Dubbelspår Gävle – Härnösand

Skriver med f d SJ-anställde Åke Johansson om vikten av järnvägsinvesteringar, dubbelspår Gävle-Härnösand i synnerhet. Läs nedan eller hos Sundsvalls Tidning.

Läge för järnvägssatsning – snabba på bygget av dubbelspår mellan Gävle och Härnösand
ST 2020-05-31
I och med coronautbrottet är det betydligt mindre trafik på järnvägen. Därför skulle det vara ett utmärkt läge för Trafikverket att passa på att satsa på upprustning och underhåll av järnvägsbanorna i landet och inte minst att snabba på bygget av dubbelspår mellan Gävle och Härnösand.
Avregleringen av järnvägen har gjort underhållet både dyrare och sämre. Trafikverket har tvingats prioritera bort förebyggande underhållsarbete till förmån för det betydligt dyrare akuta felavhjälpande arbetet. Nu är det dags att ställa om.

Dubbelspår på Ostkustbanan är Sveriges viktigaste logistiksatsning påpekas ofta, men ändå är situationen nu mycket allvarlig. I den nationella planen finns pengar bara till sträckan Sundsvall–Dingersjö. I övrigt är det fortfarande bara planering som gäller. Med rätt investeringar skulle vi kunna ha dubbelspår färdigt till omkring 2030 från Stockholm hela vägen upp till Umeå. Restiden från Sundsvall till Stockholm skulle kunna krympas till två timmar. Vinsterna för hela norrlandskustens befolkning samt för klimatet skulle vara enorma.

I dag är det, om vi bortser från det minskade resandet på grund av coronautbrottet, fullt på Ostkustbanan.

Tågmängden har gjort att det tar mer än en halvtimme längre att åka mellan Sundsvall och Stockholm än när X2000 introducerades i Sundsvall på 90-talet. Det är rent skamligt att en majoritet riksdagspolitiker accepterar detta.

Det handlar inte bara om restid för persontåg. Det handlar inte minst om att flytta över gods från lastbil till järnväg. Om att föra samman norra och södra Sveriges transporter. Det kan inte göras förrän kapaciteten ökat och då krävs dubbelspår.

Satsningen på järnväg skulle vara en 100 procent mer klimatvänlig satsning än de pengar som regering och riksdag den senaste tiden lagt på flygplatser och flygbolag. Nu är istället läge för en omställning, en framtidssatsning på miljö- och klimatvänliga transporter och ett återförande av järnvägsunderhållet till statliga Trafikverket.

Planering och planprocesser i all ära. Men de behöver en sista datum-märkning. Det gäller också enkelspåret. Nu är det läge för att satsa pengar och slå fast en tidtabell för att sätta spaden i jorden och lägga ut Ostkustbanans andra spår, hela vägen till Gävle.

Åke Johansson (V), tidigare SJ-anställd, ersättare riksdagen

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Dags för en grön omstart

Jag skriver i ETC om vikten av en grön omstart efter corona. Läs den där eller nedan.

Dags för en grön omstart
ETC, 2020-05-25
Coronakrisen slår hårt mot hela samhället. Det är därför viktigt att vi gör vad vi kan för att lindra konsekvenserna av detta. Men samtidigt som den här krisen pågår har vi under lång tid befunnit oss i en klimatkris. Minskar vi inte snabbt våra utsläpp kan stora delar av världen bli obeboelig.

Jag välkomnar att miljö- och klimatminister Isabella Lövin säger att ”satsa hundratals miljarder på att bygga ekonomin igen och inte samtidigt lösa klimatkrisen, det vore att kasta skattebetalarnas pengar rakt i sjön.” (Dagens ETC 18/5) Jag instämmer fullt ut. Och precis som Klimatpolitiska rådet var inne på behöver coronaomställningspaketen vara utformade så att de bidrar till att våra klimatmål nås. Det framgår av samma intervju med Lövin att regeringen hittills inte ställt klimatkrav på de stödpaket man gått ut med.

Regeringen har hittills beslutat om cirka 200 miljarder kronor i ökade utgifter med anledning av coronakrisen. Därtill har Riksbanken ställt ut krediter på 500 miljarder kronor. Till stor del är det viktiga satsningar som gjorts för att trygga offentlig verksamhet, företag och jobb. Med tanke på regeringens höga profil i klimatfrågan är det förvånande att regeringen inte väljer att koppla coronapaketen till en hållbar omställning.

Ett av regeringens första ekonomiska stödpaket var utlovandet av fem miljarder kronor till flygsektorn, varav 1,5 miljarder till SAS. För att ta emot detta stöd ställdes inga krav på motprestationer i form av minskade utsläpp. I Frankrike har regeringen utlovat motsvarande 70 miljarder kronor i stöd till Air France. Där har regeringen ställt krav på minskade utsläpp samt att flygbolaget inte får trafikera kortare flygsträckor där det i stället går att ta tåget.

Jag kan ha viss förståelse för att regeringen i vissa brand­kårsinsatser inte hinner med att utforma de mest optimala mottagarkriterierna. Men nu är vi långt inne i coronakrisen. Regeringen travar tilläggsbudget på tilläggsbudget. Klimatpolitiska rådet, Naturskyddsföreningen, oppositionspartier, debattörer – ja, vi är rätt många som spelat in konkreta förslag på hur regeringens coronastödpaket kan bidra till en hållbar omställning.

Fem förslag på vad regeringen kan och borde göra:

• Krav på flygindustrin. För att få del av stödpengarna ska flyg inte längre trafikera sträckor där det finns snabba och fungerande tågförbindelser. Konkreta minskningsåtaganden en självklarhet.

• Stödpaket järnvägssektorn. Investera i nya banor och tidigarelägg järnvägsunderhåll (de 720 miljonerna är välkomna, men mer behövs). Vi behöver både höghastighetsbanor och fler dubbelspår, mötesplatser, industrispår med mer.

• Kickstarta näringslivets färdplaner. Näringslivet har hittills presenterat 21 färdplaner mot fossilfrihet. Jag tycker att många är otillräckliga, men här finns ändå en checklista för viktiga delar i klimatomställningen. Regeringen kan här se till att dessa sätts i verket på riktigt genom att villkora stöd mot utsläppsminskningar.

• Hållbar livsmedelsproduktion. Är det något vi lärt oss av den här krisen är det att vi behöver kunna producera mer livsnödvändiga varor lokalt. Mat är en sådan vara. Ge stöd till de bönder som vill producera hållbara växtbaserade livsmedel. Ge stöd till offentlig sektor att upphandla hållbar mat och inled satsningar för regionala center för beredskapslivsmedel.

• Grön investeringsbank. Det är uppenbart att de privata affärsbankerna är ointresserade av att kanalisera ut omställningsmedel. Detta trots 500 miljarder i nollränta från riksbanken. Inrätta en grön investeringsbank med 100 miljarder i eget kapital. Banken ska kanalisera ut pengar till hållbara investeringar i förnybar energi, transporter, energieffektivisering och hållbara livsmedel, som några exempel. Klimatbanken kan spela en helt avgörande roll när svensk ekonomi kommer att återstartas.

I grunden är det bra att stora resurser nu mobiliseras. Det är ett brott med decennier av åtstramningar och visar att vi gemensamt kan investera i en bättre framtid. Men investeringarna måste bidra till omställningen mot en hållbar ekonomi och fossilfri framtid. Annars riskerar vi pengar i sjön.

Det är hög tid att gå från kris till en grön omstart.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Regeringen måste rädda flygtrafikledningen

Skriver i Publikt om det framtida flygandet och vikten av att ha en fungerande flygtrafikledning. Läs artikeln där eller nedan.

Regeringen måste rädda flygtrafikledningen
Publikt, 2020-04-29
Som en följd av coronakrisen har nationell och internationell flygtrafik i det närmaste avstannat helt. Trots omfattande statliga krediter meddelade SAS i veckan att man varslar 5 000 anställda. Till största delen har debatten om flygets framtid handlat om flygbolagen och hur eventuella stöd ska utformas till dessa. Diskussionen har handlat mindre om de som gör jobbet på marken – marktjänster och inte minst flygtrafikledningen.

Luftfartsverket, LFV, utgör i sammanhanget en central del av svensk infrastruktur med ansvar för en väl fungerande civil och militär flygtrafiktjänst i svenskt luftrum. LFV ska även genomföra ett antal regeringsuppdrag, i huvudsak för att tillgodose Försvarsmaktens behov. Flygtrafiktjänsten är och måste hanteras som en del av hela flygkedjan och behöver fungera för att det ska gå att flyga civilt och militärt, såväl nationellt som internationellt. LFV, som till cirka tre fjärdedelar finansieras av avgifter från de civila flygande kunderna, har nu på kort tid tappat största delen av sina intäkter – men alla kostnader finns kvar.

Luftfartsverket har, av ekonomiska skäl, i dagarna varslat 500 medarbetare om uppsägning – nästan hälften av hela personalen. LFV omfattas inte av den lagstiftning som möjliggör så kallat korttidsarbete och har heller inte beviljats ekonomiskt stöd av uppdragsgivaren och ägaren, det vill säga staten. Det är uppenbart att en stor del av svensk flygtrafikledning nu är hotad. Därför har Fackförbundet ST vädjat till riksdag och regering om ett skyndsamt agerande för att värna flygtrafikledningen i Sverige. Jag delar den oron. Jag tog därför upp frågan med infrastrukturminister Tomas Eneroth, S. Borde inte ekonomiska medel tillföras Luftfartsverket så att verket kan fullfölja sitt arbete? Borde inte de anställda på LFV omfattas av reglerna för korttidspermitteringar?

Den rådande akuta situationen sätter ljuset på att finansieringsmodellen för flygtrafikledningen är undermålig. Det behövs på längre sikt ett mer robust ramverk som kan garantera leverans av flygtrafikledning även i kristider.

Läget är akut. Nästan hälften av personalen på Luftfartsverket har som sagt redan varslats. LFVs verksamhet bygger på avgiftsintäkter från flygtrafiken, en trafik som inte längre finns. Därför förvånas jag över infrastrukturministerns svar till mig, som lämnats i dag. Tomas Eneroth hänvisar till tidigare ”insatser för att möta utmaningarna inom flygbranschen”. Men dessa insatser omfattar inte flygtrafikledningen, som jag påpekat.

Vi behöver vidmakthålla all kompetens vi i dag har inom flygtrafikledningen. Att hälften av personalen inom Luftfartsverket skulle försvinna vore ett mardrömsscenario. Att utbilda nya flygledare med uppfyllande av de hårda certifikats- och behörighetsregler som finns tar tid och kostar pengar. Därför behövs det nu omedelbara åtgärder för att bevara kompetensen inom svensk flygtrafikledning. Infrastrukturministern säger att han inte utesluter ”ytterligare åtgärder”. Vi får hoppas att dessa kommer inom kort. För det brådskar, om vi vill ha en flygtrafikledning kvar i Sverige efter corona.

Vi kommer sannolikt att flyga mindre efter coronakrisen, och det är också helt och hållet nödvändigt av klimatskäl. Men flyget fyller också viktiga samhällsfunktioner och ska dessa kunna upprätthållas måste även vår redan väl fungerande flygtrafikledning värnas. Att en stor del av vår flygledningspersonal riskerar att försvinna kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm, Riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ordförande i riksdagens trafikutskott

Krisen visar på behovet av hållbara transporter

En kris är också en möjlighet. En möjlighet för en hållbarare transportsektor. Jag skriver tillsammans med Magnus Jacobsson (KD). Läs på Dagens Samhälle eller nedan.

Krisen visar på behovet av hållbara transporter
Dagens Samhälle, 2020-04-21
Vi är mitt inne i en vårdkris orsakad av covid-1­­9. Pandemin utmanar samhället på ett nytt sätt, vilket visar hur sårbart det är. Som en följd av virusets snabba utbredning har alla länder vidtagit åtgärder som syftar till att minska smittspridningen. Detta har resulterat i att den normala transportinfrastrukturen inte längre fungerar. Flyg, tåg, sjöfart, kollektivtrafik, lastbilar – alla påverkas av pandemin.

Den svenska regeringen har vidtagit en hel del åtgärder som syftar till att minska virusets spridning samtidigt som man vill skydda både arbetstagare och företag. Detta är bra – men vi ser tyvärr inte att det finns någon samlad strategi för själva transportsektorn vilket gör att företag och jobb riskerar att försvinna.

De olika branschorganisationerna Svensk Sjöfart, Sveriges Åkeriföretag, Transportföretagen och Tågföretagen har i gemensamma utspel argumenterat för en samlad strategi avseende både gods och persontrafik. Sverige är ett stort land med en förhållandevis gles befolkning vilket gör att näringslivet har svårt att klara av infrastrukturen i hela landet utan någon form av statligt stöd i denna typ av krissituationer.

I dagsläget fungerar transporterna förhållandevis bra i våra större städer och i delar av södra Sverige men utan en samlad strategi riskerar den nuvarande situationen att ytterligare försämra relationen mellan stad och land. Det finns också en stor risk att flera av våra transportföretag oavsett transportslag går i konkurs vilket försvårar återhämtningen efter att den akuta vårdkrisen är över.

Kollektivtrafiken har fått problem då man å ena sidan drar ner på transporterna på grund av brist på resenärer samtidigt som Folkhälsomyndigheten uppmanar oss att inte resa allt för trångt. Ytterligare ser vi hur våra internationella transporter får problem när vare sig sjöfart eller flyg kan fortsätta med sina ordinarie transporter.

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Den är även beroende av importerade drivmedel, till största delen fossila. Detta är inte hållbart, vare sig ur ett klimatmässigt eller nationellt försörjningsperspektiv. En kris är också en möjlighet. I det här faller handlar det om en möjlighet att skapa en hållbarare och mindre sårbar transportsektor.

Regeringen behöver därför skyndsamt arbeta fram en samlad strategi som möter de behov som finns i det akuta läget, men vi bör också se vad som har hänt under denna kris och se vad vi i kan lära oss av detta in för framtiden. Finns det nya arbetssätt som gör att vi kan skapa stabilare transportsystem? Hur säkerställer vi att våra framtida transporter sker på ett ekologiskt-, ekonomiskt- och socialt hållbart sätt?
Sverige är ett stort och avlångt land, vi är beroende av ett fungerande transportsystem om det ska vara möjligt att bo och utvecklas i hela landet. Regeringen måste därför arbeta fram en samlad transportstrategi för hållbara transporter både under och efter innevarande coronakris.

Magnus Jacobsson
andre vice ordförande (KD) riksdagens trafikutskott

Jens Holm
ordförande (V) riksdagens trafikutskott

Inför ursprungsmärkning av drivmedel – sluta göm er bakom Bryssel

Jag skriver idag om vikten av ursprungsmärkning av drivmedel, något som jag också tog upp i interpellationsdebatten med Isabella Lövin (MP) alldeles nyss. Läs på Altinget eller nedan.

Inför ursprungsmärkning av drivmedel – sluta göm er bakom Bryssel
Altinget, 2020-04-17
Fossila drivmedel medför inte bara en gigantiskt negativ påverkan på klimatet, utan utvinningen innebär ofta också förödelse av lokal miljö och dålig behandling av anställda och lokalbefolkning. Vi minns alla Shells rovdrift på människor och natur i Nigerdeltat i Nigeria, hur rysk gas- och oljeutvinning ödelägger unika naturmiljöer i Sibirien och nordamerikansk gasfrackning som spränger sönder stora områden. Exemplen på hur fossilindustrin skördar både naturmiljöer och människoliv kan tyvärr göras mycket lång.

Ett oberoende samhälle
Krav på ursprungsmärkning av alla drivmedel kan därför vara ett bra sätt att påminna den allmänna opinionen om varifrån drivmedel egentligen kommer ifrån, för att sedan skynda på omställningen mot ett samhälle utan beroende av destruktiva drivmedel. Detta är en fråga Vänsterpartiet drivit länge, först 2013 i en interpellation med den dåvarande regeringen.

Det första i sitt slag
Därför är S/MP-regeringens initiativ om obligatorisk märkning av alla drivmedel välkommet och det första i sitt slag i världen. Alla drivmedel – fossila som förnybara – ska märkas utifrån ursprung och klimatprestanda. Det här skulle kunna bli ett viktigt verktyg i att fasa ut det fossila helt och hållet.

Men, nu meddelar regeringen att man återigen skjuter på införandet av märkningen. Först 1 oktober 2021 ska den finnas på plats, enligt regeringens nya förslag. Och dessutom föreslår regeringen att ursprungsmärkningen inte ska deklareras så att bilisterna enkelt kan ta del av den vid pumputan endast på drivmedelsbolagets hemsida.

”Mycket olyckligt”
Regeringen hänvisar till kritik från EU-kommissionen som menar att en märkning vid pump kan utgöra ett handelshinder. Men regeringen har inte tagit strid mot EU:s invändningar. Det är mycket olyckligt.

Här hade miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) kunnat hänvisa till EU:s förordning om ursprungsmärkning av nötkött och annan livsmedelsmärkning där den bärande tanken är att göra informationen så tillgänglig som möjligt för konsumenten. Därför finns ursprungsmärkningen av livsmedel på förpackningen. Detsamma borde gälla för drivmedel.

Möjligheterna försvinner
Om drivmedlens geografiska ursprung ska gömmas på en hemsida förfelas hela syftet med initiativet. Möjligheten att göra ett aktivt val för miljö, klimat och sociala förhållanden omöjliggörs i praktiken. På samma sätt som vi har ursprungsinformation på förpackningarna till livsmedel måste drivmedlets ursprung deklareras vid pump, på macken.

Finns två förlorare
Detta är en principiellt viktig fråga och jag är förvånad och besviken över att den svenska regeringen inte har insisterat gentemot EU-kommissionen på att informationen ska göras så tillgänglig som möjligt för konsumenten.

En får känslan av att regeringen antingen helt enkelt inte vågar ta strid i Bryssel eller så få finns problemet närmare, nämligen inom regeringen självt, där marknadsliberaler nu kört över miljödepartementet. Oavsett finns det två stora förlorare i detta: de svenska konsumenterna och klimatarbetet.

Isabella Lövin, sluta göm er bakom Bryssel. Gör om och gör rätt. Inför klimat- och ursprungsmärkningen av drivmedel vid pump och riv upp den illa genomtänkta tredje förseningen av detta. Vi har rätt att veta drivmedlens ursprung.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Fossilfria transporter kan tvingas bromsa in

Jag skriver i Aktuell Hållbarhet om att Sverige måste värna vår skattenedsättning för förnybara hållbara drivmedel. Dags att ta strid i Bryssel. Tillsammans med Anna Grönlund, Sveriges bussföretag och Tina Thorsell Transportbolagen. Läs där eller nedan.

Fossilfria transporter kan tvingas bromsa in
Aktuell hållbarhet, 2020-03-06
Trots att både Sverige och EU har ambitiösa mål om att minska transportsektorns användning av fossila drivmedel för att klara EU:s hållbarhetsmål riskerar nu regeringens tolkning av EU-regler att göra så att den svenska omställningen av transportsektorn backar. I Sverige har vi åtagit oss att minska våra utsläpp från transportsektorn med minst 70 procent till 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål. EU:s hållbarhetsmål innebär att EU:s samlade utsläpp ska minska med 20 procent till 2020 och med 40 procent till 2030 jämfört med 1990. Det europeiska rådet har dessutom ställt sig bakom målet att EU ska minska utsläppen av växthusgaser med mellan 80–95 procent till 2050, varav minst 80 procent inom regionen. För att vi ska nå våra svenska och europeiska åtaganden behöver stora omställningar av transportsektorn göras, och här kan förnybara drivmedel spela en mycket viktig roll. Bussar i linjetrafik är i sammanhanget ett föredöme, där mer än 90 procent av resorna görs med förnybara drivmedel eller el.

Fördelarna med förnybara drivmedel är stora. En en av dem är att det går att tanka biodrivmedel som HVO och RME i fordon som ursprungligen är byggda för drivmedel som fossil diesel. Det innebär att transportföretag inte behöver köpa nya fordon för att ställa om. Precis så har exempelvis många bussföretag gjort. Det har bidragit till det faktum att Stockholm blev den första huvudstaden i världen vars kollektivtrafik är 100 procent fossilfri. Även åkeribranschen använder allt mer biobränsle i sitt omställningsarbete.

Efterfrågan på biodrivmedel är redan i dag hög men oklara politiska villkor hindrar producenterna från nödvändiga investeringar. I dag finns både befintlig produktion och planer på att bygga fler anläggningar för produktion av förnybara drivmedel i Sverige men även i vårt grannland Finland. Det gynnar producenter inom svenskt jord- och skogsbruk att ytterligare utveckla sin verksamhet för framtida hållbar produktion. Produktion och utveckling av förnybara drivmedel är och kan förbli en svensk paradgren. Vi har tekniken, forskningshöjden och råvarorna. Och en ökad produktion av förnybara drivmedel behövs i takt med att flera av EU:s medlemsländer inför kvotpliktssystem, det vill säga modeller för att tvinga fordonsägare att blanda förnyelsebart i fossilt. Den svenska regeringen införde exempelvis i juli 2018 reduktionsplikt. Utvecklingen är positiv, men kan med nuvarande produktionsvolymer innebära att det blir brist på biodrivmedel inom EU inom en snar framtid.

Nu hotas emellertid våra svenska satsningar på förnybara drivmedel. EU-kommissionen har meddelat att det undantag Sverige har till 2020 från beskattning av ren etanol, biodiesel och biogas inte kommer förlängas eftersom det är i strid med EU:s statsstödsregler. Den svenska regeringen verkar acceptera denna slutsats och verkar inte intresserad av att undersöka alternativa tolkningar.

Skulle vi tvingas lägga full skatt på förnybara drivmedel skulle priset vid pump bli flera kronor dyrare per liter och kollektivtrafik, varutransporter och privatresenärer åkerier och privatpersoner skulle få svårare att fortsätta att tanka förnybart. Kostnaderna bara för bussar i upphandlad kollektivtrafik skulle öka med 1 miljard kronor per år, alternativt om bussbranschen i stället övergår till fossila drivmedel ökar utsläppen med 1,5 miljoner ton årligen. Det här skulle vara dödsstöten för svenskproducerade förnybara drivmedel. Att nå klimatmålet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent till senast 2030 skulle bli mycket svårt.

Den svenska transportnäringen är utsatt för hård konkurrens och med högt ställda krav om att minska sina utsläpp. Tillgången på biodrivmedel samt beskattningen av dem är därför avgörande för omställningen mot fossilfrihet. Därför måste regeringen nu:

Säkerställa att det svenska undantaget för beskattning av biodrivmedel förlängs efter 2020.

Verka för moderna statsstödsregler som inte motverkar goda ambitioner på andra viktiga politikområden, inklusive Kommissionens egna klimatinitiativ Green Deal.

Verka för att det finns hållbara råvaror för biodrivmedel. Se och satsa på de möjligheter Sverige har med att producera och utveckla hållbara biodrivmedel som en viktig del för transportsektorn att minska sina utsläpp.

Se och satsa på de möjligheter Sverige har med att producera och utveckla hållbara biodrivmedel som en viktig del för transportsektorn att minska sina utsläpp.

Jens Holm,
ordförande riksdagens trafikutskott (V)

Anna Grönlund,
branschchef Sveriges Bussföretag

Tina Thorsell,
näringspolitisk chef Transportföretagen

Kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri

Jag skriver om avgiftsfri kollektivtrafik tillsammans med vår gruppledare i Knivsta. Läs nedan.

Kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri
UNT, 2020-03-06
Det är upprörande och oacceptabelt att taxorna för kollektivtrafiken ökat med över 40 procent de senaste tio åren, skriver .

Årets vinter har i praktiken varit snöfri söder om Uppsala. 2019 var det varmaste året någonsin, och åren dessförinnan slogs också värmerekord. Australien har plågats av de värsta bränderna i mannaminne. Vi är den första generationen att tydligt drabbas av klimatkrisen, men också den sista att verkligen göra något åt den.
Enligt forskarna har vi högst 10 år på oss att uppnå de bindande målen i Parisavtalet. Medan vissa länder, partier och individer tror att det går att fortsätta som tidigare tar Vänsterpartiet avtalet på fullt allvar.

Redan 2012 beslutade Vänsterpartiets kongress att ta fram ett ekonomiskt ekologiskt program och på kongressen 2016 antogs punktprogrammet, med de inledande orden ”Klimatförändringen innebär en allvarlig och akut utmaning. Men den innebär också en historiskt unik möjlighet att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle, där social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.”

En kommun likaväl som ett land kan gå före och visa vad som går att göra. I Knivsta har V lagt fram både egna förslag och gemensamma med MP. Så har Gredelby hagar och Trunsta träsk blivit naturreservat – en viktig lunga mitt i kommunen på kort avstånd för många Knivstabor. Så har kommunen antagit en koldioxidbudget i vilken det beskrivs vad kommunen behöver göra för att klara vår del av Parisavtalet. En stor del handlar om transporter och behovet att ställa om till ett mer hållbart resande.

Det är upprörande och oacceptabelt att taxorna för kollektivtrafiken ökat med över 40 procent de senaste tio åren, tre gånger mer än den allmänna prisökningen. Vänsterpartiet budgeterar både lokalt och nationellt för en billigare kollektivtrafik. Vårt mål är att kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri och en del av den allmänna välfärden. Runt om i världen pågår intressanta reformer med fri kollektivtrafik; franska Dunkerque, Luxemburg och Estlands huvudstad Tallinn för att nämna några exempel.

Vänsterpartiet vill kraftigt öka andelen transporter och resor som är hållbara för klimatet och miljön. Därför driver vi på för ökade investeringar i nya järnvägar och förbättrat underhåll av banorna. Det är oroande att Trafikverket konstaterar att vi med nu gällande beslut och styrmedel inte kommer att klara klimatmålet om minst 70 procents minskade utsläpp från transportsektorn till 2030.

Järnvägssystemet i Sverige är idag uppsplittrat på en mängd privata och statliga aktörer som strävar efter maximal vinst. Det har lett till minskat helhetsansvar och långsiktighet och bidragit till stora problem i tågtrafiken. För att stoppa tågkaos med ofta förekommande förseningar vill vi istället skapa ett sammanhållet modernt järnvägssystem för störst samhällsnytta.

Järnvägsunderhållet behöver förstatligas och SJ bör få ökat ansvar för tillgänglig tågtrafik på stambanorna. Det ökar utrymmet för SJ att bedriva trafik på sträckor som inte är lönsamma i sig men som är det i kombination med andra. Att privata operatörer kan plocka russinen ur kakan på lönsamma sträckor motverkar förutsättningarna för klimatsmart resande i andra delar. Möjligheten att resa klimatsmart och billigt ska vara i fokus, inte vinstmaximering.

Transporter står för ungefär en tredjedel av klimatutsläppen i Sverige. Genom att fler resenärer och mer gods färdas på järnväg istället för på vägarna kan utsläppen minska. Därför måste de hållbara resealternativen göras ekonomiskt attraktiva för resenärer och företag. Samtidigt måste SJ få ett nytt uppdrag. Idag fungerar SJ i princip som vilket bolag som helst och har avkastningskrav till staten. Vänsterpartiet anser att avkastningskravet ska tas bort och att pengarna istället bör återinvesteras för att uppnå förbättrad service och sänkta biljettpriser. Det är dags att ta persontransporternas klimatpåverkan på allvar och sätta resenärernas intressen först.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott
Christer Johansson (V), gruppledare Knivsta

Inför nolltaxa i kollektivtrafiken

Med anledning av införandet av avgiftsfri kollektivtrafik i Luxemburg har jag nedanstående debattartikel i Sydsvenskan. Läs där eller nedan. Jag medverkade också i Godmorgon världen i samma ämne igår (1/3). Lyssna på klippet här.

Inför nolltaxa i kollektivtrafiken. Det förenar ökad rättvisa med miljöinsatser
Sydsvenska dagbladet, 2020-02-29
I Skåne kostar ett månadskort 1199 kronor, och en enkelbiljett 27 kronor. I andra delar av landet är det ännu dyrare att resa kollektivt. Under de senaste tio åren har priset för att resa kollektivt ökat med 43 procent i Sverige, över tre gånger mer än den allmänna prisökningen. Dessutom är det inte helt enkelt att resa kollektivt. Det finns en uppsjö av zoner och prisnivåer. Priset i sig och betalningssystemen stänger ute människor från kollektivtrafiken.

I morgon, den 1 mars, blir Luxemburg det första landet i Europa som gör kollektivtrafiken avgiftsfri. Jag hoppas att det kan inspirera Sverige. Det finns många fördelar med att låta alla få samma tillgång till buss eller pendeltåg. Framför allt blir kollektivtrafiken en samhällsservice som andra, i likhet med skola och sjukvård. Krångliga biljettsystem, spärrar och kontroller försvinner, något som gör att människor både sparar tid och pengar.

Transportsektorn står idag för en tredjedel av Sveriges totala utsläpp och en stor del kommer från bilar. Att resa kollektivt är klimatsmart. 90 procent av alla resor med kollektivtrafiken i Sverige sker med förnybara drivmedel eller el. Därför borde nolltaxa vara en bärande del i den klimatomställning som måste ske. Att göra det gratis att resa kollektivt gör det lättare att lämna bilen.

Men självklart gör inte gratis kollektivtrafik ensamt att fler reser kollektivt. Politiker på olika nivåer behöver avsätta pengar för fler bussar och tåg, skapa bättre service som gratis wifi och servicevärdar istället för kontrollanter och överlag höja kollektivtrafikens status. Det är fullt möjligt om kollektivtrafiken prioriteras. Pengar finns. De senaste femton åren har skatterna i Sverige sänkts med över 100 miljarder kronor. Att införa nolltaxa och samtidigt bygga ut kollektivtrafiken skulle kosta långt mycket mindre än så. Det är också viktigt att komma ihåg att kollektivtrafiken redan idag finansieras ungefär till hälften via skatteintäkter. Varför inte löpa linan ut – låta kollektivtrafiken till 100 procent finansieras via skatten?

Så resonerade politikerna i Estlands huvudstad Tallinn, när de 2013 gjorde kollektivtrafiken avgiftsfri. Genom ökade skatteintäkter och kraftigt höjda p-avgifter kunde världens första nolltaxa i en huvudstad finansieras. Effekten är så positiv att Estland nu överväger att göra som Luxemburg och införa nolltaxa i kollektivtrafiken i hela landet.

Alla barn och unga har rätt till kostnadsfri utbildning. Blir du sjuk får du vård. Lånar du en bok på biblioteket är det utan kostnad. Det är tjänster som vi alla finansierar gemensamt i samhället. Nolltaxa för kollektivtrafik bygger på samma princip. I ett civiliserat och modernt samhälle har alla samma möjlighet att resa.

Nolltaxa förenar ökad rättvisa med miljöinsatser som bidrar till att rädda planeten.

Jens Holm (V), ordförande i riksdagens trafikutskott.

Klimatet behöver handling – inte nya utredningar

En handlingsplan borde fokusera på just handling – inte nya utredningar. Jag skriver på DN-debatt om regeringens handlingsplan för klimatet. Läs där eller nedan.

Klimatet behöver handling – inte nya utredningar
DN-debatt, 2019-12-23
Regeringen har med stöd av Centerpartiet och Liberalerna lagt fram sin klimatpolitiska handlingsplan för den här mandatperioden. Det är bra att man så tydligt trycker på att alla politikområden måste verka för att klimatmålen nås, men det är inget nytt. Det var vad vi enades om i miljömålsberedningen redan 2017 och som sedan stipulerades i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket året därpå. Regeringen har med andra ord haft rätt gott om tid på att se till att alla politikområden ska dra åt samma håll.

En handlingsplan borde fokusera på just handling, men ändå väljer regeringen att begrava de skarpaste åtgärderna i nya utredningar. Paradnumret om att klimatanpassa alla politikområden ska till exempel utredas i ytterligare 2,5 år. I allt väsentligt vet vi vad som behöver göras. Att tillsätta så många nya utredningar och låta de löpa under en stor del av mandatperioden innebär att vi förlorar tid och momentum. Och tid är en bristvara i klimatpolitiken.

Regeringen skulle redan nu ha kunnat ge våra statliga myndigheter och gemensamt ägda bolag instruktioner att tydligt verka för att klimatmålen ska nås. Jag tänker på styrningen av Vattenfall eller att SJ:s ägardirektiv borde ändras så att bra service och låga biljettpriser överordnas ensidig vinstmaximering, att Försvarsmakten ska sluta motarbeta vindkraft eller att Swedavia ska sluta verka för ökat flygande till och från Arlanda.

Regeringen skulle kunna agera här och nu även på andra områden. Regeringen vill exempelvis utreda så kallade konsumtionsbaserade utsläppsmål, det vill säga att hitta mål och styrmedel för att minska klimatbelastningen av vår konsumtion. Här hade regeringen kunnat lägga fram förslag för minskad köttkonsumtion och satsningar på växtbaserad kost. Det är ett konkret exempel på hur utsläppen från vår konsumtion skulle kunna minska.

Jag hade också hoppats att regeringen skulle komma med skarpa förslag som förhindrade fortsatta investeringar i klimatskadlig verksamhet och en tydlig plan för hur klimatskadliga subventioner ska fasa ut. Men inget sådant har presenterats i handlingsplanen.

Det är också mycket bekymmersamt att regeringen fortsatt anser att det är acceptabelt med investeringar i nya motorvägar med ökad vägtrafik som konsekvens. Jag saknar inte minst kraftfulla åtgärder inom transportsektorn och åtgärder för ökad klimaträttvisa.

Däremot är det bra att regeringen äntligen insett att vi behöver en infrastrukturplanering som ska hålla sig inom våra klimatmål. Men detta behöver korrigeras redan i innevarande infrastrukturplanering. Vi behöver också snarast åtgärder för billigare och utbyggd kollektivtrafik. Det är hög tid att stärka järnvägens konkurrenskraft med ökade investeringar och införa avståndsbaserad beskattning av lastbilstrafiken.

Regeringen har lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i handlingsplanen finns ingen beräkning för hur mycket utsläppen kommer att minska. Det är besynnerligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

Det är positivt att klimatplanen nu landat hos riksdagen som en proposition. Då kan alla riksdagsledamöter som vill bidra till förbättringar göra det i form av motioner. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer att göra. För det är politisk handling – inte nya utredningar som räddar klimatet.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Europas Green Deal ser ut att bli en besvikelse

Skriver i ETC med Malin Björk och Elin Segerlind om EUs förslag till en ny grön giv. Hur ambitiöst är egentligen förslaget? Enligt den information vi har hittills blir det långt ifrån tillräckligt. Därför föreslår vi hur EU ska kunna ställas om på riktigt. Läs vår artikel där eller nedan.

Europas Green Deal ser ut att bli en besvikelse
ETC, 2019-12-10
Vid lunchtid på onsdag presenterar EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans den här mandatperiodens absolut viktigaste reformpaket, The European Green Deal, den europeiska gröna given. Tanken är att Europa ska bli världens första klimatneutrala världsdel. Det är en bra och nödvändig ambition. Det handlar om inget mindre än vår planets överlevnad och att vi i Europa, världens rikaste världsdel, självklart måste gå före.

Forskarna har gett oss politiker runt tio år för att drastiskt minska våra utsläpp, annars kommer vår jord att skadas så allvarligt att den inte kommer att kunna återställas. Miljontals fler arter kommer att försvinna, miljontals fler människor kommer att tvingas fly från sina hem på grund av stigande havsvattennivåer, torka eller annat extremväder. De enda som inte ser allvaret i situationen är de rena klimatförnekarna på yttersta högerkanten och kärnkraftshögern som sätter storföretagens vinstintressen före allt annat. Dessa krafter vill helst inte göra någonting utan bara puttra på som vanligt.

De som däremot ser ett tydligt behov av att vi politiker tar vårt ansvar är en samlad och till stor del ung, global klimatrörelse. Vi i Vänsterpartiet tar forskarnas rapporter och klimatrörelsens krav på största allvar. Vi vet att ska vi klara omställningen till ekologiskt och socialt hållbara samhällen så kan vi inte fortsätta som vanligt. Vi behöver göra stora, grundläggande förändringar, också i ekonomin.

Vänsterpartiet har länge gått före för en politik för klimatet och för ökad rättvisa. Det politiska arbetet måste fortsätta med full kraft under många år. Samtidigt är det just nu, när EU presenterar sina huvudsakliga instrument och åtgärder för klimatet, som vi har en av de viktigaste möjligheterna att påverka vår framtid.

Vi i vänstern har varit tydliga i våra krav för en rättvis klimatomställning. Här är de fem viktigaste punkterna som vi anser att den europeiska gröna given måste innehålla:

Bindande mål på 70 procents minskade utsläpp till 2030 och nollutsläpp till 2040, samt kompletterande mål för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Med ambitiösa mål blir det tydligt att vi måste utforma ny politik och nya instrument, inte bara justera i marginalen. Kommissionen har hittills föreslagit en 50-procentig minskning av utsläppen till 2030. Det är på tok för lågt och lever inte på långa vägar upp ens till målen i Parisavtalet. De hittills läckta dokumenten visar att kommissionen tyvärr inte kommer att presentera några höjda ambitioner på onsdag.

En plan för att fasa ut de miljö- och klimatskadliga EU-subventionerna. Europeiska investeringsbankens beslut att inte längre subventionera fossil energi är ett steg i rätt riktning. Nu behövs en konkret handlingsplan för hur utfasningen, även av fossilgasen, ska gå till. Enbart europeiska flygresor subventioneras idag med 300-400 miljarder kronor per år, enligt EU:s egna miljöbyrå EEA.

Satsningar på ökad jämlikhet och rättvisa. Samhällen som hänger ihop klarar stora utmaningar och förändringar, medan samhällen med stora orättvisor dras isär och ökar grogrunden ytterligare för klimatförnekande, högerauktoritära rörelser. En rättvis klimatomställning kräver därför specifika insatser i till exempel kolregioner, men det kräver också en förändring av EU:s budgetramar och en ny ekonomisk politik. Klimatomställningen kräver tveklöst massiva offentliga investeringar i utökade tågförbindelser, förnybara energikällor, energieffektivitet och ett hållbart jordbruk. EU:s ekonomiska tvångströja i form av åtstramningspolitik sätter idag stopp för dessa nödvändiga satsningar.

Fokus på de stora företagens utsläpp. Idag står 100 storföretag för 70 procent av världens samlade utsläpp. Då duger det inte att, som i de läckta dokumenten, prata om att ”utvärdera behovet av lagstiftning om hållbart företagande.” EU måste våga ifrågasätta och sätta stopp för de största miljö- och klimatbovarna. En klimatpolitik som genomsyrar även områden som handeln och investeringspolitiken, jordbrukspolitiken, energi- och transportsektorn.

Alla investeringar och beslut på EU-nivå måste bidra till att få ner utsläppen. Alla EU:s handelsavtal måste till exempel innehålla bindande miljö- och klimatklausuler och inga avtal ska tecknas med länder som inte skrivit under Parisavtalet. Det ska vara minst lika allvarligt att inte följa regler om hållbarhet som regler om konkurrens.

Det dramatiska med klimatförändringarna och det vetenskapen ställer oss inför är att det inte finns utrymme för ’business as usual’. När kommissionen presenterar sin gröna giv måste de välja sida. Antingen tror de på vetenskapen och satsar allt de har, eller så väljer de att låtsas att vi bara behöver ompaketera befintliga satsningar och göra mindre justeringar.

Om kommissionen presenterar en handlingsplan som inte levererar det som krävs måste vi agera. Det kommer vi att göra i riksdagen gentemot S- och MP-regeringen, som har stor möjlighet att kräva tuffare åtgärder. Det kommer vi att göra i EU-parlamentet genom att bilda progressiva allianser med alla de krafter som vill se en ambitiösare klimatpolitik. Och det kommer vi att göra tillsammans med alla rörelser och krafter utanför parlamenten, i Sverige och runtom i Europa. Tillsammans måste vi sätta press på att politiken rättar sig efter planeten, inte tvärtom.

Malin Björk (V) EU-parlamentariker
Jens Holm (V) Klimatpolitisk talesperson
Elin Segerlind (V) Miljöpolitisk talesperson