Rädda Östersjön – mer måste göras

Igår debatterade jag med miljöminister Karolina Skog om tillståndet för miljön i Östersjön. Läget är akut. Algblomningen kommer tidigare i år än någonsin och antalet döda bottnar fortsätter att vara stort. Det är hoppfullt att en del åtgärder för att minska övergödningen har gett resultat, men det räcker inte, mer måste göras.

Några av de saker som jag tog upp var; ökade anslag till miljöförbättrande åtgärder, miljöanpassa/förbättra Landsbygdsprogrammet, skatt på handelsgödsel, kom tillrätta med de enskilda avloppen och stöd beteendeförändringar mot en minskad köttkonsumtion. Se hela debatten. Min interpellation kan du läsa här.

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

EU och Sverige efter Brexit

Imorgon inleds EUs toppmöte. Storbritanniens folkomröstningsbeslut om att lämna EU och flyktingpolitik blir de två stora frågorna. Som vanligt hoppas jag att Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll på mötet. Gällande Storbritannien kan man antingen välja att straffa det brittiska folket, alltför att andra länder inte ska följa i deras spår. Jag noterar att EU-kommissionen verkar vara inne på en sådan linje. Den andra vägen att gå är att tona ned undergångstonerna och lösa situationen. Det är precis det som borde bli Stefan Löfvens roll på toppmötet imorgon och övermorgon.

Imorgon kl 8.00 möts vi i riksdagens EU-nämnd. Jag kommer att ta upp följande:

  1. Folkomröstningen är avklarad och en majoritet av Storbritanniens befolkning har röstat för att lämna EU. Egentligen är jag inte särskilt förvånad över resultatet. Nästan alla få gånger folket får rösta om EU röstar man för mindre EU och att makt ska tas tillbaka. Så även i det här fallet. I de flesta EU-länder har vi också sett hur inkomstklyftor har ökat och hur folk med rätta är upprörda över detta. EU har varit en pådrivare i den utvecklingen och krävt avregleringar och privatiseringar i medlemsländerna. På arbetsplatser runt om i Europa står arbetare sida vid sida och gör samma jobb men till helt olika villkor och löner. EU förbjuder, eller åtminstone kraftigt försvårar, medlemsländerna att ställa schyssta villkor (se Lavaldomen m m). När den sociala dumpningen sätts som norm blir folk med rätta förbannade, likaså när klyftorna vuxit så mycket att en toppchef tjänar 100-150 ggr mer än en vanlig arbetare. Det går inte längre att stoppa huvudet i sanden för detta. Problemen måste adresseras, och lösas.
  2. Stefan Löfven måste verka för att Storbritannien erbjuds ett avtal som garanterar fortsatt gott samarbete mellan Storbritannien, EU och omvärlden. Det skulle kunna vara ett omförhandlat EES-avtal (som Norge och Island redan har), ett bilateralt avtal som det med Schweiz eller en annan form av avtal. Det viktiga är att vi ska kunna fortsätta att resa, arbeta, studera, handla och samarbeta med varandra.
  3. Oavsett vad som händer är det ett helt nytt EU vi ser efter Brexit. Efter Storbritanniens utträde måste sannolikt också ett nytt EU-fördrag tas fram. I det här läget bör Sverige spela en aktiv roll för att lösa några av EUs grundläggande problem. Stefan Löfven och socialdemokraterna har flera gånger krävt att ett s k socialt protokoll införs i EUs fördrag. Stefan Löfven svarade t ex mig så sent som i februari i år (se anförande 22) att han ville ha ett sådant. Ja, då är det hög tid att driva det. Så många bättre chanser än så här kommer inte att ges.
  4. Det finns också ett antal ytterligare reformförslag Sverige borde driva gentemot EU. Vi borde alltid ges rätten att gå före på miljö- och folkhälsoområdet, få bindande undantag från EMU och frikopplas från EUs dysfunktionella jordbrukspolitik. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer där.

Läser för övrigt Boris Johnson i The Telegraph. Han försöker tona ned motsättningarna, vilket han gör rätt i. I övrigt är det ett rätt tomt inlägg med tanke på att han var Brexitsidans främste härförare. Men, det är intressant att han trycker på ekonomiska klyftor (snarare än invandringskritik) som ett av skälen till att britterna röstade nej. När den kritiken förs fram mer av högern (som han) än vänstern (Labour m m) är det något som gått fel, och kanske är en av förklaringarna till Brexits seger. Han skriver: ”We heard the voices of millions of the forgotten people, who have seen no real increase in their incomes, while FTSE-100 chiefs now earn 150 times the average pay of their employees.”

FTSE-100 = Financial Times Stock Exchange index på de 100 mest lönsamma företagen (på den brittiska börsen).

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium

Jag skriver idag på Aktuell Hållbarhet om Miljömålsberedningens slutbetänkande. Visst är det märkligt, och olyckligt, att man sänker målsättningarna för trafiksektorn? Och varför ska flyget helt friskrivas från klimatåtaganden? Läs inlägget där eller nedan.

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium
Aktuell Hållbarhet, 2016-06-27
Matilda Ernkrans (S) och Stina Bergström (MP) skriver att de är stolta över det slutbetänkande som Miljömålsberedningen lämnar över till regeringen (Aktuell Hållbarhet 22/6). Det är vi också. Med Miljömålsberedningens båda betänkanden får vi äntligen ett långsiktigt mål om nollutsläpp i Sverige, senast 2045, en klimatlag och klimatpolitiskt råd som ska se till att alla politikområden tar klimatansvar.
Med det senaste betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen. Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bland annat genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött.

Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Men det är ett stort tillkortakommande att betänkandet föreslår en sänkt ambition för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog sänkta utsläpp från vägtransporterna med 80 procent och konstaterade att det fanns teknisk potential för en minskning med 90 procent till 2030.

I beredningen fanns det enligt mig en bred uppslutning kring att minska utsläppen med minst 80 procent. Det var endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till målet och till slut blev det så att beredningen lyssnade på partiet som ville minst och FFF-målsättningen frångicks. Det håller inte om vi ska nå den omställning som behövs. Vi har fortfarande inte hört några argument för hur den här ambitionssänkningen gynnar miljön.

Det förvånar mig också att S och MP ställde sig bakom att varken sätta mål eller vidta åtgärder i Sverige för att minska flygsektorns utsläpp. Flyget har några av våra snabbast växande utsläpp och de har mer än fördubblats de senaste 20 åren.

Redan klimatberedningen från 2008 konstaterade att det krävs åtgärder nationellt för att komma åt flygets utsläpp och det har införts i länder som Storbritannien och Tyskland. Det skulle till exempel vara en ren flygskatt, men även full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för sektorn skulle bidra till kraftigt minskade utsläpp från flygsektorn i Sverige. Varför flygsektorn helt ska friskrivas från klimatåtaganden är för mig ett mysterium.

I takt med ökad internationell handel produceras allt mer av det vi konsumerar i Sverige någon annanstans än inom landets gränser. Det betyder att de utsläpp vi är ansvariga för genom vår konsumtion sker på annan ort och dessa är i dag större än Sveriges territoriella utsläpp. Naturvårdsverket skrev 2015 i en rapport att det finns behov av mål för konsumtionens utsläpp och det har också uttryckts av beredningens experter och sakkunniga samt Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Det är tyvärr inte heller omhändertaget av beredningens majoritet.

Det är viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser för klimatet. Därför står vi bakom Miljömålsberedningens betänkanden, men inte helt utan reservationer. Sänkta ambitioner på transportområdet, att flyget friskrivs och att det inte tas ansvar för de konsumtionsrelaterade utsläppen är exempel på områden där vi inte delar beredningens slutsatser.

Nu är det upp till regeringen att omsätta beredningens förslag i praktiken. Det står varje regering fritt att lägga förslag som går utöver det beredningen föreslagit, vilket behövs på de ovan nämnda områdena. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer arbeta mot och vi hoppas att Matilda Ernkrans och Stina Bergström är med oss i detta.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Storbritanniens lämna – början på något nytt

Storbritannien har röstat för att lämna EU (52 % lämna, 48 % stanna). Beslutet måste tolkas som ett klart underkännande av EU och vad det har utvecklats till; en odemokratisk och dysfunktionell superstat som hämmar progressiv politik. Förhoppningsvis kan det här bli början på något nytt och bättre, ett wake-up call. Det går faktiskt utmärkt att samarbeta utan att nödvändigtvis skapa en överstatlig union. Den svenska regeringen borde därför verka för att Storbritannien ansluts till ett reformerat EES-avtal eller annat liknande avtal. Det vore ett bra svar mot de domedagsprofetior som nu kommer att spridas. Några av de nordiska vänsterpartierna, inklusive Vänsterpartiet, har just antagit ett bra uttalande i den riktningen.

Jag hoppas därför att Storbritanniens lämna-beslut kan bli början på något nytt och bättre. Ett europeiskt samarbete som verkligen är ett samarbete, men inte där enskilda länder hämmas i att gå före med progressiv politik, och ett samarbete som fokuserar på det som är relevant och skippar resten.

Det är alltför sällan Europas folk har fått tycka till om EU och dess utveckling. De få gånger det sker röstar folk nästan alltid mot att flytta mer makt till EU. Storbritanniens folkomröstning sänder förstås signaler genom hela EU och det är en unik möjlighet för Sverige att verka för något bättre. Därför borde statsminister Stefan Löfven nu kliva fram i den här diskussionen och kräva ett om ett omförhandlat EU-avtal för Sveriges del. Vi borde garanteras ett s k socialt protokoll för att garantera att alla som arbetar i Sverige gör det på samma villkor, att vi alltid ska kunna gå före på miljöområdet, bindande undantag för EMU och att vi vår ta tillbaka bestämmandet över jordbrukspolitiken. Förhoppnings skulle dessa undantag inte bara gälla för Sverige utan kunna för hela EU.

För övrigt instämmer jag i att det har varit beklämmande att följa delar av den brittiska folkomröstningskampanjen som till stor del handlat om invandringskritik. Därför är det så viktigt att progressiva krafter kliver fram och visar att ett Storbritannien utanför EU inte behöver betyda mindre samarbete eller stängda gränser, utan nya former för samarbete på progressiv grund.

 

Klimatstrategin presenterad

Igår överlämnade vi i Miljömålsberedningen vårt slutbetänkande En klimat och luftvårdsstrategi för Sverige (SOU 2016:47) (obs! stor PDF-fil) till ministrarna Karolina Skog och Isabella Lövin. Det är överlag ett bra betänkande, som vi i Vänsterpartiet står bakom. Och det känns lite som en epok går i graven när vi nu efter ett och ett halvt års arbete äntligen kan lämna från oss detta betänkande på 758 sidor.

Men vi i Vänsterpartiet motsätter oss de sänkta ambitionerna på transportområdet samt att konsumtionens och utrikesflygets utsläpp inte omfattas av klimatåtaganden. Därför lägger jag in min reservation och särskilda yttrande nedan. Dessa hittas annars på sid 651 resp 655 i betänkandet.

Reservation
av Jens Holm (V)
Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram ett långsiktigt mål och strategi för att ställa om Sverige till ett fullt ut hållbart samhälle. Vi har gjort det under premissen att man i en parlamentariskt tillsatt beredning får vara beredd att ge och ta för att uppnå en överenskommelse. Det var därför vi i mars 2016 ställde oss bakom Miljömålsbredningens betänkande (SOU 2016:21) om långsiktigt klimatmål med nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för att alla politikområden ska kunna internalisera klimatmålen.

I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi. Jag vill understryka att det finns mycket bra i denna strategi och betänkandet är som sådant mycket omfattande, men på några viktiga punkter har beredningen kommit till korta. Vi står därför bakom betänkandet med undantag för nedanstående avvikande ståndpunkter.

Delmålet för 2030
Beredningen föreslår att utsläppen från transportsektorn ska minska med 70 procent till 2030. Vänsterpartiets utgångspunkt var att beredningen skulle landa på ett mål om helt och hållet fossilfrihet inom transportsektorn till 2030 (d v s ”Utsläppsbana 4, Fossilfritt till 2030”). Genom kraftiga insatser i kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur, förnybara drivmedel och inte minst elektrifiering av transportsektorn hade det varit möjligt, något som flera av beredningens experter och sakkunniga har pekat på under beredningens gång. En snabbare omställning än vad beredningen nu förespråkar hade också varit en gyllene möjlighet för svenska företag att hitta nya affärsmöjligheter och det skulle kunna skapas många nya gröna jobb. I klimatstrategin talas mycket om kostnaderna för en omställning, men viktigare, enligt mig, är de stora vinster och möjligheter att tidigt ställa om och inte skjuta de stora reformerna på framtiden. Att det är samhällsekonomiskt motiverat att snabbt ställa om och att det kan kosta mycket för samhället att avvakta är ett av huvudbudskapen i underlagsrapporten till beredningen ”Klimatpolitik under osäkerhet. Kostnader och nyttor – bevis och beslut” från Eva Alfredsson och Mikael Karlsson, tillika två av beredningens experter.
I en beredning måste man alltid vara beredd att kompromissa. Därför hade förslaget från den statliga utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta; FFF (SOU 2013:84) med minus 80 procents utsläpp från vägtransporterna med teknisk potential för minus 90 procents minskning till 2030 varit en lämplig nivå för en kompromiss. Det har jag fört fram upprepade gånger för beredningen. Enligt mig fanns också en politisk majoritet för den målsättningen i beredningen. Men olyckligtvis valde beredningens majoritet att lägga sig på det mål som det parti som med lägst ambitioner förespråkade. Att beredningen föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet och lägger sig under det som föreslagits av en gedigen statlig utredning är ett klart underbetyg.

”Flexibilitet”
Det är olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra s k flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Delmålet 2030 för den icke-handlande sektorn föreslås bli 63 procent, men där åtta procentenheter ska kunna göras med flexibla mekanismer. Det här innebär också att betänkandet föreslår att det tas fram en ”strategi och planering” för detta. Det öppnar dessvärre för ett beroende av uppköp av utsläppskrediter för att nå Sveriges nationella reduktionsmål. Dessutom kan beroendet av flexibilitet få till konsekvens att Sverige i internationella sammanhang kommer driva på för en fortsatt användning av osäkra utsläppskrediter istället för att de industrialiserade staterna tar ansvar för sina historiska utsläpp genom utsläppsminskningar på hemmaplan. Vänsterpartiet hade önskat att delmålet till 2030 hade uppnåtts helt och hållet på hemmaplan utan flexibla mekanismer.

Konsumtionsrelaterade utsläpp
Det är också otillfredsställande att beredningen inte föreslår ett kompletterande mål och konkreta åtgärder för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska. Utsläpp som sker i andra länder som en följd av vår konsumtion växer snabbt och är idag större än Sveriges territoriella utsläpp. Flyg och köttkonsumtion sticker ut som två områden med extra stor påverkan, något som tas upp i rapporten ”Hållbara konsumtionsmönster” (rapport 6653, 2015) från Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har också efterfrågat en strategi för att minska den svenska konsumtionens klimat- och miljöpåverkan i Sverige och andra länder, liksom identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av de svenska miljökvalitetsmålen skriver man i rapporten ”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Att det behöver införas ett kompletterande mål för de konsumtionsrelaterade utsläppen har också framförts av flera av beredningens experter och sakkunniga samt av Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Beredningen har lagt oproportionerligt mycket fokus på en del metodologiska problem kring att mäta och bokföra de konsumtionsrelaterade utsläppen istället för att föreslå kompletterande mål och åtgärder för att minska dessa snabbt ökande utsläpp. Det är att beklaga och det faktum att konsumtionsrelaterade utsläpp inte föreslås inordnas under en kompletterande målstyrning kommer att försvåra Sveriges uppnående av våra miljömål, generationsmålet i synnerhet.

Flygsektorns utsläpp
Det är även en betydande brist att beredningens majoritet i princip friskriver flygsektorn från klimatåtaganden. Utsläppen från flygsektorn, utrikesflyget i synnerhet, är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. I klimatstrategin understryks att utrikesflygets utsläpp måste hanteras på internationell nivå, inom ICAO och EU. Det är viktigt att beslut snabbt kommer på plats i internationella fora för att minska sektorns utsläpp. Men förhandlingarna går trögt och det går inte att enbart förlita sig på dessa. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt utan att Sverige även kan behöva ta nationellt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Som lyfts fram i bakgrundstexten i betänkandet har länder som Storbritannien och Tyskland infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Ekonomiska styrmedel (skatter och avgifter), att flyget betalar koldioxidskatt/energiskatt för flygbränsle, full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för flygsektorn är några exempel på åtgärder som skulle kunna vidtas. Vidare borde beredningen ha föreslagit ett mål för minskade utsläpp för flyget med sikte på nollutsläpp till senast 2045. Att beredningen helt avstår från målsättningar och åtgärder mot utrikesflygets utsläpp är ett stort tillkortakommande.

Min ambition har varit att Vänsterpartiet skulle ställa sig bakom det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta de som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Är det något världen behöver så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet.

Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram ett förslag som går utöver det som föreslås i det aktuella betänkandet.

I betänkandet finns också förslag till en strategi för en samlad luftvårdspolitik. Den står vi bakom utan reservationer.
Särskilt yttrande
av Jens Holm

Syftet med det här betänkandet har varit att ta fram en strategi för nettonollutsläpp till 2045 och en strategi för en samlad luftvårdspolitik. I flera avseenden har beredningen lyckats. Med det här förslaget ska ”alla politikområden integrera klimataspekten”. Det kommer ställa krav på riksdagens och regeringens arbete med statsbudgeten, långsiktig samhällsplanering, infrastrukturpolitik och egentligen alla former av lagstiftning. I betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen, Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt att utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bl a genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Sverige får nu också sin första genomtänkta luftvårdsstrategi. Rätt implementerad kommer den avsevärt förbättra luftkvaliteten i våra städer och därmed stärka folkhälsan för hundratusentals människor samt bespara samhället och individer stora belopp i minskade sjukvårdskostnader. Dessutom kommer Sverige förhoppningsvis att undvika de sanktioner som EU hotat med för otillräckliga åtgärder på området. Jag vill först understryka att Vänsterpartiet står bakom luftvårdsstrategin, även om vi hade önskat att ambitionerna hade varit högre på några områden. Eftersom det står varje regering fritt att lägga fram förslag på området kommer vi att påminna om vikten av högre ambitioner inom luftvårdspolitiken.

Angående klimatstrategin vill jag understryka att det är en bred strategi som presenteras av sju av riksdagens åtta partier. Det är naturligt att många av förslagen får karaktären av minsta gemensamma nämnare. Strategin borde sålunda betraktas som en plattform utifrån vilken varje regering kan vidta mer ambitiösa åtgärder än vad som föreslås. Som jag nämner i min reservation motsätter sig Vänsterpartiet sänkningen av ambitionsnivån för utsläppsminskningar till 2030 inom transportsektorn, användandet av s k flexibla mekanismer för att uppnå det inhemska klimatmålet samt att konsumtionsrelaterade utsläpp liksom att flygsektorn helt friskrivs från nationella målsättningar och åtgärder.

Strategin förlitar sig till stor del på en tekniska lösningar och forskning samt mindre på samhällsplanering och beteendeförändringar. Teknik är förstås viktigt, men det kan också vara ett sätt att ducka för de helt uppenbara åtgärderna som behöver vidtas, nämligen att vårt sätt att leva i grunden måste förändras samt att våra samhällen måste byggas om och att det kan göras genom politiska beslut och långsiktig planering.

Det är olyckligt att beredningen bara föreslår två delmål; 2030 och 2040, och där 2030 egentligen är det enda som är väl definierat. Vänsterpartiet hade hellre velat se ett system liknande det i Storbritannien med utsläppsbudgetar i femårsintervall som regeringar blir bundna att följa. På så sätt skulle vi fått ett mer robust system och möjligheten hade ökat för att ”alla politikområden ska integrera klimataspekten” (som beredningen föreslår). Vidare hade vi också önskat mål för fler sektorer. Med fler uttalade sektorsmål ökar robustheten i det klimatpolitiska ramverket och det blir lättare att följa upp att fattade beslut verkligen leder till de önskvärda resultaten. Idag föreslås endast ett sektorsmål för transportsektorn. Jordbruket/livsmedelproduktion, konsumtionsrelaterade utsläpp liksom flygsektorn är områden som vi anser hade lämpat sig för särskilda sektorsmål. Gällande målsättningar har vi drivit att beredningen skulle kunna enas om ett slutdatum för användande av fossila energikällor och där häradet kring 2030 hade varit lämpligt. Genom att sätta ett slutdatum för det fossila skulle vi få ännu ett instrument för att ställa om. Nu finns istället endast ett nettonollmål för 2045 med i strategin tillhörande utsläppsbanor. Rätt använt kan det slutdatumet och utsläppsbanorna få samma funktion som ett slutdatum för det fossila. Det står också varje regering fritt att justera utsläppsbanorna så att målen nås tidigare än vad som strategin föreslår. Vi kommer att verka för en sådan inriktning.

Vi förutsätter att den bioekonomistrategi som ska tas fram och överlag de satsningar på biodrivmedel som föreslås görs på ett hållbart sätt och inte äventyrar andra miljömål, exempelvis det om levande skogar. Att utarma ett miljömål till förmån för ett annat är inte ett alternativ för Vänsterpartiet.

I betänkandet talas en del om samarbetet mellan det offentliga och privata. Det är viktigt. Som betänkandet understryker ser vi i historiens ljus att stora samhällsomdaningar har skett när stat och privat sektor har dragit åt samma håll. Därför hade jag önskat att betänkandet tydligare hade understrukit vikten av investeringars roll. I dagsläget ligger räntorna på rekordlåga nivåer varför det borde vara ett gyllene tillfälle för stora reformprogram likt efterkrigstiden och bygget av folkhemmet. Kollektivtrafiken, järnvägen, bostäder och överlag satsningar på hållbar livsstil är områden som kräver massiva investeringar och de kan inte göras med mindre än mycket stora statliga insatser. Kopplat till detta finns också den roll gemensamt ägda bolag kan spela i klimatomställningen. Verksamheter som ägs helt och hållet gemensamt kan ges uppdrag för att ställa om i en hållbarare inriktning. Vattenfalls innehav av brunkolskraftverk och gruvor i Tyskland är ett exempel på hur progressiv ägarstryrning skulle kunna utövas genom ett uppdrag om successiv utfasning av det fossila istället för försäljning.

Alla partier har säkert haft olika aspekter som de gärna velat ha med i klimatstrategin. Det gäller också för Vänsterpartiet. En av dessa är sambandet mellan klimat och rättvisa. Det finns ett tydligt mönster i samhällsgruppers klimatbelastning: höginkomsttagare påverkar klimatet mer än de som lever med små inkomster, likaså har män generellt sätt större klimatpåverkan än kvinnor. Det är viktigt att klimatpolitiken utformas så att de grupper med störst belastning också får bidra i större utsträckning till omställningen. Rätt utformad blir klimatpolitiken därför i sig omfördelande och rättvis. Som i alla omställningar är det viktigt att omställningen görs på ett sätt så att den uppfattas rättvis och legitim av medborgarna, t ex att samhället har möjlighet att hjälpa grupper som ibland påverkas extra mycket av klimatrelaterade beslut.

Trots klimatfrågans globala karaktär är de internationella inslagen i klimatstrategin relativt frånvarande i betänkandet. Precis som slås fast i klimatstrategin ska Sverige vara en internationell föregångare i klimatpolitiken. En av grunderna för det är att Sverige har som ett industrialiserat land, i enlighet med Klimatkonventionen, ett särskilt ansvar att gå före med utsläppsminskningar och att hjälpa utvecklingsländer att inte upprepa våra misstag. Det bör göras genom överförande av kapital och den senaste miljövänliga tekniken. En reform av patent och immaterialrättslig lagstiftning skulle kunna underlätta sådana processer. I sammanhanget är det också viktigt att värna principen att länder ska kunna gå före med progressiv lagstiftning på miljö- och klimatområdet. Det är dessvärre en hotad princip i internationella sammanhang där handels- och konkurrensdogmer från EU, WTO eller internationella handels- och investeringsavtal försvårar för enskilda länder att gå före med på miljö- och klimatområdet. Det här är en fråga som beredningens ledamöter tyvärr inte har haft tid att diskutera på ett uttömmande sätt.

Jag har medverkat i Miljömålsberedningen i ett och ett halvt år med att ta fram en klimatlag och klimatpolitiskt ramverk samt de nu för handen liggande strategierna om klimat och luftvård. Jag vill understryka att det handlar om två breda strategier som i allt väsentligt förenas kring partiernas minsta gemensamma nämnare. Vare sig klimatstrategin eller luftvårdsditon borde förhindra regeringen att gå före på de aktuella politikområdena och göra mer än de strategierna rekommenderar. Vänsterpartiet kommer verka för att så blir fallet.

Vi välkomnar dessa två strategier och ser dem – trots våra invändningar – som helt centrala dokument för att bygga ett samhälle med väsentligt mycket bättre luft och som håller sig helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp våra liv på denna planet.

Flyktinglagen – varför sparka på de som ligger?

Idag röstar riksdagen om regeringens förslag till kraftiga försämringar för personer som söker en fristad i vårt Sverige. Vi i Vänsterpartiet, samt Centerpartiet, motsätter oss detta.

I korthet handlar förslaget om:

  • Att försvåra för familjeåterförening. Maka/make eller barn till personer som sökt asyl i Sverige efter den 24 november i fjol kommer inte kunna få en legal väg in i Sverige som anhöriga till den som fått uppehållstillstånd (såvida de inte beviljas flyktingstatus i enlighet med Genèvekonventionen, något ytterst få får i Sverige). Det kommer att leda till att familjer splittras och att människor, som sista utväg, tvingas söka sig till vår gräns på flottar över Medelhavet, genom att vandra långa och farliga sträckor – kort och gott med livet som insats.
  • Att endast tillfälliga uppehållstillstånd ska ges (mellan 13 månader till tre år som längst). Tillfälliga uppehållstillstånd försvårar integrationen och försätter människor i påfrestande situationer när de inte vet om de kommer skickas tillbaka till sitt land när tillståndet löper ut.
  • Kategorin ”övriga skyddsbehövande” stryks helt och hållet från Utlänningslagen och främst möjligheten att åberopa ”miljökatastrofer” som skäl till att få flyktingstatus. Visserligen är det få som kunnat bli flyktingar i Sverige genom att åberopa att de varit övrigt skyddsbehövande, men frågan är viktig principiellt och inför framtiden då antalet personer som tvingas på flykt p g a klimatförändringen väntas öka kraftigt. Även HBTQ-personer väntas drabbas av denna inskränkning.
  • Lagförslaget inskränker också möjligheterna att åberopa särskilt eller synnerligen ömmande omständigheter till att beviljas flyktingstatus. Detta är ännu ett sätt att försvåra för människor att få en fristad i Sverige, inte minst barn på flykt kommer att drabbas av detta.

Människor som lämnat allt de äger för att söka en fristad förtjänar ett bättre öde än det som en majoritet av riksdagens ledamöter idag väntas fatta beslut om. Sverige borde kunna bättre än detta. S, MP, M, L, KD och SD – ni bär ansvaret. Varför sparka på de som redan ligger?

Läs vår motion mot förslaget.

Oligarkerna – avskräckande om kapitalism

Recension: Oligarkerna av Claes Ericson är en dramatisk, nästan genomgående upprörande, men antagligen helt sann berättelse om världens sannolikt mest omfattande privatiseringsexperiment; Sovjetunionens snabba förvandling från vad det var till dagens helt fossiluppumpade rövarkapitalism. Genomgående är hur ett fåtal personer i olika vågor av utförsäljningar eller ibland rena bortslumpanden kunnat bli så sanslöst rika bara genom att ha de rätta kontakterna, varit tidigare kommunistbyråkrater eller, som i ett fåtal fall, genom skicklig entreprenöriell verksamhet.

OligarkernaSamhällsnyttan i denna omdaning har varit obefintlig, såvida man inte tycker att meningslös lyxkonsumtion är nåt att stoltsera med (Prada och Gucci lär ha större utbud av skor och väskor i Moskva än i Milano) eller att det är en del av en nations stolthet att ha superrika som har så mycket pengar att man beställer hämtmat med flyg från favoritrestaurangen i London ett par hundra mil bort. Så hungrig var nämligen superrike Roman Abramovitj, god för drygt 23 miljarder dollar, enligt Claes Ericson. Och endast den bästa hämtmaten är god nog för en oligark som också är ensam ägare till fotbollslaget Chelsea, världens största yacht, lyxvåningar på världens dyraste adresser och ett antal jetflygplan (varav en Boeing 767). Att nästan alla oligarker gjort sin karriär inom klimatförstörande verksamhet som olja och fossilgas gör inte saken bättre.

I det ryska privatiseringsexperimentet kan vi spegla oss själva. Visst, skillnaden är stor, men även i Sverige har förskolor, vårdinrättningar, äldreboenden och annan offentlig verksamhet slumpats bort helt igenom av ideologiska skäl. Privatiseringens etymologiska rot gör sig påmind även hos oss; från latinets ”privare” = beröva. Alla som gråter krokodiltårar (jag gör det) över Putins totalitära omnipotens ges en förklaring i Oligarkerna. Den stora majoriteten av ryssarna är förbannade eller åtminstone bittra över vad som hänt med deras land, kanske känner de sig just berövade på något. In kommer en man av tradition och handlingskraft och, ja resten ser vi med egna ögon…

Invändningen mot denna recension studsar tillbaka som en fotboll mot en vägg; så det var bättre förr? Nej. Men kanske är det som en rysk affärsman säger i boken: ”Allt Marx berättade för oss om kommunismen var falskt. Men det visar sig att allt han sa om kapitalismen är sant” (s 319).

Oligarkerna rekommenderas till alla som vill lära sig något om vår tid. Och avskräckas.