EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.

 

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?

Idag skriver jag i ETC om EUs och regeringens hemlighetsmarkeri kring USA-avtalet TTIP. Läs där eller nedan.

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?
ETC, 2016-10-14
EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Och vid en första anblick kan det verka precis så. EU-kommissionen har låtit publicera en mängd dokument kring det omfattande avtalet på sin webbplats. Där kan vi t ex läsa att storföretag kommer ges möjligheten att stämma stater i specialdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet samt att ett s k regulativt samarbete ska införas där kommande lagar ska granskas ur ett handelsperspektiv innan de införs. Bara det är illa nog.

Men för den som vill skaffa sig en mer heltäckande bild av avtalet räcker inte Malmströms hemsida. Hos kommissionen finns nämligen endast EUs version av vad det transatlantiska handels- och investeringsavtalet förväntas bli. Den andra partens, USAs, ståndpunkter får vi inte ta del av. Och gällande vad de båda hittills kommit fram till i de i princip färdigförhandlade texterna råder locket på. Så, i allt väsentligt är vi hänvisade till Malmströms och EU-kommissionens tolkningar av TTIP. Vi är flera som är rätt otillfredsställda med den ordningen.

Jag hade inte några större förväntningar när jag, efter rätt mycket om och men, en varm dag i slutet av juni tog hissen upp till åttonde våningen hos utrikesdepartement och det nyinredda ”läsrummet” för TTIP-texterna. Alla EU-länder ska efter ett EU-beslut inrätta sådana läsrum så att ländernas folkvalda rikspolitiker ska kunna läsa TTIP-texterna, eller åtminstone utvalda delar. Men även läsrummet är belagt med förbehåll när vi som går in där måste lova att inte kopiera innehållet eller berätta om detsamma.

Ett av de första dokumenten jag såg var ett beslut från EUs ministerråd från januari i år där man bestämt att ett antal – tretton närmare bestämt – tidigare hemligstämplade dokument skulle tillgängliggöras i medlemsländernas läsrum. Flera av dessa dokument var s k konsoliderade texter, d v s i princip färdigförhandlade och där man alltså kan se vad EU och USA kommit fram till. Jag sökte febrilt efter just de tretton texterna, men fick efter ett tag besked om att ingen av dessa fanns i läsrummet. I ett skriftligt besked senare meddelar UD mig att EU inte lämnat över dessa texter till Sverige när vår offentlighetsprincip är mer omfattande än den som gäller i EU. En ordning som UD inte verkar ha ifrågasatt.

Utrikesdepartementet tyckte istället att jag skulle resa till Bryssel för att i ett läsrum där läsa de hemligstämplade dokumenten. Den uppmaningen har senare upprepats av handels- och EU-minister Ann Linde som nyligen sa följande: ”Jag vill understryka att både svenska Europarlamentariker och svenska riksdagsledamöter har tillgång till dokument under förhandlingarnas gång i Bryssel.” (Europaportalen 4/10) Det är under all kritik. En svensk riksdagsledamot hänvisas alltså av ansvarig minister till ett annat land för att kunna ta del av handlingar som är helt avgörande för dennes uppdrag.

Det här visar att när det kommer till kritan är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglat av hemlighetsmakeri som andra avtal. Det som är nytt i detta är att vi nu också har en regering som inte står upp för öppenheten utan hänvisar svenska riksdagsledamöter till Belgien. Det är mycket anmärkningsvärt och beklagligt.

Men med kontroversiella handelsavtal är det som med trollen. De spricker när de kommer ut i ljuset. Så var det med det Multilaterala avtalet, MAI. När avtalet tillslut läckte var det bara en tidsfråga innan det, efter massiva folkliga protester, stoppades i slutet av 1990-talet. Samma sak med det ifrågasatta ACTA-avtalet som stoppades med en enkel omröstning 2012 i EU-parlamentet efter att det hade läckts ut av bl a Wikileaks.

Därför är frågan om insyn och öppenhet i TTIP-förhandlingarna helt avgörande. Folket har rätt att i god tid få veta vad detta och andra kontroversiella avtal handlar om. Kanske är det just det som Ann Linde och den svenska regeringen är så rädda för; sanningen om TTIP och folkets dom? Vad säger gräsrötterna inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet?

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Hemlighetsmakeriet överklagat

EU har beslutat att s k läsrum ska inrättas i alla EU-länder för att parlamentariker ska kunna få läsa dokument kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Jag har besökt läsrummet, som finns på utrikesdepartementet, två gånger. Jag saknade särskilt tretton dokument som räknades upp i ett beslut från EUs råds generalsekretariat från januari i år. Flera av dessa tretton dokument ska vara s k konsoliderade texter, d v s texter som kommit långt i förhandlingarna och där både EUs och USAs ståndpunkt blir tydlig.

Dessa texter ville jag förstås läsa. Men av UD har jag fått beskedet att de inte finns i läsrummet och inte i Sverige överhuvudtaget. UD påstår att EU inte kan lämna över dokumenten till Sverige pga vår offentlighetsprincip som bl a förbjuder att efterforska källan (t ex i händelse av läcka). UD hänvisar mig istället till ett läsrum i Bryssel.

Det tycker jag inte är OK. Ska man som riksdagsledamot vara tvungen att resa till Belgien för att ta del av handlingar som är relevanta för sitt uppdrag? Och förresten läsrum; det är endast öppet för riksdagsledamöter och högt uppsatta tjänstemän. Innan man går in i rummet måste man avhända sig några, för mig, helt grundläggande rättigheter såsom att berätta om innehållet för allmänheten. Alla dokument kring detta omfattande avtal borde offentliggöras för den breda allmänheten.

Därför överklagar jag nu hemlighetsmakeriet kring TTIP. Läs min överklagan nedan. UDs beslut om att jag inte får ta del av dokumenten (alltså det jag överklagar) finns här: avslag-j-holm-002

2016-09-30

Till den som det berör på UD/ansvarigt statsråd,
Jag överklagar beslut UD2016/11989/HI där UD inte möjliggör för mig att ta del av de tretton uppräknade TTIP-dokumenten. De dokumenten, varav flera ska vara s k konsoliderade texter, ska, efter beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16, finnas tillgängliga för läsning i respektive lands parlaments s k läsrum. Trots EU-beslutet hävdar UD att dokumenten inte finns tillgängliga i Sverige.

Det är helt i strid med EU-beslutet om att de ska finnas tillgängliga för läsning för oss parlamentsledamöter. UD hänvisar mig till det s k läsrummet hos EU-kommissionen i Bryssel. Jag anser att det är fullkomligt absurt och oacceptabelt att vi svenska lagstiftare ska tvingas resa till Belgien för att ta del av handlingar som rör vårt politiska uppdrag. EUs handelskommissionär Cecilia Malmström säger att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin bland internationella handelsavtal. Men när man som engagerad lagstiftare försöker sätta sig in i frågan och vill läsa relevanta dokument försvåras eller omöjliggörs detta i praktiken. Det här visar att TTIP-förhandlingarna följer en trist tradition av hemlighetsmakeri.

Rådets generalsekretariat ska ha beslutat om att ytterligare tre dokument ska tillgängliggöras i ländernas läsrum. På min direkta fråga till UD har jag fått besked om att inte heller dessa dokument finns i UDs läsrum. Jag vill ta del av även dessa dokument. De dokumenten räknas upp i ett rådsbeslut från 4/2-16 som dokument nr 14 (”Graphic comparision on tariffs…”) nr 15 (”Explanatory note comparing EU-US tariff…”) och nr 16 (”General comments on Product Specific Rules in TTIP”).

Jag kan meddela att jag också försökt få ut dessa dokument från riksdagens näringsutskott, men inte heller de förfogar över dessa dokument.

Det är av yttersta vikt att jag som riksdagsledamot, och som kommer vara med och fatta beslut om detta omfattande avtal, ges möjlighet att sätta mig in i vad det handlar om. Jag överklagar därför UDs beslut och vill få tillgång till de tretton dokumenten samt de ytterligare ovan nämnda tre. Jag vill kunna ta del av dem här i Sverige och inte behöva resa utomlands för att läsa dem.

Jag förväntar mig en skyndsam behandling av min begäran i enlighet med offentlighetsprincipen.

Beslutet från UD bifogas.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Sveriges riksdag, 100 12 Stockholm
jens.holm@riksdagen.se
Tel: 08-786 57 33, mobilnr: 0708-250889

Debatt om CETA

Jag debatterade handels- och investeringsavtalet med Kanada, Ceta, idag med handelsminister Ann Linde. Hela debatten kan ses här. Ministern talade konsekvent om att frihandel/handel var viktigt, men det är ju inget konstigt. Men när handeln ska överordnas andra områden i ett ”comprehensive” (heltäckande) avtal som Ceta kallas och som dessutom ska ge bolagen ”investeringsskydd” så att de ska kunna stämma stater där de önskar. Ja, då är det något helt annat. Och varför ska bolagen få vara med i ett ”Regulatory Cooperation Forum” och tycka till om lagar innan de läggs fram till oss politiker? Det var en fråga jag inte fick svar på.

Ann Lindes svar rullade nästan alltid tillbaka till Kommerskollegiums skrift om Ceta som man satt ihop under några veckor nu i sommar. Jag tycker den har en hel del brister och har en tydlig handelsvinkel (inte så konstigt när man är landets officiella myndighet för utrikeshandel).

Döm själva, titta gärna på debatten. Min IP, som ligger till grund för debatten finns här.

Frihandel ingen dogm

Jag och Håkan Svenneling skriver idag i Dagens Industri om handels- och investeringsavtalet CETA. Handelsminister Ann Linde hade ett inlägg tidigare i tidningen som vårt inlägg är ett svar på. Läs där eller nedan.

På tal om CETA, idag någon gång efter kl 13.00 debatterar jag CETA och miljön med just Ann Linde. Följ på riksdagen.se Läs min interpellation.

Frihandel ingen dogm, Ann Linde
Dagens Industri 2016-08-25
Handelsminister Ann Lindes (S) inlägg (Di Debatt 22/8) är fullt av självklarheter och plattityder. Självklart är det bra att länder handlar med varandra, men handelsministern tycker uppenbarligen att den så kallade frihandeln ska användas som dogm och överordnas allt annat.

Det kommer tyvärr att bli konsekvensen om handels- och investeringsavtalen TTIP (med USA) och CETA (med Kanada) går igenom. Att motståndet mot dessa växer är bra och fullt rimligt. Till och med Hillary Clinton och demokraterna i USA har fått upp ögonen för handelsdogmen och kräver att framtida handelsavtal inte får köra över arbetsrätt och miljölagstiftning, samt motsätter sig utomrättsliga domstolar på storföretagens premisser.

Det Ann Linde undviker att berätta är att både TTIP och CETA inte bara är enkla handelsavtal, de är också investeringsavtal, som ska kopplas till särskilda investeringsskyddsdomstolar.

Domstolarna kommer endast att vara öppna för bolag att stämma stater om framtida vinster hotas, inte det omvända. Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Det borde Ann Linde svara på.
Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns redan kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen.

Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften.

Så var till exempel fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget med oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget Transcanada, som hade planerat bygget, svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med Naftaavtalets domstol som grund.

Dessutom har förhandlingarna om TTIP och CETA förts i total lönndom. Vi riksdagsledamöter uppmanas åka ned till Bryssel för att ta del av det hemligstämplade materialet. Det är en demokratisk skandal i både form och innehåll. Att högern är såld på handelsdogmen kan vi förstå, men när socialdemokratiska ministrar också är det är det illa.

Gärna mer handel, men inte till priset av lägre ambitioner och en urholkad demokrati. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiva initiativ är inte vad Sverige, Europa eller Nordamerika behöver.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker (V)
Håkan Svenneling, riksdagsledamot och handelspolitisk talesperson (V)

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig

 

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik

Skriver svar om TTIP och miljön till Aktuell hållbarhet. Läs via länken eller nedan.

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik
Aktuell hållbarhet, 2016-05-23
Christoffer Fjellner (M), EU-parlamentariker, försöker med konststycket att göra handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, till ett verktyg för att rädda miljön (Aktuell Hållbarhet 19/5). Men miljöskydd och rädda klimatet är inga uttryckliga ändamål med TTIP. Tvärt om varnar miljörörelsen för att TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik.

1. Greenpeaceläckan var visst intressant. För första gången kan allmänheten (inte bara förhandlare och vissa politiker i hemliga läsrum) läsa USA:s position i förhandlingarna. Där framgår klart att EU inte har kommit någon vart i att få gehör för till exempel försiktighetsprincipen, ett av fundamenten för en välfungerande miljöpolitik. Fjellner talar om EU:s förhandlingsposition, men det är ju det slutgiltiga avtalet som gäller. Och hittills finns inte försiktighetsprincipen inskriven i någon av de konsoliderade texterna, alltså förslag till gemensam avtalstext.

2. Det så kallade regulativa samarbetet ligger fast. Fjellner verkar tycka att det är bra. Själv delar jag svenska Kemikalieinspektionens oro kring att en progressiv kemikaliepolitik kommer att försvåras när alla nya lagförslag på till exempel kemikalieområdet måste passera en transnationell instans och där förbud måste motiveras bland annat ur handelsperspektiv. Det regulativa samarbetet kommer kanske inte förbjuda oss från att lagstifta, men effekten ”paralysis by analysis” (kritik från konsumentorganisationer i Nordamerika) är tillräckligt illa. Det är inte så konstigt då de har upplevt effekter av den amerikanska myndigheten OIRA som i förväg granskar alla lagstiftningsförslag. Vid upprepade tillfällen har progressiv lagstiftning på framförallt miljö-, arbetsmiljö- och hälsoområdet stoppats.

3. Fjellner svarar fortfarande inte på varför det behövs ett extra skydd för företagens vinster/investeringar. Varför ska en utomrättslig investeringsdomstol upprättas? Vad är det för fel med EU:s och USA:s nuvarande lagar kring företagsetableringar? Erfarenheten hittills kring så kallade investeringsskydd/ISDS är att miljö- och folkhälsa ofta är grunder som storföretag stämmer stater på. Det kan handla om planen för förnybar energi i Ontario (Kanada), förbudet mot fracking i Quebec (Kanada), Obamas stopp för oljeledningen XL Keystone, Indiens solenergistrategi, Tysklands kärnkraftsavveckling och landets nya miljökrav på kolkraftverk (de två senare stämningar av Vattenfall).

I vissa av dessa fall har redan miljön förlorat, andra är ännu inte avgjorda. Men trenden i världen är att storföretagen i allt större utsträckning använder sig av möjligheten att stämma stater. Enligt den senaste statistiken från FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD har staterna vunnit färre än 40 procent av fallen, drygt 50 procent förlorade de eller tvingades göra upp i godo i de 356 fall av internationell tvistelösning med investeringsskydd som avklarats fram till 2014. Statistiken är i sig inte det avgörande, men det säger något om styrkeförhållandena. Grundproblemet är att storföretag med investeringsskyddet får rätt att sätta sig över demokratiskt fattade beslut.

4. Frågan varje miljövän bör ställa sig är: Blir det lättare eller svårare att föra en progressiv miljö- och klimatpolitik med ett avtal som så ensidigt fokuserar på handel och konkurrens som fallet med TTIP? För mig är det uppenbart att TTIP kommer att försvåra en progressiv politik på området. Jag noterar också att den samlade miljörörelsen i både EU och USA gör ungefär samma bedömning som jag i det avseendet.

Att stoppa kemikaliehotet, rädda den biologiska mångfalden och förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring är akuta utmaningar vi står inför. Här behövs progressiva stater som kan gå före och inspirera andra. Det behövs också internationellt samarbete med just värnandet om miljön som grund. Att, som Fjellner, påstå att TTIP är ett verktyg för att möta just de utmaningarna tycker jag är lika logiskt som att verka för solenergi i en klubb för kärnkraft. Det går helt enkelt inte ihop. Och det tror jag Fjellner egentligen vet.

Internationell handel är viktigt, men den måste tydligt regleras. I ett sådant regelverk måste det vara klart och tydligt att viktiga politikområden som miljöhänsyn och folkhälsa måste överordnas företagens önskemål om att fritt handla och investera. Den som inte är överens om det ger i princip upp hoppet om att rädda vår planet.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

TTIP, klimat, Colombia

Igår deltog jag i tre viktiga debatter i riksdagens kammare. Alla debatter kan ses via länkarna nedan.

TTIP och miljön
Jag debatterade handels- och investeringsavtalet TTIPs konsekvenser för att bedriva en progressiva miljö- och klimatpolitik med näringsminister Mikael Damberg. Damberg hävdade bl a att rätten att gå före på miljöområdet är inskrivet i WTO. Men hur fungerar det i praktiken? Han tillstod också att försiktighetsprincipen (än så länge) inte är en del av de texter som framförhandlats av EU och USA.

Åtgärder och styrmedel för minskade utsläpp
Naturvårdsverkets senaste statistik över utsläpp av växthusgaser i Sverige visar att utsläppsminskningstakten i Sverige har klingat av under 2015. Fler åtgärder och styrmedel behövs för att minska utsläppen, var min ingång till klimat- och miljöminister Åsa Romson. Det här var min sista debatt med Romson som minister.

Vattenfalls köp av kol från Colombia
Jag deltog också i interpellationsdebatten om Vattenfalls inköp av kol från gruvor i Colombia där fackföreningsaktivister mördas av paramilitära grupper. Borde inte näringsminister Mikael Damberg ställa krav på Vattenfall att upphöra med kolinköpen när fackliga och mänskliga rättigheter kränks?