Jag skriver svar på DN-debatt om den klimatstrategi som föreslagits av Miljömålsberedningen. Läs där eller nedan.
Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer
DN-debatt, 2016-06-17
Sex av sju partier samt ordförande i Miljömålsberedningen presenterar på DN-Debatt (18/6) delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram långsiktiga klimatmål. I mars lade vi fram ett gemensamt betänkande med förslag på nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken.
I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi för nollutsläppen till 2045. Men, även om det finns mycket bra, kommer det inte vara den här strategin som gör den omställningen.
Jag noterar att artikeln lägger stort fokus på transportsektorn. Det är paradoxalt när just det här betänkandet föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet. Betänkandet frångår nämligen den tidigare ambitionen om att minska vägtransportutsläppen med 80 procent till 2030, i enlighet med förslaget från utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF). FFF-utredningen har varit utgångspunkten både för den nuvarande, men också den tidigare borgerliga regeringens transport- och klimatpolitik. Även i våra förhandlingar i Miljömålsberedningen hade vi en majoritet för att följa just målet om en minskning med minst 80 procent i transportsektorn. Men, enligt min bedömning, var det ett av de borgerliga partierna som plötsligt satte sig på tvären och ambitionsnivån sänktes. Det var det partiet som ville minst för klimatet som fick sätta målet. Det håller inte.
Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra så kallade flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Jag hade önskat att vi hade kunnat vara överens om det grundläggande; nämligen att när vi ska minska utsläppen här i Sverige gör vi också det helt och hållet på hemmaplan, utan kredittrixande.
Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och närmar sig nu nivån för våra 4,5 miljoner privatbilar. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt. Sverige behöver ta vårt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Att beredningen i det här läget helt avstår från målsättningar och åtgärder mot flygets utsläpp är ett stort tillkortakommande. För mig är det helt obegripligt varför just flygets utsläpp ska vara helt befriat från klimatåtaganden. Återigen har det parti med lägst ambitioner fått diktera villkoren.
Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta dem som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet. Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram förslag som går utöver Miljömålberedningens, något vi i Vänsterpartiet kommer att verka för.