Handelsavtal hotar svenska bönder

Jag och Håkan Svenneling skriver idag om att avtal som TTIP och CETA hotar intentionerna i den svenska livsmedelsstrategin, nämligen att producera mer hållbar mat i Sverige. Läs på Land lantbruk eller nedan. Jag debatterade också detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht idag. Läs min IP.

Handelsavtal hotar svenska bönder
Land lantbruk 2017-02-14
Det finns dessvärre en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin. Det skriver Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) inför onsdagens omröstning om CETA i EU-parlamentet.

Vi välkomnar regeringens förslag till livsmedelsstrategi. Även om vi hade önskat ett ökat fokus på hållbar livsmedelsproduktion är ändå ambitionen att producera mer svensk hållbar mat att välkomna. Men kommer Sverige verkligen lyckas med det? Dessvärre finns det en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin.

I EU-parlamentets utvärdering av vilka konsekvenser ett framtida handels- och investeringsavtal med Nordamerika skulle kunna få för europeisk jordbrukspolitik konstaterar man att ett sådant avtal skulle leda till minskad jordbruksproduktion i EU. Man varnar också för att det kan bli en harmonisering nedåt (downward harmonisation) av lagstiftningen som en följd av den hårdare konkurrensen och att USA har lägre skyddsnivåer för till exempel miljö, kemikalier och djur (se ”Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement”, Policy department, European Parliament, 2014).

Ett skäl till denna negativa process är att internationell konkurrens om jordbruksprodukter visserligen kan vara ett effektivt sätt att pressa priser, men dessvärre också är lika effektivt i att slå ut lokal produktion och produktion med höga miljökrav. Det är just i den skottlinjen svenskt jordbruk idag befinner sig i. Efter att Sverige blev en del av EU:s inre marknad har jordbrukspolitiken och livsmedelsproduktionen blivit helt och hållet harmoniserad. Detta har lett till koncentration av produktionen och svensk produktion har slagits ut i en skrämmande snabb hastighet. Importmaten har ökat och vår lokala produktion har drastiskt minskats. Nu producerar vi endast hälften av den mat som konsumeras, långt mycket mindre än före 1995, då Sverige anslöts till EU. Med en eventuell anslutning till avtal som TTIP och CETA skulle centraliseringsprocessen öka ännu mer med ökade negativa effekter för svensk produktion.

Lägg därtill att i TTIP och CETA finns så kallade investeringsskydd inskrivna (även kallat ISDS). Men hänvisning till investeringsskyddet kan bolag stämma stater om man anser att investeringsvillkoren har försämrats. Det finns många exempel på där bolag inte minst inom fossilbranschen har stämt länder för att de vidtagit åtgärder för att skydda miljön. Så som TTIP och CETA ser ut idag är risken uppenbar att länder med höga ambitioner på miljöområdet skulle kunna bli stämda. En progressiv miljö- och jordbrukspolitik skulle därför försvåras.

Även om TTIP-avtalet för närvarande ligger i frysboxen är det EU:s och den svenska regeringens uttalade ambition att driva igenom avtalet. Avtalet med Kanada, CETA, har en liknande problematik som TTIP. Det avtalet är färdigförhandlat och väntas nu behandlas av EU-parlamentet och de nationella parlamenten under det här året.

Förvånande för vissa, men den svenska regeringen har faktiskt varit ett av de mest pådrivande länderna i att ta fram dessa avtal. Detta har man gjort trots att varningsklockorna har ringt både en och två gånger. Hur tänker sig landsbygdsminister Sven-Erik Bucht få ihop målsättningen att å den ena sidan öka svensk hållbar livsmedelsproduktion å den andra skriva under avtal som just hotar den målsättningen? Vi vill producera mer hållbar mat i Sverige, men då måste också handelsdogmen ifrågasättas. Är det en strid som Sven-Erik Bucht tänker ta? Eller är det handel till varje tänkbart pris som gäller? Då är risken stor att det priset blir alltför högt för våra svenska bönder och för våra ambitioner på miljöområdet.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson
Håkan Svenneling (V), landsbygdspolitisk talesperson

Stoppa bottentrålningen i de marina reservaten

Skriver idag i Effekt om bottentrålning som måste stoppas och vikten av att överlag reglera fiske hårdare i synnerhet i marina reservat. Läs där eller nedan.

Stoppa bottentrålningen i de marina reservaten
Effekt, 2017-02-13
I höstas välkomnade miljöminister Karolina Skog att EU-kommissionen godkänt det svenska förslaget om fiskeförbud i betydande delar av det marina reservatet Bratten på västkusten. ”Jag hoppas att det här beslutet kan bli vägledande i liknande processer i framtiden”, sa miljöministern. Jag instämmer. Våra hav är hemmet för en mångfald av fiskar, fåglar, marina däggdjur, känsliga koraller och rev. Men mångfalden är hotad och det räcker inte med enstaka brandkårsutryckningar.

Sveriges målsättning är att minst 10 procent av våra havsområden ska vara skyddade till 2020 och enligt regeringen är målet uppnått. Det är ett bra steg på vägen. Men för de marina naturtyper som är särskilt skyddsvärda är läget fortfarande dåligt, och i Östersjön uppnår ingen av dessa naturtyper en gynnsam bevarandestatus. Skydd handlar sålunda inte bara om yta. Kvaliteten på skyddsområdet är avgörande för att vi verkligen ska kunna få levande hav med en rik biologisk mångfald.

I det här perspektivet är det märkligt att det faktiskt förekommer yrkesfiske i de flesta av våra marina skyddsområden, varav en stor del är bottentrålning. Under perioden 2011 – 2013 bottentrålades det i över 40 områden som är naturreservat eller Natura 2000-områden. Trålningsförbud råder endast i några enstaka skyddade områden och då bara i de mest känsliga delarna. Trots att det finns vetenskapligt stöd för att bottentrålning har stor påverkan på bottenmiljöer så sker detta i till exempel Kosterfjordens nationalpark, Norra Midsjöbanken och Väderöarna.

Både Havs- och vattenmyndigheten och Östersjöcentrum vid Stockholms universitet har lyft fram betydelsen av att reglera fisket noggrannare i våra skyddade områden. Ett stopp för bottentrålning skulle i det sammanhanget vara ett bra första steg. Men även helt fiskefria områden behöver inrättas så att fiskebestånden kan återhämta sig. Ett helt fiskefritt område skulle även vara ett värdefullt referensområde för hur fiskfaunan förändras över tid i områden där inget fiske sker.

Vänsterpartiet har föreslagit att Sverige ska förbjuda bottentrålning samt att Sverige även bör driva detta krav på EU-nivå. Vi ser också skäl att i övrigt stärka regleringen av fiske i våra skyddade havsområden samt att ett antal helt fiskefria områden inrättas. Trots att fiske är en av de mänskliga aktiviteter som har störst påverkan på känsliga arter och naturtyper i till exempel Östersjön så är fisket sällan begränsat i våra skyddade områden. Detta är en konsekvens av att förvaltningen av havsmiljö respektive fiske sker separat och med olika mål. För att uttrycka mig tydligt: Å ena sidan har vi en miljöminister som vill skydda mer, å den andra en landsbygdsminister som vill fortsätta att värna storskaligt fiske. Den logiska frågan infinner sig, vad vill egentligen regeringen?

Men båda ministrarna borde kunna vara överens om att bottentrålning i marina naturreservat inte ska vara tillåtet liksom att det borde införas fler helt fiskefria områden. Alternativet förskräcker; naturreservat där storskalig verksamhet får fortgå som vanligt. Så ser det dessvärre ut idag.

Jens Holm (V) riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

P S Jag kommer nu att ha en interpellationsdebatt om bottentrålning i marina reservat. Interpellationen är ställd till miljöminister Karolina Skog, men hon valde att lämna över svaret till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Även det ett svar.

Robin Hood var lika röd som grön

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Robin Hood var lika röd som grön
Dagens Arena, 2017-01-23
Världens åtta rikaste personer (män) äger lika mycket som 3,5 miljarder av världens övriga invånare. Skillnaden mellan de rikaste och fattigaste i världen har aldrig varit större än idag. Det var några av slutsatserna i rapporten från hjälporganisationen Oxfams rapport ”An economy for the 99 percent” som nyligen presenterades.

Det här är inget annat är groteska skillnader som inte någon ansvarstagande politiker borde kunna ducka inför. Men ändå är det tyst från vår regering. Förutom en lätt justering av inkomstskatten för de rikaste och några välkomna skatter på miljöområdet följer SMP-regeringen i den tidigare borgerliga regeringens fotspår. Ingen förmögenhetsskatt, ingen gåvoskatt, ingen höjd bolagsskatt och, gud förbjude, absolut ingen fastighetsskatt. Helt i linje med den triangulering-mot-mittenstrategin tog Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ordet mot Jonas Sjöstedt (V) i förra veckans partiledardebatt: ”Varför vill Vänsterpartiet återinföra förmögenhetsskatten?” löd Fridolins angrepp mot vänsterledaren.

Det finns ett enkelt svar på den frågan. Det är politiskt och moraliskt helt rätt att ta från de rika och fördela till behövande. Det visste redan Robin Hood  Men uppenbarligen övertygar rättviseargumentet inte på MP-ledningen. Det kan då vara värt att påminna om att det också finns ett nära samband mellan inkomst och utsläpp. Ju mer pengar du har desto mer belastar du också vår planet. Det är en av slutsatserna i de franska forskarna Thomas Piketty och Lucas Chancells rapport ”Carbon and inequality: from Kyoto to Paris” (3/11-15 Paris School of Economics).  Enligt rapporten står den rikaste tiondelen i världen för hela 45 procent av världens utsläpp. Den 1 procent i världen med störst utsläpp (med individer från bl a USA, Luxemburg, Singapore och Saudiarabien) släpper i genomsnitt ut 200 ton CO2 per person årligen. Vi svenskar snittar på 6-10 ton, även det långt över vad som är hållbart. Den procent som släpper ut minst, med människor från fattiga länder som Honduras, Mozambique och Rwanda står för i snitt 0,1 ton CO2 per person årligen. De superrika släpper alltså ut 2000 gånger mer än de fattigaste i världen och ungefär 30 gånger mer än världssnittet på ca 6 ton per person och år.

Det här är förstås inte hållbart. Alla utsläpp ska förstås minskas, men utsläppen från de superrika är extra provocerande. Det handlar om lyxkonsumtion och ett hejdlöst lyxresande. Bara i USA lär det finnas 10 000 privatjet för enskilda individers flygresor. I vissa av världens storstäder reser de superrika med helikoptrar och landar på skyskrapornas tak istället för att röra sig nere på marken som andra människor. Ska man kunna resa precis som man vill, och med tillhörande utsläpp, bara för att man har sjukt mycket pengar?

Nej, självklart inte. Att vi behöver en offensiv miljöpolitik för att stoppa klimathotet är en självklarhet. Men minst lika viktigt är att vår ekonomiska politik blir rättvis, för rättvisans skull, men också för vår planet. Så länge de superrika kan ta helikoptern till kvällsminglet kommer alla andra fråga sig varför de ska källsortera och resa kollektivt.

Att minska de rikastes förmögenhet är därför en bra sak för klimatet. Därför, Gustav Fridolin, behövs en förmögenhetsskatt. Robin Hood var lika grön som röd.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Sätt stopp för flygets frikort

Ett antal forskare skriver idag bra på DNdebatt om vikten av att komma tillrätta med flygets snabbt växande utsläpp. Jag skriver också idag om flygets utsläpp och vad som borde göras. Läs på Aktuell Hållbarhet eller nedan. Dessutom är det nu klart att jag kommer debattera den här frågan med infrastrukturminister Anna Johansson, ti 20 december. Läs min interpellation om flyget och klimatet.

Sätt stopp för flygets frikort
Aktuell Hållbarhet, 2016-11-30
Utsläppen från flygsektorn hör till de snabbast växande i världen. Sedan 1990 har flygandets utsläpp ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Det är bra att det nu presenteras ett förslag till flygskatt till regeringen. Men en skatt kommer inte vara tillräckligt för att minska flygets snabbt ökande utsläpp.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Nu är ICAO-förhandlingarna färdiga och enligt överenskommelsen kommer flygsektorns utsläpp att få fortsätta att öka fram till och med 2020. Därefter kan de fortsätta att öka än mer, men ska då börja att kompenseras genom uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system; CORSIA.

ICAO-överenskommelsen har med rätta kritiserats hårt av miljörörelse och forskare, men välkomnats förvånande nog av ministrarna Isabella Lövin (MP) och Anna Johansson (S).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med billiga och osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma tillrätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle, investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor samt att flyget borde betala skatt för flygbränslet.

Många förvånas över flygindustrins snabbt växande utsläpp. Men är det så konstigt egentligen? Det är billigare än någonsin att flyga. Utrikesflyget är både skatte- och momsbefriat. Nattåg läggs ned och tågresandet blir dyrare bland annat på grund av SJ:s avkastningskrav och höjda banavgifter.

En flygskatt är en viktig åtgärd för att minska flygets utsläpp, men det räcker inte. Att hylla ett system som låter den internationella flygindustrins utsläpp fortsätta att växa håller inte heller.

Vad tänker den svenska regeringen göra för att minska flygets utsläpp, i Sverige och internationellt? I tider av värmerekord på Arktis och annan förvärrad klimatförändring är det nog fler än jag som ser fram emot svar på den frågan.

Det är dags att sätta stopp för flygets frikort från klimatansvar.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?

Idag skriver jag i ETC om EUs och regeringens hemlighetsmarkeri kring USA-avtalet TTIP. Läs där eller nedan.

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?
ETC, 2016-10-14
EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Och vid en första anblick kan det verka precis så. EU-kommissionen har låtit publicera en mängd dokument kring det omfattande avtalet på sin webbplats. Där kan vi t ex läsa att storföretag kommer ges möjligheten att stämma stater i specialdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet samt att ett s k regulativt samarbete ska införas där kommande lagar ska granskas ur ett handelsperspektiv innan de införs. Bara det är illa nog.

Men för den som vill skaffa sig en mer heltäckande bild av avtalet räcker inte Malmströms hemsida. Hos kommissionen finns nämligen endast EUs version av vad det transatlantiska handels- och investeringsavtalet förväntas bli. Den andra partens, USAs, ståndpunkter får vi inte ta del av. Och gällande vad de båda hittills kommit fram till i de i princip färdigförhandlade texterna råder locket på. Så, i allt väsentligt är vi hänvisade till Malmströms och EU-kommissionens tolkningar av TTIP. Vi är flera som är rätt otillfredsställda med den ordningen.

Jag hade inte några större förväntningar när jag, efter rätt mycket om och men, en varm dag i slutet av juni tog hissen upp till åttonde våningen hos utrikesdepartement och det nyinredda ”läsrummet” för TTIP-texterna. Alla EU-länder ska efter ett EU-beslut inrätta sådana läsrum så att ländernas folkvalda rikspolitiker ska kunna läsa TTIP-texterna, eller åtminstone utvalda delar. Men även läsrummet är belagt med förbehåll när vi som går in där måste lova att inte kopiera innehållet eller berätta om detsamma.

Ett av de första dokumenten jag såg var ett beslut från EUs ministerråd från januari i år där man bestämt att ett antal – tretton närmare bestämt – tidigare hemligstämplade dokument skulle tillgängliggöras i medlemsländernas läsrum. Flera av dessa dokument var s k konsoliderade texter, d v s i princip färdigförhandlade och där man alltså kan se vad EU och USA kommit fram till. Jag sökte febrilt efter just de tretton texterna, men fick efter ett tag besked om att ingen av dessa fanns i läsrummet. I ett skriftligt besked senare meddelar UD mig att EU inte lämnat över dessa texter till Sverige när vår offentlighetsprincip är mer omfattande än den som gäller i EU. En ordning som UD inte verkar ha ifrågasatt.

Utrikesdepartementet tyckte istället att jag skulle resa till Bryssel för att i ett läsrum där läsa de hemligstämplade dokumenten. Den uppmaningen har senare upprepats av handels- och EU-minister Ann Linde som nyligen sa följande: ”Jag vill understryka att både svenska Europarlamentariker och svenska riksdagsledamöter har tillgång till dokument under förhandlingarnas gång i Bryssel.” (Europaportalen 4/10) Det är under all kritik. En svensk riksdagsledamot hänvisas alltså av ansvarig minister till ett annat land för att kunna ta del av handlingar som är helt avgörande för dennes uppdrag.

Det här visar att när det kommer till kritan är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglat av hemlighetsmakeri som andra avtal. Det som är nytt i detta är att vi nu också har en regering som inte står upp för öppenheten utan hänvisar svenska riksdagsledamöter till Belgien. Det är mycket anmärkningsvärt och beklagligt.

Men med kontroversiella handelsavtal är det som med trollen. De spricker när de kommer ut i ljuset. Så var det med det Multilaterala avtalet, MAI. När avtalet tillslut läckte var det bara en tidsfråga innan det, efter massiva folkliga protester, stoppades i slutet av 1990-talet. Samma sak med det ifrågasatta ACTA-avtalet som stoppades med en enkel omröstning 2012 i EU-parlamentet efter att det hade läckts ut av bl a Wikileaks.

Därför är frågan om insyn och öppenhet i TTIP-förhandlingarna helt avgörande. Folket har rätt att i god tid få veta vad detta och andra kontroversiella avtal handlar om. Kanske är det just det som Ann Linde och den svenska regeringen är så rädda för; sanningen om TTIP och folkets dom? Vad säger gräsrötterna inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet?

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Verktyg finns men politiska beslut saknas

Lite oväntat kan tyckas att två professorer på Handelshögskolan i Stockholm skriver på DN-debatt om behovet av minskad konsumtion för klimatets skull. Men de har helt rätt, professorerna Lin Lerpold och Örjan Sjöberg. Dessvärre landade Miljömålsberedningen inte i någon målsättning för de konsumtionsbaserade utsläppen. Men regeringen kan lägga fram ett sådant förslag. Jag skriver om det på DN-debatt i min replik. Läs där eller nedan.

Verktyg finns men politiska beslut saknas
DNdebatt, 2016-10-10
Lin Lerpold och Örjan Sjöberg, professorer på Handelshögskolan i Stockholm, lyfter upp något centralt när de kritiserar regeringen för att inte våga utmana dogmen om en ständigt ökande konsumtion. Trots att alla vi vet det helt uppenbara; att leva som vi gör i Sverige eller andra industrialiserade stater är helt ohållbart i ett globalt perspektiv. Skulle alla världsmedborgare leva som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till. Vi brukar vara stolta över att våra utsläpp i Sverige har minskat successivt, men vad är det värt när utsläppen i andra länder som direkt en följd av vår konsumtion växer lavinartat?

Det handlar om alla prylar vi konsumerar som är tillverkade i andra länder. Det kan också handla om utsläppen från utrikesflyget eller från vår konsumtion av kött och andra animaliska livsmedel som var och en står för nästan lika stor klimatpåverkan som våra 4,5 miljoner personbilar. Men idag syns inte dessa utsläpp och konkreta styrmedel saknas.

När sju av riksdagens åtta partier i den s k Miljömålsberedningen förhandlade om en klimatlag och långsiktiga klimatmål för Sverige var ett av förslagen, både från undertecknad och flera av beredningens sakkunniga, att det skulle införas mål och styrmedel även för de konsumtionsrelaterade utsläppen. För det tyckte vi att vi hade goda argument. Vår expertmyndighet på miljöområdet, Naturvårdsverket, har identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I utvärderingen av de svenska miljökvalitetsmålen skriver Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”, Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar också vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Vi står alltså inte utan verktyg, det är de politiska besluten som saknas.

Men istället för att ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen landade Miljömålsberedningen i ett konstaterande att det står regeringen fritt att föreslå mål och åtgärder för dessa utsläpp. Bollen är alltså tillbaka i regeringens knä. I början av nästa år har regeringen lovat att en proposition baserat på Miljömålsberedningens förslag. Det vore ett ypperligt tillfälle att också ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen genom att lägga fram ett kompletterande mål och förslag på åtgärder för dessa.

Det skulle vara att ta det s k generationsmålet på allvar; att lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Att våga tala om minskad materiell konsumtion till förmån för annan hållbarare borde vara en del i en sådan politisk målsättning.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson och ledamot av Miljömålsberedningen

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget

Jag skriver i Altinget om EUs otillräckliga förslag till s k bördefördelning/ansvarsfördelning för minskade utsläpp till 2030. Läs där eller nedan.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget
EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man titta på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EUs medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

 

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den s k icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

 

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal s k flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5,6 och 7). Länder ska ex vis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EUs handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

 

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp som kommissionen föreslår är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen att den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen. Kommissionens s k flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (t ex både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är OK att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar ex vis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

 

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till. Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln. Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill? Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna? I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller t o m öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten. Det är bra att Kristina Yngves parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

  • EUs totala klimatåtagande måste skärpas till minst – 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
  • Täpp till kryphålen. Det ska inte vara OK att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
  • Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
  • Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

Jens Holm (V), klimattalesperson och riksdagsledamot

Frihandel ingen dogm

Jag och Håkan Svenneling skriver idag i Dagens Industri om handels- och investeringsavtalet CETA. Handelsminister Ann Linde hade ett inlägg tidigare i tidningen som vårt inlägg är ett svar på. Läs där eller nedan.

På tal om CETA, idag någon gång efter kl 13.00 debatterar jag CETA och miljön med just Ann Linde. Följ på riksdagen.se Läs min interpellation.

Frihandel ingen dogm, Ann Linde
Dagens Industri 2016-08-25
Handelsminister Ann Lindes (S) inlägg (Di Debatt 22/8) är fullt av självklarheter och plattityder. Självklart är det bra att länder handlar med varandra, men handelsministern tycker uppenbarligen att den så kallade frihandeln ska användas som dogm och överordnas allt annat.

Det kommer tyvärr att bli konsekvensen om handels- och investeringsavtalen TTIP (med USA) och CETA (med Kanada) går igenom. Att motståndet mot dessa växer är bra och fullt rimligt. Till och med Hillary Clinton och demokraterna i USA har fått upp ögonen för handelsdogmen och kräver att framtida handelsavtal inte får köra över arbetsrätt och miljölagstiftning, samt motsätter sig utomrättsliga domstolar på storföretagens premisser.

Det Ann Linde undviker att berätta är att både TTIP och CETA inte bara är enkla handelsavtal, de är också investeringsavtal, som ska kopplas till särskilda investeringsskyddsdomstolar.

Domstolarna kommer endast att vara öppna för bolag att stämma stater om framtida vinster hotas, inte det omvända. Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Det borde Ann Linde svara på.
Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns redan kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen.

Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften.

Så var till exempel fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget med oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget Transcanada, som hade planerat bygget, svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med Naftaavtalets domstol som grund.

Dessutom har förhandlingarna om TTIP och CETA förts i total lönndom. Vi riksdagsledamöter uppmanas åka ned till Bryssel för att ta del av det hemligstämplade materialet. Det är en demokratisk skandal i både form och innehåll. Att högern är såld på handelsdogmen kan vi förstå, men när socialdemokratiska ministrar också är det är det illa.

Gärna mer handel, men inte till priset av lägre ambitioner och en urholkad demokrati. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiva initiativ är inte vad Sverige, Europa eller Nordamerika behöver.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker (V)
Håkan Svenneling, riksdagsledamot och handelspolitisk talesperson (V)