Budget för 2017 – steg framåt

Regeringen och Vänsterpartiet har nu presenterat förslaget till statsbudget för 2017. På det hela taget är det en budget som tar steg i rätt riktning, men mycket mer skulle behöva göras. De extra tio miljarderna till Sveriges kommuner, mer pengar till skolan och annan välfärdsverksamhet, höjt bostadsbidrag, höjd sjukersättning och många andra bidragshöjningar som går till dem med minst plånbok, vissa skattehöjningar för höginkomsttagare, jämställdhetsmyndighet och överlag bra satsningar på jämställdhetsområdet är exempel på viktiga reformer som Vänsterpartiet varit med och drivit igenom. Rättvisan får också genomslag i budgeten genom ökade transfereringar från rik till fattig samt något höjda skatter för höginkomsttagare. Därmed är den snedvridande effekten av den borgerliga politiken över. Nu ökar inte klyftorna längre mellan rik och fattig och mellan män och kvinnor.

På miljö- och klimatområdet sticker följande satsningar ut som särskilt positiva, flera av dem bär också ett tydligt V-avtryck.

  • Ytterligare 100 miljoner kr till lokala klimatinvesteringar, det s k Klimatklivet. From 2017 totalt 700 milj kr/år.
  • Skydd av värdefull natur och åtgärder för värdefull natur (nationalparker, naturreservat, bättre underhåll av dessa m m). Ligger kvar på de höga nivåer som regeringen+V tidigare höjt dem till; ca 2,3 miljarder kr/år.
  • Investeringar i utbyggd järnväg och järnvägsunderhåll, totalt 8,7 miljarder kr fram till 2020, den absolut största andelen går till järnvägen.
  • Elbusspremie 100 milj kr/år.
  • Kraftig höjning av investeringsbidraget för solceller (ett åttafaldigande enligt Stefan Löfven, se sid 4).
  • Mer pengar till kemikaliearbetet genom ca 260 milj kr/år till Kemikalieinspektionen.
  • Ca 850 milj kr/år till miljösanering (dubbelt så mycket som borgerliga regeringar anslog).
  • Ungefär 1 miljard kr/år till det viktiga havsmiljöarbetet samt Havs- och vattenmyndigheten.
  • Stadsmiljöavtal för hållbarare stadsplanering och utbyggd kollektivtrafik 750-1000 milj kr/år (stegvis ökning).
  • 3R-center för färre djurförsök, 15 milj kr/år.

Det är inte helt lätt att få överblick över en statsbudget. Satsningar över tid blandas friskt med insatser för ett enda år. Ibland talar man om en höjning med si och så mycket, ibland om det totala anslaget. Ibland räknar man helt enkelt fel som när regeringen missade två miljarder i klimatsatsningar nyligen och var tvungna att korrigera detta.

Hur ska man få överblick? Det enklaste tycker jag är att titta på den s k utgiftsutvecklingen som finns i varje utgiftsområde (statsbudgeten har totalt 27 utgiftsområden). De flesta av de satsningar som rör klimat och miljö står att finna i  utgiftsområde 20 i budgeten (3R finns i UO23). På sid 14 i UO20 finns utgiftsutvecklingen för miljö- och klimatområdet (se nedan). Här ser man att de totala utgifterna för 2017 beräknas bli 7,633 miljarder kr. Hur mycket är då detta? Ja det kan jämföras med den borgerliga regeringens budget som år 2013 budgeterade 4,249 miljarder kr för samma område. Alltså, dagens regeringen lägger hela 80 procent mer på miljö- och klimatbudgeten än vad den borgerliga regeringen gjorde. Här om någonstans ser vi en glasklar skillnad mellan höger och vänster i politiken. Med S+MP+V får vi nästan dubbelt så stora miljö- och klimatinvesteringar som med de borgerliga. Det är inte illa!

Anslagen för miljö och klimat, UO20, budget för 2017:

uo20_bp2017

Anslagen för miljö och klimat, UO20, budget för 2013 (borgerligt styre):

uo20_bp2013

 

Ett annat sätt att uttrycka klimatsatsningarna är att tala om anslagen fram till 2020 som då landar på totalt sett 12,9 miljarder kr enligt regeringen när de tillslut har räknat rätt.

Allt det här är bra. Men det behövs mycket mer. Vi behöver stora investeringar i vårt land för att ta oss ur massarbetslösheten, ta hand om alla nyanlända och inte minst ställa om till ett helt och hållet samhälle med ingen eller minimal klimat- och miljöpåverkan.

Gällande just denna budget återstår en sak att kommentera. Jag är förbryllad över att många av de riktigt stora reformerna kommer så sent, många efter 2018? Detta rör inte minst järnvägsinvesteringarna. Efter 2018 har redan valet varit och därför ökar osäkerheten i vad som blir av och inte. Dessutom måste en regering som verkligen tror på sin reformpolitik rulla ut den nu. Det är ingen ide att vänta. Vill man dessutom vinna valet 2018 behövs konkreta förändringar här och nu.

Vi i Vänsterpartiet får helt enkelt fortsätta att driva på för ökad rättvisa och större klimatansvar i regeringens budget. Och att det inte förslår att vänta till 2018, 2019, 2020…

 

Försämra inte för djuren

Regeringen tänker väl inte försämra kornas möjlighet till utevistelse och bete och kan framtida s k kontrollprogram för djurskydd försämra för djuren? Det ville jag ha svar på från landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Nu har jag fått svaren. Det är bra att ministern säger att regeringen inte vill försämra för djuren, men han hänskjuter sedan ett stort ansvar till Jordbruksverket. Tyvärr är det inte alltid säkert att myndigheten gör samma bedömning som regeringen.

Det här måste följas noggrant. Läs mina frågor till Bucht, där hittar ni också hans svar: Kontrollprogram och djurskyddet. Beteskrav för mjölkkor.

Tänker Sven-Erik Bucht fortsätta vara ett eko av Erlandsson?

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs där eller nedan.

Tänker Sven-Erik Bucht fortsätta vara ett eko av Erlandsson?
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht fick med rätta stor kritik när han häromveckan inte ens kunde svara på om köttkonsumtionen hade ökat i Sverige och om det isåfall har haft negativa miljökonsekvenser. Och när ministern dessutom sa att han inte ville agera politiskt för minskad köttkonsumtion och därmed minskade utsläpp lät han tyvärr som en blek kopia av sin föregångare, centerpartisten Eskil Erlandsson.

En minister som inte tror att det vi äter har någon miljöpåverkan, som inte ens är medveten om köttexplosionen i Sverige och många andra länder. Det håller inte. Jag föreslår att landsbygdsministern studerar följande rapporter.

FAO-rapporten ”Livestock´s Long Shadow” (2006) konstaterar att den globala animalieindustrin står för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser.

Naturvårdsverkets rapport från i fjol, ”Hållbara konsumtionsmönster”, som särskilt pekar ut köttkonsumtionen som ett område med kraftigt växande utsläpp och som idag saknar styrmedel. Man konstaterar att kött- och mjölkkonsumtionen står för 75 procent av utsläppen från svenskarnas livsmedelskonsumtion trots att näringsintaget från animalierna är högst begränsat.

Sven-Erik Buchts egen expertmyndighet, Jordbruksverket, konstaterade i rapporten ”Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?” (2013) att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att det med en minskad köttkonsumtion också följer bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. I rapporten ger myndigheten också konkreta förslag på hur köttkonsumtionen kan minska.

I rapporten ”Samhällsfenomen och åtgärder mot övergödning av havsmiljön” (2015) pekar Havsmiljöinstitutet vid Göteborgs universitet på hur vår ökande köttkonsumtion förvärrar övergödningen av Östersjön och att åtgärder för en minskning av konsumtionen är brådskande.

Eller den senaste rapporten som Svt har rapporterat om ”How can the EU targets be met”, där ett antal Göteborgsforskare argumenterar för att animaliekonsumtionens utsläpp kan minskas med tre fjärdedelar främst genom en minskad konsumtion av nötkött och mjölkprodukter för att vi i Sverige ska kunna nå internationella klimatmål.

Kan det verkligen vara så att Sven-Erik Bucht och hela hans departement har missat tio år av forskning och rapporterande som alla pekar åt samma håll; vi behöver kraftigt minska vår köttkonsumtion? Nej, jag tror inte det. Det är snarare så att Bucht är precis som sin föregångare Eskil Erlandsson rädd för att stöta sig med de tunga ekonomiska intressen som animalieindustrin utgör. Men nu får det vara slut på denna feghet. På samma sätt som alla är överens om att vi måste resa mindre med bil bör vi politiker också kunna slå fast att en allt större del av vårt näringsintag i framtiden får komma från vegetabilier och mindre från kött. Därför utmanar jag Sven-Erik Bucht idag på en debatt i riksdagens kammare om köttkonsumtionen och dess utsläpp.

För två veckor sedan kunde Sven-Erik Bucht inte svara på dessa frågor. Jag hoppas att han idag har ett bättre svar:
* Har köttkonsumtionen ökat i Sverige?
* Är en ökad svensk köttkonsumtion ett problem för miljön och klimatet?
* Vilka åtgärder tänker isåfall ministern vidta för att minska köttkonsumtionen?

Jag, mitt parti och en snabbt växande opinion förväntar oss en minister som agerar – inte stoppar huvudet i sanden. Eller tänker Sven-Erik Bucht fortsätta vara ett eko av Eskil Erlandsson?

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Minkarna och det politiska ansvaret

Idag kommer jag att debattera pälsdjursuppfödning med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. S och MP är egentligen överens med oss i Vänsterpartiet om att pälsindustrin är en verksamhet där djuren inte ges möjlighet till ett naturligt beteende och därför måste avvecklas. Men ingenting görs från regeringen. Samtidigt fortsätter en miljon minkar att lida på de svenska pälsfarmerna. Det är inte OK. Min interpellation nedan eller här. Debatten blir idag, troligen någon gång efter kl 14.30. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Interpellation 2015/16:314 Den svenska pälsindustrin
av Jens Holm (V) till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
På de svenska pälsfarmerna föds drygt 1 miljon minkar upp under helt oacceptabla förhållanden. En mink i det fria rör sig över stora ytor, söker föda och simmar i vatten. Inget av dessa naturliga beteenden kan de utföra i den svenska pälsindustrins minimala nätburar. År 2006 fanns ett färdigt förslag om att få stopp på detta, men den då nyvalda borgerliga regeringen rev upp förslaget. Därför har verksamheten kunnat få fortsätta, och därmed djurens lidande.

Den nuvarande S-MP-regeringen har lovat reformer för djuren. Men den nya djurskyddslag som aviserades till nu i vår (ATL den 22 september 2015) har skjutits till hösten, och det är oklart om det kommer att bli några förbättringar för pälsdjuren. Vi i Vänsterpartiet vill ha tydliga krav på att minkarna ska ha rätt till att röra sig, klättra, jaga, dra sig undan och få simma och att detta ska regleras i den aviserade nya djurskyddslagen.

För detta finns det goda argument. Det kan inte vara acceptabelt att 1 miljon djur årligen föds upp utan möjlighet till ett naturligt beteende. Dessutom vill en klar majoritet av svenska folket, 78 procent, lägga ned pälsindustrin (Demoskop den 14 april 2015) och det är något som också Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lovat svenska folket. Allt fler länder väljer att införa striktare regler eller avveckla pälsindustrin, till exempel Storbritannien, Nederländerna, Österrike, Tyskland och Schweiz. Sverige borde inspireras av dessa länder.

När Vänsterpartiets förslag om en avveckling av den svenska pälsindustrin behandlades förra året beslutade riksdagen följande:

”Enligt uppgift från Näringsdepartementet i mars 2015 bereds utredningsförslaget för närvarande i Regeringskansliet. Utskottet konstaterar att för minkuppfödning skulle en sådan lagändring kunna innebära just sådana skärpta krav på hur minkarnas naturliga behov ska tillgodoses som motionärerna avser.” (2014/15:MJU10 den 29 april 2015).

Det utredningsförslag som avsågs var utredningen om ny djurskyddslag och de skärpta kraven var alltså Vänsterpartiets förslag om krav på naturligt beteende för minkarna. Nu har det gått nästan ett år sedan det riksdagsbeslutet.

Av den anledningen vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht följande:

Anser statsrådet att minkar på de svenska farmerna har möjlighet till ett naturligt beteende enligt djurskyddslagen?
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att minkarna på de svenska pälsfarmerna ska ha rätt till ett naturligt beteende?
Varför dröjer förslaget om ny djurskyddslag ända till hösten?

Köttindustrin står för stora utsläpp

Jag skriver i ETC idag om animalieindustrin och vikten av minskad köttkonsumtion, som ett svar på tidigare ledare. Läs där eller nedan.

Köttindustrin står för stora utsläpp
ETC, 2015-12-04
Johan Ehrenberg har rätt i att filmen Cowspiracy upprepar en gammal felaktighet om att animalieindustrin skulle stå för 50 procent av världens växthusgasutsläpp. Men det faktum att världens snabbt växande konsumtion av kött och mjölk står för 18 procent av världens utsläpp (se t ex ”Livestock´s Long Shadow”, FAO 2006) gör knappast animaliekonsumtionen mindre relevant som klimatproblem. Därför är det synd att Johan Ehrenberg gör sig skyldig till både felaktigheter och märkliga slutsatser i ledaren i ETC 26/11-15.

Johan Ehrenberg försöker framställa dagens storskaliga animalieproduktion till en naturlig del av planetens organiska liv. Som om det var av naturen givet att varje svensk måste konsumera 87 kilo kött per person och år. Eller att världens totala konsumtion måste ligga på ungefär 300 miljoner ton årligen.

Det är ju med djuruppfödningen precis som med allt annat; ju mer vi gör av det desto mer av jordens knappa resurser krävs och desto större blir utsläppen. Idag används en mycket stor del av Sveriges odlingsbara areal för att producera foder för våra 100 miljoner lantbruksdjur. Vi importerar dessutom en stor andel kraftfoder från andra länder, t ex ca 250 000 ton brasiliansk soja årligen. Svensk och internationell animalieproduktion är knappast en av naturen given process. Arbetsmaskinernas diesel, de fossila insatsmedlen, djurens avföring och idisslarnas metangasutsläpp bidrar sammantaget till att förvärra växthuseffekten. Visst har Ehrenberg rätt i att vi inte ska lägga skulden på kon, som individ. Men att inte se den industri som intensivuppfödda boskapsdjur ingår i är att helt (medvetet?) missa målet.

Ehrenberg har dessutom helt fel när han försöker friskriva animalieindustrin från skövlingen av regnskogen. Även om orsakssambandet ibland är komplicerat och faktorer samvarierar är den storskaliga boskapsuppfödningen en av de främsta orsakerna till att tropisk skog skövlas i stor skala. Nämnda FAO-rapport pekar med önskvärd tydlighet på det förhållandet.

Johan Ehrenberg filosoferar kring att jorden kan husera ”miljoner hjordar av betesdjur”. Då borde han också svara på vilka marker det är som ska tas i anspråk. Och hur kan han garantera att en storskalig satsning på miljontals nötkreatur som ”naturbete” inte leder till att värdefull mark kommer att exploateras. Det är ju precis den utvecklingen vi har sett hittills; där skog skövlas och savannmark läggs om till djurproduktionsenheter. En intressant utveckling man sett i bl a Brasilien är att de s k ”naturbetesdjuren” ändå föds upp med soja eftersom fodret är billigt och kossan växer snabbt av det.

Jag vet inte hur många tunga forsknings- eller myndighetsrapporter som jag skulle kunna trava på varandra för att peka på det helt uppenbara: animalieindustrin står för stora utsläpp av växthusgaser. Och att det är utsläpp som snabbt växer och där vi idag helt saknar mål och styrmedel. Kanske räcker det med att citera Jordbruksverket, som inte är direkt kända för sin köttkritik: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag” (”Hållbar köttkonsumtion”, Jordbruksverket, 2013, sammanfattningen, sid. 5).

Jag undrar hur det kunde komma sig att en så duktig skribent och debattör som Johan Ehrenberg kunde landa så fel i just denna fråga. Kanske kan svaret sökas i perspektivet. Ehrenberg talar konsekvent om kon, inte om djuruppfödningen som den storskaliga och resursslukande industri den är. Hur kommer det sig att det är mikroperspektivet som ska gälla i just den här frågan?

Vi äter långt mer kött än vad som är hållbart. I Sverige står konsumtionen av animalier för ungefär lika stora utsläpp som våra 4,4 miljoner personbilar. Alla pratar om massbilismen, och det är bra. Men självklart borde en minskad köttkonsumtion också vara en målsättning i klimatkampen.

Dessutom, med mindre kött får vi möjlighet att behandla de djur som är kvar på ett mer naturligt sett. Där tror jag att jag och Johan Ehrenberg är rätt överens.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Maten och moralen

Jag medverkar i boken ”Maten och moralen” (Ekerlids förlag, 2015, red Christer Isaksson). Läs gärna mitt bidrag nedan eller i boken, s 165 f f.

maten_moralen
Omsorgen om djur och människor talar för minskad köttkonsumtion

Maten och moralen, Ekerlids, 2015
Mat marknadsförs ofta med bilder på glada djur och från idylliska bondgårdar. Kanske görs detta för att in i det sista motverka bilden av att mat numera produceras under lika fabriksmässiga förhållanden som bilar eller mobiltelfoner? För ingen vill ju äta en köttbit från en fabrik.

Vårt industrialiserade samhälle har utvecklat fantastiska möjligheter att producera livsmedel i stor skala. Djur föds upp på en plats, foder odlas på en annan, slakt sker många mil bort och mellan detta finns transporterna som den moderna livsmedelsindustrins blodomlopp. Priser har pressats och volymer har slagit nya rekord. Hade det handlat om tillverkning av bilar eller mobiltelefoner hade storskaligheten och industrialiseringen varit okomplicerad. Men när en bärande del i livsmedelsproduktionen omfattar levande kännande individer kanske vi måste erkänna att någon har betalat ett pris för detta? Djuren. I Sverige slaktas varje år långt fler djur än vad det finns människor. Det handlar om 2,5 miljoner grisar, drygt 400 000 kor och kalvar, 250 000 lamm och så mycket som 80 miljoner kycklingar varje år. Trots att svensk djurskyddslag slår fast att djuren ska ha möjlighet till ett naturligt beteende (§4) är uppfödningen, transporten och slakten snarare fabriksmässig än naturlig.

I början av 2000-talet arbetade jag som grävande journalist på Tidningen Djurens Rätt. Under premissen ”om slakthusen hade glasväggar skulle människor inte äta kött” gjorde jag reportage från pälsfarmer, djurtransporter, slakterier och olika former av djuruppfödningar. Några intryck har särskilt etsat sig fast som illustrationer av hur djur behandlas i dagens Sverige. Jag glömmer aldrig besöket hos grisuppfödaren i Mälardalen (som ansågs vara en mönsteruppfödare) med en griskulting som endast kunde hasa sig fram med frambenen. Från min sida av grisboxen frågade jag halvskrikande varför den rörde sig på det viset. Uppfödaren svarade att den lilla grisen hade brutna ben, troligen p g a suggan hade legat på den. Men den grisen skulle ge bra kött ändå, ansåg uppfödaren, varför grisen fick leva vidare sannolikt under stora plågor (den gången gjorde jag en anmälan vilket tillslut ledde till en fällande dom). Jag undrade efteråt vad det var för verksamhet som ledde till att griskultingarnas sugga inte uppmärksammar sina troligen skrikande kultingar när hon lägger sig över dem?

Jag noterar nu att vissa uppfödare vill lösa problemet med trängseln, oväsendet och stressen mellan suggan och kultingen genom att suggan ska hållas fixerad; fastspänd i en bur. Kanske kan det leda till att färre kultingar förolyckas (men inte ens det är säkert), men till vilket pris? Att inte kunna ens vända sig under flera veckor direkt efter födseln av sin avkomma måste vara ett av de största ingreppen man kan göra på ett djur.

Jag glömmer inte heller den maskin med långa infångningsarmar som hos en kycklinguppfödare i Sörmland samlade in tiotusentals kycklingar som skulle iväg till slakt. Maskinen var bättre än de idrottslag som varit där tidigare för att samla in fåglarna, fick jag höra. Efter infångningsmaskinen stoppades de pipande och flaxande kycklingarna in i minimala burar som staplades på varandra på lastbilsflaket. Framme vid slakteriet slängdes döda fåglar i uppställda sopsäckar. 2013 avled 180 000 kycklingar i Sverige i samband med transporten till slakteriet enligt Livsmedelsverket. Hur många som dog under just den transporten jag bevittnade vet jag inte.
Den svenska kycklingproduktionen måste för övrigt vara den mest fabriksmässiga av alla uppfödningsmetoder i svensk livsmedelsproduktion. Tiotusentals kycklingar hålls inomhus i samma uppfödningshall. De kan vara så många som 25 fåglar på varje kvadratmeter. Under mitt besök i Sörmland var det trångt och skränigt. Ljuset var på under den största delen av dygnet och kycklingarna hade fri tillgång till föda. På så sätt kunde den nykläckte kycklingen uppnå slaktvikten två kilo på 35 dagar eller mindre. Kycklingarnas skelett inte växer i samma snabba takt som resten av kroppen varför vissa lider av brutna ben och leder och dör i förtid. Mitt besök hos kycklinguppfödaren och slakteriet hade föregåtts av långa diskussioner både med branschorganisationen Svensk fågel och uppfödaren i sig. Det slutade med att jag fick göra mina besök, men utan att fritt dokumentera med kamera eller videokamera. Samma bemötande, med krav på journalistiska restriktioner, hade jag fått innan från flera andra animalieproducenter. Man undrar varför?

Djurtransporter är en bärande del inom den storskaliga animalieproduktionen. Så gott som alla djur transporteras när det är dags för slakt. Men många skickas också iväg för vidare uppfödning efter födseln. Den industrialiserade produktionen leder till att var och en inom produktionsledet gör det den är bäst på; avel, smådjursuppfödning, vidare uppfödning, transport och slakt. I början av 2000-talet avslöjade vi på Djurens Rätt hur tusentals nyfödda svenska kalvar exporterades till intensivuppfödning i Nederländerna. Tjurkalvarna var oönskade av de svenska mjölkproducenterna, men holländarna betalade bra. Resultatet blev en lång resa på lastbilssläp för de några veckor gamla kalvarna, som i enlighet med sitt naturliga beteende borde vara nära sin ko för att dia och känna närhet. Tack vare våra avslöjande reportage och omfattande protester fick vi faktiskt stopp på transporterna. Idag skickas nyfödda kalvar istället iväg till uppfödare i Sverige. En kortare transport och uppfödningsvillkor som är avsevärt bättre, men det innefattar likväl transporter av spädkalvar. Ett likartat och aktuellt exempel gäller de tusentals grisar som numera exporteras till Polen och Tyskland för både intensivuppfödning och slakt. Det innebär långa transporter helt i strid med djurens egna önskemål. Än så länge har inte de transporterna fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Det ska också nämnas att jag har flera fina minnen från KRAV-gårdar där grisarna bökade och byggde bon utomhus, kalvar som fick gå längre tid tillsammans med sin ko-mamma och nötköttsproducenter i Ångermanland som lät sina boskap beta utomhus i skogen året om. Det har handlat om uppfödningsmetoder långt ifrån fabriksmodellen, men därför också en produktion i marginalen endast för en nischmarknad. Hur vi ska kunna få se fler sådana exempel återkommer jag till.

Att mat har blivit som vilken vara som helst och måste produceras i fabriker är inte så konstigt sett utifrån världens konsumtionssiffror. Köttkonsumtionen i världen har mer än femfaldigast sedan 1950-talet. Konsumtionen kommer att fördubblas till 2050 jämfört med 1990-års nivåer om ingenting görs, spår FNs livsmedels- och jordbruksorgan, FAO. Trots att vi i Sverige har legat på internationellt sett höga nivåer har även vår köttkonsumtion fortsatt att öka. Sedan 1990 har den svenska konsumtionen ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012 (”Köttkonsumtionen i siffror”, Jordbruksverket, rapport 2013:2). Med den nivån hamnar svensken långt över världssnittet på 42 kilo per person och år. Om en snabbt växande befolkning i världen ska leva på samma sätt som vi måste djuren stängas in, transporteras och slaktas på löpande band. En uppfödning i linje med djurens rätt till naturligt beteende blir svår att uppnå.

Det här påverkar också vår miljö. Djuren föds i allt större utsträckning upp på spannmål producerade på åkrar, inte på bete eller restprodukter. I utvecklingsländer konkurrerar djurindustrierna med småbönder och fattiga människor om knappa resurser som rent vatten och odlingsbar mark. Många länder, inte minst i Latinamerika hugger ned och plöjer upp regnskog och annan viktig mark för att producera sojabönor för export samt ge utrymme till extensivt bete för kött- och mjölkdjur. Den svenska foderindustrin importerar mellan 200 000 till 300 000 ton sojabönor varje år. Det gör att våra största sammanhängande odlingsarealer snarare ligger i Brasilien än på hemmaplan.

Den stora animaliekonsumtionen medför en mängd miljörelaterade problem som övergödning, färskvattenförbrukning, avskogning, nedsmutsning av vattendrag och utsläpp av växthusgaser. Enligt FAO-rapporten ”Livestock´s Long Shadow” står världens animalieproduktion för 18 procent av världens utsläpp av växthusgaser. De svenska animalierelaterade utsläppen har ökat till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sunesson, Animal July 2012) och ligger på samma nivå avseende utsläpp som våra fyra miljoner personbilar.

För drygt två år sedan publicerade Jordbruksverket rapporten ”Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?” (Jordbruksverket, rapport 2013: 1). I den lyfter de upp den snabbt ökande konsumtionen av animalier och vilka konsekvenser denna kan få. Man konstaterar att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att med en minskad köttkonsumtion följer också bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. I rapporten lägger man fram en serie förslag på åtgärder som skulle kunna bidra till en minskad köttkonsumtion. I sammanfattningen skriver man: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.” (Jordbruksverket, 2013, sammanfattningen, sid. 5).

Jordbruksverkets rapport blev snabbt mycket omdiskuterad (det var visserligen inte första gången en svensk myndighet hade efterfrågat styrmedel för en minskad köttkonsumtion, Naturvårdsverket hade exempelvis gjort det innan i ett flertal rapporter). Vid sidan av förslaget om en ”koldioxidskatt på kött och andra animaliska produkter” föreslog Jordbruksverket ett ökad användande av den offentliga upphandlingen, satsningar på vegetariska måndagar, teknikutveckling, informationssatsningar m m för att minska utsläppen från köttindustrin.

Jag tror Jordbruksverket har helt rätt. Om vi verkligen vill ta omsorgen av djuren på största tänkbara allvar, liksom klimatfrågan och hur jordens befolkning ska brödfödas behöver köttkonsumtionen minskas kraftigt. Dessutom är det bra för folkhälsan med en ökad konsumtion av vegetabilier på bekostnad av köttet. Även om var och en kan göra val i sin vardag, att äta mindre kött eller helt och hållet avstå från det är det till syvende och sist en samhällelig fråga. På samma sätt som vi talar om en minskning av privatbilismen, rökning eller alkoholkonsumtion borde vi kunna göra detsamma med köttet.

Vi i Vänsterpartiet var faktiskt det första parti i Sveriges riksdag som lade fram en motion med förslag om minskad köttkonsumtion (Motion 1996/97:Jo520, ”Minskad köttkonsumtion” av Hanna Zetterberg och Maggi Mikaelsson). Idag har vi vidgat förslaget till att handla om det vi kallar hållbar mat. Med hållbar mat menar vi inte bara vegetarisk mat, utan också mat som är hälsosam, ekologisk, djuretisk, helst närodlad och självfallet god. Vi tycker egentligen att den tidigare regeringens ”Sverige – det nya matlandet” var en vällovlig satsning. Men i Matlandet saknade vi de konkreta miljömässiga mervärdena. Vänsterpartiets ”Sverige – det hållbara matlandet” syftar till att lyfta just dessa.

När jag har lyft behovet av minskad köttkonsumtion i riksdagsdebatter får jag inte alltför sällan får jag höra att vi politiker ska hålla oss borta från vad folk lägger på tallriken. Det är naturlig reaktion. Vem vill att någon annan bokstavligen ska peta i det de ska äta? Men om vi vet att våra konsumtionsmönster leder till en industriell och ofta okänslig uppfödning av djur och till växthusgasutsläpp som är lika stora som från våra personbilar. Borde vi inte göra något då? Många svarar nog ja på detta. Men går det att göra något? Kan vi gemensamt förändra våra beteenden? Ja, erfarenheterna från beteendeförändring skapade av politiska beslut är rätt goda.

Vi vet att informationskampanjer, höga skatter och andra politiska beslut har fått verkan. Man röker allt mindre i Sverige och i västvärlden över lag. Jag kommer ihåg hur det röktes på krogarna under mina studentår i Uppsala. Om någon då skulle ha sagt att dessa skulle bli rökfria inom ett decennium hade jag tagit det för ett aprilskämt. Idag är det inte bara de svenska krogarna som är rökfria, det är standard i många europeiska länder (inklusive det tidigare bolmande Sydeuropa). Svenskarna, med vårt lands placering mitt i det s k vodkabältet, skulle kunna vara storkonsumenter av alkohol. Men som en följd av vår restriktiva alkoholpolitik; höga skatter, begränsning av utbudet och information, ligger vår alkoholkonsumtion en bra bit under snittet i Europa. Och kanske ser vi också en trend inom privatbilismen? Vem hade kunnat tro att det skulle gå att rå på den (manliga) bastionen, att få köra bil så mycket man önskar? Men enligt ny statistik har antalet körda mil med privatbilar gått ned alla år i rad sedan 2008 (Miljöbarometern Stockholms stad 31/3-15). Bedömare menar att det inte bara har med den ekonomiska nedgången att göra, utan att det kan vara ett resultat av en medveten politik för att få ned bilåkandet.

Därför borde det inte heller vara utopiskt att verka för en minskad köttkonsumtion och överlag verka för mer hållbar mat. Naturvårdsverket skriver i rapporten ”Köttkonsumtionens klimatpåverkan” att det finns en stor acceptans bland svenska folket för förändrade konsumtionsmönster och de tar just rökförbudet på restauranger som exempel. Man konstaterar också att en minskad köttkonsumtion inte bara skulle leda till minskade utsläpp utan också medföra en förbättrad folkhälsa (”Köttkonsumtionens klimatpåverkan – drivkrafter och styrmedel” (Naturvårdsverket 2011, rapport 6456). I en opinionsundersökning från Naturvårdsverket säger mer än hälften av Sveriges befolkning att de är positiva till en minskad köttkonsumtion. Denna benägenhet är för övrigt mycket högre hos kvinnor där kvinnor 69 procent är beredda att minska sin köttkonsumtion för klimatets skull (Genusperspektiv på allmänhetens kunskaper och attityder till klimatförändringen, Naturvårdsverket, 2009).

Det här är hoppfullt. Beteenden går att ändra om vi bara vill. Och ändrar vi matbeteenden uppnår vi en massa positivt för samhället, miljön, djuren och också oss själva.

Vad ska vi då äta i framtiden? I framtiden får kanske köttkonsumtionen likartad status som t ex alkoholkonsumtion. Den totala konsumtionen går kraftigt ned, men är inte förbjuden. Konsumtionen präglas av måttfullhet och en viss kräsenhet. Kvalitet går före volym. Det skulle skapa förutsättningar för att lämna dagens industriella uppfödning, transport och slakt av miljontals kännande individer bakom oss. De djur som föds upp skulle kunna leva enligt Djurskyddslagens §4 om möjlighet till naturligt beteende på allvar.

Istället för att konkurrera om volymer och till lägsta pris skulle svenska lantbrukare kunna bli ledande i världen med att producera det vi måste äta mer av i framtiden; mat med vegetabilier som bas. De animalier som skulle produceras skulle ligga högst upp i kvalitetskedjan. Djuren ska ha levt ett naturligt liv innan deras dagar är slut. Maten garanteras frihet från både antibiotika, hormoner och GMO, saker som vi vet att europeiska konsumenter hyser stor tveksamhet inför. Kemikalieanvändning och fossila insatsvaror är begränsade, ja kanske blir merparten av det vi producerar ekologiskt? Sverige skulle kunna bli världsbäst på hållbar mat.

Tvärt emot vad många förutspår tror jag Sverige kommer att ha goda förutsättningar för att producera just denna mat i framtiden. Med förändringar av klimatet kommer rent vatten och odlingsbar mark fri från miljögifter vara knappa resurser. Detta är något vi har i stora mängder i Sverige. Mat fri från antibiotika och hormoner torde också kunna vara ett starkt säljargument i framtiden. Att allt fler kommer att bli vegetarianer i framtiden pekar det mesta på, men den riktigt intressanta omställningen får vi kanske när den stora merparten blir drar ned på sin animaliekonsumtion och vill äta mer vegetariskt och blir s k flexitarianer (deltidsvegetarianer). Då kommer efterfrågan på god och näringsrik vegetarisk mat, kanske med svenska baljväxter som bas, öka lavinartat. Jag undrar om svensk livsmedelsnäring har beredskap för denna omställning?

En hållbar livsmedelsproduktion börjar och slutar vid att erkänna att mat inte är som vilken vara som helst. Att mat väcker känslor och ska få göra detta. Att en stor del av maten kommer från levande och kännande individer som förtjänar respekt och har rätt till ett naturligt beteende. Vi behöver helt enkelt avindustrialisera de delar av livsmedelsproduktionen som har med djur att göra. Det är på intet sätt en utopisk önskan, men för att bli uppfylld förutsätter den rätt rejäla minskningar av animaliekonsumtionen, främst kött.

Kopplat till detta ser jag en del andra viktiga förändringar som går väl hand i hand med en minskad köttkonsumtion och respekt för djuren. Till att börja med måste vi inse att mat inte kan fortsätta att vara så billigt som det är idag. Vill vi att maten ska vara mer etisk mot djuren, produceras närmare oss och vara ekologiskt sätt hållbar måste vi helt enkelt vara bredda att betala mer för den. Statusen måste också höjas för de som producerar mat. Att framställa föda som andra kan äta tycks ha en sällsynt låg status i vårt samhälle. Varför vet jag inte, men det syns tydligt i allt från överlevnadsvillkoren för våra bönder, satsningar på lantbruksutbildningar till priset på en liter mjölk eller ett kilo köttfärs. Enskilda länder måste också få bestämma mer över sin livsmedels- och jordbrukspolitik. Inom EU är jordbrukspolitiken det mest harmoniserade (=likriktade) området. Det lägger en hämsko på utveckling och innovationer av vår egen jordbruks- och livsmedelspolitik. Sist men inte minst, måste vi erkänna att mat är något som väcker känslor och inte löper enligt samma parametrar som produktion av skruvar och muttrar. Jag läste en undersökning om att hela 90 procent av svenskarna anser att det är viktigt att få veta varifrån maten kommer, från vilket land eller vilken region (”Hållbar konsumtion av jordbruksvaror”, Jordbruksverkets rapport 2010:19). Det är ett fullt legitimt krav på det som vi dagligen stoppar i våra och våra barns munnar, men idag omöjligt att uppnå för en stor del av våra produkter.

I framtiden hoppas jag att vi kan producera mat vi är stolta över. Att vi har en produktion med full insyn och där inget behöver döljas för granskande journalister eller konsumenter. Kanske äter vi en femtedel av det kött som äts idag, men det är fem gånger bättre och mer etiskt. Svenska bönder och företag kommer att ta fram mängder av smarta och goda livsmedel, främst med vegetabilier som bas. Innovativa svenska matproducenter tar fram nya vegetariska livsmedel som kanske också blir stora exportprodukter. Vi producerar mer mat men på en mindre yta, fler magar kan mättas och utsläppen blir mindre. Och inte minst; mat får det erkännande som det förtjänar, som något helt och hållet oundgängligt. De som arbetar med mat får den respekt de förtjänar och kan leva på det viktiga arbete de utför.

Vill vi nå dit måste vi ta ett samhälleligt ansvar för det vi äter. På samma sätt som vi har politik för välfärden, jobben eller infrastrukturen behöver vi politik för maten. En livsmedelsstrategi är aviserad. Det är bra, men det viktigaste är vad den fylls med. Maten – den hållbara maten – miljön och djuren måste högst upp på dagordningen.

Jens Holm, riksdagsledamot (V)

Ställ krav på importmaten

Allt mer mat importeras till Sverige. Samtidigt finns det brett stöd för att vi ska producera mer mat, inte mindre. Våra lagar kring miljö och djurskydd är oftast högre i Sverige än i resten av EU. Det borde väl inte vara rimligt att mat som säljs till Sverige också följer våra lagar. Tänker landsbygdsminister Sven-Erik Bucht ställa sådana krav på importmaten? Har han ens försökt?

Inom kort debatterar jag frågan i riksdagens kammare med Bucht. Läs min interpellation nedan och följ gärna debatten på http://www.riksdagen.se

Interpellation 2015/16:56 Krav på matimporten
av Jens Holm (V) till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
Läget för svenska lantbrukare är minst sagt kritiskt. Sedan EU-anslutningen 1995 har importen av livsmedel till Sverige ökat lavinartat. I dag är endast hälften av den mat som konsumeras i Sverige producerad här. Sedan 1970 har antalet lantbrukare halverats och minskningen fortsätter. Tidigare finansminister Anders Borgs påstående om att svenskt jordbruk inte kommer att överleva som industri tycks inom räckhåll. Vi som inte delar den uppfattningen måste skrida till handling. Det är bra om mer mat produceras i Sverige. Och vi ska ha rätt att ställa höga miljö- och djurskyddskrav på vår mat.

Det främsta skälet till den minskade livsmedelsproduktionen i Sverige är EU. Sedan EU-anslutningen är Sverige en del av den inre marknaden. Där ska varor och tjänster kunna flöda fritt. Det här har gynnat storproducenter med lägre miljö- och djurskyddsambitioner.

Det är bra att länder kan handla med varandra. Men handeln måste respektera varje lands lagar och regler. Sverige ställer ofta högre miljö- och djurskyddskrav på livsmedelsproducenter än vad andra länder inom EU gör. Det ska vi kunna fortsätta att göra. Därför är det rimligt att Sverige ska kunna ställa krav på att den mat som exporteras hit ska uppfylla våra lagar och regler. Det skulle till exempel innebära att kött och mjölkprodukter måste leva upp till kraven i svensk djurskyddslag.

Inom EU råder principen om fri konkurrens och varornas fria rörlighet. Men i EU:s fördrag om unionens funktionssätt kan enskilda länder i enlighet med artikel 36 göra avsteg från inremarknadsprinciperna och ställa krav på de produkter som importeras med hänvisning till ”att skydda människors och djurs hälsa och liv”. Regeringen borde använda den möjligheten och kräva att mat som exporteras till Sverige ska följa svenska lagar. Det skulle gynna svensk livsmedelsproduktion i allmänhet, och i synnerhet skulle det gynna miljön och omsorgen om djuren.

Jag undrar därför:

Är statsrådet Sven-Erik Bucht beredd att verka för att ställa krav på att den mat som exporteras till Sverige ska leva upp till svenska lagar, i synnerhet de som rör miljö och djurskydd?

Krav på matimporten

Nu kräver jag en interpellationsdebatt med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht om hur vi ska kunna stödja mer hållbar livsmedelsproduktion. Datum är ännu inte satt. Läs IPn nedan el hos riksdagen.

Interpellation 2015/16:56 Krav på matimporten
av Jens Holm (V) till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
Läget för svenska lantbrukare är minst sagt kritiskt. Sedan EU-anslutningen 1995 har importen av livsmedel till Sverige ökat lavinartat. I dag är endast hälften av den mat som konsumeras i Sverige producerad här. Sedan 1970 har antalet lantbrukare halverats och minskningen fortsätter. Tidigare finansminister Anders Borgs påstående om att svenskt jordbruk inte kommer att överleva som industri tycks inom räckhåll. Vi som inte delar den uppfattningen måste skrida till handling. Det är bra om mer mat produceras i Sverige. Och vi ska ha rätt att ställa höga miljö- och djurskyddskrav på vår mat.

Det främsta skälet till den minskade livsmedelsproduktionen i Sverige är EU. Sedan EU-anslutningen är Sverige en del av den inre marknaden. Där ska varor och tjänster kunna flöda fritt. Det här har gynnat storproducenter med lägre miljö- och djurskyddsambitioner.

Det är bra att länder kan handla med varandra. Men handeln måste respektera varje lands lagar och regler. Sverige ställer ofta högre miljö- och djurskyddskrav på livsmedelsproducenter än vad andra länder inom EU gör. Det ska vi kunna fortsätta att göra. Därför är det rimligt att Sverige ska kunna ställa krav på att den mat som exporteras hit ska uppfylla våra lagar och regler. Det skulle till exempel innebära att kött och mjölkprodukter måste leva upp till kraven i svensk djurskyddslag.

Inom EU råder principen om fri konkurrens och varornas fria rörlighet. Men i EU:s fördrag om unionens funktionssätt kan enskilda länder i enlighet med artikel 36 göra avsteg från inremarknadsprinciperna och ställa krav på de produkter som importeras med hänvisning till ”att skydda människors och djurs hälsa och liv”. Regeringen borde använda den möjligheten och kräva att mat som exporteras till Sverige ska följa svenska lagar. Det skulle gynna svensk livsmedelsproduktion i allmänhet, och i synnerhet skulle det gynna miljön och omsorgen om djuren.

Jag undrar därför:

Är statsrådet Sven-Erik Bucht beredd att verka för att ställa krav på att den mat som exporteras till Sverige ska leva upp till svenska lagar, i synnerhet de som rör miljö och djurskydd?

Debatt om djuren och frihandeln

Ikväll kommer jag debattera med näringsminister Mikael Damberg om handelsavtalet TTIP och hur det kommer att påverka omsorgen om djuren. Med avtalet kommer EU och USA att försöka underlätta för handeln mellan de två ekonomierna. Genom att avskaffa s k handelshinder hoppas man att flödet av varor och tjänster ska öka. Men ibland kan det vara miljölagar, arbetsrätt eller lagar för att skydda djuren som kan uppfattas som handelshinder. Vad ska väga tyngst då? Hur kan vi då vara säkra på att det inte är just djurskyddet som man kommer att tumma på?

Nedan min interpellation (ställd till Sven-Erik Bucht, men det är Damberg som svarar). Debatten blir ikväll nångång och kan följas via http://www.riksdagen.se

Läs också debattartikeln på samma tema som jag skrev med prof Bo Algers.

Interpellation 2014/15:691 Djurskydd i TTIP
av Jens Holm (V) till Sven-Erik Bucht (S)
EU håller just nu på att förhandla med USA om ett transatlantiskt frihandels- och investeringsavtal kallat TTIP. Detta avtal handlar delvis om att minska tullar, men då de redan är mycket låga mellan EU och USA, under 3 procent, handlar avtalet mer om att ta bort så kallade icke-tariffära handelshinder.

Dessa icke-tariffära handelshinder är regler och lagar, till exempel regler kring att animaliska produkter inte får vara behandlade med vissa kemikalier eller att djurvälfärdsstandarden ska vara på en viss nivå för att produkterna ska få säljas på marknaden. Det finns olika tillvägagångssätt för att åtgärda dessa handelshinder, framför allt ömsesidigt erkännande, eller harmonisering, av de olika parternas lagstiftning.

Djurvälfärdsstandarden i EU är långt från god nog, men den amerikanska standarden är tyvärr ännu sämre. I World Animal Protections index över staters juridiska djurskydd ligger USA konsekvent under både Sverige och EU:s viktigaste ekonomier, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, i nästan alla parametrar. På federal nivå har USA bara en lag för skydd av produktionsdjur, Humane Slaughter Act och som namnet antyder berör det bara slakt av djur, och den inkluderar inte fjäderfä. Vissa stater har viss lagstiftning mot djurplågeri men ofta undantas produktionsdjur eller så är implementeringen dålig. EU har också lagstiftning mot köttproduktion med tillväxthormoner och tillväxtfrämjande användning av antibiotika, användning av ractopamin – en gammal astmamedicin förbjuden i 160 länder men tillåten i USA – och tvätt av kycklingkött med hyperklorinerat vatten, också det en vanlig praxis i USA (10 reasons TTIP is bad for good food and farming, IATP, Maj 2014). Detta är några av de restriktioner som nu kan kringgås genom TTIP.

Våra djurskyddskrav kommer att omfatta vår inhemska animalieproduktion men genom TTIP riskerar vi att tvingas acceptera en lägre standard för kött på vår marknad, så länge den är producerad i USA. Det finns då en överhängande risk att svenska och europeiska bönder som följer våra regler inte kommer att kunna konkurrera med den mycket billigare, högintensiva industriproduktionen på andra sidan Atlanten.

Men anledning av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:

Vad avser statsrådet att göra för att se till att svensk djurvälfärd inte kommer att sänka nuvarande nivåer samt att svenska bönder som följer svensk lagstiftning inte utkonkurreras efter TTIP?