COP21 Naomi Klein

NaomiKlein_ZACNaomi Klein talade ikväll inför en fullsatt alternativkonferens, ZAC (Zone de Action pour le Climat). Fler än 3000 hade samlats i den till bräddarna fulla lokalen i norra Paris.

Klein tog upp det absurda i att handelsavtal (WTO och bilaterala och multilaterala avtal) alltid är bindande och har tydliga mekanismer mot de som inte följer avtalen. Men då det gäller ett avtal för att rädda planeten, det som nu förhandlas om på COP21, blir det troligen inte bindande. Stora utsläppare kan fortsätta att äventyra planeten, menade Klein och fick stora applåder. Klein menade också att det är upp till gräsrötterna att se till att utsläppen minskar och att nya fossila energikällor inte tas i bruk.Hon pekade också på det beklagansvärda att flera utvecklingsländers fullt rimliga krav på att immaterialrätt och patent inte ska stå i vägen för en effektiv tekniköverföring nu helt och hållet har strukits från förhandlingstexten.

Naomi Klein kritiserade också vänstern i vid bemärkelse för att alltför länge bara fokuserat på omfördelning när man talat ekonomi. ”Men ekonomi handlar också om att hushålla med begränsade resurser”, något som hon menade att klimatfrågan verkligen har ställt på sin spets.

Hon manade till massmobilisering här i Paris, trots att myndigheterna har utfärdat undantagstillstånd och demonstrationer är förbjudna. I dagsläget förbereds flera mobiliseringar inför det som går under förkortningen D12 (december den 12e, men i min värld är D12 en rapgrupp från Detroit, men det är en annan historia…). Imorgon kommer arrangörerna för ZAC offentliggöra var och hur dessa demonstrationer ska äga rum.

Naomi Klein förde sedan en paneldiskussion med ett antal andra representanter (från Filippinerna, Tyskland och USA). Det var intressant, men hade varit ännu intressantare om åsikterna hade kunnat bryts mot någon av förhandlarna inne på COP21.

Stämning vid ZAC var på topp och folk verkar taggade att kämpa vidare för rättvisa och minskade utsläpp. Den stora utmaningen är att se till att budskapet också hörs ut till förhandlarna på mässområdet Le Bourget. Med undantagstillstånd och demoförbud försvåras det tyvärr avsevärt. Vi får se vad som händer på D12, på lördag. Om inte förhandlingarna redan är klara då, men det tror jag inte. De lär nog gå på övertid, som alltid på dessa toppmöten…

COP21 demo och textförhandlingar

Har varit en intensiv dag idag på COP21, Paris. Idag presenterades ett utkast till avtalstext. Under hela kvällen har parterna (de olika länderna) gjort anföranden i plenum där de sagt vad de tycker om förslaget. Klyftan mellan de i och u-länder består i allt väsentligt. I anförandena kunde man höra Filippinerna, Vietnam, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, Haiti och många andra utvecklingsländer tala för högre ambitioner, tekniköverföring, klimatpengar och att de ska kompenseras för de skador och den förstörelse som de drabbas av här och nu på grund av klimatförändringen. Många länder trycker också på att det behövs tydligare skrivningar om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och ursprungsfolk. Klimaträttvisa (climate justice/ equity) är också ett begrepp som återkommer frekvent bland Sydländerna. Några länder, t ex Venezuela och Bolivia, har kritiserat i-länderna för att lägga ned så mycket energi på att skapa nya marknader. ”Ska de rika länderna kunna köpa sig fria från sitt ansvar för sina utsläpp?”, frågade sig Venezuelas förhandlare. Filippinernas förhandlare anförde bl a: ”Det här handlar om att vårt folk ska kunna överleva.”

Jag har läst utkastet till avtal. Det har kortats ned något, jämfört med tidigare utkast. Men fortfarande är helt väsentliga delar i hakparantes, alltså osäkert om de kommer att finnas kvar i det slutgiltiga avtalet. om det inte är hakparanteser så beskrivs viktiga frågor; långsiktigt mål, utsläppsminskningar, loss and damage, finansiering m m med flera olika alternativa texter (”option 1”, ”option 2” etc). En positiv sak är att målsättningen om att stabilisera temperaturhöjningen under 1,5 grader C (som även vi i Vänsterpartiet har motionerat om) har fått stort stöd och kanske kommer att överleva alla förhandlingar. Men om det inte följs upp av skarpa krav på utsläppsminskningar är inte mycket vunnet.

Imorgon eftermiddag ska en ny avtalstext presenteras, har Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, lovat. Sedan följer ännu en kväll av sena förhandlingar.

demo_cop21Positivt idag var annars den stora demonstrationen inne på COP21-området. Högljudd, med slagord, plakat, banderoller och en massa positiv energi. Hoppas på mer sådant.

Idag arrangerades också seminariet Meat – the big omission där bland annat Johan Rockström talade. Flera tunga inlägg för en minskad köttkonsumtion samt många som anförde att frågan om kött-klimat måste in i COP-förhandlingarna. Spännande!

 

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.

Att skylla på andra håller inte

Jag skriver på DN-debatt idag, som svar på Christoffer Fjellners inlägg i förrgår. Läs där eller nedan.

Att skylla på andra håller inte
DN-debatt, 2015-11-23
Christoffer Fjellner (M) torgför ett antal för klimatdebatten gamla högerståndpunkter; mantrat om ”kostnadseffektivitet” och det är någon annans fel – inte vårt (DN Debatt 21/11). Det är självklart bra om utsläppsminskningar är kostnadseffektiva; att vi kan minska utsläppen så mycket som möjligt per åtgärd vi vidtar. Men någonstans måste man ifrågasätta det ständiga ekonomiska kalkylerandet med att rädda vår planet.

Är det tillräckligt ”kostnadseffektivt” att ha en hög koldioxidskatt? Att sätta ett slutdatum för fossila energikällor? Direkta stöd till ny grön teknik? Understödja mer vegetarisk kost i offentlig sektor?

Ska vi verkligen nagelfara alla klimatåtgärder utifrån var man får störst utsläpp per satsad krona, som Fjellner önskar, är jag rädd för att vi kommer fortsätta att stapla utredningar på varandra medan planeten blir allt hetare. Man får känslan att Fjellner använder kostnadseffektiviteten som svepskäl för att dölja det faktum att Moderaterna inte har särskilt mycket att bidra med när det gäller att snabbt ställa om till ett hållbart samhälle.

Christoffer Fjellners andra käpphäst att utsläppen är värre någon annanstans, kan lätt tas som intäkt för att det inte är särskilt viktigt med en ambitiös klimatpolitik i Sverige. Visst har Fjellner rätt i att Sveriges utsläpp är väldigt små i ett större sammanhang. Men det är också utsläppen i London, Moskva eller Paris – alla områden med ungefär samma befolkningsunderlag som Sveriges. Dessutom är det ju så att det vi gör i Sverige för klimatet lätt kan spridas till andra länder och bli bra klimatpolitik där.

Fjellner har rätt i att Kina och Indiens utsläpp växer väldigt snabbt. Men varför gör de det? Fjellner pekar själv på en del av svaret: en allt större del av våra klassiska industrijobb förläggs i låglöneländer med ökade utsläpp som följd. En allt större del av de svenska utsläppen är numera utlokaliserade i utvecklingsländernas industrier. Självklart har vi ett ansvar för dessa utsläpp. Utvecklingsländerna pekar också på det. De vill ha den senaste tekniken och klimatfinansiering för att få hjälp att minska sina utsläpp. I de frågorna spelar tyvärr Moderaterna inte en konstruktiv roll.

Även om utvecklingsländernas utsläpp växer fort är det ändå de industrialiserade länderna, där Sverige är ett, som stått för den absoluta merparten av världens utsläpp sedan industrialismens början. I Klimatkonventionen (UNFCCC), det dokument som ligger till grund för de internationella klimatförhandlingarna, är just de historiska utsläppen en bärande del.

Det är därför de industrialiserade länderna, enligt Klimatkonventionen, också har ett ansvar att gå före och minska sina utsläpp samt att föra över den senaste tekniken och pengar till utvecklingsländerna. Detta är något som vi fortfarande väntar på. Fjellners inlägg saknar insikt om de industrialiserade ländernas historiska utsläpp. Man undrar om Moderaterna ens tycker att Klimatkonventionen är relevant i de internationella klimatförhandlingarna?

Christoffer Fjellner har rätt i att klimatförhandlingarna går alldeles för sakta. För min del blir COP21 i Paris mitt sjunde klimattoppmöte och det är slående hur samma frågor återkommer gång efter annan. Samtidigt befinner vi oss i ett nytt läge. Med den senaste tidens terrorattacker, flyktingkatastrofen och kriget i Syrien (med oljan som smörjmedel) kan utmaningen att få till stånd ett klimatavtal som upplevs som både effektivt och rättvist kännas oöverstigligt.

Å andra sidan kan den rådande krisen få världssamfundet att inse att stoppa den globala uppvärmningen också är en lösning på många andra problem: orättvisor, krig och flyktingar. Hör behövs länder som agerar brobryggare och föregångare på klimatområdet. Med högra klimatambitioner inför Paris skulle Sverige kunna spela just den rollen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

COP21 – det här räcker inte

Den 30 november inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Nu har de flesta länder presenterat sina klimatbidrag, s k INDC. Det är uppenbart att de förslagen, även med de absolut bästa scenarierna, inte kommer räcka till för att förhindra en okontrollerad och farlig klimatförändring. Alla länder måste därför göra mer, i synnerhet de med bäst förmåga. Sverige är ett sådant land. Därför kräver jag nu en extradebatt med klimat- och miljöminister Åsa Romson om Sveriges klimatpolitik inför Paris – vad mer kommer göras?

Debatten blir tisdag 24 november kl 13.00 i riksdagens kammare. Läs min IP nedan eller här.

Interpellation 2015/16:172
Nya åtgärder inför klimattoppmötet i Paris
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
Om knappt tre veckor inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Alla parter till klimatförhandlingarna har åtagit sig att lämna in sina bidrag med klimatåtgärder inför Paristoppmötet, s.k. INDC (Intended Nationally Determined Contribution). FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de bidrag som kommit in (i skrivande stund ca 160 st) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på under två grader C.

Christiana Figueres, generalsekreterare för UNFCCC, har konstaterat att världens INDC:er i bästa fall kommer leda till en temperaturhöjning på 2,7 grader under det här århundradet, men ökningen kan bli långt högre om världens länder inte genomför allt man lovat i sina bidrag.

Christiana Figueres uppmanar därför parterna till klimatkonventionen att göra mer för att minska utsläppen och hantera den klimatförändring som redan finns.

Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan regeringen lutar sig mot EU:s INDC. EU:s klimatbidrag tillhör ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Ingenting om klimatanpassning, om finansiering, om tekniköverföring eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de idag drabbas av p.g.a klimatförändringen.

Det är på klimattoppmötet i Paris ett nytt klimatavtal ska antas. Det är där och då som världssamfundet måste kunna enas om att förhindra att världen går mot en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring. Ska vi lyckas med det måste alla länder anstränga sig och göra mer. Sverige är ett land som borde vara synnerligen väl rustat för ett större klimatåtagande. Vi borde kunna göra mer för att minska våra utsläpp, för att få EU att ta ett ambitiösare minskningsmål, att föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna, ha ny och additionell klimatfinansiering och tillmötesgå utvecklingsländerna i deras krav på kompensation för de förluster och skador (”loss and damage”) som klimatförändringen medför i deras länder här och nu.

Jag vill med anledning av detta fråga klimat- och miljöministern:

  1. I ljuset av att de hittills presenterade klimatbidragen, INDC:er, inte räcker för att förhindra en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring, vad tänker regeringen göra?
  1. På vilket sätt tänker ministern tillmötesgå utvecklingsländernas vädjan om ökat stöd i klimatarbetet?

2,7 grader: Nu måste mer göras

FNs sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har analyserat de klimatbidrag (s k INDC, Intended Nationally Determined Contribution) som kommit in inför klimattoppmötet i Paris om några veckor. Slutsatsen är både skrämmande och lite hoppfull. Om vi börjar med det sistnämnda; det är hoppfullt att så många länder (nu drygt 150 länder) har lämnat in sina bidrag inför Paris. Och det är också positivt att bidragen – om de uppfylls – verkligen kommer att minska utsläppen jämfört med den utsläppskurva som världen är inne på (UNFCCC tror på utsläppsminskningar med nio procent till 2030). Det skrämmande är dock att dessa bidrag inte räcker på lång väg. Med dessa förslag – återigen, om de uppnås – kommer jordens temperatur höjas med 2,7 grader under det här århundradet, konstaterar Christiana Figueres, UNFCCCs generalsekreterare. En sådan hög temperaturhöjning skulle leda till en okontrollerbar och direkt farlig utveckling. Världssamfundet har som bekant slagit fast att 2 grader C är den högsta – med betoning på högsta – acceptabla temperaturökningen.

Mer måste alltså göras för att vi ska hålla oss inom säkra gränser. Vi i Vänsterpartiet tycker att tvågradersmålet inte heller är ett säkert mål (och det målet är ju inget som heller delas av vetenskapen), varför vi vill att Sverige och världssamfundet borde ta sikte på max 1,5 graders temperaturhöjning.

Men det som presenterats är än så länge bidrag inför Paris. Än så länge finns möjligheter att skärpa världens klimatbidrag. Här kan och borde Sverige spela en avgörande roll. Till att börja med; vilket är Sveriges klimatbidrag, INDC Intended Nationally Determined Contribution, inför Paris? Jo, det är exakt samma bidrag som det EU har lämnat in. Knappt fem A4-sidor med förhandlingsformalia och det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till 2030. Ingenting om klimatanpassning, om finansiering, tekniköverföring eller hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (loss and damage) som de idag drabbas av p g a klimatförändringen. Här kan vän av ordning tycka att parterna endast ska lämna förslag om utsläppsminskningar. Men det är en omstridd fråga, och om man läser INDCerna från många utvecklingsländer tar de upp just många andra frågor utöver minskningsambitioner.

Många andra länder har därför mycket utförligare klimatbidrag än det EU och andra i-länder har presenterat. Medan EUs bidrag är på knappt fem sidor omfattar Bangladesh 15, Kina 20, Indien 38, Bolivia 18 och Costa Rica 19 för att ta några exempel. De tar exempelvis upp frågor som tekniköverföring, klimatfinansiering och loss and damage. Indien och Bolivia är de länder som jag hittills sett tagit upp frågan om en patentreform för att underlätta tekniköverföringen, något jag skrivit om tidigare. Indien skriver på s 32: ”It is in this context that India has advocated global collaboration in Research & Development (R&D), particularly in clean technologies and enabling their transfer, free of Intellectual Property Rights (IPR) costs, to developing countries. IPR costs can also be borne from the GCF through a separate window.” Bolivia skriver så här om patent (sid 6): ”Elimination of patents on technologies and recognition of the human right to science and technology of life.”

Därmed inte sagt att allt som utvecklingsländerna framför är bra. Det är uppenbart att mycket att de klimatbidrag de framför är avhängigt stöd från de industrialiserade staterna. Det är å andra sidan helt i linje med klimatkonventionen, grunddokumentet för de internationella klimatförhandlingarna.

Jag har tidigare krävt att Sverige borde presentera en INDC som kompletterar och går utöver det som EU spelat in. I det här läget då vi ser att världens klimatbidrag inte räcker till borde det kravet vara mer aktuellt än någonsin. Vad säger klimat- och miljöminister Åsa Romson? Än så länge har jag inte hört något.

Denna och många andra frågor lär komma upp på vårt klimatseminarium i riksdagen nu på onsdag, Klimatpolitiken inför Paris.

Motion: klimaträttvisa

Vi har precis lagt vår stora klimatmotion, Klimaträttvisa. Skulle den gå igenom, el åtminstone delar av den, skulle Sverige ta ett par stadiga steg framåt mot att bli ett föregångsland på klimatområdet. Den saken är klar.

Motionen kommer att behandlas av riksdagen troligen i början av nästa år. Läs den nedan eller hos riksdagen.

Klimaträttvisa
Motion till riksdagen
2015/16:187
av Jonas Sjöstedt m.fl. (V)

  1. Innehållsförteckning

1        Innehållsförteckning  1

2       Förslag till riksdagsbeslut 2

3        Inledning  4

4       Vänsterpartiets utgångspunkter i klimatpolitiken  4

4.1     Rättvist miljöutrymme  4

4.2    Klimaträttvisa  5

4.3     Klimat, klass och kön  5

4.4    Rika påverkar klimatet mest 5

4.5    Fattiga drabbas hårdast 6

4.6    Män har större klimatpåverkan än kvinnor 7

4.6.1    Fakta om mäns större klimatpåverkan  7

4.6.2    Kvinnor mest utsatta  8

4.6.3    Fakta om kvinnors utsatthet 8

5       Sverige inför klimatmötet i Paris  9

5.1     Klimatförändringarna – det vetenskapliga läget 10

5.1.1    Räcker tvågradersmål?  11

5.2    Nya klimatmål inför Paris  12

5.3     Sverige måste ta eget ansvar 13

5.4    EU måste höja klimat- och energimål till 2030  14

5.5    Bindande och rättvisa klimatavtal 16

5.6    Klimatfinansiering  17

5.7     En internationell översyn krävs av CDM    18

5.8    Tekniköverföring  19

5.9    Genusperspektiv på klimatåtgärder 20

6       Klimatpolitik i Sverige  20

6.1     Inför nationellt förbud mot fossil utvinning  20

6.2    Avveckla Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland  21

6.3     Tydliggör konsumtionens påverkan på klimatet 21

6.4    Minska köttkonsumtionen  22

6.5    Utred koldioxidransonering  23

2        Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inför klimatförhandlingar bör ansluta sig till de forskare, nationer och organisationer som föreslår en målsättning om att begränsa temperaturhöjningen till maximalt 1,5 grader och att stabilisera koldioxidhalten vid 350 ppm och tillkännager detta för regeringen.
  2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inför klimatförhandlingar bör verka för att metoden Greenhouse Development Rights (GDR) får genomslag i kommande avtal och tillkännager detta för regeringen.
  3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om klimatmål för Sverige till 2020 och tillkännager detta för regeringen.
  4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att till år 2050 ska de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige vara nära noll utan kompensation genom kolsänkor och utsläppskrediter och tillkännager detta för regeringen.
  5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inför klimattoppmötet i Paris COP 21/CMP 11 bör presentera en egen nationell målsättning för utsläppsminskningar i form av s.k. INDC (Intended Nationally Determined Contributions) och tillkännager detta för regeringen.
  6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om EU:s klimat- och energimål till 2030 och tillkännager detta för regeringen.
  7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att EU antar en målsättning att nå nollutsläpp vid senast 2050 och att all elproduktion då ska vara förnybar och tillkännager detta för regeringen.
  8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om reformering av EU:s handelssystem med utsläppsrätter och tillkännager detta för regeringen.
  9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att det internationella klimatavtal som sluts efter Kyotoprotokollet ska vara legalt bindande och att avtalet ska vara rättvist i så måtto att industriländer ska ta ett större ansvar än utvecklingsländer och tillkännager detta för regeringen.
  10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att en konsumtionsbaserad bokföring blir central i de internationella klimatförhandlingarna och tillkännager detta för regeringen.
  11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att klimatfinansiering inte ska ske på bekostnad av gjorda åtaganden rörande utvecklingsbistånd, dvs. finansieras utanför det ordinarie biståndet med nya additionella medel, och tillkännager detta för regeringen.
  12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige i internationella klimatförhandlingar och andra forum bör verka för att grön teknik som begränsar klimatförändringarna bör ges samma undantag inom TRIPS-avtalet som livsbesparande mediciner och tillkännager detta för regeringen.
  13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör vara drivande för att jämställdhetsperspektivet och vikten av kvinnors delaktighet särskilt lyfts fram i alla klimatpolitiska sammanhang internationellt och tillkännager detta för regeringen.
  14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ett nationellt förbud mot utvinning av fossil energi bör införas och tillkännager detta för regeringen.
  15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kommunal vetorätt mot utvinning av fossil energi bör införas och tillkännager detta för regeringen.
  16. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att till sin årliga officiella statistik av växthusgasutsläpp i Sverige som rapporteras till FN:s klimatkonvention även rapportera de konsumtionsbaserade utsläppen och tillkännager detta för regeringen.
  17. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en handlingsplan bör tas fram för hur klimatpåverkan av livsmedelskedjan, inklusive animalieproduktionen, ska minskas och tillkännager detta för regeringen.
  18. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en utredning bör tillsättas för att belysa effekterna av att införa koldioxidransonering i Sverige och tillkännager detta för regeringen.

3        Inledning

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Vårt mål är att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet, ett samhälle befriat från klass- och könsförtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.

Jorden förser oss människor med många naturresurser. Men naturresurserna är inte oändliga. Jorden har en ekologisk bärkraft som vi inte kan överskrida. Det gör att miljöfrågan i grunden är en fråga om fördelning av knappa resurser. Miljöpolitik handlar därför också om rättvisa och solidaritet. Vi anser att länder, regioner och individer måste hålla sig inom ett rättvist miljöutrymme, dvs. den mängd resurser som vi kan använda utan att tvinga andra människor att använda sig av en mindre mängd resurser, nu eller i framtiden.

Politik för klimaträttvisa handlar om att verka för goda och rättvisa levnadsförhållanden lokalt och samtidigt ta ansvar för klimatkonsekvenser som drabbar andra regioner eller länder. Individuella beslut kan i viss mån påverka i vilken grad man lever miljövänligt eller inte, men för en enskild individ kan det vara svårt att påverka sin miljö i någon större utsträckning. Därför krävs det politiska lösningar på klimatproblemen.

4        Vänsterpartiets utgångspunkter i klimatpolitiken

4.1      Rättvist miljöutrymme

Vänsterpartiet eftersträvar att länder, regioner och individer måste hålla sig inom ett rättvist miljöutrymme, dvs. den mängd resurser som vi kan använda utan att tvinga andra människor att använda sig av en mindre mängd resurser, nu eller i framtiden.

Tanken om ett rättvist miljöutrymme har två beståndsdelar. Den första delen är den grundläggande utgångspunkten att det finns ett givet ”miljöutrymme” som vi människor har att röra oss inom. Vi har bara en jord med vissa givna ekologiska ramar. De ramarna kan inte tänjas hur som helst, utan vi måste se till att leva inom dem. Lever vi över ett givet miljöutrymme, över ett ekosystems bärkraft, drabbar det oss själva men även andra länders invånare eller kommande generationer. På samma sätt drabbar tidigare generationers överskridande av ramarna oss i dag. Vi kan inte alltid helt objektivt slå fast hur stort miljöutrymmet är, men vi kan göra kvalificerade bedömningar, exempelvis gällande nivåer av klimatpåverkande växthusgaser.

Den andra delen av det rättvisa miljöutrymmet är frågan om ”rättvisa”. Miljöfrågan, och i synnerhet klimatförändringen, är i grund och botten en fråga om fördelning av resurser. Om man tror på alla människors lika värde borde tillgången till pengar inte vara grunden för en fördelning av världens resurser. Jorden är vårt gemensamma arv och borde då också förvaltas på det sättet. Men i dag är det de individer, företag och länder med mycket pengar som lägger beslag på en långt mycket större andel av det totala miljöutrymmet än vad fattiga länder eller individer gör. Det är inte rättvist. Det behövs politiska beslut för att rika länder ska minska sin miljö- och klimatpåverkan och för att fattiga länder ska få möjligheten att utvecklas.

4.2      Klimaträttvisa

Vänsterpartiet strävar efter klimaträttvisa. Med det menar vi att vi tittar specifikt på klimatförändringarna utifrån ett rättviseperspektiv och på vem som påverkar respektive drabbas av klimatförändringarna. Situationen i världen i dag kan betecknas som djupt orättvis utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Världens rika människor har orsakat klimatförändringarna och har fortfarande störst påverkan på klimatet. De som drabbas är däremot världens fattiga människor. Utifrån ett klimaträttviseperspektiv är det, vilket också slås fast i FN:s klimatkonvention, de rika länderna som har det historiska ansvaret för klimatförändringarna och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp. Dessutom måste de rika länderna ge stöd till de fattiga länderna som drabbas av klimatförändringarna.

4.3      Klimat, klass och kön

Det finns stora skillnader mellan fattiga och rikas klimatpåverkan även inom länder. Vi anser att det behöver synliggöras vilka som överskrider sitt miljöutrymme och med hur mycket, såväl nationellt som globalt. Att synliggöra ojämlikheterna är att visa hur det globala klassamhället ser ut i praktiken.

Debatten som förs om klimatet fäster knappt någon uppmärksamhet alls på kön, trots att det är kvinnor som drabbas hårdast av miljöförändringarna samtidigt som det är män som belastar miljön mest, i såväl rika som fattiga länder. Det handlar om makt och resurser och världens kvinnor har alltjämt inte jämställda levnadsvillkor i förhållande till män. Därför är det nödvändigt att lyfta klimatfrågorna ur ett genusperspektiv.

4.4      Rika påverkar klimatet mest

Både fattiga och rika människor är en del av problemen när det gäller dagens konsumtion – fattiga för att de har tillgång till för lite resurser och rika för att de använder för mycket resurser. Fattiga människors låga konsumtion och påverkan på miljön utgör på ett sätt en räddning för rika människor eftersom de fattiga i så begränsad utsträckning tär på mänsklighetens gemensamma resurser.

I hela världen beräknas över en miljard människor leva i extrem fattigdom och 870 miljoner är kroniskt undernärda. I länderna i Afrika söder om Sahara dör ett av elva barn innan de fyller fem. Det innebär att barnadödligheten i denna region är nästan 15 gånger så hög som i den rikare delen av världen (UNICEF, 2014). Ungefär en femtedel av världens befolkning har inte tillgång till elektricitet. I denna situation är utveckling det överordnade målet för dessa utvecklingsländer.

Dagens i-länder har under de senaste 200 åren gynnats av en koldioxidintensiv produktion och har stått för uppemot 80 procent av de utsläpp av växthusgaser som människan gett upphov till, och skillnaderna i utsläppen består än i dag. Höginkomstländer släpper ut stora mängder koldioxidekvivalenter (CO2e) per person och år: Australien 28,5 ton, USA 19,9 ton, Kanada 20,5 ton, Tyskland 11,0 ton, Japan 10,5 ton och Sverige 5,6 ton. Det ska jämföras med utvecklingsländernas utsläpp: Kina 8,1 ton, Indien 2,4 ton, Bangladesh 1,0 ton, Malawi 0,6 ton, Liberia 0,4 ton, Etiopien 1,3 ton och El Salvador 1.9 ton. (World Resource Institute 2015, beräknade utsläpp för år 2012).

Även inom länder finns stora skillnader i miljöpåverkan. Enligt KTH-avhandlingen (Karin Bradley, Just environments: Politicising Sustainable Urban Development, 2009) har låginkomsttagare ofta mindre miljöpåverkan än de med högre inkomster. Ensamstående kvinnor med barn, boende i hyresrätt och personer med låg inkomst tillhör de grupper som bidrar minst till klimatförändringarna. Oavsett om de sopsorterar och handlar ekologiskt eller inte har låginkomsttagare en mindre miljöpåverkan än höginkomsttagare. Det beror på att låginkomsttagare har mindre bostäder, åker mer kollektivt och konsumerar mindre. Växthusgasutsläppen följer sålunda tydligt hushållens inkomster. Ju högre inkomst desto högre utsläpp (Naturvårdsverket rapport 5903 Konsumtionens klimatpåverkan, 2008). Statistiska centralbyrån beräknade 2013 hushållens utsläpp av koldioxid och resultatet bekräftar tidigare studier. Utsläppen är lägst från ensamstående föräldrar och en viktig förklaring till skillnader mellan olika typer av hushåll är den disponibla inkomsten. Om man har högre inkomster har man större möjligheter att konsumera mer och därmed bidra till större utsläpp.

4.5      Fattiga drabbas hårdast

De länder som släpper ut mest växthusgaser är de som drabbas lindrigast av växthuseffekten. I stället är det utvecklingsländer som kommer att få bära 75‑80 procent av klimatförändringarnas skador och kostnader, enligt Världsbanken (World Development Report, 2010). I FN:s klimatpanels delrapport om klimatpåverkan i mars 2014 konstateras att livet och försörjningsmöjligheterna för hundratals miljoner människor redan är påverkade av klimatförändringarna. De fattiga och redan utsatta i världen drabbas värst av värme, torka, översvämningar, sjukdomar och bristande vattenkvalitet. Oavsett om fattiga och marginaliserade grupper lever i rika eller fattiga länder drabbas de värst. Många ekosystem har försvagats i produktionsförmåga och förmår inte generera för människan nödvändiga tjänster som matproduktion, rent vatten och klimatreglerande funktioner. Nödvändiga grödor riskerar därmed att minska vilket kan leda till försvagad livsmedelsförsörjning, hungerkatastrofer och massflyttningar.

Klimatkatastrofer har under många år drivit många människor på flykt, men år 2014 var första året som en asylansökan med klimatförändringarna som skäl gick igenom. Det skedde när en familj från ögruppen Tuvalu i Polynesien fick uppehållstillstånd i Nya Zeeland.

4.6      Män har större klimatpåverkan än kvinnor

Klimat och kön har starka kopplingar. Våra möjligheter och livsvillkor påverkas starkt av kön eftersom inkomst, förmögenhet och konsumtion är påtagligt könsrelaterad. Kvinnor som grupp står för en mindre del av det samlade konsumtionsutrymmet, inte minst i fråga om transporter, både för att de har mindre resurser än män och av sociala skäl. Detta gäller både bland rika och fattiga människor i Sverige.

Konsumtionsmönstren i fattiga länder skiljer sig markant med avseende på kön, t.ex. genom att pojkars och mäns behov av sjukvård och utbildning prioriteras framför flickors och kvinnors (Gerd Johnsson-Latham, En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling, Rapport till Miljövårdsberedningen, MVB 2007:02). Samtidigt är kvinnor genomgående mer engagerade i klimatfrågan än vad män är. Kvinnor anser också i större utsträckning att klimatfrågan är viktig och är mer villiga att genomföra åtgärder än vad män är (ARS research, 2007 i Annika Carlsson-Kanyama m.fl., Kvinnor, män och energi: makt, produktion och användning, FOI 2008).

4.6.1       Fakta om mäns större klimatpåverkan

Män som grupp förbrukar mer energi. Ensamstående män utan barn i Sverige gör av med 20 procent mer energi än kvinnor i samma situation (Carlsson-Kanyama A, Räty R 2008. Kvinnor, män och energi: makt, produktion och användning FOI-R-2513).

Män tar bilen oftare. En mycket liten grupp, 10 procent av alla bilförare, primärt män, står för 60 procent av allt bilkörande (MVB 2007:02). Jämfört med kvinnors transportsätt är mäns transporter avsevärt mer energikrävande. Hela 40 procent av männens totala energianvändning går till transporter, medan motsvarande andel för kvinnor bara är 25 procent. Det har visat sig vara betydligt svårare att förändra mäns transportsätt för att minska klimatpåverkan. Också skillnaderna mellan unga kvinnor och män är tydliga när det gäller energianvändningen för transporter, vilket betyder att könsskillnaderna sannolikt kommer att bestå i framtiden (FOI 2008). En man färdas i genomsnitt 32,8 km per dag med bil, att jämföra med kvinnor som färdas i genomsnitt 23,1 km (Trafikanalys RVU 2011-2014). Kvinnor köper även i större utsträckning än män bränslesnåla bilar (Energiindikatorer 2015).

Män har större klimatpåverkan i alla inkomstgrupper. Skillnaderna i totala nivåer av energiförbrukning beror mycket på utgifternas storlek och det gäller både kvinnor och män. Men kvinnors och mäns energiintensitet skiljer sig i alla inkomstgrupper enligt studien. Män har en högre energiintensitet (MJ per krona) för sina inköp relativt kvinnor i alla inkomstgrupper (FOI 2008).

4.6.2       Kvinnor mest utsatta

Kvinnor och män påverkas olika av klimatförändringarna. Därför bör inte politiska åtgärder mot klimatförändringarna vara könsneutrala. Kvinnor och män, särskilt i fattiga länder, har olika ansvar, sårbarhet och skilda förutsättningar att minska utsläppen samt anpassa sig till klimatförändringarna. Mycket tyder på att klimatförändringarna kommer att få särskilt allvarliga konsekvenser för kvinnor.

4.6.3       Fakta om kvinnors utsatthet

Kvinnor tillhör en stor del av världens fattiga människor och är därför, liksom barnen som oftast är kvinnors ansvar, mer sårbara än män för miljöförändringars negativa effekter. Kvinnors sårbarhet för klimatförändringarna påverkas av utbildningsnivå, sociala nätverk, delaktighet i lokala organisationer, tillgång till finansiella tjänster och hur stora tillgångar de äger i övrigt (Världsbanken, World Development Report, 2010). Ett flertal faktorer bidrar till att kvinnor och flickor drabbas hårdare av klimatförändringarnas negativa effekter: brist på politisk och ekonomisk makt, små ekonomiska tillgångar, sämre arbetsmarknadsmässiga förutsättningar, etablerade könsroller och i viss utsträckning biologiska skillnader (FOI rapport 3405, 2012). Kvinnor är utsatta för större risker under och efter miljökatastrofer. Att över 75 procent av de omkomna i och med tsunamin 2004 i den indonesiska provinsen Aceh var kvinnor tyder på att skillnader i levnadssätt mellan könen påverkar möjligheten till överlevnad när naturmiljön drastiskt förändras (Moustgaard Climate change hits poor women hardest, 2009).

Förändringar i tillgång på naturresurser påverkar i högre grad kvinnor än män. Fattiga är generellt sett mycket beroende av naturresurser i sin omgivning. När exempelvis avskogning sker påverkar den kvinnors tillvaro starkt då tillgången till skogens frukter, ved, byggmaterial och medicinska växter förloras. Dessa är oftast avgörande för inte minst kvinnors möjlighet att överleva och generera inkomst till hushållet (Sida, Civil Society and Climate Justice Overview, 2008).

Kvinnor är mindre sårbara om de har samma rättigheter som män. På platser där kvinnor och män har likvärdiga ekonomiska och sociala rättigheter påverkar klimatförändringarna kvinnor och män på liknande sätt. Eftersom mäns och kvinnors miljöpåverkan skiljer sig åt och män och kvinnor drabbas på olika sätt och i olika grad av klimatförändringarna är det viktigt att kvinnor inkluderas i beslutsfattandet om klimatfrågor och inkluderas i arbete som berör miljö och livsvillkor (Världsbanken, World Development Report, 2010).

Även beträffande kvinnors delaktighet i klimatarbetet finns stora skillnader. Världsbankens World Development Report 2010 konstaterar bl.a. följande om kvinnors delaktighet:

  • Kvinnor är nödvändiga i klimatarbetet. Kvinnor representerar åtminstone hälften av världens jordbrukare. Utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder, speciellt inom skogsbruket och jordbruket, går inte att förverkliga utan att använda kvinnors kunskaper och delaktighet.
  • Välfärden före, under och efter extrema naturkatastrofer kan förbättras genom att inkludera kvinnor i katastrofhanteringen och rehabiliteringen. I motsats till andra ställen som råkade ut för många dödsfall i samband med orkanen Mitch 1998, drabbades staden La Masica, Honduras, inte av några dödsfall. En bidragande orsak var att kvinnor i förväg hade fått utbildning i att tolka tidiga varningstecken och i riskhantering. Detta projekts slutsats var även att efter katastrofen utsattes man för mindre korruption vid distributionen av mat och för en mer rättvis fördelning av maten när kvinnor ansvarade för hanteringen.
  • Kvinnor kan förbättra den biologiska mångfalden och vattenhanteringen. Ett program mot ökenspridning i Tunisien, som pågick mellan 2001 och 2006, bjöd in kvinnor för att bl.a. dela med sig av sina kunskaper om vattenhanteringen. Projektet resulterade i att kvinnor genomförde ett effektivt vatteninsamlings- och förvaringssystem. Den förbättrade vattenhanteringen ledde bl.a. till att växtligheten ökade och den biologiska mångfalden skyddades.

5        Sverige inför klimatmötet i Paris

Från den 30 november till 11 december 2015 samlas världens länder i Paris för COP 21/CMP 11, det tjugoförsta partsmötet under FN:s klimatkonvention. Mötet är av stor betydelse då ambitionen är att enas om ett nytt globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020 då Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod avslutas. Sverige har, förutom att verka för klimatomställningen på hemmaplan, ett stort ansvar för att bidra till tillräckliga utsläppsminskningar och ökat samarbete med de minst utvecklade länderna samt för åtgärder till de som är mest utsatta för klimatförändringarnas effekter.

5.1      Klimatförändringarna – det vetenskapliga läget

FN:s klimatpanels (IPCC) fjärde utvärderingsrapport 2007 hade stor betydelse för att tydliggöra och underbygga det hot som den globala uppvärmningen utgör. Klimatpanelen kom i rapporten fram till att utsläppen till år 2050 måste minska med 50–85 procent (jämfört med år 2000) om temperaturökningen ska begränsas till 2–2,4 grader (jämfört med förindustriell nivå). Utsläppen måste dessutom nå sin topp senast 2015. Det innebär att koldioxidhalten i atmosfären ska ligga mellan 350–400 ppm (parts per million).

När IPCC 2013 presenterade den första rapporten i sin femte utvärdering redogjorde man för den naturvetenskapliga grunden. Forskningen visar jämfört med den förra rapporten att den globala uppvärmningen tydligare kan knytas till människans aktiviteter. Den globala medeltemperaturen har ökat med i genomsnitt 0,85 grader mellan 1880 och 2012. De tre senaste decennierna har varit varmare vid jordytan än samtliga tidigare årtionden sedan 1850. På norra halvklotet är de senaste tre decennierna sannolikt den varmaste 30-årsperioden under de senaste 1 400 åren. Samtidigt som det blivit varmare i atmosfären har det också blivit varmare i haven.

Förutom att landisar och glaciärer minskar i omfattning så sker också en ökning i avsmältningens hastighet. Avsmältningen har skett snabbare under det senaste decenniet än under det föregående. Förändrade mönster för extrema väder- och klimathändelser har observerats sedan omkring 1950. Det har t.ex. skett en minskning i antal och intensitet av kalla extremer och ökning i antal och intensitet av varma extremer. Sett över tidsperioden 1901‑2010 har den genomsnittliga havsnivån stigit med 0,19 meter. För växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas står det nu klart att halterna är högre än under de senaste 800 000 åren och att ökningen beror på mänsklig aktivitet. Informationen som hämtats ur isborrkärnor från Antarktis visar även att ökningstakten under det senaste århundradet saknar motstycke för de senaste 22 000 åren (Naturvårdsverket Rapport 6592, 2013). År 2014 var det varmaste uppmätta året hittills.

Drivkrafterna bakom den observerade förändringen i klimatsystemet är de faktorer som påverkar jordens energibalans. Måttet för detta kallas strålningsdrivning. Strålningsdrivningen jämför förhållanden före industrialismens början och i dag. Rapporten slår fast att klimatmodellerna blivit bättre sedan utvärderingsrapporten 2007. Man kommer fram till att den s.k. klimatkänsligheten, som beskriver hur klimatsystemet på lång sikt svarar på en ändring i strålningsdrivningen motsvarande en fördubbling av koldioxidhalterna jämfört med förindustriella förhållanden, är 1,5 till 4,5 grader (Naturvårdsverket Rapport 6592, 2013). Sedan industrialismens början har mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm till nuvarande 400 ppm.

Klimatförändringen går att begränsa men detta kräver omfattande minskningar i koldioxidutsläpp vilket visas mycket tydligt i de olika klimatscenarier som IPCC visar i delrapporten. Under 2000-talet förväntas temperaturökningen sannolikt överstiga 1,5 grader jämfört med förindustriella förhållanden för samtliga scenarier utom ett. Samtidigt är det osannolikt att den blir större än fyra grader i samtliga klimatscenarier utom ett. Kontrasterna mellan blöta och torra regioner kommer i allmänhet att bli starkare och nederbördsextremer förväntas bli fler och mer intensiva i de flesta tempererade landområden och tropikerna. I jämförelse med den fjärde utvärderingsrapporten är höjningarna av havsnivån för år 2100 i de nya scenarierna något högre (Naturvårdsverket Rapport 6592, 2013).

5.1.1       Räcker tvågradersmål?

Klimatforskaren James Hansen m.fl. har kraftigt ifrågasatt tvågradersmålet och menar att det kan få förödande effekter. Man har bl.a. lyft fram riskerna för ett ”albedo-omslag”, dvs. en kraftig minskning av snö- och istäckta ytor med resultatet att mindre solinstrålning reflekteras tillbaka ut i atmosfären och i stället absorberas med resultatet att det blir ännu varmare. Detta skulle ytterligare förstärka temperaturhöjningen vid polerna med isavsmältning som följd, och med en mycket kraftigare havshöjning än beräknat. Dessutom uppmärksammades att IPCC:s klimatmodeller för havshöjning inte inbegrep isavsmältningen eller metanutsläppen från en tinande tundra. James Hansen identifierar 350 ppm som ett vetenskapligt utsläppsmål och får även stöd i detta genom en annan studie av professor Johan Rockström, tidigare vid Stockholm Environment Institute (SEI), som klassificerar det som ett planetärt gränsvärde.

I samband med de vetenskapliga rönen för att stabilisera koldioxidkoncentrationen på 350 ppm (jämfört med dagens 400 ppm) och en global uppvärmning på högst 1,5 grader startades en global opinion för denna målsättning. Bakom kravet står ett hundratal utvecklingsländer och önationer som drabbas hårdast av klimatförändringarna.

SMHI överlämnade i september 2011 rapporten ”Uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet” (SMHI, september 2011) till regeringen om vad som hänt inom den senaste forskningen sedan IPCC:s sammanställning 2007. Även denna rapport visar att forskningen nu ser större och värre konsekvenser än 2007. Havsnivåhöjningen bedöms kunna bli än större detta århundrade och våra ekosystem, inte minst de marina, är under ett större hot än vad som befarades för fem år sedan. SMHI har studerat ett antal simuleringar för att se vilka utsläppsmål som krävs för att nå olika temperaturmål. För att med en sannolikhet på 70 procent nå ett globalt 1,5 graders mål krävs sannolikt globala nollutsläpp redan runt 2050.

5.2      Nya klimatmål inför Paris

Det vetenskapliga underlaget har stärkt bilden av att klimatförändringarna är omfattande. Att hålla fast vid ett mål om högst två graders global uppvärmning innebär stor osäkerhet och ökar riskerna för en katastrofal klimatförändring.

Vetenskaplig solid grund finns för att anta en målsättning om att begränsa temperaturhöjningen till maximalt 1,5 grader och att stabilisera koldioxidhalten vid 350 ppm. Sverige bör inför klimatförhandlingar ansluta sig till de forskare, nationer och organisationer som föreslår en målsättning om att begränsa temperaturhöjningen till maximalt 1,5 grader och att stabilisera koldioxidhalten vid 350 ppm. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

I likhet med andra industrialiserade länder har Sverige ett stort historiskt ansvar för sina utsläpp som starkt bidragit till klimatkrisen. I-länderna har fyllt en mycket stor del av det totala utsläppsutrymmet och därmed begränsat andra länders utveckling. Man kan därför på goda grunder hävda att Sverige har en klimatskuld. I en strävan efter att utsläppen per capita ska jämnas ut mellan länder är det därför rimligt att även hänsyn tas till det historiska ansvaret. I metoden Greenhouse Development Rights (GDR) etableras en global utsläppsbudget och krav på att utsläppsminskning och finansiering fördelas mellan länder efter historiskt ansvar och ekonomisk förmåga. Sverige bör inför klimatförhandlingar verka för att metoden Greenhouse Development Rights (GDR) får genomslag i kommande avtal. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

För att uppnå ett globalt 1,5-gradersmål anser Vänsterpartiet att Sverige måste skärpa sina nationella utsläppsminskningsmål till år 2020 och 2050.

Till år 2020 ska, enligt Vänsterpartiets mening, de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige minska med minst 45 procent (jämfört med 1990) genom åtgärder inom landet. För den icke handlande sektorn, blir klimatmålet minskningar med 52 procent i Sverige jämfört med 1990. I ton räknat handlar klimatmålet om att minska utsläppen med 32,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO2e) i Sverige. Utsläppen ska minska från 72,3 miljoner ton CO2e 1990 till 39,8 miljoner ton CO2e 2020. Sverige ska även hjälpa andra länder att kraftigt minska sina utsläpp genom klimatbistånd och klimatfinansiering inom främst FN:s regi. Vad som ovan anförs om klimatmål för 2020 bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

För att Sverige ska ta sin del av det globala ansvaret för att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader krävs att våra utsläpp av växthusgaser är nära noll senast år 2050. Sverige har för närvarande en vision om att nettoutsläppen av växthusgaser ska upphöra till 2050. Men visionen baserar sig på att man kan inkludera koldioxidupptag i våra skogar (kolsänkor) och köpa utsläppsrätter. Vänsterpartiet anser att Sverige har ett historiskt ansvar som industriland att lämna fossilberoendet senast år 2050 genom inhemska åtgärder och utan att kompensera för utsläpp genom kolsänkor och utsläppskrediter. Sverige bör därför anta följande klimatmål till år 2050: Till år 2050 ska de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige vara nära noll utan kompensation genom kolsänkor och utsläppskrediter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet vill samtidigt tydliggöra att oaktat att skogens koldioxidupptag enligt vår uppfattning inte bör minska våra ambitioner om fossiloberoende, så är dess betydelse stor för en hållbar omställning. Både ett ökat skydd av skog samt en ökad användning av dess råvaror i form av bl.a. byggnader i trä, biobränsle och nya cellulosabaserade produkter är en stor tillgång i Sveriges strävan att lämna fossilberoendet.

5.3      Sverige måste ta eget ansvar

Vänsterpartiet anser att Sverige ska tillhöra de ledande länderna i världen i klimatomställningen. Vi anser därför att det är dags att ställa om Sverige på allvar samt att Sverige ska inta tätpositionen för klimatet och planetens överlevnad.

Mer än en tredjedel av den tidigare regeringens klimatåtgärder gjordes genom uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder. Den borgerliga regeringen drev dessutom denna politik på EU-nivå och underminerade EU:s klimat- och energipaket genom att tillåta stora uppköp av utsläppskrediter i stället för investeringar på hemmaplan.

Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) är en av Kyotoprotokollets två projektbaserade mekanismer. Dess uttalade mål är att bidra till en hållbar utveckling i utvecklingsländer och samtidigt hjälpa industriländer att nå sina klimatmål. CDM tillkom emellertid inte för att i första hand öka takten i utsläppsminskningarna utan istället för att flytta genomförandet av redan beslutade åtgärder från industriländerna till platser där de är billigare att genomföra. Det innebär att rika länder genom investeringar i CDM-projekt kan köpa utsläppskrediter från fattiga länder och sedan tillgodoräkna sig dessa som sina egna utsläppsminskningar.

I sin argumentation brukade den borgerliga regeringen hävda att dess köp av utsläppskrediter var ”stöd till utvecklingsländer”, vilket är missvisande då syftet inte var att stödja utvecklingsländer utan att köpa sig fri från att vidta klimatåtgärder på hemmaplan. Men metoden har allvarliga brister. CDM innebär att nödvändiga investeringar på hemmaplan uteblir och risken är stor att klimatmål inte nås. Riksrevisionen har granskat den svenska stora användningen av CDM och fört fram befogad kritik i rapporten ”Klimatinsatser utomlands – statens köp av utsläppskrediter”, RiR 2011:8. Vi välkomnade rapporten och ser skäl för att åter genomföra en stor utvärdering av utsläppskrediterna.

Den nuvarande regeringen har hittills gett tvetydiga budskap kring hur utsläppskrediter ska användas i framtiden – om de ska kunna användas för att uppnå de nationella reduktionsmålen eller inte. Vi menar att internationella klimatinvesteringar är nödvändiga men att dessa inte bör användas för att nå det nationella klimatmålet. I stället för köp av utsläppskrediter med tveksam miljöeffekt vill Vänsterpartiet driva en politik för kraftfulla klimatinvesteringar i utvecklingsländerna. Det ska vara investeringar som bidrar till nya minskningar av utsläppen och som inte ska användas för att nå vårt nationella klimatmål. Mot bakgrund av det anförda anser Vänsterpartiet att Sveriges köp av utsläppskrediter via CDM för att uppnå det nationella klimatmålet ska upphöra.

5.4      EU måste höja klimat- och energimål till 2030

Europeiska rådet fattade 2014 beslut om nya klimat- och energimål för EU till 2030. Beslutet blev kraftigt urvattnade målsättningar, långt ifrån vad EU behöver göra för att förhindra en okontrollerbar och farlig klimatförändring. Enligt beslutet ska växthusgaserna minska med minst 40 procent jämfört med 1990 års nivå. Andelen förnybar energi ska vara 27 procent och målet för energieffektivisering landade på 27 procent.

På klimattoppmötet i Lima, COP 20, i fjol beslutades att alla parter ska presentera s.k. INDC (Intended Nationally Determined Contributions), dvs. hur man avser bidra för att minska utsläppen av växthusgaser. Parternas samlade bidrag kommer att vara grund för den rapport som sekretariatet för FN:s klimatkonvention (UNFCCC) sammanställer inför klimattoppmötet i Paris COP 21.

När EU i mars 2015 presenterade sin INDC med målsättningen att minska sina utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades att EU behåller sina låga klimatambitioner. Det skickar knappast positiva signaler till klimatförhandlingarna i Paris. Regeringen har inför klimatmötet i Paris som strategi att EU ska höja sin ambition vad gäller utsläppsreduktioner om 50 procent till 2030. Vi välkomnar regeringens ambition i detta avseende men anser att även en sådan ambitionsnivå är otillräcklig för att möta det ansvar som är rimligt att kräva av EU. Den svenska regeringen har inte heller valt att presentera något eget svenskt klimatbidrag inför klimattoppmötet i Paris. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Vänsterpartiet anser att Sveriges strategi inför Paris bör vara att skärpa EU:s klimatåtaganden till ansvarsfulla nivåer. Vi anser också att Sverige borde presentera ett eget klimatbidrag, INDC, som går utöver och kompletterar EU:s bidrag. Det skulle sända positiva signaler inför klimatförhandlingarna och visa att Sverige tar sitt ansvar för sina historiska utsläpp samt vill driva på såväl klimatförhandlingarna som EU. Sverige bör inför klimattoppmötet i Paris COP 21/CMP 11 presentera en egen nationell målsättning för utsläppsminskningar i form av s.k. INDC (Intended Nationally Determined Contributions). Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Sverige bör verka för att EU antar följande klimat- och energimål för 2030. Till 2030 ska utsläppen av växthusgaser minska med minst 60 procent, jämfört med 1990, och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Alla verksamheter ska åläggas att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Detta ska vara bindande krav med åtaganden för alla EU-länder. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.

Vad som ovan anförs om EU:s klimat- och energimål till 2030 bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Sverige ska även verka för att EU antar en målsättning att nå nollutsläpp vid senast 2050 och att all energiproduktion då ska vara förnybar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet föreslår även en grundläggande reform av EU:s handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Handelssystemet är EU:s viktigaste styrmedel för att minska utsläppen och för att det skapas ett högt pris för förorenaren. Med nuvarande låga prisnivå fungerar inte systemet. Vi välkomnar därför kommissionens förslag till åtgärder för att stärka handelssystemet med en brantare utsläppskurva, undanhållande av 900 miljoner utsläppsrätter och en s.k. reserv för marknadsstabilitet för utsläppsrätterna, men de är inte tillräckliga. Vänsterpartiet vill ha ett lägre utsläppstak (dvs. en brantare linjär utsläppskurva) som korresponderar med kravet om totala minskningar på 60 procent till 2030. Vi vill också ha ytterligare åtgärder i närtid (dvs. innan 2020) för att komma till rätta med problemet med överutbud av utsläppsrätter och det för låga priset på utsläppsrätter t.ex. genom att fler utsläppsrätter tas bort från marknaden. Alla utsläppsrätter måste auktioneras ut. Om en aktör i handelssystemet i dag kraftigt minskar sina utsläpp, eller tar bort dem helt och hållet, tillfaller utsläppsrätterna bara någon annan i systemet. Det motverkar omställningsprocessen i Europa. Därför vill vi att en funktion om annullering av utsläppsrätter ska läggas in i handelssystemet. En väg skulle vara att använda den reserv för marknadsstabilitet som föreslås införas och tillåta den att ta emot utsläppsrätter som permanent tas bort från systemet, dvs. annulleras. Denna reserv bör införas tidigare än 2021, som nu är föreslaget. Ett annat alternativ för att stärka reformeringen inom handelssystemet är att, i likhet med vad Storbritannien redan infört, sätta ett golv för lägsta pris för utsläppsrätter. Sverige bör driva dessa krav på reformering av EU ETS.

Vad som ovan anförs om reformering av EU:s handelssystem med utsläppsrätter bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Våra föreslagna klimat- och energimålsättningar är långtgående, men de är fullt realistiska samt i linje med vår syn om klimaträttvisa och vad världen behöver om vi ska förhindra en eskalerande klimatförändring. Men det handlar inte bara om att ta klimatansvar. Att ställa om innebär också en möjlighet till att skapa många nya gröna jobb. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys har de nya klimat- och energimålen en positiv nettoinverkan på skapandet av nya jobb i Europa. Vi delar den analysen och ser våra skarpare mål som ett sätt att skynda på omställningen och möjligheter att skapa mängder av nya jobbtillfällen i Europa. År 2014 arbetade ungefär 130 000 personer inom den snabbt växande solenergibranschen i Tyskland – en bransch som har stora möjligheter att växa i Sverige. Danmark är ledande i Europa i produktion av ekologiska livsmedel, något som skapar tusentals jobb både på landsbygden och inom förädling. Här i Sverige har vi stora möjligheter att skapa tusentals gröna jobb inom byggsektorn genom att ge stöd till hållbara renoveringar av t.ex. miljonprogrammets bostäder och offentliga lokaler som skolor och äldreboenden. Detta är bara några exempel på hur en omställning går hand i hand med skapandet av nya jobb och en fungerande välfärd.

5.5      Bindande och rättvisa klimatavtal

Kyotoprotokollet är det internationellt bindande avtal som finns och som på klimattoppmötet i Doha, COP 18, beslutades att förlängas till 2020. Förhoppningen är att klimattoppmötet i Paris, COP 21, leder till ett helt nytt rättsligt bindande globalt avtal som träder i kraft 2020, då det ska ersätta Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet har bristande ambitioner samt en svaghet i att stora utsläppsländer som USA, Kanada och Japan inte är med. Men i protokollet finns en rättvis ansvarsfördelning mellan industri- och utvecklingsländer och principer om ansvarsfördelning mellan nord och syd. Sverige bör verka för att det internationella klimatavtal som sluts efter Kyotoprotokollet ska vara legalt bindande och att avtalet ska vara rättvist i så måtto att industriländer ska ta ett större ansvar än utvecklingsländer. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

I en forskningsrapport från norska klimatforskningsinstitutet Cicero 2011 konstateras att inte mindre än 26 procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från produktion av varor som konsumeras i ett annat land. Flödet av varor från u-länderna till konsumenter i rika länder tenderar att bli allt större. Totalt har de fattiga ländernas utsläpp från varor som skickas till i-länderna fyrdubblats sedan 1990. Den totala mängden är större än vad i-länderna har lyckats minska sina utsläpp med genom Kyotoprotokollet. Ett flertal andra internationella studier pekar även de på att en stor andel av den utsläppsökning som skett globalt de senaste decennierna beror på den rika världens ökande konsumtion.

För att uppnå rättvisa klimatavtal måste hänsyn tas till den rika världens ökade konsumtion. Sverige ska verka för att en konsumtionsbaserad bokföring blir central i de internationella klimatförhandlingarna. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

5.6      Klimatfinansiering

I FN:s klimatkonvention (UNFCCC) från 1992 är principerna för hur framtida klimatöverenskommelser ska göras klara. Det är de industrialiserade länderna som historiskt sett smutsat ned och därför måste ta ledningen för utsläppsminskningarna (Art 3.1). Vid klimatkonventionens toppmöte i Bali 2007 enades länderna om en handlingsplan för hur den rika världen ska stödja de som drabbas värst av klimatförändringarna. En av knäckfrågorna är hur teknik och resurser ska kunna föras över till syd. Handlingsplanen slår fast att de rika länderna måste hjälpa de fattiga med finansiellt stöd och ny teknik, och man konstaterar att resurserna måste vara ”tillräckliga, förutsägbara och beständiga”. Sverige bör verka för att klimatfinansiering inte ska ske på bekostnad av gjorda åtaganden rörande utvecklingsbistånd, dvs. finansieras utanför det ordinarie biståndet med nya additionella medel. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Vid klimatmötet i Köpenhamn 2009 kom parterna överens om att etablera den Gröna Klimatfonden (Green Climate Fund, GCF). Fonden ska stödja utvecklingsländerna genom insatser för klimatanpassning och minskade utsläpp av växthusgaser. Behoven är nu stora att snabbt få fram tillräckliga medel till fonden som fortfarande är under uppbyggnad. Regeringen har beslutat om att bidra med fyra miljarder kronor till den Gröna klimatfonden under perioden 2015–2018. På FN:s klimatmöte i Cancún 2010 enades man om att 100 miljarder dollar per år från 2020 bör avsätts för klimatåtgärder i fattigare länder.

Vänsterpartiet ifrågasatte under många år den tidigare regeringens hantering av intäkterna från EU:s handel med utsläppsrätter. Enligt EU:s direktiv om handel med utsläppsrätter (2009/29/EG) ska minst 50 procent av intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätterna gå till klimatåtgärder. Den tidigare regeringen öronmärkte dock inte dessa intäkter, utan man tillförde dem endast till statsbudgeten. Vänsterpartiet välkomnar därför att regeringen i år beslutat att över hälften av intäkterna ska gå till Gröna Klimatfonden.

Inför Paris och kommande klimatmöten är det av stor betydelse att Sverige och EU prioriterar ansträngningarna att identifiera och genomföra åtgärder för att öka klimatfinansieringen före och efter 2020 genom olika finansieringskällor.

5.7      En internationell översyn krävs av CDM

Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) är en av Kyotoprotokollets två projektbaserade mekanismer. Dess uttalade mål är att bidra till en hållbar utveckling i utvecklingsländer och samtidigt hjälpa industriländer att nå sina klimatmål. CDM tillkom emellertid inte för att i första hand öka takten i utsläppsminskningarna utan för att flytta genomförandet av redan beslutade åtgärder från industriländerna till platser där de är billigare att genomföra. Det innebär att rika länder genom investeringar i CDM-projekt kan köpa utsläppskrediter från fattiga länder och sedan tillgodoräkna sig dessa som sina egna utsläppsminskningar.

För att CDM ska fungera som det är tänkt förutsätter det att systemet verkligen leder till utsläppsminskningar. För att uppnå utsläppsminskningar måste CDM-projekten vara ”additionella”, dvs. de skulle inte ha kommit till stånd i mottagarländerna utan de rika ländernas finansiering. Om rika länder investerar i CDM-projekt som skulle ha blivit av även utan de rika ländernas finansiering kommer mängden växthusgaser i världen att öka. Det beror på att det land som köper utsläppsminskningarna gör en CDM-investering i stället för att minska utsläppen inom sitt eget land.

Flera internationella granskningar pekar på stora brister i CDM:s miljöeffekter. Enligt Öko-institutet i Tyskland kan man ifrågasätta om 40 procent av projekten verkligen är additionella. Forskning från Stanford University i USA angav att hälften av de klimatprojekt som Sverige och många andra rika länder satsar på i utvecklingsländer inte ger några minskningar av utsläppen av växthusgaser (Michael Wara, Measuring the Clean Development Mechanism’s performance and potential, 2009).

Själva idén med CDM är att det ska vara billigare och mer kostnadseffektivt att klimatinvestera i fattiga länder jämfört med att endast genomföra nationella klimatåtgärder. Men CDM:s kostnadseffektivitet ifrågasätts. Scocco & Alfredsson menar i rapporten ”Konsten att nå både klimatmål och tillväxt” (Institutet för tillväxtpolitiska studier [ITPS], nuvarande Tillväxtanalys, 2008) att kostnadseffektiviteten för åtgärder på hemmaplan kraftigt underskattas. Rapporten menar att föreställningen att det är billigt att minska utsläppen i länder som är fattiga inte stämmer.

Även den liberala tankesmedjan Fores har ifrågasatt CDM:s kostnadseffektivitet. De menar att det är ”en överdrift” att kalla CDM för kostnadseffektiv. Det mest effektiva sättet att minska utsläppen är att alla minskar sina egna utsläpp på hemmaplan. Att köpa utsläppsminskningar utomlands kommer alltid att vara sämre än det, enligt Fores (Gabriella Larsson, Köp av utsläppsminskningar utomlands, Fores 2008).

Vänsterpartiet menar att CDM-systemet måste ändras i grunden i syfte att i-länderna ska göra sina minskningsåtaganden på hemmaplan och att CDM endast kan användas utöver dessa åtaganden.

5.8      Tekniköverföring

För att utvecklingsländer ska ha några möjligheter att bromsa sina egna utsläpp och samtidigt utvecklas behöver de få tillgång till modern miljöteknik. Genom att förändra patentlagstiftningen skulle tekniköverföring gynnas. Innovationerna inom förnybar teknik, jordbruk och datamodullering i syfte att förutsäga väder o.s.v. finns ofta koncentrerade hos företag inom den rika världen. När utvecklingsländer vill utveckla tekniker för förnybar energi och hållbar livsstil, t.ex. genom att bygga ut vindkraften, måste de antingen betala dyra patentlicenser eller använda gammal teknik där patenträtten gått ut. De har helt enkelt inte råd med den modernaste och miljövänligaste tekniken.

Ett center för tekniköverföring har visserligen inrättats (CTCN i Köpenhamn), men annars saknas konkreta politiska initiativ för att underlätta tekniköverföring till utvecklingsländer. Sverige borde ta liknande initiativ och driva på EU och andra industriländer så att en storskalig tekniköverföring kan komma till stånd. Det skulle bl.a. kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent och immaterialrätt på vissa utvalda tekniker. Sverige bör i internationella klimatförhandlingar och andra fora verka för att grön teknik som begränsar klimatförändringarna bör ges samma undantag inom TRIPS-avtalet som livsbesparande mediciner. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

5.9      Genusperspektiv på klimatåtgärder

Globalt har genusinriktade projekt som syftat till att antingen minska utsläppen eller anpassa sig till klimatförändringarna visat att kvinnors fulla delaktighet i beslut räddar liv, skyddar känsliga naturresurser och minskar utsläppen av växthusgaser. I många utvecklingsländer har kvinnor och män haft olika roller när det gäller hantering av naturresurser. Med ett förändrat klimat kan kvinnor, som ofta ansvarar för vatten- och matförsörjning, bli särskilt drabbade. Alla mekanismer eller finansieringar för katastrofhantering, utsläppsminskning eller anpassning kommer att vara otillräckliga ifall kvinnor inte deltar fullt ut i utformning, beslutsfattande och genomförande. För att klimatanpassningen ska vara effektiv måste bakomliggande underlag innehålla genusanalyser av de åtgärder som görs. Sverige bör vara drivande för att jämställdhetsperspektivet och vikten av kvinnors delaktighet särskilt lyfts fram i alla klimatpolitiska sammanhang internationellt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

6        Klimatpolitik i Sverige

6.1      Inför nationellt förbud mot fossil utvinning

För att Sverige ska vara ett föregångsland i klimatomställningen krävs politisk handlingskraft. Bolag har sökt efter skiffergas på en rad platser i Sverige, bl.a. på Öland och i Skåne. Skiffergas är fossilgas som bildas och binds i berggrund som består av skiffer. Det globala kommersiella intresset för denna energikälla är stort. Utvinning av ännu mer fossil energi skulle motverka den nödvändiga energiomställningen och dessutom riskera stora negativa miljöeffekter. Ett nationellt förbud mot utvinning av fossil energi bör införas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

I händelse av att riksdagen inte antar ovan nämnda förslag på nationellt förbud måste kommunernas självbestämmande värnas. Kommunal vetorätt mot utvinning av fossil energi bör införas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

6.2      Avveckla Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland

Sedan början av 1990-talet innehar svenska Vattenfall fyra brunkolskraftverk i östra Tyskland. Kolkraftverken förses med brunkol från fem gruvor i öppna dagbrott. De samlade utsläppen från Vattenfalls brunkolsverksamhet uppgick 2013 till 62 miljoner ton. Det är mer än Sveriges samlade utsläpp. Vattenfall har dessutom haft planer på att öppna ett antal nya dagbrott som sammantaget innehåller hela 1,2 miljarder ton brunkol.

Vänsterpartiet anser att Vattenfall ska vara det ledande energiföretaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig energiförsörjning. Bolaget bör genomföra en övergång till hållbar energiproduktion baserad på förnybara energikällor. Vi anser därför att Vattenfalls brunkolsverksamhet inte ska säljas utan istället succesivt avvecklas. Vid försäljning till ny ägare skulle det bli fritt fram att driva brunkollsverksamheten vidare vilket skulle riskera stor negativ klimatpåverkan som följd. Se vår motion Vattenfall 2015/16:V250 där Vänsterpartiets förslag angående bolaget finns samlade.

6.3      Tydliggör konsumtionens påverkan på klimatet

En studie av Globala energisystem vid Uppsala universitet presenterade i september 2011 Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. I studien ingick alla de utsläpp som svenska medborgare orsakar, dels genom konsumtion av inhemska och importerade produkter, dels genom de direkta utsläppen i offentlig sektor och i hushåll. Även utsläpp som svenskar orsakas pga. flygresor och övriga internationella transporter var medtagna. Resultatet från studien visade att de totala utsläppen ökade med ca 20 procent under perioden 1993–2005. I den officiella statistiken för Sverige under samma period uppvisas i stället en minskning med 10 procent.

En sammanställning från Naturvårdsverket år 2015 visar att denna trend har förstärkts. Under perioden 1993 till 2012 har den del av utsläppen från svensk konsumtion som sker i andra länder ökat med 50 procent. Under samma tjugoårsperiod har de inhemska utsläppen i Sverige som orsakats av konsumtion minskat med 30 procent.

Vänsterpartiet anser att detta belyser två viktiga insikter. För det första att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan inte är brutet. För det andra att rättvisa globala klimatavtal och nationella målsättningar behöver konsumtionsbaserad bokföring av växthusgasutsläppen. Alla utsläpp måste inkluderas. Vi löser inte klimatkrisen genom att flytta utsläppen utomlands.

I nuläget rapporterar Naturvårdsverket årligen sin officiella statistik av växthusgasutsläpp till UNFCCC, FN:s klimatkonvention. I denna statistik ingår endast de utsläpp som sker inom Sverige. Den bygger med andra ord på ett produktionsperspektiv. Utsläppen från vår konsumtion synliggörs med andra ord inte, och därmed finns inte heller åtgärder och styrmedel för att komma till rätta med dessa snabbt växande utsläpp. Sammanslutningen Klimatmålsinitiativet har föreslagit att ett nytt etappmål införs för att mäta och minska Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp. Vänsterpartiet välkomnar det förslaget och kommer att lyfta det inom ramen för Miljömålsberedningen.

I ett konsumtionsperspektiv ingår hela produktionskedjan av varor och tjänster, med hänsyn även till utsläpp som sker i andra länder, orsakad av svensk konsumtion. Däremot räknas utsläppen för det som exporteras från Sverige bort då konsumtionsutsläppen beräknas. Fram till dess att ett etappmål för konsumtionsrelaterade utsläpp införts anser Vänsterpartiet att det är av stor betydelse att dessa utsläpp uppmärksammas. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att till sin årliga officiella statistik av växthusgasutsläpp i Sverige som rapporteras till FN:s klimatkonvention även rapportera de konsumtionsbaserade utsläppen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

6.4      Minska köttkonsumtionen

Livsmedelskonsumtionen, och köttkonsumtionen i synnerhet, har stor påverkan på klimatet. Sedan 1950-talet har världens köttkonsumtion mer än femfaldigats. Om inget görs kommer världens konsumtion av kött att fördubblas till 2050 jämfört med 1999 års nivåer. Enligt FAO-rapporten Livestock’s Long Shadow står den globala animalieindustrin för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. I Sverige står animalieindustrin för utsläpp på närmare 10 miljoner ton växthusgaser, nästan lika mycket som utsläppen från alla personbilar i Sverige (Greenhouse gas emissions from Swedish consumption of meat, milk and eggs 1990 and 2005, SIK Rapport 794 2009, s. 26). Forskarnas slutsats är att om vi vill ha en hållbar klimatutveckling måste vi äta mindre kött. Enligt beräkningar från FN:s klimatpanels senaste rapport 2013 tyder mycket på att klimatpåverkan från animalieproduktionen är högre än vad som tidigare beräknats.

Enligt FAO:s rapport kan boskapssektorn vara en av de största orsakerna till förlusten av biologisk mångfald då den nyttjar 30 procent av jordens landyta och 70 procent av all jordbruksmark i världen. Boskapssektorn är dessutom en av de främsta orsakerna till skövlingen av tropisk skog. Hela 70 procent av den tidigare skogsmarken i Latinamerika har omvandlats till betesmark. Regnskog skövlas även för odling av djurfoder som sedan exporteras till exempelvis EU:s köttproduktion, inte minst soja.

Stora delar av världen lider av vattenbrist. Enligt FAO står boskapssektorn bakom en stor del av det ökade användandet av vatten och nyttjar över åtta procent av världens vattenresurser. Köttproduktion förbrukar mycket mer vatten än produktion av vegetabilier. För att producera ett kilo vegetabilier krävs mellan 400 och 3 000 liter vatten, medan kycklingkött kräver 6 000 liter och nötkött 15 000 liter eller mer (Stockholm International Water Institute, More Nutrition Per Drop, 2004). För att hushålla med vattnet borde vi alltså äta mer vegetabilier och mindre kött. Det är också skillnad i klimathänseende på olika köttslag. Viltkött och fisk bidrar med minimala utsläpp av växthusgaser.

Med internationella mått mätt är Sverige en storkonsument av animaliska produkter. Vår påverkan på klimatet är långt större än vad som är hållbart. Den svenska köttkonsumtionen har sedan 1990 ökat med 47 procent till 88,5 kg per person och år 2013. Konsumtionsökningen består till största delen av importerat kött. Den ökande köttkonsumtionen har fått de svenska utsläppen att öka kraftigt. Enligt ”Trends in greenhouse gas emissions from consumption and production of animal food products” (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sunessson, Animal July 2012) har utsläppen från den svenska konsumtionen av animalier ökat till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter. 10 miljoner ton är nästan lika mycket som utsläppen från Sveriges personbilar.

Enligt Naturvårdsverkets rapport ”Genusperspektiv på allmänhetens kunskaper och attityder till klimatförändringen” (2009) är mer än hälften av svenskarna beredda att minska sin köttkonsumtion för klimatets skull. Bland kvinnor är siffran så hög som 69 procent och en betydande andel har redan minskat sin konsumtion. Riksdag och regering har en helt avgörande roll för att underlätta för svenskarna att fortsätta att minska sin klimatpåverkan genom ett klimatsmart ätande.

En ansvarsfull hållning vore därför att anta ett nationellt mål om en minskad köttkonsumtion. En handlingsplan bör tas fram för hur klimatpåverkan av livsmedelskedjan, inklusive animalieproduktionen, ska minskas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

I Vänsterpartiets motion från föregående riksdagsår, 2014/15:255 Hållbar mat, har vi tidigare redogjort för våra förslag för en mer hållbar matproduktion.

6.5      Utred koldioxidransonering

Koldioxidransonering innebär att ett tak sätts upp för utsläpp av koldioxid och att utsläppen fördelas lika inom befolkningen genom ransoner. Ett antal olika modeller för detta har utvecklats i Storbritannien. Förutom att ett tak sätts för utsläppen kan många andra fördelar finnas. Vi vet att höginkomsttagare, och män generellt, orsakar högre utsläpp av växthusgaser än låginkomsttagare och kvinnor. I motsats till dagens förhållande skulle ett ransoneringssystem innebära att höginkomsttagare måste betala till låginkomsttagare om de vill göra större utsläpp än de tilldelats.

Vänsterpartiet menar att det är för tidigt att fastställa att koldioxidransonering skulle vara ett effektivt sätt att hejda klimathotet. Förutom kostnadsberäkningar för att införa ransonering behövs underlag för bl.a. hur det påverkar andra styrmedel och de offentliga investeringarna för att minska utsläppen av koldioxid. En utredning bör därför tillsättas för att belysa effekterna av att införa koldioxidransonering i Sverige. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Jonas Sjöstedt (V)
Jens Holm (V) Maj Karlsson (V)
Hans Linde (V) Karin Rågsjö (V)
Mia Sydow Mölleby (V)

Läs påven

I påven Franciskus första rundskrivelse, s k encyklika, Laudato Si ägnas hela utrymmet till miljöproblemen, klimatförändringen och världens orättvisor. Det är en viktig text  och kanske den tydligaste uppgörelsen med vår ekonomiska modell som skrivits de senaste åren.

Tillståndet är som bekant akut och påven skriver: ”Aldrig har vi skadat och misshandlat vårt gemensamma hem såsom under de senaste två hundra åren” (s 39).  Påven Franciskus påpekar att det som inträffat ingalunda är följden av oturliga omständigheter. Det är en direkt konsekvens av det ekonomiska system som vi lever under och där ett fåtal överkonsumerar och begränsar livsutrymmet för andra samt förstör miljön. Som ett exempel på detta konstateras det att den södra delen av halvklotet är rikt på naturresurser,  men dess möjlighet till utveckling förhindras av ”ett system av kommersiella relationer och ägande som är strukturellt sett perverst” (s 38). Utvecklingsländernas råvaruberoende, utlandsskuld och mottagande av miljöfarligt avfall från rika länder är exempel på dessa perversa strukturer, enligt encyklikan.

Hos påven blir orättvisor, fattigdom och det allvarliga miljötillståndet en del av ett och samma problem. Franciskus tar t ex upp det oacceptabla i att bygga upp skyddade områden där det är rent och fint, medan människor utanför lever i nöd och med stora miljöproblem. Han skriver: ”En verkligt ekologisk ansats måste alltid vara en social ansats; den måste integrera frågor om rättvisa i debatter om miljön. Man måste kunna höra klagoropen både från jorden och från de fattiga” (s 35). På samma tema skriver han lite längre fram: ”Sålunda måste varje ekologisk ansats också inkludera det sociala perspektivet som värnar de grundläggande rättigheterna för de fattiga” (s 68-69). Man får också säga att påven har ett tydligt klassperspektiv. Förutom att kamp mot orättvisor är en röd tråd genom hela encyklikan märker man det t ex hur han formulerar sig kring konsumtion. Där många andra rutinmässigt kritiserar ”konsumtionssamhället” som ett allmänt begrepp är påven tydlig med att påpeka att det är ”konsumtionsnivåerna i vissa privilegierade sektorer” (s 126) som är ohållbara. Här hade det varit intressant om han problematiserat konsumtionsmönster lite mer. Även om det är industriländerna som skapat konsumtionssamhället som livsform är det ett mönster som sprider sig snabbt över världen. Hur ska det hanteras?

Helt i linje med FNs klimatkonvention understryker encyklikan att det är världens rika som ansvaret att skyndsamt minska sina utsläpp och hjälpa de som här och nu drabbas. Den understryker också vikten av internationellt samarbete, och inte minst globala beslut för att lösa de svåra miljöfrågorna och konstaterar att det globala samfundet tidigare varit kapabla att fatta beslut (t ex Montrealprotokollet mot freoner och Baselkonventionen mot transporter av farligt avfall samt CITES mot handel med utrotningshotade arter), men att man alltsedan FNs första stora miljökonferens i Stockholm 1972 har det internationella samfundet gjort för litet och att det idag är dags för, mer av överstatliga regleringar och ytterst ”en sann politisk världsauktoritet” (s 129). Påven preciserar inte, men förslaget osar världsparlament. Eller varför inte en permanent parlamentarisk församling med enda syfte att driva på klimatförhandlingarna, som föreslaget av undertecknad?

Ett återkommande tema i Laudato Si är det ohållbara, både socialt och miljömässigt, i fokuserandet på kortsiktig vinst, eller profit som faktiskt är begreppet påven genomgående använder. ”Vi måste avfärda det magiska begreppet marknaden”, skriver han liksom ”att tro att problem kan lösas genom att öka profiten för företag eller individer” ( s 139). Han fortsätter och menar att principen om maximerad profit är en ”missuppfattning av hela begreppet ekonomi” (s 142) när det alltid finns någon annan eller annat som har betalat priset för profiten (han exemplifierar med skövlade skogar, förstörd biodiversitet eller ökade utsläpp). Än mer radikal blir påven när han slår fast att den privata äganderätten ”inte är något absolut eller okränkbart” (s 69). Jag skulle gärna vilja höra Kristdemokraternas svar på detta…

Påven gör också upp med vanföreställningar inom kristendomen som att människan getts rätten att ”dominera världen”. Det handlar snarare om en ansvarsfull relation mellan människan och naturen, där vi har det vi har endast till låns och inte som ett evigt okränkbart ägande (s 49).

Påven menar också att den finansiella krisen 2008 och räddandet av bankerna var en missad möjlighet. Här menar påven att det fanns en chans att utveckla en ny ekonomi baserad på andra grunder. Men istället konstaterar han lakoniskt att rädda banker, på allmänhetens bekostnad, bara har stärkt den absoluta makten i det finansiella systemet (s 138). En alternativ väg hade kunnat vara minskad tillväxt inom vissa områden och att andra, som inte tär på planeten eller som idag måste få växa av jämlikhetsskäl, ska kunna få växa. Påven ser detta som en möjlighet och lutar sig mot det som nuförtiden brukar kallas för en cirkulär ekonomi, med ett lägre resursuttag och större andel återvinning och återanvändning.

Påven är också rätt specifik när han talar om vad som bör göras. Utgångspunkten måste vara principer om rättvisa, historiska utsläpp och gemensamma med olikartat ansvar utifrån respektive lands förmåga, principer som idag är inskrivna i de internationella klimatförhandlingarna. Han varnar också för principen om att ”internalisera” miljöförstörande kostnader genom att sätta pris på utsläpp. Det riskerar att drabba länder i behov av utveckling (och därmed utsläpp, även om det inte nämns specifikt) och påven konstaterar:  ”Även här blir det de fattiga som får betala priset” (s 125). Här hade encyklikan med fördel kunnat belysa ett antal förslag som tagits fram om att hitta rättvisa lösningar för att internalisera miljöskador och överlag ha rättvisa lösningar på klimatproblemet, exempelvis Greenhouse Development Rights.

Påven angriper de som tror att miljöproblemen och världens fattigdom kommer att lösa sig automatiskt med ny teknik eller med ”marknadstillväxt” (s 81). Det är inte så att han är skeptisk till ny teknik (se s 76 ff och kap om GMO), men det går inte ensidigt att förlita sig till den om man inte samtidigt omfördelar och bestämmer sig för vilka problem tekniken ska hjälpa oss att lösa. Genmodifierade grödor tas upp, och där menar påven, kanske förvånande för vissa, att växtförädling alltid har skett och är ett naturligt verktyg för att uppnå större skördar och grödor som är bättre anpassade till olika förhållanden. Ja, intressant är att det inte tycks vara GM-tekniken som sådan som är största bekymret för den katolska kyrkans överhuvud, utan snarare att de ekonomiska intressena som driver GMutvecklingen är ”koncentrerade till ett fåtals ägares händer” (s 99) och där småbrukare blir beroende av att köpa utsädet från rättighetsinnehavarna samt att GM-tekniken ”förstör komplexa ekosystem och minskar mångfalden i produktionen” (s 100).

Påven Franciskus kritiserar också  system med utsläppskrediter, där länder eller personer kan kompensera för sina utsläpp. Han menar att detta står i vägen för ”den radikala omställning som omständigheterna kräver” och innebär att ”överdriven konsumtion hos vissa länder och sektorer bibehålls” (s 126). Här hade det varit intressant att få veta mer och om påven utmanat sig själv med att fråga om det inte kan finnas krediter som också finansierar en del rätt bra projekt i utvecklingsländer.

De 180 sidorna i Laudato Si måste vara en av dagens hårdaste vidräkningar med inte bara det konsumtions- och slit-och-slängsamhälle som vi lever i, utan hela vårt ekonomiska system som vi ibland benämner som kapitalismen. Det är ett system som göder orättvisor och miljöförstörelse och ja, där Mammon är heligare än påven. Men det här är också en text som är en stark uppmaning till handling. Kanske ett rop i elfte timmen? Men tajmingen är bra, inför klimattoppmötet i Paris om några månader. Det faktum att påven talar till 1,2 miljarder katoliker i världen och självklart alla andra intresserade gör att stödet för en radikal klimatpolitik just nu har stora möjligheter att växa . Dessutom är jag vansinnigt nyfiken på vad svenska kristdemokrater och kristna överlag säger om påvens encyklika.

Laudato Si betyder för övrigt ”lovad vare du” och är en återkommande fras i  Franciskus av Assisis dikt Solsången. Citaten i min text är tagna direkt från Laudato Si och översatta av mig.

Läs gärna Maria Schottenius recension av Laudato Si och Bill McKibbens.

Eko-ekorapporten

Nu är vår rapport eko-eko äntligen färdig; om hur Vänsterpartiets ekonomiska politik ska gå hand i hand med vår ekologiska. Vi har varit en arbetsgrupp som arbetat med denna rapport i drygt tre år. Fantastiskt att den äntligen är klar. Nu hoppas vi att rapporten diskuteras i och utanför partiet. Till kongressen, maj 2016 är det tänkt att ett omställningsprogram, med rapporten som grund, ska antas. Men först en rejäl debatt!

Ladda ned rapporten här: Politik_for_en_rodgron_omstallning_Slutrapport_Ekoeko

De som ingår i eko-ekoarbetsgruppen är: Anna Hövenmark (sammankallande), Jens Holm, Ulla Andersson, Rikard Warlenius, Emma Wallrup, Marie Engström, Erik Berg och Mikael von Knorring. Anna Persson har varit vår sekreterare.

Miljöpolitik och rättvisa måste gå hand i hand

Idag presenterar vi vår rapport för hur hur Vänsterpartiets ekonomiska politik kan gå hand i hand med den ekologiska; eko-eko. Med anledning av det har vi en debattartikel i Svenska Dagbladet. Läs nedan eller där.

Miljöpolitik och rättvisa måste gå hand i hand
Svenska Dagbladet, 2015-08-31
Varje trovärdig ekonomisk politik måste anpassas till de ramar som klimat och ekologi sätter upp. Samtidigt har miljöpolitik alltför ofta varit blind för sådant som rättvis fördelning, ekonomisk makt och ekonomiska konflikter. Ekologin måste få påverka den ekonomiska politiken, samtidigt som miljöpolitiken måste ha med de ekonomiska och sociala perspektiven.

För att få ihop det ekonomiska och ekologiska tillsatte Vänsterpartiet för tre år sedan en arbetsgrupp för att utveckla partiets politik. Gruppens slutrapport är nu färdig. Vi föreslår såväl ett omställningsprogram som får ner utsläppen till nära noll, som strategi och förhållningssätt för att vinna stöd och genomföra omställningen. Klimatfrågan kräver ett realistiskt och radikalt omställningsprogram, ett program som måste vara både rött och grönt. Vänsterpartiet ska vara det verkligt rödgröna partiet i Sverige.

Vi behöver få in mer av de röda perspektiven i miljödebatten. Att tro att marknaden kommer att lösa klimat- och miljöproblemen utan att folkrörelser mobiliserar, erövrar politisk makt, och använder staten för att reglera är olovligt naivt. Lika naivt är att tro att en sådan styrning kan komma till stånd utan en hård dust med de krafter som har mest att förlora på en omställning. De bolag som tjänar på vårt oljeberoende kommer inte att passivt acceptera den nödvändiga omställningen utan göra allt för att påverka politiken.
Storföretagen vill stärka den rådande tillväxtideologin. Den frammanar en bild av att deras intressen står i centrum för samhällsutvecklingen, och skjuter åt sidan diskussionen om vad vi vill uppnå med produktionen och hur avkastningen av den ska fördelas. Vi utgår istället från ekologiska principer, ekosystemens bärkraft och klimatforskningens prognoser och låter detta bilda ramarna för vår politik i samklang med människors behov av välfärd, jobb och utbildning. Klimatpolitik och fördelningspolitik måste hänga samman. En jämlik fördelning av bördorna innebär att de som har störst ekologiska fotavtryck och tar mest resurser i anspråk också är de som måste ställa om mest.

Det är inte låginkomsttagaren som ska känna ett dåligt klimatsamvete eller utsättas för skuldbeläggande. Jämlikheten är en förutsättning också i ett annat avseende: en jämlikare fördelning av resurser är det enda sättet att kombinera en kraftigt minskad total resursanvändning med en hög materiell standard för alla.

Genom de senaste årens skattesänkningar, främst för höginkomsttagare, har fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion förändrats. Vänsterpartiet måste visa hur den ökade ekonomiska ojämlikheten och den sociala utsattheten är en central miljöfråga eftersom offentlig konsumtion i allmänhet har lägre miljöpåverkan än privat konsumtion. Utbildning, vård och omsorg, kultur och föreningsliv skapar stora värden med låg miljöpåverkan, medan exempelvis konsumtionsvaror, resor och större boenden har hög miljöpåverkan.

Att ersätta den offentliga nöden med ett gemensamt välstånd ökar människors frihet och tillgodoser behov, samtidigt som det totala ekologiska fotavtrycket kan krympa. Fler gemensamma lösningar på delade problem är av avgörande betydelse för att få ner resursslöseriet. Detta uppnås genom – och underlättar samtidigt – en stegvis omfördelning av konsumtionsutrymme från privat till offentlig konsumtion vilket också minskar utsläppen. Vi vill ha en jämlik fördelning efter behov inom ekosystemens ramar.

För att möjliggöra offentliga investeringar och en utvecklad välfärd behöver den gemensamma ekonomin stärkas. Det bör delvis göras genom skattehöjningar på de högsta inkomsterna och förmögenheterna och på sådant som förstör miljön. Men den gemensamma ekonomin kan även stärkas om näringslivet i högre grad består av en mångfald icke-vinstdrivande aktörer – från statliga bolag till kooperativ och sociala företag – som låter våra resurser cirkulera i samhället med målet att göra största möjliga nytta.

För att genomföra klimatomställningen måste vi bli bättre på att få människor att lita på att hela Sverige ska gå att leva i, både stad och land. Sverige ska hänga ihop, ekonomin ska fungera överallt, infrastruktur ska finnas för alla. Samma lösningar kan inte tillämpas överallt och samma krav kan inte ställas överallt. I storstan ska det vara enklare att ta sig fram utan bil än med. På landsbygden är bilen svår att klara sig utan.

Rapport efter rapport pekar entydigt på att världen nu går mot en global uppvärmning som kan bli okontrollerbar och farlig. Även om utsläppen växer fort i vissa utvecklingsländer är det den rika världen som skapat den globala uppvärmningen och har det historiska ansvaret för minska utsläppen och hjälpa andra delar av världen som drabbas. I dagsläget driver Vänsterpartiet att Sverige ska uppnå nollutsläpp till senast 2050. Givet de senaste forskarrönen och Sveriges historiska ansvar för utsläppen vill vi istället att Vänsterpartiet driver ett mål om nollutsläpp till 2040. Det är fullt möjligt, men kommer kräva stora insatser.

Vi har tidigare i riksdagen presenterat förslag på vägar mot en ambitiösare klimatpolitik. Vår arbetsgrupp visar nu hur vi kan ta det arbetet vidare. Det handlar om att ställa om energisystemet till hundra procent förnybart, inklusive Vattenfalls fossilverksamhet utomlands, fullt ut anamma förslagen om en fossilfri fordonsflotta, storskalig satsning på billig och välfungerande kollektivtrafik, minska konsumtionens utsläpp och på allvar underställa ekonomin hållbarhetens principer.

I tider av ökade orättvisor är det viktigare än någonsin med en politik för hållbarhet som inkluderar alla och som är rättvis. Det är så vi kan ställa om hela samhället och det är så miljöpolitiken kan uppfattas som rättvis och få det breda stöd den förtjänar.

Ulla Andersson (V)
ekonomiskpolitisk talesperson och ledamot Ekoeko-arbetsgruppen

Jens Holm (V)
miljöpolitisk talesperson och ledamot i Ekoeko-arbetsgruppen

Anna Hövenmark (V)
sammankallande i Ekoeko-arbetsgruppen