Privatiseringar ledde till tågkaos i Sverige

Vi skriver i Aftonbladet. Läs vårt inlägg där eller nedan.

Privatiseringar ledde till tågkaos i Sverige
Aftonbladet, 2022-08-22

”Tågstrul” har blivit ett begrepp, ett återkommande och nästan naturligt inslag i mångas vardag. Men det behöver inte vara så. Med andra politiska beslut kan vi få en annan tågtrafik. En trafik som går att lita på.

Tekniskt fel, signalfel, växelfel, sen vändning, lövhalka. Den som tågpendlar får lägga många nya ord till sin vokabulär, i väntan på nästa avgång. Den här sommaren har personalbrist varit en av de vanligaste illavarslande termerna på informationstavlor runtom i landet. I tidningarna har vi kunnat läsa om hur lokförare flyr SJ på grund av scheman som gör det omöjligt att få ihop livspusslet. Arbetsmiljön för personalen på tågen blir allt sämre, enligt facken.

Det är inte konstigt att vi har hamnat här. När allt är till salu och marknaden tillåts sitta i välfärdens förarhytt är det alltid personalen som hamnar i kläm. Löner och arbetsvillkor är det första som offras när företag ska konkurrera med varandra, om sådant som vi tidigare ägde och styrde gemensamt. Vi har sett det i vården, i skolan, i äldreomsorgen, och vi ser det nu i kollektivtrafiken.

Kinesiska MTR, det bolag som lyckats vinna flest upphandlingar när den spårbundna trafiken sålts ut, har på kort tid skaffat sig ett rykte som en usel arbetsgivare i branschen. Personal vittnar om stökig schemaläggning, obligatorisk utbildning på fritiden och en osund tystnadskultur. Men det är inte bara trafiken som marknaden har misslyckats med. Privatiseringarna av järnvägsunderhållet har i hög grad bidragit till de förseningar och inställda avgångar som vi dras med i dag.

Både Trafikverket och Region Stockholm har reducerats till upphandlare av kontrakt, underhållet är splittrat och ingen har ett helhetsansvar. De effektiviseringar som avregleringen skulle leda till har uteblivit, det konstaterades bland annat i en statlig utredning av järnvägsunderhållet som blev klar för två år sedan.

Ett av de mest skrämmande exemplen på privat inflytande över spåren är det nya signalsystemet på röda linjen i Stockholm, som skulle rusta upp tunnelbanan och möjliggöra tätare turer. Projektet kantades av problem och Region Stockholm rev till slut avtalet med företaget som skulle leverera systemet. Trots att stora delar av de utlovade förbättringarna på linjen inte kommit på plats tvingades regionen att betala en halv miljard kronor i skadestånd till leverantören.

I februari förra året spårade ett godståg ur vid Häggvik strax norr om Stockholm, i över 100 kilometer i timmen. Tack och lov skedde olyckan inte på dagtid. Nyligen kunde Statens haverikommission konstatera att det fanns tecken på sprickbildning i rälsen på platsen. ”De materiella skadorna på infrastrukturen blev omfattande”, skriver myndigheten i sin rapport. Händelser likt dessa måste ses som gigantiska varningsklockor, och kvitton på att järnvägsunderhållet måste återtas av det offentliga så snart som möjligt.

Privatiseringarna har gått långt och vi inser att det här inte går att förändra över en natt. Men regionerna bör omedelbart börja planera för trafik i egen regi på sikt. Kompetens behöver byggas upp för att kunna lägga egna bud i upphandlingar i ett första steg. I Stockholm ser vi skärgårdstrafiken samt kundservice och kontrollpersonal i kollektivtrafiken som lämpliga verksamheter att börja med att ta tillbaka i egen regi, för att långsiktigt bygga upp det högerpartierna ägnat decennier åt att rasera.

Marknaden har fått chansen, och har visat att den inte kan lösa problemen på de svenska järnvägarna. Det är hög tid att vi tar tillbaka kontrollen över tågtrafiken. Punktligheten måste upp och biljettpriserna måste ner. Vi måste skapa en trafik som går att lita på, både för resenärernas och för klimatets skull.

Anna Sehlin, oppositionsråd Region Stockholm (V)
Jens Holm, riksdagsledamot (V)
Jessica Thunander, riksdagsledamot (V)

Kriget mot klimatförändringen kommer att kräva blod, svett och tårar

Jag skriver krönika i Flamman. Läs min text där eller nedan.

Kriget mot klimatförändringen kommer att kräva blod, svett och tårar
Flamman, 2022-08-19

Enligt schematisk vänsterteori uppstår samhällsförändringar när motsättningarna blivit tillräckligt stora. När tillräckligt många kastats ut i arbetslöshet eller tvingats lämna hus och hem säger folk ifrån och kräver ett bättre samhälle. Men att det inte alltid fungerar så har vi sett exempel på många gånger. Varför röstar annars en stor del av arbetarklassen på sådana som Trump, Bolsonaro, Johnson eller, för den delen, Åkesson?

Detsamma ser ut att gälla för klimatomställningen. Värmerekorden har duggat tätt i sommar. Italien är ett av de värst drabbade länderna. Vattnet i floden Po har sinat och den annars så bördiga Podalen är i dag mer lik en steril öken. Snart är det parlamentsval i Italien och klimatrörelsen gör sitt bästa för att slå mynt av extremvädret. Men i dagsläget ser högern ut att bli störst och postfascistiska Italiens bröder kan bli störst av alla partier. Det är förstås så långt ifrån ett konstruktivt svar på klimatkatastrofen man kan komma.

I fallet Italien tror jag väljaropinionen kan förklaras med en lång tid av teknokratstyre, nu senast under ledning av tidigare EU-centralbankschefen Mario Draghi. I stället för att möta kriserna med verkningsfulla reformer har han tassat försiktigt fram. Det politiska styre som inte vågar ta ut svängarna i svåra lägen blir lätt omsprunget av sina konkurrenter.

Även i Sverige vankas val. Jag har försökt uppbringa intresset med hjälp av Sveriges radios partiledarintervjuer. Finns krisinsikten här? De stora reformerna? Inte hos statsminister Magdalena Andersson (S). Hon svarade faktiskt inte rakt på en enda fråga och uppfann i stället ordet ”valmålsättning” som ett sätt att slippa utställa ett enda vallöfte. Ulf Kristersson (M) ville gärna tala om kris, men inte den som orsakats av våra utsläpp. Per Bolund (MP) var även han en besvikelse. På en rad frågor – allt från bensinpriser till kobolt från Kongo – ville han inte ge något konkret besked om huruvida han skulle sätta stopp för detta som minister i en framtida S-ledd regering.

Precis som Mats O. Svensson tidigare gjort i den här tidningen efterfrågar jag också klimatledarskap och krisinsikt från de svenska politiska partierna. Ska man lyckas övertyga någon om vikten av hundratusentals miljarder i investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och energieffektivisering måste man först förklara varför det behövs. Tar man inte orden klimat och kris samtidigt i sin mun får man inte mer än loja nickanden tillbaka. Kopplingen mellan de stora investeringarna och minskade utsläpp riskerar att gå om intet.

Att därutöver sänka priset på fossila bränslen är inte att mana till krismedvetenhet och engagemang. Tvärtom, det är en illusion om att vi kan fortsätta precis som förut. Dessutom göder det Putins krigskassa i anfallskriget mot Ukraina.

Det finns ett antal goda exempel på hur man kan göra i stället. Tysklands kollektivtrafikbiljetter för nio euro är ett sådant, ett riktat stöd till dem som inte har alternativ till den egna bilen är ett annat. Lite motvilligt måste jag erkänna att det var ett smart drag av högern i Region Stockholm att kopiera Vänsterpartiets förslag om att ge gratis kollektivtrafik till alla barn och unga. Sådana förslag skapar hopp och erbjuder alternativ i en svår tid.

Vid Moderaternas stämma i Helsingborg i fjol citerade Ulf Kristersson Winston Churchill och manade till engagemang med ”blod, svett och tårar”. Han var inte den första politikern som gjorde det, men det var nog inte så dumt. Nu handlar det om att mana till engagemang.

Svenska folket vill inte leva i en illusion. De vill bidra till lösningar på vår tids stora utmaning. Säg klimatkris och du kommer att se tusentals uppkavlade ärmar.

Låt oss göra valet till ett klimatval.

Jens Holm

Alla har rätt till naturen

Möt den svenska arbetslösheten med en massiv satsning på naturvård. Läs min senaste krönika hos Syre eller nedan.

Alla har rätt till naturen
Syre, 2022-08-05

Några representanter för en länsstyrelse var oroade över att det var så många besökare i de svenska fjällen. Man hade till och med helt och hållet stängt av några platser för besök. Det där har vi hört ett antal gånger nu. För mycket folk i fjällen. För mycket folk i Stockholms skärgård. Ja, för mycket folk i princip i vartenda naturreservat och nationalpark i vårt land.

Det stämmer visserligen att antalet besökare i svensk natur har ökat kraftigt. Detta skedde särskilt under pandemin, då vi inte hade så många andra möjligheter att semestra. Hemester blev helt och hållet etablerat och stormköket blev årets julklapp 2020.

Men är det här ett problem? Det är väl fantastiskt att svenskarna upptäcker sin egen natur och turistar på hemmaplan. Säkerligen är det en och annan flygresa som ersätts med tågresa till en svensk fjälltopp eller färja ut till en kobbe i Östersjön. En hel del tyskar och holländare har dessutom nu också upptäckt den svenska naturen. Det är lika gott det.

Därför är det tröttsamt med klagoropen över att det är för mycket folk i naturen. Självklart blir det trångt då många kommer samtidigt, liksom att slitaget på naturen kan bli något större. Men det går att hantera. Vi får helt enkelt se till att de som är nykomlingar får lära sig vett och etikett för skog och mark. Vi får också se till att vandringslederna förstärks och att det skyltas bättre, att det finns sopstationer för skräpet och gott om rastplatser. Är det fullt på fjällstationer och vandrarhem? Bygg fler, så att alla får plats.

Att göra som länsstyrelsen i Jämtland och stänga av områden är att stänga ute människor. Så ska vi inte ha det. Vår natur ska vara öppen för fler än skogsmullar och proffsvandrare. Jag tror att det är särskilt viktigt om vi vill skydda vår natur från fortsatt exploatering. Då behöver vi vara många som har en relation till skogen, bergen och vattendragen.

Med pandemin fick vi gräva där vi stod. Det blev besöksrekord på fjällstationer och i nationalparker. Låt oss fortsätta på det sättet. Våra skogar, fjäll, sjöar och havskuster är tillräckligt stora för att ge plats åt alla.

Det har varit mycket tal om en grön ny giv. Inspirationen kommer från USA:s mellankrigspresident Franklin D Roosevelt som mötte depression och arbetslöshet med massiva offentliga investeringar. Något av det finaste, men också bortglömt, med den nya given var satsningen på amerikansk naturvård. Med satsningen Civilian conservation corps fick totalt sett tre miljoner unga män jobb som naturvårdare. De skapade vandringsleder, anlade rastplatser, byggde dass och sopstationer. Många av USA:s stora nationalparker grundades just under den nya givens naturvårdsprogram.

Precis så borde vi också göra. Möt den svenska arbetslösheten med en massiv satsning på naturvård. Vi kan skapa tusentals nya gröna jobb för att skydda, men också varsamt tillgängliggöra vår natur. Att anlägga rastplatser och badplatser, att skylta och bygga vindskydd – det är viktiga jobb som kan sysselsätta tusentals av dagens arbetslösa.

Nya gröna jobb i svensk natur – vilka partier ställer sig bakom det?

Jens Holm

Tumme upp
Englands EM-guld. Så välförtjänt.

Tumme ned
Putins krig. Sluta nu!

Gör det lätt att ta tåget i Europa

Läs min senaste krönika i Syre nedan eller hos Syre.

Gör det lätt att ta tåget i Europa
Syre, 2022-07-20

Så kom vi fram till den spanska medelhavsstaden Sitges till slut. Tågresan Stockholm–Hamburg–Mannheim–Paris–Carcassonne–Barcelona–Sitges gick i stort sätt klanderfritt för mig och min familj. Övernattningarna i Mannheim och medeltidsstaden Carcassonne blev oväntat fina upplevelser som vi aldrig skulle fått om vi tagit flyget. Att slippa det dåliga samvetet för flygutsläppen kommer som en bonus.
 
Men det är inte lätt att boka en tågluff för en familj genom Europa mitt i sommaren. Köpa själva Interrailkortet är det lättaste, det gör du enkelt på nätet. Men en resa i juli innebär i princip fulla tåg, och då vill man vara säker på att få en sittplats, särskilt om man som vi reser med barn. Därför är en bra bokningssida ett måste. Det är där man vill kunna laborera med olika rutter och enkelt se tillgången på sitt- respektive sovplatser. I dagsläget finns en uppsjö av olika bokningssajter. ETC Tåg är det senaste pigga alternativet. Eurail, som ansvarar för interrailkorten, är en annan, liksom Rome2rio och Trainplanet. Men den bästa är tveklöst tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bahn.
 
Men oavsett vilken plattform du väljer kommer den vara otillräcklig. Via Deutsche Bahn är det svårt att boka tåg i Frankrike och Spanien, via Eurail kommer du inte hitta alla tillgängliga platser och det gäller de andra platserna också. Bokade sittplatser från Spanien skickas endast med post, och det tar ett par veckor. Allt detta krångel är oerhört frustrerande och försvårar för alla som vill resa klimatsmart med tåget. Den som vill ta flyget däremot går in på Flygresor.se eller Mrjet och hittar alla tillgängliga flyg med ett knapptryck.
 
När jag åkte på min första tågluff, det var i tvåan i gymnasiet, var det lättare. Då stegade jag in på tågstationen i Sundsvall som lade upp hela min rutt. Jag kunde dessutom ta nattåg hela vägen till Paris.
 
Jag gick i gymnasiet för drygt trettio år sedan. Hur kommer det sig att det blivit svårare att resa med tåg i Europa? Jo, EU har krävt avreglering av all järnväg i Europa och tågbolagen ska i första hand konkurrera, inte samarbeta, med varandra. Massor med tåglinjer har lagts ned på grund av bristande lönsamhet, liksom de flesta nattågen. I dag tar ingen ansvar för helheten och konkurrenstänket gör det europeiska järnvägssystemet dysfunktionellt.
 
Det är svårt att återreglera hela järnvägssystemet, och kanske är det inte heller nödvändigt överallt. Men om det är något EU borde sätta högst upp på dagordningen så är det att se till att vi får ett centralt europeiskt bokningssystem där alla tågbolag måste tanka in sina tidtabeller och priser. Som resenär ska du kunna köpa dina biljetter från ETT ställe och få de tillhörande rättigheterna (t ex kunna ta nästföljande tåg i händelse av försening).
 
Det här är ett av de få områden där jag vill ha verklig EU-centralisering. EU borde vara den neutrala parten där du bokar dina tågbiljetter utomlands och där alla tidtabeller och priser ska finnas med. Den som inte samarbetar få se sig hänvisad till någon museijärnvägslinje eller får sluta köra tåg helt och hållet. Jag har tagit upp frågan med både infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och EU-kommissionens svenske representant och båda var välvilligt inställda.
 
Men välvilja är en sak. Ska det europeiska bokningssystemet bli verklighet måste EU:s konkurrensregler utmanas. Tågbolagen måste åläggas att samarbeta. Viktiga data om tider och priser måste lämnas vidare. Jag tror det är där skon klämmer. Alla vet vad som behövs, men att få det att hända sitter långt inne. Dessutom behöver vi ett nät av nattåg genom Europa och då måste återigen EU:s konkurrensregler utmanas. SJ får ju nu köra upphandlade nattåg endast till Hamburg, men inte hela vägen till Bryssel som det var tänkt på grund av EU:s marknadsfundamentalism.
 
Gör det lätt att ta tåget i Europa – jag tycker det låter som en valslogan. Eller hur?

Om några dagar tar vi tåget hem igen. Då genom Basel, Schweiz, där man ska kunna flyta på en badring på floden Rhen genom hela stan. Samma flod som rinner genom Mannheim där vi stannade på nedvägen. Sedan blir det fortsatt luff norrut.

Jens Holm

Tumme upp
Körkort för vattenskotrar. En seger för badare, fåglar och fiskar.

Tumme ned
Extremvärmen i Sydeuropa. Det går inte längre att ducka för klimatkrisen.

Snart är Andersson lika extrem som Bolsonaro

Skriver i Flamman om skogen. Läs min krönika nedan eller hos Flamman.

Snart är Andersson lika extrem som Bolsonaro
Flamman, 2022-06-19

I Sverige är det helt okej för en skogsägare att förvandla en levande skog till ett kalhygge precis när den känner för det. Precis som i Bolsonaros Brasilien, med andra ord.

De flesta politiskt medvetna svenskar upprörs över skövlingen av Amazonas. Det är en fullt rationell reaktion på att tusentals kvadratkilometer levande skog förvandlas till plantager eller betesmark för biffkossor. Men vad gör vi egentligen med vår egen skog? Vi är det EU-land med mest skog, något vi vårdar ömt. Vi svenskar sägs älska skogen och vår allemansrätt. Men samtidigt tillåter vi ett brukande av skogen som påminner om skövlingen av de tropiska skogarna.

Enligt svensk skogsvårdslag gäller frihet under ansvar. Det ger skogsägaren maximal frihet. Vill hen hugga ned hela skogen går det bra. Det behövs inte ens ett tillstånd, bara en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Det görs ungefär 60 000 sådana per år i Sverige. I fjol avverkades så mycket som 97 miljoner kubikmeter skog. Aldrig någonsin har det avverkats så mycket träd i Sverige som under 2021 om vi bortser från 2005, när stormen Gudrun slog till.

Människor vittnar om hur de kommer tillbaka till sitt torp i skogen för att upptäcka att det nu ligger mitt på ett hygge. För ett par år sedan gick min favoritskog för svamp och blåbär samma öde till mötes. Det var som att få en kniv instucken i kroppen.

I det senaste förslaget från dåvarande S-MP-regeringen till ny skogspolitik stärktes skogsägarnas rättigheter ytterligare. Så här kommer det fortsätta om vi inte protesterar. Tack och lov är det många som gör det. Samer, miljöorganisationer, ekoturismföretag och helt vanligt folk gör sitt bästa för att förändra, minska eller helt stoppa avverkningar av skog.

När skogsutredaren Charlotta Riberdahl vid ett seminarium i Almedalen 2016 ställde den helt relevanta frågan om det är rimligt att den privata äganderätten övertrumfar allmänintresse och miljömål i skogen väckte det ramaskri hos skogslobbyn och snart därefter fick hon sparken av regeringen. Detta och en mängd andra intressanta skogspolitiska målkonflikter skildras omsorgsfullt i DN-­journalisten Lisa Röstlunds bok Skogslandet. Läs den gärna.

Vi sägs vara mellanmjölkens land. Inte när det kommer till skogen. Där är Magdalena Andersson snart lika extrem som Jair Bolsonaro i Brasilien.

Jens Holm

Minska smittriskerna i Sveriges djurfabriker

Jag och Elin Segerlind skriver i ETC idag. Läs vårt inlägg hos ETC eller nedan.

Minska smittriskerna i Sveriges djurfabriker
ETC, 2022-06-13
Coronapandemin är över i stort, men smittorna består. Inte minst hos djur som hålls trångt och smutsigt i djurfabriker. Så låt oss ändra på detta, skriver vänsterpartisterna Elin Segerlind och Jens Holm.

Smittor är dessutom dyra att hantera, men av någon anledning verkar regeringen hellre låta djurfabrikerna fortgå som de är – än att införa de restriktioner som krävs för att minska samhällets kostnader. Under coronapandemin kompenserades minkfarmer med 60 miljoner kronor på grund av utebliven vinst när minkarna inte fick avlas på. Samtidigt betalades minst 360 miljoner kronor ut till företag inom ägg- och kycklingköttsproduktion då de behövt massavliva djur på grund av fågelinfluensan. Ersättningar som betalas ut med våra gemensamma skattepengar.
Till det måste vi också addera de samhällskostnader som krävs för de människor och djur som blir sjuka och/eller dör på grund av smittspridningen, vilket ger än en högre prislapp för samhället.

Regeringen har i februari tagit emot en rad förslag om att förebygga smittoutbrott i Sveriges djurhållning. Detta både från civilsamhällets ideella organisationer och från ansvarig myndighet, Jordbruksverket. Men förslagen hanteras långsamt.
I slutänden kan vi inte vänta till valet på att ta tag i den här frågan. Varje dag föds djur upp i undermåliga förhållanden som kan öka risker för smittspridning och antibiotikaresistens framöver. Det gäller Sverige, precis som alla andra länder.

Sverige var ett av de länder med högst smittspridning bland minkar under coronapandemin. Nästan alla minkfarmer hade minkar med antikroppar mot viruset när Statens veterinärmedicinska anstalt undersökte läget. Smittan kunde inte stoppas, men ändå har minkfarmerna fått gå tillbaka till normal uppfödning under året. Det här gäller en djurhållning som har extremt litet stöd hos väljarna, och samtidigt höga risker för samhället. Är det värt det?

Vi menar att det åtminstone inte var värt de 60 miljoner som betalades ut i kompensation till företag som nu ändå går i konkurs. Bättre hade varit att betala ut kompensation för att företagen direkt hade kunnat avveckla sin verksamhet. Istället väljer regeringen nu att svälta ut de som idag arbetar med minkfarmning och hoppas att de ska sluta självmant.

För samtidigt som vi lägger mycket pengar på att upprätthålla verksamheten så vill inget parti fullt ut heller försvara dess existens. Vi behöver avveckla minkfarmerna på riktigt och under sansade former, med ekonomisk kompensation och hållbar lagstiftning så ingen pälsproduktion återuppstår. Restriktionerna var kostsamma både för samhället och minkfarmerna. Det är dags att se till att det blir sista året med minkfarmer i Sverige.

Regeringen måste agera för att ställa om samhället och minska smittrisker. Inte minst genom att lyssna på förslagen från ansvarig myndighet. Vänsterpartiets förslag om att avveckla minkfarmerna är ett första viktigt steg för att minska framtida risker och säkra en god djurvälfärd. Inget land som skryter med att ha en av världens bästa djurskyddslag kan anse det rimligt att hålla djur i bur, varken ur djurskyddssynpunkt eller med hänsyn till framtida smittorisker.
Regeringen behöver ta följande ansvar:

  1. Avveckla minkfarmerna under 2022 med stöd för omställning.
  2. Genomför ändringarna i lagstiftning som Jordbruksverket föreslår.
  3. Agera för mer hållbar konsumtion med mindre behov av djurfabriker.

Elin Segerlind (V), miljöpolitisk talesperson, riksdagsledamot
Jens Holm (V), riksdagsledamot

Att kalla en spade en spade

Idag debuterar jag som krönikör i tidningen Syre. Läs min krönika hos Syre eller nedan.

Klimatkrisen – att kalla en spade en spade
Syre, 2022-06-10

Vladimir Putin kallar sitt anfallskrig mot Ukraina för en speciell militär operation. Den som säger som emot riskerar fängelse på upp till 15 år. USA påstod att invasionen av Irak handlade om kirurgiska ingrepp mot massförstörelsevapen, men vi vet alla att det var en lögn.

Det är förstås ingen slump att världens supermakter försöker dupera omvärlden med nyspråk. Vad en företeelse kallas får förstås konsekvenser för de efterföljande handlingarna. Kan samma resonemang sträckas ut till begreppet klimatförändring? Vi är många som saknar det politiska ledarskapet som klimatkrisen fordrar. Ja, jag skriver klimatkrisen, för det är förstås en kris det handlar om och inte bara en väderförändring. I skrivande stund ser inte hettan i Indien ut att avta och delar av landet är lamslaget. Förra sommaren drabbades Europa av olika former av extremväder, allt från skogsbränder i Grekland till översvämningar i Gävle.

Trots den uppenbara krisen, krönt av extremväder i olika skepnader, envisas vi med att använda det förmildrande uttrycket klimatförändring. En förändring är neutralt i sitt uttryck och kan antyda både något positivt och negativt. Sannolikt har begreppet klimatförändring bitit sig fast eftersom det härstammar från naturvetenskapens beskrivning av den gradvisa uppvärmningen av vår planet. Men för att beskriva den kris vi idag lever under leder ordet oss fel. I Sverige har vi dessutom lagt på ännu en eufemism när vi talar om klimatförändringar i plural. Alldeles som om det skulle handla om små spridda väderfenomen här och där. 

I riksdagen deltog jag förra veckan på ett internationellt seminarium på temat klimatförändring och kriser. Min panelkollega Olatokunbo Ige från Togo sa ”det är dags att vi kallar en spade en spade” och syftade på de allt fler extrema väderhändelser som drabbar den afrikanska kontinenten. Det har hon helt rätt i.

Under pandemin gick det däremot att tala klarspråk. Spridningen av coronaviruset förklarades som en samhällsfarlig sjukdom Och det var aldrig tal om annat än att vi befann oss i en kris. Regeringar och parlament agerade därefter. I Sverige stiftade vi lagar på rekordtid, klubbade extrabudget efter extrabudget och regeringen betalade ut 400 miljarder kronor i olika former av stöd till drabbade företag, myndigheter och privatpersoner. Sammantaget får det ändå ses som ett resolut agerande som hade sin grund i den helt korrekta analysen att vi befann oss i en kris.

Kan vi kalla en spade en spade? Kan vi sluta att tala om klimatförändringar och istället konstatera att vi befinner oss i en kris och att om vi inte agerar nu kommer våra barn och barnbarn få leva i en tre grader varmare värld. En sådan värld skulle vara slutet på vår civilisation som vi känner den.

Vi lever under en klimatkris. Vi lever dessutom under en naturkris med rekordsnabbt artutdöende och kollapsande ekosystem.  

Ställda inför en kris måste varje vuxen människa, varje politiskt parti, varje regering agera. Och vi kan agera. Pandemin var genrepet. Nu tar vi oss an den verkliga krisen.

Jens Holm

Tumme upp:
Den prunkande grönskan, binder CO2 och sprider glädje.

Tumme ned:
Mitt rättstavningsprogram accepterar inte ordet klimatpolitik.

Gör upp med hemlighetsmakeriet

Jag skriver i Publikt om att det blir allt svårare att få ut det som borde vara offentligt material från våra myndigheter. Detta drabbar inte minst trafiksäkerhetsarbetet. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Gör upp med hemlighetsmakeriet
Publikt, 2022-05-19

Data är det nya guldet, brukar det hävdas. För organisationer och forskare handlar tillgången till data om trafikolyckor inte direkt om att tjäna pengar, utan om att kunna bedriva ett långsiktigt förebyggande arbete för ökad trafiksäkerhet. Därför har civilsamhället under lång tid haft tillgång till statistik över trafikolyckor i Transportstyrelsens databas Swedish Traffic Accident Data Acquisition (Strada).

Statistiken har varit mycket användbar i arbetet för ökad trafiksäkerhet och den så kallade nollvisionen. Med hjälp av datauppgifterna har man kunnat se på vilka platser och vid vilka tidpunkter olyckor skett. Det har i sin tur varit till stor hjälp i arbetet med att bygga om olycksdrabbade platser, anpassa hastigheter och vidta andra åtgärder för att förebygga olyckor. Vissa, till exempel organisationen Sveriges Motorcyklister, har haft ett systematiskt samarbete med Transportstyrelsen kring Stradas data, just för att öka trafiksäkerheten.

Men nu är det dessvärre slut med det framgångsrika arbetet. Sedan lagen om Transportstyrelsens olycksdatabas trädde i kraft den 1 juli 2021 kan Sveriges Motorcyklister och ungefär 200 andra representanter från civilsamhället inte längre ta del av uppgifterna från databasen Strada. Det är mycket olyckligt, och det var aldrig riksdagens intention att försvåra för civilsamhället att kunna få ta del av olycksstatistiken. Det är värt att påminna om att det aldrig har förts fram kritik mot hur civilsamhället har använt uppgifterna från Strada, uppgifter som har varit avidentifierade så att de inte kan kopplas till en enskild person.

Med anledning av detta har jag ställt en fråga i riksdagen till infrastrukturminister Tomas Eneroth, S: Vad tänker han göra för att säkerställa civilsamhällets tillgång till olycksstatistiken från Strada? Är det inte problematiskt att det förebyggande trafiksäkerhetsarbetet nu försvåras som en följd av myndighetens slutenhet?

Dessvärre verkar ministern inte fullt ut förstå problemet när han å ena sidan svarar mig att det är ”viktigt att ideella organisationer ges tillgång till den information de behöver för att bidra i trafiksäkerhetsarbetet”, men att det å andra sidan är upp till Transportstyrelsen att fatta besluten om utlämnande av uppgifter ”med hänsyn till offentlighets- och sekretesslagen”.

Men det är just det som är problemet. Transportstyrelsen, tillsammans med flera andra myndigheter, har börjat tillämpa vår sekretesslagstiftning som fan läser bibeln. I sin iver att göra ”rätt” gör man hellre fel i förhållande till allmänintresset. Det här är en allvarlig urholkning av vår offentlighetsprincip, den som är omhuldad av alla politiska partier.

Det kan inte vara acceptabelt att civilsamhället ska utestängas från tillgången till den viktiga olycksstatistiken, som dessutom lämnas ut anonymiserat. På såväl det här området som flera andra måste regeringen agera för att värna allmänhetens rätt till tillgång till det som borde vara offentliga handlingar. Vad det gäller olycksstatistiken finns det inga exempel på att uppgifterna har missbrukats, varför det är särskilt påkallat att ministern agerar.

Försämrad insyn och försämrat förebyggande trafiksäkerhetsarbete kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm
Riksdagsledamot för Vänsterpartiet, ordförande i riksdagens trafikutskott

Varför gör inte Sverige mer för att förbjuda ekocid, Strandhäll?

Jag skriver i Altinget om att Sverige borde kriminalisera grova brott mot miljön, ekocid. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Varför gör inte Sverige mer för att förbjuda ekocid, Strandhäll?
Altinget, 2022-05-23

Eftersom miljö- och klimatminister Annika Strandhäll inte avser att svara på min interpellation om ekocid och Stockholm+50 i tid så riktar jag denna fråga till henne och hoppas på ett svar innan konferensen.

Storskalig miljöförstöring pågår dagligen
Snart genomförs den internationella miljökonferensen Stockholm+50 i Stockholm. Det sker 50 år efter att världens första miljökonferens i FN:s regi genomfördes, just i Stockholm. Då, 1972, använde Sveriges statsminister Olof Palme begreppet ekocid – brott mot miljön. Året innan hade vänsterns John Takman med flera lämnat in den första riksdagsmotionen om ekocid: Om en konvention mot ekocid (motion 1971:336).

Då var USA:s krig mot Vietnam exemplet på storskalig miljöförstöring. Sedan dess har frågan dessvärre inte blivit mindre relevant. Storskalig miljöförstöring pågår dagligen runt om i världen, och rättssystemen brottas med effektiva sätt att ställa de ansvariga till svars. Därför är det hög tid att Sverige verkar för att vi får ett effektivt internationellt juridiskt ramverk på plats till skydd av miljön.

Vi i Vänsterpartiet vill att begreppet ekocid införs som ett brott i Romstadgan så att storskalig miljöförstöring kan få liknande status som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten och att det kan drivas inom den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag.

Exploatörer kommer undan för lätt
Behoven av bättre juridiska ramverk för att skydda miljön har ökat med åren. Fallen är tyvärr många av storskaliga ingrepp på miljön som skadat ekosystem och livsmiljöer för oöverskådlig tid. Gruvbolag, skogsskövlare, fossila energibolag och andra exploatörer kommer lätt undan. Kvar blir en förstörd miljö och omfattande kostnader som får bäras av hela samhället. En ekocidlagstiftning skulle vara ett viktigt verktyg för att stoppa detta och utkräva ansvar från dem som utarmar miljön, och ett kraftfullt stöd för omställning till en cirkulär ekonomi som respekterar ekosystemens hälsa. Särskilt stor betydelse skulle en internationell lag om ekocid få för fattiga länder med svag miljölagstiftning, som drabbas hårdast av de omfattande miljöbrotten.

Glädjande nog har ICC börjat ta sig an miljömål. Det är ett viktigt steg framåt och innebär att vissa miljöfall kan tas upp i domstolen inom ramen för brott mot mänskligheten. Det är bra, men ännu bättre vore en renodlad ekocidtillämpning där alla fall med omfattande miljöförstöring, även om de inte är direkt kopplade till människors välfärd, skulle vara åtalbara. Det skulle skicka en viktig signal om att förstörelse av naturen i sig är ett brott.

Gör en Palme
Många aktörer har under det senaste året uttryckt intresse eller ställt sig bakom kravet om att kriminalisera ekocid inom ICC: FN:s generalsekreterare António Guterres, flera stater, till exempel Belgien, Frankrike, Bangladesh, Chile, Island och Danmark, hela 26 ledande miljö- och utvecklingsorganisationer i Sverige, som dessutom kräver att ekocid kommer upp på Stockholm+50, Svenska kyrkanoch flera svenska företag.

Med tanke på att Sverige, genom Olof Palme, för första gången lyfte behovet av en internationell ekocidlagstiftning för 50 år sedan vore det mycket bra tajmning att återigen göra det när Sverige står som värd för Stockholm+50. Regeringen har även pekat ut gruppen unga som en nyckelgrupp inför Stockholm+50, och deras första krav inför konferensen är att kriminalisera ekocid.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöminister Annika Strandhäll: Avser ministern att specifikt framhålla behovet av en ekocidlagstiftning under miljökonferensen Stockholm+50?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar

Varför agerar inte regeringen mot marknadsexperimentet inom järnvägsunderhållet? Läs mitt debattinlägg i Sydsvenska dagbladet eller nedan.

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar
Sydsvenska dagbladet, 2022-04-26

Alla som rest från Skåne till Stockholm på sistone har fått räkna med mycket kraftiga tågförseningar. Det är en följd av akut reparationsarbete av sprucken räls på Södra stambanan utanför Nässjö. Men även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de följden av flera decennier av eftersatt och dåligt organiserat järnvägsunderhåll.

Om inte regeringen skyndsamt skapar en bättre ordning för hur svensk järnväg ska skötas kommer det fortsätta att uppstå akuta problem, något som i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Resultatet blir att människor i större utsträckning väljer att resa med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat Sveriges största satsning någonsin på järnväg, både när det gäller underhåll och nyinvesteringar. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för de kommande tio åren.

Men bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har idag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om det är Europas bästa.

Sedan riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnväg. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är reducerat till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt, underhållskontrakt för att bedriva löpande järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning – allt som har med järnvägen att göra – något som leder till dåliga upphandlingar och ett dyrt, icke ändamålsenligt underhåll. Att det är så stärks av Riksrevisionens rapport Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar också att avregleringen av järnvägen inte medfört det önskade resultatet och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Tomas Eneroth tillsatte i december 2021 ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Utredningen, som presenterades under den gångna veckan, föreslår att Trafikverket ska ansvara för tre av de totalt 34 baskontrakten. I övrigt ska Trafikverket fortsätta att vara en beställarorganisation och fortsätta med upphandlingar. Avregleringen ska i allt väsentligt finnas kvar.

Varför presenterar den nya utredningen en sådan halvmesyr? Bättre vore att tillmötesgå det socialdemokratiska vallöftet från 2014 om att avbryta det marknadsexperiment som avregleringen av järnvägen utgör och låta Trafikverket bedriva landets järnvägsunderhåll i egen regi. Trafikverket kan då sköta underhållet av sin egen anläggning precis som det tidigare Banverket gjorde. Där det passar skulle myndigheten förstås kunna lägga ut uppdrag på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med tågolyckan i Hatfield år 2000 där fyra personer dog och mer än 70 skadades. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet.

I Norge har den nya socialdemokratiska regeringen avbrutit avregleringen av banunderhållet för att kunna bedriva mer arbete i egen regi. I Tyskland och Schweiz är järnvägsunderhållet helt och hållet ett statligt ansvar. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande i riksdagens trafikutskott