Mer vego – mindre kött

Jag och Sofia Arkelsten (M) skriver i ETC idag. Läs där eller nedan.

Mer vego – mindre kött
ETC, 2017-06-12
Många vill äta bättre för sin egen hälsa men också för att rädda världen. Den samlade bilden i flera opinionsundersökningar är att svenska folket vill äta mer vegetarisk mat. I handeln ökar den vegetariska maten snabbast. Under 2015 ökade vegetarisk färdigmat med drygt 70 procent. Under första halvan av 2016 ökade försäljningen av den vegetariska maten med 40-50 procent hos några av våra största livsmedelskedjor.

Samtidigt har köttkonsumtionen internationellt och i Sverige ökat kraftigt de senaste decennierna. Totalkonsumtionen är nu 87 kilo per svensk, där kycklingkött har ökat snabbast. De negativa miljö- och klimatkonsekvenserna av ökad köttkonsumtion blir allt tydligare. Boskapsuppfödningen är ett av de främsta skälen till avskogningen i världen, intensiv djuruppfödning slukar enorma mängder vatten och spannmål och animalieproduktionen står för ungefär 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Till det kommer transporter, förpackningar och matsvinn. Här i Sverige är klimatavtrycket lika stort från animaliekonsumtionen som för våra 4,5 miljoner bilar. Till det kommer folkhälsoaspekten och hur illa djur behandlas i s k djurfabriker och transporter. Dagens köttkonsumtion är inte hållbar.

Utvecklingen i Sverige är tudelad. Människors omsorg om klimat, hälsa och djur är en viktig faktor i proteinskiftet och det finns helt klart en positiv vegetarisk trend att ta tillvara. Med den bakgrunden arrangerade vi rundabordssamtalet ”Mer växtbaserad mat – hur når vi dit?” i riksdagen häromveckan. Det var inspirerande att höra om de baljväxter, linser, ärter, bönor, som Nordisk råvara nu förädlar med stor framgång. Nu återupptäcks grödor som var självklara i Sverige för ett sekel sedan. Företagen Oatly, Food for progress (Oumph) och Orkla (Anamma) vittnade om försäljningsrekord och bygger ut och nyanställer i Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg när andra livsmedelsproducenter lägger ned eller flyttar utomlands. Forskning och teknikutveckling diskuterades, liksom möjligheterna för svensk export.

Förutsättningarna för modern svensk växtbaserad matproduktion är goda. Skiftet som sker är mer än en trend. Människor vill ta ansvar och minska sin köttkonsumtion. Företag är redo att producera mer och bättre växtbaserade livsmedel. Samtidigt går inte politiken helt i takt med tiden. I EU subventioneras uppfödning och slakt av djur med miljardbelopp. Svenska djurskyddslagen är försenad. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht reser istället som en skottspole till jättemarknaden Kina inte för att samarbeta kring klimatsmart mat, utan för att få kineserna att köpa svenskt kött. Det finns tyvärr exempel på hur lokalpolitiker och personal på skolor motarbetas när de tar initiativ till mer vegetarisk mat. Det skapas motsättningar och friktion i en fråga där vi borde kunna vara öppna för bättre lösningar med mer valfrihet och mindre slentriankött.

Mer växtbaserad kost och mindre kött har så många fördelar, för klimatet, miljön, hälsan, djuren och för att föda världens folk. På samma sätt som vi är överens om att utsläppen av växthusgaser måste minska och att rökning och alkoholkonsumtion i för stora mängder är ohälsosamt borde vi kunna vara överens om att främja och ge bättre förutsättningar för mer växtbaserad mat.

Vi gör vad vi kan för att få till stånd en bred politisk samsyn om mer vego. Exakt hur vi ska nå målet kommer vi säkert inte alltid att vara överens om, men sådana är politikens villkor.

Jens Holm (V), Sofia Arkelsten (M), riksdagsledamöter

Avskaffa fiskeavtalen

Jag skriver i ETC, svar till MP om EUs nykoloniala fiskeavtal. Läs nedan eller hos ETC.

Avskaffa fiskeavtalen
ETC, 2017-06-03
EU-parlamentariker Linnéa Engström (MP) kritiserar Kinas och andra länders utfiskning av afrikanska staters fiskevatten. Det gör hon helt rätt i, men lite balans och självkritik skulle vara på sin plats.

Det var EU, i egenskap av bestående av kolonialmakter, som startade med att tömma de afrikanska ländernas vatten på fisk. Andra länder, som Kina har dessvärre följt efter. EU fiskar ut fattiga länders vatten genom ett fjortontal så kallade fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis länder i Afrika. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal kvarstår grundproblematiken, nämligen att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Ungefär 180 miljoner euro läggs årligen på att tillgängliggöra fattiga länders fiskevatten för europeiska fiskeflottor. Även om EU säger att en del av denna summa ska gå till att utveckla lokalt fiske, är det bara en liten del. Den absoluta merparten av våra gemensamma medel går till att suga ut andra länders resurser. Det här torde vara så långt ifrån ett socialt och ekologiskt hållbart fiske man kan komma.

Det är bra att Engström exempelvis driver på för förbättrad övervakning och transparens av EUs fiskeflottor, men det är något som skorrar lite falskt. Engström tycks mena att EU ska fortsätta med sina nykoloniala fiskeavtal. Varför inte istället erbjuda länderna ett hållbart fiske på allvar? Sverige och EU skulle som alternativ till dagens fiskeavtal kunna föreslå utvecklingssamarbete för lokalt och hållbart fiske i stället. Syftet skulle kunna vara att utveckla de afrikanska staternas fiske, istället för, som idag, att tillfredsställa europeiska fiskeflottors önskan om att maximera sina fångster.

I sin bok ”Tyst hav” (Ordfront 2007) är Isabella Lövin skoningslös i sin kritik mot EUs fiskeavtal och förespråkar att utvecklingsländerna själva borde få ta hand om sina fiskeresurser. I boken framhålls Namibia som ett gott exempel. Namibia har sedan i början av 1990-talet, trots EU:s försök till det motsatta, inte längre något fiskeavtal med EU. Namibias egen fiskeindustri har däremot gått från klarhet till klarhet efter att man övergett EU:s fiskeavtal, framgår det på s. 137 i boken.

Att fiskeavtalen kan avskaffas och omvandlas till hållbart fiske är således fullt realistiskt. Problemet är bara att inget land föreslår det; inte EU, inte Sverige. Och de fattiga länderna är i en ekonomisk underordning och är beroende av varenda euro som de kan få in. Idag är Tyst havs författare, Isabella Lövin ordförande för Linnéa Engströms parti; Miljöpartiet, och är bistånds- och klimatminister i regeringen. Men idag är hon märkligt nog tyst i frågan om EUs nykoloniala fiskeavtal. Istället har S-MPregeringen åtminstone vid åtta tillfällen sedan 2014 aktivt röstat för nya fiskeavtal med utvecklingsländer. Det gäller bl a Sao Tomé och Principe, Kap Verde, Gabon och Mauretanien. Endast en gång har man aktivt röstat nej; mot avtalet med Senegal.

Jag har föreslagit för Isabella Lövin att EUs och andra länders fiskeavtal med fattiga länder ska lyftas på havskonferensen i New York. Jag ville debattera detta med Lövin i riksdagens kammare. Istället för att besvara min interpellation har Lövin valt att lämna över frågan till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, en minister med kanske inte riktigt lika hög svansföring i hållbart fiske som Lövin. Bara det en sorglig illustration av hur MP i regeringsställning frivilligt avhänder sig möjligheter till påverkan.

Men än finns det möjligheter till förändring. Linnéa Engström ska själv resa till havskonferensen i New York. Istället för att hylla EUs fiskepolitik borde Engström lägga allt fokus på att sopa upp framför egen dörr. Det skulle kunna vara att verka för att Sverige, i egenskap av värdar för konferensen, föreslår att EUs och andra länders nykoloniala fiskeavtal med utvecklingsländer ska upphöra för att istället omvandlas till samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske.

Mitt hopp står till Linnéa Engström. Ansvarig minister och Engströms partiordförande väljer nämligen att tiga.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Hög tid att regeringen bekänner färg om skogen

Jag skriver idag på Svd om skogen, nyckelbiotoper och det politiska ansvaret som itne tas. Läs nedan eller hos Svd.

Hög tid att regeringen bekänner färg om skogen
Efter att Skogsstyrelsens meddelade att man gjorde en paus i inventeringen av s k nyckelbiotoper i hela nordvästra Sverige utbröt med rätta en livlig debatt. Forskare och miljöorganisationer menar att risken nu är uppenbar för att mycket värdefull skog kan komma att avverkas när den inte längre behöver inventeras och registreras. Det man inte känner till är svårt att skydda.

Trots att det är ett uttalat politiskt mål att mer skog ska skyddas och att statsminister Stefan Löven lovat att ”de nationella miljömålen ska klaras” (regeringsförklaringen 2014) har ansvariga ministrar varit märkbart tysta i den miljöfråga som kanske har engagerat flest under våren.

Även om Skogsstyrelsen nu har lovat att inventeringen av nyckelbiotoper ska återupptas kvarstår en mängd frågetecken. Man ska fortsätta att inventera men registrera och märka ut värdefulla områden kommer man inte göra. Att inventera värdefulla områden utan att sedan förmedla kunskapen är inte att bedriva det långsiktiga hållbara skogsarbete som behövs. Vi ifrågasätter inte att det föreligger vissa komplikationer för myndigheten att tillämpa begreppet i området. Men att gå därifrån till att ge skogsbruket ansvaret för dessa områden, med höga värden för växt- och djurliv, är historielöst och många steg tillbaka för de landvinningar vi i Sverige trots allt uppnått i naturvårdsarbetet. Det är därutöver ett beslut som ensidigt gynnar skogsbrukets ekonomiska intressen.

En mängd områden med lämpliga livsmiljöer för hotade arter riskerar nu att avverkas. I ett läge när vi behöver stärka våra ansträngningar för att bevara och öka kunskapen om våra skyddsvärda områden väljer myndigheten att förlita sig på frihet under ansvar för skogsbolagen. Detta trots att erfarenheten hittills har visat att en sådan rådande inriktning utarmat den biologiska mångfalden.

Det är mycket som nu står på spel i skogen. I dagsläget är det endast två av våra 16 miljömål som i bästa fall kommer att uppnås. Målen om ”Levande skogar” och ”Ett rikt växt- och djurliv” tillhör inte dessa. Nästan dagligen får vi exempel på hur gamla skogar kalhuggs. Människor som återvänder till favoritskogen möts av stubbåkrar. Livsmiljöer för hotade arter försvinner. Tillsynskontroller vid avverkningsanmälningarna är mycket fåtaliga och kunskapen om var nyckelbiotoper eller höga naturvärden finns är av stor betydelse för hänsynen som tas för naturvården vid slutavverkningar. Utvärderingar visar att nyckelbiotoperna har stor träffsäkerhet när det gäller att upptäcka arter som är rödlistade och missgynnade av dagens skogsbruk.

Det håller inte längre att politiken lämnar skogen vind för våg. Maximen om frihet under ansvar måste överges. Därför har jag utmanat båda ministrarna med ansvar för frågan landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och miljöminister Karolina Skog. Jag har nu efter många ministerkrumbukter fått besked om att de tänker besvara mina interpellationer nio respektive elva veckor efter det att de skickades in. Detta trots att riksdagsordningen stipulerar att en interpellation ska besvaras i riksdagen inom två veckor.

Jag tror inte att det här är en slump. I Skogsvårdslagen står det att produktionsintressen ska väga lika tungt som miljön. Det här har aldrig fungerat i praktiken. Det är alltid produktionen som dragit längsta strået i svenskt skogsbruk. Därmed har vi fått en skog som är högavkastande, men i biologiskt innehåll blir den allt fattigare. Vi oroas med rätta över skövling av så kallad tropisk skog i fjärran länder. Skogen växer så att det knakar, men det är timmeråkrar som breder ut sig, inte gamla skogar med stort myllrande liv. Det håller inte att denna motsättning fortplantar sig ända in i regeringen.

Jag förväntar mig att ansvariga ministrar Bucht och Skog tydliggör att nyckelbiotopsarbetet är helt avgörande för uppnåendet av våra miljömål och snarast måste återupptas. Skog med höga naturvärden ska inte få avverkas. Ytterst handlar det om ett nytt synsätt på skogen. Den gamla parollen om frihet under ansvar fungerar inte. Det är för många intressen som krockar och att låta skogsägarna helt och hållet bestämma speglar inte det breda samhällsintresse som våra skogar utgör. Vi måste stimulera fler skogsbruksmetoder vid sidan av det helt dominerande trakthyggesbruket (med kalavverkningar), mer skog måste skyddas, enskilda individer och organisationer måste kunna involveras i skogsbruket, de som missköter sig ska beläggas med sanktioner och vi måste helt enkelt vara mer varsamma med de spillror som finns kvar av våra gammelskogar.

I Sverige vill vi ha levande skogar – inte plantager med monokulturer. Vi behöver en skogspolitik som inte bara ser till markägaren utan också svampplockaren, joggaren, ekoturisten och naturvårdarna. Frågan är vad regeringen tycker.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Fotnot: Jens Holm debatterar på fredag 19/5 i riksdagens kammare med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht om ”Inventeringen av nyckelbiotoper”.

Handelsavtal hotar svenska bönder

Jag och Håkan Svenneling skriver idag om att avtal som TTIP och CETA hotar intentionerna i den svenska livsmedelsstrategin, nämligen att producera mer hållbar mat i Sverige. Läs på Land lantbruk eller nedan. Jag debatterade också detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht idag. Läs min IP.

Handelsavtal hotar svenska bönder
Land lantbruk 2017-02-14
Det finns dessvärre en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin. Det skriver Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) inför onsdagens omröstning om CETA i EU-parlamentet.

Vi välkomnar regeringens förslag till livsmedelsstrategi. Även om vi hade önskat ett ökat fokus på hållbar livsmedelsproduktion är ändå ambitionen att producera mer svensk hållbar mat att välkomna. Men kommer Sverige verkligen lyckas med det? Dessvärre finns det en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin.

I EU-parlamentets utvärdering av vilka konsekvenser ett framtida handels- och investeringsavtal med Nordamerika skulle kunna få för europeisk jordbrukspolitik konstaterar man att ett sådant avtal skulle leda till minskad jordbruksproduktion i EU. Man varnar också för att det kan bli en harmonisering nedåt (downward harmonisation) av lagstiftningen som en följd av den hårdare konkurrensen och att USA har lägre skyddsnivåer för till exempel miljö, kemikalier och djur (se ”Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement”, Policy department, European Parliament, 2014).

Ett skäl till denna negativa process är att internationell konkurrens om jordbruksprodukter visserligen kan vara ett effektivt sätt att pressa priser, men dessvärre också är lika effektivt i att slå ut lokal produktion och produktion med höga miljökrav. Det är just i den skottlinjen svenskt jordbruk idag befinner sig i. Efter att Sverige blev en del av EU:s inre marknad har jordbrukspolitiken och livsmedelsproduktionen blivit helt och hållet harmoniserad. Detta har lett till koncentration av produktionen och svensk produktion har slagits ut i en skrämmande snabb hastighet. Importmaten har ökat och vår lokala produktion har drastiskt minskats. Nu producerar vi endast hälften av den mat som konsumeras, långt mycket mindre än före 1995, då Sverige anslöts till EU. Med en eventuell anslutning till avtal som TTIP och CETA skulle centraliseringsprocessen öka ännu mer med ökade negativa effekter för svensk produktion.

Lägg därtill att i TTIP och CETA finns så kallade investeringsskydd inskrivna (även kallat ISDS). Men hänvisning till investeringsskyddet kan bolag stämma stater om man anser att investeringsvillkoren har försämrats. Det finns många exempel på där bolag inte minst inom fossilbranschen har stämt länder för att de vidtagit åtgärder för att skydda miljön. Så som TTIP och CETA ser ut idag är risken uppenbar att länder med höga ambitioner på miljöområdet skulle kunna bli stämda. En progressiv miljö- och jordbrukspolitik skulle därför försvåras.

Även om TTIP-avtalet för närvarande ligger i frysboxen är det EU:s och den svenska regeringens uttalade ambition att driva igenom avtalet. Avtalet med Kanada, CETA, har en liknande problematik som TTIP. Det avtalet är färdigförhandlat och väntas nu behandlas av EU-parlamentet och de nationella parlamenten under det här året.

Förvånande för vissa, men den svenska regeringen har faktiskt varit ett av de mest pådrivande länderna i att ta fram dessa avtal. Detta har man gjort trots att varningsklockorna har ringt både en och två gånger. Hur tänker sig landsbygdsminister Sven-Erik Bucht få ihop målsättningen att å den ena sidan öka svensk hållbar livsmedelsproduktion å den andra skriva under avtal som just hotar den målsättningen? Vi vill producera mer hållbar mat i Sverige, men då måste också handelsdogmen ifrågasättas. Är det en strid som Sven-Erik Bucht tänker ta? Eller är det handel till varje tänkbart pris som gäller? Då är risken stor att det priset blir alltför högt för våra svenska bönder och för våra ambitioner på miljöområdet.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson
Håkan Svenneling (V), landsbygdspolitisk talesperson

Stoppa bottentrålningen i de marina reservaten

Skriver idag i Effekt om bottentrålning som måste stoppas och vikten av att överlag reglera fiske hårdare i synnerhet i marina reservat. Läs där eller nedan.

Stoppa bottentrålningen i de marina reservaten
Effekt, 2017-02-13
I höstas välkomnade miljöminister Karolina Skog att EU-kommissionen godkänt det svenska förslaget om fiskeförbud i betydande delar av det marina reservatet Bratten på västkusten. ”Jag hoppas att det här beslutet kan bli vägledande i liknande processer i framtiden”, sa miljöministern. Jag instämmer. Våra hav är hemmet för en mångfald av fiskar, fåglar, marina däggdjur, känsliga koraller och rev. Men mångfalden är hotad och det räcker inte med enstaka brandkårsutryckningar.

Sveriges målsättning är att minst 10 procent av våra havsområden ska vara skyddade till 2020 och enligt regeringen är målet uppnått. Det är ett bra steg på vägen. Men för de marina naturtyper som är särskilt skyddsvärda är läget fortfarande dåligt, och i Östersjön uppnår ingen av dessa naturtyper en gynnsam bevarandestatus. Skydd handlar sålunda inte bara om yta. Kvaliteten på skyddsområdet är avgörande för att vi verkligen ska kunna få levande hav med en rik biologisk mångfald.

I det här perspektivet är det märkligt att det faktiskt förekommer yrkesfiske i de flesta av våra marina skyddsområden, varav en stor del är bottentrålning. Under perioden 2011 – 2013 bottentrålades det i över 40 områden som är naturreservat eller Natura 2000-områden. Trålningsförbud råder endast i några enstaka skyddade områden och då bara i de mest känsliga delarna. Trots att det finns vetenskapligt stöd för att bottentrålning har stor påverkan på bottenmiljöer så sker detta i till exempel Kosterfjordens nationalpark, Norra Midsjöbanken och Väderöarna.

Både Havs- och vattenmyndigheten och Östersjöcentrum vid Stockholms universitet har lyft fram betydelsen av att reglera fisket noggrannare i våra skyddade områden. Ett stopp för bottentrålning skulle i det sammanhanget vara ett bra första steg. Men även helt fiskefria områden behöver inrättas så att fiskebestånden kan återhämta sig. Ett helt fiskefritt område skulle även vara ett värdefullt referensområde för hur fiskfaunan förändras över tid i områden där inget fiske sker.

Vänsterpartiet har föreslagit att Sverige ska förbjuda bottentrålning samt att Sverige även bör driva detta krav på EU-nivå. Vi ser också skäl att i övrigt stärka regleringen av fiske i våra skyddade havsområden samt att ett antal helt fiskefria områden inrättas. Trots att fiske är en av de mänskliga aktiviteter som har störst påverkan på känsliga arter och naturtyper i till exempel Östersjön så är fisket sällan begränsat i våra skyddade områden. Detta är en konsekvens av att förvaltningen av havsmiljö respektive fiske sker separat och med olika mål. För att uttrycka mig tydligt: Å ena sidan har vi en miljöminister som vill skydda mer, å den andra en landsbygdsminister som vill fortsätta att värna storskaligt fiske. Den logiska frågan infinner sig, vad vill egentligen regeringen?

Men båda ministrarna borde kunna vara överens om att bottentrålning i marina naturreservat inte ska vara tillåtet liksom att det borde införas fler helt fiskefria områden. Alternativet förskräcker; naturreservat där storskalig verksamhet får fortgå som vanligt. Så ser det dessvärre ut idag.

Jens Holm (V) riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

P S Jag kommer nu att ha en interpellationsdebatt om bottentrålning i marina reservat. Interpellationen är ställd till miljöminister Karolina Skog, men hon valde att lämna över svaret till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Även det ett svar.

Robin Hood var lika röd som grön

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Robin Hood var lika röd som grön
Dagens Arena, 2017-01-23
Världens åtta rikaste personer (män) äger lika mycket som 3,5 miljarder av världens övriga invånare. Skillnaden mellan de rikaste och fattigaste i världen har aldrig varit större än idag. Det var några av slutsatserna i rapporten från hjälporganisationen Oxfams rapport ”An economy for the 99 percent” som nyligen presenterades.

Det här är inget annat är groteska skillnader som inte någon ansvarstagande politiker borde kunna ducka inför. Men ändå är det tyst från vår regering. Förutom en lätt justering av inkomstskatten för de rikaste och några välkomna skatter på miljöområdet följer SMP-regeringen i den tidigare borgerliga regeringens fotspår. Ingen förmögenhetsskatt, ingen gåvoskatt, ingen höjd bolagsskatt och, gud förbjude, absolut ingen fastighetsskatt. Helt i linje med den triangulering-mot-mittenstrategin tog Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ordet mot Jonas Sjöstedt (V) i förra veckans partiledardebatt: ”Varför vill Vänsterpartiet återinföra förmögenhetsskatten?” löd Fridolins angrepp mot vänsterledaren.

Det finns ett enkelt svar på den frågan. Det är politiskt och moraliskt helt rätt att ta från de rika och fördela till behövande. Det visste redan Robin Hood  Men uppenbarligen övertygar rättviseargumentet inte på MP-ledningen. Det kan då vara värt att påminna om att det också finns ett nära samband mellan inkomst och utsläpp. Ju mer pengar du har desto mer belastar du också vår planet. Det är en av slutsatserna i de franska forskarna Thomas Piketty och Lucas Chancells rapport ”Carbon and inequality: from Kyoto to Paris” (3/11-15 Paris School of Economics).  Enligt rapporten står den rikaste tiondelen i världen för hela 45 procent av världens utsläpp. Den 1 procent i världen med störst utsläpp (med individer från bl a USA, Luxemburg, Singapore och Saudiarabien) släpper i genomsnitt ut 200 ton CO2 per person årligen. Vi svenskar snittar på 6-10 ton, även det långt över vad som är hållbart. Den procent som släpper ut minst, med människor från fattiga länder som Honduras, Mozambique och Rwanda står för i snitt 0,1 ton CO2 per person årligen. De superrika släpper alltså ut 2000 gånger mer än de fattigaste i världen och ungefär 30 gånger mer än världssnittet på ca 6 ton per person och år.

Det här är förstås inte hållbart. Alla utsläpp ska förstås minskas, men utsläppen från de superrika är extra provocerande. Det handlar om lyxkonsumtion och ett hejdlöst lyxresande. Bara i USA lär det finnas 10 000 privatjet för enskilda individers flygresor. I vissa av världens storstäder reser de superrika med helikoptrar och landar på skyskrapornas tak istället för att röra sig nere på marken som andra människor. Ska man kunna resa precis som man vill, och med tillhörande utsläpp, bara för att man har sjukt mycket pengar?

Nej, självklart inte. Att vi behöver en offensiv miljöpolitik för att stoppa klimathotet är en självklarhet. Men minst lika viktigt är att vår ekonomiska politik blir rättvis, för rättvisans skull, men också för vår planet. Så länge de superrika kan ta helikoptern till kvällsminglet kommer alla andra fråga sig varför de ska källsortera och resa kollektivt.

Att minska de rikastes förmögenhet är därför en bra sak för klimatet. Därför, Gustav Fridolin, behövs en förmögenhetsskatt. Robin Hood var lika grön som röd.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Sätt stopp för flygets frikort

Ett antal forskare skriver idag bra på DNdebatt om vikten av att komma tillrätta med flygets snabbt växande utsläpp. Jag skriver också idag om flygets utsläpp och vad som borde göras. Läs på Aktuell Hållbarhet eller nedan. Dessutom är det nu klart att jag kommer debattera den här frågan med infrastrukturminister Anna Johansson, ti 20 december. Läs min interpellation om flyget och klimatet.

Sätt stopp för flygets frikort
Aktuell Hållbarhet, 2016-11-30
Utsläppen från flygsektorn hör till de snabbast växande i världen. Sedan 1990 har flygandets utsläpp ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Det är bra att det nu presenteras ett förslag till flygskatt till regeringen. Men en skatt kommer inte vara tillräckligt för att minska flygets snabbt ökande utsläpp.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Nu är ICAO-förhandlingarna färdiga och enligt överenskommelsen kommer flygsektorns utsläpp att få fortsätta att öka fram till och med 2020. Därefter kan de fortsätta att öka än mer, men ska då börja att kompenseras genom uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system; CORSIA.

ICAO-överenskommelsen har med rätta kritiserats hårt av miljörörelse och forskare, men välkomnats förvånande nog av ministrarna Isabella Lövin (MP) och Anna Johansson (S).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med billiga och osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma tillrätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle, investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor samt att flyget borde betala skatt för flygbränslet.

Många förvånas över flygindustrins snabbt växande utsläpp. Men är det så konstigt egentligen? Det är billigare än någonsin att flyga. Utrikesflyget är både skatte- och momsbefriat. Nattåg läggs ned och tågresandet blir dyrare bland annat på grund av SJ:s avkastningskrav och höjda banavgifter.

En flygskatt är en viktig åtgärd för att minska flygets utsläpp, men det räcker inte. Att hylla ett system som låter den internationella flygindustrins utsläpp fortsätta att växa håller inte heller.

Vad tänker den svenska regeringen göra för att minska flygets utsläpp, i Sverige och internationellt? I tider av värmerekord på Arktis och annan förvärrad klimatförändring är det nog fler än jag som ser fram emot svar på den frågan.

Det är dags att sätta stopp för flygets frikort från klimatansvar.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?

Idag skriver jag i ETC om EUs och regeringens hemlighetsmarkeri kring USA-avtalet TTIP. Läs där eller nedan.

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?
ETC, 2016-10-14
EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Och vid en första anblick kan det verka precis så. EU-kommissionen har låtit publicera en mängd dokument kring det omfattande avtalet på sin webbplats. Där kan vi t ex läsa att storföretag kommer ges möjligheten att stämma stater i specialdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet samt att ett s k regulativt samarbete ska införas där kommande lagar ska granskas ur ett handelsperspektiv innan de införs. Bara det är illa nog.

Men för den som vill skaffa sig en mer heltäckande bild av avtalet räcker inte Malmströms hemsida. Hos kommissionen finns nämligen endast EUs version av vad det transatlantiska handels- och investeringsavtalet förväntas bli. Den andra partens, USAs, ståndpunkter får vi inte ta del av. Och gällande vad de båda hittills kommit fram till i de i princip färdigförhandlade texterna råder locket på. Så, i allt väsentligt är vi hänvisade till Malmströms och EU-kommissionens tolkningar av TTIP. Vi är flera som är rätt otillfredsställda med den ordningen.

Jag hade inte några större förväntningar när jag, efter rätt mycket om och men, en varm dag i slutet av juni tog hissen upp till åttonde våningen hos utrikesdepartement och det nyinredda ”läsrummet” för TTIP-texterna. Alla EU-länder ska efter ett EU-beslut inrätta sådana läsrum så att ländernas folkvalda rikspolitiker ska kunna läsa TTIP-texterna, eller åtminstone utvalda delar. Men även läsrummet är belagt med förbehåll när vi som går in där måste lova att inte kopiera innehållet eller berätta om detsamma.

Ett av de första dokumenten jag såg var ett beslut från EUs ministerråd från januari i år där man bestämt att ett antal – tretton närmare bestämt – tidigare hemligstämplade dokument skulle tillgängliggöras i medlemsländernas läsrum. Flera av dessa dokument var s k konsoliderade texter, d v s i princip färdigförhandlade och där man alltså kan se vad EU och USA kommit fram till. Jag sökte febrilt efter just de tretton texterna, men fick efter ett tag besked om att ingen av dessa fanns i läsrummet. I ett skriftligt besked senare meddelar UD mig att EU inte lämnat över dessa texter till Sverige när vår offentlighetsprincip är mer omfattande än den som gäller i EU. En ordning som UD inte verkar ha ifrågasatt.

Utrikesdepartementet tyckte istället att jag skulle resa till Bryssel för att i ett läsrum där läsa de hemligstämplade dokumenten. Den uppmaningen har senare upprepats av handels- och EU-minister Ann Linde som nyligen sa följande: ”Jag vill understryka att både svenska Europarlamentariker och svenska riksdagsledamöter har tillgång till dokument under förhandlingarnas gång i Bryssel.” (Europaportalen 4/10) Det är under all kritik. En svensk riksdagsledamot hänvisas alltså av ansvarig minister till ett annat land för att kunna ta del av handlingar som är helt avgörande för dennes uppdrag.

Det här visar att när det kommer till kritan är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglat av hemlighetsmakeri som andra avtal. Det som är nytt i detta är att vi nu också har en regering som inte står upp för öppenheten utan hänvisar svenska riksdagsledamöter till Belgien. Det är mycket anmärkningsvärt och beklagligt.

Men med kontroversiella handelsavtal är det som med trollen. De spricker när de kommer ut i ljuset. Så var det med det Multilaterala avtalet, MAI. När avtalet tillslut läckte var det bara en tidsfråga innan det, efter massiva folkliga protester, stoppades i slutet av 1990-talet. Samma sak med det ifrågasatta ACTA-avtalet som stoppades med en enkel omröstning 2012 i EU-parlamentet efter att det hade läckts ut av bl a Wikileaks.

Därför är frågan om insyn och öppenhet i TTIP-förhandlingarna helt avgörande. Folket har rätt att i god tid få veta vad detta och andra kontroversiella avtal handlar om. Kanske är det just det som Ann Linde och den svenska regeringen är så rädda för; sanningen om TTIP och folkets dom? Vad säger gräsrötterna inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet?

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet