Infrastruktur inom klimatets ram

Jag skriver krönika om hållbar infrastruktur. Läs artikeln i Syre eller nedan.

Infrastruktur inom klimatets ram
Syre, 2022-06-26

Såg ni lanseringen? Och medierapporteringen, granskningarna i DN och Aftonbladet och debatten i Agenda och Studio ett? Inte det? Inte jag heller. Men den borde förtjäna det. Den nationella infrastrukturplanen 2022-2033. Det är statens i alla kategorier största investeringsplan, omfattar 799 miljarder kronor med investeringar i järnväg, vägar och underhåll av detsamma.
Nej, det är inte så att jag tycker att det är en bra infrastrukturplan och att pengarna räcker till att ställa om transportsektorn så att vi når våra klimatmål. Tvärt om. Infrastrukturplanen förtjänar mer uppmärksamhet då den innehåller miljardrullningar till nya motorvägar. Att underhållsanslaget både till järnvägar och vägar är så snålt tilltaget att vår infrastruktur kommer att vara i sämre skick 2033 än vad den är nu. Ja, ni läste rätt, det kommer att bli sämre, inte bättre.

Och då vet vi alla att det är rätt illa ställt med järnvägar och vägar redan nu. Därutöver räcker inte anslagen till för att bygga den nya järnväg som vi behöver. Viktiga byggen som Norrbotniabanan, dubbelspåret från Gävle till Härnösand och fyrspåret Alingsås- Göteborg kommer inte bli klara under planperioden. Ingen vet när. För att inte nämna höghastighetsbanorna eller de statliga investeringarna som behöver göras i utbyggd cykelinfrastruktur.

Det är det jag hade önskat att DN och Aftonbladet hade granskat kritiskt och att det hade vänts och vridits på i olika debattprogram. Istället får infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) hålla hov om att det här är de största satsningarna någonsin. Men det sa hans moderata föregångare, Catharina Elmsäter-Svärd också.

Det är inte konstigt att en budget blir större. Ekonomin växer liksom befolkningen. Det konstiga är att vi sedan 2018 har en klimatlag som säger att alla politikområden måste bidra till att våra klimatmål nås, och att transportsektorn – som står för en tredjedel av Sveriges utsläpp – är så viktig i sammanhanget att den har fått ett helt eget mål. Utsläppen ska minska med 70 procent till senast 2030.

Det är mindre än åtta år kvar till 2030. De investeringar vi gör idag kommer påverka vårt samhälle för decennier framöver. Då håller det inte att bygga nya dyra motorvägar, som Tvärförbindelse Södertörn i Stockholm. Då håller det inte att underfinansiera i kollektivtrafik och järnvägen. Och det håller inte att rulla över den största delen av ansvaret för cykelinfrastrukturutbyggnaden till våra kommuner. Framför allt håller det inte att ha en planering som bygger på en prognos om ökad biltrafik (med 40 procent till 2040 enligt regering och Trafikverket), inte minskad.

Det går att ändra på detta. Riv upp denna fossilstinna infrastrukturplan. Gör som Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket rekommenderar, utgå från våra klimatmål och rigga infrastrukturen därefter. Det blir minskad bilism, lastbilstransporter och flygresor. Å andra sidan kan vi gå och cykla så mycket vi vill och även resa nästan obegränsat med tåg och annan kollektivtrafik. Så skulle vi kunna få en infrastruktur som både underlättar vår vardag och som håller sig inom klimatets ram. Det är om det medias granskning borde handla om.

Jens Holm

TUMME UPP
Att vänsterns Gustavo Petro vann presidentvalet i Colombia, trots mordhoten.

TUMME NED
Putins vidriga krig. Det måste få ett stopp.

Bejaka odlat kött

Jag skriver i Ny Teknik idag om odlat kött. Läs mitt inlägg där eller nedan

”Regeringen bör bejaka odlat kött – kan revolutionera matindustrin”
Ny Teknik, 2022-06-27

Klimatkrisen är akut, och alla områden i samhället måste ställa om mot nollutsläpp. Ett ofta bortglömt område är den storskaliga djuruppfödningens utsläpp av växthusgaser, som står för ungefär en femtedel av världens utsläpp. Dessutom tar animalieindustrin stora landarealer i anspråk, förbrukar en stor del av världens färskvatten, har en mycket negativ inverkan på den biologiska mångfalden och leder till stort lidande för miljardtals djur.

Av de skälen har Vänsterpartiet länge verkat för en minskad köttkonsumtion.

Men vid sidan av förändrade dieter kan också kött produceras på ett mer hållbart och etiskt sätt. Att framställa kött genom att odla celler från djur har i dag utvecklats så långt att det inte längre bara är en idé i forskningslabben.

I början av juni arrangerade jag och riksdagsledamöterna Per-Arne Håkansson (S) och Maria Stockhaus (M) riksdagens första seminarium om odlat kött. Representanter från sex av riksdagens åtta partier var närvarande. Vi fick bland annat en presentation av en ny livscykelanalys av odlat kött (LCA of cultivated meat, CE Delft, 2021), med slutsatsen att det finns mycket stora vinster med att ersätta konventionellt framställt kött med odlat.

Enligt den kan utsläppen av växthusgaser, vattenförbrukning och landanvändning minska med uppåt 90 procent. Lidandet och döden för miljardtals djur kan undvikas. Med odlat kött kan också problem som smittor från djur till människa och antibiotikaresistens stävjas. Zoonoser och storskalig användning av antibiotika är i dag ett växande problem inom dagens storskaliga djuruppfödning.
I dagsläget arbetar ett hundratal företag i världen med att framställa odlat kött. De mest framstående finns i Europa och Nordamerika, dock inte i Sverige trots att det tidigare fanns forskning kring odlat kött i Sverige. I slutet av förra året bildades den första europeiska branschorganisationen för odlat kött, Cellular Agriculture Europe. År 2020 såldes för första gången odlat kött från kycklingceller kommersiellt i Singapore. I Europa är det ännu inte möjligt att saluföra odlat kött då det ses som ett nytt livsmedel som först måste godkännas inom ramen för EU:s lagstiftning för nya livsmedel (s k novel food).

I oktober i fjol fattade den danska regeringen tillsammans med flera oppositionspartier beslut om avtal om grön omställning för danskt lantbruk med fokus på växtbaserad mat. Avtalet innehöll över en miljard danska kronor. I april i år anslog den nederländska regeringen 60 miljoner euro till ett forsknings- och utvecklingsprogram för odlat kött. Det är den hittills största offentliga satsningen riktat specifikt mot odlat kött någonsin.

Odlat kött har potential att revolutionera livsmedelsindustrin på samma sätt som elbilarna i dag gör med fordonsindustrin. Dessvärre har vi inte ännu sett några liknande exempel från den svenska regeringen för att utveckla alternativ till icke hållbar animalieproduktion.

Inom kort kommer de första ansökningarna om att saluföra odlat kött att landa på EU och medlemsstaternas bord. Hur kommer Sverige agera då? Givet att det odlade köttet är helt och hållet säkert måste Sverige agera för att odlat kött godkänns i hela EU. Sverige borde också redan nu, likt flera andra länder, främja forskning och utveckling av växtbaserade livsmedel och odlat kött. Detta skulle kunna göras inom ramen för livsmedelsstrategin och med direkta offentliga stöd. Det är viktigt med ett statligt engagemang för att säkerställa öppenhet och insyn kring denna nya teknik, som odlat kött utgör. Livsmedel är något som med rätta engagerar människor och ska inte vara en fråga som styrs av plånbokens tjocklek eller aktieinnehav.

Det är hög tid att vi får en politisk-teknisk debatt om odlat kött även i Sverige. Tekniken finns, men nu måste vi bestämma vad vi vill göra av den. Odlat kött har potential att befria oss från ansvaret för miljontals djurs lidande och död liksom inrättandet av en hållbarare livsmedelsproduktion.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Snart är Andersson lika extrem som Bolsonaro

Skriver i Flamman om skogen. Läs min krönika nedan eller hos Flamman.

Snart är Andersson lika extrem som Bolsonaro
Flamman, 2022-06-19

I Sverige är det helt okej för en skogsägare att förvandla en levande skog till ett kalhygge precis när den känner för det. Precis som i Bolsonaros Brasilien, med andra ord.

De flesta politiskt medvetna svenskar upprörs över skövlingen av Amazonas. Det är en fullt rationell reaktion på att tusentals kvadratkilometer levande skog förvandlas till plantager eller betesmark för biffkossor. Men vad gör vi egentligen med vår egen skog? Vi är det EU-land med mest skog, något vi vårdar ömt. Vi svenskar sägs älska skogen och vår allemansrätt. Men samtidigt tillåter vi ett brukande av skogen som påminner om skövlingen av de tropiska skogarna.

Enligt svensk skogsvårdslag gäller frihet under ansvar. Det ger skogsägaren maximal frihet. Vill hen hugga ned hela skogen går det bra. Det behövs inte ens ett tillstånd, bara en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Det görs ungefär 60 000 sådana per år i Sverige. I fjol avverkades så mycket som 97 miljoner kubikmeter skog. Aldrig någonsin har det avverkats så mycket träd i Sverige som under 2021 om vi bortser från 2005, när stormen Gudrun slog till.

Människor vittnar om hur de kommer tillbaka till sitt torp i skogen för att upptäcka att det nu ligger mitt på ett hygge. För ett par år sedan gick min favoritskog för svamp och blåbär samma öde till mötes. Det var som att få en kniv instucken i kroppen.

I det senaste förslaget från dåvarande S-MP-regeringen till ny skogspolitik stärktes skogsägarnas rättigheter ytterligare. Så här kommer det fortsätta om vi inte protesterar. Tack och lov är det många som gör det. Samer, miljöorganisationer, ekoturismföretag och helt vanligt folk gör sitt bästa för att förändra, minska eller helt stoppa avverkningar av skog.

När skogsutredaren Charlotta Riberdahl vid ett seminarium i Almedalen 2016 ställde den helt relevanta frågan om det är rimligt att den privata äganderätten övertrumfar allmänintresse och miljömål i skogen väckte det ramaskri hos skogslobbyn och snart därefter fick hon sparken av regeringen. Detta och en mängd andra intressanta skogspolitiska målkonflikter skildras omsorgsfullt i DN-­journalisten Lisa Röstlunds bok Skogslandet. Läs den gärna.

Vi sägs vara mellanmjölkens land. Inte när det kommer till skogen. Där är Magdalena Andersson snart lika extrem som Jair Bolsonaro i Brasilien.

Jens Holm

Alla mot djuren

De politiska ideologierna och djuren
Alla mot djuren, av Pelle Strindlund. H:ström förlag, 2021.
En näst intill heltäckande genomgång av de politiska ideologiernas förhållningssätt till djuren. Det är en hård men rättvis dom; ingen av de moderna ideologierna har ännu lyckats inkludera djuren som ett subjekt med grundläggande rättigheter även om det går att hitta en del hoppfulla initiativ här och där. Trots att Alla mot djuren är en hård vidräkning med dagens politiska strömningar är tonen saklig och korrekt. Notapparaten är imponerande och bred. Strindlund har en unik förmåga att scanna av det som sägs och skrivs, allt från sociala medier, tidskrifter, riksdagsdebatter till intressanta bidrag från engelsk, tysk och fransk debatt.

Trots detta breda register i ett ibland komplicerat ämne är Alla mot djuren en lättillgänglig bok där författaren vinnlägger sig om att förklara och skriva rakt och enkelt. Alla mot djuren borde vara obligatorisk läsning på alla universitetskurser inom filosofi, statskunskap och sociologi, men också för den politiskt aktive.

Hur vi behandlar djuren förtjänar en större politisk debatt än hittills. Pelle Strindlunds Alla mot djuren är en mycket välkommet bidrag i detta.

Alla mot djuren, Pelle Strindlund

Minska smittriskerna i Sveriges djurfabriker

Jag och Elin Segerlind skriver i ETC idag. Läs vårt inlägg hos ETC eller nedan.

Minska smittriskerna i Sveriges djurfabriker
ETC, 2022-06-13
Coronapandemin är över i stort, men smittorna består. Inte minst hos djur som hålls trångt och smutsigt i djurfabriker. Så låt oss ändra på detta, skriver vänsterpartisterna Elin Segerlind och Jens Holm.

Smittor är dessutom dyra att hantera, men av någon anledning verkar regeringen hellre låta djurfabrikerna fortgå som de är – än att införa de restriktioner som krävs för att minska samhällets kostnader. Under coronapandemin kompenserades minkfarmer med 60 miljoner kronor på grund av utebliven vinst när minkarna inte fick avlas på. Samtidigt betalades minst 360 miljoner kronor ut till företag inom ägg- och kycklingköttsproduktion då de behövt massavliva djur på grund av fågelinfluensan. Ersättningar som betalas ut med våra gemensamma skattepengar.
Till det måste vi också addera de samhällskostnader som krävs för de människor och djur som blir sjuka och/eller dör på grund av smittspridningen, vilket ger än en högre prislapp för samhället.

Regeringen har i februari tagit emot en rad förslag om att förebygga smittoutbrott i Sveriges djurhållning. Detta både från civilsamhällets ideella organisationer och från ansvarig myndighet, Jordbruksverket. Men förslagen hanteras långsamt.
I slutänden kan vi inte vänta till valet på att ta tag i den här frågan. Varje dag föds djur upp i undermåliga förhållanden som kan öka risker för smittspridning och antibiotikaresistens framöver. Det gäller Sverige, precis som alla andra länder.

Sverige var ett av de länder med högst smittspridning bland minkar under coronapandemin. Nästan alla minkfarmer hade minkar med antikroppar mot viruset när Statens veterinärmedicinska anstalt undersökte läget. Smittan kunde inte stoppas, men ändå har minkfarmerna fått gå tillbaka till normal uppfödning under året. Det här gäller en djurhållning som har extremt litet stöd hos väljarna, och samtidigt höga risker för samhället. Är det värt det?

Vi menar att det åtminstone inte var värt de 60 miljoner som betalades ut i kompensation till företag som nu ändå går i konkurs. Bättre hade varit att betala ut kompensation för att företagen direkt hade kunnat avveckla sin verksamhet. Istället väljer regeringen nu att svälta ut de som idag arbetar med minkfarmning och hoppas att de ska sluta självmant.

För samtidigt som vi lägger mycket pengar på att upprätthålla verksamheten så vill inget parti fullt ut heller försvara dess existens. Vi behöver avveckla minkfarmerna på riktigt och under sansade former, med ekonomisk kompensation och hållbar lagstiftning så ingen pälsproduktion återuppstår. Restriktionerna var kostsamma både för samhället och minkfarmerna. Det är dags att se till att det blir sista året med minkfarmer i Sverige.

Regeringen måste agera för att ställa om samhället och minska smittrisker. Inte minst genom att lyssna på förslagen från ansvarig myndighet. Vänsterpartiets förslag om att avveckla minkfarmerna är ett första viktigt steg för att minska framtida risker och säkra en god djurvälfärd. Inget land som skryter med att ha en av världens bästa djurskyddslag kan anse det rimligt att hålla djur i bur, varken ur djurskyddssynpunkt eller med hänsyn till framtida smittorisker.
Regeringen behöver ta följande ansvar:

  1. Avveckla minkfarmerna under 2022 med stöd för omställning.
  2. Genomför ändringarna i lagstiftning som Jordbruksverket föreslår.
  3. Agera för mer hållbar konsumtion med mindre behov av djurfabriker.

Elin Segerlind (V), miljöpolitisk talesperson, riksdagsledamot
Jens Holm (V), riksdagsledamot

Infraplanen – för lite, för sent

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) har idag presenterat regeringens förslag till infrastrukturplan 2022-2033. Det här är regeringens största ekonomiska investeringsplan i alla kategorier. Totalt handlar det om 799 miljarder kronor. Trots det är infraplanen helt och hållet underfinansierad. Med det förslag regeringen nu lagt fram kommer en stor del av våra järnvägar och vägar vara i sämre skick 2033 än vad de är idag. Många av de utlovade investeringarna i ny järnväg; Norrbotniabanan, Nya Ostkustbanan, fyrspår Alingsås och de nya höghastighetsbanorna för att ta några exempel, kommer att bli färdiga alldeles för sent. Ja, det är svårt att säga ett slutdatum med den här undermåliga finansieringen.

Några nedslag:

  1. I strid med klimatmålen
    Infraplanen är inte förenligt med våra klimatmål. Nya motorvägar får mycket pengar och det finns inte tillräckliga satsningar för att flytta över transporter från väg till järnväg och sjöfart samt andra beteendeförändringar.
  2. Nya motorvägar
    Regeringen fortsätter att finansiera stora motorvägar trots att Naturvårdsverket och Klimatpolitiska rådet avråder. Det handlar bl a om Tvärförbindelse Södertörn (kostnad minst 15 mrd kr), E22 i Blekinge och Skåne och nya påfarter till Förbifart Stockholm. Dessa nya dyra motorvägar måste bort från planen.
  3. För lite, för sent
    Totalt sett är det för lite pengar både till underhåll och utveckling (nybyggnation) av transportsystemet. Vi i Vänsterpartiet har föreslagit 170 miljarder utöver regeringens 799 till hållbara transporter. Därutöver vill vi lånefinansiera vissa objekt, något som skulle frigöra mer resurser till infraplanen. Inget parti föreslår lika mycket pengar till infraplanen som Vänsterpartiet.
  4. Höghastighetsbanorna måste lånefinansieras
    Eneroth skryter med att alla etapper inom höghastighetsbanorna ska utredas. Men vad är vitsen med det när det inte finns finansiering? Höghastighetsbanorna borde läggas som ett separat projekt i en separat organisation som lånefinansieras fullt ut. Det hade regeringen kunnat föreslå nu. Dessvärre gör man det inte.
  5. Cykelpott
    Det är bra med 2,7 miljarder kronor till en separat cykelpott, men helt otillräckligt. Det blir i praktiken 225 miljoner kronor per år i cykelinvesteringar från den nationella planen. Det behövs mycket mer än så.
  6. Underhåll det vi har
    Som jag nämnde tidigare är det för lite pengar till underhåll både av väg och järnväg. Dessutom borde järnvägsunderhållet bedrivas i egen regi och inte uppsplittrat på olika bolag. Enligt Trafikverkets egen bedömning kommer både väg och järnvägen vara i ett sämra skick vid slutet av planperioden 2033 pga otillräcklig finansiering och felaktig organisationsform (allt avreglerat). Vänsterpartiet föreslår mer pengar till både väg och järnvägsunderhåll, det ligger inom vårt totalanslag på 170 miljarder utöver regeringens anslag.
  7. Positivt
    Det är bra att regeringen för första gången lägger in inköp av nya isbrytare i infraplanen. Men detta görs efter att en majoritet i trafikutskottet har krävt detta. Det är också positivt med extra pengar till t ex fyrspåret Uppsala-Stockholm, Gävle-Kringlan, Sydostlänken, Dåva-Skellefteå, Malmbanan och Maria-Helsingborg, men det är i sammanhanget otillräckliga tillskott utifrån de stora behoven.

Att kalla en spade en spade

Idag debuterar jag som krönikör i tidningen Syre. Läs min krönika hos Syre eller nedan.

Klimatkrisen – att kalla en spade en spade
Syre, 2022-06-10

Vladimir Putin kallar sitt anfallskrig mot Ukraina för en speciell militär operation. Den som säger som emot riskerar fängelse på upp till 15 år. USA påstod att invasionen av Irak handlade om kirurgiska ingrepp mot massförstörelsevapen, men vi vet alla att det var en lögn.

Det är förstås ingen slump att världens supermakter försöker dupera omvärlden med nyspråk. Vad en företeelse kallas får förstås konsekvenser för de efterföljande handlingarna. Kan samma resonemang sträckas ut till begreppet klimatförändring? Vi är många som saknar det politiska ledarskapet som klimatkrisen fordrar. Ja, jag skriver klimatkrisen, för det är förstås en kris det handlar om och inte bara en väderförändring. I skrivande stund ser inte hettan i Indien ut att avta och delar av landet är lamslaget. Förra sommaren drabbades Europa av olika former av extremväder, allt från skogsbränder i Grekland till översvämningar i Gävle.

Trots den uppenbara krisen, krönt av extremväder i olika skepnader, envisas vi med att använda det förmildrande uttrycket klimatförändring. En förändring är neutralt i sitt uttryck och kan antyda både något positivt och negativt. Sannolikt har begreppet klimatförändring bitit sig fast eftersom det härstammar från naturvetenskapens beskrivning av den gradvisa uppvärmningen av vår planet. Men för att beskriva den kris vi idag lever under leder ordet oss fel. I Sverige har vi dessutom lagt på ännu en eufemism när vi talar om klimatförändringar i plural. Alldeles som om det skulle handla om små spridda väderfenomen här och där. 

I riksdagen deltog jag förra veckan på ett internationellt seminarium på temat klimatförändring och kriser. Min panelkollega Olatokunbo Ige från Togo sa ”det är dags att vi kallar en spade en spade” och syftade på de allt fler extrema väderhändelser som drabbar den afrikanska kontinenten. Det har hon helt rätt i.

Under pandemin gick det däremot att tala klarspråk. Spridningen av coronaviruset förklarades som en samhällsfarlig sjukdom Och det var aldrig tal om annat än att vi befann oss i en kris. Regeringar och parlament agerade därefter. I Sverige stiftade vi lagar på rekordtid, klubbade extrabudget efter extrabudget och regeringen betalade ut 400 miljarder kronor i olika former av stöd till drabbade företag, myndigheter och privatpersoner. Sammantaget får det ändå ses som ett resolut agerande som hade sin grund i den helt korrekta analysen att vi befann oss i en kris.

Kan vi kalla en spade en spade? Kan vi sluta att tala om klimatförändringar och istället konstatera att vi befinner oss i en kris och att om vi inte agerar nu kommer våra barn och barnbarn få leva i en tre grader varmare värld. En sådan värld skulle vara slutet på vår civilisation som vi känner den.

Vi lever under en klimatkris. Vi lever dessutom under en naturkris med rekordsnabbt artutdöende och kollapsande ekosystem.  

Ställda inför en kris måste varje vuxen människa, varje politiskt parti, varje regering agera. Och vi kan agera. Pandemin var genrepet. Nu tar vi oss an den verkliga krisen.

Jens Holm

Tumme upp:
Den prunkande grönskan, binder CO2 och sprider glädje.

Tumme ned:
Mitt rättstavningsprogram accepterar inte ordet klimatpolitik.

Omställningen av transportsektorn

Idag arrangerade trafikutskottet en utfrågning om hur transportsektorn ska uppnå målet om minskade utsläpp med 70 procent till senast 2030. Mycket mer måste göras för att vi ska uppnå det målet. Du kan se hela utfrågningen här. Nedan och som pdf mitt inledningsanförande.

2022-06-09

Klimatmålet måste nås
Offentlig utfrågning om transportsektorns klimatmål
Jens Holm (V), ordförande trafikutskottet
Hjärtligt välkomna till trafikutskottets utfrågning om transportsektorn och klimatmålen.

Aldrig någonsin under de senaste 800 000 åren har det funnits så mycket växthusgaser i atmosfären som nu. Enligt FNs klimatpanels senaste rapport befinner vi oss på en utsläppskurva som leder oss mot en tre grader varmare planet inom det här århundradet. En tre grader hetare värld innebär slutet på civilisationen så som vi känner den. Det är inget som vi vill lämna över till våra barn och barnbarn.

När vi i trafikutskottet hade formerats efter valet 2018 beslutade vi nästan omedelbart att vi då skulle arrangera en offentlig utfrågning om transportsektorn och klimatmålen. Och det gjorde vi också, i januari 2019. Vår slutsats då var att vi inte låg i fas med klimatmålet om att minska utsläppen från våra transporter med 70 procent till 2030. Mer måste göras, konstaterade vi.

Transportsektorn står för en tredjedel av våra utsläpp. De stora utsläppen var också bakgrunden till att just transportsektorn fick ett eget klimatmål inom det klimatpolitiska ramverket, alltså att utsläppen ska ned med 70 procent till senast 2030. Som vid vår förra utfrågning frågar vi nu oss igen: Ligger vi i fas med målet. Vad mer behöver göras?

Till skillnad mot då har vi nu en i grunden förändrad värld att agera i. Vi lever idag under sviterna av en global pandemi som vi hoppas äntligen har ebbat ut. Rysslands olagliga anfallskrig mot Ukraina har också i grunden skakat om transportsektorn, Dessa händelser är nya utmaningar, men sannolikt kan de också bidra till nya lösningar. Exempelvis vet vi att utsläppen minskade med 10 procent under pandemin, även om det inte är så vi vill att en strukturerad klimatomställning av transportsektorn ska göras.

Utmaningar och lärdomar, alltså. Hur når vi det viktiga klimatmålet? Hur säkerställer vi att vi lämnar över en värld till våra barn och barnbarn som är en bra värld att leva i? För att få svar på de frågorna har vi samlat den yttersta kompetensen från myndigheter och transportbranschen. Stort tack för att ni har kommit hit idag.

Jag vill också tacka trafikutskottets kansli, i synnerhet Anna Blomdahl, liksom utskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupp som förberett den här utfrågningen. Utan er hade vi inte stått här idag. Så, utan ytterligare fördröjning vill jag lämna över ordet till trafikutskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupps ordförande, Anders Hansson.

Gör upp med hemlighetsmakeriet

Jag skriver i Publikt om att det blir allt svårare att få ut det som borde vara offentligt material från våra myndigheter. Detta drabbar inte minst trafiksäkerhetsarbetet. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Gör upp med hemlighetsmakeriet
Publikt, 2022-05-19

Data är det nya guldet, brukar det hävdas. För organisationer och forskare handlar tillgången till data om trafikolyckor inte direkt om att tjäna pengar, utan om att kunna bedriva ett långsiktigt förebyggande arbete för ökad trafiksäkerhet. Därför har civilsamhället under lång tid haft tillgång till statistik över trafikolyckor i Transportstyrelsens databas Swedish Traffic Accident Data Acquisition (Strada).

Statistiken har varit mycket användbar i arbetet för ökad trafiksäkerhet och den så kallade nollvisionen. Med hjälp av datauppgifterna har man kunnat se på vilka platser och vid vilka tidpunkter olyckor skett. Det har i sin tur varit till stor hjälp i arbetet med att bygga om olycksdrabbade platser, anpassa hastigheter och vidta andra åtgärder för att förebygga olyckor. Vissa, till exempel organisationen Sveriges Motorcyklister, har haft ett systematiskt samarbete med Transportstyrelsen kring Stradas data, just för att öka trafiksäkerheten.

Men nu är det dessvärre slut med det framgångsrika arbetet. Sedan lagen om Transportstyrelsens olycksdatabas trädde i kraft den 1 juli 2021 kan Sveriges Motorcyklister och ungefär 200 andra representanter från civilsamhället inte längre ta del av uppgifterna från databasen Strada. Det är mycket olyckligt, och det var aldrig riksdagens intention att försvåra för civilsamhället att kunna få ta del av olycksstatistiken. Det är värt att påminna om att det aldrig har förts fram kritik mot hur civilsamhället har använt uppgifterna från Strada, uppgifter som har varit avidentifierade så att de inte kan kopplas till en enskild person.

Med anledning av detta har jag ställt en fråga i riksdagen till infrastrukturminister Tomas Eneroth, S: Vad tänker han göra för att säkerställa civilsamhällets tillgång till olycksstatistiken från Strada? Är det inte problematiskt att det förebyggande trafiksäkerhetsarbetet nu försvåras som en följd av myndighetens slutenhet?

Dessvärre verkar ministern inte fullt ut förstå problemet när han å ena sidan svarar mig att det är ”viktigt att ideella organisationer ges tillgång till den information de behöver för att bidra i trafiksäkerhetsarbetet”, men att det å andra sidan är upp till Transportstyrelsen att fatta besluten om utlämnande av uppgifter ”med hänsyn till offentlighets- och sekretesslagen”.

Men det är just det som är problemet. Transportstyrelsen, tillsammans med flera andra myndigheter, har börjat tillämpa vår sekretesslagstiftning som fan läser bibeln. I sin iver att göra ”rätt” gör man hellre fel i förhållande till allmänintresset. Det här är en allvarlig urholkning av vår offentlighetsprincip, den som är omhuldad av alla politiska partier.

Det kan inte vara acceptabelt att civilsamhället ska utestängas från tillgången till den viktiga olycksstatistiken, som dessutom lämnas ut anonymiserat. På såväl det här området som flera andra måste regeringen agera för att värna allmänhetens rätt till tillgång till det som borde vara offentliga handlingar. Vad det gäller olycksstatistiken finns det inga exempel på att uppgifterna har missbrukats, varför det är särskilt påkallat att ministern agerar.

Försämrad insyn och försämrat förebyggande trafiksäkerhetsarbete kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm
Riksdagsledamot för Vänsterpartiet, ordförande i riksdagens trafikutskott

Varför gör inte Sverige mer för att förbjuda ekocid, Strandhäll?

Jag skriver i Altinget om att Sverige borde kriminalisera grova brott mot miljön, ekocid. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Varför gör inte Sverige mer för att förbjuda ekocid, Strandhäll?
Altinget, 2022-05-23

Eftersom miljö- och klimatminister Annika Strandhäll inte avser att svara på min interpellation om ekocid och Stockholm+50 i tid så riktar jag denna fråga till henne och hoppas på ett svar innan konferensen.

Storskalig miljöförstöring pågår dagligen
Snart genomförs den internationella miljökonferensen Stockholm+50 i Stockholm. Det sker 50 år efter att världens första miljökonferens i FN:s regi genomfördes, just i Stockholm. Då, 1972, använde Sveriges statsminister Olof Palme begreppet ekocid – brott mot miljön. Året innan hade vänsterns John Takman med flera lämnat in den första riksdagsmotionen om ekocid: Om en konvention mot ekocid (motion 1971:336).

Då var USA:s krig mot Vietnam exemplet på storskalig miljöförstöring. Sedan dess har frågan dessvärre inte blivit mindre relevant. Storskalig miljöförstöring pågår dagligen runt om i världen, och rättssystemen brottas med effektiva sätt att ställa de ansvariga till svars. Därför är det hög tid att Sverige verkar för att vi får ett effektivt internationellt juridiskt ramverk på plats till skydd av miljön.

Vi i Vänsterpartiet vill att begreppet ekocid införs som ett brott i Romstadgan så att storskalig miljöförstöring kan få liknande status som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten och att det kan drivas inom den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag.

Exploatörer kommer undan för lätt
Behoven av bättre juridiska ramverk för att skydda miljön har ökat med åren. Fallen är tyvärr många av storskaliga ingrepp på miljön som skadat ekosystem och livsmiljöer för oöverskådlig tid. Gruvbolag, skogsskövlare, fossila energibolag och andra exploatörer kommer lätt undan. Kvar blir en förstörd miljö och omfattande kostnader som får bäras av hela samhället. En ekocidlagstiftning skulle vara ett viktigt verktyg för att stoppa detta och utkräva ansvar från dem som utarmar miljön, och ett kraftfullt stöd för omställning till en cirkulär ekonomi som respekterar ekosystemens hälsa. Särskilt stor betydelse skulle en internationell lag om ekocid få för fattiga länder med svag miljölagstiftning, som drabbas hårdast av de omfattande miljöbrotten.

Glädjande nog har ICC börjat ta sig an miljömål. Det är ett viktigt steg framåt och innebär att vissa miljöfall kan tas upp i domstolen inom ramen för brott mot mänskligheten. Det är bra, men ännu bättre vore en renodlad ekocidtillämpning där alla fall med omfattande miljöförstöring, även om de inte är direkt kopplade till människors välfärd, skulle vara åtalbara. Det skulle skicka en viktig signal om att förstörelse av naturen i sig är ett brott.

Gör en Palme
Många aktörer har under det senaste året uttryckt intresse eller ställt sig bakom kravet om att kriminalisera ekocid inom ICC: FN:s generalsekreterare António Guterres, flera stater, till exempel Belgien, Frankrike, Bangladesh, Chile, Island och Danmark, hela 26 ledande miljö- och utvecklingsorganisationer i Sverige, som dessutom kräver att ekocid kommer upp på Stockholm+50, Svenska kyrkanoch flera svenska företag.

Med tanke på att Sverige, genom Olof Palme, för första gången lyfte behovet av en internationell ekocidlagstiftning för 50 år sedan vore det mycket bra tajmning att återigen göra det när Sverige står som värd för Stockholm+50. Regeringen har även pekat ut gruppen unga som en nyckelgrupp inför Stockholm+50, och deras första krav inför konferensen är att kriminalisera ekocid.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöminister Annika Strandhäll: Avser ministern att specifikt framhålla behovet av en ekocidlagstiftning under miljökonferensen Stockholm+50?

Jens Holm (V), riksdagsledamot