Låt naturen ta över

Jag skriver i Syre. Läs min artikel där eller nedan.

Låt naturen ta över

Syre, 2022-11-27
Det finns knappt en kvadratmeter på vår jord där människan inte lämnat spår. När jag hörde om plastskräp nere i Marianergraven, världens djupaste plats, var det som om en gräns passerades. Skräp där också? Kan vi inte lämna naturen i fred någonstans i alla fall?

Lika mycket som jag kan bli nedslagen av människans kolonisering av planeten kan jag känna tillförsikt av att naturen faktiskt kan återhämta sig. I den sällsamma boken Islands of abandonment reser den skotska författaren Cal Flyn till platser i världen som övergetts av människan. Gamla industriområden, gränsen mellan Nord- och Sydkorea, den delade och öde staden Famagusta på Cypern och Tjernobyl, som några exempel. Gemensamt för alla är att när människan har lämnat har naturen tagit över.

Reaktorhaveriet i Tjernobyl 1986 var förstås en naturkatastrof av episka mått, men vem hade väntat sig att det för människor avhysta området (stort som Blekinge) skulle bli en fristad för vargar, vildhästar, älgar, brunbjörnar, fåglar och hundratals växter? Det är i alla fall fallet. Bara tio år efter kärnkraftskatastrofen hade bestånden av vilda djur minst fördubblats i området. Antalet vargar har sjufaldigats och för första gången på ett sekel har brunbjörnar skymtats inte långt från staden Prypjat i det ödelagda området.

Även längs den 25 mil långa och fyra kilometer breda gränszonen mellan Nord- och sydkorea har naturen tagit över. I det som är ett landskap av skog och våtmarker lever över tusen arter, bland annat asiatisk svartbjörn, olika kattdjur och många andra sällsynta arter. Naturen tog också över längs den ”inre tyska gränsen”, mellan Öst- och Västtyskland. I dag är den tidigare hårt bevakade gränsen fortfarande en viktig korridor för det vilda livet i Östeuropa och till vissa delar konverterad till naturreservat.

Kanske kan man tror att det är frånvaron mänskliga bosättningar som främst får naturen att träda fram, men avveckling av jordbruk är det som erbjuder naturen störst möjligheter till återväxt. Det är mest framträdande i det forna östblocket. Sedan östblockets fall har stora jordbruksarealer ersatts av skog, totalt tio miljoner hektar skog har brett ut sig i Sovjetunionen och andra öststater. En uppskattning gör gällande att återväxten av skog i det forna östblocket har medfört att drygt sju miljarder ton koldioxid har bundits mellan 1992 och 2011. Östblockets kollaps har därmed lite oväntat blivit en av historiens största kolsänkor.

Samtidigt som vi med all rätt oroas över att tropisk skog skövlas kan vi finna tröst i att på det norra halvklotet sker en stark utveckling av skog, även om gammal naturskog fortfarande skövlas. Det gäller inte bara tidigare Sovjetunionen, utan även andra delar av Europa, Nordamerika och Kina. Även här är det jordbruksmark som får växa igen till skog. I EU förväntas jordbruksarealer stort som Italien försvinna fram till 2030. Vi har vant oss med att förfäras över en sådan utveckling, men om åkermarken – som är en monokultur – ersätts med växande skog behöver det inte vara fel. I Spanien har ytan med skog trefaldigats under 1900-talet. Idag kan du träffa på både varg, lodjur och björn i norra Spanien, det gjorde du inte tidigare.

Avindustrialisering, döende landsbygd och jordbruk i träda fyller oss oftast med vemod och sorg, men för naturen kan det vara bra att människan försvinner därifrån. Skog och grönska får breda ut sig. Djuren får en plats att leva på igen.

Att låta naturen ta över brukar gå under namnet rewilding och är en växande rörelse inte minst i Storbritannien. Återförvildning – som vi kan kalla det på svenska – torde vara det snabbaste och billigaste sättet att både binda koldioxid och stärka den biologiska mångfalden.

Jag tittar på grässtrået som bryter sig igenom asfalten. Jag kan inte förklara hur det kan ske, men det är en bild nog så tydlig på att om vi bara ger naturen chansen så kommer den att ta den. Träd kommer att växa till skog. I skogen kommer björnar, rävar, harar, ekorrar, älgar, hökar och örnar att finna sitt hem. Att kol binds och den biologiska mångfalden stärks är en bonus.

Låt naturen ta över. Det enda vi behöver göra är att hålla oss därifrån. Det ger hopp i en tid av krig och klimatkris.

Jens Holm

Tumme upp
Snön även om den kom plötsligt

Tumme ned
Att få corona igen. För tredje gången och efter två vaccinationer.

COP27 och klimatorättvisan

Jag skriver i Syre om COP27 och klimatorättvisan, något som vår regering dessvärre inte bidrar till lösning på. Läs nedan eller hos Syre.

COP27 och klimatorättvisan
Syre, 2022-11-14

I veckan avslutas klimattoppmötet, Cop27, i Sharm el-Sheik, Egypten. Aldrig blir den orättvisa världsordningen så tydlig som under FN:s klimatförhandlingar. En tredjedel av Pakistan står fortfarande under vatten och Afrikas horn plågas av den värsta torkan på 40 år. De fattiga länderna upprepar därför även på det här toppmötet sitt fullt rimliga krav att de rika industrialiserade staterna ska hjälpa dem ekonomiskt och teknologiskt att avvärja klimatkrisens värsta effekter. Men EU och Sverige säger nej. Inget nytt ekonomiskt klimatstöd till syd.

Får jag påminna om att de afrikanska länderna har släppt ut mindre än tre procent av världens totala växthusgasutsläpp, Pakistan några promille, medan de industrialiserade staterna ansvarar för två tredjedelar av de historiska utsläppen? Trots detta vägrar rika nord ta ansvar för sina utsläpp.

Jag har deltagit på åtta tidigare klimattoppmöten, senast Cop26 i Glasgow, och mötena har utvecklats alltmer till en absurd batalj mellan rika nord och fattiga syd. Varför ska världens fattiga länder tvingas hantera konsekvenserna av den rika världens helt ohållbara samhällen? Den frågan besvaras delvis i det dokument som ligger till grund för hela Cop-förhandlingarna, FN:s klimatkonvention. Klimatkonventionen slår fast att det är de industrialiserade länderna som historiskt sett stått för merparten av utsläppen och att de därför har ett större ansvar i klimatomställningen. Utvecklingsländerna har däremot till och med rätt till utveckling och därmed också – för en begränsad period – växande utsläpp. Därför måste de industrialiserade staterna, enligt klimatkonventionen, gå före och minska sina utsläpp samt föra över pengar och den senaste tekniken till utvecklingsländerna. Klimaträttvisa (climate equity) slås fast som en grundförutsättning för hur klimatfrågan globalt ska kunna lösas.

Principen om klimaträttvisa har blivit än mer aktuell jämfört med 1992 då klimatkonventionen antogs. När Sydafrika, Bangladesh eller Tuvalu lyfter klimaträttvisan brukar nordländernas företrädare ängsligt skruva på sig. Frågan om klimaträttvisa är något som skaver i de rikas samvete.

Sverige skulle kunna agera brobryggare mellan nord och syd, men att hoppas på det i år känns lika sannolikt som att Donald Trump skulle bli feminist. Sveriges nya klimatminister Romina Pourmokhtari (L) reser till Cop27 med en regeringsportfölj som är blytung av klimatsvek. Ingen vid den egyptiska badorten kommer att imponeras av hennes subventioner till fossila drivmedel, neddragningarna av miljöbudgeten, det sänkta biståndet och ett igenbommat miljödepartement. Även om inget industrialiserat land gör tillräckligt är det ändå ovanligt med länder som gör så tydliga försämringar av klimatpolitiken som Pourmokhtari och hennes konservativa regering nu gör.

Nu mer än någonsin får vi sätta vår tilltro till alla modiga klimataktivister som sätter press bakom kraven på klimaträttvisa. Klimaträttvisa är mer aktuellt nu än någonsin och klimatkonventionen är ett ess i rockärmen som kan användas både av sydföreträdare och demonstranter. När världens fattiga länder enas med klimatrörelsen i nord kan det bli den kraftfullaste rörelse världen skådat. Det är kanske inte i Sharm el-Sheik det kommer att hända, men snart därefter ska vi se till att det är rättvis klimatomställning som diskuteras på alla toppmöten. Om och om igen.

Jens Holm

Tumme upp
Går fortfarande att hitta trattkantareller i skogen

Tumme ned
Regeringens Natorkrypande för Erdogan. Ovärdigt Sverige.

Nyliberalismens kollaps – och sedan?

Läs min senaste krönika i Syre, där eller nedan.

Nyliberalismens kollaps – och sedan?
Syre, 2022-10-28

När jag var på mina första politiska skoldebatter i mitten av 1990-talet stod nyliberalismen i full blom. Många områden var ännu inte utsatta för marknadstrycket, men var på god väg att bli det. Marknaden beskrevs som logisk och självklar och det offentliga var ett hinder på vägen. ”Det är klart att eleven själv måste kunna få välja skola, inte nån kommunbyråkrat, låt oss göra som Storbritannien och införa konkurrens på järnvägen och varför ska kommunen driva äldreomsorg när privata aktörer kan göra det mycket bättre?”

Så lät det då, men inte nu längre. Marknadens lovsång sjungs inte längre, helt enkelt för att marknadsexperimentet har misslyckats på så många områden. Till och med moderater och liberaler måste tillstå att marknadsskolan inte alltid fungerar som det var tänkt. Storbritannien har tvingats återreglera delar av järnvägssektorn och kanske följer Sverige nu när vi ser hur illa det privatiserade underhållet blev? Och svensk privatiserad äldreomsorg blev en smitthärd under pandemin och de kommuner som kan återtar nu omsorgen till egen regi.

Svensk höger talar alltmer sällan om marknaden som lösningen på alla problem. Nu är det istället staten som högern sätter tilltron till. Oavsett om det är höga elpriser, gängskjutningar eller hotet från Putin skulle inte ens Centerpartiet komma på idén om att privata initiativ ska lösa de problemen. Det är staten som ska ge oss trygghet, inte marknadsmekanismerna. Nyliberalismen är helt enkelt död. Men frågan är vad som kommer istället?

Det här är förstås inget unikt för Sverige. Det är snarare vi som följer andra länder. När Donald Trump vann USA-valet var det inte med marknadsargument utan med att sätta Amerika först. I Storbritannien blev Liz Truss kortvarig som premiärminister, hennes nyliberala program underkändes av både marknaden och allmänna opinionen. Italiens nya regering ska ledas av nyfascisten Giorgia Meloni med ett uttalat konservativt – inte nyliberalt – program.

Svensk höger följer med i den strömmen och förflyttar sig snabbt från nyliberalism till konservatism och nationalism. Vad är värst, nyliberalismen eller nationalismen? Vet ej. Och vi ska förstås inte behöva göra det pest-eller-koleravalet. Välfärdsstaten tillsammans med en rättvis klimatomställning borde fortfarande kunna vara ett tillräckligt enande projekt i Sverige. Problemet är att det var länge sedan någon på allvar försökte presentera ett projekt med de anspråken.

1930-talet var en orolig tid, precis som i dag. Massarbetslöshet och depression rådde. I vissa länder bet sig fascismen fast. I USA lanserades istället Den nya given, ett gigantiskt offentligt investerings- och regleringsprogram för att skapa jobb och framtidstro. I länder som Sverige byggde vi folkhemmet, fascismen hade inte en chans.

Kan vi göra det igen? För trettio år sedan försökte Socialdemokraterna lansera idén om det gröna folkhemmet. Kanske var det för tidigt då. Nu när nyliberalismen har kollapsat och vore det minst sagt apart om nationalismen fick bita sig fast i Sverige. Det borde inte finns något folkligt stöd för en sådan strömning i det som vi brukar kalla för världens modernaste land.
Det gröna folkhemmet förtjänar ett nytt ärligt försök.

Jens Holm

TUMME UPP
Dansk folkeparti kan åka ur folketinget i valet 1 november.

TUMME NED
Sveriges blåbruna regering lägger ned miljödepartementet.

En effektiv och rättvis energisparkampanj

Begränsa öppettider på shoppningcenter istället för badhus och bibliotek. Läs min senaste krönika i Syre eller nedan.

En effektiv och rättvis energisparkampanj
Syre, 2022-10-10
Självklart ska vi ha en nationell energisparkampanj. Att spara på elanvändningen är ett effektivt sätt att både minska utsläppen och beroendet av Putin. Om Europa minskar sin elanvändning med fem procent skulle vi minimera användningen av svindyr fossilgas och elpriserna skulle gå ned till nivån innan elkrisen, enligt forskningsinstitutet Energiforsk. I Sverige använder vi dessutom mer energi per person än snittet i Europa, så det finns en stor potential för oss att minska vår användning utan alltför stora uppoffringar.

Men det är något som inte hänger ihop med uppmaningarna att spara på elen. För samtidigt som vi ska släcka lampor och tvätta på kvällarna sänder den nya blåbruna majoriteten helt andra signaler. Bilister ska kunna köra på precis som vanligt med sänkta drivmedelsskatter och villorna ska inte vara rädda för höga elpriser för det kommer Kristersson och Åkesson att stoppa med ett pristak. Allt detta för att svenska folket inte ska behöva ändra sitt beteende, helt i linje med moderatledarens vallöfte. Dessutom ska it-jättar som Facebook och Amazon kunna fortsätta att driva sina serverhallar med 97-procentig elskatterabatt.

Däremot kan vi vänta oss omfattande pålagor på offentlig verksamhet för att minska energianvändningen. Diskussionen är redan i full gång om vilken slags utomhusbelysning som ska släckas, hur mycket kallare vattnet i badhuset ska bli och vilka bibliotek som ska stängas. Det är helt fel väg att gå, och det borde vi ha lärt oss från pandemin. Att stänga ned offentlig verksamhet är ett enkelt sätt för politiker att visa handlingskraft, det är ju verksamhet som de själva styr över. Men konsekvensen blir att vi alla drabbas, i synnerhet redan utsatta grupper. Nedsläckta städer ökar dessutom riskerna för mer brottslighet och olyckor.

Varför inte lära av Sveriges bragdinsats i energieffektivisering, nämligen hanterandet av oljekrisen i början på 1970-talet? När oljepriserna fyrdubblades 1973 agerade det svenska samhället resolut. Med hjälp av kampanjer riktade mot både hushåll och industri samt mängder av bindande politiska beslut lyckades Sverige halvera oljeförbrukningen.

En ännu större positiv effekt från 1970-talets energisparkampanjer var de minskade utsläppen av växthusgaser. Faktum är att från oljekrisen fram till i början av 1990-talet minskade utsläppen fortare jämfört med i dag. Detta trots att begreppet klimatpolitik inte existerade på 1970- och 1980-talet. Av detta kan vi lära oss att det är verkstad i form av skarpa politiska beslut som räknas, inte välvilliga förhoppningar.

Vi kan göra oss oberoende av Putin, sänka utsläppen av växthusgaser och också minska våra elräkningar. Men då måste vi agera samfällt som land. Sveriges agerande under oljekriserna på 1970-talet är det mest aktuella och bästa exemplet på kraftfullt politiskt agerande för att uppnå ett mål. Det kan vi göra nu igen.

Hatten av för Energimyndigheten som på eget bevåg dragit igång energisparkampanjen. Kampanjen är den första i sitt slag på decennier, såvitt jag vet. Men det räcker inte. Vi behöver ett politiskt agerande från högsta nivå. Att fortsätta att subventionera det fossila är inte rätt väg att gå. Inte heller att låta offentlig sektor ta smällen.

Begränsa öppettider på shoppingcenter istället för badhus och bibliotek, inför både morot och piska för att minska industrins elanvändning, Facebook ska betala vad elen kostar utan rabatter, öka det ekonomiska stödet till allt som minskar samhällets energianvändning och ersätt förslagen om pristak med riktat stöd till dem som drabbas värst.

Så skulle energibesparingen bli effektiv och rättvis.

Jens Holm

Tumme upp
Protesterna i Iran. Faller regimen nu?

Tumme ned
Putins terrorbombningar

Redo för nyval

Ett nyval kan komma snabbare än vi tror. Och då ska vi vara redo. Läs min krönika i Syre eller nedan.

Redo för nyval
Syre, 2022-09-30

Jag talade nyligen för en klass internationella studenter vid Uppsala universitet om svensk klimatpolitik. Nej, Sverige har inte utmärkt sig som ett föredöme. Vi släpper ut som om vi hade fyra planeter och vårt skogsbruk är ensidigt fokuserat på kalhyggen. Så blir man inget föredöme, berättade jag. Budskapet blev inte bättre när jag svarade på frågan om hur det blir nu med den nya regeringen. Nu blir det ännu värre!

Tyvärr kommer naturen offras på den nya blåbruna regeringens altare. Anslagen till naturvård kommer att skäras ned, klimatambitioner sänkas, ingen ny skog kommer att skyddas, fossila drivmedel blir fortsatt subventionerade och Sverige kommer skämma ut sig på den internationella arenan. Lägg där till ett snöpt public service, nationalistisk kulturpolitik, nedskärningar i välfärdssystemet och försämrad integration och vi har inget annat än en krigsförklaring mot allt progressivt i vårt land. Hög tid för stenhårt motstånd mot varenda försämring.

Egentligen är jag inte förvånad över att SD kunde bli näst största parti. Kanske borde vi vara lättade över att de inte blev det största. För vad händer om de andra ledande partierna hela tiden bekräftar ett annat partis världsbild? Gängskjutningarna: massinvandringen. Arbetslösheten: massinvandringen. Hot och våld mot kvinnor: massinvandringen. Även Socialdemokraterna har bidragit till legitimeringen av SD i ett försök att vinna tillbaka röster. Minns Andersson om somalitowns och Ygeman om begränsningar för utrikesfödda i vissa områden.

Resultatet blev att socioekonomiska klyftor, arbetslöshet och segregation blev irrelevanta faktorer för att förklara samhällsproblem. Miljö- och klimatfrågan hamnade helt i bakvattnet. Allt handlade istället om svenskar mot utrikesfödda. Med ett sådant upplägg har den konservativa sidan allt att vinna.

Jag tror precis som Rikard Warlenius i Dagens Arena (20/9) att den breda vänstern (där S förstås borde ingå och kanske till och med C) måste enas om ett samhällsbygge som inger hopp, och det skulle kunna vara en grön ny giv. Den nya given var president Franklin D Roosevelts sätt att hantera 1930-talets depression i USA. Vi skulle på samma sätt gå fram med stora offentliga investeringar med syfte att skapa tusentals nya jobb och snabbt vända klimat- och naturkrisen; en grön ny giv.

Partierna till vänster och mitten behöver inte vara eniga om något annat än att vår tids utmaningar handlar om massarbetslöshet, ekonomiska klyftor och klimatkris och att detta går att lösa med ett aktivt politiskt agerande. Kanske tappar vi Centerpartiet på den resan, det är upp till dem. Men ju fler det är som talar om vårt samhälles verkliga utmaningar och lösningar, desto bättre blir våra möjligheter att bryta dagens kryptofascistiska politiska diskurs.

Och det är hög tid att samla motståndet mot den nya högerkonservativa majoriteten. Det kommer att bli svårare ekonomiska tider. Då kommer det bli svårt för Kristersson att både sänka bensinskatten och subventionera villaägarnas elräkningar utan att försämra i välfärden. Från SD kommer skandalerna fortsätta att hoppa fram, som popcorn ur en kastrull. Liberalerna har lovat att hålla dem stången. Det är upplagt för interna konvulsioner. Hur många kriser kan en ny regering rida ut? Vi kan ha ett nyval fortare än Kristersson hinner säga den vuxne i rummet.

Då ska vi vara redo.

Jens Holm

Valet och kulturskymningen

Jag skriver i Syre. Läs min artikel där eller nedan.

Valet och kulturskymningen
Syre, 2022-09-17

Jag hoppas att valet 2022 kan gå till historien som ett bottennapp efter vilket allt blev bättre. Förutom en del regionala och lokala framgångar finns det nämligen inte mycket att hurra för.
Värst är förstås att vi nu ser ut att få en regering som styrs av SD, från baksätet eller till och med direkt med SD-ministrar. Att det kommer att bli en politik som ytterligare ökar klyftor och ställer olika grupper mot varandra klargjordes redan i valrörelsen. Klimatkrisen ska lösas med önskedrömmar om ny kärnkraft. Skogen kommer i än högre hastighet kunna förvandlas till virkesåkrar tack vare den heliga äganderätten. Det lilla strimma av internationell solidaritet som funnits kvar i form av stöd till utvecklingsländer kommer att strypas när biståndet ska finansiera skattesänkningar och fortsatta skatteavdrag för välbeställd svensk medelklass.

Allt det är djupt oroväckande och måste mötas av hårdast tänkbara motstånd. Men det som kan slå ned som en veritabel bomb är när SD får förverkliga sin reaktionära kulturpolitik. Kulturpolitik … låter det inte 1970-tal? När stod kulturen senast i fokus i en valrörelse? Det var tyvärr länge sedan och nu kan vi få skörda draksådden av att en mängd obskyra förslag inte har granskats kritiskt. Vad kommer hända med public service? Hur hårt ska innehållet granskas? Privatiseras SVT1 eller SVT2? Vilka böcker ska få finnas på våra bibliotek, och hur går det med utbudet på våra museer? Kommer läroplanen ändras så att den fostrar kommande generationer till äkta svenskar?

Det här är frågor som helt flugit under radarn i valrörelsen. Men nu är detta en realitet, för tro inte att SD inte kommer att utnyttja sin roll som det största partiet i den blåbruna koalitionen. Manar vi inte till motstånd kan just kulturskymningen bli det mest konkreta och skrämmande resultatet av en SD-styrd regering.

Jag tror inte Ulf Kristersson (M) rår på Jimmie Åkesson (SD). Ett uttryck lyder: ”Den som försöker rida på en tiger hamnar till slut i dess mage”. Som ett större parti med en tydlig agenda blir det snarare SD som äter upp M än tvärtom. Och kanske kommer Kristersson trivas rätt bra där i Åkessons mage. Sedan 2018 har Moderaterna inte gjort annat än kopiera SD:s politik och därmed legitimerat den.

Det är för övrigt inte bara M som har legitimerat SD, även Socialdemokraterna har gjort det med sitt tal om EU:s stramaste invandringspolitik och överlag hårdare straff. Men för varje gång S eller M lagt fram ett förslag på området har SD kunnat ta det ännu längre. På så vis har politiken vulgariserats och förråats.

Vad lär vi oss av detta? Att triangulering är livsfarligt. Att försöka bedriva politik på en nationalistisk planhalva är dömt att misslyckas, originalet kommer alltid framstå som mer trovärdigt. Rasism och högerextremism måste mötas med konkreta reformer om ett bättre samhälle. När dystopierna målas upp måste alltid visionen om något bättre ljuda högre och tydligare.

Det här valresultatet var skräp. Nu organiserar vi oss och bygger motstånd mot de brunblå. Kanske får vi också lite hjälp på vägen av att regeringsbildningen inte blir enkel. Ett extraval ska inte uteslutas. Då ska vi vara redo.

Jens Holm

TUMME UPP
Ser ut att bli maktskifte både i Stockholms stad och regionen.

TUMME NED
De alltför långa köerna till vallokalerna. Valsedelshanteringen måste organiseras bättre eller utföras elektroniskt.

Högerns dunkla förkärlek för byråkrati

Läs min senaste krönika i Syre, där eller nedan.

Högerns dunkla förkärlek för byråkrati
Syre, 2022-09-04

Det är något som inte hänger ihop när högerföreträdare resonerar kring offentlig förvaltning. Minska byråkratin och bort med myndigheter, brukar det låta. Men i nästa andetag får vi höra: fler och hårdare kontroller. Det senare är standardsvaret vid alla så kallade marknadsmisslyckanden (som ju är rätt många).
Istället för att helt ta bort vinster från välfärden vill högerpartier att skolföretagen ska granskas noggrannare. Missförhållanden på privata äldreboenden ska enligt Moderaterna stävjas med en helt ny myndighet som ska granska boenden och kunna stänga ned dem helt.

Som jag berättat tidigare har Sverige Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll. Trafikverkets roll är endast att bedriva upphandlingar om vilket företag som ska utföra underhållet. Trafikverkets föregångare, Banverket, gjorde underhållet självt varför merparten av de anställda var ute på fältet och monterade upp kontaktledningar, reparerade växlar, rensade ogräs och bytte ut rostiga muttrar och skruvar. Nu är det tvärt om. Ett helt nytt skrå av tjänstemän som formulerar offentliga upphandlingar och andra som granskar anbud har uppstått.

Någon kännedom om hur det verkligen ser ut bland statens tusentals kilometer av räls, växlar, broar och tunnlar har Trafikverket inte längre. Däremot har myndigheten gott om jurister som kan lusläsa kontrakt och förhandla i domstol. Upphandlingarna överklagas nämligen ofta av de förlorande parterna. Ett tydligt exempel på det filosofen Jonna Bornemark kallar förpappring.

Som om det inte räckte har infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) nyligen utsett inte mindre än två myndigheter till att kontrollera Trafikverkets upphandlingar av infrastruktur, bland annat järnvägsunderhållet.

Hängde ni med? En myndighet lägger först ut verksamheten på entreprenad, när det inte går så bra rekryteras två myndigheter till för att kontrollera utlokaliserandet. Nej, det blev inte någon fungerande marknad, men jobb till nya byråkrater fick vi i alla fall.

Det ser egentligen lika illa ut inom hela offentliga sektorn. Lärarna lägger allt mer tid på att mäta och granska istället för att undervisa våra barn, i vården räknar man pinnar, kommunala organisationer leker köp och sälj och när polisen hittar 30 cannabisplantor gör man 30 (!) separata anmälningar istället för en. Det ser ju bättre ut i statistiken.

Nu håller misstaget på att upprepas igen. Transportsektorn behöver till stor del elektrifieras och för att uppnå detta behöver laddinfrastrukturen byggas ut. Men istället för att Trafikverket bygger ut kluster av laddplatser på ett systematiskt sätt vid – låt säga – var femte mil längs det statliga vägnätet sprätter staten nu ut miljarder med kronor till företag som vill sätta upp laddstolpar.

Marknadsdriven utbyggnad, kallar regeringen det. Systematik? Standardisering? Glöm det. Var och en sätter upp som den vill och alla verkar vilja ha sitt eget betalningssystem. Kanske är det viktigare att låsa in bilisten i en härva av appar, laddbrickor och lösenord än att det ska vara lätt att ladda i hela landet?

Och jag lovar – snart kräver Liberalerna att det inrättas en myndighet för att kontrollera laddplatserna.

Nej, kära högerpartier. Minska byråkratin på allvar och slopa marknadsfundamentalismen inom transporter och allmän samhällsservice.

Jens Holm

Tumme upp
V, MP och C som vägrade låta sig köpas för pengar i Uppdrag granskning.

Tumme ned
S, M, SD, KD och L som ville kringgå lagen för pengar i Uppdrag granskning.

Låt alla kunna röra sig fritt

Läs min senaste krönika i Syre eller nedan.

Låt alla kunna röra sig fritt
Syre, 2022-08-21

I Sverige är vi stolta över att välfärden finansieras gemensamt via skattsedeln. Om det inte hade varit fallet hade ett benbrott på sjukhuset kostat tusentals kronor och barnens utbildning en mindre förmögenhet. Det ska inte vara en klassfråga att få adekvat vård eller en bra utbildning. Gott så.
Men att förflytta sig har däremot blivit en klassfråga. Det har varit mycket väsen kring höjda drivmedelspriser, men faktum är att är det någonstans vi behöver ett veritabelt uppror är det kring kollektivtrafiken. De senaste 20 åren har kostnaden för att resa kollektivt ökad med 127 procent. Det är fyra gånger så mycket som den allmänna prisökningen och långt mycket mer än kostnaden för att resa med egen bil. Faktum är att när jag bad Riksdagens utredningstjänst att jämföra olika kostnadsökningar kunde de inte hitta någon vara eller tjänst vars pris ökat lika mycket som just att resa kollektivt.

Ska du ta tuben från Gamla stan till Medborgarplatsen i Stockholm kostar det nu 39 kronor ett månadskort närmare en tusenlapp. Samtidigt förväntar vi oss att folk reser kollektivt när de ska till arbete eller de flesta fritidssysselsättningarna. Kanske är rätten till utbildning och sjukvård snäppet viktigare än allas rätt till bra kommunikationer, men bara snäppet. Kan du inte ta dig fram är du snart isolerad från samhället. Dessutom är rätten att fritt förflytta sig fastslagen i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Trots detta har politiker i Sverige låtit det bli dyrare och dyrare att ta bussen och tunnelbanan. Så behöver det inte vara. Tidigare i år besökte jag den nordfranska staden Dunkirk. Där är det sedan 2018 helt och hållet avgiftsfritt att resa kollektivt. Det kollektiva resandet har sedan dess mer än fördubblats och en stor del av de nya resenärerna är tidigare bilister. Reformen finansieras bland annat med en något höjd regional bolagsskatt. Idag vallfärdar europeiska politiker till Dunkirk för att inspireras av nolltaxan. Grannkommunen Calais har nu också avgiftsbefriat kollektivtrafiken och i den större närliggande staden Lille förs likande diskussioner. I hela Tyskland är kollektivtrafiken i praktiken avgiftsbefriad nu under sommaren i och med den s k 9-eurosbiljetten.

Men i Sverige är det snarast en principfråga att kollektivtrafiken ska kosta pengar. Och krångligt ska det dessutom vara. I Stockholm har moderater och miljöpartister tillsammans fördyrat och försvårat för alla som vill göra en klimatgärning och ta bussen. Ingen får kliva på där bak och för att komma ned i t-banan måste du först riskera att halshuggen av stenhårda spärrar.

Ja, ända tills i sommar. För sedan skolavslutningen får 170 000 barn och unga i Stockholm resa helt gratis i kollektivtrafiken. Att ta bussen till badstranden är inte längre en klassfråga. Barnen kan stolt visa upp sina gröna SL-kort och sedan resa hur mycket de vill. Succén är uppenbar.

Men frågan är varför det ska vara gratis att resa kollektivt bara ett par veckor innan valet? Och varför bara för barn och unga? Att fritt kunna ta sig till arbete och fritidssysselsättningar kan finansieras solidariskt på samma sätt som skolan och sjukvården. Kollektivtrafiken kan dessutom få en extra peng från trängselskatter, p-avgifter och bränsleskatter.

Så kan vi se till att kollektivtrafiken på allvar lever upp till deklarationen om de mänskliga rättigheterna så att alla fritt kan förflytta sig?

Jens Holm

Tumme upp
Regn på ingång.

Tumme ned
Sommarens tågstrul – går att lösa med bättre planering av järnvägsunderhållet.

Alla har rätt till naturen

Möt den svenska arbetslösheten med en massiv satsning på naturvård. Läs min senaste krönika hos Syre eller nedan.

Alla har rätt till naturen
Syre, 2022-08-05

Några representanter för en länsstyrelse var oroade över att det var så många besökare i de svenska fjällen. Man hade till och med helt och hållet stängt av några platser för besök. Det där har vi hört ett antal gånger nu. För mycket folk i fjällen. För mycket folk i Stockholms skärgård. Ja, för mycket folk i princip i vartenda naturreservat och nationalpark i vårt land.

Det stämmer visserligen att antalet besökare i svensk natur har ökat kraftigt. Detta skedde särskilt under pandemin, då vi inte hade så många andra möjligheter att semestra. Hemester blev helt och hållet etablerat och stormköket blev årets julklapp 2020.

Men är det här ett problem? Det är väl fantastiskt att svenskarna upptäcker sin egen natur och turistar på hemmaplan. Säkerligen är det en och annan flygresa som ersätts med tågresa till en svensk fjälltopp eller färja ut till en kobbe i Östersjön. En hel del tyskar och holländare har dessutom nu också upptäckt den svenska naturen. Det är lika gott det.

Därför är det tröttsamt med klagoropen över att det är för mycket folk i naturen. Självklart blir det trångt då många kommer samtidigt, liksom att slitaget på naturen kan bli något större. Men det går att hantera. Vi får helt enkelt se till att de som är nykomlingar får lära sig vett och etikett för skog och mark. Vi får också se till att vandringslederna förstärks och att det skyltas bättre, att det finns sopstationer för skräpet och gott om rastplatser. Är det fullt på fjällstationer och vandrarhem? Bygg fler, så att alla får plats.

Att göra som länsstyrelsen i Jämtland och stänga av områden är att stänga ute människor. Så ska vi inte ha det. Vår natur ska vara öppen för fler än skogsmullar och proffsvandrare. Jag tror att det är särskilt viktigt om vi vill skydda vår natur från fortsatt exploatering. Då behöver vi vara många som har en relation till skogen, bergen och vattendragen.

Med pandemin fick vi gräva där vi stod. Det blev besöksrekord på fjällstationer och i nationalparker. Låt oss fortsätta på det sättet. Våra skogar, fjäll, sjöar och havskuster är tillräckligt stora för att ge plats åt alla.

Det har varit mycket tal om en grön ny giv. Inspirationen kommer från USA:s mellankrigspresident Franklin D Roosevelt som mötte depression och arbetslöshet med massiva offentliga investeringar. Något av det finaste, men också bortglömt, med den nya given var satsningen på amerikansk naturvård. Med satsningen Civilian conservation corps fick totalt sett tre miljoner unga män jobb som naturvårdare. De skapade vandringsleder, anlade rastplatser, byggde dass och sopstationer. Många av USA:s stora nationalparker grundades just under den nya givens naturvårdsprogram.

Precis så borde vi också göra. Möt den svenska arbetslösheten med en massiv satsning på naturvård. Vi kan skapa tusentals nya gröna jobb för att skydda, men också varsamt tillgängliggöra vår natur. Att anlägga rastplatser och badplatser, att skylta och bygga vindskydd – det är viktiga jobb som kan sysselsätta tusentals av dagens arbetslösa.

Nya gröna jobb i svensk natur – vilka partier ställer sig bakom det?

Jens Holm

Tumme upp
Englands EM-guld. Så välförtjänt.

Tumme ned
Putins krig. Sluta nu!

Gör det lätt att ta tåget i Europa

Läs min senaste krönika i Syre nedan eller hos Syre.

Gör det lätt att ta tåget i Europa
Syre, 2022-07-20

Så kom vi fram till den spanska medelhavsstaden Sitges till slut. Tågresan Stockholm–Hamburg–Mannheim–Paris–Carcassonne–Barcelona–Sitges gick i stort sätt klanderfritt för mig och min familj. Övernattningarna i Mannheim och medeltidsstaden Carcassonne blev oväntat fina upplevelser som vi aldrig skulle fått om vi tagit flyget. Att slippa det dåliga samvetet för flygutsläppen kommer som en bonus.
 
Men det är inte lätt att boka en tågluff för en familj genom Europa mitt i sommaren. Köpa själva Interrailkortet är det lättaste, det gör du enkelt på nätet. Men en resa i juli innebär i princip fulla tåg, och då vill man vara säker på att få en sittplats, särskilt om man som vi reser med barn. Därför är en bra bokningssida ett måste. Det är där man vill kunna laborera med olika rutter och enkelt se tillgången på sitt- respektive sovplatser. I dagsläget finns en uppsjö av olika bokningssajter. ETC Tåg är det senaste pigga alternativet. Eurail, som ansvarar för interrailkorten, är en annan, liksom Rome2rio och Trainplanet. Men den bästa är tveklöst tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bahn.
 
Men oavsett vilken plattform du väljer kommer den vara otillräcklig. Via Deutsche Bahn är det svårt att boka tåg i Frankrike och Spanien, via Eurail kommer du inte hitta alla tillgängliga platser och det gäller de andra platserna också. Bokade sittplatser från Spanien skickas endast med post, och det tar ett par veckor. Allt detta krångel är oerhört frustrerande och försvårar för alla som vill resa klimatsmart med tåget. Den som vill ta flyget däremot går in på Flygresor.se eller Mrjet och hittar alla tillgängliga flyg med ett knapptryck.
 
När jag åkte på min första tågluff, det var i tvåan i gymnasiet, var det lättare. Då stegade jag in på tågstationen i Sundsvall som lade upp hela min rutt. Jag kunde dessutom ta nattåg hela vägen till Paris.
 
Jag gick i gymnasiet för drygt trettio år sedan. Hur kommer det sig att det blivit svårare att resa med tåg i Europa? Jo, EU har krävt avreglering av all järnväg i Europa och tågbolagen ska i första hand konkurrera, inte samarbeta, med varandra. Massor med tåglinjer har lagts ned på grund av bristande lönsamhet, liksom de flesta nattågen. I dag tar ingen ansvar för helheten och konkurrenstänket gör det europeiska järnvägssystemet dysfunktionellt.
 
Det är svårt att återreglera hela järnvägssystemet, och kanske är det inte heller nödvändigt överallt. Men om det är något EU borde sätta högst upp på dagordningen så är det att se till att vi får ett centralt europeiskt bokningssystem där alla tågbolag måste tanka in sina tidtabeller och priser. Som resenär ska du kunna köpa dina biljetter från ETT ställe och få de tillhörande rättigheterna (t ex kunna ta nästföljande tåg i händelse av försening).
 
Det här är ett av de få områden där jag vill ha verklig EU-centralisering. EU borde vara den neutrala parten där du bokar dina tågbiljetter utomlands och där alla tidtabeller och priser ska finnas med. Den som inte samarbetar få se sig hänvisad till någon museijärnvägslinje eller får sluta köra tåg helt och hållet. Jag har tagit upp frågan med både infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och EU-kommissionens svenske representant och båda var välvilligt inställda.
 
Men välvilja är en sak. Ska det europeiska bokningssystemet bli verklighet måste EU:s konkurrensregler utmanas. Tågbolagen måste åläggas att samarbeta. Viktiga data om tider och priser måste lämnas vidare. Jag tror det är där skon klämmer. Alla vet vad som behövs, men att få det att hända sitter långt inne. Dessutom behöver vi ett nät av nattåg genom Europa och då måste återigen EU:s konkurrensregler utmanas. SJ får ju nu köra upphandlade nattåg endast till Hamburg, men inte hela vägen till Bryssel som det var tänkt på grund av EU:s marknadsfundamentalism.
 
Gör det lätt att ta tåget i Europa – jag tycker det låter som en valslogan. Eller hur?

Om några dagar tar vi tåget hem igen. Då genom Basel, Schweiz, där man ska kunna flyta på en badring på floden Rhen genom hela stan. Samma flod som rinner genom Mannheim där vi stannade på nedvägen. Sedan blir det fortsatt luff norrut.

Jens Holm

Tumme upp
Körkort för vattenskotrar. En seger för badare, fåglar och fiskar.

Tumme ned
Extremvärmen i Sydeuropa. Det går inte längre att ducka för klimatkrisen.