Klimatpolitiken inför COP26

Jag kräver en debatt med miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) om klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Läs min interpellation nedan. Debatten ska äga rum i riksdagen inom två veckor. Jag återkommer när jag har en tid.

Klimatpolitiken inför COP26
Interpellation från Jens Holm (V) till Per Bolund (MP), 2021-10-01

I början av november äger klimattoppmötet COP26 rum i Glasgow, Storbritannien. På mötet förväntas parterna visa hur de lever upp till sina åtaganden från Paristoppmötet. Det har tydligt framgått att de åtaganden som hittills gjorts är långt från tillräckliga för att Sverige och andra parter ska undvika en okontrollerad och farlig klimatförändring. Hela världen kommer att följa COP26. Det är viktigt att Sverige tar på sig en ledarroll i klimatomställningen.

Det bästa sättet att säkerställa ett bra utfall på COP26 är att enskilda medlemsländer går före och skärper sina inhemska klimatambitioner samt hjälper de länder som här och nu drabbas av våra utsläpp. Vänsterpartiet vill därför att Sverige och EU höjer sina ambitioner.

Dessvärre är det klimatbidrag (NDC) som Sverige lämnat in till UNFCCC exakt samma som EU:s klimatbidrag. Vänsterpartiet har länge krävt att Sverige ska ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s otillräckliga. Det handlar både om att visa upp hur vi gör mer på hemmaplan för att minska våra utsläpp, men också hur vi solidariskt hjälper andra länder. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, ny och additionell klimatfinansiering, kapacitetsbyggande, konkreta åtgärder för klimatanpassning samt ett stärkt jämställdhets-, rättvise- och ungdomsperspektiv skulle kunna vara några av de frågor som Sverige skulle kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Gällande klimatfinansieringen måste de industrialiserade länderna göra detta med nya och additionella klimatmedel, utöver ländernas biståndsbudgetar. Vi ser inte att det tydligt framgår i EU:s/Sveriges NDC. Överföringen av ny teknik och kunnande till utvecklingsländerna skulle kunna underlättas med en reform av patent och immaterialrättslig lagstiftning. En sådan reform har dessvärre motarbetats av Sverige.

Vänsterpartiet är också oroade för hur den s k Artikel 6 i Parisavtalet kommer att tillämpas. Med Artikel 6 förväntas nya marknader för utsläppskrediter byggas upp istället för att fokus ska ligga på att alla länder måste ta ansvar för att minska sina egna utsläpp. Nya klimatkreditmarknader borde ha spelat ut sin roll när så gott som alla världens länder står bakom Parisavtalet och har egna klimatåtaganden. Här måste Sverige verka för en så stram tillämpning av artikel 6 som möjligt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga klimat- och miljöminister Per Bolund (MP):

På vilket sätt kommer ministern verka för att Sverige går i bräschen för höjda klimatambitioner vid klimattoppmötet, COP26?

Avser ministern verka för att Sveriges och EU:s klimatfinansiering görs med nya och additionella medel, d v s att pengar inte tas från den ordinarie biståndsbudgeten?

Avser klimat- och miljöministern att verka för att lagar och bestämmelser kring patent och immaterialrätt reformeras för att underlätta tekniköverföring?

Avser ministern verka för att Sverige ska presentera ett eget klimatbidrag, NDC, till COP26 som går utöver och kompletterar EU:s bidrag?

………………………………………

Jens Holm (V)

Perfekt läge att bryta klimatkrisen

Jag skriver i ETC idag om hur vi förenar minskade utsläpp med ökad rättvisa. Läs där eller nedan.

Nu har vi ett perfekt läge att bryta klimatkrisen
ETC, 2021-08-13

Klimatpanelens rapport visar med brutal tydlighet hur världen är på väg mot en klimatkatastrof. Aldrig under de senaste tre miljoner åren har det funnits så mycket koldioxid i atmosfären som idag. Jordens uppvärmning går snabbare än någonsin. Det finns ett tydligt samband mellan extremväder och våra utsläpp.

Vi har nu ett fåtal år på oss att vända utvecklingen.

IPCC:s rapport har oss politiker som målgrupp med ”summary for policymakers” som en tydlig sammanfattning över det akuta läget. Det är hög tid att den tas på största allvar. Våra klimatmål måste skärpas och alla Sveriges politik-områden måste nu bidra till att målen uppnås.

Det är inte acceptabelt att ena dagen ha ett ambitiöst mål om utsläppsminskningar för transportsektorn för att den nästa dag subventionera flygindustrin och bygga nya motorvägar. Det är inte heller trovärdigt att i FN och EU fatta beslut om att fasa ut fossilsubventioner för att sedan fortsätta att subventionera vår egen industri, miljöskadligt fiske och ohållbara transporter. Men just så agerar Stefan Löfvens (S) och Per Bolunds (MP) regering.

S/MP-regeringen har också misslyckats att förena minskade utsläpp med ökad rättvisa, trots att det är en uttalad ambition i både klimatkonventionen och Paris-avtalet. Världens industrialiserade stater har stått för en oproportionerligt stor del av utsläppen, men att det är världens fattiga som drabbas här och nu av våra utsläpp. Men även inom världens länder ser vi ett tydligt samband mellan mycket pengar och stora utsläpp. Den rikaste tiondelen i världen står för nästan hälften av världens utsläpp. I Sverige släpper den rikaste tiondelen ut fyra gånger mer än den fattigaste. Låginkomsttagarna i Sverige har dessutom minskat sina utsläpp de senaste decennierna, medan de rikaste inte gjort det. De rikaste är alltså utsläppsvärstingar som fortsätter precis som förut och motverkar våra klimatmål.

IPCC vänder sig direkt till världens regeringar, parlament, politiska partier och oss politiker. Nu är det dags att agera. Nu när vår ekonomi ska återstartas efter -pandemin är tajmingen dessutom optimal för ett omställningsprogram som förenar minskade utsläpp med ökad rättvisa:

  1. En mer omfördelande ekonomisk politik, där rika bidrar mer till det gemensamma. Det ökar inte bara rättvisan utan minskar också utsläppen eftersom gemensam konsumtion (tänk mer resurser till skolan och vården) har lägre utsläpp än privat per satsad krona.
  2. Ställ om industrin och energi-produktionen mot 100 procent förnybart. Låt en statlig grön investeringsbank kanalisera de miljarder som behövs.
  3. Sluta att subventionera flygindustrin och lägg ned flygplatser och flyglinjer. De kan ersättas med tåg och fler digitala möten. Inför en progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.
  4. Sätt stopp för byggandet av nya motorvägar – investera i järnvägen och kollektivtrafiken. Subventioner till privatbilism avskaffas till exempel med ett förändrat reseavdrag och höjd skatt på bilar med höga utsläpp.
  5. Stoppa försäljning av nya bensin- och dieselbilar. Efter det kan också ett förbud mot fossila drivmedel införas, som Per Bolund föreslagit.
  6. Investera i växtbaserad mat i offentlig sektor – det minskar både utsläppen och ger särskilt våra barn och unga bättre mat i skolan och förskolan.
  7. Skrota ROT-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.
  8. Reglera konsumtionen med förbud, förlängda garantitider och produktkrav på återvinning/återanvändning.
  9. Gå fram med ett ambitiöst program för forskning, utbildning och omskolning. Industrier och verksamheter kommer att behöva läggas ned i Sverige, men nya verksamheter kommer att starta. Därför måste vi se till att ingen lämnas utanför. Alla som förlorar ett jobb ska kunna erbjudas ett nytt.
  10. Stöd fattiga länder som idag drabbas av våra utsläpp. Gör det med ett nytt klimatbistånd, en rättvis handelspolitik och slopad patent på miljöteknik så att den så billigt som möjligt kan spridas till utvecklingsländer.

Vi människor har skapat klimatkrisen, och vi måste lösa detta tillsammans. Men vi människor påverkar planeten olika. Därför måste minskade utsläpp förenas med politik för ökad rättvisa. Då blir klimatpolitiken både mer effektiv och växer i förtroende. Coronakrisen visar att allt egentligen är möjligt att göra på kort tid. Frågan är om S/MP-regeringen har viljan och kraften att agera?

JENS HOLM (V)
KLIMATPOLITISK TALESPERSON OCH FÖRFATTARE TILL BOKEN ”PANDEMIN SOM MÖJLIGHET” (SJÖSALA FÖRLAG, 2021).

Regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna

Vi skriver på DNdebatt idag. Läs vårt inlägg där eller nedan.

S/MP-regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna
Dagens Nyheter, 2020-12-09

Oxfams och Swedish Environment Institutes rapport om svensk klimatojämlikhet är mycket efterlängtad och välkommen. Att den rikaste procenten i Sverige släpper ut mer än tio gånger mer per person än den fattigaste tiondelen är ett tydligt exempel på ojämlikheten. Och det är rent utsagt provocerande att när merparten av svenskarna har minskat sina utsläpp så har den rikaste delen av svenskarna fortsatt att öka utsläppen. Vi kan inte stillatigande låta en liten klick klimatvärstingar fortsätta som om ingenting har hänt och öka sina utsläpp i kraft av en helt och hållet ohållbar livsstil.

Vi har länge efterfrågat ett rättviseperspektiv i miljö- och klimatpolitiken. Inte så att klimatpolitiken i sig skapar orättvisor. Tvärt om, i dag är det de med sämst ekonomiska förutsättningar som drabbas värst av utsläpp och föroreningar. Därför har de grupperna också mest att vinna på en klimatomställning.

Dessvärre ser vi sällan, eller aldrig, en ambition från S/MP-regeringen att synliggöra och åtgärda de klimatorättvisor som finns. FN:s klimatsamarbete ska baseras på principen om rättvisa (equity). Det kan tolkas som att de med störst klimatpåverkan också ska ta det största ansvaret för minskade utsläpp. Lite förvånande för vissa, men det är inte den politik den socialdemokratiskt ledda regeringen driver. För ett år sedan presenterade regeringen sin klimathandlingsplan för den här mandatperiodens klimatarbete. Det var en plan som främst aviserade nya utredningar och helt utan ambition att stärka jämlikheten.
Det är hög tid att komma till rätta med klimatojämlikheten. Politiken måste i större utsträckning utkräva ansvar för de med störst klimatpåverkan. Det här kan inte bara vara klimatpolitikens ansvar, utan det behövs samtidigt en radikal omläggning av skattepolitiken Under de tre senaste decennierna har klyftorna ökat i Sverige, som ett resultat av en medveten politik.

De klyftorna ser vi nu också i vår miljöpåverkan. Omställning till ett hållbart samhälle måste därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. Därför är det nödvändigt med ett reformerat skattesystem i syfte att öka jämlikheten genom omfördelning och skapa förutsättningar för att lyckas med den gröna omställningen.

När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Den övergripande uppgiften måste därför vara att verka för en ekonomisk politik som utjämnar klyftor mellan rika och fattiga. Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Den politiken skulle kunna utvecklas mer. Till exempel genom:

● En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

● En justering av bonus malus med en högre skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp.

● Fasa ut rot-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

Det är hög tid att synliggöra vår tids klimathjältar. Det är inte direktören i sin Tesla och klimatkompenserade Londonresor. Klimatföredömet är snarare förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern.

Tony Haddou (V), riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Elin Segerlind (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

Eget klimatåtagande till UNFCCC

Ska Sverige bara vara ett eko av Bryssel på klimatförhandlingarna eller ska vi presentera ett eget klimatbidrag som går utöver EUs? Läs min interpellation till miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) här eller nedan.

Eget klimatåtagande till UNFCCC
Interpellation 2020-10-22 till Isabella Lövin (MP) av Jens Holm (V)

I linje med överenskommelse i klimatförhandlingarna ska parterna till Klimatkonventionen, UNFCCC, lämna in sina åtaganden, s.k. NDC (”Nationally Determined Contributions”), till hur man avser leva upp till Parisavtalet. EU har tagit fasta på detta och uppmanat alla parter att lämna in klimatåtaganden innan årsskiftet. I slutsatserna för Europeiska rådet 15-16/10 riktade EU följande uppmaning till alla parter till UNFCCC: ”Europeiska rådet kommer att återkomma till frågan vid sitt möte i december, i syfte att enas om ett nytt utsläppsminskningsmål för 2030 och lämna in EU:s uppdaterade nationellt fastställda bidrag till UNFCCC före årets slut. Europeiska rådet uppmanar alla övriga parter att också lämna in ett uppdaterat nationellt fastställt bidrag.”

Trots detta har jag nåtts av uppgiften att den svenska regeringen inte avser att lämna in något eget klimatåtagande till FN, utan endast luta sig mot EU:s gemensamma. Det senaste EU-klimatbidraget bestod av fyra A4-sidor med mycket allmänna formuleringar och det mesta talar för att det som kommer att lämnas in i år inte blir särskilt mycket bättre. Det innebär att den svenska positionen till de fortsatta klimatförhandlingarna kommer att bli exakt samma som EU:s.

Sverige är medlem i FN och part till UNFCCC, och det finns inget som hindrar Sverige att presentera ett eget klimatbidrag med egna klimatmålsättningar som kompletterar och går utöver EU:s. Snarare tvärtom – om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU. Som bekant är EU:s klimatåtagande långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med föreslagna 55 procent till 2030 räcker inte. Dessutom kommer EU:s klimatbidrag sannolikt inte att säga något om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på.

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s NDC med åtgärder utöver det som EU lyckats ena sig om. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin:

Avser ministern att verka för att Sverige ska lämna in ett eget klimatåtagande (NDC) till UNFCCC som kompletterar och går utöver EU:s klimatåtagande?

Jens Holm (V)

COP25 öka takten

Återigen har klimatförhandlingarna kört fast. Vid COP25 i Madrid står återigen i-länder mot utvecklingsländer. Visst har länder som Kina och Indien stor potential att minska sina utsläpp, men det håller inte att EU, USA och Australien kräver att de ska minska först innan vi gör något. Hur vore det med en rejäl överföring av den senaste klimattekniken till alla utvecklingsländer? Teknik som idag är fastlåst i patent och företagshemligheter. Hur vore det om i-länderna levde upp till sina löften om verklig klimatfinansiering till utvecklingsländerna? Det skulle verkligen få fart på förhandlingarna. Istället har man kört fast i hur mycket utsläppsrätter som länder ska kunna köpa och sälja med varandra. Fast i ännu ett marknadsmisslyckande…

Fokusera på utsläppsminskningar på riktigt istället. Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll. Frågan är om vi tar den eller om vi ska fortsätta att gömma oss bakom den EUgemensamma positionen där de som vill minst håller tillbaka hela unionen? Vad säger miljö- och klimatminister Isabella Lövin? Statsminister Stefan Löfven?

Det är allvar nu. Hela världen lyssnar.

Den svenska positionen inför COP 25

Den 2  december inleds klimattoppmötet COP25 i Madrid. Vad kommer Sverige driva där? Står man upp för höjda ambitioner? Kommer Sverige stödja utvecklingsländerna med nya teknik och pengar? Läs min interpellation till klimatminister Isabella Lövin (MP) här eller nedan. Debatt inom de kommande veckorna.

Den svenska positionen inför klimattoppmötet COP 25
Interpellation 2019/20:103 av Jens Holm (V) till Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP)

I början av december inleds FN:s klimattoppmöte, COP 25, i Madrid. Eftersom parternas (ländernas) bidrag till utsläppsminskningar inte på långa vägar kommer att nå målen i Parisavtalet förväntas parterna visa upp på vilket sätt man ska höja sina klimatambitioner. Hittills har Sveriges klimatbidrag (NDC) varit detsamma som EU:s, vilket i sig varit ett bidrag på fyra A4-sidor. På klimattoppmötet finns en möjlighet för Sverige att presentera en klimatpolitik som är ambitiösare och kompletterar EU:s klimatbidrag.

På COP 25 kommer också en mängd andra viktiga klimatrelaterade frågor att avhandlas. Några av dessa är hur i-länderna ska kunna föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna, uppskalandet av ny och additionell klimatfinansiering samt hur kompensationen ska bli verklighet för de förluster och skador (loss and damage) som klimatkrisen åsamkar utvecklingsländerna.

COP-toppmöten arrangeras en gång per år och samlar tiotusentals förhandlare, politiker, forskare och aktivister från hela världen i syfte att förhindra att världen går mot en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring. Sverige skulle kunna vara det land som ser till att det här toppmötet tar viktiga steg framåt mot det målet. Om det ska hända behöver regeringen vara tydlig med en svensk ambitiös klimatposition inför klimattoppmötet i Madrid.

Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin följande:

Vad är den svenska positionen inför klimattoppmötet COP25?
Kommer Sverige att presentera ett klimatbidrag (NDC) som kompletterar och går utöver EU:s?
Kommer Sverige att verka för att ny teknik förs över till utvecklingsländerna i enlighet med klimatkonventionen och Parisavtalet?
Hur mycket ny och additionell klimatfinansiering kommer Sverige att bidra med?

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget

Jag skriver i Altinget om EUs otillräckliga förslag till s k bördefördelning/ansvarsfördelning för minskade utsläpp till 2030. Läs där eller nedan.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget
EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man titta på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EUs medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

 

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den s k icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

 

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal s k flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5,6 och 7). Länder ska ex vis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EUs handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

 

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp som kommissionen föreslår är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen att den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen. Kommissionens s k flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (t ex både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är OK att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar ex vis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

 

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till. Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln. Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill? Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna? I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller t o m öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten. Det är bra att Kristina Yngves parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

  • EUs totala klimatåtagande måste skärpas till minst – 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
  • Täpp till kryphålen. Det ska inte vara OK att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
  • Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
  • Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

Jens Holm (V), klimattalesperson och riksdagsledamot

Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.