COP27 och klimatorättvisan

Jag skriver i Syre om COP27 och klimatorättvisan, något som vår regering dessvärre inte bidrar till lösning på. Läs nedan eller hos Syre.

COP27 och klimatorättvisan
Syre, 2022-11-14

I veckan avslutas klimattoppmötet, Cop27, i Sharm el-Sheik, Egypten. Aldrig blir den orättvisa världsordningen så tydlig som under FN:s klimatförhandlingar. En tredjedel av Pakistan står fortfarande under vatten och Afrikas horn plågas av den värsta torkan på 40 år. De fattiga länderna upprepar därför även på det här toppmötet sitt fullt rimliga krav att de rika industrialiserade staterna ska hjälpa dem ekonomiskt och teknologiskt att avvärja klimatkrisens värsta effekter. Men EU och Sverige säger nej. Inget nytt ekonomiskt klimatstöd till syd.

Får jag påminna om att de afrikanska länderna har släppt ut mindre än tre procent av världens totala växthusgasutsläpp, Pakistan några promille, medan de industrialiserade staterna ansvarar för två tredjedelar av de historiska utsläppen? Trots detta vägrar rika nord ta ansvar för sina utsläpp.

Jag har deltagit på åtta tidigare klimattoppmöten, senast Cop26 i Glasgow, och mötena har utvecklats alltmer till en absurd batalj mellan rika nord och fattiga syd. Varför ska världens fattiga länder tvingas hantera konsekvenserna av den rika världens helt ohållbara samhällen? Den frågan besvaras delvis i det dokument som ligger till grund för hela Cop-förhandlingarna, FN:s klimatkonvention. Klimatkonventionen slår fast att det är de industrialiserade länderna som historiskt sett stått för merparten av utsläppen och att de därför har ett större ansvar i klimatomställningen. Utvecklingsländerna har däremot till och med rätt till utveckling och därmed också – för en begränsad period – växande utsläpp. Därför måste de industrialiserade staterna, enligt klimatkonventionen, gå före och minska sina utsläpp samt föra över pengar och den senaste tekniken till utvecklingsländerna. Klimaträttvisa (climate equity) slås fast som en grundförutsättning för hur klimatfrågan globalt ska kunna lösas.

Principen om klimaträttvisa har blivit än mer aktuell jämfört med 1992 då klimatkonventionen antogs. När Sydafrika, Bangladesh eller Tuvalu lyfter klimaträttvisan brukar nordländernas företrädare ängsligt skruva på sig. Frågan om klimaträttvisa är något som skaver i de rikas samvete.

Sverige skulle kunna agera brobryggare mellan nord och syd, men att hoppas på det i år känns lika sannolikt som att Donald Trump skulle bli feminist. Sveriges nya klimatminister Romina Pourmokhtari (L) reser till Cop27 med en regeringsportfölj som är blytung av klimatsvek. Ingen vid den egyptiska badorten kommer att imponeras av hennes subventioner till fossila drivmedel, neddragningarna av miljöbudgeten, det sänkta biståndet och ett igenbommat miljödepartement. Även om inget industrialiserat land gör tillräckligt är det ändå ovanligt med länder som gör så tydliga försämringar av klimatpolitiken som Pourmokhtari och hennes konservativa regering nu gör.

Nu mer än någonsin får vi sätta vår tilltro till alla modiga klimataktivister som sätter press bakom kraven på klimaträttvisa. Klimaträttvisa är mer aktuellt nu än någonsin och klimatkonventionen är ett ess i rockärmen som kan användas både av sydföreträdare och demonstranter. När världens fattiga länder enas med klimatrörelsen i nord kan det bli den kraftfullaste rörelse världen skådat. Det är kanske inte i Sharm el-Sheik det kommer att hända, men snart därefter ska vi se till att det är rättvis klimatomställning som diskuteras på alla toppmöten. Om och om igen.

Jens Holm

Tumme upp
Går fortfarande att hitta trattkantareller i skogen

Tumme ned
Regeringens Natorkrypande för Erdogan. Ovärdigt Sverige.

Höjda klimatmål efter COP26?

Alla länder måste enligt COP26-beslutet höja sina klimatåtaganden nästa år. Ser fram emot att debattera hur Sverige ska leva upp till detta med klimatminister Annika Strandhäll (S) i det som blir hennes första interpellationsdebatt om klimatet. På fredag 17/12 någon gång efter lunch. Läs min interpellation nedan.

Höjda klimatmål efter COP26
Interpellation 2021/22:167, 2021-12-03 av Jens Holm (V) till Annika Strandhäll (S)
Alla parter som var på COP 26 står bakom Glasgowdeklarationen och artikel 29 om höjda klimatmål. Sverige var på plats i Glasgow och står bakom deklarationen.

De klimatbidrag som hittills lämnats in till FN öppnar för en temperaturhöjning på långt över 2 grader Celsius. Det skulle innebära en klimatförändring som blir okontrollerad och farlig, och som inte kan accepteras. Därför är det mycket viktigt att länderna på COP 26 enades om att höja sina klimatbidrag. Sverige och världens andra rika länder har ett särskilt stort ansvar när vi historiskt sett bidragit till de största utsläppen av växthusgaser. Det kommande decenniet blir avgörande för om vi ska lyckas. Att höja våra klimatåtaganden är det minsta vi kan göra, och jag hoppas verkligen att det är vad den nya svenska regeringen avser göra.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöminister Annika Strandhäll:

Avser ministern att verka för att Sverige återkommer med ett nytt ambitiösare klimatbidrag till FN före slutet av 2022?
Om så är fallet, avser regeringen att presentera det som ett nationellt bidrag som kompletterar och går utöver EU:s klimatbidrag?
Avser ministern också att verka för att EU skärper sitt klimatbidrag före slutet av 2022?

Höj klimatambitionerna inför COP26

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP26 i Glasgow och den viktiga roll Sverige kan spela. Läs mitt inlägg hos Altinget eller nedan.

Vänsterpartiet inför Cop26: Höj klimatambitionerna
Altinget, 2021-10-28

På söndag inleds klimattoppmötet Cop26 i Glasgow. På mötet förväntas världens länder visa hur de lever upp till sina åtaganden från Paristoppmötet. Precis som konstaterat av FN:s miljöprogram är de åtaganden som hittills lämnats in långt från tillräckliga, inklusive bidragen från EU och Sverige. Med de förslag som kommit in går världen mot en tregradig uppvärmning, inte max 1,5 grader som Parisavtalet slår fast. Det vore att lämna efter en planet till våra barn och barnbarn med en okontrollerad och mycket farlig klimatförändring.

Höj ambitionerna
Det bästa sättet att säkerställa ett bra utfall på Cop26 är att enskilda medlemsländer går före och skärper sina inhemska klimatambitioner samt hjälper de länder som här och nu drabbas av våra utsläpp. Vänsterpartiet kräver därför att Sverige och EU höjer sina ambitioner.

Dessvärre är det klimatbidrag som Sverige lämnat in till FN exakt samma som EU:s bidrag. Vänsterpartiet har länge krävt att Sverige ska ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s otillräckliga. Det handlar om att visa upp både hur vi gör mer på hemmaplan för att minska våra utsläpp och hur vi solidariskt hjälper andra länder. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, ny och additionell klimatfinansiering, kapacitetsbyggande, konkreta åtgärder för klimatanpassning samt ett stärkt jämställdhets-, rättvise- och ungdomsperspektiv skulle kunna vara några av de frågor som Sverige skulle kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

En förtroendefråga
Klimatförhandlingarna utvecklas ofta till en förtroendefråga mellan den rika och fattiga världen. Det är den rika världen som historiskt sett släppt ut mest växthusgaser, medan utvecklingsländerna nu drabbas av våra utsläpp. Ett sätt att överkomma denna förtroendeklyfta är att de rika länderna lever upp till sina löften om klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Dessvärre har i-världen inte levt upp till löftet om 100 miljarder dollar per år i klimatfinansiering. EU reser till Glasgow utan tillräckligt klimatstöd. Det är otillständigt.

En stram tillämpning av artikel 6
Vänsterpartiet är också oroade för hur den så kallade artikel 6 i Parisavtalet kommer att tillämpas. Med artikel 6 förväntas nya marknader för utsläppskrediter byggas upp i stället för att fokus ska ligga på att alla länder måste ta ansvar för att minska sina egna utsläpp. Nya klimatkreditmarknader borde ha spelat ut sin roll när så gott som alla världens länder står bakom Parisavtalet och har egna klimatåtaganden. Här måste Sverige verka för att nya kreditmarknader inte tas fram eller åtminstone en så stram tillämpning av artikel 6 som möjligt.

Stopp för fossilutvinning
Enligt ”Production Gap Report” från Stockholm Environment Institute planerar världens regeringar för dubbelt så stor utvinning av fossil energi som är hållbart för att hålla oss under 1,5 graders uppvärmning. Dessa planer måste stoppas. Det kan göras genom ett förbud mot fossil utvinning, men också genom att strypa subventionerna till det fossila. I dagsläget finansieras kol, olja och gas med hissnande 5 500 miljarder kronor eller 15 miljarder kronor om dagen i form av offentliga subventioner. Kan Sverige vara landet som lyfter förslagen om stopp för fossilutvinning och fossila subventioner?

Hela världen tittar
Hela världen kommer att följa det som utspelar sig i Glasgow under de kommande två veckorna. Sverige måste därför höja vår klimatambition och verka för att alla andra också gör det.
Vissa ifrågasätter om ett litet land verkligen kan göra skillnad. Jag och Vänsterpartiet är övertygade om att det går. Kommer statsminister Stefan Löfven (S) och klimatminister Per Bolund (MP) att se till att Sverige gör skillnad i Glasgow? Kommer de agera för att bryta den farliga utvecklingen och vrida förhandlingarna i en hållbar riktning?

Hela världen tittar.

Jens Holm, riksdagsledamot (V), ordförande trafikutskottet, klimatpolitisk talesperson

Klimatpolitiken inför COP26

Jag kräver en debatt med miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) om klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Läs min interpellation nedan. Debatten ska äga rum i riksdagen inom två veckor. Jag återkommer när jag har en tid.

Klimatpolitiken inför COP26
Interpellation från Jens Holm (V) till Per Bolund (MP), 2021-10-01

I början av november äger klimattoppmötet COP26 rum i Glasgow, Storbritannien. På mötet förväntas parterna visa hur de lever upp till sina åtaganden från Paristoppmötet. Det har tydligt framgått att de åtaganden som hittills gjorts är långt från tillräckliga för att Sverige och andra parter ska undvika en okontrollerad och farlig klimatförändring. Hela världen kommer att följa COP26. Det är viktigt att Sverige tar på sig en ledarroll i klimatomställningen.

Det bästa sättet att säkerställa ett bra utfall på COP26 är att enskilda medlemsländer går före och skärper sina inhemska klimatambitioner samt hjälper de länder som här och nu drabbas av våra utsläpp. Vänsterpartiet vill därför att Sverige och EU höjer sina ambitioner.

Dessvärre är det klimatbidrag (NDC) som Sverige lämnat in till UNFCCC exakt samma som EU:s klimatbidrag. Vänsterpartiet har länge krävt att Sverige ska ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s otillräckliga. Det handlar både om att visa upp hur vi gör mer på hemmaplan för att minska våra utsläpp, men också hur vi solidariskt hjälper andra länder. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, ny och additionell klimatfinansiering, kapacitetsbyggande, konkreta åtgärder för klimatanpassning samt ett stärkt jämställdhets-, rättvise- och ungdomsperspektiv skulle kunna vara några av de frågor som Sverige skulle kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Gällande klimatfinansieringen måste de industrialiserade länderna göra detta med nya och additionella klimatmedel, utöver ländernas biståndsbudgetar. Vi ser inte att det tydligt framgår i EU:s/Sveriges NDC. Överföringen av ny teknik och kunnande till utvecklingsländerna skulle kunna underlättas med en reform av patent och immaterialrättslig lagstiftning. En sådan reform har dessvärre motarbetats av Sverige.

Vänsterpartiet är också oroade för hur den s k Artikel 6 i Parisavtalet kommer att tillämpas. Med Artikel 6 förväntas nya marknader för utsläppskrediter byggas upp istället för att fokus ska ligga på att alla länder måste ta ansvar för att minska sina egna utsläpp. Nya klimatkreditmarknader borde ha spelat ut sin roll när så gott som alla världens länder står bakom Parisavtalet och har egna klimatåtaganden. Här måste Sverige verka för en så stram tillämpning av artikel 6 som möjligt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga klimat- och miljöminister Per Bolund (MP):

På vilket sätt kommer ministern verka för att Sverige går i bräschen för höjda klimatambitioner vid klimattoppmötet, COP26?

Avser ministern verka för att Sveriges och EU:s klimatfinansiering görs med nya och additionella medel, d v s att pengar inte tas från den ordinarie biståndsbudgeten?

Avser klimat- och miljöministern att verka för att lagar och bestämmelser kring patent och immaterialrätt reformeras för att underlätta tekniköverföring?

Avser ministern verka för att Sverige ska presentera ett eget klimatbidrag, NDC, till COP26 som går utöver och kompletterar EU:s bidrag?

………………………………………

Jens Holm (V)

Perfekt läge att bryta klimatkrisen

Jag skriver i ETC idag om hur vi förenar minskade utsläpp med ökad rättvisa. Läs där eller nedan.

Nu har vi ett perfekt läge att bryta klimatkrisen
ETC, 2021-08-13

Klimatpanelens rapport visar med brutal tydlighet hur världen är på väg mot en klimatkatastrof. Aldrig under de senaste tre miljoner åren har det funnits så mycket koldioxid i atmosfären som idag. Jordens uppvärmning går snabbare än någonsin. Det finns ett tydligt samband mellan extremväder och våra utsläpp.

Vi har nu ett fåtal år på oss att vända utvecklingen.

IPCC:s rapport har oss politiker som målgrupp med ”summary for policymakers” som en tydlig sammanfattning över det akuta läget. Det är hög tid att den tas på största allvar. Våra klimatmål måste skärpas och alla Sveriges politik-områden måste nu bidra till att målen uppnås.

Det är inte acceptabelt att ena dagen ha ett ambitiöst mål om utsläppsminskningar för transportsektorn för att den nästa dag subventionera flygindustrin och bygga nya motorvägar. Det är inte heller trovärdigt att i FN och EU fatta beslut om att fasa ut fossilsubventioner för att sedan fortsätta att subventionera vår egen industri, miljöskadligt fiske och ohållbara transporter. Men just så agerar Stefan Löfvens (S) och Per Bolunds (MP) regering.

S/MP-regeringen har också misslyckats att förena minskade utsläpp med ökad rättvisa, trots att det är en uttalad ambition i både klimatkonventionen och Paris-avtalet. Världens industrialiserade stater har stått för en oproportionerligt stor del av utsläppen, men att det är världens fattiga som drabbas här och nu av våra utsläpp. Men även inom världens länder ser vi ett tydligt samband mellan mycket pengar och stora utsläpp. Den rikaste tiondelen i världen står för nästan hälften av världens utsläpp. I Sverige släpper den rikaste tiondelen ut fyra gånger mer än den fattigaste. Låginkomsttagarna i Sverige har dessutom minskat sina utsläpp de senaste decennierna, medan de rikaste inte gjort det. De rikaste är alltså utsläppsvärstingar som fortsätter precis som förut och motverkar våra klimatmål.

IPCC vänder sig direkt till världens regeringar, parlament, politiska partier och oss politiker. Nu är det dags att agera. Nu när vår ekonomi ska återstartas efter -pandemin är tajmingen dessutom optimal för ett omställningsprogram som förenar minskade utsläpp med ökad rättvisa:

  1. En mer omfördelande ekonomisk politik, där rika bidrar mer till det gemensamma. Det ökar inte bara rättvisan utan minskar också utsläppen eftersom gemensam konsumtion (tänk mer resurser till skolan och vården) har lägre utsläpp än privat per satsad krona.
  2. Ställ om industrin och energi-produktionen mot 100 procent förnybart. Låt en statlig grön investeringsbank kanalisera de miljarder som behövs.
  3. Sluta att subventionera flygindustrin och lägg ned flygplatser och flyglinjer. De kan ersättas med tåg och fler digitala möten. Inför en progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.
  4. Sätt stopp för byggandet av nya motorvägar – investera i järnvägen och kollektivtrafiken. Subventioner till privatbilism avskaffas till exempel med ett förändrat reseavdrag och höjd skatt på bilar med höga utsläpp.
  5. Stoppa försäljning av nya bensin- och dieselbilar. Efter det kan också ett förbud mot fossila drivmedel införas, som Per Bolund föreslagit.
  6. Investera i växtbaserad mat i offentlig sektor – det minskar både utsläppen och ger särskilt våra barn och unga bättre mat i skolan och förskolan.
  7. Skrota ROT-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.
  8. Reglera konsumtionen med förbud, förlängda garantitider och produktkrav på återvinning/återanvändning.
  9. Gå fram med ett ambitiöst program för forskning, utbildning och omskolning. Industrier och verksamheter kommer att behöva läggas ned i Sverige, men nya verksamheter kommer att starta. Därför måste vi se till att ingen lämnas utanför. Alla som förlorar ett jobb ska kunna erbjudas ett nytt.
  10. Stöd fattiga länder som idag drabbas av våra utsläpp. Gör det med ett nytt klimatbistånd, en rättvis handelspolitik och slopad patent på miljöteknik så att den så billigt som möjligt kan spridas till utvecklingsländer.

Vi människor har skapat klimatkrisen, och vi måste lösa detta tillsammans. Men vi människor påverkar planeten olika. Därför måste minskade utsläpp förenas med politik för ökad rättvisa. Då blir klimatpolitiken både mer effektiv och växer i förtroende. Coronakrisen visar att allt egentligen är möjligt att göra på kort tid. Frågan är om S/MP-regeringen har viljan och kraften att agera?

JENS HOLM (V)
KLIMATPOLITISK TALESPERSON OCH FÖRFATTARE TILL BOKEN ”PANDEMIN SOM MÖJLIGHET” (SJÖSALA FÖRLAG, 2021).

Regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna

Vi skriver på DNdebatt idag. Läs vårt inlägg där eller nedan.

S/MP-regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna
Dagens Nyheter, 2020-12-09

Oxfams och Swedish Environment Institutes rapport om svensk klimatojämlikhet är mycket efterlängtad och välkommen. Att den rikaste procenten i Sverige släpper ut mer än tio gånger mer per person än den fattigaste tiondelen är ett tydligt exempel på ojämlikheten. Och det är rent utsagt provocerande att när merparten av svenskarna har minskat sina utsläpp så har den rikaste delen av svenskarna fortsatt att öka utsläppen. Vi kan inte stillatigande låta en liten klick klimatvärstingar fortsätta som om ingenting har hänt och öka sina utsläpp i kraft av en helt och hållet ohållbar livsstil.

Vi har länge efterfrågat ett rättviseperspektiv i miljö- och klimatpolitiken. Inte så att klimatpolitiken i sig skapar orättvisor. Tvärt om, i dag är det de med sämst ekonomiska förutsättningar som drabbas värst av utsläpp och föroreningar. Därför har de grupperna också mest att vinna på en klimatomställning.

Dessvärre ser vi sällan, eller aldrig, en ambition från S/MP-regeringen att synliggöra och åtgärda de klimatorättvisor som finns. FN:s klimatsamarbete ska baseras på principen om rättvisa (equity). Det kan tolkas som att de med störst klimatpåverkan också ska ta det största ansvaret för minskade utsläpp. Lite förvånande för vissa, men det är inte den politik den socialdemokratiskt ledda regeringen driver. För ett år sedan presenterade regeringen sin klimathandlingsplan för den här mandatperiodens klimatarbete. Det var en plan som främst aviserade nya utredningar och helt utan ambition att stärka jämlikheten.
Det är hög tid att komma till rätta med klimatojämlikheten. Politiken måste i större utsträckning utkräva ansvar för de med störst klimatpåverkan. Det här kan inte bara vara klimatpolitikens ansvar, utan det behövs samtidigt en radikal omläggning av skattepolitiken Under de tre senaste decennierna har klyftorna ökat i Sverige, som ett resultat av en medveten politik.

De klyftorna ser vi nu också i vår miljöpåverkan. Omställning till ett hållbart samhälle måste därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. Därför är det nödvändigt med ett reformerat skattesystem i syfte att öka jämlikheten genom omfördelning och skapa förutsättningar för att lyckas med den gröna omställningen.

När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Den övergripande uppgiften måste därför vara att verka för en ekonomisk politik som utjämnar klyftor mellan rika och fattiga. Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Den politiken skulle kunna utvecklas mer. Till exempel genom:

● En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

● En justering av bonus malus med en högre skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp.

● Fasa ut rot-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

Det är hög tid att synliggöra vår tids klimathjältar. Det är inte direktören i sin Tesla och klimatkompenserade Londonresor. Klimatföredömet är snarare förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern.

Tony Haddou (V), riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Elin Segerlind (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

Eget klimatåtagande till UNFCCC

Ska Sverige bara vara ett eko av Bryssel på klimatförhandlingarna eller ska vi presentera ett eget klimatbidrag som går utöver EUs? Läs min interpellation till miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) här eller nedan.

Eget klimatåtagande till UNFCCC
Interpellation 2020-10-22 till Isabella Lövin (MP) av Jens Holm (V)

I linje med överenskommelse i klimatförhandlingarna ska parterna till Klimatkonventionen, UNFCCC, lämna in sina åtaganden, s.k. NDC (”Nationally Determined Contributions”), till hur man avser leva upp till Parisavtalet. EU har tagit fasta på detta och uppmanat alla parter att lämna in klimatåtaganden innan årsskiftet. I slutsatserna för Europeiska rådet 15-16/10 riktade EU följande uppmaning till alla parter till UNFCCC: ”Europeiska rådet kommer att återkomma till frågan vid sitt möte i december, i syfte att enas om ett nytt utsläppsminskningsmål för 2030 och lämna in EU:s uppdaterade nationellt fastställda bidrag till UNFCCC före årets slut. Europeiska rådet uppmanar alla övriga parter att också lämna in ett uppdaterat nationellt fastställt bidrag.”

Trots detta har jag nåtts av uppgiften att den svenska regeringen inte avser att lämna in något eget klimatåtagande till FN, utan endast luta sig mot EU:s gemensamma. Det senaste EU-klimatbidraget bestod av fyra A4-sidor med mycket allmänna formuleringar och det mesta talar för att det som kommer att lämnas in i år inte blir särskilt mycket bättre. Det innebär att den svenska positionen till de fortsatta klimatförhandlingarna kommer att bli exakt samma som EU:s.

Sverige är medlem i FN och part till UNFCCC, och det finns inget som hindrar Sverige att presentera ett eget klimatbidrag med egna klimatmålsättningar som kompletterar och går utöver EU:s. Snarare tvärtom – om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU. Som bekant är EU:s klimatåtagande långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med föreslagna 55 procent till 2030 räcker inte. Dessutom kommer EU:s klimatbidrag sannolikt inte att säga något om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på.

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s NDC med åtgärder utöver det som EU lyckats ena sig om. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin:

Avser ministern att verka för att Sverige ska lämna in ett eget klimatåtagande (NDC) till UNFCCC som kompletterar och går utöver EU:s klimatåtagande?

Jens Holm (V)

COP25 öka takten

Återigen har klimatförhandlingarna kört fast. Vid COP25 i Madrid står återigen i-länder mot utvecklingsländer. Visst har länder som Kina och Indien stor potential att minska sina utsläpp, men det håller inte att EU, USA och Australien kräver att de ska minska först innan vi gör något. Hur vore det med en rejäl överföring av den senaste klimattekniken till alla utvecklingsländer? Teknik som idag är fastlåst i patent och företagshemligheter. Hur vore det om i-länderna levde upp till sina löften om verklig klimatfinansiering till utvecklingsländerna? Det skulle verkligen få fart på förhandlingarna. Istället har man kört fast i hur mycket utsläppsrätter som länder ska kunna köpa och sälja med varandra. Fast i ännu ett marknadsmisslyckande…

Fokusera på utsläppsminskningar på riktigt istället. Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll. Frågan är om vi tar den eller om vi ska fortsätta att gömma oss bakom den EUgemensamma positionen där de som vill minst håller tillbaka hela unionen? Vad säger miljö- och klimatminister Isabella Lövin? Statsminister Stefan Löfven?

Det är allvar nu. Hela världen lyssnar.

Den svenska positionen inför COP 25

Den 2  december inleds klimattoppmötet COP25 i Madrid. Vad kommer Sverige driva där? Står man upp för höjda ambitioner? Kommer Sverige stödja utvecklingsländerna med nya teknik och pengar? Läs min interpellation till klimatminister Isabella Lövin (MP) här eller nedan. Debatt inom de kommande veckorna.

Den svenska positionen inför klimattoppmötet COP 25
Interpellation 2019/20:103 av Jens Holm (V) till Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP)

I början av december inleds FN:s klimattoppmöte, COP 25, i Madrid. Eftersom parternas (ländernas) bidrag till utsläppsminskningar inte på långa vägar kommer att nå målen i Parisavtalet förväntas parterna visa upp på vilket sätt man ska höja sina klimatambitioner. Hittills har Sveriges klimatbidrag (NDC) varit detsamma som EU:s, vilket i sig varit ett bidrag på fyra A4-sidor. På klimattoppmötet finns en möjlighet för Sverige att presentera en klimatpolitik som är ambitiösare och kompletterar EU:s klimatbidrag.

På COP 25 kommer också en mängd andra viktiga klimatrelaterade frågor att avhandlas. Några av dessa är hur i-länderna ska kunna föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna, uppskalandet av ny och additionell klimatfinansiering samt hur kompensationen ska bli verklighet för de förluster och skador (loss and damage) som klimatkrisen åsamkar utvecklingsländerna.

COP-toppmöten arrangeras en gång per år och samlar tiotusentals förhandlare, politiker, forskare och aktivister från hela världen i syfte att förhindra att världen går mot en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring. Sverige skulle kunna vara det land som ser till att det här toppmötet tar viktiga steg framåt mot det målet. Om det ska hända behöver regeringen vara tydlig med en svensk ambitiös klimatposition inför klimattoppmötet i Madrid.

Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin följande:

Vad är den svenska positionen inför klimattoppmötet COP25?
Kommer Sverige att presentera ett klimatbidrag (NDC) som kompletterar och går utöver EU:s?
Kommer Sverige att verka för att ny teknik förs över till utvecklingsländerna i enlighet med klimatkonventionen och Parisavtalet?
Hur mycket ny och additionell klimatfinansiering kommer Sverige att bidra med?

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot