Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet