Fossilfria AP-fonder

Den här debatten ser jag fram emot. Våra pensionsfonder äger fossila tillgångar som motsvarar Sveriges årliga utsläpp tio gånger om. Regeringen har lagt fram ett förslag, men kommer det verkligen leda till att kol, olja och fossilgas fasas ut ur AP-fonderna? Debatt i riksdagen ti 16/-18.

Läs min IP här eller nedan.

Fossilfria AP-fonder
Interpellation 2017/18:266
av Jens Holm (V) till Statsrådet Per Bolund (MP)
Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga. Sverige har antagit ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag med relativt högt ställda målsättningar. Regeringen har också som ambition att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland. Vänsterpartiet välkomnar detta, även om vi i vissa delar hade velat se högre ambitionsnivåer.

För att lyckas hålla jordens temperaturökning väl under två grader, helst under 1,5 grader, måste genomgripande samhällsförändringar göras inom en rad områden. Det är exempelvis helt avgörande att se till att de globala kapitalflödena flyttas från smutsiga fossila projekt, som förvärrar klimatförändringen, till långsiktigt hållbara investeringar. Detta är också något som Sverige och världens länder har förbundit sig till genom Parisavtalet. Enligt artikel 2.1.C i klimatavtalet från Paris 2015 har Sverige förbundit sig att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt hållbar utveckling.

Klimatförändringarna känner inga nationsgränser. Kol som bryts i Kina såväl som oljesand som utvinns i Kanada påverkar även i förlängningen oss i Sverige. Om inte övriga världen ställer om från ett fossilberoende samhälle kommer kostnaderna i Sverige för att nå klimatmålen att bli högre. Allt hänger ihop. Därför är det anmärkningsvärt att vi, via våra gemensamma pensionsfonder, de så kallade AP-fonderna, äger fossila reserver som motsvarar potentiella utsläpp tio gånger större än hela Sveriges årliga koldioxidutsläpp, enligt en beräkning gjord av WWF 2015. Häromveckan kom också en ny beräkning av Greenpeace som visar att Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna investerar 13 miljarder kronor i 43 av de 100 största utsläpparna i världen av fossilbolagen.

Medan vi i Sverige sätter klimatmål på hemmaplan investerar samtidigt våra statliga pensionsfonder i det som motverkar just möjligheten att uppnå målen. Det är inte rimligt.

Regeringen, med stöd av de borgerliga partierna, lade i juli 2017 fram förslag om ändrade placeringsregler för Första–Fjärde AP-fonderna bland annat med syfte att få mer hållbara placeringar. Det är ett välkommet initiativ, men förslaget som det ser ut nu riskerar att inte leda till någon större förändring. Enligt förslaget ska målet om hög avkastning fortsatt vara överordnat klimat-, miljö- och andra hållbarhetsaspekter. Det innebär att det är upp till fonderna själva att bestämma om de vill fortsätta att investera i klimatskadlig verksamhet. Enligt Finansdepartementets promemoria konstateras också att det inte är möjligt att bedöma i vilken utsträckning förslagen leder till att AP-fondernas förvaltning främjar en hållbar utveckling. I promemorian nämns inte Parisavtalet över huvud taget. Trots detta yttrade klimatminister Isabella Lövin på klimattoppmötet COP 23 nyligen att förslaget var i linje med Parisavtalet. Liknande uttalanden har fällts av finansmarknadsminister Per Bolund.

Regeringen försöker frammana en bild av att de nya regelförslagen kommer att leda till att fonderna lever upp till hållbarhetsmål och Parisavtalet. Den tolkningen gör få andra – vare sig miljöorganisationerna eller AP-fonderna själva (enligt deras remissvar). Det kan inte vara i linje med vare sig klimatmål eller andra internationella åtaganden att våra AP-fonder pumpar in miljarder i fossilbovar.

Jag vill därför fråga statsrådet Per Bolund:

1. Anser statsrådet att förslaget till de ändrade placeringsreglerna för AP-fonderna är i linje med Parisavtalet och svenska miljö- och klimatmål?

2. Tänker statsrådet verka för att AP-fondernas investeringar lever upp till Parisavtalet och inte bidrar till klimatskadlig verksamhet?

3. Avser statsrådet i övrigt att vidta några åtgärder för att svensk finanssektor i stort ska bli fossilfri?

Fasa ut AP-fondernas fossilinnehav

Jag har ett kort inlägg i Expressen om AP-fonderna och de fossila innehavet. Läs där eller nedan.

Se till att AP-fonderna fasar ut fossilinnehaven
Expressen, 2017-12-01
AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja. Dags att agera S och MP, skriver Vänsterpartiets Jens Holm.

Det rinner så mycket olja genom AP-fonderna att svenska pensionärer hade kunnat vältra sig i pengar, om investeringarna lönat sig. Det gör de inte. Däremot strider AP-fondernas sponsrande av de stora oljebolagen mot både Parisavtalet och de svenska klimatmålen, vilket Greenpeace förtjänstfullt påvisar i Expressen 29/11. 1300 kronor bidrar varje svensk med till verksamheter som driver på klimatförändringar och extremväder genom att stödja skräckbolag som ExxonMobil, Dakota Access Pipeline och Lundin Oil. I min nyutkomna klimatbok ”Om inte vi, vem?” konstaterar jag även att AP-fonderna kritiserats för att investera i bolag involverade i så kallad landgrabbing och andra oegentligheter.

AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner faktiskt mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja.

Varför är det så tyst från regeringspartierna S och MP? Regeringen skulle kunna ge AP-fonderna direktiv att fasa ut placeringarna i det som utarmar vår planet och ersätta dem med långsiktigt hållbara investeringar.

Vänsterpartiet driver på för att ge AP-fonderna en helt annan inriktning. Placeringar i oljebolagen måste fasas ut snarast möjligt. Landgrabbing ska inte tillåtas. En av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond. Det är dags att sätt stopp för AP-fondernas klimatfarliga, ålderdomliga och oekonomiska investeringar. Låt den strandade valen simma mot en hållbarare framtid.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs där eller nedan. Detta med anledning av utgivningen av min bok Om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad
Dagens Arena, 2017-11-28
Vi vet alla att vi står inför en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Inte på 800 000 år har koncentrationen av växthusgaser varit så hög som idag. Dagens utsläppstrend är ett direkt hot mot civilisationen så som vi känner den.

Nästan alltid beskrivs den globala uppvärmningen som skapat av alla människor tillsammans och i samma utsträckning. Men dagens nivåer av växthusgaser är i praktiken frukten av två generationers oansvariga leverne. Den absolut största delen av utsläppen, 85 procent, har skett efter andra världskriget och det är de rika industrialiserade länderna som historiskt sett stått för den största delen av.

De franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel har konstaterat att 10 procent av världens rikaste invånare står för nästan hälften av alla världens utsläpp. Det finns också en tydlig makt och genusdimension när det kommer till utsläpp och livsstil.

Det är rika män som är de absolut största miljöbovarna. Det är de som flyger mest, äger flest bilar, äter mest kött och också är minst engagerade i hur deras helt och hållet oansvariga livsstil omöjliggör livsmöjligheterna för andra människor. Därför måste också ansvaret för klimatkatastrofen utkrävas på rätt ställe; hos rika och i större utsträckning hos män. Därför är byggandet av ett mer rättvist samhälle en grundläggande del i att skapa ett samhälle där vi lever helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp åt oss.

Högre skatter för höginkomsttagare har en lika omfördelande effekt som dämpande på lyxkonsumtion. Jämlika samhällen är bättre rustade att klara av stora utmaningar som klimatförändringen än orättvisa. Det är genom att styra genom staten, med lagar och omfördelande ekonomisk politik, som vi kan ställa om vårt samhälle från grunden, snarare än att vädja till upplysta konsumenter.

För att ställa om behöver vi mer av vänsterpolitik, inte mindre. Men idag har vi ett ekonomiskt system som är premierar kortsiktig vinst framför långsiktigt miljöansvar. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern hade helt rätt när han kallade klimatförändringen för marknadsekonomins största misslyckande. Marknadsekonomin, och kapitalismen i synnerhet, är blind inför förvaltnings- och omfördelningsfrågor.

Vad gör vänstern i det här läget? Dessvärre talar vi sällan om planetens överlevnad och vår roll i detta. Det är märkligt att vänstern så sällan pekar på det uppenbara sambandet mellan ett jämlikt samhälle och en politik för att rädda klimatet och miljön i största allmänhet. Det är dags att ändra på detta nu.

Vänstern försitter inte en chans att presentera förslag på lösningar på det ena problemet; orättvisorna. Men det andra såret på samhällskroppen; klimatförändringen, är lika akut och förtjänar likartad uppmärksamhet.

Den här veckan ger jag ut boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Förhoppningsvis kan den bidra till att vänstern fullt ut integrerar frågor som klimatförändringen och räddandet av våra numera sköra ekosystem till att bli fullt ut naturliga delar av en politik för ökad rättvisa.

Boken avslutas med ett tiopunktsprogram för omställning och ökad rättvisa, inspirerat av Naomi Kleins Leap manifesto. Att skapa en ekonomisk politik helt och hållet inom planetens gränser är en av de mest akuta åtgärderna att vidta.

Det handlar om att divestera innehav i det fossila, fasa ut miljöskadliga subventioner, begränsa lyxkonsumtion genom höjda skatter och omfördelning, snabbt investera i järnväg, förnybar energi och hållbart byggande genom lånefinansiering och en separat investeringsbank för klimatomställning. Det handlar också om att tro på staten som en motor i omställningen genom lagstiftning och reglering.

Men det stannar inte där. Klimatförändringen är en unik möjlighet för oss att i grunden bygga ett samhälle baserat på annat än vinstmaximering och konsumtion. Det skulle kunna vara ett samhälle där vi omfördelar från rik till fattig, där den gemensamma konsumtionen får växa på bekostnad av privatkonsumtion och där produktivitetsökning tas ut i kortare arbetstid.

Där kultur och idrott har en särställning när meningslös konsumtion ersätts med kreativa och utvecklande verksamheter. Ett samhälle där vi finner gemensamma lösningar istället för att lägga ansvaret på den enskilda individens axlar. Det är också ett samhälle där vi kopplar ihop det globala med det lokala; minskade utsläpp på global nivå ger oss i nästan alla fall också en bättre lokal luftkvalitet som sparar liv och sjukvårdskostnader.

Ja, vi har alla möjligheter i världen att bygga ett samhälle inom de gränser som naturen sätter och som också är mer jämlikt och jämställt än idag. Och det är, enligt mig, bara vänstern som med trovärdighet kan presentera en sådan vision. Varför det inte redan är gjort är för mig en obegriplighet.

För om inte vi, vem ska då göra det?

Jens Holm är klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Jens Holm kommer idag ut med boken Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern (Sjösala förlag 2017)

Låt inte handelsdogmen övertrumfa miljön

Det är bra med internationell handel, men handeln i sig får inte bli ett hinder för en progressiv politik. Det är tyvärr fallet idag. Handelsavtal inom WTOs regi och andra avtal försvårar våra möjligheter till en progressiv miljö- och klimatpolitik, att stärka folkhälsan, djurskyddet och annat. Ja, det finns flera exempel på där bra miljöförslag har stoppats eller fått göras om i grunden för att den internationella konkurrensen har bedömts som viktigare. Ska det vara så?

Jag ser fram emot att debattera dessa frågor med EU- och handelsminister Ann Linde (S). Kommer Sverige verka för att stärka miljöns ställning nu då vi har chansen? Debatten blir någon gång under dagen fredag 1 december. Läs min IP nedan eller här.

Miljön inom handelsavtalen Interpellation 2017/18:193
av Jens Holm (V) till Statsrådet Ann Linde (S)
Den 10–13 december äger världshandelsorganisationen WTO:s elfte ministerkonferens rum i Buenos Aires i Argentina. Det är ett viktigt möte, då WTO:s medlemsländer har möjlighet att påverka organisationens utveckling.

Jag och ministern är överens om att internationell handel är viktig och ska främjas. Priser kan pressas, och kvaliteten på handlade varor kan förbättras. Handel skapar också en naturlig plattform för möten och samarbete över nationsgränserna, vilket känns extra viktigt i tider då inskränkt nationalism grasserar runt om i världen. Handel kan också användas som påtryckningsmedel för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och miljöhänsyn.

Ibland krockar dock krav på handel och investeringar med länders önskan om att gå före på bland annat miljöområdet. USA har med WTO:s benägna stöd försvårat Indiens investeringar i det som troligen skulle ha blivit världens största solenergisatsning, Jawaharlal Nehru Solar Mission, som ansågs stå i strid med WTO:s frihandelskrav. Japan och EU lyckades stoppa den kanadensiska delstaten Ontarios ambitiösa satsning på förnybar energi och gröna jobb när de fick WTO att anse att den stod i strid med frihandelsreglerna. Det här är bara två exempel på hur handeln nästan alltid vinner när miljö ställs mot handel inom WTO.

Inom WTO ska det finnas en möjlighet för länder att göra undantag från frihandelskraven. Undantagskriterierna är formulerade i artikel 20 i WTO:s GATT-fördrag och ska kunna användas för att stärka skyddet av bland annat naturresurser, djur och människor. Men artikel 20 är svåranvänd, då den efterföljs av ett antal förbehåll, bland annat att undantagen inte får användas som handelshinder. Artikel 20 kom till i slutet av 1940-talet och har inte ändrats sedan dess. Orden klimatförändring och växthusgaser finns följaktligen inte med i uppräkningen av skäl till att det är acceptabelt att handeln står tillbaka för miljön. Att artikel 20 näst intill är oanvändbar i miljö- och klimatsyfte konstateras i genomgången från den nordamerikanska organisationen Public Citizen, som har granskat ett fyrtiotal försök att använda undantagsreglerna, där endast ett fall fick godkännande hos WTO.

När jag diskuterade WTO:s undantagsregler med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagen i maj i år instämde hon i att artikel 20 var föråldrad och behövde ses över. Förutom att undantagsreglerna skulle behöva moderniseras skulle alla WTO-avtal behöva uppdateras och anpassas till Parisavtalet och andra internationella avtal på miljö- och klimatområdet.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Ann Linde:

1) Hur kommer statsrådet att verka för att WTO:s medlemsländer ska få större möjlighet att agera för miljön utan att det ska kunna påstås utgöra ett handelshinder?

2) Kommer statsrådet att verka för att de generella undantagsreglerna i artikel 20 moderniseras så att de blir lättare att använda för att bedriva en progressiv politik på miljöområdet?

Höj ambitionerna i Bonn

Jag skriver idag i ETC om klimattoppmötet i Bonn. Läs där eller nedan.

Inför slutförhandlingarna: Höj ambitionerna i Bonn
ETC, 2017-11-15
Nu återstår tre skälvande dagar av klimattoppmötet, COP23 i Bonn. Klimatminister Isabella Lövin är på plats och representerar Sverige i de viktiga förhandlingarna. Men kommer hon agera annat än ett eko från Bryssel?

När jag besökte Bangladesh tidigare i år framstod utmaningarna som näst intill oöverstigliga. Från havet pressas landet av stigande havsnivåer och saltvattenintrång, norrifrån från floder som slagit vattennivårekord i takt med att Himalayas glaciärer smälter allt snabbare.

Runt huvudstaden Dhaka bygger man på sandvallen som ska skydda mot översvämningarna, längs kusten byggs skolor på pelare för att barnen inte ska drunkna när havet stiger. Samtidigt blir luften i Bangladeshs storstäder allt svårare att andas när trafiken ökar och mer fossila energikällor bränns.

Frågan är: hur mycket hjälp kan Bangladesh och andra drabbade länder vänta sig från toppmötet i Bonn, och av Sverige? Jag ser tre knäckfrågor här.

Sverige och i-länderna måste göra sin hemläxa. När FN:s miljöorgan UN Environment gick igenom ländernas klimat­bidrag till Paristoppmötet konstaterade de att de endast räcker för att göra en tredjedel av de nödvändiga utsläppsminskningarna. FN-organet skriver ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort”.

Parisavtalets artikel 4 slår fast att alla länder har möjlighet att höja sina klimatbidrag, men inte sänka. När tar Sverige initiativ till höjda bidrag?

En utgångspunkt i förhandlingarna är att de industrialiserade länderna ska hjälpa de fattiga med klimatfinansiering, och att det ska göras med ”nya och additionella medel”. Det brukar tolkas som att pengar­na inte ska tas från det ordinarie biståndet. Men de klimatpengar som EU bidrar med tas i huvudsak från biståndet. När kommer ­Isabella Lövin och EU att presentera klimat­finansiering som görs med nya pengar?

EU och Sverige har över huvud taget ingen strategi för hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Mycket av den senaste miljötekniken är dyr och inlåst i patent. För att utvecklingsländerna ska kunna använda sig av den måste i-länderna värna överföringen av miljötekniken framför storbolagens intressen av upprätthålla sina teknikförsprång.

När jag debatterade COP23 förra veckan med Isabella Lövin lovade hon att verka för höjda ­klimatbidrag. Men hittills har varken Sverige eller EU presenterat förslag på hur klimatbidragen ska göras mer ambitiösa. Och det är faktiskt så att Isabella Lövin inte reser till COP23 med något eget ­klimatbidrag, utan hon lutar sig helt och hållet mot EU:s gemensamma, som är helt otillräckligt.

Sverige borde kunna ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver vad EU säger. Om inte vi tar vårt ansvar hur ska vi då kunna ställa krav på andra?

”Vi hoppas på er hjälp”, var det samstämmiga svaret från de politiker, forskare och organisationsföreträdare som jag träffade i Bangladesh. Samma budskap har jag tidigare fått från företrädare från Tuvalu, Filippinerna, Indien och Bolivia. De vill att vi ska ta ansvar för våra utsläpp. De vill ha hjälp att inte göra om våra misstag. Vågar Isabella Lövin ta ton mot den konservativa majoriteten inom EU och agera som den föregångare som Sverige borde vara?

Det är nu vi behöver handling. Och Sverige kan visa vägen.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

Beskatta flygbränslet

Alltså, svaret jag fått från infrastrukturminister Tomas Eneroth… Det beskriver så tydligt regeringens tafatta inställning i helt avgörande frågor. Just nu pågår Internationella luftfartsorganisationens, ICAOs, årsmöte. Det är här världens regeringar har möjligheten att ändra den helt nattståndna överenskommelsen om att flygbränsle ska vara skattebefriat. Världens länder bestämde det 1944 (genom den s k Chicagokonventionen) förmodligen i all välvilja, men långt innan klimatfrågan hade kommit på dagordningen. Att idag fortsätta att skattesubventionera flygbränsle är ju helt orimligt. Och det tycker Eneroth och regeringen också. Men, man tänker i dagsläget inte göra något åt det eftersom man inte tror att man kan få gehör för det.

Han skriver: ”Regeringen är fullt medveten om de stora svårigheter som föreligger med att få till stånd en ändring av Chicagokonventionen, men kommer att fortsätta stödja en sådan om förhandlingsläget skulle ändra sig på sikt.” Men vi vill ju att regeringen ska vara pådrivande, inte bara vänta-och-se!

Kom igen sossar och miljöpartister. Politik är väl att vilja. Och nog borde länder som vill beskatta flygbränsle kunna få hitta ett sätt att göra det. Som ett första steg.

Läs  svaret från Tomas Eneroth här (lite längre ned hittar du min fråga).

COP23 och Sveriges ansvar

Jag har i veckan debatterar klimattoppmötet COP23 med klimatminister Isabella Lövin. Ni kan se debatten här.  Lövin och regeringen måste vara mycket tydligare i att driva att klimatfinansiering till länder i Syd ska göras med ”nya och additionella” medel och att det betyder att pengarna inte får tas från biståndsbudgeten. Och det är förvånande och helt oacceptabelt att regeringen inte har gjort någon analys av de 20,3 miljarder Euro som EU rapporterat in som klimatfinansiering till COP23. Anser regeringen att detta är nya pengar, eller tas de från biståndsbudgetarna? Tyvärr handlar det mesta av pengarna om det sistnämnda. Sverige verkar inte heller ha någon tydlig strategi för hur teknik snabbt och billigt ska föras över till utvecklingsländerna. Detta är märkligt när det är en fråga som har hängt med i klimatförhandlingarna sedan Klimatkonventionen klubbades 1992.

Jag fick i alla fall tre positiva löften från klimatministern:

  1. Isabella Lövin sa att hon driver på för att EU ska anta ett ambitiösare klimatbidrag och att hon trodde att det skulle kunna bli klart nästa år.
  2. En handlingsplan för genus och klimat kommer att klubbas på COP23 om Lövin får som hon vill.
  3. Hon sa också att Världsbanken, EIB och andra multilaterala institutioner måste fasa ut sina fossilinnehav.

    Jag kommer att följa upp allt detta och göra vad jag kan för att det också blir så i praktiken.

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

En rapport som skakar om

FNs miljömyndighet UNEP har idag presenterat sin rapport The Emissions Gap Report 2017. Den visar med plågsam tydlighet hur långt det är mellan de fina orden på klimattoppmötena och de verkliga utsläppsminskningar som måste göras. Rapporten konstaterar bland annat att de bidrag som länderna gjorde vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver man: ”The gap between the reductions needed and the national pledges made in Paris is alarmingly high.”

Världens länder måste med andra ord göra mer, mycket mer för att minska utsläppen snabbt. Det gäller i synnerhet världens industrialiserade länder. Frågan är vad Sverige gör. Vid klimattoppmötet i Bonn, som börjar om en vecka, har klimatminister Isabella Lövin chansen. Jag debatterar denna fråga med henne på tisdag kl 13.00 i riksdagens kammare.

Svensk klimatpolitik måste radikaliseras

Grön investeringsbank, fossilbilsförbud, klimatsmarta AP-fonder, miljöskadliga subventioner och mindre kött. Jag och Jonas Sjöstedt skriver på ETC. Läs där eller nedan.

Svensk klimatpolitik måste radikaliseras
ETC, 2017-10-10
Klimatfrågan är akut. Världen behöver länder som både är internationellt aktiva för att minska utsläppen, och som går före och visar att det går att snabbt minska utsläppen på hemmaplan. Sverige borde vara ett sådant land. Men när vi granskar regeringens klimatpolitik ser vi att den inte håller. De svenska utsläppen minskar inte – de är kvar på helt ohållbara nivåer. Det blir särskilt tydligt när man räknar in de utsläpp som orsakas av vår import.

Vi måste tänka större. Vi måste se vilka det är som förstör vår jord mest.
Regeringen Löfven har ökat insatserna för klimatet. I den budget som vi är överens med regeringen om sker större satsningar än tidigare på sådant som järnvägen, klimatinvesteringar, klimatbeskattning av flyget och solceller. Det är bra. Men inför de stora klimatfrågorna vågar regeringen inte ta kraftfulla beslut. När klimatet ställs mot kortsiktigt ekonomiskt tänkande så får klimatet vika. Subventioner till fossilindust­rin finns kvar. De statliga företagen ställs inte om. Särskilt tydligt blev det med mandatperiodens största klimatbeslut, det om Vattenfalls kolgruvor. Där valde regeringen aktivt att riskera ökade utsläpp med 24 gånger det Sverige släpper ut årligen för att kortsiktiga ekonomiska intressen var viktigare. Regeringen verkar inte se det tydliga sambandet mellan fördelning och klimat, det är de rikaste i världen som förstör klimatet mest.

Inte ser det bättre ut på den borgerliga sidan, tvärtom. Centerpartiet framhåller sig som högerns bästa klimatparti, lite som att tävla titeln bästa slalomåkare i Bangladesh. Men det var Centerpartiet som genomförde den katastrofala Nuon­affären som inte bara var en ekonomisk utan också en klimatmässig felinvestering. De var heller inte för att avveckla Vattenfalls kolgruvor. Centerpartiet vågar inte ens låta flyget bära sin egen miljökostnad.

Nu krävs modet att ta större beslut. Vänsterpartiet kommer att gå till val på en klimatpolitik som verkligen skulle minska utsläppen. Vi anser att klimatmålen måste få styra de statliga företagen. Vi vill att det offentliga pensionssparandet i AP-fonderna ska riktas om. Alla investeringar i fossilindustrin ska avslutas, istället ska fonderna bidra till investeringar som minskar utsläppen. De miljöskadliga subventionerna ska fasas ut.

Vänsterpartiet vill driva på för att den teknik som förstör klimatet ska fasas ut. Därför ska alla nya bilar som säljs efter 2025 i Sverige drivas med el eller förnybara bränslen. Vi vill att Sverige ska få tågtrafik av schweizisk kvalité; punktligt, bekvämt, överkomliga priser och klimatsmart. Investeringarna i järnvägen, inklusive bygget av nya snabba tåg, måste därför intensifieras och finansieras med bland annat flygskatt och lån. Vi vill inrätta en statlig grön investeringsbank med minst 100 miljarder kronor i kapital. Den ska hjälpa vår basindustri, men också kommuner och regioner, att finansiera de nödvändiga investeringarna för att lämna fossilsamhället. Sverige kan och ska vara ett föregångsland. Målet är nollutsläpp 2040.

Vår ökande rikedom måste användas på ett annat vis om vi ska minska utsläppen. Sociala investeringar i vård, kultur och utbildning orsakar mindre utsläpp än ökad privat konsumtion för de som redan har mest. Vi vill använda den ökade produktiviteten till att minska arbetstiden för alla. De första stegen i övergången till sex timmars arbetsdag ska tas redan under nästa mandatperiod.

Klimatförändringarna är redan här. Nu måste vi ta de politiska konsekvenserna och våga ta tillräckligt radikala beslut för att ställa om vårt samhälle mot hållbarhet. Det är det minsta vi kan göra för våra barn, barnbarn och människor i andra delar av världen – de som drabbas här och nu av våra utsläpp.

Jonas Sjöstedt (V), partiordförande
Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson