Fasa ut AP-fondernas fossilinnehav

Jag har ett kort inlägg i Expressen om AP-fonderna och de fossila innehavet. Läs där eller nedan.

Se till att AP-fonderna fasar ut fossilinnehaven
Expressen, 2017-12-01
AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja. Dags att agera S och MP, skriver Vänsterpartiets Jens Holm.

Det rinner så mycket olja genom AP-fonderna att svenska pensionärer hade kunnat vältra sig i pengar, om investeringarna lönat sig. Det gör de inte. Däremot strider AP-fondernas sponsrande av de stora oljebolagen mot både Parisavtalet och de svenska klimatmålen, vilket Greenpeace förtjänstfullt påvisar i Expressen 29/11. 1300 kronor bidrar varje svensk med till verksamheter som driver på klimatförändringar och extremväder genom att stödja skräckbolag som ExxonMobil, Dakota Access Pipeline och Lundin Oil. I min nyutkomna klimatbok ”Om inte vi, vem?” konstaterar jag även att AP-fonderna kritiserats för att investera i bolag involverade i så kallad landgrabbing och andra oegentligheter.

AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner faktiskt mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja.

Varför är det så tyst från regeringspartierna S och MP? Regeringen skulle kunna ge AP-fonderna direktiv att fasa ut placeringarna i det som utarmar vår planet och ersätta dem med långsiktigt hållbara investeringar.

Vänsterpartiet driver på för att ge AP-fonderna en helt annan inriktning. Placeringar i oljebolagen måste fasas ut snarast möjligt. Landgrabbing ska inte tillåtas. En av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond. Det är dags att sätt stopp för AP-fondernas klimatfarliga, ålderdomliga och oekonomiska investeringar. Låt den strandade valen simma mot en hållbarare framtid.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

Är det mer klimatpolitik vi behöver?

Jag skriver på Supermiljöbloggen. Läs där eller nedan.

Är det mer klimatpolitik vi behöver?
Supermiljöbloggen 2017-11-28
Klimattoppmöten, demonstrationer, kontakter med synnerligen aktiva miljöorganisationer, läsa sammanfattningarna i tunga forskarrapporter, debatter om utsläpp och divestering och förhandlingar om utsläppsmål. Att vara klimatpolitisk talesperson är minst sagt omväxlande och utvecklande. Ja, något av det bästa man kan göra i svensk politik. Men nu får det vara nog.

Jag tror miljö- och klimatpolitiker i andra partier tycker som jag. Det är kul och utvecklande att syssla med frågor som rör planetens överlevnad. Men frågan är om det är effektivt? För, samtidigt som vi debatterar huruvida utsläppen har ökat i Sverige eller inte filar andra politiker på nya miljardstöd till det som smutsar ned, bidrag till nya flygplatser, förslag på nya motorvägar och handelsavtal som sätter storbolagens intressen först. Om det inte händer något där, då kan vi fortsätta i vår klimatbubbla hur länge som helst. Vi räddar ändå inte planeten.

Låt mig ställa en konkret fråga: Hur många känner till att vi på 20 års tid under 1970- och 1980-talet, innan ens begreppet klimatförändring var en del av den politiska vokabulären, minskade utsläppen mer, än efter 1990, då klimatpolitik etablerat sig som ett viktigt politiskt fält? Det vi gjorde från början av 1970-talet hade inte med miljö eller klimatmål att göra. Det var en direkt konsekvens av oljekrisen i början av 1970-talet, något som späddes på av revolutionen i Iran några år senare. Sverige var vid den här tiden ett av världens mest oljeberoende länder. Vid början av 1970-talet stod oljan exempelvis för 70 procent av den svenska energianvändningen och merparten kom från Mellanöstern. Att snabbt minska användning av olja blev därför ett överordnat mål i svensk politik.

Utbyggnaden av det kommunala fjärrvärmenätet och utfasningen av oljan i detta samt omstruktureringarna inom processindustrin med syfte att ersätta olja med elektricitet och biobränsle var de mest utmärkande exemplen. Men utfasningen av oljan var mer omfattande än så. Under vintern 1974 fick de svenska hushållen uppleva ransonering av både bränslet till bilar och av eldningsolja till husen samt andra kampanjer för energibesparing. Offentlig sektor och industrin genomgick också stora förändringar som en följd av politiska påtryckningar. Det kunde handla om nya byggnormer med fokus på minskad energianvändning, energirådgivning, energiprövning inför nybyggnation av industrier, kommunal energiplanering, energihushållningskampanjer samt en höjning av energiskatten.

Och insatserna levererade ett förbluffande snabbt och kraftfullt resultat. Samtidigt som industrins produktion femfaldigades mellan 1970 och 1990 minskades användningen av den fossila energin kraftigt och utsläppen kom att i början av 1990-talet ligga under 1950års nivåer. Detta var genom en medveten satsning på att ersätta olja med elektricitet, biobränsle och ren effektivisering. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn var likartad. Mellan 1970 och 1988 minskade oljeanvändningen inom fjärrvärmesektorn från 95 till 50 procent. Användningen av villaolja minskade med nästan två tredjedelar mellan mitten av 1970-talet och 1990.

Den här kraftiga satsningen inom energisystemet, i hushållen och i industrin hade aldrig varit möjlig utan väldigt omfattande politiska insatser. Från och med oljekrisen agerade riksdag och regering med nya lagar, skatter, direkta bidrag och ibland ransonering för att Sverige så snabbt som möjligt skulle minska beroendet av oljan. Det var inte planetens överlevnad som den gången var det övergripande målet, utan rent ekonomiska och geostrategiska. Inte desto mindre var resultatet mycket framgångsrikt. Sverige gick från att vara ett av världens mest oljeberoende länder till
att nästan helt fasa ut oljan inom uppvärmningen och minskningarna var också avsevärda inom industrin. Och det här gjordes innan ens klimatpolitiken var uppfunnen.

Jag undrar vad vi idag kan lära av detta? FNs klimattoppmötet COP23 har just avslutats. Återigen kommer engagerade miljö- och klimatministrar åka tillbaka till sina regeringar och vädja till regeringschefer och finansministrar om höjda klimatambitioner. Men det är inte där skon klämmer. Det är inte förrän de andra politikområdena börjar röra på sig vi kan tala om en omställning på riktigt. Det klimatpolitiska ramverket och det klimatpolitiska rådet är i sammanhanget intressant. Om det blir styrande över alla politikområden på riktigt kan det få en oljekriseffekt; att alla måste dra åt samma håll. Att det klimatpolitiska rådet ska granska att regeringens ”samlade politik” är förenlig med klimatmålen är intressant och i sammanhanget logiskt.

Om det har någon verkan i praktiken återstår att se. Lackmustestet kommer att vara varje gång klimatambitionerna ställs mot andra intressen, då måste klimatet väga tyngre än nu. Och vi har redan idag en uppsjö av sådana konfliktfrågor. Miljöskadliga subventioner för tiotals miljarder, förslag på nya motorvägar, straffbeskattning av tåget, handels- och investeringsavtal som överordnar bolags vinstintressen, miljöfientliga EU-pålagor etc.

Det här visar på vikten av att tala om klimatomställningen som något som innefattar hela samhället, och inte bara rör miljöpolitiken. Den andra erfarenheten från tidigare omställningar är vikten av styrande redskap för att ställa om. Den riktigt stora skillnaden mellan nu och 1970- och 80-talet är att vi då hade ett mycket aktivare politiskt ledarskap och att vi stod fria från EU:s inre marknadsregler. Vår energiproduktion, industri och våra hushåll ställde om sin energiförsörjning helt och hållet tack vare statliga investeringar, lagstiftning, bidrag och skatter. Inte minst våra kommuner användes för att skynda på omställningsprocessen. Att tro att man idag ska kunna göra en liknande, men ännu större, omdaning endast genom att sända signaler till en abstrakt marknad och förlita sig på hushållens ”medvetna val” håller inte. Därför behöver vi en politik som är mer än klimatpolitik. Att fasa ut det fossila, minska utsläpp och överlag värna våra miljömål måste vara ett överordnat mål inom alla politikområden.

Det hög tid att tänka större. Omställning mot ett samhälle där vi lever inom de begränsade ramar som vår natur sätter är för viktigt för att bara hanteras av klimatpolitiker. Därför är det hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Endast så bygger vi ett samhälle där våra barn och barnbarn kan leva utan risk för en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Att det går att ställa om fort såg vi redan under oljekrisen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Jens Holm kommer idag ut med boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern” (Sjösala förlag 2017).

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs där eller nedan. Detta med anledning av utgivningen av min bok Om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad
Dagens Arena, 2017-11-28
Vi vet alla att vi står inför en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Inte på 800 000 år har koncentrationen av växthusgaser varit så hög som idag. Dagens utsläppstrend är ett direkt hot mot civilisationen så som vi känner den.

Nästan alltid beskrivs den globala uppvärmningen som skapat av alla människor tillsammans och i samma utsträckning. Men dagens nivåer av växthusgaser är i praktiken frukten av två generationers oansvariga leverne. Den absolut största delen av utsläppen, 85 procent, har skett efter andra världskriget och det är de rika industrialiserade länderna som historiskt sett stått för den största delen av.

De franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel har konstaterat att 10 procent av världens rikaste invånare står för nästan hälften av alla världens utsläpp. Det finns också en tydlig makt och genusdimension när det kommer till utsläpp och livsstil.

Det är rika män som är de absolut största miljöbovarna. Det är de som flyger mest, äger flest bilar, äter mest kött och också är minst engagerade i hur deras helt och hållet oansvariga livsstil omöjliggör livsmöjligheterna för andra människor. Därför måste också ansvaret för klimatkatastrofen utkrävas på rätt ställe; hos rika och i större utsträckning hos män. Därför är byggandet av ett mer rättvist samhälle en grundläggande del i att skapa ett samhälle där vi lever helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp åt oss.

Högre skatter för höginkomsttagare har en lika omfördelande effekt som dämpande på lyxkonsumtion. Jämlika samhällen är bättre rustade att klara av stora utmaningar som klimatförändringen än orättvisa. Det är genom att styra genom staten, med lagar och omfördelande ekonomisk politik, som vi kan ställa om vårt samhälle från grunden, snarare än att vädja till upplysta konsumenter.

För att ställa om behöver vi mer av vänsterpolitik, inte mindre. Men idag har vi ett ekonomiskt system som är premierar kortsiktig vinst framför långsiktigt miljöansvar. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern hade helt rätt när han kallade klimatförändringen för marknadsekonomins största misslyckande. Marknadsekonomin, och kapitalismen i synnerhet, är blind inför förvaltnings- och omfördelningsfrågor.

Vad gör vänstern i det här läget? Dessvärre talar vi sällan om planetens överlevnad och vår roll i detta. Det är märkligt att vänstern så sällan pekar på det uppenbara sambandet mellan ett jämlikt samhälle och en politik för att rädda klimatet och miljön i största allmänhet. Det är dags att ändra på detta nu.

Vänstern försitter inte en chans att presentera förslag på lösningar på det ena problemet; orättvisorna. Men det andra såret på samhällskroppen; klimatförändringen, är lika akut och förtjänar likartad uppmärksamhet.

Den här veckan ger jag ut boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Förhoppningsvis kan den bidra till att vänstern fullt ut integrerar frågor som klimatförändringen och räddandet av våra numera sköra ekosystem till att bli fullt ut naturliga delar av en politik för ökad rättvisa.

Boken avslutas med ett tiopunktsprogram för omställning och ökad rättvisa, inspirerat av Naomi Kleins Leap manifesto. Att skapa en ekonomisk politik helt och hållet inom planetens gränser är en av de mest akuta åtgärderna att vidta.

Det handlar om att divestera innehav i det fossila, fasa ut miljöskadliga subventioner, begränsa lyxkonsumtion genom höjda skatter och omfördelning, snabbt investera i järnväg, förnybar energi och hållbart byggande genom lånefinansiering och en separat investeringsbank för klimatomställning. Det handlar också om att tro på staten som en motor i omställningen genom lagstiftning och reglering.

Men det stannar inte där. Klimatförändringen är en unik möjlighet för oss att i grunden bygga ett samhälle baserat på annat än vinstmaximering och konsumtion. Det skulle kunna vara ett samhälle där vi omfördelar från rik till fattig, där den gemensamma konsumtionen får växa på bekostnad av privatkonsumtion och där produktivitetsökning tas ut i kortare arbetstid.

Där kultur och idrott har en särställning när meningslös konsumtion ersätts med kreativa och utvecklande verksamheter. Ett samhälle där vi finner gemensamma lösningar istället för att lägga ansvaret på den enskilda individens axlar. Det är också ett samhälle där vi kopplar ihop det globala med det lokala; minskade utsläpp på global nivå ger oss i nästan alla fall också en bättre lokal luftkvalitet som sparar liv och sjukvårdskostnader.

Ja, vi har alla möjligheter i världen att bygga ett samhälle inom de gränser som naturen sätter och som också är mer jämlikt och jämställt än idag. Och det är, enligt mig, bara vänstern som med trovärdighet kan presentera en sådan vision. Varför det inte redan är gjort är för mig en obegriplighet.

För om inte vi, vem ska då göra det?

Jens Holm är klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Jens Holm kommer idag ut med boken Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern (Sjösala förlag 2017)

Höj ambitionerna i Bonn

Jag skriver idag i ETC om klimattoppmötet i Bonn. Läs där eller nedan.

Inför slutförhandlingarna: Höj ambitionerna i Bonn
ETC, 2017-11-15
Nu återstår tre skälvande dagar av klimattoppmötet, COP23 i Bonn. Klimatminister Isabella Lövin är på plats och representerar Sverige i de viktiga förhandlingarna. Men kommer hon agera annat än ett eko från Bryssel?

När jag besökte Bangladesh tidigare i år framstod utmaningarna som näst intill oöverstigliga. Från havet pressas landet av stigande havsnivåer och saltvattenintrång, norrifrån från floder som slagit vattennivårekord i takt med att Himalayas glaciärer smälter allt snabbare.

Runt huvudstaden Dhaka bygger man på sandvallen som ska skydda mot översvämningarna, längs kusten byggs skolor på pelare för att barnen inte ska drunkna när havet stiger. Samtidigt blir luften i Bangladeshs storstäder allt svårare att andas när trafiken ökar och mer fossila energikällor bränns.

Frågan är: hur mycket hjälp kan Bangladesh och andra drabbade länder vänta sig från toppmötet i Bonn, och av Sverige? Jag ser tre knäckfrågor här.

Sverige och i-länderna måste göra sin hemläxa. När FN:s miljöorgan UN Environment gick igenom ländernas klimat­bidrag till Paristoppmötet konstaterade de att de endast räcker för att göra en tredjedel av de nödvändiga utsläppsminskningarna. FN-organet skriver ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort”.

Parisavtalets artikel 4 slår fast att alla länder har möjlighet att höja sina klimatbidrag, men inte sänka. När tar Sverige initiativ till höjda bidrag?

En utgångspunkt i förhandlingarna är att de industrialiserade länderna ska hjälpa de fattiga med klimatfinansiering, och att det ska göras med ”nya och additionella medel”. Det brukar tolkas som att pengar­na inte ska tas från det ordinarie biståndet. Men de klimatpengar som EU bidrar med tas i huvudsak från biståndet. När kommer ­Isabella Lövin och EU att presentera klimat­finansiering som görs med nya pengar?

EU och Sverige har över huvud taget ingen strategi för hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Mycket av den senaste miljötekniken är dyr och inlåst i patent. För att utvecklingsländerna ska kunna använda sig av den måste i-länderna värna överföringen av miljötekniken framför storbolagens intressen av upprätthålla sina teknikförsprång.

När jag debatterade COP23 förra veckan med Isabella Lövin lovade hon att verka för höjda ­klimatbidrag. Men hittills har varken Sverige eller EU presenterat förslag på hur klimatbidragen ska göras mer ambitiösa. Och det är faktiskt så att Isabella Lövin inte reser till COP23 med något eget ­klimatbidrag, utan hon lutar sig helt och hållet mot EU:s gemensamma, som är helt otillräckligt.

Sverige borde kunna ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver vad EU säger. Om inte vi tar vårt ansvar hur ska vi då kunna ställa krav på andra?

”Vi hoppas på er hjälp”, var det samstämmiga svaret från de politiker, forskare och organisationsföreträdare som jag träffade i Bangladesh. Samma budskap har jag tidigare fått från företrädare från Tuvalu, Filippinerna, Indien och Bolivia. De vill att vi ska ta ansvar för våra utsläpp. De vill ha hjälp att inte göra om våra misstag. Vågar Isabella Lövin ta ton mot den konservativa majoriteten inom EU och agera som den föregångare som Sverige borde vara?

Det är nu vi behöver handling. Och Sverige kan visa vägen.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Svensk klimatpolitik måste radikaliseras

Grön investeringsbank, fossilbilsförbud, klimatsmarta AP-fonder, miljöskadliga subventioner och mindre kött. Jag och Jonas Sjöstedt skriver på ETC. Läs där eller nedan.

Svensk klimatpolitik måste radikaliseras
ETC, 2017-10-10
Klimatfrågan är akut. Världen behöver länder som både är internationellt aktiva för att minska utsläppen, och som går före och visar att det går att snabbt minska utsläppen på hemmaplan. Sverige borde vara ett sådant land. Men när vi granskar regeringens klimatpolitik ser vi att den inte håller. De svenska utsläppen minskar inte – de är kvar på helt ohållbara nivåer. Det blir särskilt tydligt när man räknar in de utsläpp som orsakas av vår import.

Vi måste tänka större. Vi måste se vilka det är som förstör vår jord mest.
Regeringen Löfven har ökat insatserna för klimatet. I den budget som vi är överens med regeringen om sker större satsningar än tidigare på sådant som järnvägen, klimatinvesteringar, klimatbeskattning av flyget och solceller. Det är bra. Men inför de stora klimatfrågorna vågar regeringen inte ta kraftfulla beslut. När klimatet ställs mot kortsiktigt ekonomiskt tänkande så får klimatet vika. Subventioner till fossilindust­rin finns kvar. De statliga företagen ställs inte om. Särskilt tydligt blev det med mandatperiodens största klimatbeslut, det om Vattenfalls kolgruvor. Där valde regeringen aktivt att riskera ökade utsläpp med 24 gånger det Sverige släpper ut årligen för att kortsiktiga ekonomiska intressen var viktigare. Regeringen verkar inte se det tydliga sambandet mellan fördelning och klimat, det är de rikaste i världen som förstör klimatet mest.

Inte ser det bättre ut på den borgerliga sidan, tvärtom. Centerpartiet framhåller sig som högerns bästa klimatparti, lite som att tävla titeln bästa slalomåkare i Bangladesh. Men det var Centerpartiet som genomförde den katastrofala Nuon­affären som inte bara var en ekonomisk utan också en klimatmässig felinvestering. De var heller inte för att avveckla Vattenfalls kolgruvor. Centerpartiet vågar inte ens låta flyget bära sin egen miljökostnad.

Nu krävs modet att ta större beslut. Vänsterpartiet kommer att gå till val på en klimatpolitik som verkligen skulle minska utsläppen. Vi anser att klimatmålen måste få styra de statliga företagen. Vi vill att det offentliga pensionssparandet i AP-fonderna ska riktas om. Alla investeringar i fossilindustrin ska avslutas, istället ska fonderna bidra till investeringar som minskar utsläppen. De miljöskadliga subventionerna ska fasas ut.

Vänsterpartiet vill driva på för att den teknik som förstör klimatet ska fasas ut. Därför ska alla nya bilar som säljs efter 2025 i Sverige drivas med el eller förnybara bränslen. Vi vill att Sverige ska få tågtrafik av schweizisk kvalité; punktligt, bekvämt, överkomliga priser och klimatsmart. Investeringarna i järnvägen, inklusive bygget av nya snabba tåg, måste därför intensifieras och finansieras med bland annat flygskatt och lån. Vi vill inrätta en statlig grön investeringsbank med minst 100 miljarder kronor i kapital. Den ska hjälpa vår basindustri, men också kommuner och regioner, att finansiera de nödvändiga investeringarna för att lämna fossilsamhället. Sverige kan och ska vara ett föregångsland. Målet är nollutsläpp 2040.

Vår ökande rikedom måste användas på ett annat vis om vi ska minska utsläppen. Sociala investeringar i vård, kultur och utbildning orsakar mindre utsläpp än ökad privat konsumtion för de som redan har mest. Vi vill använda den ökade produktiviteten till att minska arbetstiden för alla. De första stegen i övergången till sex timmars arbetsdag ska tas redan under nästa mandatperiod.

Klimatförändringarna är redan här. Nu måste vi ta de politiska konsekvenserna och våga ta tillräckligt radikala beslut för att ställa om vårt samhälle mot hållbarhet. Det är det minsta vi kan göra för våra barn, barnbarn och människor i andra delar av världen – de som drabbas här och nu av våra utsläpp.

Jonas Sjöstedt (V), partiordförande
Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

 

Ska livsmedelsstrategin användas till försämringar för djuren?

Jag skriver på Altinget om grisarna och livsmedelsstrategin. Läs där eller nedan.

Ska livsmedelsstrategin användas till försämringar för djuren?
Altinget, 2017-08-28
Regeringen presenterade, efter långa förhandlingar med de andra partierna, tidigare i år sitt förslag till livsmedelsstrategi. Vi i Vänsterpartiet hade många synpunkter, inte minst kring vikten av att maten måste vara hållbar. Vi fick inte igenom allt, men vi tycker ändå att strategins målsättningar (det var dessa vi kom överens om parlamentariskt) var ett steg på vägen mot mer hållbar matproduktion i Sverige.

Djurskyddet avgörande
En förutsättning för att vi överhuvudtaget skulle ställa oss bakom livsmedelsstrategins mål var att den ökade livsmedelsproduktionen inte får ske på bekostnad av andra viktiga målsättningar, exempelvis djurskydd. I livsmedelsstrategin står det bland annat att nya regler ska tas fram ”utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”. Det finns också ett relativt omfattande kapitel om djurskydd/djurvälfärd där strategin radar upp flera goda argument för varför det är bra för Sverige med en god djurvälfärd.

Förvånande förslag från Jordbruksverket
Därför var vi många som studsade till när vi nyligen tog del av Jordbruksverkets förslag till nya villkor för grisuppfödning och slakt. De nya förslagen är klara försämringar för djuren och Jordbruksverket använder just livsmedelsstrategin som argument. I den nya förordningen kommer griskultingar att kunna tas bort från suggan en vecka tidigare än vad som gäller nu. Fler grisar ska också kunna stallas upp på slakterierna, innan slakt.

Kritik från forskare
Förslagen har kritiserats hårt från djurskyddsorganisationer och forskare inom djurvälfärd. Att separera griskultingar tidigare än i dag torde ha mycket negativ inverkan på både suggan och kultingarna som har stort behov av närheten till varandra. En tidig avvänjning av kultingarna ökar risken för sämre djurhälsa och därmed ökad antibiotikaanvändning, enligt flera vetenskapliga studier. Tidigare forskning pekar dessutom på att en tidig avvänjning leder till att smågrisarna utvecklar beteendestörningar.

Att tränga ihop ännu fler djur inför slakt kommer att öka stressen och risken för skador bland djuren. Det är trångt redan som det är på svenska slakterier, något jag själv har bevittnat. Jordbruksverkets förslag torde alltså gå emot regeringens ambitioner om att djurskyddet inte ska försämras i Sverige.

Inget stöd i oberoende forskning
Jordbruksverket kan inte hänvisa till oberoende forskning som stöd för sina förslag. Jordbruksverket argumenterar för förslaget med att produktionen måste öka. Håkan Henrikson, divisionsdirektör för främjande och förvaltning på Jordbruksverket, säger till Sverige television (21/8) att förslagen är i linje med regeringens livsmedelsstrategi och att man inte kan invänta det vetenskapliga råd för djurskyddsfrågor som regeringen i våras beslutade skulle tillsättas. Vad är nu detta? Livsmedelsstrategin säger ju det motsatta, att djurskyddet inte får försämras.

Vad anser ansvarig minister, Sven-Erik Bucht. Tänker han låta sitt flaggskepp, livsmedelsstrategin, användas för att försämra för djuren? Vad anser andra socialdemokrater och miljöpartister?

Jordbruksverkets förslag måste kastas i papperskorgen. Sverige ska vara ett land där djuren får det bättre, inte sämre.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Ingen politik utan klimatpolitik

Jag skriver om klimatförändringen och vad som behöver göras på ETC. Läs där eller nedan. Obs! De har satt rubriken. Jag hade valt en annan.

Ingen politik utan klimatpolitik
ETC, 2017-07-22
Riksdagens beslut för ett par veckor sedan om att införa Sveriges första klimatlag och ett klimatpolitiskt ramverk är mycket välkommet. Vi i Vänsterpartiet lade visserligen förslag om ambitiösare klimatmål, bland annat att även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen skulle omfattas av ramverket, något som dessvärre röstades ned. Inte desto mindre är riksdagens klimatbeslut viktigt och kan lägga grunden för att vi på allvar riktar in politiken mot nollutsläpp.

En av de viktigaste delarna av klimatbeslutet är att alla politikområden nu ska verka för att klimatmålen uppnås. För det ändamålet ska bland annat ett klimatpolitiskt råd inrättas. Att se till att vi också får en ekonomisk politik som agerar inom de ramar som naturen sätter är i detta sammanhang helt avgörande.

”Allt detta har en gemensam nämnare, vi måste investera mera”, sa statsminister Stefan Löfven till Sveriges Radio (7/7) från sin rundresa i Sverige. Statsministern missar med all rätt inte en chans att påpeka att vi måste investera mera i Sverige. Att ställa om vårt land till nollutsläpp kommer inte att vara gratis.

Höghastighetsbanor, utbyggd kollektivtrafik, klimatrenovering av miljonprogrammets bostäder och klimatanpassning är vart och ett områden som kommer att behöva hundratals miljarder i nyinvesteringar de kommande decennierna. Trots de stora behoven är investeringarna som andel av den totala ekonomin mindre idag än till exempel på 1960-talet. Staten har också delvis investerat fel, som inom infrastrukturområdet där merparten av pengarna gått till väg, inte järnväg.

Men hur gärna Löfven än vill klimatinvestera är han bakbunden av ett finanspolitiskt ramverk med begränsningar för statens utgifter. Staten har inte heller, likt vilken kommun eller företag som helst en separat investeringsbudget, skild från driftsbudgeten. Det här gör att statens långsiktiga investeringar konkurrerar med löpande utgifter för vård, skola och omsorg. Ska vi nå de investeringsvolymer klimatet kräver behövs ett annat synssätt kring långsiktiga investeringar och en separat investeringsbudget skulle underlätta.

Som nyligen rapporterats i den här tidningen uppgår de svenska miljöskadliga subventionerna till 61 miljarder kr/år. Att använda offentliga medel till det som utarmar vår miljö är en synnerligen dum idé och något regeringen brukar argumentera emot i internationella sammanhang. Det handlar om miljardtals kronor till privatbilism, tung industri, torvbrytning, fiske och köttproduktion. Nu är det dags att sopa upp framför egen dörr. Det behövs en handlingsplan för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Pengar kommer att sparas och utsläpp minskas.

Det behövs en större samsyn kring hur ekonomisk omfördelning och minskade utsläpp hänger ihop. Den franske ekonomen Thomas Piketty har pekat på hur den rikaste tiondelen står för nästan hälften av världens utsläpp. Ökad privat rikedom och klyftor är med andra ord en kraftig utsläppspådrivare. Så även i Sverige. När Fredrik Reinfeldt sänkte skatterna med 140 miljarder kronor ökade inte bara klyftorna i Sverige. Redan välbeställda fick ännu mer pengar att konsumera stadsjeepar, Thailandsresor och statusprylar för, samtidigt som offentlig sektor fick stå för fäfot.

Att minska det privata konsumtionsutrymmet till förmån för det offentliga är med andra ord inte bara bra rättvisepolitik, utan kan också minska utsläppen. På samma sätt är det bra klimatpolitik att ta ut framtida produktivitetsökning som kortad arbetstid i stället för höjda löner. Grupper med minst löneutrymme kan kompenseras genom omfördelning. Eftersom rika står för oproportionerligt stora utsläpp har miljöskatter också ofta en omfördelande effekt. Det gäller exempelvis den föreslagna flygskatten och skatter på privatbilism.

En ekonomi inom klimatets ram, att all politik blir klimatpolitik. Vem ser till att det blir verklighet?

Jens Holm (V) Miljöpolitisk talesperson

Mer vego – mindre kött

Jag och Sofia Arkelsten (M) skriver i ETC idag. Läs där eller nedan.

Mer vego – mindre kött
ETC, 2017-06-12
Många vill äta bättre för sin egen hälsa men också för att rädda världen. Den samlade bilden i flera opinionsundersökningar är att svenska folket vill äta mer vegetarisk mat. I handeln ökar den vegetariska maten snabbast. Under 2015 ökade vegetarisk färdigmat med drygt 70 procent. Under första halvan av 2016 ökade försäljningen av den vegetariska maten med 40-50 procent hos några av våra största livsmedelskedjor.

Samtidigt har köttkonsumtionen internationellt och i Sverige ökat kraftigt de senaste decennierna. Totalkonsumtionen är nu 87 kilo per svensk, där kycklingkött har ökat snabbast. De negativa miljö- och klimatkonsekvenserna av ökad köttkonsumtion blir allt tydligare. Boskapsuppfödningen är ett av de främsta skälen till avskogningen i världen, intensiv djuruppfödning slukar enorma mängder vatten och spannmål och animalieproduktionen står för ungefär 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Till det kommer transporter, förpackningar och matsvinn. Här i Sverige är klimatavtrycket lika stort från animaliekonsumtionen som för våra 4,5 miljoner bilar. Till det kommer folkhälsoaspekten och hur illa djur behandlas i s k djurfabriker och transporter. Dagens köttkonsumtion är inte hållbar.

Utvecklingen i Sverige är tudelad. Människors omsorg om klimat, hälsa och djur är en viktig faktor i proteinskiftet och det finns helt klart en positiv vegetarisk trend att ta tillvara. Med den bakgrunden arrangerade vi rundabordssamtalet ”Mer växtbaserad mat – hur når vi dit?” i riksdagen häromveckan. Det var inspirerande att höra om de baljväxter, linser, ärter, bönor, som Nordisk råvara nu förädlar med stor framgång. Nu återupptäcks grödor som var självklara i Sverige för ett sekel sedan. Företagen Oatly, Food for progress (Oumph) och Orkla (Anamma) vittnade om försäljningsrekord och bygger ut och nyanställer i Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg när andra livsmedelsproducenter lägger ned eller flyttar utomlands. Forskning och teknikutveckling diskuterades, liksom möjligheterna för svensk export.

Förutsättningarna för modern svensk växtbaserad matproduktion är goda. Skiftet som sker är mer än en trend. Människor vill ta ansvar och minska sin köttkonsumtion. Företag är redo att producera mer och bättre växtbaserade livsmedel. Samtidigt går inte politiken helt i takt med tiden. I EU subventioneras uppfödning och slakt av djur med miljardbelopp. Svenska djurskyddslagen är försenad. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht reser istället som en skottspole till jättemarknaden Kina inte för att samarbeta kring klimatsmart mat, utan för att få kineserna att köpa svenskt kött. Det finns tyvärr exempel på hur lokalpolitiker och personal på skolor motarbetas när de tar initiativ till mer vegetarisk mat. Det skapas motsättningar och friktion i en fråga där vi borde kunna vara öppna för bättre lösningar med mer valfrihet och mindre slentriankött.

Mer växtbaserad kost och mindre kött har så många fördelar, för klimatet, miljön, hälsan, djuren och för att föda världens folk. På samma sätt som vi är överens om att utsläppen av växthusgaser måste minska och att rökning och alkoholkonsumtion i för stora mängder är ohälsosamt borde vi kunna vara överens om att främja och ge bättre förutsättningar för mer växtbaserad mat.

Vi gör vad vi kan för att få till stånd en bred politisk samsyn om mer vego. Exakt hur vi ska nå målet kommer vi säkert inte alltid att vara överens om, men sådana är politikens villkor.

Jens Holm (V), Sofia Arkelsten (M), riksdagsledamöter

Avskaffa fiskeavtalen

Jag skriver i ETC, svar till MP om EUs nykoloniala fiskeavtal. Läs nedan eller hos ETC.

Avskaffa fiskeavtalen
ETC, 2017-06-03
EU-parlamentariker Linnéa Engström (MP) kritiserar Kinas och andra länders utfiskning av afrikanska staters fiskevatten. Det gör hon helt rätt i, men lite balans och självkritik skulle vara på sin plats.

Det var EU, i egenskap av bestående av kolonialmakter, som startade med att tömma de afrikanska ländernas vatten på fisk. Andra länder, som Kina har dessvärre följt efter. EU fiskar ut fattiga länders vatten genom ett fjortontal så kallade fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis länder i Afrika. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal kvarstår grundproblematiken, nämligen att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Ungefär 180 miljoner euro läggs årligen på att tillgängliggöra fattiga länders fiskevatten för europeiska fiskeflottor. Även om EU säger att en del av denna summa ska gå till att utveckla lokalt fiske, är det bara en liten del. Den absoluta merparten av våra gemensamma medel går till att suga ut andra länders resurser. Det här torde vara så långt ifrån ett socialt och ekologiskt hållbart fiske man kan komma.

Det är bra att Engström exempelvis driver på för förbättrad övervakning och transparens av EUs fiskeflottor, men det är något som skorrar lite falskt. Engström tycks mena att EU ska fortsätta med sina nykoloniala fiskeavtal. Varför inte istället erbjuda länderna ett hållbart fiske på allvar? Sverige och EU skulle som alternativ till dagens fiskeavtal kunna föreslå utvecklingssamarbete för lokalt och hållbart fiske i stället. Syftet skulle kunna vara att utveckla de afrikanska staternas fiske, istället för, som idag, att tillfredsställa europeiska fiskeflottors önskan om att maximera sina fångster.

I sin bok ”Tyst hav” (Ordfront 2007) är Isabella Lövin skoningslös i sin kritik mot EUs fiskeavtal och förespråkar att utvecklingsländerna själva borde få ta hand om sina fiskeresurser. I boken framhålls Namibia som ett gott exempel. Namibia har sedan i början av 1990-talet, trots EU:s försök till det motsatta, inte längre något fiskeavtal med EU. Namibias egen fiskeindustri har däremot gått från klarhet till klarhet efter att man övergett EU:s fiskeavtal, framgår det på s. 137 i boken.

Att fiskeavtalen kan avskaffas och omvandlas till hållbart fiske är således fullt realistiskt. Problemet är bara att inget land föreslår det; inte EU, inte Sverige. Och de fattiga länderna är i en ekonomisk underordning och är beroende av varenda euro som de kan få in. Idag är Tyst havs författare, Isabella Lövin ordförande för Linnéa Engströms parti; Miljöpartiet, och är bistånds- och klimatminister i regeringen. Men idag är hon märkligt nog tyst i frågan om EUs nykoloniala fiskeavtal. Istället har S-MPregeringen åtminstone vid åtta tillfällen sedan 2014 aktivt röstat för nya fiskeavtal med utvecklingsländer. Det gäller bl a Sao Tomé och Principe, Kap Verde, Gabon och Mauretanien. Endast en gång har man aktivt röstat nej; mot avtalet med Senegal.

Jag har föreslagit för Isabella Lövin att EUs och andra länders fiskeavtal med fattiga länder ska lyftas på havskonferensen i New York. Jag ville debattera detta med Lövin i riksdagens kammare. Istället för att besvara min interpellation har Lövin valt att lämna över frågan till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, en minister med kanske inte riktigt lika hög svansföring i hållbart fiske som Lövin. Bara det en sorglig illustration av hur MP i regeringsställning frivilligt avhänder sig möjligheter till påverkan.

Men än finns det möjligheter till förändring. Linnéa Engström ska själv resa till havskonferensen i New York. Istället för att hylla EUs fiskepolitik borde Engström lägga allt fokus på att sopa upp framför egen dörr. Det skulle kunna vara att verka för att Sverige, i egenskap av värdar för konferensen, föreslår att EUs och andra länders nykoloniala fiskeavtal med utvecklingsländer ska upphöra för att istället omvandlas till samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske.

Mitt hopp står till Linnéa Engström. Ansvarig minister och Engströms partiordförande väljer nämligen att tiga.

Jens Holm (V), riksdagsledamot