COP27 och klimatorättvisan

Jag skriver i Syre om COP27 och klimatorättvisan, något som vår regering dessvärre inte bidrar till lösning på. Läs nedan eller hos Syre.

COP27 och klimatorättvisan
Syre, 2022-11-14

I veckan avslutas klimattoppmötet, Cop27, i Sharm el-Sheik, Egypten. Aldrig blir den orättvisa världsordningen så tydlig som under FN:s klimatförhandlingar. En tredjedel av Pakistan står fortfarande under vatten och Afrikas horn plågas av den värsta torkan på 40 år. De fattiga länderna upprepar därför även på det här toppmötet sitt fullt rimliga krav att de rika industrialiserade staterna ska hjälpa dem ekonomiskt och teknologiskt att avvärja klimatkrisens värsta effekter. Men EU och Sverige säger nej. Inget nytt ekonomiskt klimatstöd till syd.

Får jag påminna om att de afrikanska länderna har släppt ut mindre än tre procent av världens totala växthusgasutsläpp, Pakistan några promille, medan de industrialiserade staterna ansvarar för två tredjedelar av de historiska utsläppen? Trots detta vägrar rika nord ta ansvar för sina utsläpp.

Jag har deltagit på åtta tidigare klimattoppmöten, senast Cop26 i Glasgow, och mötena har utvecklats alltmer till en absurd batalj mellan rika nord och fattiga syd. Varför ska världens fattiga länder tvingas hantera konsekvenserna av den rika världens helt ohållbara samhällen? Den frågan besvaras delvis i det dokument som ligger till grund för hela Cop-förhandlingarna, FN:s klimatkonvention. Klimatkonventionen slår fast att det är de industrialiserade länderna som historiskt sett stått för merparten av utsläppen och att de därför har ett större ansvar i klimatomställningen. Utvecklingsländerna har däremot till och med rätt till utveckling och därmed också – för en begränsad period – växande utsläpp. Därför måste de industrialiserade staterna, enligt klimatkonventionen, gå före och minska sina utsläpp samt föra över pengar och den senaste tekniken till utvecklingsländerna. Klimaträttvisa (climate equity) slås fast som en grundförutsättning för hur klimatfrågan globalt ska kunna lösas.

Principen om klimaträttvisa har blivit än mer aktuell jämfört med 1992 då klimatkonventionen antogs. När Sydafrika, Bangladesh eller Tuvalu lyfter klimaträttvisan brukar nordländernas företrädare ängsligt skruva på sig. Frågan om klimaträttvisa är något som skaver i de rikas samvete.

Sverige skulle kunna agera brobryggare mellan nord och syd, men att hoppas på det i år känns lika sannolikt som att Donald Trump skulle bli feminist. Sveriges nya klimatminister Romina Pourmokhtari (L) reser till Cop27 med en regeringsportfölj som är blytung av klimatsvek. Ingen vid den egyptiska badorten kommer att imponeras av hennes subventioner till fossila drivmedel, neddragningarna av miljöbudgeten, det sänkta biståndet och ett igenbommat miljödepartement. Även om inget industrialiserat land gör tillräckligt är det ändå ovanligt med länder som gör så tydliga försämringar av klimatpolitiken som Pourmokhtari och hennes konservativa regering nu gör.

Nu mer än någonsin får vi sätta vår tilltro till alla modiga klimataktivister som sätter press bakom kraven på klimaträttvisa. Klimaträttvisa är mer aktuellt nu än någonsin och klimatkonventionen är ett ess i rockärmen som kan användas både av sydföreträdare och demonstranter. När världens fattiga länder enas med klimatrörelsen i nord kan det bli den kraftfullaste rörelse världen skådat. Det är kanske inte i Sharm el-Sheik det kommer att hända, men snart därefter ska vi se till att det är rättvis klimatomställning som diskuteras på alla toppmöten. Om och om igen.

Jens Holm

Tumme upp
Går fortfarande att hitta trattkantareller i skogen

Tumme ned
Regeringens Natorkrypande för Erdogan. Ovärdigt Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s