Eko-ekorapporten

Nu är vår rapport eko-eko äntligen färdig; om hur Vänsterpartiets ekonomiska politik ska gå hand i hand med vår ekologiska. Vi har varit en arbetsgrupp som arbetat med denna rapport i drygt tre år. Fantastiskt att den äntligen är klar. Nu hoppas vi att rapporten diskuteras i och utanför partiet. Till kongressen, maj 2016 är det tänkt att ett omställningsprogram, med rapporten som grund, ska antas. Men först en rejäl debatt!

Ladda ned rapporten här: Politik_for_en_rodgron_omstallning_Slutrapport_Ekoeko

De som ingår i eko-ekoarbetsgruppen är: Anna Hövenmark (sammankallande), Jens Holm, Ulla Andersson, Rikard Warlenius, Emma Wallrup, Marie Engström, Erik Berg och Mikael von Knorring. Anna Persson har varit vår sekreterare.

Miljöpolitik och rättvisa måste gå hand i hand

Idag presenterar vi vår rapport för hur hur Vänsterpartiets ekonomiska politik kan gå hand i hand med den ekologiska; eko-eko. Med anledning av det har vi en debattartikel i Svenska Dagbladet. Läs nedan eller där.

Miljöpolitik och rättvisa måste gå hand i hand
Svenska Dagbladet, 2015-08-31
Varje trovärdig ekonomisk politik måste anpassas till de ramar som klimat och ekologi sätter upp. Samtidigt har miljöpolitik alltför ofta varit blind för sådant som rättvis fördelning, ekonomisk makt och ekonomiska konflikter. Ekologin måste få påverka den ekonomiska politiken, samtidigt som miljöpolitiken måste ha med de ekonomiska och sociala perspektiven.

För att få ihop det ekonomiska och ekologiska tillsatte Vänsterpartiet för tre år sedan en arbetsgrupp för att utveckla partiets politik. Gruppens slutrapport är nu färdig. Vi föreslår såväl ett omställningsprogram som får ner utsläppen till nära noll, som strategi och förhållningssätt för att vinna stöd och genomföra omställningen. Klimatfrågan kräver ett realistiskt och radikalt omställningsprogram, ett program som måste vara både rött och grönt. Vänsterpartiet ska vara det verkligt rödgröna partiet i Sverige.

Vi behöver få in mer av de röda perspektiven i miljödebatten. Att tro att marknaden kommer att lösa klimat- och miljöproblemen utan att folkrörelser mobiliserar, erövrar politisk makt, och använder staten för att reglera är olovligt naivt. Lika naivt är att tro att en sådan styrning kan komma till stånd utan en hård dust med de krafter som har mest att förlora på en omställning. De bolag som tjänar på vårt oljeberoende kommer inte att passivt acceptera den nödvändiga omställningen utan göra allt för att påverka politiken.
Storföretagen vill stärka den rådande tillväxtideologin. Den frammanar en bild av att deras intressen står i centrum för samhällsutvecklingen, och skjuter åt sidan diskussionen om vad vi vill uppnå med produktionen och hur avkastningen av den ska fördelas. Vi utgår istället från ekologiska principer, ekosystemens bärkraft och klimatforskningens prognoser och låter detta bilda ramarna för vår politik i samklang med människors behov av välfärd, jobb och utbildning. Klimatpolitik och fördelningspolitik måste hänga samman. En jämlik fördelning av bördorna innebär att de som har störst ekologiska fotavtryck och tar mest resurser i anspråk också är de som måste ställa om mest.

Det är inte låginkomsttagaren som ska känna ett dåligt klimatsamvete eller utsättas för skuldbeläggande. Jämlikheten är en förutsättning också i ett annat avseende: en jämlikare fördelning av resurser är det enda sättet att kombinera en kraftigt minskad total resursanvändning med en hög materiell standard för alla.

Genom de senaste årens skattesänkningar, främst för höginkomsttagare, har fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion förändrats. Vänsterpartiet måste visa hur den ökade ekonomiska ojämlikheten och den sociala utsattheten är en central miljöfråga eftersom offentlig konsumtion i allmänhet har lägre miljöpåverkan än privat konsumtion. Utbildning, vård och omsorg, kultur och föreningsliv skapar stora värden med låg miljöpåverkan, medan exempelvis konsumtionsvaror, resor och större boenden har hög miljöpåverkan.

Att ersätta den offentliga nöden med ett gemensamt välstånd ökar människors frihet och tillgodoser behov, samtidigt som det totala ekologiska fotavtrycket kan krympa. Fler gemensamma lösningar på delade problem är av avgörande betydelse för att få ner resursslöseriet. Detta uppnås genom – och underlättar samtidigt – en stegvis omfördelning av konsumtionsutrymme från privat till offentlig konsumtion vilket också minskar utsläppen. Vi vill ha en jämlik fördelning efter behov inom ekosystemens ramar.

För att möjliggöra offentliga investeringar och en utvecklad välfärd behöver den gemensamma ekonomin stärkas. Det bör delvis göras genom skattehöjningar på de högsta inkomsterna och förmögenheterna och på sådant som förstör miljön. Men den gemensamma ekonomin kan även stärkas om näringslivet i högre grad består av en mångfald icke-vinstdrivande aktörer – från statliga bolag till kooperativ och sociala företag – som låter våra resurser cirkulera i samhället med målet att göra största möjliga nytta.

För att genomföra klimatomställningen måste vi bli bättre på att få människor att lita på att hela Sverige ska gå att leva i, både stad och land. Sverige ska hänga ihop, ekonomin ska fungera överallt, infrastruktur ska finnas för alla. Samma lösningar kan inte tillämpas överallt och samma krav kan inte ställas överallt. I storstan ska det vara enklare att ta sig fram utan bil än med. På landsbygden är bilen svår att klara sig utan.

Rapport efter rapport pekar entydigt på att världen nu går mot en global uppvärmning som kan bli okontrollerbar och farlig. Även om utsläppen växer fort i vissa utvecklingsländer är det den rika världen som skapat den globala uppvärmningen och har det historiska ansvaret för minska utsläppen och hjälpa andra delar av världen som drabbas. I dagsläget driver Vänsterpartiet att Sverige ska uppnå nollutsläpp till senast 2050. Givet de senaste forskarrönen och Sveriges historiska ansvar för utsläppen vill vi istället att Vänsterpartiet driver ett mål om nollutsläpp till 2040. Det är fullt möjligt, men kommer kräva stora insatser.

Vi har tidigare i riksdagen presenterat förslag på vägar mot en ambitiösare klimatpolitik. Vår arbetsgrupp visar nu hur vi kan ta det arbetet vidare. Det handlar om att ställa om energisystemet till hundra procent förnybart, inklusive Vattenfalls fossilverksamhet utomlands, fullt ut anamma förslagen om en fossilfri fordonsflotta, storskalig satsning på billig och välfungerande kollektivtrafik, minska konsumtionens utsläpp och på allvar underställa ekonomin hållbarhetens principer.

I tider av ökade orättvisor är det viktigare än någonsin med en politik för hållbarhet som inkluderar alla och som är rättvis. Det är så vi kan ställa om hela samhället och det är så miljöpolitiken kan uppfattas som rättvis och få det breda stöd den förtjänar.

Ulla Andersson (V)
ekonomiskpolitisk talesperson och ledamot Ekoeko-arbetsgruppen

Jens Holm (V)
miljöpolitisk talesperson och ledamot i Ekoeko-arbetsgruppen

Anna Hövenmark (V)
sammankallande i Ekoeko-arbetsgruppen

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris

Jag skriver idag om att Sverige borde ha ett eget klimatbidrag, INDC, inför klimattoppmötet i Paris. Läs nedan eller på Supermiljöbloggen. Igår hade jag en replik på DN-debatt om konsumtionen och klimatet. Den kan läsas via länken. Imorgon efter 9.30 debatterar jag klimattoppmötet i Paris med klimatminister Åsa Romson.

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris
Supermiljöbloggen, 2015-06-04
Inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, ska alla länder presentera sina förslag till klimatåtaganden, så kallade INDC; Intended nationally determined contributions. Hittills har endast ett fåtal bidrag skickats in till FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Dessvärre är inte Sverige ett av de länder som lämnat in ett eget bidrag. Och jag har nyligen fått besked om att regeringen inte kommer att göra det, utan endast luta sig mot EU. Varför det?

Med tanke på att UNFCCC ville ha in ländernas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.

EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, är länder som har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.

Men den svenska regeringen tycker att det räcker med att luta sig mot EU:s klimatbidrag. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera ett eget klimatbidrag med egna klimatmålsättningar som går utöver EU:s inför Paristoppmötet.

Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU.

Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent, som är EU:s förslag, till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s klimatbidrag inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på. Tänker verkligen inte klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) spela in några konkreta förslag i den riktningen?

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s klimatbidrag med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Än så länge finns chansen att visa att Sverige vill mer i klimatpolitiken än bara vara ett eko från Bryssel. Jag hoppas Åsa Romson och regeringen omprövar sin position och reser till Paris med ett eget klimatbidrag som går långt utöver det EU dikterar. Det skulle kunna få de viktiga klimatförhandlingarna att röra sig framåt. Det skulle vara att bygga förtroende med världens fattiga – de som i dag drabbas av våra utsläpp.

Är Åsa Romson beredd att ta det ansvaret?

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Annullera alla utsläppsrätter

Regeringen har lagt fram en proposition för hur Sverige ska kunna tillträda Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, till 2020. Det hela är egentligen inga större konstigheter. Att Kyotoprotokollet skulle förlängas beslutades på klimattoppmötet i Doha 2013. Det som är anmärkningsvärt är att det tagit så lång tid för Sverige att ratificera (anta här i Sverige) Kyotoprotokollets förlängning. Skälet till det är att regeringen sagt att man måste vänta in EU, och EU har i sig dragit benen efter sig. Men nu är det iallafall dags och det är bra.

Men i nämnda proposition finns också en genomgång över Sveriges uppfyllande av Kyotoprotokollets första period, 2008-2012. Sverige har minskat utsläppen mer än vad FN har krävt, och det är förstås bra. Detta har gjort att Sverige har fått ett stort antal utsläppsrätter i överskott, närmare bestämt 76 miljoner ton koldioxidekvivalenter (detta tas upp i tabell 3.4 i propositionen). Av dessa avses 65 miljoner ton att annulleras, alltså skrotas. Det är bra.

Men det är olyckligt att regeringen inte annullerar det samtliga överskottet av utsläppsrätter. Kvar finns nämligen 10,5 miljoner ton som härrör från de flexibla mekanismerna CDM (Mekanismen för ren utveckling) och JI (Gemensamt genomförande). 10,5 miljoner ton motsvarar en femtedel av Sveriges totala utsläpp eller mer än de samlade utsläppen från Sveriges personbilsflotta under ett år. Därför kräver Vänsterpartiet nu att även detta överskott av utsläppsrätter ska annulleras. Att ens öppna upp för en försäljning sänder helt fel signaler.

Dessutom kräver vi också att hela det svenska klimatmålet ska uppnås genom åtgärder här i Sverige och inte genom uppköp av utsläppskrediter i andra länder. Där har den nya S-MP-regeringen hittills varit otydlig.

Vår motion (som finns på länken ovan) kommer att behandlas nu under våren.

Vattenfall och ansvaret

Kväll kommer jag vara med på SVTs Agenda, om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vattenfall håller på att försöka göra sig av med sina fyra brunkolskraftverk med tillhörande gruvor till någon potentiell köpare. För det har de regeringens fulla stöd. Det är helt fel väg att gå.

Vattenfall äger vi helt och hållet tillsammans. Det innebär att vi kan bestämma vad vi ska göra med företaget. Att köpa kolkraftverk i Tyskland i början på 2000-talet var fel, likaså det holländska kraftbolaget Nuon tio år senare. Men det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att om man nu säljer sina kolinnehav så har man trollat bort problemen. De flyttar bara någon annanstans. Det enda raka vore därför att successivt avveckla brunkolsverksamheten och i samma takt investera i förnybar energi.

De främsta spekulanterna på Vattenfalls brunkol är det tjeckiska energibolaget EPH Energy. EPH ägs i sin tur av investmentbolaget J&T, med huvudsäte i Prag, Tjeckien. J&T är också registrerade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för företag som vill undvika att betala skatt. J&T är överlag ett tveksamt bolag. Förutom skatteuppläggen var de nyligen involverade i en skandal i Västindien med misstankar om mutor och penningtvätt. Och framför allt; J&T har inga som helst miljöambitioner.

Skulle J&T köpa brunkolen är ambitionen att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det gör de genom att expandera verksamheten och öppna de nya kolgruvor som Vattenfall redan börjat planera för. Med dessa nya kolgruvor låser man fast energiverksamheten i ett fossilberoende för decennier framöver och med utsläpp som kommer att räknas i hundratals miljoner ton (Sveriges samlade utsläpp för ett år är knappt 60 miljoner ton).

Är det något vi vet så är det att vår redan hårt sargade planet inte klarar av så stora utsläpp. Utsläppen måste minska, och det är fort. Vi i Sverige, Tyskland och Europa har skapat den globala uppvärmningen, så vi har ett extra stort ansvar (inom klimatförhandlingarna talar man om den industrialiserade världens ”historiska ansvar”). Här har vi en möjlighet att förhindra att hundratals miljoner ton växthusgaser kommer att förpesta vår planet för decennier framöver. Det är klart att vi ska ta den.

Vattenfalls brunkol kan inte stängas ned över en natt. Men den borde rimligen kunna vara avvecklad till ungefär 2030. Då hinner man också bygga ut alternativen och satsa på en effektivare energianvändning. Man undviker faktiskt också att göra en ekonomiskt sätt dålig affär, något som en försäljning i dagsläget skulle bli.

Det förvånar mig att S-MP-regeringen inte ger Vattenfall just det uppdraget; en successiv avveckling av den tyska brunkolen. Inför valet lovade S och MP att Vattenfall skulle ”avbryta expansionen av brunkol”. Nu riskerar det att bli tvärt om. Det kan knappast vara en hållbar politik.?

Se också min interpellationsdebatt om detta med näringsminister Mikael Damberg från den 3 mars i år.

Svag uppgörelse i Lima

JensHolmCOP20

Klimattoppmötet i Lima är nu över och jag är tillbaka på riksdagen. Idag har vi utskottsmöte där de borgerliga partiernas+SDs förslag om neddragningar på 1,5 miljarder kr på miljö- och klimatbudgeten väntas gå igenom. Inte kul 😦

Beslutet i Lima innebär att det fyrasidiga dokumentet som gick igenom konstaterar att man vill ha ett avtal i Paris och att man ska fortsätta att förhandla om det under 2015 (alltså ingen nyhet). Texten uppmanar länderna att i börjar av 2015 (första kvartalet) rapportera in sina frivilliga förslag om bidrag (contributions) till utsläppsminskningar. Det handlar alltså om frivilliga bidrag (contributions), inte bindande åtaganden (committments). Alla andra stora frågor, som anpassning, finansiering, tekniköverföring samt förluster och skador som en följd av klimatförändringen tas upp i en 37-sidig bilaga. I den bästa av världar kommer det vara en del av de bra texterna i denna bilaga som kommer att ligga till grund för avtalet i Paris. Men just nu känns det inte som att vi lever i den bästa av världar…

Jag skulle önska att dessa toppmöten kunde organiseras på annat sätt, och jag har tidigare föreslagit en permanent parlamentarisk klimatförsamling för att driva på förhandlingarna. Fram tills att det finns på plats skulle man kunna tänka sig att de länder som verkligen vill göra något genom att man helt enkelt lämnar de som motsätter sig allt utanför ett eventuellt avtal. Idag blir det ju så absurt så att de fåtal som bromsar kan bromsa upp hela processen. Då måste man vid nåt tillfälle säga vänligt men bestämt; vill ni inte vara med är det OK, men vi andra tänker nu anta denna överenskommelse om att rädda planeten.

Se vårt pressmeddelande om Limabeslutet och mitt inlägg i Expressen.

 

COP20 – så här långt

Idag är det formellt sett den sista förhandlingsdagen på klimattoppmötet, COP20, i Lima, Peru. Stalltipset är dock att det förlängs till att bli klart någon gång imorgonkväll (svensk tid). COP20 huserar på Cuartel General del Ejercito, en gigantisk militärförläggning i Lima. Krigshelikoptrar, flygplan och en och annan drönare (!) cirkulerar ovanför oss i luften. Jag vet inte om jag känner mig så mycket tryggare av det.

Den korta versionen av om hur förhandlingarna går är; alldeles för sakta. Viktiga frågor kvarstår att fatta beslut om. Dessa är:
* Utsläppsminskningar –s k mitigering. Ska minskningar endast göras av i-länderna eller ska de omfatta alla världens länder? Ska det vara bindande krav eller frivilliga? Hur ska man följa upp att åtaganden verkligen uppfylls?
* Klimatfinansiering – att de rika länderna ska betala för de fattigas utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder. Hur mycket pengar ska betalas till klimatfonden, anpassningsfonden och andra fonder som inrättats för syftet? Här i Lima är många glada över att man nu lovat sammanlagt 10 miljarder dollar till klimatfonden, men det är långt från vad som räcker.
* Tekniköverföring – hur ska de fattiga länderna kunna dra nytta av den senaste miljötekniken utan att tvingas betala för det? Är patent och immaterialrätt för denna överföring?
* Skador och förluster (”loss and damages”) – hur ska de länder i Syd som här och nu drabbas av klimatförändringens effekter få hjälp att hantera det? Även här behövs enorma summor. Vem ska betala det och hur?
* Marknad eller inte – i vilken utsträckning ska man använda sig av s k marknadsmekanismer (utsläppshandel m m) för att uppnå målsättningarna.

Sent igår kväll kom en text som försöker svara på dessa frågor. Men texten spretar åt många håll och innehåller flera alternativa formuleringar. Nu ska plenaförhandlingarna inledas, men det är nog en bra bit kvar innan man kan gå till beslut. Min gissning är att många texter kommer att lämnas utan beslut. De kommer då lämnas till att bli tjänstemannabeslut på något av de inplanerade mötena under 2015. De svåraste frågorna skjuts helt och hållet till klimatmötet i Paris i december 2015.

Mycket av konflikterna handlar om Nord mot Syd. Syd-länderna tycker med all rätt att de rika länderna smiter från tidigare löften vad det gäller finansiering, teknik och minskningsåtaganden. Å andra sidan hävdar EU m fl att även länder som Kina och Indien måste ta klimatansvar. Kanske skulle det underlätta om EU m fl verkligen levde upp till sina löften om pengar och tekniska innovationer till Syd…

Läs gärna intervjun med mig i Dagens Arena där jag svarar på frågor om klimattoppmötet och min debattartikel i Expressen idag.

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?

Jag skriver idag på Klimatförhandling.se om att Sverige borde alliera sig med utvecklingsländerna nu under klimatförhandlingarna i Lima, Peru. Läs den där eller nedan. Missa inte heller intervjun med mig idag på Supermiljöbloggen.

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?
Klimatförhandling.se 2014-12-11
Igår genomfördes den stora klimatmanifestationen i Lima. Omkring 10 000 demonstranter hoppade, dansade, sjung, marscherade och skanderade på Limas sommarheta gator. Intressant och hoppingivande med demonstrationen var att den samlade en stor bredd av rörelser; ursprungsbefolkning, kvinnoorganisationer, gruvarbetare, bönder, biståndsorganisationer, religiösa organisationer, Frälsningsarmén (jodå) och förstås en massa olika miljöorganisationer från världens alla hörn. ”Vi kräver rättvis klimatpolitik – nu”, skulle man kunna sammanfatta den övergripande parollen som.

Men det fanns också motsättningar. En betydande grupp av ursprungsbefolkning från Amazonas valde tillslut att ta en annan demonstrationsväg när det gick rykten om att Bolivias president Evo Morales skulle få tala vid demonstrationen, något som tillslut aldrig skedde.

Detta kan ses som uttryck för det växande motståndet mot det som brukar benämnas som ”extrativismen” (utvinning av naturresurser) i den andinska regionen. Tidigare populära vänsterledare som Eva Morales (Bolivia), Ollanta Humala (Peru) och Rafael Correa (Ecuador) blir allt mer ifrågasatta av ursprungsbefolkning och miljörörelse. Man har tröttnat på löften om att miljöansvar och ursprungsbefolkningens rättigheter ofta får stryka på foten för storskalig utvinning av olja, gas och mineraler. Några aktuella fall från Ecuador och Peru där miljöaktivister och ursprungsfolk har utstått stenhård repression för sina protester har spätt på motståndet.

Men det är helt klart hoppfullt när rätt olikartade rörelser som vid gårdagens demonstration gör gemensam sak med miljörörelsen. För oss svenskar på toppmötet COP20 var tajmingen på demonstrationen inte den bästa när den krockade med klimat- och miljöminister Åsa Romsons anförande inne på toppmötet. Men jag hoppas att budskapet om att tusentals människor igår var på Limas gator och krävde konkret handling av förhandlarna inne på toppmötet har gått fram.

Att rättvisa och ansvarsfull klimatpolitik hänger samman blir allt tydligare även inne på COP20. Även om vissa utvecklingsländer nu ökar sina utsläpp snabbt står de industrialiserade länderna för merparten av de historiska utsläppen. Bindande utsläppsminskningar för Nord, klimatfinansiering med nya och additionella pengar, tekniköverföring och den senaste stridsfrågan om hur de fattiga länderna ska kompenseras för förluster och skador (loss and damages) som en följd av den rika världens utsläpp är de främsta knäckfrågorna.

Åsa Romson ska förstås tydliggöra hur svensk klimatpolitik syftar till att lösa dessa stora utmaningar, men på ett toppmöte handlar det också om att se till att låsningar bryts upp. Här tror jag att Sverige skulle kunna spela en nyckelroll som brobyggare mellan Nord och Syd.

Det vore kanske att hoppas på för mycket att tro att alla dessa stora frågor skulle lösas här i Lima, men Sverige borde i alla fall kunna se till att det tas steg i rätt riktning. Då måste man våga utmana konservativa krafter inom EU och inte bara flyta med strömmen. De sista dagarna blir avgörande. Har klimat- och miljöministern en plan för brobyggande mellan Nord och Syd? Vi får hoppas det.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson på plats i Lima

Hoppfull klimatdemo i Lima

Igår arrangerades en stor klimatdemonstration i Lima. Inspirerande att det var så mycket folk och att de kom från så olika kretsar; kvinnoorganisationer, kyrkor, gruvarbetare, bönder, ursprungsbefolkning och förstås en massa miljörörelser från hela världen. Det gemensamma kravet var rättvis klimatpolitik. Många demonstranter var tydligt kritiska till falska löften som marknadsmekanismer, utsläppskrediter och kapitalismen i sig. ”Ändra systemet inte klimatet”, skanderade många. Synd bara att demonstranterna inte fick tillstånd att demonstrera ändå fram till toppmötet COP20. Nu blev det Lima down-town som fick lära sig att det var tusentals ute och krävde rättvis klimatpolitik. Inte illa det heller.

Demonstrationen var en rätt stor kontrast mot kvällens mottagning på svenska konsulatet i Lima där man hade dekorerat lokalen med logotyper från de stora svenska exportbolagen. Var det inte klimatet som skulle stå i fokus undrade man…

Jag besparar er den bilden och lägger istället nedan upp lite foton från klimatdemon.

klimatdemo_lima_1 klimatdemo_lima_5

klimatdemo_lima_3   klimatdemo_lima_2

klimatdemo_lima_6

 

Stoppar EU, USA och Sverige effektiv tekniköverföring?

Har nu avverkat min första dag på klimattoppmötet COP20 i Lima, Peru. Det finns förstås mycket att säga. Jag håller mig till ett fåtal saker.

Två konkreta textförslag har kommit. Det i sig kan ses som ett framsteg. Texterna ska dels samla upp tidiga beslut och se till att de blir av (om man förenklar grovt), dels blicka framåt mot toppmötet i Paris nästa år det det förhoppningsvis ska antas ett avtal med krav på utsläppsminskningar (vilka länder som ska omfattas, ambitionsnivåer och om det ska vara bindande eller bara frivilligt är just sådana saker som diskuteras för fullt).

Jag har ju skrivit tidigare om behovet av att föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna. Det är ett åtagande som de rika länderna redan har förbundit sig till från tidigare toppmöten. Som jag också skrivit tidigare är en av de känsliga punkterna dagens regim kring immaterialrätt och patent. Många utvecklingsländer anser att i-ländernas stora teknikövertag är orättvist och att det är orimligt att de ska tvingas betala för endast användandet av teknik som är låst i olika former av patent. Det finns stort behov av flexibla lösningar, anser många.

Glädjande nog tas den frågan upp i en av texterna, den s k element-texten (ADP 2-7, ”Elements for a draft negotiating text”, sid 17, 54.3). Man skriver där att immaterialrätt (intellectual property rights, IPRs) kan vara ett hinder för tekniköverföring och att det måste lösas. Man talar också om flera möjligheter att sprida teknik som ligger utanför den traditionella immaterialrättsliga regimen.

Men i texten finns också ett alternativt stycke. Det är kort och gott formulerat så här: ”IPRs are not to be addressed in this agreement.” Formuleringarna finns nedan.
IPR_text

Och det som är riktigt oroväckande är att det är USA och EU som driver på för att patenten och immaterialrätten ska tas bort. Sverige är tyvärr inte någon hjälp för utvecklingsländerna i det här avseendet. Vi följer lojalt det som USA och EU säger att vi ska göra.

Det här är inte OK och jag hoppas verkligen att tekniköverföringen får en bra lösning.

EvoMorales Jag lyssnade förresten på Bolivias president Evo Morales tidigare. Ett långt, inspireranade och mycket ideologiskt tal. Morales pekade helt korrekt på problemen med kortsiktigt profittänk och tron på att marknaden ska lösa klimatproblemet. Han kritiserade de rika länderna för att inte ta sitt ansvar och talade känslosamt om hur fattiga människor här och nu drabbas av våra utsläpp. ”Det handlar om att rädda klimatet och Moder jord – inte vinsterna och kapitalismen”. Det har han helt rätt i.

Morales var förresten den förste land-representanten som fick tala på det s k högnivåsegmentet (då en stor del av hela toppmötet lyssnar), direkt efter FNs generalsekreterare Ban ki-Moon. Ett litet resultat av att det är deras andinska grannland, Peru, som är värdar för COP20 kanske?

Imorgon är det demonstration på Limas gator för att rädda klimatet. Klart man kommer vara med.