Debatt om CETA

Jag debatterade handels- och investeringsavtalet med Kanada, Ceta, idag med handelsminister Ann Linde. Hela debatten kan ses här. Ministern talade konsekvent om att frihandel/handel var viktigt, men det är ju inget konstigt. Men när handeln ska överordnas andra områden i ett ”comprehensive” (heltäckande) avtal som Ceta kallas och som dessutom ska ge bolagen ”investeringsskydd” så att de ska kunna stämma stater där de önskar. Ja, då är det något helt annat. Och varför ska bolagen få vara med i ett ”Regulatory Cooperation Forum” och tycka till om lagar innan de läggs fram till oss politiker? Det var en fråga jag inte fick svar på.

Ann Lindes svar rullade nästan alltid tillbaka till Kommerskollegiums skrift om Ceta som man satt ihop under några veckor nu i sommar. Jag tycker den har en hel del brister och har en tydlig handelsvinkel (inte så konstigt när man är landets officiella myndighet för utrikeshandel).

Döm själva, titta gärna på debatten. Min IP, som ligger till grund för debatten finns här.

Frihandel ingen dogm

Jag och Håkan Svenneling skriver idag i Dagens Industri om handels- och investeringsavtalet CETA. Handelsminister Ann Linde hade ett inlägg tidigare i tidningen som vårt inlägg är ett svar på. Läs där eller nedan.

På tal om CETA, idag någon gång efter kl 13.00 debatterar jag CETA och miljön med just Ann Linde. Följ på riksdagen.se Läs min interpellation.

Frihandel ingen dogm, Ann Linde
Dagens Industri 2016-08-25
Handelsminister Ann Lindes (S) inlägg (Di Debatt 22/8) är fullt av självklarheter och plattityder. Självklart är det bra att länder handlar med varandra, men handelsministern tycker uppenbarligen att den så kallade frihandeln ska användas som dogm och överordnas allt annat.

Det kommer tyvärr att bli konsekvensen om handels- och investeringsavtalen TTIP (med USA) och CETA (med Kanada) går igenom. Att motståndet mot dessa växer är bra och fullt rimligt. Till och med Hillary Clinton och demokraterna i USA har fått upp ögonen för handelsdogmen och kräver att framtida handelsavtal inte får köra över arbetsrätt och miljölagstiftning, samt motsätter sig utomrättsliga domstolar på storföretagens premisser.

Det Ann Linde undviker att berätta är att både TTIP och CETA inte bara är enkla handelsavtal, de är också investeringsavtal, som ska kopplas till särskilda investeringsskyddsdomstolar.

Domstolarna kommer endast att vara öppna för bolag att stämma stater om framtida vinster hotas, inte det omvända. Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Det borde Ann Linde svara på.
Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns redan kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen.

Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften.

Så var till exempel fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget med oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget Transcanada, som hade planerat bygget, svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med Naftaavtalets domstol som grund.

Dessutom har förhandlingarna om TTIP och CETA förts i total lönndom. Vi riksdagsledamöter uppmanas åka ned till Bryssel för att ta del av det hemligstämplade materialet. Det är en demokratisk skandal i både form och innehåll. Att högern är såld på handelsdogmen kan vi förstå, men när socialdemokratiska ministrar också är det är det illa.

Gärna mer handel, men inte till priset av lägre ambitioner och en urholkad demokrati. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiva initiativ är inte vad Sverige, Europa eller Nordamerika behöver.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker (V)
Håkan Svenneling, riksdagsledamot och handelspolitisk talesperson (V)

Klimatflyktingar

Läser om inuitbyn Shishmaref, Alaska, där de 600 invånarna gemensamt har beslutat att flytta hela byn. De kan inte längre bo kvar i byn när havsnivån snabbt stiger som en följd av klimatförändringen. De 600 inuiterna har en sak gemensamt med miljontals sudaneser, bangladeshier, peruaner, kineser och tuvaluaner – de flyr alla för att deras fysiska livsbetingelser har försvårats till den grad att de inte längre kan leva vidare. De har blivit klimatflyktingar.
Att människor tvingas fly på grund av miljörelaterade orsaker blir dessvärre allt vanligare. Enligt Global Report on Internal Displacement 2016 var det fler som tvingades fly som en följd av naturkatastrofer, 19 miljoner, än som en följd av konflikter, 9 miljoner. Totalt redovisar rapporten 27,8 miljoner nya internflyktingar i 127 olika länder under 2015. Det är alltid svårt att bedöma vad som är orsak och verkan. Ofta hänger konflikter och miljörelaterade orsaker samman. Konflikten i Syrien har sin grund i den extrema torka i landet under 2010. Att landet var en diktatur med mängder av religiösa och etniska undertryckta motsättningar skapade en grogrund för kriget och som sedan lett till över miljontals flyktingar inom och utanför landets gränser.
Trots att allt fler blir flyktingar på grund av miljö- och klimatrelaterade orsaker saknas idag en internationellt vedertagen definition av klimatflyktingar. Försök har gjorts att presentera en sådan. Redan 1985 lanserade FNs miljöprogram, UNEP, begreppet ”miljöflykting” som en person som tvingats lämna sina traditionella hemtrakter ”på grund av markant miljömässig störning (naturlig eller utlöst av människor) som äventyrat deras existens och/eller allvarligt påverkat deras livskvalitet” (Ur askan, Shora Esmailian, s 126). Flera andra förslag till definition av miljö- och eller klimatflykting har avgivits efter det. Den mest omtalade är de nederländska forskarna Frank Biermann och Ingrid Boas som har föreslagit att en definition av klimatflykting ska vara relaterad till åtminstone tre effekter av klimatförändringen: havsnivåhöjning, extrem väderhändelse eller torka/vattenbrist (s 126).
När chefen för FNs flyktingprogram, UNHCR, António Guterres talade i riksdagen i februari 2015 frågade jag honom hur han såg på det faktum att de som flyr på grund av klimatskäl idag inte har något skydd. Guterres svarade att det idag är miljontals människor som flyr som en följd av ett förändrat klimat och att de idag lämnas i ett internationellt rättsligt limbo. Han sa att han ville ha en lösning på detta, men gav inga detaljer utöver det. UNHCR har emellertid vid ett flertal tillfällen lyft frågan om migrationsströmmar av miljö- och klimatskäl och även vänt sig direkt till de internationella  klimatförhandlingarna.
Ett sätt att undvika det limbo som Guterres talar om är att erkänna de som flyr av klimatskäl just som klimatflyktingar. På så sätt skulle världssamfundet kunna ta ansvar för de människor som idag tvingas på flykt på grund av det förändrade klimatet. Idag finns Genevekonventionen som internationellt rättsligt dokument för flyktingar. Kanske behöver den konventionen kompletteras med ett separat dokument som kan ge skydd till alla de människor som idag flyr på grund av ett förändrat klimat?

Läs också: War on Climate Terror (II).

 

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig

 

Fartblinda

Fartblinda
Recension: Fartblinda, Carolina Neurath.

Fartblinda; en spänningsroman om det fula spelet som krävs för att få aktiekurserna att stiga till höjderna, bonusar att slå rekord och champagnen att sprudla. Det är iallafall den dramatiska berättelsen som Svenska dagbladets ekonomireporter Carolina Neurath tecknar i sin debutroman. Det skulle kunna vara HQ-bank eller någon av de svenska bankerna under 1990-talets bankkris.

Men det här är fiktion och överlag bra sådan. Det är spännande och som sommarläsare med tid vill man ständigt vända nya blad för att följa den grävande reportern Beatrice Farkas komma allt närmare sitt stora avslöjande av den vilt spekulerande Stockholmsbanken.

Visst kan man ha synpunkter på några av bokens personer, hur de gestaltas. Jag tänker särskilt på huvudpersonen Peder af Rooth. Vad får honom att verkligen gå så långt som han gör? Endast förblindad av Mammon? Det räcker inte helt som förklaring.

Men, annars; Fartblinda rekommenderas till alla som vill ha en bra spänningsroman i hängmattan. Dessutom en stenhård kritik mot bankerna, finansbranschen och inte minst det gubbvälde som fortfarande råder där.

Jag läste f ö Fartblinda i mobilen, nedladdad som e-bok från biblioteket. Funkar hur bra som helst tycker jag. En mobil har man ju alltid med sig, vilket inte är fallet med en bok. Man läser mer och oftare helt enkelt. Dessutom kan man läsa i mörkret t ex i tält eller nattågskupéer.

Rädda Östersjön – mer måste göras

Igår debatterade jag med miljöminister Karolina Skog om tillståndet för miljön i Östersjön. Läget är akut. Algblomningen kommer tidigare i år än någonsin och antalet döda bottnar fortsätter att vara stort. Det är hoppfullt att en del åtgärder för att minska övergödningen har gett resultat, men det räcker inte, mer måste göras.

Några av de saker som jag tog upp var; ökade anslag till miljöförbättrande åtgärder, miljöanpassa/förbättra Landsbygdsprogrammet, skatt på handelsgödsel, kom tillrätta med de enskilda avloppen och stöd beteendeförändringar mot en minskad köttkonsumtion. Se hela debatten. Min interpellation kan du läsa här.

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

EU och Sverige efter Brexit

Imorgon inleds EUs toppmöte. Storbritanniens folkomröstningsbeslut om att lämna EU och flyktingpolitik blir de två stora frågorna. Som vanligt hoppas jag att Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll på mötet. Gällande Storbritannien kan man antingen välja att straffa det brittiska folket, alltför att andra länder inte ska följa i deras spår. Jag noterar att EU-kommissionen verkar vara inne på en sådan linje. Den andra vägen att gå är att tona ned undergångstonerna och lösa situationen. Det är precis det som borde bli Stefan Löfvens roll på toppmötet imorgon och övermorgon.

Imorgon kl 8.00 möts vi i riksdagens EU-nämnd. Jag kommer att ta upp följande:

  1. Folkomröstningen är avklarad och en majoritet av Storbritanniens befolkning har röstat för att lämna EU. Egentligen är jag inte särskilt förvånad över resultatet. Nästan alla få gånger folket får rösta om EU röstar man för mindre EU och att makt ska tas tillbaka. Så även i det här fallet. I de flesta EU-länder har vi också sett hur inkomstklyftor har ökat och hur folk med rätta är upprörda över detta. EU har varit en pådrivare i den utvecklingen och krävt avregleringar och privatiseringar i medlemsländerna. På arbetsplatser runt om i Europa står arbetare sida vid sida och gör samma jobb men till helt olika villkor och löner. EU förbjuder, eller åtminstone kraftigt försvårar, medlemsländerna att ställa schyssta villkor (se Lavaldomen m m). När den sociala dumpningen sätts som norm blir folk med rätta förbannade, likaså när klyftorna vuxit så mycket att en toppchef tjänar 100-150 ggr mer än en vanlig arbetare. Det går inte längre att stoppa huvudet i sanden för detta. Problemen måste adresseras, och lösas.
  2. Stefan Löfven måste verka för att Storbritannien erbjuds ett avtal som garanterar fortsatt gott samarbete mellan Storbritannien, EU och omvärlden. Det skulle kunna vara ett omförhandlat EES-avtal (som Norge och Island redan har), ett bilateralt avtal som det med Schweiz eller en annan form av avtal. Det viktiga är att vi ska kunna fortsätta att resa, arbeta, studera, handla och samarbeta med varandra.
  3. Oavsett vad som händer är det ett helt nytt EU vi ser efter Brexit. Efter Storbritanniens utträde måste sannolikt också ett nytt EU-fördrag tas fram. I det här läget bör Sverige spela en aktiv roll för att lösa några av EUs grundläggande problem. Stefan Löfven och socialdemokraterna har flera gånger krävt att ett s k socialt protokoll införs i EUs fördrag. Stefan Löfven svarade t ex mig så sent som i februari i år (se anförande 22) att han ville ha ett sådant. Ja, då är det hög tid att driva det. Så många bättre chanser än så här kommer inte att ges.
  4. Det finns också ett antal ytterligare reformförslag Sverige borde driva gentemot EU. Vi borde alltid ges rätten att gå före på miljö- och folkhälsoområdet, få bindande undantag från EMU och frikopplas från EUs dysfunktionella jordbrukspolitik. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer där.

Läser för övrigt Boris Johnson i The Telegraph. Han försöker tona ned motsättningarna, vilket han gör rätt i. I övrigt är det ett rätt tomt inlägg med tanke på att han var Brexitsidans främste härförare. Men, det är intressant att han trycker på ekonomiska klyftor (snarare än invandringskritik) som ett av skälen till att britterna röstade nej. När den kritiken förs fram mer av högern (som han) än vänstern (Labour m m) är det något som gått fel, och kanske är en av förklaringarna till Brexits seger. Han skriver: ”We heard the voices of millions of the forgotten people, who have seen no real increase in their incomes, while FTSE-100 chiefs now earn 150 times the average pay of their employees.”

FTSE-100 = Financial Times Stock Exchange index på de 100 mest lönsamma företagen (på den brittiska börsen).