Sätt stopp för flygets frikort

Ett antal forskare skriver idag bra på DNdebatt om vikten av att komma tillrätta med flygets snabbt växande utsläpp. Jag skriver också idag om flygets utsläpp och vad som borde göras. Läs på Aktuell Hållbarhet eller nedan. Dessutom är det nu klart att jag kommer debattera den här frågan med infrastrukturminister Anna Johansson, ti 20 december. Läs min interpellation om flyget och klimatet.

Sätt stopp för flygets frikort
Aktuell Hållbarhet, 2016-11-30
Utsläppen från flygsektorn hör till de snabbast växande i världen. Sedan 1990 har flygandets utsläpp ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Det är bra att det nu presenteras ett förslag till flygskatt till regeringen. Men en skatt kommer inte vara tillräckligt för att minska flygets snabbt ökande utsläpp.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Nu är ICAO-förhandlingarna färdiga och enligt överenskommelsen kommer flygsektorns utsläpp att få fortsätta att öka fram till och med 2020. Därefter kan de fortsätta att öka än mer, men ska då börja att kompenseras genom uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system; CORSIA.

ICAO-överenskommelsen har med rätta kritiserats hårt av miljörörelse och forskare, men välkomnats förvånande nog av ministrarna Isabella Lövin (MP) och Anna Johansson (S).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med billiga och osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma tillrätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle, investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor samt att flyget borde betala skatt för flygbränslet.

Många förvånas över flygindustrins snabbt växande utsläpp. Men är det så konstigt egentligen? Det är billigare än någonsin att flyga. Utrikesflyget är både skatte- och momsbefriat. Nattåg läggs ned och tågresandet blir dyrare bland annat på grund av SJ:s avkastningskrav och höjda banavgifter.

En flygskatt är en viktig åtgärd för att minska flygets utsläpp, men det räcker inte. Att hylla ett system som låter den internationella flygindustrins utsläpp fortsätta att växa håller inte heller.

Vad tänker den svenska regeringen göra för att minska flygets utsläpp, i Sverige och internationellt? I tider av värmerekord på Arktis och annan förvärrad klimatförändring är det nog fler än jag som ser fram emot svar på den frågan.

Det är dags att sätta stopp för flygets frikort från klimatansvar.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Agera mot flygets utsläpp

Utsläppen från den internationella flygsektorn är troligen de snabbast växande utsläppen i världen räknat per sektor. Sedan 1990 har de ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar.

Dessvärre saknar Sverige konkreta styrmedel för att minska dessa utsläpp. En särskild utredare ska på regeringens uppdrag ta fram förslag på skatt på flygresor i syfte att minska sektorns klimatpåverkan. Det är bra, men mer borde göras både nationellt och internationellt. Så, vad kommer regeringen göra? Detta vill jag debattera med klimatminister Isabella Lövin. Se min interpellation här eller nedan.

Interpellation 2016/17:145 Åtgärder för att minska flygets utsläpp

av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Utsläppen från den internationella flygsektorn är troligen de snabbast växande utsläppen i världen räknat per sektor. Sedan 1990 har de ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Dessvärre saknar Sverige konkreta styrmedel för att minska dessa utsläpp. En särskild utredare ska på regeringens uppdrag ta fram förslag på skatt på flygresor i syfte att minska sektorns klimatpåverkan. Det är bra, men mer borde göras både nationellt och internationellt.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Tidigare i höst kom länderna inom ICAO överens om hur flygets utsläpp ska hanteras. Flygsektorns utsläpp kommer att få fortsätta att öka fram till och med 2020. De utsläpp som ökar efter 2020 får sektorn kompensera med uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system, Corsia. Efter 2027 ska systemet bli obligatoriskt för de deltagande länderna. ICAO-överenskommelsen anses inte vara förenlig med Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till långt under 2 grader Celsius och att åtgärder ska vidtas med sikte på 1,5 graders maximal uppvärmning. Överenskommelsen har kritiserats av miljörörelse och forskare, men välkomnats av regeringen (pressmeddelande den 6 oktober 2016).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma till rätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är att flyget betalar koldioxidskatt/energiskatt för flygbränsle, full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle samt investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:

  1. Gör statsrådet bedömningen att ICAO-överenskommelsen är förenlig med Parisavtalets målsättning om att begränsa uppvärmningen till långt under 2 grader Celsius?
  2. Avser statsrådet att vidta ytterligare åtgärder, förutom nämnda utredning om flygskatt, på det nationella planet för att minska flygsektorns snabbt växande utsläpp?
  3. Avser statsrådet att vidta åtgärder på det internationella planet för att minska flygsektorns snabbt växande utsläpp?

 

Köttnormen bruten – vad gör politiken?

Det är glädjande att så många vill äta mer vegetariskt och mindre kött. Enligt den här opinionsundersökningen tänker var tredje svensk skära ned på sin köttkonsumtion de kommande åren. Och enligt Axfood äter nästan varannan svensk vegetariskt en eller flera gånger i veckan. Det här är bara två i raden av undersökningar som visar på att köttnormen håller på att brytas.

Det finns en kritisk massa därute. Folk vill minska sin köttkonsumtion. Man blir mer och mer medveten om klimatet, djuren och folkhälsan. Men vad gör politiken? Varenda gång jag lyft frågan om minskad köttkonsumtion och hållbar mat med andra politiker får jag svaret; det där ska vi inte lägga oss i. Folk får bestämma själva vad de ska ha på tallriken.

Det kan verka logiskt. Men visst måste vi agera om det finns en industri som leder till nästan en femtedel av världens utsläpp av växthusgaser, försämrad folkhälsa, utnyttjandet och dödandet av miljontals djur (bara i Sverige), massiv pengarullning i form av offentliga subventioner?

Så agerar vi när det gäller bilarna. Inte för att vi gör tillräckligt, men vi har en skatt på drivmedel, trängselskatter, parkeringsavgifter, fordonsskatt m m. Vi har gemensamma målsättningar om minskad bilism och utsläpp.

Så agerar vi när det gäller alkohol och tobak. Relativt höga punktskatter, informationskampanjer om minskad konsumtion, åldersgränser och begränsningar avseende reklam och marknadsföring.

Detta gör vi utan att för den sakens skull anklagas för att detaljstyra hur många gånger du sätter dig bakom ratten, tar ett glas vin eller tänder en cig. Det bestämmer du själv. Men vi politiker tar ansvar för helheten.

Därför vore det fullt självklart om vi också kunde komma överens om att köttkonsumtionen ska minska och det vegetariska ska öka. Vi borde kunna komma överens om en målsättning och kanske också en handlingsplan. Detaljerna i handlingsplanen för minskad köttkonsumtion skulle vi säkert vara oense om, men om inriktningen; att köttet ska minska där borde det finnas samma relativa konsensus som inom trafiken, alkoholen och tobaken. Visst borde vi också kunna vara överens om att Sverige kan bli en stornation i ny hållbar mat. Jag tycker Vinnovas tävling om att ta fram nya vegetabiliska livsmedel som pågått nu under hösten har varit så intressant. Finns det perspektivet med i förhandlingarna om en livsmedelsstrategi för Sverige? Det har inte varit någon självklarhet under förhandlingarna, så mycket kan jag säga.

Ska det vara så svårt att enas om mindre kött och hållbarare mat? Jag tycker inte det.

P S Gunhild Stordalen från EAT Foundation skriver bra om vikten av att köttkonsumtionen måste ta en större del av sina samhällskostnader. Det borde också vara en självklarhet.

Investeringsskydd gynnar storbolagen

I slutet av augusti debatterade jag CETAavtalets konsekvenser för en progressiv miljöpolitik. Handelsminister Ann Linde försökte då göra gällande att det främst är småföretag som kan dra nytta av möjligheten att stämma stater genom ett s k investeringsskydd/ISDS. I debatten sa hon bl a (anförande 24):

”Det är heller inte bara storbolag som använder denna möjlighet. Många gånger är det små och medelstora bolag som använder den rätt som finns i investeringsavtalen.”

Hennes påstående har redan nagelfarits och med önskvärd tydlighet vederlagts av TTIPPen. Nu kommer dessutom fler argument mot att det skulle vara småföretag som kommer använda det s k investeringsskyddet i CETAavtalet. I rapporten Who Has Benefited Financially from Investment Treaty Arbitration? An Evaluation of the Size and Wealth of Claimants  går Gus van Harten och Pavel Malysheuski igenom vilka som gynnats av användandet av investeringsskydd i olika avtal. De konstaterar att storföretagen (och ibland rika individer) har varit de stora vinnarna:

Our main findings are that the beneficiaries of ISDS-ordered financial transfers, in the aggregate, have overwhelmingly been companies with more than USD1 billion in annual revenue – especially extra-large companies with more than USD10 billion – and individuals who have over USD100 million in net wealth. ISDS has produced monetary benefits primarily for those companies or individuals at the expense of respondent states.

Vidare konstaterar de att det också är storföretag som har störst möjlighet att driva igenom stämningar:

Incidentally, we also found that extra-large companies’ success rates in ISDS (70.8%), measured by simple win-loss outcomes at the jurisdictional and merits stages of an ISDS claim combined, exceeded by a large margin the success rates of other claimants (42.2%).

Storföretagen är dessutom ännu mer framgångsrika i nästa steg, då själva sakfrågan (merit) prövas:

The success rate of extra-large companies at the merits stage in particular (82.9%) stood out compared to that of all other claimants (57.9%).

I OECDs sammanfattning av ISDSkonsultationen från 2012 finns det inte heller något stöd för att ISDS skulle användas främst av småföretag. Tvärt om, endast en liten del (22 procent) av de ISDSfall man analyserat handlar om småföretag eller individer. I hälften av de analyserade fallen är det stora eller medelstora företag som stämt stater och en tredjedel av bolagens status är oklar (vissa av dem är s k holdingbolag).

Summa summarum: Investeringsskydd används av storbolag och det är storbolag och superrika som har allt att vinna på detta. Att påstå att ISDS skulle vara något som särskilt gynnar småföretag stämmer inte. Och framför allt; om bolag får stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet blir vi alla förlorare. Därför ska vi se till att avtal med investeringsskydd inskrivet inte blir av.

 

Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Så fel man kan ha

Donald Trump har vunnit presidentvalet i USA. Alltså, en man som underblåser sexism, främlingsfientlighet, klimatskepticism, krigshets och allmän högerextremism. Jag har hela tiden varit helt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna med relativt bred marginal, detta inte minst eftersom det är elektorsrösterna som räknas. Igår skrev jag så här på Twitter:

clinton2

Det är bara att konstatera: Så fel man kan ha. Jag hade fel i det här valet, i Storbritannien (när Tories vann, inte Brexit), de två valen i Spanien, folkomröstningen i Colombia, Israelvalet och inte minst här i Sverige där jag underskattat Sverigedemokraternas framväxt i opinionen. Och här är jag inte ensam. Världens journalister, opinionsinstitut och politiker har totalt missat den kraft som högerkverulans runt om i världen har blivit.

Det här är något vi måste ta på allvar. Jag tror att det enda sättet att göra det på är att bemöta extremhögern med en politik för större samhällsansvar på alla områden. För skapandet av nya jobb, ökad rättvisa, samarbete i världen och ansvar för vår klimat- och miljöpåverkan.

Jag tror inte att folk är dumma vare sig i USA eller Sverige. Men folk är trötta på politiker som ser problemen men inte gör något. Som lutar sig mot marknaden istället för att ta ansvar. Som utreder istället för agerar. Som framstår som maktlösa istället för visionärer.

Sörj inte – organisera, sa Joe Hill för hundra år sedan. Det är precis vad det handlar om. Vi organiserar oss mot extremhögervågen och visar i akt och handling att världen behöver vänsterlösningar. Så stänger vi dörren för nya Orbans, Putins, Erdogans och Trumps.

 

 

 

 

 

COP22 – mer måste göras

Idag inleds klimattoppmötet COP22 i Marrakech, Marocko. Inför toppmötet har FN presenterat sin årliga genomgång av läget för klimatet, i synnerhet med fokus på världens länders åtaganden Emissions Gap Report 2016. Även om man de senaste åren har kunnat skönja en lätt utplanande trend i världens utsläppskurva är de årliga utsläppen på 52,7 gigaton långt från vad som är hållbart. Och av de senaste 15 åren som gått sedan år 2000 har det slagits värmerekord under tio. Vi är ute på en mycket farlig väg.

Rapporten går igenom klimatbidragen från 187 av de 195 länder som står bakom Parisavtalet. Skulle länderna göra allt de säger att de kommer göra för klimatet kommer utsläppen ändå öka med 2,9-3,4 grader till 2100 konstaterar rapporten. Det håller förstås inte.

Långt mycket mer måste alltså göras om vi ska hålla den globala uppvärmningen inom säkra gränser, vilket enligt rapporten blir max uppvärmning på 1,5 grader C. Här skulle Sverige kunna ha en helt avgörande roll som föregångsland. Därför vill jag veta vad Sverige kommer göra inför COP22. Imorgon kl 13.00 kommer jag därför debattera frågan med klimatminister Isabella Lövin. Jag vill veta vad hon kommer göra för att få toppmötet att landa i ambitiösare åtaganden än det vi hittills har fått på bordet. Läs min interpellation här eller nedan.

Förresten, klimattoppmötet äger rum i Marrakech, Marocko. Marocko är en ockupationsmakt och ockuperar brutalt Västsahara sedan 1975. Därför borde klimattoppmötet inte ha fått arrangeras i Marocko. I år väljer jag därför att inte resa till klimattoppmötet.

Interpellation 2016/17:63 Klimattoppmötet COP22
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Mellan den 7 och 18 november äger klimattoppmötet COP22 rum i Marrakech i Marocko. Mötet är det första i sitt slag efter klimattoppmötet i Paris, i fjol. Mötet i sig blir historiskt eftersom tillräckligt många länder väntas ha ratificerat Parisavtalet inför öppnandet av COP22. Inför Paris lämnade samtliga parter in nationella klimatbidrag; INDC (Intended Nationally Determined Contributions) – löften om vad man avser att göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Sverige har inte lämnat in något eget bidrag, utan har helt förlitat sig på EU:s INDC på fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen, samt flera organisationer och oberoende forskare, har konstaterat att de samlade klimatbidragen inte alls räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på under 2 grader Celsius och med sikte på 1,5 grader. De bidrag som nu ligger på bordet borgar snarare för en direkt okontrollerad och farlig klimatförändring. Professorn i miljövetenskap Johan Rockström kommenterade exempelvis ländernas samlade klimatbidrag med följande ord: … med de löften som finns nu går vi mot tre graders uppvärmning vilket vore en katastrof för mänskligheten. (SVT 10/12-15).

Mycket mer måste alltså göras. Det här gäller inte minst Sverige och resten av EU. Hittills har vi inte sett att S-MP-regeringen lagt förslag om högre klimatmål, utan de ligger kvar på den tidigare regeringens mål om minskade utsläpp med 40 procent till 2020. Vänsterpartiet föreslår att Sveriges klimatmål höjs till minus 52 procent och att allt ska göras på hemmaplan. I dagsläget tycks regeringen inte heller driva på för att EU ska skärpa sitt minskningsmål till 2030 så att utsläppsminskningen blir mer än endast 40 procent.

Jag vill också påminna om löftet från klimattoppmötet i Köpenhamn, där de rika länderna utlovade 100 miljarder US-dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Men hittills är det oklart hur mycket pengar EU kommer att anslå, samt om dessa pengar blir nya och additionella, det vill säga att de inte tas från andra områden (exempelvis biståndet).

Industriländerna (Annex 1-länderna) har åtagit sig att överföra ny modern teknik till utvecklingsländerna i syfte att minska utsläppen. Jag har tagit del av utkastet till EU-position inför COP22 samt den svenska regeringens ståndpunkter, och jag noterar bristen på konkreta förslag på tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna både i EU-slutsatserna och i den svenska positionen. Ett center för tekniköverföring har visserligen inrättats (CTCN i Köpenhamn), men det saknas konkreta politiska initiativ för att underlätta tekniköverföringen. Sverige borde ta sådana initiativ och driva på EU och andra industriländer så att en storskalig tekniköverföring kan komma till stånd. Det skulle bland annat kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent- och immaterialrätt på vissa utvalda miljötekniker.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:
1. Avser statsrådet att presentera ett svenskt klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s till COP22?

2. Avser statsrådet att verka för nya finansieringskällor till FN:s klimatfonder, och i så fall vilka?

3. Vilka konkreta politiska reformer avser statsrådet att driva för att underlätta tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna?

TTIP – så mycket för den öppenheten

Både svenska regeringen och EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Men när vi riksdagsledamöter vill läsa alla relevanta dokument förvägras vi göra det. Nu senast gäller det tretton dokument kring TTIP som efter ett beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16 ska finnas tillgängliga för läsning i respektive land.

Dokumenten är viktiga eftersom flera av dem i princip är färdigförhandlade och man där för första gången kan få en bild av hur TTIP slutgiltligen kommer att se ut. Jag bad redan i somras om att få läsa de tretton TTIP-dokumenten, men fick då nej från Utrikesdepartementet. Nu har jag överklagat det beslutet. I slutet av förra veckan fick jag ett skriftligt besked från utrikesminister Margot Wallström där hon vidhåller UDs nej.

Wallström menar att jag och andra folkvalda istället ska åka till Bryssel för att där läsa dokumenten.

Helt orimligt, tycker jag. Först uppmanas vi riksdagsledamöter att sätta oss in i TTIPavtalet. När man väl försöker göra det får man inte läsa dokumenten, utan hänvisas av utrikesministern till ett annat land. Så mycket för den öppenheten.

Är det så här det ska gå till i Sverige 2016? Året då vi för övrigt firar 250 år med offentlighetsprincipen…

Läs min överklagan: overklagan_ttip_jensholm

Läs utrikesminister Margot Wallströms svar: beslut_wallstrom_ttip_mrg1115_20161027_0184_001

UDs första avslag (där de 13 dokumenten namnges): avslag-j-holm-002