Den svenska positionen inför COP 25

Den 2  december inleds klimattoppmötet COP25 i Madrid. Vad kommer Sverige driva där? Står man upp för höjda ambitioner? Kommer Sverige stödja utvecklingsländerna med nya teknik och pengar? Läs min interpellation till klimatminister Isabella Lövin (MP) här eller nedan. Debatt inom de kommande veckorna.

Den svenska positionen inför klimattoppmötet COP 25
Interpellation 2019/20:103 av Jens Holm (V) till Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP)

I början av december inleds FN:s klimattoppmöte, COP 25, i Madrid. Eftersom parternas (ländernas) bidrag till utsläppsminskningar inte på långa vägar kommer att nå målen i Parisavtalet förväntas parterna visa upp på vilket sätt man ska höja sina klimatambitioner. Hittills har Sveriges klimatbidrag (NDC) varit detsamma som EU:s, vilket i sig varit ett bidrag på fyra A4-sidor. På klimattoppmötet finns en möjlighet för Sverige att presentera en klimatpolitik som är ambitiösare och kompletterar EU:s klimatbidrag.

På COP 25 kommer också en mängd andra viktiga klimatrelaterade frågor att avhandlas. Några av dessa är hur i-länderna ska kunna föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna, uppskalandet av ny och additionell klimatfinansiering samt hur kompensationen ska bli verklighet för de förluster och skador (loss and damage) som klimatkrisen åsamkar utvecklingsländerna.

COP-toppmöten arrangeras en gång per år och samlar tiotusentals förhandlare, politiker, forskare och aktivister från hela världen i syfte att förhindra att världen går mot en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring. Sverige skulle kunna vara det land som ser till att det här toppmötet tar viktiga steg framåt mot det målet. Om det ska hända behöver regeringen vara tydlig med en svensk ambitiös klimatposition inför klimattoppmötet i Madrid.

Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin följande:

Vad är den svenska positionen inför klimattoppmötet COP25?
Kommer Sverige att presentera ett klimatbidrag (NDC) som kompletterar och går utöver EU:s?
Kommer Sverige att verka för att ny teknik förs över till utvecklingsländerna i enlighet med klimatkonventionen och Parisavtalet?
Hur mycket ny och additionell klimatfinansiering kommer Sverige att bidra med?

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget

Jag skriver i Altinget om EUs otillräckliga förslag till s k bördefördelning/ansvarsfördelning för minskade utsläpp till 2030. Läs där eller nedan.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget
EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man titta på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EUs medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

 

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den s k icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

 

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal s k flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5,6 och 7). Länder ska ex vis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EUs handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

 

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp som kommissionen föreslår är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen att den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen. Kommissionens s k flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (t ex både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är OK att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar ex vis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

 

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till. Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln. Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill? Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna? I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller t o m öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten. Det är bra att Kristina Yngves parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

  • EUs totala klimatåtagande måste skärpas till minst – 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
  • Täpp till kryphålen. Det ska inte vara OK att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
  • Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
  • Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

Jens Holm (V), klimattalesperson och riksdagsledamot

Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.

 

 

Så här går vi vidare efter Paris

Jag skriver på Vänsterpartiets debattforum om COP21 och hur vi nu går vidare efter Parisavtalet. Egentligen en intern debattartikel, men våra debatter är (nästan) alltid offentliga, så varsågod och läs där eller nedan.

Så här går vi vidare efter Paris
Vansterpartiet.se 2015-12-17
I lördags enades 195 av världens länder om ett nytt klimatavtal, Parisavtalet. Det här avtalet kommer inte på lång väg räcka för att lösa klimatfrågan. Som flera forskare har konstaterat, nu senast Rikard Warlenius, saknar avtalet bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år till utvecklingsländerna ströks också från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Det är helt klart brister som ska kritiseras. Men det faktum att det ändå blev ett avtal är en seger mot klimatskeptiker, nyliberaler och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Det faktiskt oväntat positiva i avtalet är att det skrivs in att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Och detta står i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris. 1,5-gradersmålet har länge drivits av utvecklingsländerna och den mest radikala delen av klimatrörelsen. Vi Vänsterpartiet har sedan några år tillbaka också motionerat om en klimatpolitik som tar sikte på just detta.

Nu finns ett avtal på plats som 2020 ska ersätta Kyotoprotokollet. Arbetet nu bör vara inriktat på att höja ambitionerna i Sveriges och EU:s klimatpolitik. Toppmötena till trots, det är här hemma som vi verkligen kan fatta besluten som ställer om. Och det finns rätt mycket att göra.

En av våra slutsatser i ekoekorapporten är att när samhället väl enar sig kring en målsättning går det oftare fortare och det blir lättare att ställa om. Klimatomställningen är av den digniteten att alla samhällssektorer omfattas och omställningen av samhället måste göras på ett helt och hållet strukturerat sätt. Därför föreslår vi skärpta klimatmål, med krav på nollutsläpp i Sverige till senast 2040.

Vi vill se en klimatlag och utsläppsbudget liknande de Storbritannien redan genomfört. Genom ett långsiktigt mål om nollutsläpp som uppnås genom utsläppsbudgetar uppdelade på exempelvis femårsperioder skapar vi långsiktighet och struktur i klimatarbetet, något som saknas nu.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov av investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank, som har investerat stora summor i omställningen. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

I världen växer rörelsen för att divestera – avinvestera – miljöskadliga placeringar snabbt. Några av världens tyngsta investerare har lovat att divestera mer än 50 miljarder dollar från olja och kol de kommande åren. Den norska oljefonden, världens största investeringsfond, har rensat ut över 100 företag av miljö- och klimatskäl bland sina placeringar. Och detta är troligen bara början. På det lokala planet ser vi hur kommuner som Uppsala och nu senast Stockholms stad gör sig av med sina fossila innehav. Vi vill exempelvis ge AP-fonderna nya placeringsdirektiv för divestering av det som smutsar ned. Hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor i de nya direktiven. Vi vill också att en av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond med ett huvudsakligt uppdrag att ställa om energisystem, genomföra investeringar i miljöteknik och skapa nya gröna jobb.

Höginkomsttagare belastar klimatet mer än andra. Enligt rapporten ”Extreme Carbon Inequality” från Oxfam står den rikaste tiondelen av världens befolkning för hälften av världens utsläpp. Det blir en nyckeluppgift för oss, som ett parti på rättvisans grund, att lägga fram förslag som just ser till att de som släpper ut mest – höginkomsttagare och storföretag – också blir de som får ta det största ansvaret i klimatomställningen. Omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter går till det som gynnar låginkomsttagare exempelvis till kollektivtrafiken är några exempel på hur klimatpolitik både kan vara effektiv och rättvis.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning. Där ska Vänsterpartiet vara en självklar del.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson

 

Nollutsläpp senast 2040

Jag och Jonas Sjöstedt skriver idag i Aftonbladet om att det nu är dags att skärpa klimatpolitiken i Sverige. Vi vill bland annat att Sverige ska uppnå nollutsläpp senast 2040 och kommer lyfta det förslaget till överläggningarna med miljömålsberedningen imorgon.

Bilen ska inte längre vara norm i Sverige
Aftonbladet, 2015-12-15
Högtidstalen är över. Banderollerna har packats ihop. Världens ledare har åkt hem. I lördags klubbades det historiska klimatavtalet i Paris. Även om det knappast räddar planeten blir det ett viktigt verktyg för en skarpare klimatpolitik. Temperaturökningen ska hållas väl under två grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader.
Så vad kräver det av Sverige? Mycket.

Hittills har den svenska politiken varit inriktad på tvågradersmålet. Nu krävs beslut för nollutsläpp i Sverige. Vi tror att Sverige har alla möjligheter att nå nollutsläpp av växthusgaser tidigare än det officiella målet 2050. Vår bedömning är att Sverige kan ha nollutsläpp senast 2040. Vänsterpartiet kommer därför lyfta det kravet redan nu på onsdag på sammanträdet med Miljömålsberedningen, som har uppdraget att lägga fram förslag på nya klimatmål för Sverige.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov i investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder.

Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank som tillsammans med privat kapital har investerat stora summor i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering, hållbara transporter och hållbar avfallshantering. Vi vill införa en liknande bank i Sverige. Vi vill även se en klimatlag och utsläppsbudget liknande det Storbritannien redan genomfört.

En massa pengaflöden går idag åt helt fel håll. Sverige och Stefan Löfven har i Paris drivit att fossila subventioner ska fasas ut. Det är bra. Men när Vänsterpartiet påpekat faktum att vi i Sverige subventionerar miljöskadlig verksamhet, genom till exempel stora reseavdrag och nedsatt koldioxidskatt i industrin, med ungefär 50 miljarder kronor varje år, då är det tyst från regeringen.

Sverige har rätt framgångsrikt minskat våra utsläpp men utsläppen från konsumtion av importerade varor har ökat kraftigt. Vi vill ha målsättningar och åtgärder för att minska utsläppen från hela vår konsumtion. Vi vet också att offentlig konsumtion medför mycket lägre utsläpp än privat, därför vill vi ha en ekonomisk politik som satsar mer på den gemensamma välfärden än på ökad rikedom för enskilda personer.
Resorna med kollektivtrafiken måste öka kraftigt. När alternativen byggs ut kan bilismen minska. Våra städer behöver planeras utifrån att vi åker buss, tunnelbana, går och cyklar. Bilen ska inte längre vara normen. Landsbygden bör få särskilt stöd för omläggningen, men målet måste vara att fordonsflottan ska vara helt och hållet fossilfri senast 2030.

Högtidstal är trevliga att hålla, särskilt när man får tacksamma applåder för att tala om ”långsiktigt mål” utan bindande förpliktelser. Det lägger stort ansvar på de regeringar som står bakom klimatavtalet, att visa att avtalet är något annat än fluffiga drömmar, där allt fortsätter som förut ändå.

Ett första steg för den svenska regeringen är att använda sin roll som ägare för Vattenfall och stoppa försäljningen av kolgruvorna i Tyskland. Säljer regeringen kolgruvorna och kolet eldas upp eldas samtidigt vår trovärdighet i miljöfrågor upp.

Att ställa om Sverige till nollutsläpp är ett samhällsprojekt att jämföra med bygget av välfärdsstaten. Då gick Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de mest välmående och jämlika. Nu ska vi bli ett land med nollutsläpp. Vi har klarat stora omdaningar förr. Vi kan göra det igen.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

COP21 – nu ökar vi tempot

Då har Frankrikes utrikesminister och ordförande för klimattoppmötet COP21, Laurent Fabius, förklarat klimatavtalet antaget. Det står helt klart att det här avtalet inte kommer vara det som räddar världen. Men det är bra att det är ett avtal på plats.

Nedan min korta analys (det är samma avtal som vi fick tidigare idag). Läs gärna tidigare analyser från avtalsutkasten för att få hela bilden.

Positivt
Temperaturökningen ska hållas väl under 2 grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader. Det är en viktig formulering som nu måste få konsekvenser för världens länder, inte minst de industrialiserade länderna i världen som står för merparten av utsläppen. Vi i Vänsterpartiet har motionerat i Sveriges riksdag om en politik som håller sig inom 1,5 grader. Så, det är viktigt att målsättningen finns på plats.
Det är bra med ökade krav på transparens och hur klimatåtgärder ska redovisas. Bra också med fortlöpande uppföljningar av hur det går med utsläppsreduktioner och klimatarbetet överlag. Det kan användas för att skärpa till klimatpolitiken när man ser att man inte ligger i linje med vetenskapens rekommendationer (vilket är helt uppenbart). Texten om klimatanpassning ser också relativt OK ut.
De finns viktiga referenser till klimaträttvisa, Moder jord (tack Bolivia), mänskliga rättigheter, gender och ursprungsbefolkning. Det här visar att världssamfundet förstår att klimatförändringen är en fråga som spänner över alla områden och inte ska hanteras isolerat. Problemet med dessa referenser är att de är icke bindande, men inte desto mindre viktigt att konservativa länder inte lyckas stryka dem.

Negativt
Det finns inget vetenskapligt mål för utsläppsminskningar, och inte heller ett årtal för när minskningarna ska uppnås. Tidigare har man uttryckligen talat om att minska utsläppen i procentsatser (den högsta nivån har varit satt till -95 procent) och att det ska uppnås till 2050. Det är mycket olyckligt att man inte sätter ett vetenskapligt mål samt berättar när det ska uppnås.
Det är också olyckligt att det inte finns en konkret siffra för klimatfinansiering i avtalet. Siffran 100 miljarder dollar per år har nu lyfts ut ur avtalet och istället lagts i den icke folkrättsligt bindande beslutstexten.
Det är bra att texten kring förluster och skador (”loss and damage”) finns med som en egen artikel i avtalet, men formuleringarna är vaga och det är oklart hur drabbade länder ska kunna använda sig av artikeln.
Texten kring tekniköverföring är för vek. Texten om nya marknader blev en kompromiss som man kanske kan leva med. Men tydliga begränsningar för användande av osäkra utsläppskrediter måste skrivas in i framtida texter som ska tas fram på området.
Det är också mycket illa att det inte finns några krav på utsläppsminskningar för de snabbt växande utsläppen från flyg, sjöfart och animaliekonsumtion. Sådana referenser har funnits med på tidigare klimattoppmöten (åtminstone för flyg och sjöfart).

Nu är avtalet på plats. Vi får nu använda Parisavtalet till att pressa på Sverige och EU för en ambitiösare klimatpolitik. Klimatförhandlingsprocessen är räddad, men inte klimatet. Inte än…

Se också kommentarer på Vänsterpartiets hemsida.

COP21 – gör om gör rätt

Ett nytt förslag till avtal är nu presenterat av COP21:s ordförande Laurent Fabius. Dessvärre har nästan ett dygn av förhandlingar inte fört processen framåt. Stora delar av avtalet är helt otillräckligt. Det nya avtalet i korthet (se mina tidigare analyser och här):

Klimatmål
Det är extremt allvarligt att det inte finns en enda konkret siffra för hur mycket utsläppen ska minska till 2050. Istället får progressiva länder nöja sig med att temperaturen ska begränsas till ”well below 2 grader” samt med en ambition om 1,5 grader C. Men det är fluffigt formulerat.
Tacksam över att resonemanget om klimatneutralitet är borta. Men med detta hade man öppnat för att kompensera fortsatta utsläpp med skogssänkor och uppköp av osäkra utsläppskrediter.

Finansiering
Det är skandal att ingen konkret siffra finns angiven i avtalstexten (endast referens i beslutet, som inte är folkrättsligt bindande). I Köpenhamn (2009) kom man överens om 100 miljarder dollar/år fr o m 2020. Att den siffran nu inte finns med är extremt dåligt och ett kraftigt steg bakåt. Enligt flera uppgifter har både Sverige och EU motarbetat en konkret siffra om klimatfinansiering. För det finns inga ursäkter. Skandal!

Tekniköverföring
Som i gårdagens text men kortare. Fluffigt formulerat men inget om att hinder för tekniköverföring (pantent, immaterialrätt) ska undanröjas. Man förlitar sig endast på goda intentioner och teknikcentret i Köpenhamn. Det håller inte.

Loss and Damage
Att utvecklingsländerna ska få stöd för de skador och förluster klimatförändringen åsamkar dem finns nu uttryckt i en egen artikel, men med referens till den s k Warszawamekanismen. Men det är otydligt hur det rent rättsligt ska kunna göras i praktiken. Praktiken får visa om artikeln kommer att kunna användas till utvecklingsländernas fördel. Måste förbättras!

Nya marknader
I art 6 föreslås att en ny mekanism för marknader ska införas, som en slags fortsättning till det misslyckade systemet med CDM. Sådana system kan urholka minskningsambitionerna när länder kan köpa sig fria från ansvar. Nu föreslås systemet bli frivilligt, så kanske kan man leva med detta. Oklart om det föreslås en begränsning för hur mycket krediter som ska kunna användas. Det borde införas.

Snabbt växande utsläpp
Flyg, sjöfart, animalieproduktion och andra snabbt växande utsläppskällor finns inte med i avtalet. Istället talar man om hållbar livsstil, men det räcker inte. Det här är ett steg bakåt jämfört med Köpenhamn då man åtminstone talade om att åtgärda utsläppen från flyg och sjöfart.

Det finns fina formuleringar om klimaträttvisa, Moder jord, ekosystemens integritet, mänskliga rättigheter, gender, ursprungsfolk m m. Det är bra, men det är luddigt formulerat samt främst placerat i beslutstexten samt i förordet till avtalet och inte som rättsligt bindande artiklar.

Slutsats; det här avtalet är oacceptabelt. Det behövs bindande utsläppsmål och klimatfinansieringen måste in i avtalet. Gör om gör rätt!

COP21 Naomi Klein

NaomiKlein_ZACNaomi Klein talade ikväll inför en fullsatt alternativkonferens, ZAC (Zone de Action pour le Climat). Fler än 3000 hade samlats i den till bräddarna fulla lokalen i norra Paris.

Klein tog upp det absurda i att handelsavtal (WTO och bilaterala och multilaterala avtal) alltid är bindande och har tydliga mekanismer mot de som inte följer avtalen. Men då det gäller ett avtal för att rädda planeten, det som nu förhandlas om på COP21, blir det troligen inte bindande. Stora utsläppare kan fortsätta att äventyra planeten, menade Klein och fick stora applåder. Klein menade också att det är upp till gräsrötterna att se till att utsläppen minskar och att nya fossila energikällor inte tas i bruk.Hon pekade också på det beklagansvärda att flera utvecklingsländers fullt rimliga krav på att immaterialrätt och patent inte ska stå i vägen för en effektiv tekniköverföring nu helt och hållet har strukits från förhandlingstexten.

Naomi Klein kritiserade också vänstern i vid bemärkelse för att alltför länge bara fokuserat på omfördelning när man talat ekonomi. ”Men ekonomi handlar också om att hushålla med begränsade resurser”, något som hon menade att klimatfrågan verkligen har ställt på sin spets.

Hon manade till massmobilisering här i Paris, trots att myndigheterna har utfärdat undantagstillstånd och demonstrationer är förbjudna. I dagsläget förbereds flera mobiliseringar inför det som går under förkortningen D12 (december den 12e, men i min värld är D12 en rapgrupp från Detroit, men det är en annan historia…). Imorgon kommer arrangörerna för ZAC offentliggöra var och hur dessa demonstrationer ska äga rum.

Naomi Klein förde sedan en paneldiskussion med ett antal andra representanter (från Filippinerna, Tyskland och USA). Det var intressant, men hade varit ännu intressantare om åsikterna hade kunnat bryts mot någon av förhandlarna inne på COP21.

Stämning vid ZAC var på topp och folk verkar taggade att kämpa vidare för rättvisa och minskade utsläpp. Den stora utmaningen är att se till att budskapet också hörs ut till förhandlarna på mässområdet Le Bourget. Med undantagstillstånd och demoförbud försvåras det tyvärr avsevärt. Vi får se vad som händer på D12, på lördag. Om inte förhandlingarna redan är klara då, men det tror jag inte. De lär nog gå på övertid, som alltid på dessa toppmöten…