Ställ klimatvillkor på USA

Tänker regeringen se till att EU ställer klimatkrav på Donald Trump och USA när nya handelsvillkor ska förhandlas fram? Ser fram emot svaret på min skriftliga fråga. Läs mer här eller nedan.

Parisavtalet och handel med USA
Skriftlig fråga 2018/19:599 av Jens Holm (V) till Statsrådet Ann Linde (S)
EU har aviserat att nya handelspolitiska förhandlingar ska inledas med USA. Förhandlingarna kommer inte att avse ett nytt heltäckande handels- och investeringsavtal som tidigare TTIP, som glädjande nog har stoppats, men de nya förhandlingarna kommer ändå att omfatta många viktiga aspekter av handeln mellan Europa och USA. USA:s president Donald Trump har meddelat att han vill att USA ska lämna Parisavtalet. Vid sidan av att detta skulle vara ödesdigert för klimatet skulle ett utdragande från Parisavtalet också innebära en indirekt subventionering av fossil industri i USA, något som skulle kunna drabba svenskt och europeiskt näringsliv hårt. Om Trump verkligen lämnar Parisavtalet är det inte rimligt att USA belönas med förmånliga handelsvillkor med EU.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Ann Linde:

Kommer statsrådet att inom ramen för de nya handelspolitiska förhandlingarna mellan EU och USA kräva att USA ska vara kvar i Parisavtalet?

Ska handeln få övertrumfa klimatet?

malmström2017-09-28

Idag talade EUs handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagens förstakammarsal. Det blev mycket tal om EUs framtid, men också om EUs handelspolitik. Jag kritiserade att EU kräver att det ska finnas ett s k investeringsskydd, ISDS, i de handelsavtal som EU sluter med andra länder. Med investeringsskyddet kan bolag stämma stater i tribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet, men stater kan inte  – omvänt stämma bolagen. Intressant är dock att det handelsavtal som EU nu ska sluta med Mercosurländerna i Sydamerika inte innehåller något investeringsskydd. Flera av länderna, bl a Brasilien, har motsatt sig detta. Ändå väljer EU att sluta avtalet. Även de avtal som EU nu förhandlar med Australien och Nya Zeeland är befriade från ISDS. Det går alltså att ha handelsavtal utan gräddfiler för storbolagen, vilket skulle kunna vara stilbildande för kommande handelsavtal.

Cecilia Malmström var stolt över att det finns en referens till Parisavtalet i EUs handelsavtal med Japan. Det visar att EU numera tar klimatet på allvar, även i handelspolitiken, menade Malmström.
”Japanavtalet är det första avtalet med referens till Parisavtalet. Handelsavtalen är ett av flera verktyg för att uppnå EUs utrikespolitiska mål”, sa Malmström
På min direkta fråga om vilken juridisk status referensen till Parisavtalet kommer att ha och kommer formuleringen kunna användas rättsligt så att man kan stämma ett land som inte följer Parisavtalet svarade Cecilia Malmström:
”Nej, referensen till Parisavtalet är inte juridiskt bindande i så måtto att vi kan stämma Japan om de inte följer den.

Är inte detta rätt beskrivande för EU? När det gäller bolagens ”rättigheter” till investeringar är reglerna bindande på alla tänkbara sätt, men skydd för miljön är blott fina formuleringar. Som Naomi Klein sa vid alternativtoppmötet i Paris 2015: ”Handeln övertrumfar miljön.”

Men detta kan lätt ändras genom att ta bort EUs investeringsklausuler i avtal samt se till att skydd för miljö, folkhälsa, djurskydd och arbetsrätt blir rättsligt bindande. Hög tid för en rättvis handelspolitik.

Artikel XX

Förra torsdagen (18/5) talade EUs handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagens förstakammarsal. Jag frågade henne om vad hon ansåg om de s k generella undantagen som finns formulerade i artikel XX (alltså 20, skrivet med romerska siffror) som finns i GATT-avtalet, ett av WTOs grundavtal. Enligt artikel XX kan länder vidta handelsrestriktiva åtgärder för att t ex skydda miljön, människors hälsa eller djur. Alltså; att miljö m m ska kunna överordnas frihandeln. Problemet är bara att de generella undantagen är försedda med en brasklapp där det står att de inte får användas som ett förtäckt handelshinder.

GATT-avtalet är från 1947 och artikel XX har inte uppdaterats sedan dess. Undantagen är således inte kopplat till de viktiga internationella miljöavtalen, t ex det senaste från Paris. Ord som klimatförändring eller biologisk mångfald nämns överhuvudtaget inte. Nästan alla gånger Artikel XX har åberopats har frihandeln ändå vunnit när frågan avgjorts i WTOs skiljedomsnämnd.

Malmström_riksdagen2017-05-18.png
Hög tid att modernisera Artikel XX, eller hur? Hur kan vi se till att miljö, folkhälsa, djurskydd och fackliga rättigheter får en tyngre status i den internationella handeln? I december arrangerar WTO ministermöte i Buenos Aries, vore inte det ett bra tillfälle att lyfta dessa frågor? Det var vad jag frågade handelskommissionären om.

”Jag kan instämma med ledamoten om att artikel XX är föråldrad och behöver ses över. Men det är fel läge att göra det nu”, svarade Cecilia Malmström.

”Risken när man öppnar upp en artikel är att det kan bli hela havet stormar. Det skulle vara oerhört riskfyllt att göra det i det här läget”, fortsätter Malmström med tydlig adress till USA, som hon menar kanske inte ens kommer att infinna sig vid WTO-toppmötet i december. Hon avslutade och sa:

”Det finns ingen som driver att artikel XX ska öppnas upp i dagsläget, vad jag vet i alla fall, även om jag instämmer i att det skulle behövas.”

Cecilia Malmström berättade också att EU kommer att driva avskaffande av fiskesubventioner och ökad öppenhet vid WTOmötet i december.

Vem som kommer stå upp för miljön återstår alltså att se.

P S Malmström svarade också på min kollega Håkan Svennelings fråga om öppenhet i förhandlingar om handelsavtal. Förhandlingsmandaten för avtalen som förhandlas med ex vis Mercosurländerna, Japan och Vietnam är fortsatt hemliga. Vi ledamöter kan endast läsa dessa i ett slutet läsrum och med yppandeförbud om innehållet. Glädjande nog stod Cecilia Malmström upp för öppenheten.

”Jag håller med ledamoten om att det här är något som borde vara offentligt. Men det är rådet som beslutar om detta, inte vi på kommissionen. Och rådet beslutar från fall till fall. Ni ledamöter måste kunna ta del av dessa texter”, sa Malmström.

 

Handelsavtal, jordbruk, bottentrålning

I veckan har jag debatterat bottentrålning i naturreservat. Visste du att i de flesta av våra marina reservat, naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden förekommer bottentrålning? Marina reservat är jätteviktigt, men om det fortsätter att vara business as usual med storskaligt fiske förfelas själva syftet.

Regeringen har ju varit pådrivande för att begränsa fisket i området Bratten, på Västkusten. Det är bra, men tänker man göra något mer? Tyvärr var svaret från jordbruksminister Sven-Erik Bucht inte direkt övertygande. Att jag hade ställt frågan till miljöminister Karolina Skog, men hon väljer att låta Bucht svara istället, ja det är ju också ett svar. Se hela debatten via länken ovan. Missa inte min debattartikel på temat.

Samma dag debatterade jag också handelsavtals påverkan på våra möjligheter att producera mer hållbara livsmedel. EU-parlamentet har tagit fram en kritisk rapport om TTIP och framtida europeisk jordbruksproduktion. TTIP ligger nu i malpåse, men rapporten skulle lika gärna kunnat handla om CETA-avtalet med Kanada. De sju riksdagspartierna (alla utom SD) har samtidigt antagit en livsmedelsstrategi med intentionen att producera mer hållbara livsmedel i Sverige. Hur går det ihop med den ökade konkurrens, stordrift och risk för bolagsstämningar som CETA och andra avtal kommer att medföra? Följ debatten via länken ovan. Missa inte heller min och Håkan Svennelings debattartikel på temat.

Handelsavtal hotar svenska bönder

Jag och Håkan Svenneling skriver idag om att avtal som TTIP och CETA hotar intentionerna i den svenska livsmedelsstrategin, nämligen att producera mer hållbar mat i Sverige. Läs på Land lantbruk eller nedan. Jag debatterade också detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht idag. Läs min IP.

Handelsavtal hotar svenska bönder
Land lantbruk 2017-02-14
Det finns dessvärre en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin. Det skriver Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) inför onsdagens omröstning om CETA i EU-parlamentet.

Vi välkomnar regeringens förslag till livsmedelsstrategi. Även om vi hade önskat ett ökat fokus på hållbar livsmedelsproduktion är ändå ambitionen att producera mer svensk hållbar mat att välkomna. Men kommer Sverige verkligen lyckas med det? Dessvärre finns det en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin.

I EU-parlamentets utvärdering av vilka konsekvenser ett framtida handels- och investeringsavtal med Nordamerika skulle kunna få för europeisk jordbrukspolitik konstaterar man att ett sådant avtal skulle leda till minskad jordbruksproduktion i EU. Man varnar också för att det kan bli en harmonisering nedåt (downward harmonisation) av lagstiftningen som en följd av den hårdare konkurrensen och att USA har lägre skyddsnivåer för till exempel miljö, kemikalier och djur (se ”Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement”, Policy department, European Parliament, 2014).

Ett skäl till denna negativa process är att internationell konkurrens om jordbruksprodukter visserligen kan vara ett effektivt sätt att pressa priser, men dessvärre också är lika effektivt i att slå ut lokal produktion och produktion med höga miljökrav. Det är just i den skottlinjen svenskt jordbruk idag befinner sig i. Efter att Sverige blev en del av EU:s inre marknad har jordbrukspolitiken och livsmedelsproduktionen blivit helt och hållet harmoniserad. Detta har lett till koncentration av produktionen och svensk produktion har slagits ut i en skrämmande snabb hastighet. Importmaten har ökat och vår lokala produktion har drastiskt minskats. Nu producerar vi endast hälften av den mat som konsumeras, långt mycket mindre än före 1995, då Sverige anslöts till EU. Med en eventuell anslutning till avtal som TTIP och CETA skulle centraliseringsprocessen öka ännu mer med ökade negativa effekter för svensk produktion.

Lägg därtill att i TTIP och CETA finns så kallade investeringsskydd inskrivna (även kallat ISDS). Men hänvisning till investeringsskyddet kan bolag stämma stater om man anser att investeringsvillkoren har försämrats. Det finns många exempel på där bolag inte minst inom fossilbranschen har stämt länder för att de vidtagit åtgärder för att skydda miljön. Så som TTIP och CETA ser ut idag är risken uppenbar att länder med höga ambitioner på miljöområdet skulle kunna bli stämda. En progressiv miljö- och jordbrukspolitik skulle därför försvåras.

Även om TTIP-avtalet för närvarande ligger i frysboxen är det EU:s och den svenska regeringens uttalade ambition att driva igenom avtalet. Avtalet med Kanada, CETA, har en liknande problematik som TTIP. Det avtalet är färdigförhandlat och väntas nu behandlas av EU-parlamentet och de nationella parlamenten under det här året.

Förvånande för vissa, men den svenska regeringen har faktiskt varit ett av de mest pådrivande länderna i att ta fram dessa avtal. Detta har man gjort trots att varningsklockorna har ringt både en och två gånger. Hur tänker sig landsbygdsminister Sven-Erik Bucht få ihop målsättningen att å den ena sidan öka svensk hållbar livsmedelsproduktion å den andra skriva under avtal som just hotar den målsättningen? Vi vill producera mer hållbar mat i Sverige, men då måste också handelsdogmen ifrågasättas. Är det en strid som Sven-Erik Bucht tänker ta? Eller är det handel till varje tänkbart pris som gäller? Då är risken stor att det priset blir alltför högt för våra svenska bönder och för våra ambitioner på miljöområdet.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson
Håkan Svenneling (V), landsbygdspolitisk talesperson

Ska MP börja hylla handelsdogmen?

sjostedt_kammaren2017-01-11
Ett av de intressantare meningsutbytena vid gårdagens partiledardebatt var när Jonas Sjöstedt frågade (scrolla till 2,17) Miljöpartiets Gustav Fridolin om CETAavtalet med Kanada och risken för att storföretag kan stämma stater som vill gå före på miljöområdet. Jonas Sjöstedt tog upp exemplet med det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra (!) miljarder dollar för att inte tillåta en gruva i Rumänien (jag har skrivit om detta tidigare).

Med CETAavtalet kan det bli fler av sådana stämningar, och då även mot Sverige. Tycker verkligen MP att det är OK att storföretag ska kunna stämma stater som vill agera för miljön? I EU-parlamentet är ju MP mot CETAavtalet. Och det är ju samma CETAavtal som snart kommer hamna på riksdagens bord, då framlagt av Fridolins regering…

Det anmärkningsvärda var hur Fridolin svarade. Inte för en sekund kritiserade han det grundläggande problemet med att företag ska kunna få stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet. Istället valde Fridolin att hylla CETA i dess nuvarande form som ett modernt avtal. Han hade väl åtminstone kunnat vara ärlig och säga; det här är inget vi vill ha, men vi är så nödda och tvungna eftersom vi sitter i regeringen. Men istället väljer han att plädera för en handelsdogm helt och hållet på storföretagens villkor och hotar miljön. Är det verkligen MP-politik?

Missa inte heller replikskiftet mellan samma debattörer. Fridolin kritiserar här Vänsterpartiet för att vilja återinföra förmögenhetsskatten. Ja, självklart! Som Sjöstedt svarar, det handlar inte bara om att göra något åt de växande klyftorna i Sverige. De superrika belastar också klimatet långt mer än vanligt folk med sin helt och hållet ohållbara livsstil. Att det inte verkar bekymra Fridolin förvånar mig.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Investeringsskydd gynnar storbolagen

I slutet av augusti debatterade jag CETAavtalets konsekvenser för en progressiv miljöpolitik. Handelsminister Ann Linde försökte då göra gällande att det främst är småföretag som kan dra nytta av möjligheten att stämma stater genom ett s k investeringsskydd/ISDS. I debatten sa hon bl a (anförande 24):

”Det är heller inte bara storbolag som använder denna möjlighet. Många gånger är det små och medelstora bolag som använder den rätt som finns i investeringsavtalen.”

Hennes påstående har redan nagelfarits och med önskvärd tydlighet vederlagts av TTIPPen. Nu kommer dessutom fler argument mot att det skulle vara småföretag som kommer använda det s k investeringsskyddet i CETAavtalet. I rapporten Who Has Benefited Financially from Investment Treaty Arbitration? An Evaluation of the Size and Wealth of Claimants  går Gus van Harten och Pavel Malysheuski igenom vilka som gynnats av användandet av investeringsskydd i olika avtal. De konstaterar att storföretagen (och ibland rika individer) har varit de stora vinnarna:

Our main findings are that the beneficiaries of ISDS-ordered financial transfers, in the aggregate, have overwhelmingly been companies with more than USD1 billion in annual revenue – especially extra-large companies with more than USD10 billion – and individuals who have over USD100 million in net wealth. ISDS has produced monetary benefits primarily for those companies or individuals at the expense of respondent states.

Vidare konstaterar de att det också är storföretag som har störst möjlighet att driva igenom stämningar:

Incidentally, we also found that extra-large companies’ success rates in ISDS (70.8%), measured by simple win-loss outcomes at the jurisdictional and merits stages of an ISDS claim combined, exceeded by a large margin the success rates of other claimants (42.2%).

Storföretagen är dessutom ännu mer framgångsrika i nästa steg, då själva sakfrågan (merit) prövas:

The success rate of extra-large companies at the merits stage in particular (82.9%) stood out compared to that of all other claimants (57.9%).

I OECDs sammanfattning av ISDSkonsultationen från 2012 finns det inte heller något stöd för att ISDS skulle användas främst av småföretag. Tvärt om, endast en liten del (22 procent) av de ISDSfall man analyserat handlar om småföretag eller individer. I hälften av de analyserade fallen är det stora eller medelstora företag som stämt stater och en tredjedel av bolagens status är oklar (vissa av dem är s k holdingbolag).

Summa summarum: Investeringsskydd används av storbolag och det är storbolag och superrika som har allt att vinna på detta. Att påstå att ISDS skulle vara något som särskilt gynnar småföretag stämmer inte. Och framför allt; om bolag får stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet blir vi alla förlorare. Därför ska vi se till att avtal med investeringsskydd inskrivet inte blir av.

 

Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

TTIP – så mycket för den öppenheten

Både svenska regeringen och EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Men när vi riksdagsledamöter vill läsa alla relevanta dokument förvägras vi göra det. Nu senast gäller det tretton dokument kring TTIP som efter ett beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16 ska finnas tillgängliga för läsning i respektive land.

Dokumenten är viktiga eftersom flera av dem i princip är färdigförhandlade och man där för första gången kan få en bild av hur TTIP slutgiltligen kommer att se ut. Jag bad redan i somras om att få läsa de tretton TTIP-dokumenten, men fick då nej från Utrikesdepartementet. Nu har jag överklagat det beslutet. I slutet av förra veckan fick jag ett skriftligt besked från utrikesminister Margot Wallström där hon vidhåller UDs nej.

Wallström menar att jag och andra folkvalda istället ska åka till Bryssel för att där läsa dokumenten.

Helt orimligt, tycker jag. Först uppmanas vi riksdagsledamöter att sätta oss in i TTIPavtalet. När man väl försöker göra det får man inte läsa dokumenten, utan hänvisas av utrikesministern till ett annat land. Så mycket för den öppenheten.

Är det så här det ska gå till i Sverige 2016? Året då vi för övrigt firar 250 år med offentlighetsprincipen…

Läs min överklagan: overklagan_ttip_jensholm

Läs utrikesminister Margot Wallströms svar: beslut_wallstrom_ttip_mrg1115_20161027_0184_001

UDs första avslag (där de 13 dokumenten namnges): avslag-j-holm-002