Frihandel ingen dogm

Jag och Håkan Svenneling skriver idag i Dagens Industri om handels- och investeringsavtalet CETA. Handelsminister Ann Linde hade ett inlägg tidigare i tidningen som vårt inlägg är ett svar på. Läs där eller nedan.

På tal om CETA, idag någon gång efter kl 13.00 debatterar jag CETA och miljön med just Ann Linde. Följ på riksdagen.se Läs min interpellation.

Frihandel ingen dogm, Ann Linde
Dagens Industri 2016-08-25
Handelsminister Ann Lindes (S) inlägg (Di Debatt 22/8) är fullt av självklarheter och plattityder. Självklart är det bra att länder handlar med varandra, men handelsministern tycker uppenbarligen att den så kallade frihandeln ska användas som dogm och överordnas allt annat.

Det kommer tyvärr att bli konsekvensen om handels- och investeringsavtalen TTIP (med USA) och CETA (med Kanada) går igenom. Att motståndet mot dessa växer är bra och fullt rimligt. Till och med Hillary Clinton och demokraterna i USA har fått upp ögonen för handelsdogmen och kräver att framtida handelsavtal inte får köra över arbetsrätt och miljölagstiftning, samt motsätter sig utomrättsliga domstolar på storföretagens premisser.

Det Ann Linde undviker att berätta är att både TTIP och CETA inte bara är enkla handelsavtal, de är också investeringsavtal, som ska kopplas till särskilda investeringsskyddsdomstolar.

Domstolarna kommer endast att vara öppna för bolag att stämma stater om framtida vinster hotas, inte det omvända. Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Det borde Ann Linde svara på.
Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns redan kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen.

Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften.

Så var till exempel fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget med oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget Transcanada, som hade planerat bygget, svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med Naftaavtalets domstol som grund.

Dessutom har förhandlingarna om TTIP och CETA förts i total lönndom. Vi riksdagsledamöter uppmanas åka ned till Bryssel för att ta del av det hemligstämplade materialet. Det är en demokratisk skandal i både form och innehåll. Att högern är såld på handelsdogmen kan vi förstå, men när socialdemokratiska ministrar också är det är det illa.

Gärna mer handel, men inte till priset av lägre ambitioner och en urholkad demokrati. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiva initiativ är inte vad Sverige, Europa eller Nordamerika behöver.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker (V)
Håkan Svenneling, riksdagsledamot och handelspolitisk talesperson (V)

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig

 

Fartblinda

Fartblinda
Recension: Fartblinda, Carolina Neurath.

Fartblinda; en spänningsroman om det fula spelet som krävs för att få aktiekurserna att stiga till höjderna, bonusar att slå rekord och champagnen att sprudla. Det är iallafall den dramatiska berättelsen som Svenska dagbladets ekonomireporter Carolina Neurath tecknar i sin debutroman. Det skulle kunna vara HQ-bank eller någon av de svenska bankerna under 1990-talets bankkris.

Men det här är fiktion och överlag bra sådan. Det är spännande och som sommarläsare med tid vill man ständigt vända nya blad för att följa den grävande reportern Beatrice Farkas komma allt närmare sitt stora avslöjande av den vilt spekulerande Stockholmsbanken.

Visst kan man ha synpunkter på några av bokens personer, hur de gestaltas. Jag tänker särskilt på huvudpersonen Peder af Rooth. Vad får honom att verkligen gå så långt som han gör? Endast förblindad av Mammon? Det räcker inte helt som förklaring.

Men, annars; Fartblinda rekommenderas till alla som vill ha en bra spänningsroman i hängmattan. Dessutom en stenhård kritik mot bankerna, finansbranschen och inte minst det gubbvälde som fortfarande råder där.

Jag läste f ö Fartblinda i mobilen, nedladdad som e-bok från biblioteket. Funkar hur bra som helst tycker jag. En mobil har man ju alltid med sig, vilket inte är fallet med en bok. Man läser mer och oftare helt enkelt. Dessutom kan man läsa i mörkret t ex i tält eller nattågskupéer.

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium

Jag skriver idag på Aktuell Hållbarhet om Miljömålsberedningens slutbetänkande. Visst är det märkligt, och olyckligt, att man sänker målsättningarna för trafiksektorn? Och varför ska flyget helt friskrivas från klimatåtaganden? Läs inlägget där eller nedan.

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium
Aktuell Hållbarhet, 2016-06-27
Matilda Ernkrans (S) och Stina Bergström (MP) skriver att de är stolta över det slutbetänkande som Miljömålsberedningen lämnar över till regeringen (Aktuell Hållbarhet 22/6). Det är vi också. Med Miljömålsberedningens båda betänkanden får vi äntligen ett långsiktigt mål om nollutsläpp i Sverige, senast 2045, en klimatlag och klimatpolitiskt råd som ska se till att alla politikområden tar klimatansvar.
Med det senaste betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen. Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bland annat genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött.

Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Men det är ett stort tillkortakommande att betänkandet föreslår en sänkt ambition för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog sänkta utsläpp från vägtransporterna med 80 procent och konstaterade att det fanns teknisk potential för en minskning med 90 procent till 2030.

I beredningen fanns det enligt mig en bred uppslutning kring att minska utsläppen med minst 80 procent. Det var endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till målet och till slut blev det så att beredningen lyssnade på partiet som ville minst och FFF-målsättningen frångicks. Det håller inte om vi ska nå den omställning som behövs. Vi har fortfarande inte hört några argument för hur den här ambitionssänkningen gynnar miljön.

Det förvånar mig också att S och MP ställde sig bakom att varken sätta mål eller vidta åtgärder i Sverige för att minska flygsektorns utsläpp. Flyget har några av våra snabbast växande utsläpp och de har mer än fördubblats de senaste 20 åren.

Redan klimatberedningen från 2008 konstaterade att det krävs åtgärder nationellt för att komma åt flygets utsläpp och det har införts i länder som Storbritannien och Tyskland. Det skulle till exempel vara en ren flygskatt, men även full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för sektorn skulle bidra till kraftigt minskade utsläpp från flygsektorn i Sverige. Varför flygsektorn helt ska friskrivas från klimatåtaganden är för mig ett mysterium.

I takt med ökad internationell handel produceras allt mer av det vi konsumerar i Sverige någon annanstans än inom landets gränser. Det betyder att de utsläpp vi är ansvariga för genom vår konsumtion sker på annan ort och dessa är i dag större än Sveriges territoriella utsläpp. Naturvårdsverket skrev 2015 i en rapport att det finns behov av mål för konsumtionens utsläpp och det har också uttryckts av beredningens experter och sakkunniga samt Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Det är tyvärr inte heller omhändertaget av beredningens majoritet.

Det är viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser för klimatet. Därför står vi bakom Miljömålsberedningens betänkanden, men inte helt utan reservationer. Sänkta ambitioner på transportområdet, att flyget friskrivs och att det inte tas ansvar för de konsumtionsrelaterade utsläppen är exempel på områden där vi inte delar beredningens slutsatser.

Nu är det upp till regeringen att omsätta beredningens förslag i praktiken. Det står varje regering fritt att lägga förslag som går utöver det beredningen föreslagit, vilket behövs på de ovan nämnda områdena. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer arbeta mot och vi hoppas att Matilda Ernkrans och Stina Bergström är med oss i detta.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Oligarkerna – avskräckande om kapitalism

Recension: Oligarkerna av Claes Ericson är en dramatisk, nästan genomgående upprörande, men antagligen helt sann berättelse om världens sannolikt mest omfattande privatiseringsexperiment; Sovjetunionens snabba förvandling från vad det var till dagens helt fossiluppumpade rövarkapitalism. Genomgående är hur ett fåtal personer i olika vågor av utförsäljningar eller ibland rena bortslumpanden kunnat bli så sanslöst rika bara genom att ha de rätta kontakterna, varit tidigare kommunistbyråkrater eller, som i ett fåtal fall, genom skicklig entreprenöriell verksamhet.

OligarkernaSamhällsnyttan i denna omdaning har varit obefintlig, såvida man inte tycker att meningslös lyxkonsumtion är nåt att stoltsera med (Prada och Gucci lär ha större utbud av skor och väskor i Moskva än i Milano) eller att det är en del av en nations stolthet att ha superrika som har så mycket pengar att man beställer hämtmat med flyg från favoritrestaurangen i London ett par hundra mil bort. Så hungrig var nämligen superrike Roman Abramovitj, god för drygt 23 miljarder dollar, enligt Claes Ericson. Och endast den bästa hämtmaten är god nog för en oligark som också är ensam ägare till fotbollslaget Chelsea, världens största yacht, lyxvåningar på världens dyraste adresser och ett antal jetflygplan (varav en Boeing 767). Att nästan alla oligarker gjort sin karriär inom klimatförstörande verksamhet som olja och fossilgas gör inte saken bättre.

I det ryska privatiseringsexperimentet kan vi spegla oss själva. Visst, skillnaden är stor, men även i Sverige har förskolor, vårdinrättningar, äldreboenden och annan offentlig verksamhet slumpats bort helt igenom av ideologiska skäl. Privatiseringens etymologiska rot gör sig påmind även hos oss; från latinets ”privare” = beröva. Alla som gråter krokodiltårar (jag gör det) över Putins totalitära omnipotens ges en förklaring i Oligarkerna. Den stora majoriteten av ryssarna är förbannade eller åtminstone bittra över vad som hänt med deras land, kanske känner de sig just berövade på något. In kommer en man av tradition och handlingskraft och, ja resten ser vi med egna ögon…

Invändningen mot denna recension studsar tillbaka som en fotboll mot en vägg; så det var bättre förr? Nej. Men kanske är det som en rysk affärsman säger i boken: ”Allt Marx berättade för oss om kommunismen var falskt. Men det visar sig att allt han sa om kapitalismen är sant” (s 319).

Oligarkerna rekommenderas till alla som vill lära sig något om vår tid. Och avskräckas.

Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer

Jag skriver svar på DN-debatt om den klimatstrategi som föreslagits av Miljömålsberedningen. Läs där eller nedan.

Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer
DN-debatt, 2016-06-17
Sex av sju partier samt ordförande i Miljömålsberedningen presenterar på DN-Debatt (18/6) delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram långsiktiga klimatmål. I mars lade vi fram ett gemensamt betänkande med förslag på nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken.

I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi för nollutsläppen till 2045. Men, även om det finns mycket bra, kommer det inte vara den här strategin som gör den omställningen.

Jag noterar att artikeln lägger stort fokus på transportsektorn. Det är paradoxalt när just det här betänkandet föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet. Betänkandet frångår nämligen den tidigare ambitionen om att minska vägtransportutsläppen med 80 procent till 2030, i enlighet med förslaget från utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF). FFF-utredningen har varit utgångspunkten både för den nuvarande, men också den tidigare borgerliga regeringens transport- och klimatpolitik. Även i våra förhandlingar i Miljömålsberedningen hade vi en majoritet för att följa just målet om en minskning med minst 80 procent i transportsektorn. Men, enligt min bedömning, var det ett av de borgerliga partierna som plötsligt satte sig på tvären och ambitionsnivån sänktes. Det var det partiet som ville minst för klimatet som fick sätta målet. Det håller inte.

Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra så kallade flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Jag hade önskat att vi hade kunnat vara överens om det grundläggande; nämligen att när vi ska minska utsläppen här i Sverige gör vi också det helt och hållet på hemmaplan, utan kredittrixande.

Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och närmar sig nu nivån för våra 4,5 miljoner privatbilar. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt. Sverige behöver ta vårt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Att beredningen i det här läget helt avstår från målsättningar och åtgärder mot flygets utsläpp är ett stort tillkortakommande. För mig är det helt obegripligt varför just flygets utsläpp ska vara helt befriat från klimatåtaganden. Återigen har det parti med lägst ambitioner fått diktera villkoren.

Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta dem som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet. Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram förslag som går utöver Miljömålberedningens, något vi i Vänsterpartiet kommer att verka för.

Spänningsroman om kampen mot kolbolagen

Recension: Gray Mountain av John Grisham.

GrayMountainDen unga juristen Samantha Kofer blir av med toppjobbet i New York och och ser volontärsuppdraget på rättshjälpsbyrån i kolbältet i Appalacherna, USA, som en mellanstation innan nästa steg på karriärsstegen ska tas. Men att kämpa mot skrupellösa kolbolags miljöförstöring och för arbetarnas rättigheter får Samantha att glömma det glamorösa New Yorklivet.

Gray Mountain är en spännande roman om Davids kamp mot Goliat, om värdet att kämpa för något. Egentligen slutar den där historien verkligen börjar hetta till. Men Grisham är ju mästare på att spotta ur sig spänningsromaner, så vem vet snart kommer kanske en uppföljare?

Rekommenderas, även om långt från perfekt.

Ja, det där var en recension. Tidigare har jag bara lagt ut recensioner på Facebook, men nu kommer de troligen ut även här på bloggen.

Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol

Skriver idag på Svt debatt om att fasa ut Vattenfalls brunkol. Läs där eller nedan.
Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol
Svt debatt, 2016-05-24
”Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet”, skriver Jens Holm (V).

Idag samlas riksdagspartierna till debatt i om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vi är nog relativt överens om att inköpen av kolkraftverken liksom det senare köpet av Nuon i Nederländerna var gigantiska felinvesteringar. Men oavsett historien är det här nu innehav som vi ansvarar för och måste hanteras.

Regeringspartierna hävdar att de inte kan stoppa Vattenfalls affär av miljöskäl. Det är fel. Vattenfalls nuvarande ägardirektiv ska både affärsmässighet och miljömässigt hållbar energiproduktion vara vägledande för verksamheten. Det är en medvetet vid instruktion till företaget. Riksrevisionen har i sina granskningar av den statliga styrningen av Vattenfall konstaterat att regeringen kan och borde styra bolaget mer kraftfullt än idag. Och regeringen kan, som ensamägare av bolaget, när som helst precisera bolagets inriktning. Ett antal tunga forskare på områdena bolagsstyrning och associationsrätt har de senaste veckorna gjort liknande bedömningar.

S och MP:s hållning blir ännu mer märklig om man beaktar att partierna så sent som oktober 2014 just gav bolaget tydliga miljödirektiv då man kom överens om att Vattenfall inte skulle få öppna nya gruvor för brunkol. Hur kommer det sig att regeringspartierna för mindre än två år sedan kunde ställa tydliga miljökrav på bolaget, medan man idag total avsvär sig ansvaret? Jag kan inte dra annan slutsats än att Socialdemokraterna och Miljöpartiet internt är oense och istället stoppar huvudet i sanden.

Vattenfalls ordförande Lars G Nordström konstaterade häromveckan att det är regeringen som har hela ansvaret för affären: ”Regeringen äger bolaget Om den inte vill sälja kan den säga det.” (DI 10/5) Regeringen har alltså ansvaret och borde ta det. Men näringsminister Mikael Damberg påstår att även om brunkolet successivt skulle avvecklas skulle det inte göra någon nytta; utsläppen är ju en del av EU:s utsläppshandelssystem. Men det håller inte heller.

Jag var själv med och förhandlade om utsläppshandelssystemet, EUETS, under min tid i EU-parlamentet. Den som tror att ett så stort borttagande av utsläpp som nedläggning av fyra av Europas största utsläppskällor i handelssystemet inte skulle ha någon betydelse har helt enkelt fel. Handelssystemet är konstruerat av politiker, inte av robotar.

Det finns möjligheter att rigga om systemet utifrån förändringar i verkligheten. Så har nyligen också skett när EU:s ministerråd beslutade att tillfälligt plocka bort 900 miljoner ton koldioxid från systemet samt inrätta en reserv där ytterligare utsläppsrätter kan läggas i händelse av stora överskott.

Det förtjänar också att påminna om att det inom handelssystemet går att annullera det överskott på utsläppsrätter som kan uppstå vid en nedläggning, vilket för övrigt ska vara regeringens politiska linje. Jag är helt överens med professor Johan Rockström som på temat skriver: ”Det innebär därför, som jag ser det, att det självklart är så att när kolet lämnas kvar i marken (då Vattenfall fasar ut brunkolsverksamheten) så måste även utsläppsrätterna begravas i marken. Det är ett moraliskt val, som är fullt möjligt att ta.” (Svd 2/5-16).

Att höra socialdemokratiska och miljöpartistiska ledande politiker göra sig själva till marionetter i ett större marknadsspel är beklämmande. Istället för att ta klimatansvar gömmer man sig bakom efterhandskonstruktioner och bortförklaringar. Det är inte ansvarsfullt. De senaste månaderna har varit de varmaste någonsin. Den stora skogsbranden härjar fortfarande i Kanada och alltmer pekar på att orsakerna är klimatrelaterade.

I Paris kom världens länder överens om att klimatförändringen ska hållas långt under två grader. Det innebär att alla länder måste göra mer, inte minst vi i de industrialiserade länderna. Skulle Vattenfall sälja sina fyra kolkraftverk och fem dagbrott för brunkol vet vi att de nya ägarna, EPH, skulle fortsätta utvinningen så länge som de bara kan.

Nya gruvor skulle sannolikt öppnas, helt i strid med regeringspartiernas överenskommelse, och vi skulle kunna vänta oss utsläpp på över en miljard ton de närmaste decennierna. Det är mer än 20 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Näringsminister Mikael Damberg (S) säger att Vattenfalls brunkolsaffär ska granskas noggrant. Skandaler likt Nuoninköpet ska inte upprepas. Det är bra. Men Damberg bereder nu vägen för en skandal av Nuonska mått. Att inte sälja utan istället successivt avveckla Vattenfalls brunkol kommer vara det viktigaste klimatbeslutet den här regeringen kommer fatta.

Vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkligen stå med ansvaret för att ha möjliggjort för utsläpp på mer än 20 gånger Sveriges årliga. Att man var regeringen som skrev under Parisavtalet för ett halvår senare säga till omvärlden att kolet ska fortsätta brytas? Att nya steg mot planetens undergång kunde tas? Jag hoppas verkligen inte det. Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet.

Jag är medveten om att det tar tid att ställa om energisystem. Men Tyskland har redan kommit på god väg i sin Energiewende och den tyska regeringen har identifierat brunkolsanläggningarna som avvecklingsbara. Vi i Vänsterpartiet föreslår därför att Vattenfalls planerade försäljning ställs in och att näringsministern istället samlar alla demokratiska riksdagspartier för samtal kring hur den Vattenfalls brunkolsverksamhet successivt ska kunna avvecklas.

Det vore att ta ansvar både den ekonomiska driften av vårt lands största statliga bolag samt för klimatet.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik

Skriver svar om TTIP och miljön till Aktuell hållbarhet. Läs via länken eller nedan.

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik
Aktuell hållbarhet, 2016-05-23
Christoffer Fjellner (M), EU-parlamentariker, försöker med konststycket att göra handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, till ett verktyg för att rädda miljön (Aktuell Hållbarhet 19/5). Men miljöskydd och rädda klimatet är inga uttryckliga ändamål med TTIP. Tvärt om varnar miljörörelsen för att TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik.

1. Greenpeaceläckan var visst intressant. För första gången kan allmänheten (inte bara förhandlare och vissa politiker i hemliga läsrum) läsa USA:s position i förhandlingarna. Där framgår klart att EU inte har kommit någon vart i att få gehör för till exempel försiktighetsprincipen, ett av fundamenten för en välfungerande miljöpolitik. Fjellner talar om EU:s förhandlingsposition, men det är ju det slutgiltiga avtalet som gäller. Och hittills finns inte försiktighetsprincipen inskriven i någon av de konsoliderade texterna, alltså förslag till gemensam avtalstext.

2. Det så kallade regulativa samarbetet ligger fast. Fjellner verkar tycka att det är bra. Själv delar jag svenska Kemikalieinspektionens oro kring att en progressiv kemikaliepolitik kommer att försvåras när alla nya lagförslag på till exempel kemikalieområdet måste passera en transnationell instans och där förbud måste motiveras bland annat ur handelsperspektiv. Det regulativa samarbetet kommer kanske inte förbjuda oss från att lagstifta, men effekten ”paralysis by analysis” (kritik från konsumentorganisationer i Nordamerika) är tillräckligt illa. Det är inte så konstigt då de har upplevt effekter av den amerikanska myndigheten OIRA som i förväg granskar alla lagstiftningsförslag. Vid upprepade tillfällen har progressiv lagstiftning på framförallt miljö-, arbetsmiljö- och hälsoområdet stoppats.

3. Fjellner svarar fortfarande inte på varför det behövs ett extra skydd för företagens vinster/investeringar. Varför ska en utomrättslig investeringsdomstol upprättas? Vad är det för fel med EU:s och USA:s nuvarande lagar kring företagsetableringar? Erfarenheten hittills kring så kallade investeringsskydd/ISDS är att miljö- och folkhälsa ofta är grunder som storföretag stämmer stater på. Det kan handla om planen för förnybar energi i Ontario (Kanada), förbudet mot fracking i Quebec (Kanada), Obamas stopp för oljeledningen XL Keystone, Indiens solenergistrategi, Tysklands kärnkraftsavveckling och landets nya miljökrav på kolkraftverk (de två senare stämningar av Vattenfall).

I vissa av dessa fall har redan miljön förlorat, andra är ännu inte avgjorda. Men trenden i världen är att storföretagen i allt större utsträckning använder sig av möjligheten att stämma stater. Enligt den senaste statistiken från FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD har staterna vunnit färre än 40 procent av fallen, drygt 50 procent förlorade de eller tvingades göra upp i godo i de 356 fall av internationell tvistelösning med investeringsskydd som avklarats fram till 2014. Statistiken är i sig inte det avgörande, men det säger något om styrkeförhållandena. Grundproblemet är att storföretag med investeringsskyddet får rätt att sätta sig över demokratiskt fattade beslut.

4. Frågan varje miljövän bör ställa sig är: Blir det lättare eller svårare att föra en progressiv miljö- och klimatpolitik med ett avtal som så ensidigt fokuserar på handel och konkurrens som fallet med TTIP? För mig är det uppenbart att TTIP kommer att försvåra en progressiv politik på området. Jag noterar också att den samlade miljörörelsen i både EU och USA gör ungefär samma bedömning som jag i det avseendet.

Att stoppa kemikaliehotet, rädda den biologiska mångfalden och förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring är akuta utmaningar vi står inför. Här behövs progressiva stater som kan gå före och inspirera andra. Det behövs också internationellt samarbete med just värnandet om miljön som grund. Att, som Fjellner, påstå att TTIP är ett verktyg för att möta just de utmaningarna tycker jag är lika logiskt som att verka för solenergi i en klubb för kärnkraft. Det går helt enkelt inte ihop. Och det tror jag Fjellner egentligen vet.

Internationell handel är viktigt, men den måste tydligt regleras. I ett sådant regelverk måste det vara klart och tydligt att viktiga politikområden som miljöhänsyn och folkhälsa måste överordnas företagens önskemål om att fritt handla och investera. Den som inte är överens om det ger i princip upp hoppet om att rädda vår planet.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker