För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

Klimatstrategin – ambitioner ska höjas, inte sänkas

Idag presenterar sex av sju partier i Miljömålsberedningen delar av vårt betänkande om en klimatstrategi och luftvårdsstrategi för Sverige. Vi är inte med på artikeln. Även om vi som parti står bakom de båda strategierna kommer vi lägga en reservation mot klimatstrategin när det på onsdag är dags för överlämnande till miljöminister Karolina Skog.

Jag vill börja med att understryka vikten av att hitta långsiktiga överenskommelser för klimatpolitiken. Därför stod vi i Vänsterpartiet bakom Miljömålsberedningens första betänkande som innehöll nettnollutsläpp till senast 2045, klimatlag, klimatpolitiskt råd och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för bättre ordning av klimatpolitiken. Det var mycket i det betänkandet som inte var perfekt, men vi tyckte att det var viktigt med en bred uppslutning i en så viktigt fråga som klimatet.

Uppdraget för det betänkande som nu ska presenteras har varit att ta fram en strategi för att nå klimatmålet 2045 samt att ta fram en luftvårdsstrategi. Vi står bakom luftvårdsstrategin utan reservationer.

Gällande klimatstrategin har vår utgångspunkt hela tiden varit att det måste vara ett dokument som tar politiken framåt på klimatområdet. Och det finns mycket i strategin som är jättebra och utvecklar klimatpolitiken. Nu ska ”alla politikområden integrera klimataspekten”, står det ex vis i betänkandet. Vi pekar också på kollektivtrafikens avgörande roll, och vill ha ökade satsningar, liksom vikten av att Sverige ska driva på EU för skarpare klimatambitioner. I strategin konstateras också att utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bl a genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Ja, det finns mycket mer att lyfta upp från de dryga 700 sidorna som strategierna består av. Men resten av detaljerna kommer jag återkomma till då betänkandet är publicerat nu på onsdag.

Men det är djupt otillfredsställande att beredningens majoritet nu föreslår sänkta ambitioner för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog i sitt betänkande för tre år sedan att utsläppen från vägtransporterna skulle minska med 80 procent till 2030 samt att det fanns en teknisk potential att minska med 90 procent. I beredningen har det funnits en bred uppslutning kring det målet (även om vi i V ville gå länge och nå fossilfrihet för transportsektorn till 2030). Ja såvitt jag förstått det var det endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till det målet. Och tillslut blev det så att det var det partiet som fick som det ville och FFF-målsättningen frångicks. Den som ville minst fick sätta målet. Det håller inte.

Det är också djupt olyckligt att beredningen öppnar för ett användande av osäkra s k flexibla mekanismer, i synnerhet uppköp av krediter i andra länder för att uppnå utsläppsminskningar i Sverige. När Sverige åtar sig att göra en utsläppsminskning borde det helt och hållet göras på hemmaplan.

Det är också djupt otillfredsställande att beredningen inte föreslår något mål och konkreta styrmedel att de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska, inte minst flygsektorns snabbt växande utsläpp. Utsläppen från flygbranschen är några av våra snabbast växande utsläpp och utsläppen har mer än fördubblats de senast 20 åren. Man har länge talat om att hitta internationella lösningar för att minska flygets utsläpp, främst inom ICAO och EU. Men förhandlingarna går sakta och precis som konstaterades av Klimatberedningen redan 2008 behövs åtgärder även på hemmaplan. Att i det här läget inte rekommendera målsättningar och åtgärder för flygsektorn är ett underbetyg för beredningen.

Min ambition var hela tiden att Vänsterpartiet skulle vara med på det här betänkandet på samma sätt som vi fullt ut backade upp det första betänkandet om ett klimatpolitiskt ramverk. Men det går inte att låta de som vill minst i fråga efter fråga bestämma ambitionsnivåerna. Så har det dessvärre varit i den här processen. Och det är inte ett sätt att ta klimatpolitiken framåt. Och är det något världen behöver i dessa tider av skogsbränder, värmerekord och extremväder så är det länder som tar klimatpolitiken framåt. Att inte göra det när Sveriges klimatpolitik för decennier ska läggas fast är att försitta en historisk möjlighet.

Jag kommenterar klimatstrategin idag i DN och i SvD.

Ny kärnkraft är inte lösningen

S-MP-regeringen har idag slutit en energiöverenskommelse med M, C och KD. Vi i Vänsterpartiet valde att inte ställa oss bakom överenskommelsen. Jag instämmer i att det är viktigt med långsiktiga spelregler för energiproduktionen, men det man nu har kommit överens om är helt baserad på den tidigare borgerliga energiöverenskommelsen och öppnar upp för ny kärnkraft.

Mina kommentarer av överenskommelsen:

  • Mål om 100 procent förnybar elproduktion till 2040 är bra, även om ett tidigare datum hade varit ännu bättre och fullt realistiskt. Men målet överskuggas helt av det faktum att ny kärnkraft ska få byggas.
  • Enligt överenskommelsen ska tio nya kärnkraftsreaktorer få byggas i Sverige. Det är mycket olyckligt. Varför inte istället en gång för alla sätta stopp för byggnation av nya dyra och farliga reaktorer? Det här skapar också stor osäkerhet inför målet om 100 procent förnybart. Här hör jag redan att det finns olika tolkningar av parterna bakom kompromissen. MP vill tolka det som att kärnkraft är uteslutet år 2040, medan Moderaterna säger att det inte alls är det. Statsminister Stefan Löfven sade idag på Studio ett att det inte gick att utesluta kärnkraft efter 2040.
  • Och om man läser direkt i kompromissen måste man konstatera att det tyvärr är Lövfen och Moderaterna som är närmare sanningen. Där står det nämligen: ”Målet år 2040 är 100% förnybar elproduktion. Detta är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut.” (mina understrykningar).Det står alltså direkt i förnybarhetsmålsättningen att kärnkraften inte får stoppas.
  • Det är visserligen korrekt att det i dagsläget inte finns någon som vill bygga ny kärnkraft i Sverige utan subventioner, men med den här överenskommelsen öppnas nya möjligheter. Nu finns en bred politisk överenskommelse för nya reaktorer och de ekonomiska villkoren förbättras med avskaffad effektskatt. Vad händer om några år om elpriserna går upp och bolagen helt plötsligt vill investera i kärnkraft? Då har vi inga som helst möjligheter att stoppa detta. Och vi ser redan nu att det väcks krav på att ny kärnkraft ska byggas.
  • Den s k effektskatten på kärnkraftsel ska avskaffas. Det innebär nästan fem miljarder i förlorade intäkter för staten och ett steg från principen om att kärnkraften ska bära sina egna kostnader. Jag vill understryka att det här är en budgetfråga och det är inget som förankrats med oss i Vänsterpartiet.
  • Apropå skatter ska också vattenkraftens s k fastighetsskatt sänkas kraftigt (fr 2,8 till 0,5 procent). Det innebär en sänkning från dagens ungefär sex miljarder kronor ned till en bit över en miljard. Dessa två skattesänkningar, effektskatten och vattenkraftskatten ska finansieras ”genom en höjning av energiskatten. Elintensiv industri ska undantas”, som det står i överenskommelsen (s 6). Det innebär i klara ordalag att det är hushållen och småföretagen som ska bekosta skattesänkningar på närmare tio miljarder kronor. De stora industrierna däremot går fria. Det är en mycket orättvis politik.
  • Stycket om forskning (s 6) utesluter inte forskning i kärnkraft. Om man nu inte ska subventionera kärnkraft borde man också tydligt ha sagt att forskningsresurserna helt och hållet ska gå till det förnybara.
  • Det är bra att det s k elcertifikatssystemet för förnybar energi ska förlängas och utökas med 18 TWh till 2030. Men ändringarna görs inte förrän fr o m 2020. Innan 2020 ska ”ingen ytterligare ambitionshöjning göras” som det står i överenskommelsen (s 4). Det är mycket olyckligt eftersom förändringar och ambitionshöjningar behövs nu. Och 18TWh ända till 2030 är inte särskilt mycket med tanke på att vår totala energiproduktion ligger på ungefär 140-150 TWh och vindkraften producerar idag 17 TWh. En höjning förstås, men inte vad som krävs om vi ska uppnå 100 procent förnybart till 2040.
  • Det är också glädjande att man är överens om att höja skadeståndsansvaret för kärnkraftsindustrin till drygt 10 miljarder kronor (1200 miljoner euro) i händelse av en kärnkraftsolycka. Men den summan är långt i från vad som kommer att behövas om en reaktor havererar. I Tyskland har man ex vis ett dubbelt så högt belopp som det som nu föreslås, något som S, V, MP lyfte upp i en gemensam reservation då beslutet togs. Så, återigen ser vi att det är S och MP som går med på den borgerliga politiken, inte tvärt om.
  • Det är glädjande att man är överens om energieffektivisering (även om jag saknar konkreta mål) och ett program för detta inom industrin, s k PFE. Det tidigare PFE-programmet avskaffades av den förra borgerliga regeringen, så det är bra att de borgerliga har fått ändra sig på åtminstone den punkten.

Ikväll diskuterar jag detta på Aktuellt i Svt. Titta gärna kl 21.00.

 

Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol

Skriver idag på Svt debatt om att fasa ut Vattenfalls brunkol. Läs där eller nedan.
Undanflykter håller inte – avveckla Vattenfalls brunkol
Svt debatt, 2016-05-24
”Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet”, skriver Jens Holm (V).

Idag samlas riksdagspartierna till debatt i om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vi är nog relativt överens om att inköpen av kolkraftverken liksom det senare köpet av Nuon i Nederländerna var gigantiska felinvesteringar. Men oavsett historien är det här nu innehav som vi ansvarar för och måste hanteras.

Regeringspartierna hävdar att de inte kan stoppa Vattenfalls affär av miljöskäl. Det är fel. Vattenfalls nuvarande ägardirektiv ska både affärsmässighet och miljömässigt hållbar energiproduktion vara vägledande för verksamheten. Det är en medvetet vid instruktion till företaget. Riksrevisionen har i sina granskningar av den statliga styrningen av Vattenfall konstaterat att regeringen kan och borde styra bolaget mer kraftfullt än idag. Och regeringen kan, som ensamägare av bolaget, när som helst precisera bolagets inriktning. Ett antal tunga forskare på områdena bolagsstyrning och associationsrätt har de senaste veckorna gjort liknande bedömningar.

S och MP:s hållning blir ännu mer märklig om man beaktar att partierna så sent som oktober 2014 just gav bolaget tydliga miljödirektiv då man kom överens om att Vattenfall inte skulle få öppna nya gruvor för brunkol. Hur kommer det sig att regeringspartierna för mindre än två år sedan kunde ställa tydliga miljökrav på bolaget, medan man idag total avsvär sig ansvaret? Jag kan inte dra annan slutsats än att Socialdemokraterna och Miljöpartiet internt är oense och istället stoppar huvudet i sanden.

Vattenfalls ordförande Lars G Nordström konstaterade häromveckan att det är regeringen som har hela ansvaret för affären: ”Regeringen äger bolaget Om den inte vill sälja kan den säga det.” (DI 10/5) Regeringen har alltså ansvaret och borde ta det. Men näringsminister Mikael Damberg påstår att även om brunkolet successivt skulle avvecklas skulle det inte göra någon nytta; utsläppen är ju en del av EU:s utsläppshandelssystem. Men det håller inte heller.

Jag var själv med och förhandlade om utsläppshandelssystemet, EUETS, under min tid i EU-parlamentet. Den som tror att ett så stort borttagande av utsläpp som nedläggning av fyra av Europas största utsläppskällor i handelssystemet inte skulle ha någon betydelse har helt enkelt fel. Handelssystemet är konstruerat av politiker, inte av robotar.

Det finns möjligheter att rigga om systemet utifrån förändringar i verkligheten. Så har nyligen också skett när EU:s ministerråd beslutade att tillfälligt plocka bort 900 miljoner ton koldioxid från systemet samt inrätta en reserv där ytterligare utsläppsrätter kan läggas i händelse av stora överskott.

Det förtjänar också att påminna om att det inom handelssystemet går att annullera det överskott på utsläppsrätter som kan uppstå vid en nedläggning, vilket för övrigt ska vara regeringens politiska linje. Jag är helt överens med professor Johan Rockström som på temat skriver: ”Det innebär därför, som jag ser det, att det självklart är så att när kolet lämnas kvar i marken (då Vattenfall fasar ut brunkolsverksamheten) så måste även utsläppsrätterna begravas i marken. Det är ett moraliskt val, som är fullt möjligt att ta.” (Svd 2/5-16).

Att höra socialdemokratiska och miljöpartistiska ledande politiker göra sig själva till marionetter i ett större marknadsspel är beklämmande. Istället för att ta klimatansvar gömmer man sig bakom efterhandskonstruktioner och bortförklaringar. Det är inte ansvarsfullt. De senaste månaderna har varit de varmaste någonsin. Den stora skogsbranden härjar fortfarande i Kanada och alltmer pekar på att orsakerna är klimatrelaterade.

I Paris kom världens länder överens om att klimatförändringen ska hållas långt under två grader. Det innebär att alla länder måste göra mer, inte minst vi i de industrialiserade länderna. Skulle Vattenfall sälja sina fyra kolkraftverk och fem dagbrott för brunkol vet vi att de nya ägarna, EPH, skulle fortsätta utvinningen så länge som de bara kan.

Nya gruvor skulle sannolikt öppnas, helt i strid med regeringspartiernas överenskommelse, och vi skulle kunna vänta oss utsläpp på över en miljard ton de närmaste decennierna. Det är mer än 20 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Näringsminister Mikael Damberg (S) säger att Vattenfalls brunkolsaffär ska granskas noggrant. Skandaler likt Nuoninköpet ska inte upprepas. Det är bra. Men Damberg bereder nu vägen för en skandal av Nuonska mått. Att inte sälja utan istället successivt avveckla Vattenfalls brunkol kommer vara det viktigaste klimatbeslutet den här regeringen kommer fatta.

Vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkligen stå med ansvaret för att ha möjliggjort för utsläpp på mer än 20 gånger Sveriges årliga. Att man var regeringen som skrev under Parisavtalet för ett halvår senare säga till omvärlden att kolet ska fortsätta brytas? Att nya steg mot planetens undergång kunde tas? Jag hoppas verkligen inte det. Istället för att ensidigt fokusera på försäljning till en i alla avseenden tvivelaktig köpare borde vi samlas kring en utfasningsplan för det tyska brunkolet.

Jag är medveten om att det tar tid att ställa om energisystem. Men Tyskland har redan kommit på god väg i sin Energiewende och den tyska regeringen har identifierat brunkolsanläggningarna som avvecklingsbara. Vi i Vänsterpartiet föreslår därför att Vattenfalls planerade försäljning ställs in och att näringsministern istället samlar alla demokratiska riksdagspartier för samtal kring hur den Vattenfalls brunkolsverksamhet successivt ska kunna avvecklas.

Det vore att ta ansvar både den ekonomiska driften av vårt lands största statliga bolag samt för klimatet.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

Mer måste göras för att minska utsläppen

Idag, ca 14.30, debatterar jag nya åtgärder för att snabbare minska Sveriges utsläpp av växthusgaser med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Det blir min sista debatt med Romson som minister. Sverige borde göra mer för att minska våra utsläpp. Se min IP nedan eller via länken. Följ debatten på Svt Forum eller riksdagen.se

Åtgärder och styrmedel för minskade utsläpp
Interpellation 2015/16: 614 Jens Holm till klimat- och miljöminister Åsa Romson
Enligt ny statistik från Naturvårdsverket minskade utsläppen av växthusgaser i Sverige endast med en procent under år 2015. De territoriella utsläppen av växthusgaser från Sverige låg i fjol på 53,7 miljoner ton, enligt statistiken. Transportsektorns utsläpp, som står för en tredjedel av utsläppen, minskade inte alls. Det här kan tolkas som att trenden av minskade utsläpp i Sverige kan vara på väg att klinga av. Det vore i så fall mycket oroväckande och i strid med Parisavtalet som kräver att alla länder gör mer än man tidigare åtagit sig.

Vänsterpartiets ståndpunkt är att vi i Sverige måste göra mer för att minska våra utsläpp och att utsläppen måste minska snabbare än vad de gör i dag. I regeringens senaste budget finns flera viktiga satsningar, och flera utredningar och beredningar pågår för att snabbare kunna bringa ned de svenska utsläppen. Men det här räcker inte, och att invänta utredningar håller inte. Mer kan och borde göras här och nu.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöministern:
Vilka initiativ för nya åtgärder och styrmedel, utöver de som är under utredning, avser ministern vidta för att de svenska utsläppen av växthusgaser snabbare ska kunna minska?

Vänsterkongressen – miljön först

Vi har just röstat igenom nytt partiprogram för Vänsterpartiet på Vänsterpartiets kongress i Örebro. Det var några helt centrala formuleringar som röstades igenom. Den absolut viktigaste av dessa anser jag formuleringen om konflikter i miljöpolitiken vara. Den lyder: ”Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade…” Sådana konflikter finns det dessvärre gott om. När Nordkalk ville starta kalkbrott på Norra Gotland och därmed skövla Ojnareskogen och äventyra färskvattnet på ön. Då väljer Vänsterpartiet skogen och vattnet framför de kortsiktiga ekonomiska intressena. Formuleringar som denna (och de nedan) hjälper oss att fatta dessa beslut och där miljön väger tyngst.

Nedan texterna som röstades in i partiprogrammet. Det här är formuleringar som fanns i det gamla partiprogrammet, men som programkommissionen förslog skulle strykas. Så blev det alltså inte och texterna finns kvar.

Miljötexter som förts in i partiprogrammet:
”Om alla människor i världen konsumerade på samma sätt som människorna i den rika delen av världen, skulle det krävas ytterligare ett antal jordklot för att försörja oss. Samhällets resursanvändning måste därför anpassas till ett rättvist miljöutrymme. Rika konsumerar mycket mer resurser än fattiga.”

”Ny teknik och användning av ekologiskt förnyelsebara produkter kan möjliggöra en omställning till ett mer hållbart samhälle. Men de som förbrukar mest måste också ställa om mest, så att fördelningen av jordens resurser blir mer rättvis. Detta gäller både i Sverige och på ett globalt plan. Jorden är vårt gemensamma arv och ska också förvaltas gemensamt.”

”Begreppet rättvist miljöutrymme innefattar även en rättvis fördelning mellan kvinnor och män. Män konsumerar idag mycket mer resurser än kvinnor. Av jordens fattigaste, och därmed de som har tillgång till minst resurser, är 70 procent kvinnor. Männen som grupp måste därför i minska sin resursförbrukning för att möjliggöra för kvinnor att öka sin förbrukning.”

En omvälvande förändring i vårt förhållningssätt till naturen kräver en grundläggande och frigörande omvandling av det sociala och ekonomiska livet. Utan en sådan omvandling riskerar talet om en hållbar utveckling att bli en tom fras. Den ekonomiska tillväxten måste underställas en utveckling som är ekologiskt hållbar, vilket inte kan ske inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Frågan om tillväxt måste kombineras med frågan om vad samhället ska använda tillväxten till och på vilket sätt tillväxten skapas. En jakt på produktionsökningar kan i sig aldrig vara ett självändamål. En tillväxt som sker i kombination med effektiviseringar och begränsade naturresursuttag är ett samhälle att sträva mot. I annat fall riskerar vi en utarmning av den biologiska mångfalden och ett hot mot människans framtid.”

”Miljöpolitiken är aldrig konfliktfri. Miljöintressen kan komma i konflikt med till exempel regionalpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska mål. Nödvändig nationell och internationell reglering kan inskränka det lokala självbestämmandet. Berättigade krav på ökad materiell levnadsstandard kan vara oförenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade i den meningen att ett globalt ekologiskt sammanbrott aldrig kan vara ett pris värt att betala.”

 

Ekoekoprogrammet antaget

För två timmar sedan klubbades Vänsterpartiets program för socialt och ekologiskt hållbar omställning, ekoeko. Det blev ett fantastiskt resultat. Nu säger vi att vi ska se till att Sverige har nollutsläpp och ett helt igenom förnybart energisystem till senast 2040. Vi berättar hur alla politikområden ska hålla sig inom de ramar som ekosystemen sätter upp; exempelvis bostadspolitiken, energin, transportsektorn, livsmedelsproduktionen och, inte minst, den ekonomiska politiken.

Programmet slår också fast att kärnkraften ska avvecklas ”så fort som möjligt”. Ett förslag om att ta hänsyn till svensk kärnkrafts möjligheters att ersätta fossilkraft i andra länder ströks. Flera miljöskatter föreslås höjas eller införas, industrins nedsättningar av koldioxidskatten ska avskaffas, men med en liten majoritet avslogs förslaget (117 mot 93) om en livsmedelsskatt/köttskatt. Det var synd, men det viktigaste finns kvar; att Vänsterpartiet ska verka för en minskad köttkonsumtion.

Här finns förslaget till ekoekoprogram (obs! En del ändringar har gjorts under kongressen, ett slutgiltigt program kommer senare).

Hög tid att V omfamnar koldioxidskatten fullt ut

Jag skriver i Flamman inför Vänsterpartiets kongress, som startar imorgon. Läs där eller nedan.

Hög tid att V omfamnar koldioxidskatten fullt ut
Flamman, 2016-05-04
På Vänsterpartiets kongress väntas miljö- och klimatfrågorna bli ett huvudtema. Överlag har Vänsterpartiets partistyrelse lagt fram ett bra förslag till omställningsprogram, men det förvånar mig att man inte bejakar ett av ekoeko-arbetsgruppens viktigaste förslag, en höjning av koldioxidskatten.

Koldioxidskatten och andra miljöskatter har i princip legat stilla i Sverige under det senaste decenniet, samtidigt har olje- och energipriserna rasat till rekordlåga nivåer. Med andra ord finns det extra goda förutsättningar för höjda miljöskatter. Trots detta vill partistyrelsen inte ha med krav på att driva en höjd koldioxidskatt inför kongressen då det ekologisk-ekonomiska punktprogrammet ska antas. Man vill inte heller införa den proportionerliga skatten på livsmedel, något som också Arbetsgruppen för programmet hade med i sitt förslag till partistyrelsen. Det kan vara värt att komma ihåg att i konkret handling har också Vänsterpartiets hållning i riksdagen kring koldioxidskatten varit oklar då partiet inte alltid har förespråkat en höjning.

Det här är mycket märkligt. Sverige var först i världen med att införa en koldioxidskatt och idag finns en bred uppslutning bakom skatten, som brukar ses som vårt viktigaste styrmedel för att minska utsläppen. För ett parti som sätter klimatet först borde det vara en självklarhet att driva höjd koldioxidskatt.

Väljarna gillar visserligen sällan höjda skatter per definition. Men berättar man att skatteintäkterna går till något positivt vänder opinionen snabbt. Det är så vi argumenterar kring höjd kommunalskatt i nästan alla landets kommuner. Pengarna går ju till välfärden. Och på samma sätt som att höjd kommunalskatt finansierar välfärdssatsningar är en höjd koldioxidskatt en viktig finansieringskälla till det som ställer om.

Används intäkterna på det sättet blir koldioxidskatten också progressiv i fördelningshänseende. Både låginkomsttagare och kvinnor reser mycket mer kollektivt än höginkomsttagare och män, bara för att ta ett exempel på hur våra väljargrupper gynnas av höjda miljöskatter.

Man ska komma ihåg att bilist-lobbyn är en högljudd och effektiv maktfaktor i vårt land. De motsätter sig de flesta miljöskatter och koldioxidskatten i synnerhet. Men i Vänsterpartiet brukar vi inte lyssna på sådana kortsiktiga intressen. Vill vi ställa om på riktigt ska vi självklart också omfamna en höjd koldioxidskatt och en livsmedelsskatt. Intäkterna kan bland annat gå till  kollektivtrafiken och livsmedelsskattens till att subventionera hållbar mat.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av ekoeko

Mer måste göras för att minska utsläppen

I veckan har Naturvårdsverket publicerat uppgifter om att utsläppen av växthusgaser inte minskar lika fort som tidigare. De territoriella utsläppen av växthusgaser från Sverige låg i fjol på 53,7 miljoner ton, vilket innebär en minskning med 1 procent under år 2015 enligt statistiken. Transportsektorns utsläpp, som står för en tredjedel av utsläppen, minskade inte alls. Det här kan tolkas som att trenden av minskade utsläpp i Sverige kan vara på väg att klinga av. Det vore i så fall mycket oroväckande och i strid med Parisavtalet där det krävs att alla länder gör mer än man tidigare åtagit sig.

Jag har därför skickat in en interpellation till klimat- och miljöminister Åsa Romson. Mer måste göras för att minska utsläppen i Sverige. Debatt blir fredag 20 maj i riksdagens kammare. Läs min IP nedan eller genom att klicka på länken.

Interpellation till klimat- och miljöminister Åsa Romson
2015/16:614 Åtgärder och styrmedel för minskade utsläpp
Enligt ny statistik från Naturvårdsverket minskade utsläppen av växthusgaser i Sverige endast med en procent under år 2015. De territoriella utsläppen av växthusgaser från Sverige låg i fjol på 53,7 miljoner ton, enligt statistiken. Transportsektorns utsläpp, som står för en tredjedel av utsläppen, minskade inte alls. Det här kan tolkas som att trenden av minskade utsläpp i Sverige kan vara på väg att klinga av. Det vore i så fall mycket oroväckande och i strid med Parisavtalet som kräver att alla länder gör mer än man tidigare åtagit sig.

Vänsterpartiets ståndpunkt är att vi i Sverige måste göra mer för att minska våra utsläpp och att utsläppen måste minska snabbare än vad de gör i dag. I regeringens senaste budget finns flera viktiga satsningar, och flera utredningar och beredningar pågår för att snabbare kunna bringa ned de svenska utsläppen. Men det här räcker inte, och att invänta utredningar håller inte. Mer kan och borde göras här och nu.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöministern:
Vilka initiativ för nya åtgärder och styrmedel, utöver de som är under utredning, avser ministern vidta för att de svenska utsläppen av växthusgaser snabbare ska kunna minska?

Jens Holm (V)

 

 

 

Är det ”konsumentmakten” som ska minska köttkonsumtionen?

Jag skriver idag inför Vänsterpartiets kongress om att vi borde vara för en proportionerlig livsmedelsskatt. Läs där eller nedan.

Är det ”konsumentmakten” som ska minska köttkonsumtionen?
vansterpartiet.se, 2016-04-26
Vårt parti var ljusår före de andra i att lyfta upp köttkonsumtionens negativa påverkan för miljön och andra viktiga målsättningar. Redan 1996 motionerade vänsterpartiriksdagsledamöterna Maggie Mikaelsson och Hanna Zetterberg om minskad köttkonsumtion. Och så har vi fortsatt efter det. Och det är en viktig fråga att driva. Redan klimatberedningen 2008 konstaterade att det saknas styrmedel för att minska animaliekonsumtionens utsläpp. Idag har de utsläppen från konsumtion av animalier växt till ungefär tio miljoner ton per år i Sverige (om importerat kött räknas med). Det är ungefär lika mycket som de samlade utsläppen från våra drygt fyra miljoner personbilar.

Det har inte varit någon självklar position att politisera köttet. Vårt parti skulle mycket väl kunnat landa där så många andra har gjort; nämligen att det vi äter är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Men på samma sätt som att vi vill ha politiska beslut för att minska massbilismen vill vi också ha beslut för att minska köttkonsumtionen. Det har varit en modig och helt korrekt hållning från vårt parti.

Det främsta skälet till att köttkonsumtionen har ökat så kraftigt i Sverige under de senaste 20 åren är att kött har blivit väldigt mycket billigare i och med de lägre priserna som EU-anslutningen medfört. En stor del av köttökningen i Sverige kommer därför från en ökad import av kött från andra EU-länder.

Att göra kött och andra livsmedel med hög klimatpåverkan dyrare genom en skatt skulle därför vara ett effektivt sätt att få stopp för denna ökade köttkonsumtion. En sådan skatt skulle också generera viktiga intäkter som skulle kunna användas till göra hälsosam och miljövänlig mat billigare eller direkt subventionera hållbar mat i offentlig sektor. En skatt på kött och andra klimatbelastande livsmedel har också föreslagits av både Jordbruksverket och Naturvårdsverket. Det var därför vi i eko-ekoarbetsgruppen landade i förslaget om att en proportionerlig klimatskatt på livsmedel borde införas.

Men när jag läser partistyrelsens svar till motioner om ekoekoförslaget om en proportionerlig livsmedelsskatt blir jag besviken. PS motiverar sitt avslag med att man inte vet om en skatt på kött och andra livsmedel är möjligt eller lämpligt att införa. Vad menar man egentligen?

Om vi börjar med förslagets möjlighet. Menar PS på största allvar att det är juridiskt eller politiskt omöjligt att införa punktskatt på livsmedel med höga utsläpp? Vi i Sverige har redan punktskatter på tobak och alkohol, då med folkhälsan som argument. Nej, här får PS ta och sluta att fega; på samma sätt som vi driver en mängd andra politiska krav som andra säger är omöjliga eller orealistiska borde vi också våga driva livsmedelsskatten.

Partistyrelsen motiverar också sitt avslag med att det kanske inte är ”lämpligt” att införa en skatt på livsmedel med stora klimatutsläpp. Men är det inte just det som ett parti beslutar om; om något är lämpligt/politiskt motiverat eller inte? En köttskatt och/eller en skatt på livsmedel med höga klimatutsläpp har föreslagits av de två tyngsta och mest relevanta myndigheterna på området, av miljöorganisationer och forskare. Hur länge till tycker PS att vi ska vänta för att hitta ett mer lämpligt stöd?

Partistyrelsen tycker dock att vi ska fortsätta att verka för minskad köttkonsumtion, men vi ska undanhålla oss den viktigaste åtgärden; en skatt. Kvar blir istället ett stort fokus på informationskampanjer och fromma förhoppningar om konsumentmakten. Är det en skarp vänsterpolitik i en av klimatdebattens viktigaste frågor?

Nej, bättre kan vi. Låt oss vara först ut igen av partierna. Låt oss verka för en klimatskatt på kött och andra livsmedel med höga klimatutsläpp. Bifall motion E174.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och medlem i V Enskede