Verktyg finns men politiska beslut saknas

Lite oväntat kan tyckas att två professorer på Handelshögskolan i Stockholm skriver på DN-debatt om behovet av minskad konsumtion för klimatets skull. Men de har helt rätt, professorerna Lin Lerpold och Örjan Sjöberg. Dessvärre landade Miljömålsberedningen inte i någon målsättning för de konsumtionsbaserade utsläppen. Men regeringen kan lägga fram ett sådant förslag. Jag skriver om det på DN-debatt i min replik. Läs där eller nedan.

Verktyg finns men politiska beslut saknas
DNdebatt, 2016-10-10
Lin Lerpold och Örjan Sjöberg, professorer på Handelshögskolan i Stockholm, lyfter upp något centralt när de kritiserar regeringen för att inte våga utmana dogmen om en ständigt ökande konsumtion. Trots att alla vi vet det helt uppenbara; att leva som vi gör i Sverige eller andra industrialiserade stater är helt ohållbart i ett globalt perspektiv. Skulle alla världsmedborgare leva som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till. Vi brukar vara stolta över att våra utsläpp i Sverige har minskat successivt, men vad är det värt när utsläppen i andra länder som direkt en följd av vår konsumtion växer lavinartat?

Det handlar om alla prylar vi konsumerar som är tillverkade i andra länder. Det kan också handla om utsläppen från utrikesflyget eller från vår konsumtion av kött och andra animaliska livsmedel som var och en står för nästan lika stor klimatpåverkan som våra 4,5 miljoner personbilar. Men idag syns inte dessa utsläpp och konkreta styrmedel saknas.

När sju av riksdagens åtta partier i den s k Miljömålsberedningen förhandlade om en klimatlag och långsiktiga klimatmål för Sverige var ett av förslagen, både från undertecknad och flera av beredningens sakkunniga, att det skulle införas mål och styrmedel även för de konsumtionsrelaterade utsläppen. För det tyckte vi att vi hade goda argument. Vår expertmyndighet på miljöområdet, Naturvårdsverket, har identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I utvärderingen av de svenska miljökvalitetsmålen skriver Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”, Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar också vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Vi står alltså inte utan verktyg, det är de politiska besluten som saknas.

Men istället för att ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen landade Miljömålsberedningen i ett konstaterande att det står regeringen fritt att föreslå mål och åtgärder för dessa utsläpp. Bollen är alltså tillbaka i regeringens knä. I början av nästa år har regeringen lovat att en proposition baserat på Miljömålsberedningens förslag. Det vore ett ypperligt tillfälle att också ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen genom att lägga fram ett kompletterande mål och förslag på åtgärder för dessa.

Det skulle vara att ta det s k generationsmålet på allvar; att lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Att våga tala om minskad materiell konsumtion till förmån för annan hållbarare borde vara en del i en sådan politisk målsättning.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson och ledamot av Miljömålsberedningen

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget

Jag skriver i Altinget om EUs otillräckliga förslag till s k bördefördelning/ansvarsfördelning för minskade utsläpp till 2030. Läs där eller nedan.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget
EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man titta på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EUs medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

 

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den s k icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

 

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal s k flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5,6 och 7). Länder ska ex vis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EUs handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

 

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp som kommissionen föreslår är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen att den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen. Kommissionens s k flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (t ex både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är OK att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar ex vis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

 

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till. Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln. Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill? Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna? I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller t o m öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten. Det är bra att Kristina Yngves parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

  • EUs totala klimatåtagande måste skärpas till minst – 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
  • Täpp till kryphålen. Det ska inte vara OK att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
  • Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
  • Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

Jens Holm (V), klimattalesperson och riksdagsledamot

Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.

 

 

Flyget, utsläppen, ICAO

Idag inleds internationella flygfartsorganets, ICAO, årsmötet. Man ska bland annat komma överens om hur flygets utsläpp ska begränsas. På bordet finns ett dåligt förslag om uppköp av krediter istället för verkliga utsläppsminskningar. Kommer Sverige verka för utsläppsminskningar på riktigt? Se min skriftliga fråga nedan till klimatminister Isabella Lövin.

Fråga 2016/17:43 Flygets utsläpp och förhandlingarna i ICAO
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Utsläppen från den internationella flygsektorn är troligen de snabbast växande utsläppen i världen räknat per sektor. Sedan 1990 har de ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt, och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Dessvärre har vi inga konkreta styrmedel för att minska dessa utsläpp.

Det var en besvikelse att Parisavtalet inte landade i något minskningsåtagande för det internationella flyget. I stället hänvisas det till det internationella luftfartsorganet ICAO. ICAO:s årsmöte inleds den 27 september i Montréal, Kanada. Där hoppas man kunna komma överens om åtgärder för att minska utsläppen från flyget. Men enligt medieuppgifter (bland annat Sveriges Radios Klotet) handlar huvudförslaget inte konkret om att minska utsläppen utan i stället om att kompensera de växande utsläppen med åtgärder i andra länder genom uppköp av krediter (på engelska offsetting). Risken är överhängande att det inte blir några konkreta minskningsmål eller skarpa åtgärder för att minska utsläppen från flygsektorn.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet följande:

Kommer Sverige att stödja ett förslag i ICAO som är baserat på uppköp av utsläppskrediter i stället för konkreta reduktionsmål och verkliga minskningsåtgärder?

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

Klimatstrategin – ambitioner ska höjas, inte sänkas

Idag presenterar sex av sju partier i Miljömålsberedningen delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi är inte med på artikeln. Även om vi som parti står bakom de båda strategierna kommer vi lägga en reservation mot klimatstrategin när det på onsdag är dags för överlämnande till miljöminister Karolina Skog.

Jag vill börja med att understryka vikten av att hitta långsiktiga överenskommelser för klimatpolitiken. Därför stod vi i Vänsterpartiet bakom Miljömålsberedningens första betänkande som innehöll nettnollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken. Det var mycket i det betänkandet som inte var perfekt, men vi tyckte att det var viktigt med en bred uppslutning i en så viktigt fråga som klimatet.

Uppdraget för det betänkande som nu ska presenteras har varit att ta fram en strategi för att nå klimatmålet 2045 samt att ta fram en luftvårdsstrategi. Vi står bakom luftvårdsstrategin utan reservationer.

Gällande klimatstrategin har vår utgångspunkt hela tiden varit att det måste vara ett dokument som tar politiken framåt på klimatområdet. Och det finns mycket i strategin som är jättebra och utvecklar klimatpolitiken. Nu ska ”alla politikområden integrera klimataspekten”, står det ex vis i betänkandet. Vi pekar också på kollektivtrafikens avgörande roll, och vill ha ökade satsningar, liksom vikten av att Sverige ska driva på EU för skarpare klimatambitioner. I strategin konstateras också att utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bl a genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Ja, det finns mycket mer att lyfta upp från de dryga 700 sidorna som strategierna består av. Men resten av detaljerna kommer jag återkomma till då betänkandet är publicerat nu på onsdag.

Men det är djupt otillfredsställande att beredningens majoritet nu föreslår sänkta ambitioner för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog i sitt betänkande för tre år sedan att utsläppen från vägtransporterna skulle minska med 80 procent till 2030 samt att det fanns en teknisk potential att minska med 90 procent. I beredningen har det funnits en bred uppslutning kring det målet (även om vi i V ville gå länge och nå fossilfrihet för transportsektorn till 2030). Ja såvitt jag förstått det var det endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till det målet. Och tillslut blev det så att det var det partiet som fick som det ville och FFF-målsättningen frångicks. Den som ville minst fick sätta målet. Det håller inte.

Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra s k flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. När Sverige åtar sig att göra en utsläppsminskning borde det helt och hållet göras på hemmaplan.

Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren. Man har länge talat om att hitta internationella lösningar för att minska flygets utsläpp, främst inom ICAO och EU. Men förhandlingarna går sakta och precis som konstaterades av Klimatberedningen redan 2008 behövs åtgärder även på hemmaplan. Att i det här läget inte rekommendera målsättningar och åtgärder för flygsektorn är ett underbetyg för beredningen.

Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta de som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Och det är inte ett sätt att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det länder som tar klimatpolitiken framåt. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet.

Jag kommenterar klimatstrategin idag i DN och i SvD.

Ny kärnkraft är inte lösningen

S-MP-regeringen har idag slutit en energiöverenskommelse med M, C och KD. Vi i Vänsterpartiet valde att inte ställa oss bakom överenskommelsen. Jag instämmer i att det är viktigt med långsiktiga spelregler för energiproduktionen, men det man nu har kommit överens om är helt baserad på den tidigare borgerliga energiöverenskommelsen och öppnar upp för ny kärnkraft.

Mina kommentarer av överenskommelsen:

  • Mål om 100 procent förnybar elproduktion till 2040 är bra, även om ett tidigare datum hade varit ännu bättre och fullt realistiskt. Men målet överskuggas helt av det faktum att ny kärnkraft ska få byggas.
  • Enligt överenskommelsen ska tio nya kärnkraftsreaktorer få byggas i Sverige. Det är mycket olyckligt. Varför inte istället en gång för alla sätta stopp för byggnation av nya dyra och farliga reaktorer? Det här skapar också stor osäkerhet inför målet om 100 procent förnybart. Här hör jag redan att det finns olika tolkningar av parterna bakom kompromissen. MP vill tolka det som att kärnkraft är uteslutet år 2040, medan Moderaterna säger att det inte alls är det. Statsminister Stefan Löfven sade idag på Studio ett att det inte gick att utesluta kärnkraft efter 2040.
  • Och om man läser direkt i kompromissen måste man konstatera att det tyvärr är Lövfen och Moderaterna som är närmare sanningen. Där står det nämligen: ”Målet år 2040 är 100% förnybar elproduktion. Detta är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut.” (mina understrykningar).Det står alltså direkt i förnybarhetsmålsättningen att kärnkraften inte får stoppas.
  • Det är visserligen korrekt att det i dagsläget inte finns någon som vill bygga ny kärnkraft i Sverige utan subventioner, men med den här överenskommelsen öppnas nya möjligheter. Nu finns en bred politisk överenskommelse för nya reaktorer och de ekonomiska villkoren förbättras med avskaffad effektskatt. Vad händer om några år om elpriserna går upp och bolagen helt plötsligt vill investera i kärnkraft? Då har vi inga som helst möjligheter att stoppa detta. Och vi ser redan nu att det väcks krav på att ny kärnkraft ska byggas.
  • Den s k effektskatten på kärnkraftsel ska avskaffas. Det innebär nästan fem miljarder i förlorade intäkter för staten och ett steg från principen om att kärnkraften ska bära sina egna kostnader. Jag vill understryka att det här är en budgetfråga och det är inget som förankrats med oss i Vänsterpartiet.
  • Apropå skatter ska också vattenkraftens s k fastighetsskatt sänkas kraftigt (fr 2,8 till 0,5 procent). Det innebär en sänkning från dagens ungefär sex miljarder kronor ned till en bit över en miljard. Dessa två skattesänkningar, effektskatten och vattenkraftskatten ska finansieras ”genom en höjning av energiskatten. Elintensiv industri ska undantas”, som det står i överenskommelsen (s 6). Det innebär i klara ordalag att det är hushållen och småföretagen som ska bekosta skattesänkningar på närmare tio miljarder kronor. De stora industrierna däremot går fria. Det är en mycket orättvis politik.
  • Stycket om forskning (s 6) utesluter inte forskning i kärnkraft. Om man nu inte ska subventionera kärnkraft borde man också tydligt ha sagt att forskningsresurserna helt och hållet ska gå till det förnybara.
  • Det är bra att det s k elcertifikatssystemet för förnybar energi ska förlängas och utökas med 18 TWh till 2030. Men ändringarna görs inte förrän fr o m 2020. Innan 2020 ska ”ingen ytterligare ambitionshöjning göras” som det står i överenskommelsen (s 4). Det är mycket olyckligt eftersom förändringar och ambitionshöjningar behövs nu. Och 18TWh ända till 2030 är inte särskilt mycket med tanke på att vår totala energiproduktion ligger på ungefär 140-150 TWh och vindkraften producerar idag 17 TWh. En höjning förstås, men inte vad som krävs om vi ska uppnå 100 procent förnybart till 2040.
  • Det är också glädjande att man är överens om att höja skadeståndsansvaret för kärnkraftsindustrin till drygt 10 miljarder kronor (1200 miljoner euro) i händelse av en kärnkraftsolycka. Men den summan är långt i från vad som kommer att behövas om en reaktor havererar. I Tyskland har man ex vis ett dubbelt så högt belopp som det som nu föreslås, något som S, V, MP lyfte upp i en gemensam reservation då beslutet togs. Så, återigen ser vi att det är S och MP som går med på den borgerliga politiken, inte tvärt om.
  • Det är glädjande att man är överens om energieffektivisering (även om jag saknar konkreta mål) och ett program för detta inom industrin, s k PFE. Det tidigare PFE-programmet avskaffades av den förra borgerliga regeringen, så det är bra att de borgerliga har fått ändra sig på åtminstone den punkten.

Ikväll diskuterar jag detta på Aktuellt i Svt. Titta gärna kl 21.00.

 

Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol

Skriver idag på Svt debatt om att fasa ut Vattenfalls brunkol. Läs där eller nedan.
Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol
Svt debatt, 2016-05-24
”Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet”, skriver Jens Holm (V).

Idag samlas riksdagspartierna till debatt i om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vi är nog relativt överens om att inköpen av kolkraftverken liksom det senare köpet av Nuon i Nederländerna var gigantiska felinvesteringar. Men oavsett historien är det här nu innehav som vi ansvarar för och måste hanteras.

Regeringspartierna hävdar att de inte kan stoppa Vattenfalls affär av miljöskäl. Det är fel. Vattenfalls nuvarande ägardirektiv ska både affärsmässighet och miljömässigt hållbar energiproduktion vara vägledande för verksamheten. Det är en medvetet vid instruktion till företaget. Riksrevisionen har i sina granskningar av den statliga styrningen av Vattenfall konstaterat att regeringen kan och borde styra bolaget mer kraftfullt än idag. Och regeringen kan, som ensamägare av bolaget, när som helst precisera bolagets inriktning. Ett antal tunga forskare på områdena bolagsstyrning och associationsrätt har de senaste veckorna gjort liknande bedömningar.

S och MP:s hållning blir ännu mer märklig om man beaktar att partierna så sent som oktober 2014 just gav bolaget tydliga miljödirektiv då man kom överens om att Vattenfall inte skulle få öppna nya gruvor för brunkol. Hur kommer det sig att regeringspartierna för mindre än två år sedan kunde ställa tydliga miljökrav på bolaget, medan man idag total avsvär sig ansvaret? Jag kan inte dra annan slutsats än att Socialdemokraterna och Miljöpartiet internt är oense och istället stoppar huvudet i sanden.

Vattenfalls ordförande Lars G Nordström konstaterade häromveckan att det är regeringen som har hela ansvaret för affären: ”Regeringen äger bolaget Om den inte vill sälja kan den säga det.” (DI 10/5) Regeringen har alltså ansvaret och borde ta det. Men näringsminister Mikael Damberg påstår att även om brunkolet successivt skulle avvecklas skulle det inte göra någon nytta; utsläppen är ju en del av EU:s utsläppshandelssystem. Men det håller inte heller.

Jag var själv med och förhandlade om utsläppshandelssystemet, EUETS, under min tid i EU-parlamentet. Den som tror att ett så stort borttagande av utsläpp som nedläggning av fyra av Europas största utsläppskällor i handelssystemet inte skulle ha någon betydelse har helt enkelt fel. Handelssystemet är konstruerat av politiker, inte av robotar.

Det finns möjligheter att rigga om systemet utifrån förändringar i verkligheten. Så har nyligen också skett när EU:s ministerråd beslutade att tillfälligt plocka bort 900 miljoner ton koldioxid från systemet samt inrätta en reserv där ytterligare utsläppsrätter kan läggas i händelse av stora överskott.

Det förtjänar också att påminna om att det inom handelssystemet går att annullera det överskott på utsläppsrätter som kan uppstå vid en nedläggning, vilket för övrigt ska vara regeringens politiska linje. Jag är helt överens med professor Johan Rockström som på temat skriver: ”Det innebär därför, som jag ser det, att det självklart är så att när kolet lämnas kvar i marken (då Vattenfall fasar ut brunkolsverksamheten) så måste även utsläppsrätterna begravas i marken. Det är ett moraliskt val, som är fullt möjligt att ta.” (Svd 2/5-16).

Att höra socialdemokratiska och miljöpartistiska ledande politiker göra sig själva till marionetter i ett större marknadsspel är beklämmande. Istället för att ta klimatansvar gömmer man sig bakom efterhandskonstruktioner och bortförklaringar. Det är inte ansvarsfullt. De senaste månaderna har varit de varmaste någonsin. Den stora skogsbranden härjar fortfarande i Kanada och alltmer pekar på att orsakerna är klimatrelaterade.

I Paris kom världens länder överens om att klimatförändringen ska hållas långt under två grader. Det innebär att alla länder måste göra mer, inte minst vi i de industrialiserade länderna. Skulle Vattenfall sälja sina fyra kolkraftverk och fem dagbrott för brunkol vet vi att de nya ägarna, EPH, skulle fortsätta utvinningen så länge som de bara kan.

Nya gruvor skulle sannolikt öppnas, helt i strid med regeringspartiernas överenskommelse, och vi skulle kunna vänta oss utsläpp på över en miljard ton de närmaste decennierna. Det är mer än 20 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Näringsminister Mikael Damberg (S) säger att Vattenfalls brunkolsaffär ska granskas noggrant. Skandaler likt Nuoninköpet ska inte upprepas. Det är bra. Men Damberg bereder nu vägen för en skandal av Nuonska mått. Att inte sälja utan istället successivt avveckla Vattenfalls brunkol kommer vara det viktigaste klimatbeslutet den här regeringen kommer fatta.

Vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkligen stå med ansvaret för att ha möjliggjort för utsläpp på mer än 20 gånger Sveriges årliga. Att man var regeringen som skrev under Parisavtalet för ett halvår senare säga till omvärlden att kolet ska fortsätta brytas? Att nya steg mot planetens undergång kunde tas? Jag hoppas verkligen inte det. Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet.

Jag är medveten om att det tar tid att ställa om energisystem. Men Tyskland har redan kommit på god väg i sin Energiewende och den tyska regeringen har identifierat brunkolsanläggningarna som avvecklingsbara. Vi i Vänsterpartiet föreslår därför att Vattenfalls planerade försäljning ställs in och att näringsministern istället samlar alla demokratiska riksdagspartier för samtal kring hur den Vattenfalls brunkolsverksamhet successivt ska kunna avvecklas.

Det vore att ta ansvar både den ekonomiska driften av vårt lands största statliga bolag samt för klimatet.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

Mer måste göras för att minska utsläppen

Idag, ca 14.30, debatterar jag nya åtgärder för att snabbare minska Sveriges utsläpp av växthusgaser med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Det blir min sista debatt med Romson som minister. Sverige borde göra mer för att minska våra utsläpp. Se min IP nedan eller via länken. Följ debatten på Svt Forum eller riksdagen.se

Åtgärder och styrmedel för minskade utsläpp
Interpellation 2015/16: 614 Jens Holm till klimat- och miljöminister Åsa Romson
Enligt ny statistik från Naturvårdsverket minskade utsläppen av växthusgaser i Sverige endast med en procent under år 2015. De territoriella utsläppen av växthusgaser från Sverige låg i fjol på 53,7 miljoner ton, enligt statistiken. Transportsektorns utsläpp, som står för en tredjedel av utsläppen, minskade inte alls. Det här kan tolkas som att trenden av minskade utsläpp i Sverige kan vara på väg att klinga av. Det vore i så fall mycket oroväckande och i strid med Parisavtalet som kräver att alla länder gör mer än man tidigare åtagit sig.

Vänsterpartiets ståndpunkt är att vi i Sverige måste göra mer för att minska våra utsläpp och att utsläppen måste minska snabbare än vad de gör i dag. I regeringens senaste budget finns flera viktiga satsningar, och flera utredningar och beredningar pågår för att snabbare kunna bringa ned de svenska utsläppen. Men det här räcker inte, och att invänta utredningar håller inte. Mer kan och borde göras här och nu.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöministern:
Vilka initiativ för nya åtgärder och styrmedel, utöver de som är under utredning, avser ministern vidta för att de svenska utsläppen av växthusgaser snabbare ska kunna minska?

Vänsterkongressen – miljön först

Vi har just röstat igenom nytt partiprogram för Vänsterpartiet på Vänsterpartiets kongress i Örebro. Det var några helt centrala formuleringar som röstades igenom. Den absolut viktigaste av dessa anser jag formuleringen om konflikter i miljöpolitiken vara. Den lyder: ”Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade…” Sådana konflikter finns det dessvärre gott om. När Nordkalk ville starta kalkbrott på Norra Gotland och därmed skövla Ojnareskogen och äventyra färskvattnet på ön. Då väljer Vänsterpartiet skogen och vattnet framför de kortsiktiga ekonomiska intressena. Formuleringar som denna (och de nedan) hjälper oss att fatta dessa beslut och där miljön väger tyngst.

Nedan texterna som röstades in i partiprogrammet. Det här är formuleringar som fanns i det gamla partiprogrammet, men som programkommissionen förslog skulle strykas. Så blev det alltså inte och texterna finns kvar.

Miljötexter som förts in i partiprogrammet:
”Om alla människor i världen konsumerade på samma sätt som människorna i den rika delen av världen, skulle det krävas ytterligare ett antal jordklot för att försörja oss. Samhällets resursanvändning måste därför anpassas till ett rättvist miljöutrymme. Rika konsumerar mycket mer resurser än fattiga.”

”Ny teknik och användning av ekologiskt förnyelsebara produkter kan möjliggöra en omställning till ett mer hållbart samhälle. Men de som förbrukar mest måste också ställa om mest, så att fördelningen av jordens resurser blir mer rättvis. Detta gäller både i Sverige och på ett globalt plan. Jorden är vårt gemensamma arv och ska också förvaltas gemensamt.”

”Begreppet rättvist miljöutrymme innefattar även en rättvis fördelning mellan kvinnor och män. Män konsumerar idag mycket mer resurser än kvinnor. Av jordens fattigaste, och därmed de som har tillgång till minst resurser, är 70 procent kvinnor. Männen som grupp måste därför i minska sin resursförbrukning för att möjliggöra för kvinnor att öka sin förbrukning.”

En omvälvande förändring i vårt förhållningssätt till naturen kräver en grundläggande och frigörande omvandling av det sociala och ekonomiska livet. Utan en sådan omvandling riskerar talet om en hållbar utveckling att bli en tom fras. Den ekonomiska tillväxten måste underställas en utveckling som är ekologiskt hållbar, vilket inte kan ske inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Frågan om tillväxt måste kombineras med frågan om vad samhället ska använda tillväxten till och på vilket sätt tillväxten skapas. En jakt på produktionsökningar kan i sig aldrig vara ett självändamål. En tillväxt som sker i kombination med effektiviseringar och begränsade naturresursuttag är ett samhälle att sträva mot. I annat fall riskerar vi en utarmning av den biologiska mångfalden och ett hot mot människans framtid.”

”Miljöpolitiken är aldrig konfliktfri. Miljöintressen kan komma i konflikt med till exempel regionalpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska mål. Nödvändig nationell och internationell reglering kan inskränka det lokala självbestämmandet. Berättigade krav på ökad materiell levnadsstandard kan vara oförenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade i den meningen att ett globalt ekologiskt sammanbrott aldrig kan vara ett pris värt att betala.”