Artikel i Bicycling 6/2014. Läs den nedan.
Cyklingens tid är nu – om vi vill
Bicycling 6/2014
Jag antar att jag inte är den förste att undra hur det kommer sig att invånarna i Köpenhamn tar cykeln till jobbet och skolan ungefär fyra gånger så ofta som de som bor i Stockholm. Det kan väl inte enbart bero på att Köpenhamn ligger lite längre söderut och antagligen har något bättre klimat än sin svenska huvudstadsmotsvarighet?
Som politiker fick jag en del av svaret när jag öppnade Trafikverkets ”Nationell plan för transportsystemet 2014-2025”. Trafikverket är den statliga myndighet som har ”långsiktig planering av transportsystemet” som sin huvuduppgift. Hur står sig cyklingen i transportsystemet, kan man undra? I planen finns uppskattningsvis 200 namngivna infrastrukturprojekt upptagna på de sju sidorna i första bilagan. Projekten får fram till 2025 dela på 522 miljarder kronor i infrastruktursatsningar. Hur många av projekten går till cykelinfrastruktur? 200? 20? Nej. Ta bort en nolla till. Endast 2 st. Och av de 522 miljarderna är det blott några hundra miljoner kronor som är avsatta till dessa två cykelinvesteringar.
Cykling är helt enkelt inte en del av den grundläggande infrastrukturen i Sverige. I andra länder, som Danmark, har man länge arbetat mycket mer målmedvetet för att underlätta för människor att cykla. Men när vår expertmyndighet på området i Sverige lägger fram sitt förslag till de framtida infrastruktursatsningarna spelar cykling en helt obetydlig roll.
Cykling borde förstås ses ett självklart kommunikationsmedel i Sverige. Betänk också de enorma miljö- och hälsovinsterna vi får om fler kan cykla istället för att köra bil. Detta är ingen utopi. De flesta bilresorna i Sverige är korta resor med endast en person i bilen. Med ett antal underlättande åtgärder: nya och trygga cykelbanor, bra skyltning, cykelparkeringar och bättre vägröjning (bort med glas och annat vasst som river upp våra däck), så skulle tröskeln förstås bli lägre för den som väljer mellan bilen och cykeln.
Kanske håller det på att hända något även i Sverige. Jag cyklar varje morgon från Enskede, södra Stockholm till riksdagen. Min helt ovetenskapliga iakttagelse är att otroligt många fler cyklar nu jämfört med för, låt säga, tio år sedan. Ibland ligger vi cyklister på ett långt led på Skanstullsbron, vidare upp för Götgatan. På vår vänstra sida en lång kö av nästan helt stillastående bilar. Vi cyklister rullar istället på rätt så bra.
Så kanske håller vi på att bli lite mer som Köpenhamn och Danmark. Jag hoppas verkligen det. Men då måste vi politiker göra vad vi kan för att underlätta det hälsosamma, miljövänliga och kostnadseffektiva transportmedlet cykling. Och här finns det massvis att göra. Allt från att se till att bättre cykling blir en bärande del av de framtida infrastrukturinvesteringarna till bra skyltning och vägröjning.
Det är inte så ofta vi politiker är överens. Men kanske kan ökad cykling just bli en sådan. Från vänster till höger vill vi väl alla att utsläppen ska minska, folk ska må bättre och att vi ska komma fram i tid?
Cyklingens tid är nu – om vi vill.
Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot