Sveriges bästa klimatpolitik

Låt mig få presentera vår helt nya motion för att ställa om Sverige. Vi kallar den kort och gott Klimatkrisen. Inget parti har en så omfattande och heltäckande politik för att ställa om Sverige, och i viss mån också Europa och resten av världen.

Ett axplock ur innehållet:
Nollutsläpp till senast 2035 (obs! nytt klimatmål), ställ om transportsektorn, klimatinvesteringsbank, reformera EU ETS, Lex Preem, minskad köttkonsumtion, hållbar och rättvis handelspolitik, nytt additionellt klimatbistånd, cirkulärt samhälle, hållbara pensioner, 100 % förnybart, skydda skogen, koldioxidransonering, klimatanspassning, fossilreklamförbud, högre ambitioner inför COP26.

Läs den hos riksdagen eller här:

Klimatpolitiken inför COP26

Jag kräver en debatt med miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) om klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Läs min interpellation nedan. Debatten ska äga rum i riksdagen inom två veckor. Jag återkommer när jag har en tid.

Klimatpolitiken inför COP26
Interpellation från Jens Holm (V) till Per Bolund (MP), 2021-10-01

I början av november äger klimattoppmötet COP26 rum i Glasgow, Storbritannien. På mötet förväntas parterna visa hur de lever upp till sina åtaganden från Paristoppmötet. Det har tydligt framgått att de åtaganden som hittills gjorts är långt från tillräckliga för att Sverige och andra parter ska undvika en okontrollerad och farlig klimatförändring. Hela världen kommer att följa COP26. Det är viktigt att Sverige tar på sig en ledarroll i klimatomställningen.

Det bästa sättet att säkerställa ett bra utfall på COP26 är att enskilda medlemsländer går före och skärper sina inhemska klimatambitioner samt hjälper de länder som här och nu drabbas av våra utsläpp. Vänsterpartiet vill därför att Sverige och EU höjer sina ambitioner.

Dessvärre är det klimatbidrag (NDC) som Sverige lämnat in till UNFCCC exakt samma som EU:s klimatbidrag. Vänsterpartiet har länge krävt att Sverige ska ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s otillräckliga. Det handlar både om att visa upp hur vi gör mer på hemmaplan för att minska våra utsläpp, men också hur vi solidariskt hjälper andra länder. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, ny och additionell klimatfinansiering, kapacitetsbyggande, konkreta åtgärder för klimatanpassning samt ett stärkt jämställdhets-, rättvise- och ungdomsperspektiv skulle kunna vara några av de frågor som Sverige skulle kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Gällande klimatfinansieringen måste de industrialiserade länderna göra detta med nya och additionella klimatmedel, utöver ländernas biståndsbudgetar. Vi ser inte att det tydligt framgår i EU:s/Sveriges NDC. Överföringen av ny teknik och kunnande till utvecklingsländerna skulle kunna underlättas med en reform av patent och immaterialrättslig lagstiftning. En sådan reform har dessvärre motarbetats av Sverige.

Vänsterpartiet är också oroade för hur den s k Artikel 6 i Parisavtalet kommer att tillämpas. Med Artikel 6 förväntas nya marknader för utsläppskrediter byggas upp istället för att fokus ska ligga på att alla länder måste ta ansvar för att minska sina egna utsläpp. Nya klimatkreditmarknader borde ha spelat ut sin roll när så gott som alla världens länder står bakom Parisavtalet och har egna klimatåtaganden. Här måste Sverige verka för en så stram tillämpning av artikel 6 som möjligt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga klimat- och miljöminister Per Bolund (MP):

På vilket sätt kommer ministern verka för att Sverige går i bräschen för höjda klimatambitioner vid klimattoppmötet, COP26?

Avser ministern verka för att Sveriges och EU:s klimatfinansiering görs med nya och additionella medel, d v s att pengar inte tas från den ordinarie biståndsbudgeten?

Avser klimat- och miljöministern att verka för att lagar och bestämmelser kring patent och immaterialrätt reformeras för att underlätta tekniköverföring?

Avser ministern verka för att Sverige ska presentera ett eget klimatbidrag, NDC, till COP26 som går utöver och kompletterar EU:s bidrag?

………………………………………

Jens Holm (V)

Riksdagen öppnad 2021/2022

Nu har riksmötet (alltså riksdagens arbetsår) öppnat och det parlamentariska arbetsåret 2021/2022 är påbörjat. Det kommer att bli ett intensivt år på miljöområdet. Några viktiga saker att hålla koll på.

  1. Statsbudgeten. Presenteras på måndag och klubbas under hösten. Kommer den att hålla tillräckliga satsningar på skydd av värdefull natur/skog och klimatinvesteringar? Vi kan inte acceptera försämringar av strandskydd och skydd av skog.
  2. Klimattoppmötet COP26 i Glasgow i november kommer bli helt avgörande för det internationella klimatarbetet. Sverige måste stå på de mest utsattas sida och hjälpa utvecklingsländer med tekniköverföring och klimatbistånd. Kommer toppmötet öppna för nya kryphål i form av utsläppskrediter genom diskussionerna i den s k Art 6. Sverige måste motsätta sig detta.
  3. En ny infrastrukturplan med investeringar på 800 miljarder kronor för det kommande decenniet kommer troligen att presenteras under våren 2022. Planen måste vara inom ramen för våra miljö- och klimatmål. Stora motorvägar måste uteslutas och investeringarna i järnväg, cykel och överlag hållbara infrastrukturlösningar måste öka.
  4. På EU-nivå kommer en mängd viktiga frågor att avgöras, såsom inledandet av återhämtningen efter pandemin, renoveringen av ETS, taxonomin för hållbara investeringar och krav på ökat skydd av skogen.
  5. 2022 kommer förstås präglas mycket av valet i september. Valrörelsen i både Norge och Tyskland visar att klimatfrågan kan segla upp till en av valets huvudfrågor. Vi kommer att se till att det blir fallet även här. De partier som sedan inte kan svara på hur Sverige snabbt ska kunna ställa om mot ett samhälle helt och hållet inom naturens ramar kommer vara rökta. Det är inte mer än rätt.

Jag ser fram emot att ta mig an dessa och många andra viktiga utmaningar.

Höj tempot i klimatarbetet med en grön ny giv

Jag skriver på DN-debatt idag. Läs där eller nedan.

Höj tempot i klimatarbetet med en grön ny giv
DN-debatt, 2021-08-20
Jag instämmer med forskarna Mikael Karlsson och Björn Kjellström om behovet av en nationell utsläppsbudget och nya klimatpolitiska styrmedel. Vi i Vänsterpartiet är beredda att samtala med alla som vill ta klimatpolitiken framåt om nya skarpare mål och nya politiska åtgärder. Vi behöver göra det, för att det är mycket bråttom. Även denna sommar har präglats av skogsbränder, kollapsande tundra och värmerekord både i Nordamerika och Europa. Delar av Gävle står i skrivande stund under vatten. Efter IPCC-rapporten råder det inte heller något som helst tvivel om att det är människan som skapat klimatkrisen och att vi inte har många år på oss att vända utvecklingen. Vilka andra partier är beredda att lösa denna akuta situation?

Karlsson och Kjellström lyfter med rätta upp behovet av investeringar för att ta oss ur klimatkrisen. De nödvändiga investeringarna i förnybar energi, elnät, järnvägar, cykelinfrastruktur, bredband, laddstolpar, klimatupprustning av bostäder och lokaler och anpassningen till extremväder kommer att kosta ett antal hundratals miljarder kronor. Det här är pengar som staten tillsammans med privat kapital måste mobilisera. Det är fullt möjligt att göra detta, men det är bråttom.

Vänsterpartiet vill inrätta en statlig klimatinvesteringsbank med ett grundkapital på 100 miljarder kronor. Klimatbanken kommer sedan att kunna mobilisera ytterligare resurser för att finansiera omställningen. Mer kapital kan också mobiliseras med ändrade placeringsregler för våra AP-fonder och ett nytt flexiblare finansiellt ramverk. Pandemin har visat att de senaste decenniernas åtstramningspolitik inte fungerar som krishantering. Nu är vi snart ur pandemin, men klimatkrisen kommer vi leva med länge till, då måste vi ha en ekonomisk politik som kan mobilisera de resurser som behövs.

Som Karlsson och Kjellström också konstaterar handlar omställningen inte bara om att göra mer, vi måste också göra mindre. Genom att undvika regeringens planerade motorvägar, exempelvis Tvärförbindelse Södertörn som DN rapporterat om, skulle vi spara både pengar och undvika stora utsläpp. Vi behöver förbjuda försäljning av nya bensin- och dieselbilar så fort som möjligt, helst till 2025, därefter måste fossila drivmedel stoppas. Vi behöver också begränsa flygandet, som innan pandemin var vår enskilt snabbast växande utsläppskälla. Nedläggning av flyglinjer, slopade flygsubventioner och en höjd och differentierad flygskatt skulle snabbt för en positiv klimateffekt. Att urholka vår viktigaste miljölagstiftning, Miljöbalken, för att Cementa, landets näst största utsläppare, ska kunna bedriva verksamheten vidare i strid med miljödomen är fel väg att gå. Vi behöver snarare en skärpt miljöbalk så att all ny näringsverksamhet måste prövas utifrån våra klimatmål, en Lex Preem.

Dagens värld är minst sagt orolig. Förutom klimatkrisen hotas många skogar och ekosystem av ekologiska kollapser, talibanerna har tagit över Afghanistan och världen är fortfarande djupt plågad av coronapandemin. Men en kris är också en möjlighet. En stor del av världens stora reformer har härrört ur kriser med Franklin D. Roosevelts nya giv på 1930-talet som det mest framstående exemplet. Nu då svensk ekonomi ska återstartas efter pandemin har regeringen en gyllene möjlighet att gå fram med en politik som både skapar nya jobb, välfärd och snabbt minskar våra utsläpp; en grön ny giv.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Sluta dutta – klimatet kräver stora reformer

Jag skriver i Aftonbladet idag. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Sluta dutta – klimatet kräver stora reformer
2021-08-18, Aftonbladet

När jag skriver det här står Gävle Arena under vatten och flera skolor har fått stängas. Klimatkrisen är helt uppenbart mitt ibland oss.

De många viktiga inläggen från forskare under Aftonbladets vinjett Nödläge vittnar också om att vi befinner oss i ett akut nödläge för klimatet. Efter IPCC-rapporten råder det inte heller något som helst tvivel om att det är människan som skapat klimatkrisen och att vi inte har många år på oss att vända utvecklingen.

Det som saknas i debatten om klimatet är en väg framåt som bygger på att det är samhällets ansvar att ta kontroll över utvecklingen, och att fokusera på de nödvändiga reformerna. Att ropa högst om klimatet och förklara vems fel det är, kommer inte att lösa problemen. Inte heller marknadskrafter och individuell konsumtion.

Winston Churchills ”låt aldrig en kris gå till spillo” borde vara regeringens mantra nu då den svenska och hela världsekonomin ska återstarta. Coronapandemin visar att det som tidigare var politiskt otänkbart nu har blivit det nödvändiga.

Coronaviruset kommer vi övervinna tack vare vaccinering och stora samhälleliga insatser. Nu behöver vi kavla upp för klimatkrisen!

Det här behöver vi göra politiskt:

  • Uppdatera snarast det klimatpolitiska ramverket med ambitiösare klimatmål och stäm av dem med årliga utsläppsbudgetar.
  • Stöd industrins klimatomställning med piska och morot. Staten behöver snabbt ta fram 100 procent förnybar energi och bygga ut hållbara järnvägstransporter både längs norrlandskusten och i södra Sverige. Men industrin måste också vara beredd att avveckla verksamheter som strider mot våra klimatmål.
  • Försäljning av nya bensin- och dieselbilar bör förbjudas från 2025 och regeringen ska inte urholka miljöbalken för att tillmötesgå Cementa, Sveriges näst största utsläppare. All ny verksamhet måste prövas mot våra klimatmål med en ny Lex Preem.
  • Kollektivtrafiken måste få stöd till att återstarta. Våra städer kan i stort klara sig utan massbilism om bara kollektivtrafiken byggs ut och gång och cykling underlättas. Här kan vi inspireras av Paris plan för 15-minutersstaden där all relevant samhällsservice ska finnas inom en radie av 15 minuters gång- eller cykelfärd.
  • Sluta subventionera ökat flygande och kanalisera alla pengar till kollektivtrafiken, inte minst järnvägen. En stor del av inrikesflyget kan ersättas med digitala möten och utbyggd järnvägstrafik.
  • Välkomna det snabbt växande intresset för skog och natur. En helt ny sektor med hållbar grön turism kan understödjas. Verka för ett hållbarare skogsbruk med större biologisk mångfald och utan kalhyggen, det binder mer koldioxid, stärker naturens motståndskraft mot bränder och stormar och stödjer trenden mot hållbar naturturism.

Just nu ser vi hur ett gammalt ekonomiskt paradigm krackelerar. Nyliberalismen – med avregleringar, privatiseringar, ökade klyftor och en minimal statsmakt – stod inte pall under en pandemi, och än mindre nu när klimatkrisen på allvar ska hanteras. Vi behöver en ny ekonomi som hushållar med våra naturresurser, omfördelar mellan grupper, pressar ned lyxkonsumtion och värdesätter långsiktighet och  hållbara investeringar. Därför är klimatomställningen så mycket mer än en miljöfråga. Att rädda oss från klimatkrisen och bygga ett rättvisare samhälle inom naturens ramar är vår tids nya månlandning eller folkhemsbygge.

Sluta med det ängsliga duttandet. De stora reformernas tid är här.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson och författare till boken Pandemin som möjlighet (Sjösala förlag, 2021) 

Perfekt läge att bryta klimatkrisen

Jag skriver i ETC idag om hur vi förenar minskade utsläpp med ökad rättvisa. Läs där eller nedan.

Nu har vi ett perfekt läge att bryta klimatkrisen
ETC, 2021-08-13

Klimatpanelens rapport visar med brutal tydlighet hur världen är på väg mot en klimatkatastrof. Aldrig under de senaste tre miljoner åren har det funnits så mycket koldioxid i atmosfären som idag. Jordens uppvärmning går snabbare än någonsin. Det finns ett tydligt samband mellan extremväder och våra utsläpp.

Vi har nu ett fåtal år på oss att vända utvecklingen.

IPCC:s rapport har oss politiker som målgrupp med ”summary for policymakers” som en tydlig sammanfattning över det akuta läget. Det är hög tid att den tas på största allvar. Våra klimatmål måste skärpas och alla Sveriges politik-områden måste nu bidra till att målen uppnås.

Det är inte acceptabelt att ena dagen ha ett ambitiöst mål om utsläppsminskningar för transportsektorn för att den nästa dag subventionera flygindustrin och bygga nya motorvägar. Det är inte heller trovärdigt att i FN och EU fatta beslut om att fasa ut fossilsubventioner för att sedan fortsätta att subventionera vår egen industri, miljöskadligt fiske och ohållbara transporter. Men just så agerar Stefan Löfvens (S) och Per Bolunds (MP) regering.

S/MP-regeringen har också misslyckats att förena minskade utsläpp med ökad rättvisa, trots att det är en uttalad ambition i både klimatkonventionen och Paris-avtalet. Världens industrialiserade stater har stått för en oproportionerligt stor del av utsläppen, men att det är världens fattiga som drabbas här och nu av våra utsläpp. Men även inom världens länder ser vi ett tydligt samband mellan mycket pengar och stora utsläpp. Den rikaste tiondelen i världen står för nästan hälften av världens utsläpp. I Sverige släpper den rikaste tiondelen ut fyra gånger mer än den fattigaste. Låginkomsttagarna i Sverige har dessutom minskat sina utsläpp de senaste decennierna, medan de rikaste inte gjort det. De rikaste är alltså utsläppsvärstingar som fortsätter precis som förut och motverkar våra klimatmål.

IPCC vänder sig direkt till världens regeringar, parlament, politiska partier och oss politiker. Nu är det dags att agera. Nu när vår ekonomi ska återstartas efter -pandemin är tajmingen dessutom optimal för ett omställningsprogram som förenar minskade utsläpp med ökad rättvisa:

  1. En mer omfördelande ekonomisk politik, där rika bidrar mer till det gemensamma. Det ökar inte bara rättvisan utan minskar också utsläppen eftersom gemensam konsumtion (tänk mer resurser till skolan och vården) har lägre utsläpp än privat per satsad krona.
  2. Ställ om industrin och energi-produktionen mot 100 procent förnybart. Låt en statlig grön investeringsbank kanalisera de miljarder som behövs.
  3. Sluta att subventionera flygindustrin och lägg ned flygplatser och flyglinjer. De kan ersättas med tåg och fler digitala möten. Inför en progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.
  4. Sätt stopp för byggandet av nya motorvägar – investera i järnvägen och kollektivtrafiken. Subventioner till privatbilism avskaffas till exempel med ett förändrat reseavdrag och höjd skatt på bilar med höga utsläpp.
  5. Stoppa försäljning av nya bensin- och dieselbilar. Efter det kan också ett förbud mot fossila drivmedel införas, som Per Bolund föreslagit.
  6. Investera i växtbaserad mat i offentlig sektor – det minskar både utsläppen och ger särskilt våra barn och unga bättre mat i skolan och förskolan.
  7. Skrota ROT-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.
  8. Reglera konsumtionen med förbud, förlängda garantitider och produktkrav på återvinning/återanvändning.
  9. Gå fram med ett ambitiöst program för forskning, utbildning och omskolning. Industrier och verksamheter kommer att behöva läggas ned i Sverige, men nya verksamheter kommer att starta. Därför måste vi se till att ingen lämnas utanför. Alla som förlorar ett jobb ska kunna erbjudas ett nytt.
  10. Stöd fattiga länder som idag drabbas av våra utsläpp. Gör det med ett nytt klimatbistånd, en rättvis handelspolitik och slopad patent på miljöteknik så att den så billigt som möjligt kan spridas till utvecklingsländer.

Vi människor har skapat klimatkrisen, och vi måste lösa detta tillsammans. Men vi människor påverkar planeten olika. Därför måste minskade utsläpp förenas med politik för ökad rättvisa. Då blir klimatpolitiken både mer effektiv och växer i förtroende. Coronakrisen visar att allt egentligen är möjligt att göra på kort tid. Frågan är om S/MP-regeringen har viljan och kraften att agera?

JENS HOLM (V)
KLIMATPOLITISK TALESPERSON OCH FÖRFATTARE TILL BOKEN ”PANDEMIN SOM MÖJLIGHET” (SJÖSALA FÖRLAG, 2021).

Varför har S/MP-regeringen straffat järnvägen, det klimatvänligaste trafikslaget?

Jag svarar idag Miljöpartiets Jakop Dalunde på DN-debatt. Läs mitt svar där eller nedan.

Varför har S/MP-regeringen straffat järnvägen, det klimatvänligaste trafikslaget?
DN-debatt 2021-07-01

Jag välkomnar Jakop Dalundes, EU-parlamentariker (MP), förslag för att underlätta för fler tågresor i Europa. Klimatkrisen är akut och vi måste snabbt flytta över både person- och godstransporter från flyg och väg till järnvägen. Dessutom har intresset för att resa med tåg både i Sverige och i resten av Europa ökat kraftigt. Men flera av de förslag Dalunde lyfter har vilat helt på hans egen S/MP-regering att verkställa. Och där är jag förvånad över att så lite har hänt.
Dalunde tar upp det bakvända i att tågbolagen måste betala höga banavgifter för varje kilometer de kör på järnvägen. Sedan 2009 har både borgerliga och socialdemokratiskt ledda regeringar höjt banavgifterna för järnvägen med nästan 300 procent. Några motsvarande avgifter för långtradartransporterna på väg finns inte. Den kompensation för banavgifterna som regeringen nyligen beslutat om är välkommen. Men det är en tillfällig pandemiåtgärd och löser inte det långsiktiga problemet med att den klimatsmarta järnvägen straffas medan smutsigare transportslag gynnas. Detta är emot all rim och reson. Varför har S/MP-regeringen straffat järnvägen, det klimatvänligaste trafikslaget?

Dalunde tar också upp vikten av att bygga ut järnvägsinfrastrukturen och att hitta adekvat finansiering för detta. Det vore mycket välkommet med ökade EU-medel för att bygga ut järnvägen i Sverige, men ytterst är det S/MP-regeringen som har anslagit alldeles för lite pengar för utbyggnaden. Det gäller såväl de nya höghastighetsbanorna som redan påbörjade projekt som Norrbotniabanan och dubbelspåret längs Norrlandskusten. Med regeringens finansiering kommer dessa projekt att bli kraftigt försenade om de ens blir av. Regeringen borde lånefinansiera byggnationen av höghastighetsbanorna. Det skulle frigöra medel till andra viktiga järnvägsinvesteringar och skynda på byggprocesserna. Jakop Dalunde behöver inte gå till Bryssel för att lösa den frågan.

Regeringens hantering av järnvägen under pandemin är också under all kritik. Alla transportslag har drabbats hårt under pandemin. Flygresandet har gått ned med 80 procent, resandet med tåg 65. Trots detta är det flyget som har fått den absoluta merparten av regeringens pandemistöd. Den 17 mars 2020 beviljade regeringen sitt första coronastöd, 5 miljarder kronor till flygbolagen varav 1,5 miljarder till SAS. Sedan dess har flygbranschen beviljats coronastöd i flera omgången på totalt 16 miljarder kronor. Motsvarande stöd till järnvägsbranschen uppgår till ungefär 2 miljarder kronor (jag räknar här med de sänkta banavgifterna, ökade anslag till järnvägsunderhåll och extra pengar till så kallad miljökompensation för godstransporter). Varför har regeringen beviljat flyget nästan åtta gånger mer i coronastöd än tåget?

Det är välkommet med järnvägspolitik på EU-nivå, men S/MP-regeringen borde också ha tagit tag i problemen på hemmaplan. Att fortsätta gynna ökat flygande på järnvägens bekostnad borde inte anstå en regering med höga klimatambitioner.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och ordförande i riksdagens trafikutskott

Utsläpp och ojämlikhet

Jag har tillsammans med mina kollegor Elin Segerlind (V) och Tony Haddou (V) debatterat ojämlikhet och utsläpp med klimatminister Isabella Lövin (MP). Det är inte rimligt att den rikaste tiondelen i Sverige släpper ut fyra gånger mer än den fattigaste. Vi behöver en jämlikhetsdimension i klimatomställningen!

Klimatåtgärder är i sig ofta omfördelande, men det görs för lite på andra politikområden för att minska superutsläpparnas utsläpp. Ni kan se vår debatt på riksdagens Webbtv och min interpellation här.

Jämlikhet är viktigt i klimatpolitiken av följande skäl:

  1. Rättvisan
    Det är helt enkelt orättvist att ett fåtal ska få konsumera upp flertalets utrymme för utsläpp. Alla måste bidra till omställningen, och de som släpper ut mest måste göra mest.
  2. Effektiviteten
    Vi människor är flockdjur. Om grannen åker på en weekendresa till London vill du också göra det. Därför måste de rikastes livsstil tyglas så att de inte fungerar som inspiratör för flertalet.
  3. Utsläppen
    De rikaste tio procenten släpper ut 17 ton per person. Det är stora utsläpp. Vi vet att om världens rikaste tiondel minskade sina utsläpp ned till EU-snittet skulle det innebära en total minskning av världens utsläpp med 33 procent. Det är stora utsläpp det handlar om.
  4. Den globala rättvisan
    Det är också orimligt att rika länder har en mycket större klimatpåverkan än fattiga länder i världen. Den industrialiserade delen av världen måste gå före i klimatomställningen.
  5. Världssamfundet
    I klimatkonventionen och Parisavtalet är världens länder överens om att klimatomställning måste baseras på principen om rättvisa, man talar om ”equity”. Man talar också om historiska utsläpp, som avser de utsläpp som den rika i-världen historiskt har bidragit med och därmed minskar utvecklingsmöjligheten för de fattigare länderna. Vi måste agera utifrån de principer vi är överens om.

Regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna

Vi skriver på DNdebatt idag. Läs vårt inlägg där eller nedan.

S/MP-regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna
Dagens Nyheter, 2020-12-09

Oxfams och Swedish Environment Institutes rapport om svensk klimatojämlikhet är mycket efterlängtad och välkommen. Att den rikaste procenten i Sverige släpper ut mer än tio gånger mer per person än den fattigaste tiondelen är ett tydligt exempel på ojämlikheten. Och det är rent utsagt provocerande att när merparten av svenskarna har minskat sina utsläpp så har den rikaste delen av svenskarna fortsatt att öka utsläppen. Vi kan inte stillatigande låta en liten klick klimatvärstingar fortsätta som om ingenting har hänt och öka sina utsläpp i kraft av en helt och hållet ohållbar livsstil.

Vi har länge efterfrågat ett rättviseperspektiv i miljö- och klimatpolitiken. Inte så att klimatpolitiken i sig skapar orättvisor. Tvärt om, i dag är det de med sämst ekonomiska förutsättningar som drabbas värst av utsläpp och föroreningar. Därför har de grupperna också mest att vinna på en klimatomställning.

Dessvärre ser vi sällan, eller aldrig, en ambition från S/MP-regeringen att synliggöra och åtgärda de klimatorättvisor som finns. FN:s klimatsamarbete ska baseras på principen om rättvisa (equity). Det kan tolkas som att de med störst klimatpåverkan också ska ta det största ansvaret för minskade utsläpp. Lite förvånande för vissa, men det är inte den politik den socialdemokratiskt ledda regeringen driver. För ett år sedan presenterade regeringen sin klimathandlingsplan för den här mandatperiodens klimatarbete. Det var en plan som främst aviserade nya utredningar och helt utan ambition att stärka jämlikheten.
Det är hög tid att komma till rätta med klimatojämlikheten. Politiken måste i större utsträckning utkräva ansvar för de med störst klimatpåverkan. Det här kan inte bara vara klimatpolitikens ansvar, utan det behövs samtidigt en radikal omläggning av skattepolitiken Under de tre senaste decennierna har klyftorna ökat i Sverige, som ett resultat av en medveten politik.

De klyftorna ser vi nu också i vår miljöpåverkan. Omställning till ett hållbart samhälle måste därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. Därför är det nödvändigt med ett reformerat skattesystem i syfte att öka jämlikheten genom omfördelning och skapa förutsättningar för att lyckas med den gröna omställningen.

När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Den övergripande uppgiften måste därför vara att verka för en ekonomisk politik som utjämnar klyftor mellan rika och fattiga. Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Den politiken skulle kunna utvecklas mer. Till exempel genom:

● En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

● En justering av bonus malus med en högre skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp.

● Fasa ut rot-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

Det är hög tid att synliggöra vår tids klimathjältar. Det är inte direktören i sin Tesla och klimatkompenserade Londonresor. Klimatföredömet är snarare förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern.

Tony Haddou (V), riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Elin Segerlind (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

De rikas utsläpp – dags att agera

Vilken viktig rapport! Oxfam och SEI har idag släppt rapporten Svensk klimatojämlikhet (presenterad på DN-debatt idag). Jag har tidigare kommenterat deras viktiga granskningar av utsläppsorättvisor i värden, som att världens rikaste tiondel står för nästan lika stora utsläpp som hälften av hela världens befolkning.

Nu har de satt svenskarnas utsläpp under luppen och relaterar detta till våra inkomster. Slutsatsen är det som vi länge sagt i Vänsterpartiet. Ju större plånbok, desto mer utsläpp. Den rikaste procenten släpper ut hela 43 ton CO2/pers/år. Den rikaste tiondelen i Sverige släpper ut 17 ton/person/år, vilket är fyra gånger så mycket som den fattigaste tiondelen (fyra ton/person/år). Ska vi uppfylla Parisavtalet måste den rikaste tiondelen minska sina utsläpp med 87 procent de kommande tio åren.

Intressant är också att den fattigaste tiondelen i Sverige faktiskt har minskat sina utsläpp med 16 procent sedan 1990, medan de rikaste inte har minskat sina utsläpp. Sverige som land har minskat våra utsläpp med nästan 30 procent sedan 1990. De rikaste är alltså utsläppsvärstingar som fortsätter precis som förut och motverkar våra klimatmål.

Varför pratar vi så lite om detta? Om vilka som släpper ut och vilka som faktiskt lever som vi ska, med minskade utsläpp?

Klimathjälten är förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern. Eller studenten som bor i kollektivet, som cyklar och äter vegetariskt.

Inte direktören som kör Tesla och klimatkompenserar för flygresan till London.

Det finns så mycket vi skulle kunna göra politiskt för att förändra detta.

För det första behöver vi en mer omfördelande ekonomisk politik, där rika bidrar mer till det gemensamma.

Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Här går det att extrapolera politiken ytterligare. Tex med:

1. En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

2. Höjd skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp – intäkterna till kollektivtrafiken.

3. Skatt på livsmedel med höga utsläpp – intäkterna till offentlig växtbaserad mat.

4. Skrota ROT-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

5. Förbud mot en mängd onödiga lyxprodukter som bara ökar utsläppen här hemma men också i de länder där de produceras.