planen för förnybar energi i Ontario (Kanada), förbudet mot fracking i Quebec (Kanada), Obamas stopp för oljeledningen XL Keystone, Indiens solenergistrategi, Tysklands kärnkraftsavveckling och landets nya miljökrav på kolkraftverk (de två senare stämningar av Vattenfall).

I vissa av dessa fall har redan miljön förlorat, andra är ännu inte avgjorda. Men trenden i världen är att storföretagen i allt större utsträckning använder sig av möjligheten att stämma stater. Enligt den senaste statistiken från FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD har staterna vunnit färre än 40 procent av fallen, drygt 50 procent förlorade de eller tvingades göra upp i godo i de 356 fall av internationell tvistelösning med investeringsskydd som avklarats fram till 2014. Statistiken är i sig inte det avgörande, men det säger något om styrkeförhållandena. Grundproblemet är att storföretag med investeringsskyddet får rätt att sätta sig över demokratiskt fattade beslut.

4. Frågan varje miljövän bör ställa sig är: Blir det lättare eller svårare att föra en progressiv miljö- och klimatpolitik med ett avtal som så ensidigt fokuserar på handel och konkurrens som fallet med TTIP? För mig är det uppenbart att TTIP kommer att försvåra en progressiv politik på området. Jag noterar också att den samlade miljörörelsen i både EU och USA gör ungefär samma bedömning som jag i det avseendet.

Att stoppa kemikaliehotet, rädda den biologiska mångfalden och förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring är akuta utmaningar vi står inför. Här behövs progressiva stater som kan gå före och inspirera andra. Det behövs också internationellt samarbete med just värnandet om miljön som grund. Att, som Fjellner, påstå att TTIP är ett verktyg för att möta just de utmaningarna tycker jag är lika logiskt som att verka för solenergi i en klubb för kärnkraft. Det går helt enkelt inte ihop. Och det tror jag Fjellner egentligen vet.

Internationell handel är viktigt, men den måste tydligt regleras. I ett sådant regelverk måste det vara klart och tydligt att viktiga politikområden som miljöhänsyn och folkhälsa måste överordnas företagens önskemål om att fritt handla och investera. Den som inte är överens om det ger i princip upp hoppet om att rädda vår planet.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker