Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar

Varför agerar inte regeringen mot marknadsexperimentet inom järnvägsunderhållet? Läs mitt debattinlägg i Sydsvenska dagbladet eller nedan.

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar
Sydsvenska dagbladet, 2022-04-26

Alla som rest från Skåne till Stockholm på sistone har fått räkna med mycket kraftiga tågförseningar. Det är en följd av akut reparationsarbete av sprucken räls på Södra stambanan utanför Nässjö. Men även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de följden av flera decennier av eftersatt och dåligt organiserat järnvägsunderhåll.

Om inte regeringen skyndsamt skapar en bättre ordning för hur svensk järnväg ska skötas kommer det fortsätta att uppstå akuta problem, något som i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Resultatet blir att människor i större utsträckning väljer att resa med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat Sveriges största satsning någonsin på järnväg, både när det gäller underhåll och nyinvesteringar. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för de kommande tio åren.

Men bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har idag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om det är Europas bästa.

Sedan riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnväg. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är reducerat till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt, underhållskontrakt för att bedriva löpande järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning – allt som har med järnvägen att göra – något som leder till dåliga upphandlingar och ett dyrt, icke ändamålsenligt underhåll. Att det är så stärks av Riksrevisionens rapport Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar också att avregleringen av järnvägen inte medfört det önskade resultatet och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Tomas Eneroth tillsatte i december 2021 ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Utredningen, som presenterades under den gångna veckan, föreslår att Trafikverket ska ansvara för tre av de totalt 34 baskontrakten. I övrigt ska Trafikverket fortsätta att vara en beställarorganisation och fortsätta med upphandlingar. Avregleringen ska i allt väsentligt finnas kvar.

Varför presenterar den nya utredningen en sådan halvmesyr? Bättre vore att tillmötesgå det socialdemokratiska vallöftet från 2014 om att avbryta det marknadsexperiment som avregleringen av järnvägen utgör och låta Trafikverket bedriva landets järnvägsunderhåll i egen regi. Trafikverket kan då sköta underhållet av sin egen anläggning precis som det tidigare Banverket gjorde. Där det passar skulle myndigheten förstås kunna lägga ut uppdrag på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med tågolyckan i Hatfield år 2000 där fyra personer dog och mer än 70 skadades. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet.

I Norge har den nya socialdemokratiska regeringen avbrutit avregleringen av banunderhållet för att kunna bedriva mer arbete i egen regi. I Tyskland och Schweiz är järnvägsunderhållet helt och hållet ett statligt ansvar. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande i riksdagens trafikutskott

Inget blev bättre med avregleringen av järnvägsunderhållet

Jag skriver i Altinget om avregleringen av järnvägsunderhållet som har lett till ökade kostnader men med fortsatt mycket stora problem på våra järnvägar. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Inget blev bättre med avregleringen av järnvägsunderhållet
Altinget, 2022-04-20

I Altinget följer jag en debatt där Robert Röder, ordförande i Sveriges järnvägsentreprenörer faller på eget grepp i ett replikskifte med Sverigedemokraterna. Han påstår att hans åsikter är fakta, medan andras är tyckande.

Fler frågor än svar
Hur underhållet av svensk järnväg ska bedrivas har varit föremål för både tyckanden och fakta, bland annat i form av statliga utredningar. Fakta är dock att Sverige i dag har Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll. Vår statliga infrastrukturförvaltare, Trafikverket, är numera reducerad till endast en upphandlande myndighet utan egen kompetens att bedriva underhåll.

Men Robert Röder är säker på att 100 procent avreglering är den bästa formen. Jag undrar om det ens är bäst för de medlemsföretag som han företräder? Och det vetenskapliga stöd han säger sig ha är visserligen en intressant inlaga om svenskt järnvägsunderhåll, men vad säger det oss i dag? Röder hänvisar till ekonomen Kristofer Odolinskis korta avhandling Reforming a publicly owned monopoly som påstår att underhållskostnaderna minskade med 11 procent 1999-2011 som en följd av avregleringen utan att den mätbara kvaliteten försämrats. Jag vet inte hur noga Röder har läst avhandlingen, som han felaktigt påstår är en rapport från VTI? Efter min läsning är i alla fall frågorna fler än svaren.

Kostsam process för samhället
Vi börjar med den påstådda kostnadsminskningen. Här har inte samhällets samtliga kostnader räknats med, såsom de indirekta kostnaderna i form av komplicerade offentliga upphandlingar, överklaganden, domstolsprocesser samt kontroll av resultaten. Att försöka bygga upp en marknad av något som inte är det är en omständlig och kostsam process för samhället. Den aspekten berörs inte i den text som Röder lutar sig mot.

Än intressantare är påståendet att kvaliteten på järnvägen inte ska ha försämrats. Men hela poängen med underhållet är ju att det ska göra anläggningen bättre. Hur många kan säga att de är nöjda med statusen på svensk järnväg, 20 år efter avregleringen?

Resande på västra och södra stambanan har nog en del att säga om spårsprickor och akuta fel. Dessutom, när jag läser avhandlingen är referenserna till kvaliteten på underhållet respektive banans status full av förbehåll, inga säkra slutsatser dras. Inte undra på, det är svårt att mäta sådant, vilket framgår tydligt i avhandlingen. Och en parameter som urspårningar, som diskuteras i texten, kan säga något om statusen på anläggningen, men också om den mänskliga faktorn – bara som ett exempel.

Löften har kommit på skam
Men det främsta skälet till varför det är vanskligt att bygga upp hela sin argumentation på en gammal avhandling är att datan är just gammal. Upphandlingen av järnvägsunderhållet började 2002 och Odolinskis jämförelse sträcker sig fram till 2011, det vill säga knappt tio år. Vad som har hänt de senaste tio åren vet vi inte mycket om. Eller, en del vet vi faktiskt.

Vi vet att två statliga utredningar (SOU 2015:42 och SOU 2020:18) har konstaterat att det är ett problem att Trafikverket avhänt sig all kompetens om sin egen banas tillstånd. Den senare konstaterar att avregleringens löften om ett bättre järnvägsunderhåll har kommit på skam: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” Men Röder avfärdar den statliga utredningen som ideologisk. Så kan man också göra när sanningen känns obekväm.

Lika lättvindigt avfärdar Robert Röder Riksrevisionens uppmärksammade granskning av järnvägsunderhållet, där det konstateras att underhållet blir 74 procent dyrare än vad bolagen utlovat vid anbudsgivningen. 74 procent dyrare, hur många skulle acceptera en sådan höjning från prislapp till betalning vid kassan? Det är en granskning som förtjänar ett bättre bemötande än Röders rallarsvingar.

Låt staten sköta underhållet
Tror jag med detta att Robert Röders medlemsbolag skär guld med täljkniv? Nej. Att förlora en upphandling är att missa intäkter på hundratals miljoner kronor. Investeringskostnaderna i maskinpark handlar också om miljontals kronor. Under de senaste åren har flera mindre underhållsbolag gått i konkurs eller försvunnit från marknaden. Vi ser också vid upphandlingarna att det bara är ett fåtal budgivare. Det är egentligen inte så konstigt. Järnvägen är ett system snarare än en marknad.

Därför vore det inte mer än rätt att staten själv kan bestämma vem som ska sköta underhållet av den anläggning man är satt att förvalta. Så fungerar det i jämförbara länder. Varför ska just Sverige ha Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men inte det bästa?

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Kom till rätta med banunderhållet

Jag skriver på Järnvägar.nu om hur vi kan få ett bättre järnvägsunderhåll. Läs där eller nedan.

Kom till rätta med banunderhållet
Järnvägar.nu, 2022-04-13
De senaste veckornas stora tågförseningar är främst orsakade av akuta spårreparationer utanför Flen och Nässjö på Västra och Södra stambanan. Även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de dessvärre symtomet på decennier av eftersatt järnvägsunderhåll.

Om vi inte skyndsamt skapar en bättre ordning för järnvägsunderhållet kommer järnvägen att få dras med fortsatta akutinsatser, vilket i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Framtida resor kommer då i större utsträckning att ske med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat den största satsningen någonsin både på underhåll och nyinvesteringar i järnvägen. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för infrastrukturplanen 2022–2033. Det skulle bli den största satsningen på järnvägsunderhåll någonsin.

Men ett bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om hur mycket pengar som anslås utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har i dag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om vi har Europas bästa?

Sedan det trafikpolitiska beslutet 2002 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnvägen. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är idag reducerad till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt för järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning, vilket i sin tur leder till dåliga upphandlingar och ytterst ett dyrt och icke ändamålsenligt underhåll.

Den bilden stärks av Riksrevisionens rapport ”Drift och underhåll av järnvägar” (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med hela 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar att avregleringen inte lett till det önskade resultatet med ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Anhängarna till Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll framhåller i princip bara ett argument, nämligen påståendet om att avregleringen, tvärt emot Riksrevisionens slutsatser, har pressat priserna men med bibehållen kvalitet.

Underlaget till det påståendet finns att hämta hos nationalekonomen Kristofer Odolinskis korta avhandling ”Reforming a publicly owned monopoly” (2015) där han menade att underhållskostnaderna minskat med 11 procent mellan 1999-2011 som en följd av avregleringen utan att den mätbara kvaliteten försämrats.

Men nationalekonomen har inte räknat med alla kostnader för underhållet, t ex inte indirekta kostnader för upphandlingar och kontroll. Men även om dessa räknas in är det sannolikt att priset till en början pressades ned. Men den stora frågan är vad som hänt med underhållet de senaste tio åren? Odolinskis text slutar vid år 2011.

Och svaret på den frågan har Riksrevisionen: Det avreglerade underhållet kostar mer än 70 procent mer än vad det borde.

Tomas Eneroth har tillsatt ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Tanken är att Trafikverket ska kunna ta över en del av det som statliga Infranord idag gör. Men varför detta ständiga utredande? Låt oss istället vända på ansvaret. Istället för att ha hela underhållsverksamheten avreglerad bör vi istället ge ansvaret till Trafikverket att bedriva järnvägsunderhållet i egen regi. Där det passar kan uppdrag läggas ut på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med den förfärliga tågolyckan i Hatfield 2000. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Ska skogen offras på biobränslets altare?

Jag svarar Centerpartiet om biobränsle och den s k reduktionsplikten. Läs mitt svar hos Aftonbladet eller nedan.

Ska skogen offras på biobränslets altare?
Aftonbladet, 2022-02-24

Den som inte stödjer Centerpartiets gigantiska biobränslesatsning motarbetar klimatomställningen. På något annat sätt går inte att tolka Rickard Nordins (C) inlägg.

Nordin har dessutom fel när han påstår att alla partier utom SD i somras var överens om den stora inblandningen av biodrivmedel. Vänsterpartiet motsatte sig då som nu den stora användningen av biobränsle, vilket framgick av vår motion. I motsats till Centerpartiet anser Vänsterpartiet att vi har två stora miljökriser att hantera, klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald, och dessa kriser måste hantera gemensamt.

Men Nordins höga tonläge är inte förvånande. Centern har lagt alla ägg i samma korg. Det är uppenbarligen biodrivmedel som ska lösa klimatkrisen. Men det kommer att vara omöjligt att producera så mycket biobränsle som reduktionsplikten kräver utan att Sverige blir beroende av stor import eller måste använda en oproportionerligt stor del av skogen i produktionen. Lägg där till regeringsprojektet Fossilfritt Sverige, påhejat av Centern, där merparten av de 22 färdplanerna fordrar en kraftig ökning av bioenergi. Hur ska Centern och regeringen få ihop det?

Är det skogen som ska offras på biobränslets altare?
Reduktionsplikten som princip är inte fel, men frågan handlar om proportioner. Vi har helt enkelt inte hur mycket bioråvara som helst som kan nyttjas hållbart med fungerande ekosystem. Därför behövs andra och skarpare klimatåtgärder för att våra klimatmål ska nås.

Vi i Vänsterpartiet har lagt förslag om en snabbare elektrifiering, ökade satsningar på hållbara godstransporter, minskat flygande, ökade investeringar i kollektivtrafiken, utbyggd cykelinfrastruktur, investeringsstöd till biogas och överlag ökade satsningar på s k transporteffektivitet, alltså överflytt från transportslag med stora utsläpp till klimatsmarta lösningar.

Där hade vi önskat ett större engagemang från Centern. Men har man gjort biobränslet till ett självändamål blir fokuset enögt. Som tur är blir Centerpartiet allt ensammare i även den här frågan.

Vi har förhoppningar om att hitta en lösning på reduktionsplikten i närtid. Regeringen skulle kunna börja med att tidigarelägga den kontrollstation som nu pågår och söka en dialog med oss andra.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson och ordförande riksdagens trafikutskott (V)

Håller er till fakta, MP

Jag svarar Miljöpartiet i senaste Flamman. Läs den där eller nedan.

Håll er till fakta, MP
Flamman, 2022-02-24
Den som håller i sabeln är Grön Ungdoms David Ling och halmgubben är lögnen att Vänsterpartiet vill subventionera bensin och diesel. Jag har redan tidigare förklarat för David Ling att Vänsterpartiet vill kompensera personer som bor i glesbygd utan tillgång till fungerande kollektivtrafik för höjda drivmedelspriser. Hur kan en sådan kompensation se ut? När vi presenterade vårt förslag i Finansutskottet föreslog vi att regeringen – som har de största utredningsresurserna – skyndsamt skulle presentera förslag. Det har ännu inte gjorts. Men om jag föregår processen skulle kompensation kunna handla om ett direkt stöd för att konvertera fossilfordon till förnybart, riktade stöd till laddinfrastruktur i glesbygd, pengar till kollektivtrafik i glesbygd, ett förändrat reseavdrag som både minskar utsläppen och gynnar dem i glesbygd eller ett direkt ekonomiskt stöd till boende i glesbygd utan alternativ till den egna bilen. Jag noterar att det sistnämnda är ett förslag som även bär Miljöpartiet som avsändare. Tänker David Ling också kritisera MP för att ”ge pengar till oljebolagen”? Skulle inte tro det.

Vad det gäller den obligatoriska inblandningen av biodrivmedel, den s k reduktionsplikten, stämmer det att Vänsterpartiet vill ha en mindre inblandning. Vi tror helt enkelt inte att bioråvaran kommer att räcka till för de mycket stora mängder biodrivmedel som fordras för att leva upp till kraven på reduktionsplikt för både vägsektorn och flyget. Vi tror att förnybara bränslen kan spela en roll i klimatomställningen, men inte i den utsträckning som Miljöpartiet har drivit fram i reduktionsplikten och de 21 planerna för fossilfrihet, som nästan alla bygger på en mycket stor användning biobränslen. Varifrån ska råvaran tas? Ska Sverige fortsätta att importera råvaror eller ska vi tillverka biobränslena själva? Ska vi använda egen råvara är risken uppenbar att en allt större del av svenska skogen kommer förvandlas till plantage för biodrivmedelsproduktion. Vilken är MPs lösning här?

Ska vi lösa klimatkrisen på ett organiserat sätt behöver vi också en politik för ökad jämlikhet och gemensamma lösningar där alla bidrar utifrån förmåga i omställningen. Här har tyvärr inte MP utmärkt sig som föregångare. Deras sju år i regering har präglats av en ekonomisk politik med ökade klyftor och ett januariavtal där Vänsterpartiet skulle utestängas från allt politiskt inflytande. Högerpolitiken känns också igen i de kommuner där MP styr med borgerliga partier, ex vis Stockholm.

Ska vi hitta de bästa lösningarna för klimatkrisen och de ökade orättvisorna förväntar jag mig en saklig debatt. Inte MP-halmgubbar som inte står pall för en enkel faktakoll.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

MP, berätta inte för V hur det röda hänger ihop med det gröna

Jag svarar Miljöpartiet i ETC. Läs mitt inlägg där eller nedan.

MP, berätta inte för V hur det röda hänger ihop med det gröna
ETC, 2022-02-16

Karin Svensson Smith (MP) har helt fel i att Vänsterpartiet skulle stödja sänkt dieselskatt. Vi har, tvärt om, avfärdat förslaget och lägger nu i veckan fram en motion med syfte att stoppa skattesänkningen. Kanske tänker Svensson Smith på Vänsterpartiets förslag om att kompensera personer som bor i glesbygd för höjda drivmedelspriser? Jag noterar att MP också har ventilerat sådana idéer, så kanske är det Svensson Smith som själv inte tycker att det är viktigt att boende på platser där det inte finns fungerande kollektivtrafik inte ska kunna kompenseras för höjda drivmedelspriser?

På temat drivmedel anser Vänsterpartiet att den obligatoriska inblandningen av biodrivmedel i bränsle, den så kallade reduktionsplikten, måste justeras utifrån vad som är hållbart för den biologiska mångfalden samtidigt som fler åtgärder måste vidtas för att minska transportsektorns utsläpp. Idag finns inte tillräckligt med bioråvara för att tillgodose ökade efterfrågan på biodrivmedel som reduktionsplikten kommer att medföra. Här är vi förvånade över att MP så oförblommerat ställt sig bakom denna gigantiska satsning på biodrivmedel. Varifrån ska allt biobränsle komma? Ska delar av vår skog offras för biodrivmedelsproduktion?

Svensson Smith faller också på eget grepp när hon påstår att klimatet kommit till korta hos Vänsterpartiet när det ställts mot andra intressen. Var det inte just det som skedde när Miljöpartiet styrde Sverige i regering under sju års tid? Vi kommer alla ihåg sveket Vattenfalls tyska kolinnehav som MP och S inte gjorde något för att avveckla.

Svensson Smith skriver fint om att prioritera hållbara transporter, men Miljöpartiet har skrivit fram infrastrukturpropositionen som i flera avseenden är i strid med våra klimatmål. MP har i regeringsställning aktivt ställt sig bakom de klimatskadliga motorvägsbyggena Förbifart Stockholm och nu senast Tvärförbindelse Södertörn. Andra kända exempel där MP valt makten före miljön är fossilgasterminalen i Göteborg, utökade militära miljöskadliga övningar vid Vättern, ja till Ceta-avtalet, subventioner till pälsindustrin på 60 miljoner kronor, röstat nej till Vänsterpartiets förslag om minskad köttkonsumtion och lagt ned den viktiga nyckelbiotopsinventeringen i skogen.

Svensson Smith skriver att järnvägen måste prioriteras på bekostnad av flyget. Men varför har Miljöpartiet drivit igenom ökade subventioner till flygindustrin på hela 16 miljarder kronor under pandemin, utan att järnvägen fått tillnärmelsevis så mycket pengar? Om Svensson Smith så önskar kan jag rada upp många fler exempel på där MP har svikit i miljöfrågor. Annars hoppas jag på att vi kan fokusera på hur vi tillsammans kan lösa några av Sveriges akuta miljö- och klimatutmaningar, för de är många.

Vi behöver ett modernt skogsbruk där kalavverkningar successivt fasas ut till förmån för skonsammare bruksmetoder. Gruvan i Gallok/Kallak måste stoppas – för att värna naturen och samernas rättigheter. Transportsektorn måste snabbt ställas om med både förändrat beteende och ökade satsningar på kollektivtrafiken och de klimatskadliga motorvägarna måste stoppas. Utbyggnaden av förnybar energi i hela landet måste skyndas på. Utfiskningen av våra hav måste stoppas, låt oss börja med ett förbud mot bottentrålning och ökat marint skydd. Detta är några exempel på de skriande miljöfrågor vi har att hantera här och nu.

Alla drabbas av klimatkrisen, men de med minst resurser drabbas hårdast. Det gäller såväl globalt som i Sverige. Vi har alla sett hur skogar brinner, åkermark förvandlas till öken, öar som läggs under havsytan och alltfler människor tvingas bli klimatflyktingar. Här i Sverige tvingas boende i miljonprogramsområden bli granne med motorvägar och boende på landsbygden ser sina skogar förvandlas till virkesåkrar. Därför handlar klimatomställningen lika mycket om social rättvisa som att rädda våra ekosystem. Det behöver inte Svensson Smith berätta för oss vänsterpartister.

Att rädda klimatet, våra ekosystem och samtidigt öka den sociala rättvisan – det är vad valet 2022 borde handla om. Jag hoppas vi kan räkna med MP i detta.

Jens Holm (V), Klimatpolitisk talesperson

Regeringen måste ta strid mot EU för att rädda Green Cargo

Regeringen måste ta strid i Bryssel för att rädda vårt gemensamt ägda godsbolag, Green Cargo. Mer hållbara godstransporter på järnväg är ett måste om vi ska klara klimatomställningen. Läs mitt inlägg i Publikt eller nedan.

Regeringen måste ta strid mot EU för att rädda Green Cargo
Publikt, 2022-02-10

Om Sverige ska klara målet att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent senast 2030 måste mer gods flyttas över från väg till järnväg. En väl fungerande statlig operatör för godstransporter är en viktig komponent för att det ska lyckas.

Green Cargo är svenska statens järnvägsoperatör för godstransporter, och spelar en mycket viktig roll i omställningen av transportsektorn. Över 95 procent av bolagets transportarbete sker med eldrivna tåg, som har minimal klimatpåverkan. Varje dygn kör Green Cargo 400 godståg i Sverige, vilket ersätter 9 000 dagliga lastbilstransporter i vägnätet. Ett tydligare exempel på klimatomställning i praktiken får man leta efter.

Men järnvägsbranschen har drabbats hårt av pandemin, och Green Cargo är inget undantag. Företaget har under en tid varit i behov av kapitaltillskott för att kunna göra nödvändiga investeringar och säkra den långsiktiga finansiella stabiliteten. Därför var det mycket glädjande att regeringen i september 2020 utlovade ett ekonomiskt stöd på 1,4 miljarder kronor, ett beslut som backades upp av partierna i Sveriges riksdag. Så agerar en ansvarsfull ägare. Hade Green Cargo haft ansvarsfulla privata ägare hade de garanterat gjort likadant.

Nu försöker emellertid EU-kommissionen stoppa stödet till Green Cargo, med hänvisning till EUs förbud mot statligt stöd. Detta trots att EU under pandemin har lättat på statsstödsreglerna under coronakrisen.

EU-beslutet går också helt stick i stäv med EUs egna målsättningar inom klimatpaketet ”Fit for 55”, som fastslår att utsläppen av växthusgas ska minska med minst 55 procent till 2030. EU pekar ut omställningen av transportsektorn som helt avgörande för att medlemsländerna ska nå sina mål. Hållbara godstransporter är i sammanhanget en bärande del och EU har satt upp målet att godstransporterna på järnväg ska öka med 50 procent till 2030.

Dessa mål är fullt möjliga att nå, men då måste vårt gemensamma järnvägsbolag för godstransporter kunna göra de nödvändiga investeringarna. Och för att kunna göra dem behövs ett kapitaltillskott från ägaren, det vill säga staten.

Under pandemin har svenska regeringen subventionerat flygbranschen med totalt 16 miljarder kronor. Flygbolaget SAS har fått miljardstöd i flera omgångar, trots att vi vet att ett ökat flygande är helt i strid med våra klimatmål. De besluten har EU inte haft några invändningar emot. Men när riksdag och regeringen vill stärka vårt gemensamt ägda järnvägsbolag för godstransporter lägger EU krokben. Det är oacceptabelt och hotar både våra klimatmål och jobben på Green Cargo.

Jag är förvånad över att näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson, S, infrastrukturminister Tomas Eneroth, S, och finansminister Mikael Damberg, S, har varit så passiva i frågan. De måste omedelbart slå näven i bordet och överklaga EU-beslutet. Varför ska flygbolagen få stödjas ekonomiskt men inte grundpelaren i de hållbara godstransporterna – Green Cargo?

Jens Holm
Riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ordförande i riksdagens trafikutskott

Inför nationellt betalsystem för alla publika elbilsladdare

Jag skriver idag om laddkrånglet och att regeringen lätt skulle kunna lösa frågan. Varför händer inget? Läs mitt inlägg hos Ny Teknik eller nedan.

Inför nationellt betalsystem för alla publika elbilsladdare
Ny Teknik, 2022-01-20

Det är inte lätt att göra rätt för den som har ett laddbart fordon. Ska elbilen laddas på en publik laddplats gäller det att ha koll på alla olika betalningsalternativ. Det finns nämligen en myriad av olika krångliga betalningssystem. Jag har själv stått och försökt ladda ned appar, swisha pengar och blippa med brickor vid offentliga laddstolpar, inte alltför sällan helt förgäves. Det är ett oerhört uppsplittrat och krångligt system för bilister som i dag vill köra ett laddbart fordon utan utsläpp.

Jag debatterade frågan om att få ett enkelt och enhetligt aktiveringssystem för de publika laddningspunkterna med dåvarande energiministern Anders Ygeman (S) i september 2020. I den debatten utlovade han en enkel betalningslösning inom ett halvår, det vill säga i mars 2021. Men så blev det aldrig. Något enkelt och enhetligt system för att aktivera de publika laddstolparna kunde ministern då inte presentera, trots att det hade gått över ett halvår sedan löftet avgetts.

Nu skriver vi januari 2022 och regeringen har ännu inte lyckats presentera en lösning för hur föraren av ett laddbart fordon på ett enkelt sätt ska kunna aktivera den publika laddstationen. Fortfarande krävs en mängd olika appar, brickor, registreringar och annat krångel för att kunna ladda bilen.

Detta är under all kritik och särskilt anmärkningsvärt när huvuddelen av de publika laddpunkterna byggts upp med statliga subventioner. Fler än 65 000 publika och ickepublika laddningspunkter har byggts upp med stöd statliga medel från det så kallade Klimatklivet. Det finns över 100 olika aktörer som ansvarar för de publika laddplatserna. Många av dem tycker att just deras betalningssystem är det bästa.

Varför har inte regeringen kopplat subventionerna till krav att användarbarhet för de publika laddstolparna? Nu har varje bidragstagare kunnat bygga upp sitt eget specifika system. Den miljömedvetne bilisten är den stora förloraren, som trasslas in i en uppsjö av olika betalningssystem.

I slutet av december presenterade regeringens elektrifieringskommission handlingsplanen för elektrifiering av de mest trafikerade vägarna i Sverige. I handlingsplanen ges frågan om fortsatt utbyggd laddinfrastruktur stort utrymme, men det finns inte ett enda konkret förslag på användarbarhet och enhetligt betalsystem för användaren.

Om inte regeringen agerar är det uppenbart att den snabbt växande skaran av elbilister i Sverige kommer att få fortsätta att dras med det laddkrångel som myriaden av olika betalsystem skapar.

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) är ordförande i Elektrifieringskommissionen. Han skulle lätt kunna lösa problemet med laddkrånglet genom att ta initiativ till ett nationellt betalsystem för alla publika laddningspunkter, precis som regeringen tidigare utlovat. Systemet skulle sedan kunna synkroniseras med andra länders betalningssystem. Målet borde vara att kunna ta elbilen från Sundsvall till Paris utan krångel vid laddplatserna.

Men i stället för att agera fortsätter regeringen att utreda, i takt med att frustrationen hos landets elbilister växer. Det är dags att gå från ord till handling – lös laddkrånglet nu.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Trafikverkets förslag är provocerande

Jag skriver i Altinget idag om Trafikverkets undermåliga förslag till infrastrukturplan. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Trafikverkets förslag är provocerande
Altinget, 2022-01-10
De beslut vi fattar i dag är avgörande för hur våra barn och barnbarn ska kunna hantera framtidens utmaningar. Det stämmer i synnerhet på beslut om infrastruktur. Trafikverkets förslag till infrastrukturplan 2022-2032 (presenterat 30/11-21) borde därför få fler än trafikpolitiker att dra öronen åt sig. För trots att riksdagen har beslutat att transportsektorns utsläpp ska minska med 70 procent till 2030 föreslår Trafikverket en mängd investeringar som kommer att öka vägtransporterna och därmed utsläppen. Viktiga järnvägssatsningar skjuts på framtiden och de statliga investeringarna i cykelinfrastruktur är helt otillräckliga.

Provocerande förslag
Viktiga investeringar som fyrspår mellan Stockholm och Uppsala, dubbelspår från Gävle till Sundsvall och Härnösand, färdigställandet av Norrbotniabanan, bättre tågförbindelser till Norge, fyrspår från Alingsås till Göteborg och nya stambanor för höghastighetståg skjuts ännu längre på framtiden. Underhållet av befintlig järnväg kommer fortsätta att vara eftersatt, inte minst våra regionala järnvägar samt viktiga Inlandsbanan som riskerar att förfalla under den kommande tioårsperioden. Även delar av vägnätet, inte minst i glesbygd, kommer att fortsätta att förfalla om Trafikverkets förslag går igenom.

Ur det perspektivet är det direkt provocerande att Trafikverket samtidigt föreslår ett snabbspår för att bygga en helt ny motorväg i Stockholm. Tvärförbindelse Södertörn, som den kallas, kommer kosta 16 miljarder kronor och har avfärdats av Naturvårdsverket på grund av de ökade utsläppen som en ny motorväg på Södertörn skulle medföra. Tvärförbindelse Södertörn är inte den enda motorvägen i Trafikverkets plan, nya leder kring Förbifart Stockholm och motorväg E22 i Blekinge/Skåne är andra exempel på dyra motorvägsprojekt.

Det är obegripligt att Trafikverket, mitt i en klimatkris, föreslår en miljardrullning till nya motorvägar samtidigt som man låter järnvägen förfalla. Men vårt statliga verk gör det som de blivit tillsagda att göra av regeringen. Den tidigare S/MP-regeringen har gett Trafikverket i uppdrag att presentera en infrastrukturplan som inte får kosta mer än 799 miljarder kronor och där ”lagt kort ligger”, ska gälla. Det senare innebär att om en motorväg en gång har nämnts i en tidigare infrastrukturplan måste den finnas med i nästa.

Infrastrukturplanen är Sveriges största investeringsplan. Det vi lägger pengar på nu kommer att påverka generationer framöver. Trafikverkets förslag är nu ute på remiss och ska slutligen antas av regeringen, troligen innan sommaruppehållet i juni. En regering som tar klimatutmaningen på allvar måste därför våga lyfta ut kostsamma och klimatfarliga motorvägsprojekt. Den ekonomiska ramen behöver också utökas. Vi i Vänsterpartiet föreslår att 170 miljarder extra förs in i infrastrukturplanen, främst till järnvägssatsningar och cykelinfrastruktur samt ett bättre underhåll av befintlig infrastruktur. Vi vill också se att regeringen följer riksdagens beslut och inkluderar satsningar i laddinfrastruktur för elfordon och nya isbrytare i planen.

Dessutom anser vi att de nya stambanorna för höghastighetståg ska byggas, men att det ska ske som ett separat lånefinansierat projekt. På så sätt skulle den nya järnvägen kunna byggas färdigt till i början av 2030 och pengar som i dag ligger inom plan skulle kunna frigöras till nya investeringar. Med lånefinansiering och större ekonomisk ram skulle vi också ha råd till att kraftfullt bygga ut cykelinfrastrukturen i Sverige. Cykel är det enda trafikslag som har ökat under pandemin, och det ökade cykelintresset ska vi möta med nya och säkra regionala cykelstråk finansierade med statliga medel.

”Klart att det går”
Jag kan konstatera att svenska politiker vid 1800-talets mitt var mer framsynta än dagens regering och trafikverk. Mellan 1855 och 1870 byggde Sverige Västra- respektive Södra stambanan, 100 mil helt ny järnväg mellan Stockholm och Göteborg och Stockholm och Malmö. Bygget innebar en gigantisk investering med nästan helt upplånade medel för ett då fattigt land i norra Europa. Bygget av stambanorna skulle snart följas av mer järnväg och skulle snart revolutionera Sverige och ta oss från att vara ett av Europas fattigaste länder till en välfärdsstat i toppklass.

Det gick då och det är klart att det går i dag. I dag är utmaningen inte bara att ge oss bättre kommunikationer, utan också att göra detta inom klimatets ram. Genom att undvika nya motorvägar, lånefinansiera de nya stambanorna och satsa 170 miljarder mer på hållbar infrastruktur kan vi göra det igen. Att bygga en modern och hållbar infrastruktur inom klimatets ram – det är vår tids stora utmaning. Låt oss göra det inte bara för oss själva, utan för våra barn och barnbarn.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och ordförande i riksdagens trafikutskott

Vansinne att satsa på en ny dyr motorled

Vi skriver om Tvärförbindelse Södertörn idag, en ny klimatfientlig och dyr motorväg i Stockholm. Den tänker vi stoppa. Istället vill vi lägga pengarna på kollektivtrafiken, bl a en helt ny språväg på Södertörn. Läs mer hos ETC eller nedan.

Vansinne att satsa på en ny dyr motorled
ETC, 2021-12-09
Den 30 november ­presenterade Trafikverket sitt förslag till nationell plan för transportinfrastruktur 2022–2033. Förslaget innebär att den kontroversiella motorleden Tvärförbindelse Södertörn nu får full finansiering och bygget kan påbörjas så tidigt som om ett år. För oss i Vänsterpartiet är denna prioritering helt oacceptabel i det klimatnödläge som vi befinner oss i.
Det är uppenbart att Trafikverkets förslag misslyckas med att väva in klimathänsyn i infrastruktur­planeringen. Trafikverket talar med kluven tunga när man påstår att infrastrukturinvesteringarna bara har en försumbar effekt på klimatutsläppen, medan myndigheten i sin egen analys av Tvärförbindelsens effekter anger att den kommer att öka utsläppen.

Myndighetens bristande klimatinsikt har fått stark kritik från trafikforskare som betonar den styrande effekten som infrastrukturinvesteringar har: om man bygger vägar ökar biltrafiken, om man däremot ökar järnvägskapaciteten får man mer tågtrafik som följd.

Trafikverkets planering baseras på prognoser som visar på ökade transporter. Vänsterpartiet vill istället se en målstyrd planering som utgår från det faktum att vi snabbt behöver få ner våra utsläpp för att ha en chans att klara Parisavtalets mål. Vårt nationella mål för transportsektorn, en utsläppsminskning på 70 procent till 2030, blir ouppnåeligt med de nuvarande prioriteringarna som gynnar ökad biltrafik.

Tvärförbindelsens prislapp bedöms att bli nästan 16 miljarder kronor. Samtidigt anger Trafik­verket att de har fått så små anslag för underhåll att det befintliga vägnätets och järnvägens funktionalitet inte kan behållas. Detta är en felprioritering. För att ställa om transportsektorn behöver vi helt enkelt tänka om och tänka rätt – slopa alla klimatskadliga projekt och ersätta dem med satsningar på järnväg, kollektivtrafik och cykling istället.

Det är inte bara miljörörelsen som har kritiserat Tvärförbindelsen. Även den statliga myndigheten Naturvårdsverket har beskrivit projektet som olämpligt och oförenligt med klimat- och miljö­målen. Förespråkarna av Tvärförbindelse Södertörn hävdar att motorleden behövs för att transportera godset till och från den nya hamnen Norvik i Nynäshamn. Hamnen riskerar att göra trafik­situationen på Södertörn ohållbar i och med godset förväntas gå med lastbilar på Södertörns vägar.

Vänsterpartiet vill naturligtvis också ha en bra trafiksituation på Södertörn, och därför behöver transporteffektiva och klimat­vänliga lösningar främjas. Därför vill vi bygga dubbelspår hela vägen till Nynäshamn, vilket gynnar både gods- och pendeltågstrafiken. Stockholms Hamnar har redan försett Norvik med en spårförbindelse. Vi vill också skapa förutsättningar för regional sjöfart i hela Mälardalen för att få godset hela vägen fram till mottagarna. För persontrafiken vill vi bygga ut den kommande Spårväg Syd från Flemings­berg till Haninge. Det finns hållbara alternativ att välja.

Trafikverket planerar utefter de direktiv som de får från regeringen, och byggandet av Tvä­rförbindelsen är ett politiskt beslut. Vi kan inte bygga vår framtid med gårdagens lösningar. Regeringen behöver vara modig och börja prioritera klimatet istället för bilprojekt som är förlegade redan innan de börjar byggas.

Jens Holm (V) ordförande i riksdagens trafikutskott

Anna Sehlin (V) oppositionsregionråd i Region Stockholm

Rikard Hjort Warlenius (V) vice ordförande i trafiknämnden i Stockholms stad

Mats Einarsson (V) gruppledare i Botkyrka

Åsa Bååth (V) gruppledare i Haninge

Nujin Alacabek (V) oppositionsråd i Huddinge

Bernt Månsson (V) gruppledare i Nynäshamn