Efterlängtad klimatrapport – dags för handling

Då har Klimatpolitiska rådets första granskningsrapport om regeringens samlade politik kring uppnåendet av klimatmålen kommit. Rapporten visar med önskvärd tydlighet att dagens beslut och åtgärder inte på långa vägar räcker till för att uppnå våra klimatmål. Mycket mycket mer behöver göras. Rådet skriver bl a: ”Utsläppsminskningen har bromsat in när den behöver accelerera. Varken det övergripande målet om noll nettoutsläpp eller etappmålen kommer att nås utan ytterligare politiska åtgärder.”

Det klimatpolitiska rådet levererar också ett stort antal konkreta förslag på hur regeringen kan agera för att vi ska uppnå våra klimatmål. Jag förväntar mig nu att regeringen sjösätter förslagen utan fördröjning.

Några av förslagen som Klimatpolitiska rådet lyfter fram är:

  • Avskaffa de undantag i koldioxidbeskattningen som återstår för verksamheter utanför handelssystemet.
  • Arbeta proaktivt inom EU för skärpningar av handelssystemet och använd kostnadseffektiva nationella styrmedel för minskade utsläpp från svenska anläggningar inom systemet.
  • Inför lagstiftning som ger regeringen rätt att pröva etablering av verksamheter som motverkar möjligheterna att uppnå de nationella klimatmålen.

Klimatpolitiska rådet har särskilt granskat transportsektorn och har därför ett antal specifika förslag på området.

  • Besluta om en tidsbestämd handlingsplan för att nå fossilfria transporter bortom 2030-målet.
  • Gör de transportpolitiska målen förenliga med klimatmålen.
  • Stärk regelverk och processer för samhällsplanering som minskar bilberoendet.
  • Beakta skilda förutsättningar och utjämna negativa fördelningspolitiska effekter, till exempel mellan stad och landsbygd.
  • Förbered en reform av vägtrafikbeskattningen med utgångspunkt i ökad elektrifiering och användning av autonoma fordon som samtidigt främjar regional rättvisa.
  • Sluta subventionera bilägande, bilkörning och parkering.
  • Stärk kommunernas mandat och redskap för att främja fossilfria transporter.
  • Påskynda elektrifieringen av vägtransporter i hela Sverige.
  • Sätt ett stoppdatum för försäljning av fossila drivmedel.
  • Öka styrningen mot mer klimateffektiva fordon.

Mycket välkomna förslag till vilka ett förbud mot försäljning av nya fossilt drivna bilar skulle kunna läggas. Ett sådant förbud borde komma före förbudet mot fossila drivmedel.

Nu kommer jag göra allt som står i min makt för att se till att regeringen lägger fram konkreta lagförslag i linje med Klimatpolitiska rådets rekommendationer.

Klimatpolitiska rådet inrättades den 1 januari 2018 efter förslag från Miljömålsberedningen (där jag satt med). Syftet är att granska hela regeringens politik (inte bara klimatpolitiken) utifrån uppnåendet av våra klimatmål.

 

Klimatlagen på plats

klimatlagSverige har fått sin första klimatlag. Den klubbades i riksdagen igår med en mycket stor majoritet. Till klimatlagen finns också ett klimatpolitiskt ramverk och långsiktiga mål för minskade utsläpp i Sverige. Det hela är baserat på det förslag som vi tidigare arbetat fram i miljömålsberedningen.

I korthet handlar det om:
Inrättande av en klimatlag som tydligare reglerar hur klimatpolitiken ska föras
* Långsiktigt klimatmål om nära-nollutsläpp till senast 2045
* Sektorsmål för transportsektorn om minskade utsläpp där om 70 procent till senast 2030
* Delmål för 2030 och 2040
* Att alla politikområden ska verka för att klimatmålen uppnås
* Att ett klimatpolitiskt råd inrättas som ska övervaka att klimatmålen uppnås
* Att en klimatpolitisk handlingsplan antas för varje mandatperiod
* Att regeringen gör en årlig utvärdering av hur klimatarbetet går

Vänsterpartiet står förstås bakom lagen och det långsiktiga målet. Däremot hade vi önskat att vi också fått ett mål för de konsumtionsbaserade utsläppen liksom skarpare delmål och mål för transportsektorn. Totalt sett är detta ändå ett viktigt steg framåt i klimatkampen. Se gärna riksdagsdebatten om klimatlagen.

Konsumtionens miljö- och klimatpåverkan

Jag kommer framöver debattera konsumtionens klimatpåverkan med miljöminister Karolina Skog. Detta bl a med anledning av WWFs intressanta rapport Living Planet Report. Läs min interpellation hos riksdagen eller nedan.

Interpellation 2016/17:178 Konsumtionens miljö- och klimatpåverkan
av Jens Holm (V) till Miljöminister Karolina Skog (MP)
För några veckor sedan presenterade Världsnaturfonden rapporten Living Planet Report 2016, en omfattande genomgång över tillståndet för biologisk mångfald, resursanvändning och växthusgasutsläpp. I Sverige vill vi gärna slå oss för bröstet när det gäller miljöfrågor. Men i WWF:s rapport hamnar Sverige dessvärre i värstingligan om man ser till hela vår klimat- och miljöpåverkan, det vill säga om man också räknar med konsekvenserna av vår konsumtion och import från andra länder. Enligt Living Planet Report skulle det behövas 4,2 jordklot om alla invånare i världen levde och konsumerade som svenskarna gör, en av den högsta belastningarna bland världens länder och ett avtryck som växt sedan WWF gjorde sin förra rapport för två år sedan. Enligt rapporten behöver varje svensk drygt sju hektar odlingsbar mark för att upprätthålla sin livsstil. Snittet för Kina är 3,4 och för Tanzania 1,3 hektar. I världen finns en klar korrelation mellan ekonomisk nivå och miljöbelastning; med rikedom ökar konsumtionen och därmed utsläppen. På samma sätt är det inom länderna; rika personer gör ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än personer med mindre inkomster.

Det är inte första gången dessa ohållbara konsumtionsmönster har granskats. Detta gjordes till exempel i Naturvårdsverkets rapport Hållbara konsumtionsmönster (2015), som konstaterade att de svenska konsumtionsrelaterade utsläppen har ökat kraftigt de senaste decennierna samt att det i dag inte finns några konkreta åtgärder eller mål för att minska dessa. Naturvårdsverket har också efterfrågat en strategi för att minska den svenska konsumtionens klimat- och miljöpåverkan i Sverige och andra länder, liksom identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av de svenska miljökvalitetsmålen skriver man i rapporten Omställning till hållbara konsumtionsmönster (2015): Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lade tidigare i år fram sitt slutbetänkande. Där fanns inget konkret förslag om målsättning för att hantera de konsumtionsrelaterade utsläppen. Beredningen konstaterade emellertid att det står varje regering fritt att föreslå något sådant.

WWF pekar på köttkonsumtionen som ett av de områden som har störst påverkan på resursutnyttjande och på utsläpp av växthusgaser, och man föreslår att ett mål sätts upp om minskad köttkonsumtion. Men miljöministern har avfärdat en sådan målsättning (Sveriges Radio den 27 oktober 2016).

Med anledning av detta vill jag fråga miljöminister Karolina Skog:

1. Är det ministerns bedömning att Sveriges ekologiska avtryck är hållbart?

2. Avser ministern att ta fram ett mål för hur mycket de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska?

3. Avser ministern att vidta åtgärder för att minska köttkonsumtionens miljö- och klimatpåverkan, till exempel genom en målsättning om minskad köttkonsumtion?

Sätt stopp för flygets frikort

Ett antal forskare skriver idag bra på DNdebatt om vikten av att komma tillrätta med flygets snabbt växande utsläpp. Jag skriver också idag om flygets utsläpp och vad som borde göras. Läs på Aktuell Hållbarhet eller nedan. Dessutom är det nu klart att jag kommer debattera den här frågan med infrastrukturminister Anna Johansson, ti 20 december. Läs min interpellation om flyget och klimatet.

Sätt stopp för flygets frikort
Aktuell Hållbarhet, 2016-11-30
Utsläppen från flygsektorn hör till de snabbast växande i världen. Sedan 1990 har flygandets utsläpp ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Det är bra att det nu presenteras ett förslag till flygskatt till regeringen. Men en skatt kommer inte vara tillräckligt för att minska flygets snabbt ökande utsläpp.

Den parlamentariskt tillsatta Miljömålsberedningen lyckades tidigare i år inte komma med några konkreta förslag för hur flygets utsläpp ska minska. Beredningen hänvisade bland annat till förhandlingarna inom det internationella luftfartsorganet, ICAO. Nu är ICAO-förhandlingarna färdiga och enligt överenskommelsen kommer flygsektorns utsläpp att få fortsätta att öka fram till och med 2020. Därefter kan de fortsätta att öka än mer, men ska då börja att kompenseras genom uppköp av krediter i ett frivilligt så kallat marknadsbaserat system; CORSIA.

ICAO-överenskommelsen har med rätta kritiserats hårt av miljörörelse och forskare, men välkomnats förvånande nog av ministrarna Isabella Lövin (MP) och Anna Johansson (S).

ICAO-överenskommelsen innebär att flygets utsläpp kan fortsätta att öka. Överenskommelsen talar inte om beteendeförändring eller minskat flygresande, utan i stället att växande utsläpp ska kompenseras med billiga och osäkra krediter. Detta riskerar att äventyra Parisavtalet och hela ambitionen om att förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. Det är uppenbart att mycket mer måste göras för att komma tillrätta med flygindustrins snabbt växande utsläpp.

Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan om minskade utsläpp från flygsektorn internationellt utan att Sverige även behöver ta ett nationellt ansvar. I Miljömålsberedningens betänkande från i år tas olika exempel på åtgärder för minskade utsläpp från flygsektorn upp. Länder som Storbritannien och Tyskland har infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Andra exempel som tas upp är full moms på flygresor, kvotplikt med förnybart bränsle, investeringar i mer miljöanpassade resealternativ än flygresor samt att flyget borde betala skatt för flygbränslet.

Många förvånas över flygindustrins snabbt växande utsläpp. Men är det så konstigt egentligen? Det är billigare än någonsin att flyga. Utrikesflyget är både skatte- och momsbefriat. Nattåg läggs ned och tågresandet blir dyrare bland annat på grund av SJ:s avkastningskrav och höjda banavgifter.

En flygskatt är en viktig åtgärd för att minska flygets utsläpp, men det räcker inte. Att hylla ett system som låter den internationella flygindustrins utsläpp fortsätta att växa håller inte heller.

Vad tänker den svenska regeringen göra för att minska flygets utsläpp, i Sverige och internationellt? I tider av värmerekord på Arktis och annan förvärrad klimatförändring är det nog fler än jag som ser fram emot svar på den frågan.

Det är dags att sätta stopp för flygets frikort från klimatansvar.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Verktyg finns men politiska beslut saknas

Lite oväntat kan tyckas att två professorer på Handelshögskolan i Stockholm skriver på DN-debatt om behovet av minskad konsumtion för klimatets skull. Men de har helt rätt, professorerna Lin Lerpold och Örjan Sjöberg. Dessvärre landade Miljömålsberedningen inte i någon målsättning för de konsumtionsbaserade utsläppen. Men regeringen kan lägga fram ett sådant förslag. Jag skriver om det på DN-debatt i min replik. Läs där eller nedan.

Verktyg finns men politiska beslut saknas
DNdebatt, 2016-10-10
Lin Lerpold och Örjan Sjöberg, professorer på Handelshögskolan i Stockholm, lyfter upp något centralt när de kritiserar regeringen för att inte våga utmana dogmen om en ständigt ökande konsumtion. Trots att alla vi vet det helt uppenbara; att leva som vi gör i Sverige eller andra industrialiserade stater är helt ohållbart i ett globalt perspektiv. Skulle alla världsmedborgare leva som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till. Vi brukar vara stolta över att våra utsläpp i Sverige har minskat successivt, men vad är det värt när utsläppen i andra länder som direkt en följd av vår konsumtion växer lavinartat?

Det handlar om alla prylar vi konsumerar som är tillverkade i andra länder. Det kan också handla om utsläppen från utrikesflyget eller från vår konsumtion av kött och andra animaliska livsmedel som var och en står för nästan lika stor klimatpåverkan som våra 4,5 miljoner personbilar. Men idag syns inte dessa utsläpp och konkreta styrmedel saknas.

När sju av riksdagens åtta partier i den s k Miljömålsberedningen förhandlade om en klimatlag och långsiktiga klimatmål för Sverige var ett av förslagen, både från undertecknad och flera av beredningens sakkunniga, att det skulle införas mål och styrmedel även för de konsumtionsrelaterade utsläppen. För det tyckte vi att vi hade goda argument. Vår expertmyndighet på miljöområdet, Naturvårdsverket, har identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I utvärderingen av de svenska miljökvalitetsmålen skriver Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”, Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar också vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Vi står alltså inte utan verktyg, det är de politiska besluten som saknas.

Men istället för att ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen landade Miljömålsberedningen i ett konstaterande att det står regeringen fritt att föreslå mål och åtgärder för dessa utsläpp. Bollen är alltså tillbaka i regeringens knä. I början av nästa år har regeringen lovat att en proposition baserat på Miljömålsberedningens förslag. Det vore ett ypperligt tillfälle att också ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen genom att lägga fram ett kompletterande mål och förslag på åtgärder för dessa.

Det skulle vara att ta det s k generationsmålet på allvar; att lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Att våga tala om minskad materiell konsumtion till förmån för annan hållbarare borde vara en del i en sådan politisk målsättning.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson och ledamot av Miljömålsberedningen

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium

Jag skriver idag på Aktuell Hållbarhet om Miljömålsberedningens slutbetänkande. Visst är det märkligt, och olyckligt, att man sänker målsättningarna för trafiksektorn? Och varför ska flyget helt friskrivas från klimatåtaganden? Läs inlägget där eller nedan.

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium
Aktuell Hållbarhet, 2016-06-27
Matilda Ernkrans (S) och Stina Bergström (MP) skriver att de är stolta över det slutbetänkande som Miljömålsberedningen lämnar över till regeringen (Aktuell Hållbarhet 22/6). Det är vi också. Med Miljömålsberedningens båda betänkanden får vi äntligen ett långsiktigt mål om nollutsläpp i Sverige, senast 2045, en klimatlag och klimatpolitiskt råd som ska se till att alla politikområden tar klimatansvar.
Med det senaste betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen. Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bland annat genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött.

Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Men det är ett stort tillkortakommande att betänkandet föreslår en sänkt ambition för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog sänkta utsläpp från vägtransporterna med 80 procent och konstaterade att det fanns teknisk potential för en minskning med 90 procent till 2030.

I beredningen fanns det enligt mig en bred uppslutning kring att minska utsläppen med minst 80 procent. Det var endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till målet och till slut blev det så att beredningen lyssnade på partiet som ville minst och FFF-målsättningen frångicks. Det håller inte om vi ska nå den omställning som behövs. Vi har fortfarande inte hört några argument för hur den här ambitionssänkningen gynnar miljön.

Det förvånar mig också att S och MP ställde sig bakom att varken sätta mål eller vidta åtgärder i Sverige för att minska flygsektorns utsläpp. Flyget har några av våra snabbast växande utsläpp och de har mer än fördubblats de senaste 20 åren.

Redan klimatberedningen från 2008 konstaterade att det krävs åtgärder nationellt för att komma åt flygets utsläpp och det har införts i länder som Storbritannien och Tyskland. Det skulle till exempel vara en ren flygskatt, men även full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för sektorn skulle bidra till kraftigt minskade utsläpp från flygsektorn i Sverige. Varför flygsektorn helt ska friskrivas från klimatåtaganden är för mig ett mysterium.

I takt med ökad internationell handel produceras allt mer av det vi konsumerar i Sverige någon annanstans än inom landets gränser. Det betyder att de utsläpp vi är ansvariga för genom vår konsumtion sker på annan ort och dessa är i dag större än Sveriges territoriella utsläpp. Naturvårdsverket skrev 2015 i en rapport att det finns behov av mål för konsumtionens utsläpp och det har också uttryckts av beredningens experter och sakkunniga samt Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Det är tyvärr inte heller omhändertaget av beredningens majoritet.

Det är viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser för klimatet. Därför står vi bakom Miljömålsberedningens betänkanden, men inte helt utan reservationer. Sänkta ambitioner på transportområdet, att flyget friskrivs och att det inte tas ansvar för de konsumtionsrelaterade utsläppen är exempel på områden där vi inte delar beredningens slutsatser.

Nu är det upp till regeringen att omsätta beredningens förslag i praktiken. Det står varje regering fritt att lägga förslag som går utöver det beredningen föreslagit, vilket behövs på de ovan nämnda områdena. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer arbeta mot och vi hoppas att Matilda Ernkrans och Stina Bergström är med oss i detta.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Klimatstrategin presenterad

Igår överlämnade vi i Miljömålsberedningen vårt slutbetänkande En klimat och luftvårdsstrategi för Sverige (SOU 2016:47) (obs! stor PDF-fil) till ministrarna Karolina Skog och Isabella Lövin. Det är överlag ett bra betänkande, som vi i Vänsterpartiet står bakom. Och det känns lite som en epok går i graven när vi nu efter ett och ett halvt års arbete äntligen kan lämna från oss detta betänkande på 758 sidor.

Men vi i Vänsterpartiet motsätter oss de sänkta ambitionerna på transportområdet samt att konsumtionens och utrikesflygets utsläpp inte omfattas av klimatåtaganden. Därför lägger jag in min reservation och särskilda yttrande nedan. Dessa hittas annars på sid 651 resp 655 i betänkandet.

Reservation
av Jens Holm (V)
Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram ett långsiktigt mål och strategi för att ställa om Sverige till ett fullt ut hållbart samhälle. Vi har gjort det under premissen att man i en parlamentariskt tillsatt beredning får vara beredd att ge och ta för att uppnå en överenskommelse. Det var därför vi i mars 2016 ställde oss bakom Miljömålsbredningens betänkande (SOU 2016:21) om långsiktigt klimatmål med nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för att alla politikområden ska kunna internalisera klimatmålen.

I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi. Jag vill understryka att det finns mycket bra i denna strategi och betänkandet är som sådant mycket omfattande, men på några viktiga punkter har beredningen kommit till korta. Vi står därför bakom betänkandet med undantag för nedanstående avvikande ståndpunkter.

Delmålet för 2030
Beredningen föreslår att utsläppen från transportsektorn ska minska med 70 procent till 2030. Vänsterpartiets utgångspunkt var att beredningen skulle landa på ett mål om helt och hållet fossilfrihet inom transportsektorn till 2030 (d v s ”Utsläppsbana 4, Fossilfritt till 2030”). Genom kraftiga insatser i kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur, förnybara drivmedel och inte minst elektrifiering av transportsektorn hade det varit möjligt, något som flera av beredningens experter och sakkunniga har pekat på under beredningens gång. En snabbare omställning än vad beredningen nu förespråkar hade också varit en gyllene möjlighet för svenska företag att hitta nya affärsmöjligheter och det skulle kunna skapas många nya gröna jobb. I klimatstrategin talas mycket om kostnaderna för en omställning, men viktigare, enligt mig, är de stora vinster och möjligheter att tidigt ställa om och inte skjuta de stora reformerna på framtiden. Att det är samhällsekonomiskt motiverat att snabbt ställa om och att det kan kosta mycket för samhället att avvakta är ett av huvudbudskapen i underlagsrapporten till beredningen ”Klimatpolitik under osäkerhet. Kostnader och nyttor – bevis och beslut” från Eva Alfredsson och Mikael Karlsson, tillika två av beredningens experter.
I en beredning måste man alltid vara beredd att kompromissa. Därför hade förslaget från den statliga utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta; FFF (SOU 2013:84) med minus 80 procents utsläpp från vägtransporterna med teknisk potential för minus 90 procents minskning till 2030 varit en lämplig nivå för en kompromiss. Det har jag fört fram upprepade gånger för beredningen. Enligt mig fanns också en politisk majoritet för den målsättningen i beredningen. Men olyckligtvis valde beredningens majoritet att lägga sig på det mål som det parti som med lägst ambitioner förespråkade. Att beredningen föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet och lägger sig under det som föreslagits av en gedigen statlig utredning är ett klart underbetyg.

”Flexibilitet”
Det är olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra s k flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Delmålet 2030 för den icke-handlande sektorn föreslås bli 63 procent, men där åtta procentenheter ska kunna göras med flexibla mekanismer. Det här innebär också att betänkandet föreslår att det tas fram en ”strategi och planering” för detta. Det öppnar dessvärre för ett beroende av uppköp av utsläppskrediter för att nå Sveriges nationella reduktionsmål. Dessutom kan beroendet av flexibilitet få till konsekvens att Sverige i internationella sammanhang kommer driva på för en fortsatt användning av osäkra utsläppskrediter istället för att de industrialiserade staterna tar ansvar för sina historiska utsläpp genom utsläppsminskningar på hemmaplan. Vänsterpartiet hade önskat att delmålet till 2030 hade uppnåtts helt och hållet på hemmaplan utan flexibla mekanismer.

Konsumtionsrelaterade utsläpp
Det är också otillfredsställande att beredningen inte föreslår ett kompletterande mål och konkreta åtgärder för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska. Utsläpp som sker i andra länder som en följd av vår konsumtion växer snabbt och är idag större än Sveriges territoriella utsläpp. Flyg och köttkonsumtion sticker ut som två områden med extra stor påverkan, något som tas upp i rapporten ”Hållbara konsumtionsmönster” (rapport 6653, 2015) från Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har också efterfrågat en strategi för att minska den svenska konsumtionens klimat- och miljöpåverkan i Sverige och andra länder, liksom identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av de svenska miljökvalitetsmålen skriver man i rapporten ”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Att det behöver införas ett kompletterande mål för de konsumtionsrelaterade utsläppen har också framförts av flera av beredningens experter och sakkunniga samt av Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Beredningen har lagt oproportionerligt mycket fokus på en del metodologiska problem kring att mäta och bokföra de konsumtionsrelaterade utsläppen istället för att föreslå kompletterande mål och åtgärder för att minska dessa snabbt ökande utsläpp. Det är att beklaga och det faktum att konsumtionsrelaterade utsläpp inte föreslås inordnas under en kompletterande målstyrning kommer att försvåra Sveriges uppnående av våra miljömål, generationsmålet i synnerhet.

Flygsektorns utsläpp
Det är även en betydande brist att beredningens majoritet i princip friskriver flygsektorn från klimatåtaganden. Utsläppen från flygsektorn, utrikesflyget i synnerhet, är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. I klimatstrategin understryks att utrikesflygets utsläpp måste hanteras på internationell nivå, inom ICAO och EU. Det är viktigt att beslut snabbt kommer på plats i internationella fora för att minska sektorns utsläpp. Men förhandlingarna går trögt och det går inte att enbart förlita sig på dessa. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt utan att Sverige även kan behöva ta nationellt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Som lyfts fram i bakgrundstexten i betänkandet har länder som Storbritannien och Tyskland infört flygskatter för att minska flygets klimatpåverkan. Ekonomiska styrmedel (skatter och avgifter), att flyget betalar koldioxidskatt/energiskatt för flygbränsle, full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för flygsektorn är några exempel på åtgärder som skulle kunna vidtas. Vidare borde beredningen ha föreslagit ett mål för minskade utsläpp för flyget med sikte på nollutsläpp till senast 2045. Att beredningen helt avstår från målsättningar och åtgärder mot utrikesflygets utsläpp är ett stort tillkortakommande.

Min ambition har varit att Vänsterpartiet skulle ställa sig bakom det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta de som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Är det något världen behöver så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet.

Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram ett förslag som går utöver det som föreslås i det aktuella betänkandet.

I betänkandet finns också förslag till en strategi för en samlad luftvårdspolitik. Den står vi bakom utan reservationer.
Särskilt yttrande
av Jens Holm

Syftet med det här betänkandet har varit att ta fram en strategi för nettonollutsläpp till 2045 och en strategi för en samlad luftvårdspolitik. I flera avseenden har beredningen lyckats. Med det här förslaget ska ”alla politikområden integrera klimataspekten”. Det kommer ställa krav på riksdagens och regeringens arbete med statsbudgeten, långsiktig samhällsplanering, infrastrukturpolitik och egentligen alla former av lagstiftning. I betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen, Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt att utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bl a genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Sverige får nu också sin första genomtänkta luftvårdsstrategi. Rätt implementerad kommer den avsevärt förbättra luftkvaliteten i våra städer och därmed stärka folkhälsan för hundratusentals människor samt bespara samhället och individer stora belopp i minskade sjukvårdskostnader. Dessutom kommer Sverige förhoppningsvis att undvika de sanktioner som EU hotat med för otillräckliga åtgärder på området. Jag vill först understryka att Vänsterpartiet står bakom luftvårdsstrategin, även om vi hade önskat att ambitionerna hade varit högre på några områden. Eftersom det står varje regering fritt att lägga fram förslag på området kommer vi att påminna om vikten av högre ambitioner inom luftvårdspolitiken.

Angående klimatstrategin vill jag understryka att det är en bred strategi som presenteras av sju av riksdagens åtta partier. Det är naturligt att många av förslagen får karaktären av minsta gemensamma nämnare. Strategin borde sålunda betraktas som en plattform utifrån vilken varje regering kan vidta mer ambitiösa åtgärder än vad som föreslås. Som jag nämner i min reservation motsätter sig Vänsterpartiet sänkningen av ambitionsnivån för utsläppsminskningar till 2030 inom transportsektorn, användandet av s k flexibla mekanismer för att uppnå det inhemska klimatmålet samt att konsumtionsrelaterade utsläpp liksom att flygsektorn helt friskrivs från nationella målsättningar och åtgärder.

Strategin förlitar sig till stor del på en tekniska lösningar och forskning samt mindre på samhällsplanering och beteendeförändringar. Teknik är förstås viktigt, men det kan också vara ett sätt att ducka för de helt uppenbara åtgärderna som behöver vidtas, nämligen att vårt sätt att leva i grunden måste förändras samt att våra samhällen måste byggas om och att det kan göras genom politiska beslut och långsiktig planering.

Det är olyckligt att beredningen bara föreslår två delmål; 2030 och 2040, och där 2030 egentligen är det enda som är väl definierat. Vänsterpartiet hade hellre velat se ett system liknande det i Storbritannien med utsläppsbudgetar i femårsintervall som regeringar blir bundna att följa. På så sätt skulle vi fått ett mer robust system och möjligheten hade ökat för att ”alla politikområden ska integrera klimataspekten” (som beredningen föreslår). Vidare hade vi också önskat mål för fler sektorer. Med fler uttalade sektorsmål ökar robustheten i det klimatpolitiska ramverket och det blir lättare att följa upp att fattade beslut verkligen leder till de önskvärda resultaten. Idag föreslås endast ett sektorsmål för transportsektorn. Jordbruket/livsmedelproduktion, konsumtionsrelaterade utsläpp liksom flygsektorn är områden som vi anser hade lämpat sig för särskilda sektorsmål. Gällande målsättningar har vi drivit att beredningen skulle kunna enas om ett slutdatum för användande av fossila energikällor och där häradet kring 2030 hade varit lämpligt. Genom att sätta ett slutdatum för det fossila skulle vi få ännu ett instrument för att ställa om. Nu finns istället endast ett nettonollmål för 2045 med i strategin tillhörande utsläppsbanor. Rätt använt kan det slutdatumet och utsläppsbanorna få samma funktion som ett slutdatum för det fossila. Det står också varje regering fritt att justera utsläppsbanorna så att målen nås tidigare än vad som strategin föreslår. Vi kommer att verka för en sådan inriktning.

Vi förutsätter att den bioekonomistrategi som ska tas fram och överlag de satsningar på biodrivmedel som föreslås görs på ett hållbart sätt och inte äventyrar andra miljömål, exempelvis det om levande skogar. Att utarma ett miljömål till förmån för ett annat är inte ett alternativ för Vänsterpartiet.

I betänkandet talas en del om samarbetet mellan det offentliga och privata. Det är viktigt. Som betänkandet understryker ser vi i historiens ljus att stora samhällsomdaningar har skett när stat och privat sektor har dragit åt samma håll. Därför hade jag önskat att betänkandet tydligare hade understrukit vikten av investeringars roll. I dagsläget ligger räntorna på rekordlåga nivåer varför det borde vara ett gyllene tillfälle för stora reformprogram likt efterkrigstiden och bygget av folkhemmet. Kollektivtrafiken, järnvägen, bostäder och överlag satsningar på hållbar livsstil är områden som kräver massiva investeringar och de kan inte göras med mindre än mycket stora statliga insatser. Kopplat till detta finns också den roll gemensamt ägda bolag kan spela i klimatomställningen. Verksamheter som ägs helt och hållet gemensamt kan ges uppdrag för att ställa om i en hållbarare inriktning. Vattenfalls innehav av brunkolskraftverk och gruvor i Tyskland är ett exempel på hur progressiv ägarstryrning skulle kunna utövas genom ett uppdrag om successiv utfasning av det fossila istället för försäljning.

Alla partier har säkert haft olika aspekter som de gärna velat ha med i klimatstrategin. Det gäller också för Vänsterpartiet. En av dessa är sambandet mellan klimat och rättvisa. Det finns ett tydligt mönster i samhällsgruppers klimatbelastning: höginkomsttagare påverkar klimatet mer än de som lever med små inkomster, likaså har män generellt sätt större klimatpåverkan än kvinnor. Det är viktigt att klimatpolitiken utformas så att de grupper med störst belastning också får bidra i större utsträckning till omställningen. Rätt utformad blir klimatpolitiken därför i sig omfördelande och rättvis. Som i alla omställningar är det viktigt att omställningen görs på ett sätt så att den uppfattas rättvis och legitim av medborgarna, t ex att samhället har möjlighet att hjälpa grupper som ibland påverkas extra mycket av klimatrelaterade beslut.

Trots klimatfrågans globala karaktär är de internationella inslagen i klimatstrategin relativt frånvarande i betänkandet. Precis som slås fast i klimatstrategin ska Sverige vara en internationell föregångare i klimatpolitiken. En av grunderna för det är att Sverige har som ett industrialiserat land, i enlighet med Klimatkonventionen, ett särskilt ansvar att gå före med utsläppsminskningar och att hjälpa utvecklingsländer att inte upprepa våra misstag. Det bör göras genom överförande av kapital och den senaste miljövänliga tekniken. En reform av patent och immaterialrättslig lagstiftning skulle kunna underlätta sådana processer. I sammanhanget är det också viktigt att värna principen att länder ska kunna gå före med progressiv lagstiftning på miljö- och klimatområdet. Det är dessvärre en hotad princip i internationella sammanhang där handels- och konkurrensdogmer från EU, WTO eller internationella handels- och investeringsavtal försvårar för enskilda länder att gå före med på miljö- och klimatområdet. Det här är en fråga som beredningens ledamöter tyvärr inte har haft tid att diskutera på ett uttömmande sätt.

Jag har medverkat i Miljömålsberedningen i ett och ett halvt år med att ta fram en klimatlag och klimatpolitiskt ramverk samt de nu för handen liggande strategierna om klimat och luftvård. Jag vill understryka att det handlar om två breda strategier som i allt väsentligt förenas kring partiernas minsta gemensamma nämnare. Vare sig klimatstrategin eller luftvårdsditon borde förhindra regeringen att gå före på de aktuella politikområdena och göra mer än de strategierna rekommenderar. Vänsterpartiet kommer verka för att så blir fallet.

Vi välkomnar dessa två strategier och ser dem – trots våra invändningar – som helt centrala dokument för att bygga ett samhälle med väsentligt mycket bättre luft och som håller sig helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp våra liv på denna planet.

Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer

Jag skriver svar på DN-debatt om den klimatstrategi som föreslagits av Miljömålsberedningen. Läs där eller nedan.

Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer
DN-debatt, 2016-06-17
Sex av sju partier samt ordförande i Miljömålsberedningen presenterar på DN-Debatt (18/6) delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi har som parti arbetat i beredningen i ett och ett halvt års tid med att ta fram långsiktiga klimatmål. I mars lade vi fram ett gemensamt betänkande med förslag på nettonollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken.

I det betänkande som nu läggs fram ska det långsiktiga målet fyllas med innehåll i form av en strategi för nollutsläppen till 2045. Men, även om det finns mycket bra, kommer det inte vara den här strategin som gör den omställningen.

Jag noterar att artikeln lägger stort fokus på transportsektorn. Det är paradoxalt när just det här betänkandet föreslår en sänkning av ambitionerna på transportområdet. Betänkandet frångår nämligen den tidigare ambitionen om att minska vägtransportutsläppen med 80 procent till 2030, i enlighet med förslaget från utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF). FFF-utredningen har varit utgångspunkten både för den nuvarande, men också den tidigare borgerliga regeringens transport- och klimatpolitik. Även i våra förhandlingar i Miljömålsberedningen hade vi en majoritet för att följa just målet om en minskning med minst 80 procent i transportsektorn. Men, enligt min bedömning, var det ett av de borgerliga partierna som plötsligt satte sig på tvären och ambitionsnivån sänktes. Det var det partiet som ville minst för klimatet som fick sätta målet. Det håller inte.

Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra så kallade flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. Jag hade önskat att vi hade kunnat vara överens om det grundläggande; nämligen att när vi ska minska utsläppen här i Sverige gör vi också det helt och hållet på hemmaplan, utan kredittrixande.

Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel för att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren och närmar sig nu nivån för våra 4,5 miljoner privatbilar. Redan Klimatberedningen 2008 konstaterade att det inte räcker att driva frågan internationellt. Sverige behöver ta vårt ansvar för flygets snabbt växande utsläpp. Att beredningen i det här läget helt avstår från målsättningar och åtgärder mot flygets utsläpp är ett stort tillkortakommande. För mig är det helt obegripligt varför just flygets utsläpp ska vara helt befriat från klimatåtaganden. Återigen har det parti med lägst ambitioner fått diktera villkoren.

Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta dem som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Det är inte att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det just länder som vågar sätta modiga mål och åtgärder för att våra utsläpp snabbt ska minska. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för mer än två decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet. Mitt hopp står nu till att regeringen lägger fram förslag som går utöver Miljömålberedningens, något vi i Vänsterpartiet kommer att verka för.

Biologisk mångfald – tal

Idag har vi i riksdagens kammare debatterat biologisk mångfald. Nedan mitt anförande.

 

Biologisk mångfald, MJU11, tal riksdagen
Vi människor är helt beroende av naturen och den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald är inte bara något vi uppnår genom att hägna in naturen och skydda de arter och biotoper som finns därinnanför. Än viktigare är att naturen som helhet måste få ett bättre skydd. Alla delar av vår natur måste leva; våra skogar, berg, sjöar, floder och hav. Och här är artrikedom och biologisk mångfald helt avgörande. Det här är egentligen inga nyheter. Vi har t ex satt upp 16 s k miljökvalitetsmål för att vi noggrant ska kunna följa hur naturen mår och att vi ska kunna vidta åtgärder så att vi hamnar på rätt kurs. Idag ligger vi tyvärr inte på rätt kurs. Naturvårdsverket bedömer att vi i nuläget endast kommer att nå 2 av 16 miljömål till 2020 med nuvarande beslut och styrmedel. Det s k generationsmålet, som att lösa dessa långtgående problem inom en generation, är långt ifrån inom räckhåll. Jag är glad över att Vänsterpartiet och regeringen nu har fått igenom en budget som innebär de största satsningarna på naturvården på flera decennier.

Men mer behöver göras. Och vi vet ganska väl vad.

I det här betänkandet refereras både förslag från Miljömålsberedningen och Naturvårdsverkets rapport från i fjol; ”Styr mot miljömålen” (NV 6666). Vad det gäller den senare finns det massor med konkreta förslag på åtgärder och styrmedel som regeringen och riksdag skulle kunna fatta beslut om för att se till att vi hamnar på rätt kurs. Intressant är att många av förslagen handlar om åtgärder på andra politikområden än miljöpolitiken. För de har de stöd i regeringens skrivelse om generationsmålet (2013/14:145) som konstaterar att ”miljöfrågorna inte betraktas som områden för sig utan som delar av alla politikområden”. Miljöarbetet måste alltså in i alla politikområden; in i bostadspolitiken, försvarspolitiken, kulturen och inte minst in i finanspolitiken; in i ekonomin. Därför föreslår rapporten saker som nya skatter på det som smutsar ned (ex vis en flygskatt), att miljöskadliga subventioner ska fasas ut, krav på att investerare – t ex våra AP-fonder – ska redovisa investeringarnas effekter i utsläpp av växthusgaser, att skolan ska arbeta mer med hållbarhetsfrågor och mycket annat. Naturvårdsverkets rapport tar också upp mer kända förslag som en översyn av Skogsvårdslagen, ett överlag hänsynsfullare skogsbruk, bättre tillämpning av Miljöbalkens andra kapitel och att vi borde stärka miljöinslagen i Landsbygdsprogrammet.

Som vi kan höra: Vi har en enorm utmaning; vi når inte våra miljömål – men vår expertmyndighet har också lämnat konkreta förslag till en väg framåt. I det här betänkandet konstateras att regeringen fortfarande bereder rapporterna från Naturvårdsverket och Miljömålsberedningen. Men vi skriver 2016 nu. Snart är det 2020. Ska vi uppfylla våra 16 miljömål behövs besluten fattas här och nu.

På tal om frågor som bereds hos Regeringskansliet. Det här betänkandet tar också upp överenskommelsen i Nagoya, Japan, 2010 om biologisk mångfald. Man kan säga att världens länder där på FN-mötet enades om en räddningsplan för planeten och den biologiska mångfalden.

Enligt Nagoyaplanen måste allt jord-, vatten- och skogsbruk bedrivs hållbart. 17 procent av vår landareal och 10 procent av havsytan ska skyddas till år 2020 enligt överenskommelsen i Nagoya. Och här har Sverige en bra bit kvar. Där välkomnar jag att utskottet nu konstaterar att regeringen ska komma med ett konkret förslag om att införa det s k Nagoyaprotokollet i svensk lag. Det handlar om att få regler på plats som tydliggör hur genetiska resurser ska få samlas in och hur vinster från nyttjandet ska fördelas. Det är en viktig fråga inte minst för utvecklingsländerna som förfogar över stora delar av dessa genetiska resurser. Men jag vill påpeka om att klimat- och miljöminister Åsa Romson svarade mig redan i november 2014 att denna lagstiftning skulle vara på plats senast 2015, alltså i fjol. Så nu förväntar jag mig att detta kommer i mars, alltså denna månad. Inga fler förseningar, tack.

Är det inte märkligt, och en smula nedslående, att det numera bara är Vänsterpartiet som står upp för en rovdjurspolitik med respekt för livskraftiga populationer, gällande rätt och människorna som lever i glesbygden? Alla ni andra partier vill göra gällande att vi kan ha en storskalig licensjakt på vargar när ni vet att vargen är en hotad art i Sverige, strikt skyddad i Bernkonventionen och i EUs art- och habitatdirektiv. Vargen finns upptagen på Artdatabankens rödlistade arter, d v s arter som är hotade. Alla ni andra partier vet också att en licensjakt på vargar är i strid med våra internationella åtaganden i FN och EU om biologisk mångfald. Vi vill väl att tigrar, noshörningar och snöleoparder ska skyddas i andra länder? Varför ska då inte vi i Sverige, som har fantastiska möjligheter, också ta vårt ansvar och skydda en mycket sårbar art? Vi vet också att vargen inte kan sprida sig naturligt och fortplanta sig naturligt. Hade det varit fallet hade saken varit i en annan dager. Det är de frågorna vi tar upp i våra reservationer 2 och 5.

Det är tråkigt att rovdjurfrågor är något som polariserar i Sverige. Tvärt om borde vi vara stolta över att vi är ett land med vildmark och där rovdjur kan leva. Självklart ska vi också göra mer för att förebygga och motverka rovdjursangrepp på tamdjur. I innevarande budget anslås mer pengar, och det är bra. Men jag tror på bredare lösning för att komma tillrätta med rovdjurspolitiken i Sverige. Förslag i den riktningen kom 2013 från den dåvarande Vargkommittén, som hade bred uppslutning både från naturvårdare till jägare. Man föreslog bl a öka ersättningarna för rovdjursskador, fler skadeförebyggande åtgärder överlag, begränsning av den illegala jakten, en genetisk förstärkning av vargstammen, förenklad skyddsjakt, som några exempel. Men tyvärr valde den dåvarande borgerliga regeringen inte att förvalta det breda upplägget. Och dessvärre fortsätter S-MP-regeringen att gå i samma fåra. Det är dags för ett omtag i rovdjurspolitiken.

Jens Holm (V)