Akutplanen måste omsättas i handling

Ser mycket fram emot att debattera Klimatriksdagens Akutplan för klimatet med miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP). Tiden är ännu inte satt, men borde bli inom två veckor. Läs min interpellation här eller nedan.

Akutplanen för klimatet
Interpellation 2020/21:27, 2020-09-28
Av Jens Holm (V) till Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP)

Den 18 september lämnade organisationen Klimatriksdagen över Akutplan för klimatet till riksdagspartierna och regeringen, inklusive statsministern och vice statsministern. Akutplanen består av 150 konkreta förslag på hur Sveriges klimatpolitik i närtid ska kunna förbättras. Klimatriksdagens utgångspunkt är, likt Klimatpolitiska rådets, att regeringen med nu fattade beslut och åtgärder inte kommer att nå de svenska klimatmålen utan riskerar att överskrida koldioxidbudgeten med 2,5–3 gånger. Vänsterpartiet instämmer i den dystra prognosen och anser därför att långt mycket mer måste göras från Sveriges sida för att rädda klimatet.

Akutplan för klimatet är ett av de mer hoppfulla dokumenten som presenterats för politiken på länge. Förslagen är konkreta och realistiska och kan genomföras i närtid. Dess förslag bör därför tas på största allvar. I akutplanen föreslås bland annat en avveckling av industrins skattenedsättningar, kraftiga ökningar av förnybar energi, kontinuitetsskogsbruk, skydd av minst 20 procent av skogsarealen, halvering av matens utsläpp med mindre kött och mer klimatsmart mat, förbud mot nybilsförsäljning av bensin- och dieselbilar till 2025 samt stora satsningar på järnvägen och kollektivtrafiken. I planen understryks också behovet av en nationell koldioxidbudget som effektivt kan sätta ramarna för klimatarbetet.

Det är välkommet med så många konkreta och genomarbetade förslag för att i närtid minska Sveriges utsläpp av växthusgaser.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin:

Avser ministern att vidta nya åtgärder och fatta nya beslut för att verkställa förslagen i Akutplan för klimatet?
Är det ministerns bedömning att några av förslagen i Akutplan för klimatet är av särskilt intresse för att genomföras inom kort?

Klimatinvesteringsbank – bättre än omvägen via bankerna

Skriver idag i Altinget om regeringens förslag till s k gröna kreditgarantier. De 50 miljarder man tänker använda till detta, som ska kanaliseras via affärsbankerna, skulle ha gjort större nytta i en statlig grön investeringsbank. Läs mitt inlägg nedan eller här.

Klimatinvesteringsbank – bättre än omvägen via bankerna
Altinget 2020-09-17
Regeringen, C och L har enats om 50 miljarder kronor i så kallade kreditgarantier för klimatinvesteringar. En ”game changer” som finansmarknadsminister Per Bolund (MP) kallar det. Men frågan är om det är så mycket som ändras med dessa pengar? Hur mycket av pengarna kommer överhuvudtaget att användas? Och, skulle vi kunna få bättre nytta för pengarna?

Kreditgarantier göder bankerna
Det som definitivt inte är en speländrare är att regeringen återigen tillämpar principen om privata vinster och offentliga förluster. Vid presentationen av kreditgarantierna meddelade Per Bolund att det är banker och andra finansiella aktörer som ska kanalisera klimatpengarna. För nästa år anslår regeringen 10 miljarder kronor i garanti till bankerna och för år 2022 och 2023 ytterligare 40.

Det är mycket välkommet med pengar till klimatinvesteringar. Sverige har under decennier investerat för lite, i synnerhet i den rödgröna omställningen. Men problemet med kreditgarantierna är att pengarna inte direkt går till klimatet, utan omvägen via bankernas redan välfyllda kassavalv. Hade det inte varit bättre att använda pengarna till direkta statliga klimatinvesteringar?

Bolunds val ett mysterium
Jo, exempelvis genom en statlig grön investeringsbank, något Per Bolund förespråkat tidigare. Varför han inte lägger de 50 miljarderna på en klimatinvesteringsbank är för mig ett mysterium. Att en grön investeringsbank fungerar vet vi redan. Det bästa exemplet är den brittiska statliga gröna investeringsbanken ”UK Green Investment Bank”, som inrättades 2012 efter ett beslut av den dåvarande konservativa Cameronregeringen.

Mellan åren 2012 och 2017 investerade banken närmare 40 miljarder kronor i eget kapital i ett hundratal olika projekt, främst inom de tre huvudområdena: Havsbaserad vindkraft, energieffektivisering och avfallshantering. För varje pund som banken investerade mobiliserades ytterligare tre från externa källor, så i praktiken investerades över 150 miljarder kronor i klimatomställning. Investeringarna har bidragit till omfattande utsläppsminskningar – åtta miljoner ton endast för 2017 – och energieffektiviseringar, för att inte nämna skapandet av mängder nya gröna jobb.

Våren 2018 var jag i London och träffade en av förgrundsfigurerna i Green Investment Bank, Gavin Templeton. Han menade att ett av bankens främsta bidrag har varit att bana väg för investeringar, i synnerhet i havsbaserad vindkraft, som annars inte hade blivit av. ”Jag kan garantera att mycket av off-shore vindprojekten inte skulle ha byggts om inte banken hade lagt upp grundplåten. I dag har investeringskostnaderna rasat i Storbritannien och det kan vi till stor del tacka investeringsbanken för”, berättade Gavin Templeton när vi träffades i en skyskrapa i Londons bankdistrikt.

Danmark följer Storbritannien
En liknande satsning presenterades i Danmark i måndags där regeringen och samarbetspartierna har enats om att inrätta en klimatinvesteringsfond. ”Framtidsfonden”, som den kallas, förväntas på kort tid mobilisera över 100 miljarder danska kronor i klimatinvesteringar och skapandet av 27 000 nya gröna jobb. Fonden kommer att fungera snarlikt som en renodlad klimatinvesteringsbank.

Går till klimatet – inte till Wallenberg
Vad är då fördelen med en statlig grön investeringsbank i stället för att låta Handelsbanken, Swedbank, SEB med flera sköta utlåningen till investeringarna?

För det första: vi vet att investeringarna blir av. Det är nämligen det direktiv som vi skulle ge till banken och dess ledning.
För det andra: en statlig investeringsbank ska förstås vara solid och välskött, men behöver inte ha samma avkastningskrav som de svenska privata affärsbankerna.
För det tredje: avkastningen går tillbaka till bankens verksamhet, det vill säga nya klimatinvesteringar – inte i vinst till familjen Wallenberg.
För det fjärde: en statlig klimatinvesteringsbank skulle vara en garanti för goda investeringar och därmed kunna mobilisera stort externt kapital för att ytterligare öka investeringarna.

Klimatet är förloraren
Med en statlig grön investeringsbank skulle Sverige äntligen kunna höja tempot i klimatomställningen och göra det nödvändiga investeringarna. Vi skulle kunna ställa om transportsektorn, bostäder/lokaler, industrin och energiproduktionen i en aldrig skådad hastighet. Men för att göra de två liberala samarbetspartierna nöjda får Miljöpartiet nu i stället acceptera det sämre alternativet och gå omvägen via de privata affärsbankerna.

Det är dyrt, tidsödande och osäkert. Den största förloraren är klimatet.

Jens Holm (V)
Riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Sila nu inte mygg och svälj en klimatkamel

Mycket välkommet med regeringens klimatsatsning och jag vill egentligen inte låta grinig (allt som görs för klimatet vill jag gärna ta emot med öppnar armar), men 9,7 miljarder kronor räcker inte på långa vägar.

  1. Det blir inte en spänn till till kollektivtrafiken i år. De aviserade två miljarderna kommer nästa år och det är för lite. Bara i år behövs ytterligare sex mrd bara för att täcka de biljetintäktsbortfallet.
  2. 50 miljarder kr i ”gröna investeringsgarantier” betyder 50 mrd kr till de privata affärsbankerna. Hur mycket av de här pengarna kommer egentligen att lånas ut av Handelsbanken, Swedbank, SEB m fl? Och hade inte investeringarna blivit av ändå? Istället för att staten återigen ska subventionera bankerna föreslår jag att de 50 mrd går till en statlig investeringsbank för klimatet. För varje krona staten investerar lovar jag att ytterligare tre kronor kommer att komma till i form av extern finansiering (så har det funkat i Storbritannien med Green Investment Bank).
  3. Pengar till järnvägsunderhåll är bra, men bör stavas miljarder, inte miljoner för att det ska bli nåt på riktigt.
  4. Detsamma gäller underhållspengarna till bostäder och lokaler.
  5. Liksom de 325 milj kr i investeringar i cykelbanor. Vällovligt, men behövs mer.
  6. Justeringen av Bonus Malus för ”miljöbilar” är åt rätt håll. Låt utsläpparbilarna finansiera elbilarna. Noterar att regeringen nu justerar tillbaka gränsen för miljöbilar (från 70 till 60 gram). Förra året ändrade regeringen den för att Volvos SUVar skulle kvala in. Regeringen går nu tillbaka till den tidigare nivån, så det här är eg ingen satsning.
  7. Bra med 400 milj i s k ekobonus till godstransportörerna på järnväg, liksom kapitaltillskottet på 1,4 mrd till godstransportören Green Cargo.
  8. Men, men… en klimatsatsning kan inte bara handla om det man vill göra. Man borde också ha modet att berätta vad som INTE får göras. Regeringen måste säga nej till Preems utbyggnad. Annars silar man mygg och sväljer en fet kamel (på ytterligare 1 miljon ton CO2/år).

Höj klimatmålen – sätt stopp för Preemraff

Jag skriver i ETC med Malin Björk (V) och Elin Segerlind (V) om varför Preems utbyggnad är ett hot mot klimatet. Läs på ETC-debatt eller nedan.

Höj klimatmålen – sätt stopp för Preemraff
ETC 2020-09-05
En av våra största klimatpolitiska strider just nu är den omdebatterade planerade utbyggnaden av oljeraffinaderiet Preemraff i Lysekil, där man redan idag producerar stora mängder av de fossila bränslena bensin och diesel. Det är nu upp till S- och MP-regeringen att avgöra om Preemraff ska få tillstånd att bygga fast oss i ett fossilberoende.

Skulle utbyggnaden få grönt ljus innebär det att raffinaderiet kommer att öka sina utsläpp av koldioxid från dagens 1,7 miljoner ton koldioxid per år till minst 2,7 miljoner ton per år. Det skulle göra Preemraff till Sveriges enskilt största utsläppskälla. En utbyggnad skulle också innebära en fördubbling av utsläppen av svaveloxider, med upp till 500 ton svavel till luft per år. Det är helt fel utveckling i en tid när EU-parlamentet utlyst klimatnödläge och vi alla vet att vi måste gå i helt motsatt riktning, nämligen avveckla alla fossila bränslen.

En utbyggnad av Preemraff skulle också vara helt i strid med såväl målen i Parisavtalet som den svenska klimatlagen. Enligt Sveriges klimatlag ska regeringens politik utgå ifrån de svenska klimatmålen om att utsläppen från verksamheter i Sverige senast 2045 ska vara minst 85 procent lägre än utsläppen 1990. Om Preemraff trots detta får tillstånd att bygga ut är den svenska klimatlagen inte något mer än en pappershamster.

I EU-parlamentets miljöutskott arbetar vi just nu för att få på plats en skarp europeisk klimatlag som lever upp till Parisavtalet. Den måste bli stark nog att stå emot när fossilindustrin som i Lysekil vill expandera istället för att krympa. Enligt EU-kommissionens förslag ska EU-länderna vara klimatneutralt till 2050. Vänsterpartiet och våra systerpartier i EU-parlamentet vill se snabbare minskningar är vad som idag ligger på bordet och att målsättningarna ska vara bindande också för varje enskilt medlemsland. Utsläppen måste minska med 70 procent till 2030 på EU-nivå.

Klimatpolitiskt är frågan om Preemraffs utbyggnad en omöjlighet. Ofta framhålls istället de arbeten som utbyggnaden kan medföra. Vänsterpartiet vill se satsningar på jobb och välfärd, och vi kräver att klimatomställningen ska vara rättvis så att de som släpper ut mest är de som betalar mest. Satsningar på multinationella fossiljättar bidrar inte till klimatet eller en rättvis omställning. Det är en återvändsgränd. Istället för att skapa jobb i den fossila industrin måste vi satsa allt på att skapa jobb inom hållbara verksamheter. Fossila bränslen och den fossila ekonomin har ingen framtid.

För att göra verklighet av den nödvändiga klimatomställningen har Vänsterpartiet lagt fram förslag på inte mindre än 74 reformer som i närtid ställer om Sverige. Vi kräver bland annat att de miljö- och klimatskadliga statliga subventionerna, som idag omfattar 60 miljarder kronor varje år, måste fasas ut. Det handlar till exempel om subventioner till ökad bilism och ökad köttkonsumtion, koldioxidskattenedsättningar för industrin och skattebefrielse för flygbranschen. Samtidigt vill vi kompensera för människor på glesbygden genom till exempel konverteringsstöd för bilar som drivs på gas eller etanol, lägre skatt och ändrat reseavdrag.

Just nu pågår en två veckor lång kampanj där en bred rörelse med miljöorganisationer och engagerade medborgare genomför olika aktioner för att stoppa utbyggnaden av Preemraff. Det är ett viktigt folkligt engagemang som vi stöder helhjärtat och som regeringen måste lyssna på. Det får vara nog med regeringens tandlöshet nu. Klimatlagen och den politiska viljan måste sammanstråla om vi ska få ett stopp för detta vansinniga projekt. Vad väntar regeringen på?

Under hösten tänker vi och våra progressiva kollegor i riksdagen och i EU-parlamentet, tillsammans med miljörörelsen, jobba hårt för att höja våra på tok för låga klimatmål och för att införa fler bindande miljö- och klimatregler. Vi förväntar oss att en svensk regering bestående av miljöpartister och socialdemokrater tar sitt ansvar och lever upp till de egna klimatmålen. Annars är vår klimatlagstiftning ingenting värd och vi kommer förlora all trovärdighet i de så viktiga klimatpolitiska förhandlingarna i EU och globalt.

Malin Björk (V), EU-parlamentariker, ledamot i miljöutskottet
Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson
Elin Segerlind (V), riksdagsledamot, ledamot i miljö- och jordbruksutskottet

Hållbara städer efter corona

Under coronapandemin har miljontals människor kunnat erfara hur ett liv också kan levas. Plötsligt går luften att andas, fågelkvitter hörs i våra städer, människor slipper slösa bort timmar i ringlande bilköer och bergen kan för första gången på länge skönjas utanför stadsgränsen. Ledarna för många större städer har lovat sina medborgare att återstarten efter corona inte ska bli en återgång till trafikinfernon och luftföroreningar.

I städer som Milano, Rom, London, Paris och Barcelona har miltals med bilväg gjorts om till gång- och cykelvägar. I Paris har nio långa cykelstråk från förorter in till city börjat byggas. Milano är i full färd med att skapa 35 km gång- och cykelväg, kanske det mest omfattande exemplet på konvertering av bilstråk till gång och cykelväg. Bryssel har en stor del av city gjorts om till promenadstråk utan bilar. New York, Seattle och London är exempel på där trottoarer har byggts eller vidgats för att underlätta gående samt minska risken för trängsel och smittspridning. Parkeringsplatser har tagits bort, bland annat Paris har beslutat att ta bort 72 procent av parkeringsytan till förmån för annat. Det här är bara några exempel på de spännande processer som dragits igång i många av världens storstäder.

Återstarten efter pandemin är särskilt viktig i våra städer eftersom 90 procent av världens smittade bor i städer. Det är också i städerna som de största problemen med luftföroreningar och buller finns, problem som lindrats i och med corona. De mest progressiva på området har gått ihop i ett nätverk för en hållbar och rättvis omstart efter corona kallat Global Mayors Covid-19 Recovery Task Force. Syfte: inte en återgång till det gamla med buller och utsläpp. Vision: hållbara städer med ett gott liv för alla. I nätverket är ett drygt 40-tal städer medlemmar, bl a London, Paris, Milano och Barcelona och i Norden Oslo och Köpenhamn, men inte någon svensk stad. Var är Stockholm, Göteborg och Malmö när de hållbara städerna ska byggas efter corona?

Lägg ned Bromma, utveckla Stockholm

Corona är förskräckligt många sätt, men i vissa avseenden ger krisen också oss en möjlighet till att göra nytt och bättre. Jag tänker på Bromma flygplats, nästan mitt i Stockholm. Från Bromma går det företrädesvis inrikesflyg, ex vis till Göteborg, Sundsvall och Malmö. Det här är destinationer som lätt kan nås med tåget till ungefär samma tid. Dagens Nyheter skriver om Brommas osäkra framtid. Coronakrisen ställer frågan på sin spets: När allt färre vill flyga varför ska vi då ha kvar en flygplats mitt i stan?

Allt talar för att flygandet kommer att vara i en nedgång flera år framöver. Att då ha två stora flygplatser i Stockholm faller på sin egen orimlighet. Det kan väl inte vara så att Bromma flygplats ska fortsätta att stå tom månader, kanske år framöver i väntan på att flyget ska återhämta sig?

Lägg ned flyglinjer och ersätt dem med snabbtåg istället. De linjer som inte ersätts med tåg får flytta ut till Arlanda. Dit når man sig ju numera snabbt med Arlanda Express (det privata monopolet över sträckan måste avvecklas och priserna sänkas). Stockholms stads avtal med statliga Swedavia till 2038 måste förhandlas om med sikte på att så fort som möjligt avveckla Bromma flygplats (SVMP-oppositionen i Stockholms stadshus driver detta).

Ett avvecklat Bromma vore en stor seger inte bara för klimatet, utan också för stadsutvecklingen av Stockholm (30 000 nya bostäder, parker, arbetsplatser, skolor och förskolor kan byggas på det gamla flygområdet) liksom kraftigt förbättrad lokal luft- och ljudkvalitet. Tänk att slippa bullret från in- och utflygande plan liksom köerna av taxibilar till och från flygplatsen.

Nu har vi chansen att skapa ett Stockholm med lägre utsläpp, fler bostäder och arbetsplatser. Ta den!

Satsa på kollektivtrafiken och järnvägen

Vi har just debatterat järnvägs- och kollektivtrafikfrågor, TU15. Nedan mitt anförande. Du kan inom se hela debatten här.

2020-06-15

Anförande Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor, TU15
Vi debatterar nu Trafikutskottets betänkande 15 som rör kollektivtrafik och järnvägsfrågor. Här finns motioner från allmänna motionstiden samt en granskning från riksrevisionen om statens planering av höghastighetsbanor samt regeringens skrivelse om detta. Jag står förstås bakom alla reservationer från Vänsterpartiet. Jag vill särskilt yrka på reservation nr 11 om vikten av sänkta banavgifter för järnvägen.

Sverige och världen har nu under tre månaders tid varit lamslaget av den kris som coronaviruset orsakat. Men det finns en annan kris som är ännu mer långtgående, omfattande och helt och hållet farlig för vår existens, och det är klimatkrisen. Trots att coronakrisen bidragit till tillfälligt sänkta utsläpp av växthusgaser fortsätter halten av växthusgaser i atmosfären att växa. Förra månaden, maj, var koldioxidhalten 417 miljondelar i atmosfären. Den högsta nivån på 800 000 år, sannolikt ännu längre tid tillbaka. Maj var dessutom den varmaste månaden sedan mätningar började göras för över 100 år sedan.

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser och av dessa utsläpp ansvarar vägtrafiken för 90 procent. Trots målet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent till 2030 minskar inte utsläppen i den utsträckning som behövs. Det fina med det här betänkandet är att både järnvägen och kollektivtrafiken har stor potential att lösa den klimatkris vi nu befinner oss i. Järnvägstrafiken är så gott som helt och hållet elektrifierad i Sverige. Kollektivtrafikens transporter går också på el eller med biobränsle. Det finns med andra ord en stor vinst i att flytta över person- och godstransporter till kollektivtafik och järnväg.

Vi i Vänsterpartiet har en plan för just detta. Den röda tråden i våra förslag i det här betänkandet är att premiera det som är hållbart på bekostnad av det som smutsar ned. Allt enligt principen om att förorenaren ska betala. Några förslag på reformer som vi lyfter i det här betänkandet är:

Öka anslagen till kollektivtrafiken. Så snart coronapandemin lagt sig förväntar sig vi i Vänsterpartiet att vi alla arbetar för målet om en fördubblad marknadsandel för kollektivtrafiken. I det sammanhanget är det mycket oroväckande att regionerna runt om i landet har höjt priset på att resa kollektivt så mycket. Taxorna har ökat med över 40 procent de senaste tio åren. Eller en annan siffra: de senaste 15 åren har den allmänna prisökningen (KPI) varit 18 procent, men ökningen på biljettpriserna i kollektivtrafiken 70 procent. Det har alltså blivit fyra gånger dyrare att resa kollektivt än andra prisökningar. Vi i Vänsterpartiet vill anslå mer pengar till kollektivtrafikens både drift och investeringar. Detta för att både göra det billigare att resa kollektivt men också för att nödvändiga investeringar ska kunna göras. Vi välkomnar de extre tre miljarder som regeringen anslagit nu under corona, men det behövs mer pengar. Vi behöver också enklare biljettsystem, göra det lättare överlag att resa kollektivt, göra det enklare för funktionshindrade och överlag förbättre servicen för alla som reser kollektivt.

Dessa ökade anslag till kollektivtrafiken kan delvis finansieras med införandet av en avståndsbaserad vägslitageavgift på tung vägtrafik, även kallat en kilometerskatt. Med en vägslitageavgift blir det dyrare att transportera gods långa sträckor på våra vägar. Vi får då också in pengar som kan användas till fler och bättre godstransporter på järnväg. Ett förslag på en vägdslitageavgift ligger också i en byrålåda på regeringskansliet. Det är hög tid att göra verklighet av det förslaget.

Samtidigt som vi vill göra det dyrare att transportera gods på väg vill vi göra det billigare att göra motsvarande transporter på järnvägen. Är det inte märkligt att järnvägen årligen betalar två miljarder kronor i s k banavgifter för sina transporter på järnvägen, medan någon motsvarande sådan avgift inte finns för vägtransporterna? Särskilt nu under coronatider ser vi en stor vits i att flytta över tunga transporter från väg till järnväg. Vi vill därför sänka eller helst helt och hållet avskaffa banavgifterna för godstrafiken. Regeringen har svarat med att tillföra 200 miljoner kronor i s k miljökompensation för godstrafikens banavgifter. Det är välkommet, men långt från tillräckligt.

Vi behöver också ett mer ändamålsenligt järnvägsunderhåll. Vi i Vänsterpartiet tycker att eftersom staten är ägare av våra järnvägar borde staten också vara den som ansvarar för underhållet av desamma. Så var det också tidigare, men sedan tio år tillbaka är underhållet privatiserat och sköts nu av ett fåtal bolag. Vi torde idag har Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men också ett av Europas sämst organiserade. För några månader sedan presenterades den statliga utredningen om järnvägsunderhållet och utredaren konstaterar mycket riktigt att denna privatisering ”inte har lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” (s 18) Det är därför hög tid att göra som flera andra europeiska länder; ta tillbaka underhållsansvaret i egen regi. Vi ska återigen få ett underhåll i världsklass. Så får vi den bästa kontrollen och kan göra det mest effektiva underhållet. Detta torde dock inte utesluta att Trafikverket när de så önskar kan anlita privata bolag för att ombesörja det underhåll de själva inte klarar av.
Förutom denna omorganisering behövs också mer pengar anslås till järnvägsunderhåll. Vi har nu under coronapandemin ett bra läge ett bedriva mer underhållsarbete eftersom våra banor inte trafikeras lika mycket som innan. Regeringens anslag på 700 miljoner kronor är välkommet, men det behövs mer pengar till järnvägsunderhållet.

Vi vill också ändra ägardirektivet till SJ. Det ska inte ett självändamål att SJ ska göra så mycket vinst som möjligt. Den vinsten betalas ju av oss alla med allt högre biljettpriser. Vi i Vänsterpartiet vill att SJ ska vara ett välskött bolag, men SJ ska inte ha höga avkastningskrav som uppdrag. Vi vill därför ändra i statens instruktion till SJ så att bolaget kan sänka priser och ge bättre service även om det kostar. Och självklar ska SJ köra tåg i hela landet, även om det inte är fullt ut lönsamt.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om Riksrevisionens granskning av statens planering av höghastighetsbanor samt regeringens skrivelse angående detta. Det är inte så ofta nya stambanor byggs. Södra och västra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet, Inlandsbanan och Malmbanan i början av 1900-talet. Jag kan ha viss förståelse för Riksrevisionens kritik om att planeringen för höghastighetsbanorna har brutits ut ur den ordinarie infrastrukturplaneringsprocessen. Det var den borgerliga regeringen Reinfeldt som tog initiativet till höghastighetsbanorna i ett tilläggsdirektiv till Sverigeförhandlingen sommaren 2014. Det handlade inte bara om nya spår utan också byggandet av bostäder, kollektivtrafik, cykelinfrastruktur och annat. Utifrån det perspektivet kan jag förstå att man tyckte sig behöva planera i en särskild ordning. Oavsett vad man tycker om planeringen skulle jag önska att vi var överens om att komma till skott i frågan. Det är dags för nya stambanor i Sverige. Låt oss bygga höghastighetsbanorna. Räntan är rekordlåg och staten Sverige kan låna upp summan kring 200 miljarder kronor och bygga färdigt höghastighetsbanorna till 2030, senast 2035. Vi i Vänsterpartiet är beredda att göra detta. Bifall till regeringens skrivelse.

Jens Holm (V)

Planen är ingen plan

Idag har vi debatterat regeringens klimatpolitiska handlingsplan, Proposition 2019/20:65. Det är den första klimatplanen som någonsin lagts fram till Sveriges riksdag. Vad hur bra är planen egentligen? Vi i Vänsterpartiet har lagt fram en motion med 74 konkreta förslag som skulle kunna se till att propositionen blir en riktig plan och inte bara en välvillig viljeinriktning.

Se debatten (även mitt replikskifte med Isabella Lövin) här.
Läs mitt anförande nedan.

2020-06-09
Klimathandlingsplan, anförande
I maj i år slogs återigen ett icke klädsamt rekord. Koncentrationen av växthusgaser var högre än någonsin under maj månad, 417 miljondelar CO2. Maj månad var också den varmaste månaden som någonsin uppmätts. Under coronakrisen ser vi att utsläppen minskar, men detta är inte den formen av omställning vi vill ha. Dessa utsläppsminskningar är ju resultatet av samhällen som stänger ned helt och hållet. Vad vi behöver är en organiserad och strukturerad omställning mot ett samhälle som är hållbart och rättvist.

Därför är klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket mycket viktigt. Det handlar om att alla politikområden ska verka för att våra klimatmål nås. I ramverket finns kravet på att en klimatpolitisk handlingsplan ska läggas fram en gång varje mandatperiod. Det vi debatterar just nu är just den första klimatpolitiska handlingsplanen som någonsin lagts fram till Sveriges riksdag.

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det krävs ökade ansträngningar för att integrera klimatpolitiken i alla relevanta politikområden. Det är ju själva grundtanken med införandet av det klimatpolitiska ramverket. Vi välkomnar att regeringen i handlingsplanen tydliggör en inriktning om minskade utsläpp, men de åtgärder som ryms i planen är i stor omfattning oprecisa och uttrycker en viljeinriktning, och dess effekter på utsläppen av växthusgaser är oklara. En handlingsplan borde vidare fokusera på just handling, men ändå väljer regeringen att begrava de skarpaste åtgärderna i nya utredningar. I allt väsentligt vet vi vad som behöver göras. Att tillsätta så många nya utredningar och låta dem löpa under en stor del av mandatperioden innebär att vi förlorar tid och momentum.

Handlingsplanen är även utan ambition att hantera klimatkrisen med rättviseperspek-tiv. En jämlikare fördelning av resurser är en förutsättning för att en kraftigt minskad total resursanvändning ska kunna kombineras med en hög materiell standard för alla. Omställning till ett hållbart samhälle bör därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Regeringen har lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i propositionen finns ingen beräkning av hur mycket utsläppen kommer att minska. Det är besynnerligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

När det klimatpolitiska rådet för några månader sedan presenterade sin granskning av regeringens handlingsplan sa de redan på första bilden av presentationen: ”Planen är ingen plan”. Planen är ingen plan – sammanfattar kärnfullt Vänsterpartiets kritik av Proposition 2019/20:65, alltså regeringens s k klimatpolitiska handlingsplan. För att göra nämnda proposition till en handlingsplan som minskar utsläppen på riktigt föreslår vi i Vänsterpartiet inte mindre än 74 konkreta reformer i vår följdmotion till propositionen.

Jag hänvisar till vår motion för en presentation av samtliga reformer, men det är några här som jag särskilt skulle vilja beskriva.

Skärp klimatmålet till nollutsläpp senast år 2040.

Klimatmålen ska nås med nationella insatser – ej uppköp av osäkra krediter i andra länder.

Nya ägardirektiv och instruktioner för alla statliga bolag och myndigheter så att de agerar i linje med våra klimatmål

Planen måste innehålla kvantifierbara åtgärder så att målen går att följa upp.

Fasa ut de klimatskadliga subventionerna. Enligt Naturvårdsverket omfattar de miljöskadliga subventionerna 60 miljarder kr varje år och enligt Naturskyddsföreningen är de renodlade klimatskadliga subventionerna en kostnad på 30 miljarder kronor för staten årligen. Det handlar om subventioner till ökad bilism, koldioxidskattenedsättningar för industrin, skattebefrielse för flygbranschen, subventioner till ökad köttkonsumtion m m. Här finns mycket att göra för att fasa ut dessa subventioner som ökar utsläppen.

Kompensera glesbygden för höjda drivmedelsskatter; konverteringsstöd, lägre skatt, förändrat reseavdrag.

Inför en statlig grön investeringsbank, bifall till reservation nr 13.

Förvalta våra pensionspengar hållbart. Bort med ohållbara placeringar från våra AP-fonder. Detta skulle regeringen kunna fixa genom nya instruktioner till AP-fonderna, men det har de tyvärr inte gjort.

Förbjud prospektering och exploatering av kol, olja och fossilgas

Standardisera plasten. Förbjud plast som är miljöskadlig och som inte går att återvinna.

Minskad köttkonsumtion

Inrikesflyget ska ingå i klimatmålet för transportsektorn

Inför en progressiv flygskatt

Förbud mot nybilsförsäljning av bensin- och dieselbilar senast 2025

Klimatmålen ska vara styrande i infrastrukturplaneringen. Så är det inte idag när nya motorvägar planeras t ex här i Stockholmsområdet

Underlätta för kommunerna att stoppa externa köpcentrum genom ändringar i Plan- och bygglagen.

Statligt stöd till billigare kollektivtrafik. Vi behöver göra det billigare att resa kollektivt.

Sänk banavgifterna för järnvägen.

Vägslitageavgift för tung vägtrafik – det finns ett konkret förslag på regeringskansliet. Varför inför inte regeringen detta?

Se till att alla handelsavtal som undertecknas är i linje med Parisavtalet. Vi behöver hållbara avtal, inte ett ensidigt fokus på handel.

Vi befinner oss just nu i en kris, i en pandemi. Jag vill påminna om att en kris också är en möjlighet. Jag drar mig till minnes oljekrisen i början av 1970-talet. Priset på olja fyrfaldigades under kort tid och skapade kris runt om i världen. Vad gjorde vi då? Jo, vi energieffektiviserade, satsade på fjärrvärme, elektrifiering av industrin och vi fasade ut oljan i flera sektorer bland annat bostäderna. Utsläppen minskade liksom vårt beroende av importerad olja. Nu står vi inför en liknande utmaning. Låt oss inte upprepa gamla misstag. Vi bör istället verka för att omdana samhället i grunden och bygga ett samhälle som är rättvist och hållbart och håller sig inom de ramar som naturen har satt upp för oss.

Jens Holm (V)

 

 

Samhället efter corona

Idag har jag debatterat klimatkrav på flyget och en grön omstart efter corona med klimatminister Isabella Lövin (MP). När regeringen i mitten utlovade fem miljarder kronor i stöd till flyget ställdes inga klimatkrav. Nu lovade Lövin att om det blir nya stödpaket till flygbranschen kommer klimatkrav ställas. Det är hoppingivande. Lövin utlovade också att flyget kommer att få utsläppsmål som de måste hålla sig inom. Ett konkret uppdrag om detta kommer att ges till miljömålsberedningen. Mycket bra, men det var något vi i Vänsterpartiet lyfte redan 2016 när den dåvarande miljömålsberedningen arbetade. Sent ska syndaren vakna…

Min andra debatt, med samma minister, rörde vikten av ett samlat grönt återhämtningsprogram post-corona. Kan vi få se ett sådant, med stora investeringar i hållbara transporter, förnybar energi, hållbar mat samt mer pengar till vård och äldreomsorg, som några bärande delar, till hösten? Isabella Lövin var positiv till detta. Vi får helt enkelt se till att det blir av. Du kan se även den debatten på länken ovan.

 

Dags för en grön omstart

Jag skriver i ETC om vikten av en grön omstart efter corona. Läs den där eller nedan.

Dags för en grön omstart
ETC, 2020-05-25
Coronakrisen slår hårt mot hela samhället. Det är därför viktigt att vi gör vad vi kan för att lindra konsekvenserna av detta. Men samtidigt som den här krisen pågår har vi under lång tid befunnit oss i en klimatkris. Minskar vi inte snabbt våra utsläpp kan stora delar av världen bli obeboelig.

Jag välkomnar att miljö- och klimatminister Isabella Lövin säger att ”satsa hundratals miljarder på att bygga ekonomin igen och inte samtidigt lösa klimatkrisen, det vore att kasta skattebetalarnas pengar rakt i sjön.” (Dagens ETC 18/5) Jag instämmer fullt ut. Och precis som Klimatpolitiska rådet var inne på behöver coronaomställningspaketen vara utformade så att de bidrar till att våra klimatmål nås. Det framgår av samma intervju med Lövin att regeringen hittills inte ställt klimatkrav på de stödpaket man gått ut med.

Regeringen har hittills beslutat om cirka 200 miljarder kronor i ökade utgifter med anledning av coronakrisen. Därtill har Riksbanken ställt ut krediter på 500 miljarder kronor. Till stor del är det viktiga satsningar som gjorts för att trygga offentlig verksamhet, företag och jobb. Med tanke på regeringens höga profil i klimatfrågan är det förvånande att regeringen inte väljer att koppla coronapaketen till en hållbar omställning.

Ett av regeringens första ekonomiska stödpaket var utlovandet av fem miljarder kronor till flygsektorn, varav 1,5 miljarder till SAS. För att ta emot detta stöd ställdes inga krav på motprestationer i form av minskade utsläpp. I Frankrike har regeringen utlovat motsvarande 70 miljarder kronor i stöd till Air France. Där har regeringen ställt krav på minskade utsläpp samt att flygbolaget inte får trafikera kortare flygsträckor där det i stället går att ta tåget.

Jag kan ha viss förståelse för att regeringen i vissa brand­kårsinsatser inte hinner med att utforma de mest optimala mottagarkriterierna. Men nu är vi långt inne i coronakrisen. Regeringen travar tilläggsbudget på tilläggsbudget. Klimatpolitiska rådet, Naturskyddsföreningen, oppositionspartier, debattörer – ja, vi är rätt många som spelat in konkreta förslag på hur regeringens coronastödpaket kan bidra till en hållbar omställning.

Fem förslag på vad regeringen kan och borde göra:

• Krav på flygindustrin. För att få del av stödpengarna ska flyg inte längre trafikera sträckor där det finns snabba och fungerande tågförbindelser. Konkreta minskningsåtaganden en självklarhet.

• Stödpaket järnvägssektorn. Investera i nya banor och tidigarelägg järnvägsunderhåll (de 720 miljonerna är välkomna, men mer behövs). Vi behöver både höghastighetsbanor och fler dubbelspår, mötesplatser, industrispår med mer.

• Kickstarta näringslivets färdplaner. Näringslivet har hittills presenterat 21 färdplaner mot fossilfrihet. Jag tycker att många är otillräckliga, men här finns ändå en checklista för viktiga delar i klimatomställningen. Regeringen kan här se till att dessa sätts i verket på riktigt genom att villkora stöd mot utsläppsminskningar.

• Hållbar livsmedelsproduktion. Är det något vi lärt oss av den här krisen är det att vi behöver kunna producera mer livsnödvändiga varor lokalt. Mat är en sådan vara. Ge stöd till de bönder som vill producera hållbara växtbaserade livsmedel. Ge stöd till offentlig sektor att upphandla hållbar mat och inled satsningar för regionala center för beredskapslivsmedel.

• Grön investeringsbank. Det är uppenbart att de privata affärsbankerna är ointresserade av att kanalisera ut omställningsmedel. Detta trots 500 miljarder i nollränta från riksbanken. Inrätta en grön investeringsbank med 100 miljarder i eget kapital. Banken ska kanalisera ut pengar till hållbara investeringar i förnybar energi, transporter, energieffektivisering och hållbara livsmedel, som några exempel. Klimatbanken kan spela en helt avgörande roll när svensk ekonomi kommer att återstartas.

I grunden är det bra att stora resurser nu mobiliseras. Det är ett brott med decennier av åtstramningar och visar att vi gemensamt kan investera i en bättre framtid. Men investeringarna måste bidra till omställningen mot en hållbar ekonomi och fossilfri framtid. Annars riskerar vi pengar i sjön.

Det är hög tid att gå från kris till en grön omstart.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot