Handelsavtal hotar svenska bönder

Jag och Håkan Svenneling skriver idag om att avtal som TTIP och CETA hotar intentionerna i den svenska livsmedelsstrategin, nämligen att producera mer hållbar mat i Sverige. Läs på Land lantbruk eller nedan. Jag debatterade också detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht idag. Läs min IP.

Handelsavtal hotar svenska bönder
Land lantbruk 2017-02-14
Det finns dessvärre en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin. Det skriver Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) inför onsdagens omröstning om CETA i EU-parlamentet.

Vi välkomnar regeringens förslag till livsmedelsstrategi. Även om vi hade önskat ett ökat fokus på hållbar livsmedelsproduktion är ändå ambitionen att producera mer svensk hållbar mat att välkomna. Men kommer Sverige verkligen lyckas med det? Dessvärre finns det en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin.

I EU-parlamentets utvärdering av vilka konsekvenser ett framtida handels- och investeringsavtal med Nordamerika skulle kunna få för europeisk jordbrukspolitik konstaterar man att ett sådant avtal skulle leda till minskad jordbruksproduktion i EU. Man varnar också för att det kan bli en harmonisering nedåt (downward harmonisation) av lagstiftningen som en följd av den hårdare konkurrensen och att USA har lägre skyddsnivåer för till exempel miljö, kemikalier och djur (se ”Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement”, Policy department, European Parliament, 2014).

Ett skäl till denna negativa process är att internationell konkurrens om jordbruksprodukter visserligen kan vara ett effektivt sätt att pressa priser, men dessvärre också är lika effektivt i att slå ut lokal produktion och produktion med höga miljökrav. Det är just i den skottlinjen svenskt jordbruk idag befinner sig i. Efter att Sverige blev en del av EU:s inre marknad har jordbrukspolitiken och livsmedelsproduktionen blivit helt och hållet harmoniserad. Detta har lett till koncentration av produktionen och svensk produktion har slagits ut i en skrämmande snabb hastighet. Importmaten har ökat och vår lokala produktion har drastiskt minskats. Nu producerar vi endast hälften av den mat som konsumeras, långt mycket mindre än före 1995, då Sverige anslöts till EU. Med en eventuell anslutning till avtal som TTIP och CETA skulle centraliseringsprocessen öka ännu mer med ökade negativa effekter för svensk produktion.

Lägg därtill att i TTIP och CETA finns så kallade investeringsskydd inskrivna (även kallat ISDS). Men hänvisning till investeringsskyddet kan bolag stämma stater om man anser att investeringsvillkoren har försämrats. Det finns många exempel på där bolag inte minst inom fossilbranschen har stämt länder för att de vidtagit åtgärder för att skydda miljön. Så som TTIP och CETA ser ut idag är risken uppenbar att länder med höga ambitioner på miljöområdet skulle kunna bli stämda. En progressiv miljö- och jordbrukspolitik skulle därför försvåras.

Även om TTIP-avtalet för närvarande ligger i frysboxen är det EU:s och den svenska regeringens uttalade ambition att driva igenom avtalet. Avtalet med Kanada, CETA, har en liknande problematik som TTIP. Det avtalet är färdigförhandlat och väntas nu behandlas av EU-parlamentet och de nationella parlamenten under det här året.

Förvånande för vissa, men den svenska regeringen har faktiskt varit ett av de mest pådrivande länderna i att ta fram dessa avtal. Detta har man gjort trots att varningsklockorna har ringt både en och två gånger. Hur tänker sig landsbygdsminister Sven-Erik Bucht få ihop målsättningen att å den ena sidan öka svensk hållbar livsmedelsproduktion å den andra skriva under avtal som just hotar den målsättningen? Vi vill producera mer hållbar mat i Sverige, men då måste också handelsdogmen ifrågasättas. Är det en strid som Sven-Erik Bucht tänker ta? Eller är det handel till varje tänkbart pris som gäller? Då är risken stor att det priset blir alltför högt för våra svenska bönder och för våra ambitioner på miljöområdet.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson
Håkan Svenneling (V), landsbygdspolitisk talesperson

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Är det verkligen det här som är öppenhet?

Jag svarar handelsminister Ann Linde idag om hemlighetsmakeriet i TTIP-förhandlingarna. Läs nedan eller här.

Är det verkligen det här som är öppenhet?
ETC, 2016-11-18
Handelsminister Ann Linde (S) tycks i Dagens ETC (6/11) vara nöjd med öppenheten i förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Om det här ska kallas öppenhet finns det skäl att bli oroad.

TTIP är det mest omfattande avtalet någonsin på det handelspolitiska området. Här ska så gott som alla politikområden omfattas, nya lagförslag ska granskas ur ett handelsperspektiv, offentlig upphandling samordnas, handel med tjänster och varor ska liberaliseras och bolag kommer att få möjlighet att stämma stater. Det är uppenbart att ett sådant omfattande avtal kommer att påverka våra möjligheter att föra en progressiv politik. Erfarenheterna från andra avtal med så kallade investeringsskydd, där bolag kan stämma stater, avskräcker.

Vi kan ta Kanada som ett exempel. Sedan Nafta-avtalet trädde i kraft 1994 har Kanada blivit ett av industrivärldens mest stämda länder, med 35 stämningar över sig. Det är storbolag från USA som stämmer landet, främst på miljö- och folkhälsoområdet. Kanada har redan tvingats betala 1,5 miljarder svenska kronor i skadestånd till bolag och man har lagt en halv miljard kronor i legala avgifter bara på att försvara sina lagar i investeringstribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Tvisterna har till exempel handlat om Kanadas politik mot miljögifter, tillsatser i drivmedel, gruvor och oljeborrning. Det mest aktuella exemplet handlar olje- och gasbolaget Lone Pine Resources som stämt Kanada för Quebecs ambition att stoppa miljöskadlig fracking för fossilgas.

Med TTIP, med liknande investeringsskydd som i Nafta, är risken uppenbar att länder med höga miljö-ambitioner också löper risk att bli stämda av gruv- och fossilbolag. Idag är det Kanada som drabbas, imorgon kan det vara Sverige. Och stämningarna fungerar avskräckande. Inget land vill ha en mångårig rättsprocess på halsen. Och ingen seriös finansminister kan ta lättvindligt på stämningar i mångmiljonklassen.

Jag har berättat tidigare i Dagens ETC hur det gick när jag gjorde lackmustestet på den så kallade öppenheten inom TTIP och bad om att få läsa alla dokument. Jag hänvisades till ett ”läsrum” på Utrikesdepartementet. Där fick jag läsa vissa utvalda dokument. Kopior eller foton av dokumenten fick inte tas, anteckningar endast i begränsad omfattning. Och jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal som innebär ”yppandeförbud” om innehållet. Jag, som folkvald, får alltså inte berätta för folk om innehållet. De TTIP-dokument som inte finns hos UD anser regeringen att vi riksdagsledamöter kan läsa i ett läsrum i Bryssel. Allmänheten har inte ens ett läsrum, utan hänvisas till EU-kommissionens hemsida där endast EUs ståndpunkt om TTIP presenteras.

Jag undrar – är det det här som kallas öppenhet?

Nej, jag tror inte att det finns någon direkt ovilja hos regeringen vad det gäller insynen i TTIP-förhandlingarna. Det handlar snarare om ambitionsnivån. Hur viktigt tycker regeringen att allmänhetens insyn i förhandlingarna är? Borde inte utgångspunkten vara att förhandlingar ska föras i öppenhet? Alla dokument borde vara offentliga. Jag förstår att alla inte kan sitta med i ett och samma förhandlingsrum, men nog borde alla kunna få ta del av allt förhandlingsmaterial? Ann Linde säger att USA-krav gör att allt inte kan offentliggöras i Sverige. Men har hon ens tagit striden med Washington om frågan?

Förhandlingar där allmänheten endast får läsa utvalda dokument, där folkvalda beläggs med yppandeförbud och hänvisas till annat land för att ta del av materialet… Vad kallar man det? Ann Linde kallar det öppenhet. Jag kallar det hemlighetsmakeri.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

TTIP – så mycket för den öppenheten

Både svenska regeringen och EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Men när vi riksdagsledamöter vill läsa alla relevanta dokument förvägras vi göra det. Nu senast gäller det tretton dokument kring TTIP som efter ett beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16 ska finnas tillgängliga för läsning i respektive land.

Dokumenten är viktiga eftersom flera av dem i princip är färdigförhandlade och man där för första gången kan få en bild av hur TTIP slutgiltligen kommer att se ut. Jag bad redan i somras om att få läsa de tretton TTIP-dokumenten, men fick då nej från Utrikesdepartementet. Nu har jag överklagat det beslutet. I slutet av förra veckan fick jag ett skriftligt besked från utrikesminister Margot Wallström där hon vidhåller UDs nej.

Wallström menar att jag och andra folkvalda istället ska åka till Bryssel för att där läsa dokumenten.

Helt orimligt, tycker jag. Först uppmanas vi riksdagsledamöter att sätta oss in i TTIPavtalet. När man väl försöker göra det får man inte läsa dokumenten, utan hänvisas av utrikesministern till ett annat land. Så mycket för den öppenheten.

Är det så här det ska gå till i Sverige 2016? Året då vi för övrigt firar 250 år med offentlighetsprincipen…

Läs min överklagan: overklagan_ttip_jensholm

Läs utrikesminister Margot Wallströms svar: beslut_wallstrom_ttip_mrg1115_20161027_0184_001

UDs första avslag (där de 13 dokumenten namnges): avslag-j-holm-002

EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.

 

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?

Idag skriver jag i ETC om EUs och regeringens hemlighetsmarkeri kring USA-avtalet TTIP. Läs där eller nedan.

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?
ETC, 2016-10-14
EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Och vid en första anblick kan det verka precis så. EU-kommissionen har låtit publicera en mängd dokument kring det omfattande avtalet på sin webbplats. Där kan vi t ex läsa att storföretag kommer ges möjligheten att stämma stater i specialdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet samt att ett s k regulativt samarbete ska införas där kommande lagar ska granskas ur ett handelsperspektiv innan de införs. Bara det är illa nog.

Men för den som vill skaffa sig en mer heltäckande bild av avtalet räcker inte Malmströms hemsida. Hos kommissionen finns nämligen endast EUs version av vad det transatlantiska handels- och investeringsavtalet förväntas bli. Den andra partens, USAs, ståndpunkter får vi inte ta del av. Och gällande vad de båda hittills kommit fram till i de i princip färdigförhandlade texterna råder locket på. Så, i allt väsentligt är vi hänvisade till Malmströms och EU-kommissionens tolkningar av TTIP. Vi är flera som är rätt otillfredsställda med den ordningen.

Jag hade inte några större förväntningar när jag, efter rätt mycket om och men, en varm dag i slutet av juni tog hissen upp till åttonde våningen hos utrikesdepartement och det nyinredda ”läsrummet” för TTIP-texterna. Alla EU-länder ska efter ett EU-beslut inrätta sådana läsrum så att ländernas folkvalda rikspolitiker ska kunna läsa TTIP-texterna, eller åtminstone utvalda delar. Men även läsrummet är belagt med förbehåll när vi som går in där måste lova att inte kopiera innehållet eller berätta om detsamma.

Ett av de första dokumenten jag såg var ett beslut från EUs ministerråd från januari i år där man bestämt att ett antal – tretton närmare bestämt – tidigare hemligstämplade dokument skulle tillgängliggöras i medlemsländernas läsrum. Flera av dessa dokument var s k konsoliderade texter, d v s i princip färdigförhandlade och där man alltså kan se vad EU och USA kommit fram till. Jag sökte febrilt efter just de tretton texterna, men fick efter ett tag besked om att ingen av dessa fanns i läsrummet. I ett skriftligt besked senare meddelar UD mig att EU inte lämnat över dessa texter till Sverige när vår offentlighetsprincip är mer omfattande än den som gäller i EU. En ordning som UD inte verkar ha ifrågasatt.

Utrikesdepartementet tyckte istället att jag skulle resa till Bryssel för att i ett läsrum där läsa de hemligstämplade dokumenten. Den uppmaningen har senare upprepats av handels- och EU-minister Ann Linde som nyligen sa följande: ”Jag vill understryka att både svenska Europarlamentariker och svenska riksdagsledamöter har tillgång till dokument under förhandlingarnas gång i Bryssel.” (Europaportalen 4/10) Det är under all kritik. En svensk riksdagsledamot hänvisas alltså av ansvarig minister till ett annat land för att kunna ta del av handlingar som är helt avgörande för dennes uppdrag.

Det här visar att när det kommer till kritan är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglat av hemlighetsmakeri som andra avtal. Det som är nytt i detta är att vi nu också har en regering som inte står upp för öppenheten utan hänvisar svenska riksdagsledamöter till Belgien. Det är mycket anmärkningsvärt och beklagligt.

Men med kontroversiella handelsavtal är det som med trollen. De spricker när de kommer ut i ljuset. Så var det med det Multilaterala avtalet, MAI. När avtalet tillslut läckte var det bara en tidsfråga innan det, efter massiva folkliga protester, stoppades i slutet av 1990-talet. Samma sak med det ifrågasatta ACTA-avtalet som stoppades med en enkel omröstning 2012 i EU-parlamentet efter att det hade läckts ut av bl a Wikileaks.

Därför är frågan om insyn och öppenhet i TTIP-förhandlingarna helt avgörande. Folket har rätt att i god tid få veta vad detta och andra kontroversiella avtal handlar om. Kanske är det just det som Ann Linde och den svenska regeringen är så rädda för; sanningen om TTIP och folkets dom? Vad säger gräsrötterna inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet?

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Hemlighetsmakeriet överklagat

EU har beslutat att s k läsrum ska inrättas i alla EU-länder för att parlamentariker ska kunna få läsa dokument kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Jag har besökt läsrummet, som finns på utrikesdepartementet, två gånger. Jag saknade särskilt tretton dokument som räknades upp i ett beslut från EUs råds generalsekretariat från januari i år. Flera av dessa tretton dokument ska vara s k konsoliderade texter, d v s texter som kommit långt i förhandlingarna och där både EUs och USAs ståndpunkt blir tydlig.

Dessa texter ville jag förstås läsa. Men av UD har jag fått beskedet att de inte finns i läsrummet och inte i Sverige överhuvudtaget. UD påstår att EU inte kan lämna över dokumenten till Sverige pga vår offentlighetsprincip som bl a förbjuder att efterforska källan (t ex i händelse av läcka). UD hänvisar mig istället till ett läsrum i Bryssel.

Det tycker jag inte är OK. Ska man som riksdagsledamot vara tvungen att resa till Belgien för att ta del av handlingar som är relevanta för sitt uppdrag? Och förresten läsrum; det är endast öppet för riksdagsledamöter och högt uppsatta tjänstemän. Innan man går in i rummet måste man avhända sig några, för mig, helt grundläggande rättigheter såsom att berätta om innehållet för allmänheten. Alla dokument kring detta omfattande avtal borde offentliggöras för den breda allmänheten.

Därför överklagar jag nu hemlighetsmakeriet kring TTIP. Läs min överklagan nedan. UDs beslut om att jag inte får ta del av dokumenten (alltså det jag överklagar) finns här: avslag-j-holm-002

2016-09-30

Till den som det berör på UD/ansvarigt statsråd,
Jag överklagar beslut UD2016/11989/HI där UD inte möjliggör för mig att ta del av de tretton uppräknade TTIP-dokumenten. De dokumenten, varav flera ska vara s k konsoliderade texter, ska, efter beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16, finnas tillgängliga för läsning i respektive lands parlaments s k läsrum. Trots EU-beslutet hävdar UD att dokumenten inte finns tillgängliga i Sverige.

Det är helt i strid med EU-beslutet om att de ska finnas tillgängliga för läsning för oss parlamentsledamöter. UD hänvisar mig till det s k läsrummet hos EU-kommissionen i Bryssel. Jag anser att det är fullkomligt absurt och oacceptabelt att vi svenska lagstiftare ska tvingas resa till Belgien för att ta del av handlingar som rör vårt politiska uppdrag. EUs handelskommissionär Cecilia Malmström säger att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin bland internationella handelsavtal. Men när man som engagerad lagstiftare försöker sätta sig in i frågan och vill läsa relevanta dokument försvåras eller omöjliggörs detta i praktiken. Det här visar att TTIP-förhandlingarna följer en trist tradition av hemlighetsmakeri.

Rådets generalsekretariat ska ha beslutat om att ytterligare tre dokument ska tillgängliggöras i ländernas läsrum. På min direkta fråga till UD har jag fått besked om att inte heller dessa dokument finns i UDs läsrum. Jag vill ta del av även dessa dokument. De dokumenten räknas upp i ett rådsbeslut från 4/2-16 som dokument nr 14 (”Graphic comparision on tariffs…”) nr 15 (”Explanatory note comparing EU-US tariff…”) och nr 16 (”General comments on Product Specific Rules in TTIP”).

Jag kan meddela att jag också försökt få ut dessa dokument från riksdagens näringsutskott, men inte heller de förfogar över dessa dokument.

Det är av yttersta vikt att jag som riksdagsledamot, och som kommer vara med och fatta beslut om detta omfattande avtal, ges möjlighet att sätta mig in i vad det handlar om. Jag överklagar därför UDs beslut och vill få tillgång till de tretton dokumenten samt de ytterligare ovan nämnda tre. Jag vill kunna ta del av dem här i Sverige och inte behöva resa utomlands för att läsa dem.

Jag förväntar mig en skyndsam behandling av min begäran i enlighet med offentlighetsprincipen.

Beslutet från UD bifogas.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Sveriges riksdag, 100 12 Stockholm
jens.holm@riksdagen.se
Tel: 08-786 57 33, mobilnr: 0708-250889

Debatt om CETA

Jag debatterade handels- och investeringsavtalet med Kanada, Ceta, idag med handelsminister Ann Linde. Hela debatten kan ses här. Ministern talade konsekvent om att frihandel/handel var viktigt, men det är ju inget konstigt. Men när handeln ska överordnas andra områden i ett ”comprehensive” (heltäckande) avtal som Ceta kallas och som dessutom ska ge bolagen ”investeringsskydd” så att de ska kunna stämma stater där de önskar. Ja, då är det något helt annat. Och varför ska bolagen få vara med i ett ”Regulatory Cooperation Forum” och tycka till om lagar innan de läggs fram till oss politiker? Det var en fråga jag inte fick svar på.

Ann Lindes svar rullade nästan alltid tillbaka till Kommerskollegiums skrift om Ceta som man satt ihop under några veckor nu i sommar. Jag tycker den har en hel del brister och har en tydlig handelsvinkel (inte så konstigt när man är landets officiella myndighet för utrikeshandel).

Döm själva, titta gärna på debatten. Min IP, som ligger till grund för debatten finns här.

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd