Oacceptabelt lidande för grisar

Igår (Aktuellt, ca 20 min) kunde vi se helt oacceptabla bilder av hur grisar plågas vid slakt i Sverige. Jag visste att bedövning med koldioxid inte är särskilt skonsamt, men så här utdraget och plågsamt… det var värre än jag kände till. Med anledning av det kräver jag nu av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att han ska verka för skonsammare bedövningsmetoder. Läs min fråga nedan eller här: Grisarlidande2017-12-15

Lidande för grisar vid slakt
Skriftlig fråga till Sven-Erik Bucht
Torsdagen 14 december visade SVT bilder från svenska slakterier där grisar bedövas genom att föras ned i ett schakt med koldioxid. Bilderna rimmar illa med den bild som medborgarna har av svenskt djurskydd som bland annat handlar om att djur ska skonas från onödigt obehag och lidande vid slakt. Filmer och foton av grisarna under gasning med koldioxid visar skräckslagna djur som kämpar för att få luft genom att sträcka trynena uppåt och kippa efter andan. Ögonvitorna syns, vilket indikerar rädsla. På bilderna ses grisar som kämpar emot, och de försöker ofta resa sig efter att de fallit omkull. Enligt forskarna som studerat koldioxidbedövning är de beteenden som grisarna visar upp tecken på att grisarnas överlevnadsinstinkt är triggad till max och att de kämpar för sina liv.

Bedövningsmetoden orsakar grisarna upp till en minuts smärta och lidande. Koldioxid gör ont att andas in och ger svåra kvävningskänslor, vilket leder till att grisarna upplever ångest under sina sista minuter i livet. Det råder ingen tvekan om att koldioxidbedövning orsakar stort lidande. EFSA (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) rekommenderade redan 2004 att det ta fram alternativ till koldioxidbedövning. Ändå är bedövning med koldioxid den vanliga metoden på de stora slakterierna. Under 2016 slaktades omkring 2,5 miljoner grisar i Sverige. Just koldioxid används för att den är billig och för att det går snabbare att använda gruppbedövning med gas än individuell bedövning med el eller bultpistol. Det är de stora flödena vid de stora slakterierna som lett till att koldioxid används. Det är också en fördel att bedöva grisar i grupp, som vid gasbedövning, eftersom grisarna är flockdjur. Ur ett djurskyddsperspektiv är nackdelarna med just gasen koldioxid både väl kända och mycket allvarliga. Det går att ersätta koldioxidbedövningen med bättre bedövningsmetoder, men det kräver vilja och att frågan prioriteras. En viktig början skulle vara att införa ett slutdatum för när koldioxidbedövningen inte får användas längre.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att sätta ett slutdatum och fasa ut koldioxidbedövning vid slakt av grisar?

………………………………………

Jens Holm (V)

Sätt stopp för kärnvapnen

ican_bfihn.jpg

ICAN – Internationella kampanjen för att avveckla kärnvapen – vilken otroligt välmotiverad fredspristagare. ”Den enda vägen framåt är att göra slut på kärnvapnen”, var ICANs generalsekreterare, Beatrice Fihns klara budskap när hon talade i riksdagen idag. Hon var också glasklar i sitt budskap om att hon och ICAN vill att Sverige ska skriva under det internationella avtalet för att förbjuda kärnvapen.

I debatten har det framförts att Sverige inte skulle kunna skriva under avtalet p g a NATO. Där markerade Beatrice Fihn mycket tydligt:

”Inget annat land kan styra Sveriges beslut. Sverige måste stå upp för vad som är rätt. Vad blir annars konsekvensen? Ska vi inte stå upp för internationella avtal om mänskliga rättigheter? Eller Parisavtalet? Sverige skulle verkligen kunna göra en stor skillnad för världen.”

Fihn talade också om miljökonsekvenserna av kärnvapen. Det är förstås helt förödande när kärnvapen detoneras, men en mer bortglömd aspekt är de 2000 gånger då olika former av kärnvapen har testats i världen.

”Människor i Kazakstan, Marshallöarna, Australien och Nevada lider fortfarande av de tester som har gjorts. Miljö- och folkhälsokonsekvenserna har varit förödande”, sade Fihn.

”Dessutom är det marginaliserade grupper som drabbas väst av dessa tester. Ursprungsfolk runt om i världen lider fortfarande av konsekvenserna för de nukleära testerna. De har inte blivit erkända som offer, men det kan de bli med avtalet om att förbjuda kärnvapen.”

Väl talat säger jag. Nu är det dags för Sverige att skriva under avtalet om kärnvapenförbud.

Fossilfria AP-fonder

Den här debatten ser jag fram emot. Våra pensionsfonder äger fossila tillgångar som motsvarar Sveriges årliga utsläpp tio gånger om. Regeringen har lagt fram ett förslag, men kommer det verkligen leda till att kol, olja och fossilgas fasas ut ur AP-fonderna? Debatt i riksdagen ti 16/-18.

Läs min IP här eller nedan.

Fossilfria AP-fonder
Interpellation 2017/18:266
av Jens Holm (V) till Statsrådet Per Bolund (MP)
Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga. Sverige har antagit ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag med relativt högt ställda målsättningar. Regeringen har också som ambition att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland. Vänsterpartiet välkomnar detta, även om vi i vissa delar hade velat se högre ambitionsnivåer.

För att lyckas hålla jordens temperaturökning väl under två grader, helst under 1,5 grader, måste genomgripande samhällsförändringar göras inom en rad områden. Det är exempelvis helt avgörande att se till att de globala kapitalflödena flyttas från smutsiga fossila projekt, som förvärrar klimatförändringen, till långsiktigt hållbara investeringar. Detta är också något som Sverige och världens länder har förbundit sig till genom Parisavtalet. Enligt artikel 2.1.C i klimatavtalet från Paris 2015 har Sverige förbundit sig att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt hållbar utveckling.

Klimatförändringarna känner inga nationsgränser. Kol som bryts i Kina såväl som oljesand som utvinns i Kanada påverkar även i förlängningen oss i Sverige. Om inte övriga världen ställer om från ett fossilberoende samhälle kommer kostnaderna i Sverige för att nå klimatmålen att bli högre. Allt hänger ihop. Därför är det anmärkningsvärt att vi, via våra gemensamma pensionsfonder, de så kallade AP-fonderna, äger fossila reserver som motsvarar potentiella utsläpp tio gånger större än hela Sveriges årliga koldioxidutsläpp, enligt en beräkning gjord av WWF 2015. Häromveckan kom också en ny beräkning av Greenpeace som visar att Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna investerar 13 miljarder kronor i 43 av de 100 största utsläpparna i världen av fossilbolagen.

Medan vi i Sverige sätter klimatmål på hemmaplan investerar samtidigt våra statliga pensionsfonder i det som motverkar just möjligheten att uppnå målen. Det är inte rimligt.

Regeringen, med stöd av de borgerliga partierna, lade i juli 2017 fram förslag om ändrade placeringsregler för Första–Fjärde AP-fonderna bland annat med syfte att få mer hållbara placeringar. Det är ett välkommet initiativ, men förslaget som det ser ut nu riskerar att inte leda till någon större förändring. Enligt förslaget ska målet om hög avkastning fortsatt vara överordnat klimat-, miljö- och andra hållbarhetsaspekter. Det innebär att det är upp till fonderna själva att bestämma om de vill fortsätta att investera i klimatskadlig verksamhet. Enligt Finansdepartementets promemoria konstateras också att det inte är möjligt att bedöma i vilken utsträckning förslagen leder till att AP-fondernas förvaltning främjar en hållbar utveckling. I promemorian nämns inte Parisavtalet över huvud taget. Trots detta yttrade klimatminister Isabella Lövin på klimattoppmötet COP 23 nyligen att förslaget var i linje med Parisavtalet. Liknande uttalanden har fällts av finansmarknadsminister Per Bolund.

Regeringen försöker frammana en bild av att de nya regelförslagen kommer att leda till att fonderna lever upp till hållbarhetsmål och Parisavtalet. Den tolkningen gör få andra – vare sig miljöorganisationerna eller AP-fonderna själva (enligt deras remissvar). Det kan inte vara i linje med vare sig klimatmål eller andra internationella åtaganden att våra AP-fonder pumpar in miljarder i fossilbovar.

Jag vill därför fråga statsrådet Per Bolund:

1. Anser statsrådet att förslaget till de ändrade placeringsreglerna för AP-fonderna är i linje med Parisavtalet och svenska miljö- och klimatmål?

2. Tänker statsrådet verka för att AP-fondernas investeringar lever upp till Parisavtalet och inte bidrar till klimatskadlig verksamhet?

3. Avser statsrådet i övrigt att vidta några åtgärder för att svensk finanssektor i stort ska bli fossilfri?

Plats 5 riksdagslistan

I helgen valde Vänsterpartiets valkonferens i Stockholm mig till plats 5 på listan till riksdagsvalet. Eftersom vi har fem platser idag är min plats valbar. Dessutom  toppas vår lista av Jonas Sjöstedt som också förstanamn Västerbottens riksdagslista varifrån han tros kommer bli personvald (han blev det förra valet) och då åker alla upp ett hack på vår lista. Jag ser fram emot en valrörelse där rättvisefrågor och byggandet av ett hållbart samhälle kommer att få en framträdande plats. Jag ska iallafall göra allt jag kan för att det blir så.

Vår lista för Stockholm (vi har samma för Stockholms stad som länet) ser ut enligt nedan:

  1. Jonas Sjöstedt, Liljeholmen-Hägersten
  2. Nooshi Dadgostar, Botkyrka
  3. Karin Rågsjö, Vita Bergen
  4. Ali Esbati, Liljeholmen-Hägersten
  5. Jens Holm, Enskede
  6. Ida Gabrielsson, Huddinge
  7. Lorena Delgado Varas, Skärholmen
  8. Amineh Kakabaveh, Skärholmen
  9. Andreas Lennkvist Manriques, Österåker
  10. Joanna Castro Echeverri, Liljeholmen-Hägersten
  11. Torun Boucher, Västra Södermalm
  12. Birgitta Sevefjord,VitaBergen
  13. Sait Yildiz, Södertälje
  14. Veronica Kallander, Sundbyberg
  15. Ihsan Kellecioglu, Solna
  16. Lina El Yafi, Sekovänstern/Liljeholmen-Hägersten
  17. Robert Mjörnberg, Kommunalvänstern/Vantör
  18. Kerstin Amelin, Botkyrka
  19. Rashid Mohammed, Tensta-Rinkeby-Spånga
  20. Nujin Alacabek, Huddinge
  21. Gunnar Westin, Sekovänstern/Vantör
  22. Malin Claesson, Norrtälje
  23. Patrik Olofsson, Haninge/Transportvänstern
  24. Brittmarie Bardon, Norrtälje
  25. Hassan Jama, Vantör
  26. Maria Hannäs, Hammarby-Skarpnäck
  27. Rikard Warlenius, Liljeholmen-Hägersten
  28. Jesper Wiklund, Sundbyberg
  29. Roya Asadzadeh, Sundbyberg
  30. Moises Ubeira, Sundbyberg
  31. Jessica Hillweyn, Norrtälje
  32. Samuel Skånberg,Haninge

Sanktionsavgift vid kemikaliebrott

Det kan inte vara rimligt att nästan alla, ofta mycket välgrundade, anmälningar om misstänkta miljöbrott på kemikalieområdet läggs ned. Ett sätt att komma till rätta med detta är möjligheten att myndigheter kan få rätten att införa sanktionsavgifter mot de företag och andra som bryter mot gällande regler. Det föreslogs av Kemikalieinspektionen för drygt två år sedan, och sedan också av en statlig utredning.

Så, regeringen vad väntar ni på? Svar kommer att ges i debatten som blir mellan mig och miljöminister Karolina Skog den 16/1-18. Läs min interpellation nedan eller på interpellationslänken.

Sanktionsavgift vid kemikaliebrott
Interpellation 2017/18:246
av Jens Holm (V) till Miljöminister Karolina Skog (MP)
Enligt en rapport från Kemikalieinspektionen från i år leder de flesta av Kemikalieinspektionens åtalsanmälningar om misstänkta miljöbrott inte till någon påföljd för företagen.

Mellan åren 2012 och 2016 har Kemikalieinspektionen anmält 664 misstänkta miljöbrott till åklagare. Av den nya rapporten över tillsynen framgår att nästan 500 av dessa åtalsanmälningar är färdigbehandlade av Åklagarmyndigheten. Av dessa ärenden har 87 procent lagts ned medan 13 procent har lett till böter för företagen.

Kemikalieinspektionens åtalsanmälningar gäller brister som upptäckts vid myndighetens tillsyn av företag som tillverkar, importerar och säljer kemiska produkter, bekämpningsmedel och varor. Den största andelen anmälningar handlar enligt Kemikalieinspektionen om varor som innehåller kemiska ämnen som är förbjudna enligt EU:s kemikalielagstiftning Reach. Det kan till exempel handla om smycken som innehåller bly eller kadmium, eller leksaker som innehåller vissa förbjudna ftalater.

Kemikalieinspektionen föreslog redan år 2015 i en skrivelse till Miljö- och energidepartementet att en del av de lagöverträdelser som myndigheten i dag anmäler till åklagare i stället ska leda till miljösanktionsavgifter. Myndigheten menar att med införande av miljösanktionsavgifter skulle lagöverträdelser innebära tydliga sanktioner för företag som sålt varor som innehåller förbjudna ämnen, vilket sannolikt skulle leda till att fler lever upp till kemikalielagstiftningen. Regeringen gav år 2016 Miljötillsynsutredningen i uppdrag att undersöka möjligheterna till en sanktionsväxling på kemikalieområdet. Utredningen bedömde att en sanktionsväxling skulle leda till ett effektivare system.

Vänsterpartiet anser att det är mycket oroande att de lagöverträdelser som sker inom kemikalieområdet inte leder till någon påföljd för företagen. Vår uppfattning är att miljösanktionsavgifter snarast bör införas inom kemikalieområdet för en del av de lagöverträdelser som i dag anmäls till åklagare. Detta skulle stärka våra möjligheter att förhindra att förbjudna ämnen sprids till människor och till vår miljö.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljöminister Karolina Skog:

1) Avser ministern att ta initiativ för att införa miljösanktionsavgifter inom kemikalieområdet?

2) Avser ministern att vidta andra åtgärder för att genom nationell lagstiftning minska användningen av farliga kemiska ämnen?

Fasa ut AP-fondernas fossilinnehav

Jag har ett kort inlägg i Expressen om AP-fonderna och de fossila innehavet. Läs där eller nedan.

Se till att AP-fonderna fasar ut fossilinnehaven
Expressen, 2017-12-01
AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja. Dags att agera S och MP, skriver Vänsterpartiets Jens Holm.

Det rinner så mycket olja genom AP-fonderna att svenska pensionärer hade kunnat vältra sig i pengar, om investeringarna lönat sig. Det gör de inte. Däremot strider AP-fondernas sponsrande av de stora oljebolagen mot både Parisavtalet och de svenska klimatmålen, vilket Greenpeace förtjänstfullt påvisar i Expressen 29/11. 1300 kronor bidrar varje svensk med till verksamheter som driver på klimatförändringar och extremväder genom att stödja skräckbolag som ExxonMobil, Dakota Access Pipeline och Lundin Oil. I min nyutkomna klimatbok ”Om inte vi, vem?” konstaterar jag även att AP-fonderna kritiserats för att investera i bolag involverade i så kallad landgrabbing och andra oegentligheter.

AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner faktiskt mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja.

Varför är det så tyst från regeringspartierna S och MP? Regeringen skulle kunna ge AP-fonderna direktiv att fasa ut placeringarna i det som utarmar vår planet och ersätta dem med långsiktigt hållbara investeringar.

Vänsterpartiet driver på för att ge AP-fonderna en helt annan inriktning. Placeringar i oljebolagen måste fasas ut snarast möjligt. Landgrabbing ska inte tillåtas. En av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond. Det är dags att sätt stopp för AP-fondernas klimatfarliga, ålderdomliga och oekonomiska investeringar. Låt den strandade valen simma mot en hållbarare framtid.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

Är det mer klimatpolitik vi behöver?

Jag skriver på Supermiljöbloggen. Läs där eller nedan.

Är det mer klimatpolitik vi behöver?
Supermiljöbloggen 2017-11-28
Klimattoppmöten, demonstrationer, kontakter med synnerligen aktiva miljöorganisationer, läsa sammanfattningarna i tunga forskarrapporter, debatter om utsläpp och divestering och förhandlingar om utsläppsmål. Att vara klimatpolitisk talesperson är minst sagt omväxlande och utvecklande. Ja, något av det bästa man kan göra i svensk politik. Men nu får det vara nog.

Jag tror miljö- och klimatpolitiker i andra partier tycker som jag. Det är kul och utvecklande att syssla med frågor som rör planetens överlevnad. Men frågan är om det är effektivt? För, samtidigt som vi debatterar huruvida utsläppen har ökat i Sverige eller inte filar andra politiker på nya miljardstöd till det som smutsar ned, bidrag till nya flygplatser, förslag på nya motorvägar och handelsavtal som sätter storbolagens intressen först. Om det inte händer något där, då kan vi fortsätta i vår klimatbubbla hur länge som helst. Vi räddar ändå inte planeten.

Låt mig ställa en konkret fråga: Hur många känner till att vi på 20 års tid under 1970- och 1980-talet, innan ens begreppet klimatförändring var en del av den politiska vokabulären, minskade utsläppen mer, än efter 1990, då klimatpolitik etablerat sig som ett viktigt politiskt fält? Det vi gjorde från början av 1970-talet hade inte med miljö eller klimatmål att göra. Det var en direkt konsekvens av oljekrisen i början av 1970-talet, något som späddes på av revolutionen i Iran några år senare. Sverige var vid den här tiden ett av världens mest oljeberoende länder. Vid början av 1970-talet stod oljan exempelvis för 70 procent av den svenska energianvändningen och merparten kom från Mellanöstern. Att snabbt minska användning av olja blev därför ett överordnat mål i svensk politik.

Utbyggnaden av det kommunala fjärrvärmenätet och utfasningen av oljan i detta samt omstruktureringarna inom processindustrin med syfte att ersätta olja med elektricitet och biobränsle var de mest utmärkande exemplen. Men utfasningen av oljan var mer omfattande än så. Under vintern 1974 fick de svenska hushållen uppleva ransonering av både bränslet till bilar och av eldningsolja till husen samt andra kampanjer för energibesparing. Offentlig sektor och industrin genomgick också stora förändringar som en följd av politiska påtryckningar. Det kunde handla om nya byggnormer med fokus på minskad energianvändning, energirådgivning, energiprövning inför nybyggnation av industrier, kommunal energiplanering, energihushållningskampanjer samt en höjning av energiskatten.

Och insatserna levererade ett förbluffande snabbt och kraftfullt resultat. Samtidigt som industrins produktion femfaldigades mellan 1970 och 1990 minskades användningen av den fossila energin kraftigt och utsläppen kom att i början av 1990-talet ligga under 1950års nivåer. Detta var genom en medveten satsning på att ersätta olja med elektricitet, biobränsle och ren effektivisering. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn var likartad. Mellan 1970 och 1988 minskade oljeanvändningen inom fjärrvärmesektorn från 95 till 50 procent. Användningen av villaolja minskade med nästan två tredjedelar mellan mitten av 1970-talet och 1990.

Den här kraftiga satsningen inom energisystemet, i hushållen och i industrin hade aldrig varit möjlig utan väldigt omfattande politiska insatser. Från och med oljekrisen agerade riksdag och regering med nya lagar, skatter, direkta bidrag och ibland ransonering för att Sverige så snabbt som möjligt skulle minska beroendet av oljan. Det var inte planetens överlevnad som den gången var det övergripande målet, utan rent ekonomiska och geostrategiska. Inte desto mindre var resultatet mycket framgångsrikt. Sverige gick från att vara ett av världens mest oljeberoende länder till
att nästan helt fasa ut oljan inom uppvärmningen och minskningarna var också avsevärda inom industrin. Och det här gjordes innan ens klimatpolitiken var uppfunnen.

Jag undrar vad vi idag kan lära av detta? FNs klimattoppmötet COP23 har just avslutats. Återigen kommer engagerade miljö- och klimatministrar åka tillbaka till sina regeringar och vädja till regeringschefer och finansministrar om höjda klimatambitioner. Men det är inte där skon klämmer. Det är inte förrän de andra politikområdena börjar röra på sig vi kan tala om en omställning på riktigt. Det klimatpolitiska ramverket och det klimatpolitiska rådet är i sammanhanget intressant. Om det blir styrande över alla politikområden på riktigt kan det få en oljekriseffekt; att alla måste dra åt samma håll. Att det klimatpolitiska rådet ska granska att regeringens ”samlade politik” är förenlig med klimatmålen är intressant och i sammanhanget logiskt.

Om det har någon verkan i praktiken återstår att se. Lackmustestet kommer att vara varje gång klimatambitionerna ställs mot andra intressen, då måste klimatet väga tyngre än nu. Och vi har redan idag en uppsjö av sådana konfliktfrågor. Miljöskadliga subventioner för tiotals miljarder, förslag på nya motorvägar, straffbeskattning av tåget, handels- och investeringsavtal som överordnar bolags vinstintressen, miljöfientliga EU-pålagor etc.

Det här visar på vikten av att tala om klimatomställningen som något som innefattar hela samhället, och inte bara rör miljöpolitiken. Den andra erfarenheten från tidigare omställningar är vikten av styrande redskap för att ställa om. Den riktigt stora skillnaden mellan nu och 1970- och 80-talet är att vi då hade ett mycket aktivare politiskt ledarskap och att vi stod fria från EU:s inre marknadsregler. Vår energiproduktion, industri och våra hushåll ställde om sin energiförsörjning helt och hållet tack vare statliga investeringar, lagstiftning, bidrag och skatter. Inte minst våra kommuner användes för att skynda på omställningsprocessen. Att tro att man idag ska kunna göra en liknande, men ännu större, omdaning endast genom att sända signaler till en abstrakt marknad och förlita sig på hushållens ”medvetna val” håller inte. Därför behöver vi en politik som är mer än klimatpolitik. Att fasa ut det fossila, minska utsläpp och överlag värna våra miljömål måste vara ett överordnat mål inom alla politikområden.

Det hög tid att tänka större. Omställning mot ett samhälle där vi lever inom de begränsade ramar som vår natur sätter är för viktigt för att bara hanteras av klimatpolitiker. Därför är det hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Endast så bygger vi ett samhälle där våra barn och barnbarn kan leva utan risk för en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Att det går att ställa om fort såg vi redan under oljekrisen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Jens Holm kommer idag ut med boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern” (Sjösala förlag 2017).

Om inte vi, vem? Nu i handeln

Omintevivem_omslag_bild_litenFrån och med idag kan du köpa min bok ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Köp den i en bokaffär, från Sjösala förlag, Adlibris, Bokus eller nån annan som säljer den. Jag hoppas den kan bidra till att vänstern formulerar en vision om det hållbara, rättvisa och jämställda samhälle som vi behöver bygga. Boken avslutas med mitt Omställningsprogram för vänstern. Det finns med andra ord mängder med saker att göra för att skapa ett bättre samhälle. Nu kör vi. För om inte vi, vem?