I påven Franciskus första rundskrivelse, s k encyklika, Laudato Si ägnas hela utrymmet till miljöproblemen, klimatförändringen och världens orättvisor. Det är en viktig text och kanske den tydligaste uppgörelsen med vår ekonomiska modell som skrivits de senaste åren.
Tillståndet är som bekant akut och påven skriver: ”Aldrig har vi skadat och misshandlat vårt gemensamma hem såsom under de senaste två hundra åren” (s 39). Påven Franciskus påpekar att det som inträffat ingalunda är följden av oturliga omständigheter. Det är en direkt konsekvens av det ekonomiska system som vi lever under och där ett fåtal överkonsumerar och begränsar livsutrymmet för andra samt förstör miljön. Som ett exempel på detta konstateras det att den södra delen av halvklotet är rikt på naturresurser, men dess möjlighet till utveckling förhindras av ”ett system av kommersiella relationer och ägande som är strukturellt sett perverst” (s 38). Utvecklingsländernas råvaruberoende, utlandsskuld och mottagande av miljöfarligt avfall från rika länder är exempel på dessa perversa strukturer, enligt encyklikan.
Hos påven blir orättvisor, fattigdom och det allvarliga miljötillståndet en del av ett och samma problem. Franciskus tar t ex upp det oacceptabla i att bygga upp skyddade områden där det är rent och fint, medan människor utanför lever i nöd och med stora miljöproblem. Han skriver: ”En verkligt ekologisk ansats måste alltid vara en social ansats; den måste integrera frågor om rättvisa i debatter om miljön. Man måste kunna höra klagoropen både från jorden och från de fattiga” (s 35). På samma tema skriver han lite längre fram: ”Sålunda måste varje ekologisk ansats också inkludera det sociala perspektivet som värnar de grundläggande rättigheterna för de fattiga” (s 68-69). Man får också säga att påven har ett tydligt klassperspektiv. Förutom att kamp mot orättvisor är en röd tråd genom hela encyklikan märker man det t ex hur han formulerar sig kring konsumtion. Där många andra rutinmässigt kritiserar ”konsumtionssamhället” som ett allmänt begrepp är påven tydlig med att påpeka att det är ”konsumtionsnivåerna i vissa privilegierade sektorer” (s 126) som är ohållbara. Här hade det varit intressant om han problematiserat konsumtionsmönster lite mer. Även om det är industriländerna som skapat konsumtionssamhället som livsform är det ett mönster som sprider sig snabbt över världen. Hur ska det hanteras?
Helt i linje med FNs klimatkonvention understryker encyklikan att det är världens rika som ansvaret att skyndsamt minska sina utsläpp och hjälpa de som här och nu drabbas. Den understryker också vikten av internationellt samarbete, och inte minst globala beslut för att lösa de svåra miljöfrågorna och konstaterar att det globala samfundet tidigare varit kapabla att fatta beslut (t ex Montrealprotokollet mot freoner och Baselkonventionen mot transporter av farligt avfall samt CITES mot handel med utrotningshotade arter), men att man alltsedan FNs första stora miljökonferens i Stockholm 1972 har det internationella samfundet gjort för litet och att det idag är dags för, mer av överstatliga regleringar och ytterst ”en sann politisk världsauktoritet” (s 129). Påven preciserar inte, men förslaget osar världsparlament. Eller varför inte en permanent parlamentarisk församling med enda syfte att driva på klimatförhandlingarna, som föreslaget av undertecknad?
Ett återkommande tema i Laudato Si är det ohållbara, både socialt och miljömässigt, i fokuserandet på kortsiktig vinst, eller profit som faktiskt är begreppet påven genomgående använder. ”Vi måste avfärda det magiska begreppet marknaden”, skriver han liksom ”att tro att problem kan lösas genom att öka profiten för företag eller individer” ( s 139). Han fortsätter och menar att principen om maximerad profit är en ”missuppfattning av hela begreppet ekonomi” (s 142) när det alltid finns någon annan eller annat som har betalat priset för profiten (han exemplifierar med skövlade skogar, förstörd biodiversitet eller ökade utsläpp). Än mer radikal blir påven när han slår fast att den privata äganderätten ”inte är något absolut eller okränkbart” (s 69). Jag skulle gärna vilja höra Kristdemokraternas svar på detta…
Påven gör också upp med vanföreställningar inom kristendomen som att människan getts rätten att ”dominera världen”. Det handlar snarare om en ansvarsfull relation mellan människan och naturen, där vi har det vi har endast till låns och inte som ett evigt okränkbart ägande (s 49).
Påven menar också att den finansiella krisen 2008 och räddandet av bankerna var en missad möjlighet. Här menar påven att det fanns en chans att utveckla en ny ekonomi baserad på andra grunder. Men istället konstaterar han lakoniskt att rädda banker, på allmänhetens bekostnad, bara har stärkt den absoluta makten i det finansiella systemet (s 138). En alternativ väg hade kunnat vara minskad tillväxt inom vissa områden och att andra, som inte tär på planeten eller som idag måste få växa av jämlikhetsskäl, ska kunna få växa. Påven ser detta som en möjlighet och lutar sig mot det som nuförtiden brukar kallas för en cirkulär ekonomi, med ett lägre resursuttag och större andel återvinning och återanvändning.
Påven är också rätt specifik när han talar om vad som bör göras. Utgångspunkten måste vara principer om rättvisa, historiska utsläpp och gemensamma med olikartat ansvar utifrån respektive lands förmåga, principer som idag är inskrivna i de internationella klimatförhandlingarna. Han varnar också för principen om att ”internalisera” miljöförstörande kostnader genom att sätta pris på utsläpp. Det riskerar att drabba länder i behov av utveckling (och därmed utsläpp, även om det inte nämns specifikt) och påven konstaterar: ”Även här blir det de fattiga som får betala priset” (s 125). Här hade encyklikan med fördel kunnat belysa ett antal förslag som tagits fram om att hitta rättvisa lösningar för att internalisera miljöskador och överlag ha rättvisa lösningar på klimatproblemet, exempelvis Greenhouse Development Rights.
Påven angriper de som tror att miljöproblemen och världens fattigdom kommer att lösa sig automatiskt med ny teknik eller med ”marknadstillväxt” (s 81). Det är inte så att han är skeptisk till ny teknik (se s 76 ff och kap om GMO), men det går inte ensidigt att förlita sig till den om man inte samtidigt omfördelar och bestämmer sig för vilka problem tekniken ska hjälpa oss att lösa. Genmodifierade grödor tas upp, och där menar påven, kanske förvånande för vissa, att växtförädling alltid har skett och är ett naturligt verktyg för att uppnå större skördar och grödor som är bättre anpassade till olika förhållanden. Ja, intressant är att det inte tycks vara GM-tekniken som sådan som är största bekymret för den katolska kyrkans överhuvud, utan snarare att de ekonomiska intressena som driver GMutvecklingen är ”koncentrerade till ett fåtals ägares händer” (s 99) och där småbrukare blir beroende av att köpa utsädet från rättighetsinnehavarna samt att GM-tekniken ”förstör komplexa ekosystem och minskar mångfalden i produktionen” (s 100).
Påven Franciskus kritiserar också system med utsläppskrediter, där länder eller personer kan kompensera för sina utsläpp. Han menar att detta står i vägen för ”den radikala omställning som omständigheterna kräver” och innebär att ”överdriven konsumtion hos vissa länder och sektorer bibehålls” (s 126). Här hade det varit intressant att få veta mer och om påven utmanat sig själv med att fråga om det inte kan finnas krediter som också finansierar en del rätt bra projekt i utvecklingsländer.
De 180 sidorna i Laudato Si måste vara en av dagens hårdaste vidräkningar med inte bara det konsumtions- och slit-och-slängsamhälle som vi lever i, utan hela vårt ekonomiska system som vi ibland benämner som kapitalismen. Det är ett system som göder orättvisor och miljöförstörelse och ja, där Mammon är heligare än påven. Men det här är också en text som är en stark uppmaning till handling. Kanske ett rop i elfte timmen? Men tajmingen är bra, inför klimattoppmötet i Paris om några månader. Det faktum att påven talar till 1,2 miljarder katoliker i världen och självklart alla andra intresserade gör att stödet för en radikal klimatpolitik just nu har stora möjligheter att växa . Dessutom är jag vansinnigt nyfiken på vad svenska kristdemokrater och kristna överlag säger om påvens encyklika.
Laudato Si betyder för övrigt ”lovad vare du” och är en återkommande fras i Franciskus av Assisis dikt Solsången. Citaten i min text är tagna direkt från Laudato Si och översatta av mig.
Läs gärna Maria Schottenius recension av Laudato Si och Bill McKibbens.