Vi behöver en omställning på riktigt

Jag och Gunvor Bergqvist (V) skriver i Göteborgs-Posten idag om Vänsterpartiets klimatpolitik. Detta som svar på Göteborgsprofessorerna Christian Azar och Thomas Sterner. Läs inlägget där eller nedan.

Vi behöver en omställning på riktigt
Göteborgs-Posten, 2018-08-22
Vi välkomnar att Christian Azar och Thomas Sterner uppmanar partierna att presentera sin klimatpolitik. För Vänsterpartiet är klimatförändringen mänsklighetens ödesfråga, men också en rättvisefråga. Världens rikaste tiondel står för 45 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Omställningen måste därför starta hos oss och personer med störst plånbok måste bidra mer än andra. Vi behöver en politiskt ledd omställning med nollutsläpp i Sverige senast 2040.

Vi vill ha en investeringsledd klimatomställning med grön investeringsbank med minst 100 miljarder kronor i eget kapital till klimatomställning av industri, energiproduktion, byggsektor, jordbruk och transporter. Vi vill ge ett tydligt uppdrag till våra AP-fonder att avinvestera sina innehav i kol, olja och fossilgas. Miljöskadliga subventionerna ska fasas ut och nybilsförsäljning av fossilbilar förbjudas från senast 2025. Då får vi industrin att öka takten i teknikskiftet och elektrifiera transporterna.

Vi vill bygga en mer rättvis och hållbar ekonomi genom att minska det privata konsumtionsutrymmet till förmån för det offentliga. Satsningar på skolan, vården och kollektivtrafiken belastar miljön mindre än privat konsumtion. Skatter och avgifter på framförallt höginkomsttagares konsumtionsutrymme kan gå till klimatomställning. Arbetstidsförkortning, där produktivitetsökningen tas ut i fritid istället för bolagsvinster minskar ohållbar konsumtion. Vi har som enda parti motionerat i riksdagen om minskad köttkonsumtion och är för flygskatten samt fler åtgärder för att minska svenskarnas flygande.

Göteborg behöver ställa om från privatbilism till elektrifierad kollektivtrafik med låga priser, på sikt nolltaxa och gång- och cykelsatsning. Fjärrvärme och elproduktion vill vi göra fossilfria till 2025, vilket kräver stora investeringar ibland annat sol- och vindenergi. Klimatperspektiv ska läggas på alla kommunala beslut och vid nybyggnation av bostäder och upphandling till kommunal verksamhet ska klimatkrav ingå. Andelen vegetarisk mat ska öka i kommunen. Vi motsätter oss att regeringen ger LNG-terminalen koncession som riskerar storskalig införsel av fossilgas på det svenska gasnätet.

Det är bra att klimatfrågan diskuteras, men de skarpa besluten återstår att ta. Vi vill se en omställning på riktigt där finanspolitiken, våra pensioner, infrastrukturplaneringen, handelspolitiken och alla andra politikområden agerar för byggandet av ett hållbart och rättvist Sverige.

Jens Holm (V) miljöpolitisk talesperson
Gunvor Bergqvist (V) kommunfullmäktige Göteborg

Något skorrar falskt hos Fridolin och Lövin

Jag svarar Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin och Gustav Fridolin på DN-debatt om utsläppen från vår konsumtion. Läs där eller nedan.

Något skorrar falskt hos Fridolin och Lövin
DN-debatt 2018-08-20
Isabella Lövin (MP) och Gustav Fridolin (MP) har helt rätt i att vi behöver gå till botten med det ohållbara i vårt konsumtionssamhälle. Men det är något som skorrar falskt i deras debattinlägg. Varje gång varje gång vi i Vänsterpartiet lagt fram skarpa förslag om minskad konsumtion har MP och de andra partierna avfärdat dem, skriver Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot.

I dag lever vi svenskar som om vi hade fyra jordklot. Vi har mål och styrmedel för de utsläpp som sker i Sverige, men den miljöskada vi orsakar andra länder omfattas i dag inte av några bindande politiska målsättningar. Och vi i Sverige orsakar i dag lika stora utsläpp utomlands – ofta i fattiga länder – som en följd av vår konsumtion och utrikesflyg som vi gör här hemma i Sverige: ungefär 50 miljoner ton/år.

Lövins och Fridolins förslag om minskningsmål för de konsumtionsbaserade utsläppen, minskad köttkonsumtion, reglering av handelns matsvinn och hårdare krav på industrin att endast ta fram produkter som kan repareras är därför mycket välkomna.

Under den här mandatperioden är det vi i Vänsterpartiet som just lagt fram skarpa förslag i just den riktningen. Men varje gång vi har gjort det har MP och de andra partierna avfärdat dem.

Så var det när jag debatterade med konsumentminister Per Bolund (MP) (i riksdagen 20/12–16) om att ta fram separata minskningsmål för konsumtionens utsläpp. Bolund sade tydligt nej till konsumtionsbaserade mål och motiverade det med att Miljömålsberedningen inte lagt fram något sådant förslag, trots att samma beredning just konstaterat att det står varje regering fritt att formulera etappmål för konsumtionens utsläpp.

I samma debatt föreslog jag politiska åtgärder för minskad köttkonsumtion, men fick svaret att det skulle lösas genom att konsumenten gjorde ”klimatsmarta val”. Så var det också när vi röstade i riksdagen om Vänsterpartiets förslag om ett minskningsmål för köttkonsumtionen. MP och de andra partierna röstade nej och hoppades i stället på en förment konsumentmakt. När riksdagen i april i fjol behandlade vårt förslag om att komma tillrätta med matsvinnet genom förbud mot att slänga mat inom handeln avfärdades förslaget av den riksdagsmajoritet som MP var en del av.

Varför har S/MP-regeringen varit så tafatta inför frågan om vår ohållbara konsumtion? Jag tror att konsumtionskritik utmanar en grundbult i dagens samhälle, nämligen tanken om ständig expansion pådrivet av en växande privat konsumtion.

Men vårt samhälle kan växa på andra områden i stället. Offentlig konsumtion – satsningar på skolan, vården och äldreomsorgen – belastar miljön mindre än den privata sektorn och skulle må bra av att få växa väsentligt. Högre skatter och avgifter på i synnerhet höginkomsttagares konsumtionsutrymme skulle därför ha en positiv miljöeffekt. Vi skulle få färre stadsjeepar och helgresor till London, men mer pengar över till en bättre skola och sjukvård. En generell arbetstidsförkortning, där vi tar ut produktivitetsökningen i mer fritid i stället för bolagsvinster eller löneökningar skulle likaså ha en dämpande effekt på ohållbar konsumtion.

Att formulera alternativ till dagens ohållbara slit-och-släng-samhälle har varit Vänsterpartiets politik sedan länge. Vi välkomnar om Miljöpartiet nu också vill driva det i praktiken, men det är inte vad vi sett under de gångna fyra åren.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

MPs klimatförslag drivs redan av V – på riktigt

Ett helt OK inlägg idag av Isabella Lövin (MP) och Gustav Fridolin (MP) på DN-debatt idag. Men är det inte lite märkligt att det mesta av det de föreslår är sådant vi i Vänsterpartiet redan har lagt fram förslag om i riksdagen och som MP och de andra partierna dessvärre har röstat ned? Detta gäller t ex deras främsta förslag; ett mål att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Det är ett viktigt förslag eftersom utsläppen i andra länder orsakade av vår konsumtion och utrikesflyg är ungefär lika stora som de som sker på svenskt territorium (50 miljoner ton/år). Idag har vi inga målsättningar och få styrmedel för hur dessa utsläpp ska kunna minska.

Här kan ni se debatten mellan mig och konsumentminister Per Bolund (MP), 20/12-16. Jag ställer bl a frågan:
Avser ministern att ta fram ett mål för hur mycket de konsumtionsrelaterade utsläppen ska minska?

En bit in i sitt anförande svarar den miljöpartistiske ministern:
Miljömålsberedningen bedömer att vi i dag inte har något robust underlag för att sätta upp och mäta ett etappmål för konsumtionens klimatpåverkan.

Alltså; regeringen avser inte att lägga fram ett konkret mål för hur de konsumtionsbaserade utsläppen ska kunna minska.

I den miljömålsberedning som Bolund hänvisar till föreslog Vänsterpartiet just ett separat mål för de konsumtionsbaserade utsläppen. I slutändan vad det bara vi som stod fast vid det förslaget, därav den reservation som vi lämnade till betänkandet. Läs gärna mer här.

Vi har i flera motioner föreslagit konsumtionsbaserade mål för att minska våra utsläpp utanför vårt lands gränser, t ex i Hållbar konsumtion och avfall (här föreslår vi också förbud mot att slänga mat, något MP-ledarna också tar upp i sin artikel) samt i vår senaste klimatmotion Klimaträttvisa (punkt 6.2.3). Dessvärre röstade MP och de andra partierna ned båda motionerna.

Debattartikeln från Lövin och Fridolin idag var fin, men kan vi verkligen vara säkra på att MP röstar för förslagen när det verkligen gäller?

Fasa ut AP-fondernas fossilinnehav

Jag har ett kort inlägg i Expressen om AP-fonderna och de fossila innehavet. Läs där eller nedan.

Se till att AP-fonderna fasar ut fossilinnehaven
Expressen, 2017-12-01
AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja. Dags att agera S och MP, skriver Vänsterpartiets Jens Holm.

Det rinner så mycket olja genom AP-fonderna att svenska pensionärer hade kunnat vältra sig i pengar, om investeringarna lönat sig. Det gör de inte. Däremot strider AP-fondernas sponsrande av de stora oljebolagen mot både Parisavtalet och de svenska klimatmålen, vilket Greenpeace förtjänstfullt påvisar i Expressen 29/11. 1300 kronor bidrar varje svensk med till verksamheter som driver på klimatförändringar och extremväder genom att stödja skräckbolag som ExxonMobil, Dakota Access Pipeline och Lundin Oil. I min nyutkomna klimatbok ”Om inte vi, vem?” konstaterar jag även att AP-fonderna kritiserats för att investera i bolag involverade i så kallad landgrabbing och andra oegentligheter.

AP-fondernas placeringar i klimatförstörande verksamhet påminner faktiskt mest om en strandad val. Stor, uppsvälld, tragisk och omöjlig att flytta? Nej, inte omöjligt med politisk vilja.

Varför är det så tyst från regeringspartierna S och MP? Regeringen skulle kunna ge AP-fonderna direktiv att fasa ut placeringarna i det som utarmar vår planet och ersätta dem med långsiktigt hållbara investeringar.

Vänsterpartiet driver på för att ge AP-fonderna en helt annan inriktning. Placeringar i oljebolagen måste fasas ut snarast möjligt. Landgrabbing ska inte tillåtas. En av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond. Det är dags att sätt stopp för AP-fondernas klimatfarliga, ålderdomliga och oekonomiska investeringar. Låt den strandade valen simma mot en hållbarare framtid.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson (V)

Är det mer klimatpolitik vi behöver?

Jag skriver på Supermiljöbloggen. Läs där eller nedan.

Är det mer klimatpolitik vi behöver?
Supermiljöbloggen 2017-11-28
Klimattoppmöten, demonstrationer, kontakter med synnerligen aktiva miljöorganisationer, läsa sammanfattningarna i tunga forskarrapporter, debatter om utsläpp och divestering och förhandlingar om utsläppsmål. Att vara klimatpolitisk talesperson är minst sagt omväxlande och utvecklande. Ja, något av det bästa man kan göra i svensk politik. Men nu får det vara nog.

Jag tror miljö- och klimatpolitiker i andra partier tycker som jag. Det är kul och utvecklande att syssla med frågor som rör planetens överlevnad. Men frågan är om det är effektivt? För, samtidigt som vi debatterar huruvida utsläppen har ökat i Sverige eller inte filar andra politiker på nya miljardstöd till det som smutsar ned, bidrag till nya flygplatser, förslag på nya motorvägar och handelsavtal som sätter storbolagens intressen först. Om det inte händer något där, då kan vi fortsätta i vår klimatbubbla hur länge som helst. Vi räddar ändå inte planeten.

Låt mig ställa en konkret fråga: Hur många känner till att vi på 20 års tid under 1970- och 1980-talet, innan ens begreppet klimatförändring var en del av den politiska vokabulären, minskade utsläppen mer, än efter 1990, då klimatpolitik etablerat sig som ett viktigt politiskt fält? Det vi gjorde från början av 1970-talet hade inte med miljö eller klimatmål att göra. Det var en direkt konsekvens av oljekrisen i början av 1970-talet, något som späddes på av revolutionen i Iran några år senare. Sverige var vid den här tiden ett av världens mest oljeberoende länder. Vid början av 1970-talet stod oljan exempelvis för 70 procent av den svenska energianvändningen och merparten kom från Mellanöstern. Att snabbt minska användning av olja blev därför ett överordnat mål i svensk politik.

Utbyggnaden av det kommunala fjärrvärmenätet och utfasningen av oljan i detta samt omstruktureringarna inom processindustrin med syfte att ersätta olja med elektricitet och biobränsle var de mest utmärkande exemplen. Men utfasningen av oljan var mer omfattande än så. Under vintern 1974 fick de svenska hushållen uppleva ransonering av både bränslet till bilar och av eldningsolja till husen samt andra kampanjer för energibesparing. Offentlig sektor och industrin genomgick också stora förändringar som en följd av politiska påtryckningar. Det kunde handla om nya byggnormer med fokus på minskad energianvändning, energirådgivning, energiprövning inför nybyggnation av industrier, kommunal energiplanering, energihushållningskampanjer samt en höjning av energiskatten.

Och insatserna levererade ett förbluffande snabbt och kraftfullt resultat. Samtidigt som industrins produktion femfaldigades mellan 1970 och 1990 minskades användningen av den fossila energin kraftigt och utsläppen kom att i början av 1990-talet ligga under 1950års nivåer. Detta var genom en medveten satsning på att ersätta olja med elektricitet, biobränsle och ren effektivisering. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn var likartad. Mellan 1970 och 1988 minskade oljeanvändningen inom fjärrvärmesektorn från 95 till 50 procent. Användningen av villaolja minskade med nästan två tredjedelar mellan mitten av 1970-talet och 1990.

Den här kraftiga satsningen inom energisystemet, i hushållen och i industrin hade aldrig varit möjlig utan väldigt omfattande politiska insatser. Från och med oljekrisen agerade riksdag och regering med nya lagar, skatter, direkta bidrag och ibland ransonering för att Sverige så snabbt som möjligt skulle minska beroendet av oljan. Det var inte planetens överlevnad som den gången var det övergripande målet, utan rent ekonomiska och geostrategiska. Inte desto mindre var resultatet mycket framgångsrikt. Sverige gick från att vara ett av världens mest oljeberoende länder till
att nästan helt fasa ut oljan inom uppvärmningen och minskningarna var också avsevärda inom industrin. Och det här gjordes innan ens klimatpolitiken var uppfunnen.

Jag undrar vad vi idag kan lära av detta? FNs klimattoppmötet COP23 har just avslutats. Återigen kommer engagerade miljö- och klimatministrar åka tillbaka till sina regeringar och vädja till regeringschefer och finansministrar om höjda klimatambitioner. Men det är inte där skon klämmer. Det är inte förrän de andra politikområdena börjar röra på sig vi kan tala om en omställning på riktigt. Det klimatpolitiska ramverket och det klimatpolitiska rådet är i sammanhanget intressant. Om det blir styrande över alla politikområden på riktigt kan det få en oljekriseffekt; att alla måste dra åt samma håll. Att det klimatpolitiska rådet ska granska att regeringens ”samlade politik” är förenlig med klimatmålen är intressant och i sammanhanget logiskt.

Om det har någon verkan i praktiken återstår att se. Lackmustestet kommer att vara varje gång klimatambitionerna ställs mot andra intressen, då måste klimatet väga tyngre än nu. Och vi har redan idag en uppsjö av sådana konfliktfrågor. Miljöskadliga subventioner för tiotals miljarder, förslag på nya motorvägar, straffbeskattning av tåget, handels- och investeringsavtal som överordnar bolags vinstintressen, miljöfientliga EU-pålagor etc.

Det här visar på vikten av att tala om klimatomställningen som något som innefattar hela samhället, och inte bara rör miljöpolitiken. Den andra erfarenheten från tidigare omställningar är vikten av styrande redskap för att ställa om. Den riktigt stora skillnaden mellan nu och 1970- och 80-talet är att vi då hade ett mycket aktivare politiskt ledarskap och att vi stod fria från EU:s inre marknadsregler. Vår energiproduktion, industri och våra hushåll ställde om sin energiförsörjning helt och hållet tack vare statliga investeringar, lagstiftning, bidrag och skatter. Inte minst våra kommuner användes för att skynda på omställningsprocessen. Att tro att man idag ska kunna göra en liknande, men ännu större, omdaning endast genom att sända signaler till en abstrakt marknad och förlita sig på hushållens ”medvetna val” håller inte. Därför behöver vi en politik som är mer än klimatpolitik. Att fasa ut det fossila, minska utsläpp och överlag värna våra miljömål måste vara ett överordnat mål inom alla politikområden.

Det hög tid att tänka större. Omställning mot ett samhälle där vi lever inom de begränsade ramar som vår natur sätter är för viktigt för att bara hanteras av klimatpolitiker. Därför är det hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Endast så bygger vi ett samhälle där våra barn och barnbarn kan leva utan risk för en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Att det går att ställa om fort såg vi redan under oljekrisen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Jens Holm kommer idag ut med boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern” (Sjösala förlag 2017).

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs där eller nedan. Detta med anledning av utgivningen av min bok Om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad
Dagens Arena, 2017-11-28
Vi vet alla att vi står inför en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Inte på 800 000 år har koncentrationen av växthusgaser varit så hög som idag. Dagens utsläppstrend är ett direkt hot mot civilisationen så som vi känner den.

Nästan alltid beskrivs den globala uppvärmningen som skapat av alla människor tillsammans och i samma utsträckning. Men dagens nivåer av växthusgaser är i praktiken frukten av två generationers oansvariga leverne. Den absolut största delen av utsläppen, 85 procent, har skett efter andra världskriget och det är de rika industrialiserade länderna som historiskt sett stått för den största delen av.

De franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel har konstaterat att 10 procent av världens rikaste invånare står för nästan hälften av alla världens utsläpp. Det finns också en tydlig makt och genusdimension när det kommer till utsläpp och livsstil.

Det är rika män som är de absolut största miljöbovarna. Det är de som flyger mest, äger flest bilar, äter mest kött och också är minst engagerade i hur deras helt och hållet oansvariga livsstil omöjliggör livsmöjligheterna för andra människor. Därför måste också ansvaret för klimatkatastrofen utkrävas på rätt ställe; hos rika och i större utsträckning hos män. Därför är byggandet av ett mer rättvist samhälle en grundläggande del i att skapa ett samhälle där vi lever helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp åt oss.

Högre skatter för höginkomsttagare har en lika omfördelande effekt som dämpande på lyxkonsumtion. Jämlika samhällen är bättre rustade att klara av stora utmaningar som klimatförändringen än orättvisa. Det är genom att styra genom staten, med lagar och omfördelande ekonomisk politik, som vi kan ställa om vårt samhälle från grunden, snarare än att vädja till upplysta konsumenter.

För att ställa om behöver vi mer av vänsterpolitik, inte mindre. Men idag har vi ett ekonomiskt system som är premierar kortsiktig vinst framför långsiktigt miljöansvar. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern hade helt rätt när han kallade klimatförändringen för marknadsekonomins största misslyckande. Marknadsekonomin, och kapitalismen i synnerhet, är blind inför förvaltnings- och omfördelningsfrågor.

Vad gör vänstern i det här läget? Dessvärre talar vi sällan om planetens överlevnad och vår roll i detta. Det är märkligt att vänstern så sällan pekar på det uppenbara sambandet mellan ett jämlikt samhälle och en politik för att rädda klimatet och miljön i största allmänhet. Det är dags att ändra på detta nu.

Vänstern försitter inte en chans att presentera förslag på lösningar på det ena problemet; orättvisorna. Men det andra såret på samhällskroppen; klimatförändringen, är lika akut och förtjänar likartad uppmärksamhet.

Den här veckan ger jag ut boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Förhoppningsvis kan den bidra till att vänstern fullt ut integrerar frågor som klimatförändringen och räddandet av våra numera sköra ekosystem till att bli fullt ut naturliga delar av en politik för ökad rättvisa.

Boken avslutas med ett tiopunktsprogram för omställning och ökad rättvisa, inspirerat av Naomi Kleins Leap manifesto. Att skapa en ekonomisk politik helt och hållet inom planetens gränser är en av de mest akuta åtgärderna att vidta.

Det handlar om att divestera innehav i det fossila, fasa ut miljöskadliga subventioner, begränsa lyxkonsumtion genom höjda skatter och omfördelning, snabbt investera i järnväg, förnybar energi och hållbart byggande genom lånefinansiering och en separat investeringsbank för klimatomställning. Det handlar också om att tro på staten som en motor i omställningen genom lagstiftning och reglering.

Men det stannar inte där. Klimatförändringen är en unik möjlighet för oss att i grunden bygga ett samhälle baserat på annat än vinstmaximering och konsumtion. Det skulle kunna vara ett samhälle där vi omfördelar från rik till fattig, där den gemensamma konsumtionen får växa på bekostnad av privatkonsumtion och där produktivitetsökning tas ut i kortare arbetstid.

Där kultur och idrott har en särställning när meningslös konsumtion ersätts med kreativa och utvecklande verksamheter. Ett samhälle där vi finner gemensamma lösningar istället för att lägga ansvaret på den enskilda individens axlar. Det är också ett samhälle där vi kopplar ihop det globala med det lokala; minskade utsläpp på global nivå ger oss i nästan alla fall också en bättre lokal luftkvalitet som sparar liv och sjukvårdskostnader.

Ja, vi har alla möjligheter i världen att bygga ett samhälle inom de gränser som naturen sätter och som också är mer jämlikt och jämställt än idag. Och det är, enligt mig, bara vänstern som med trovärdighet kan presentera en sådan vision. Varför det inte redan är gjort är för mig en obegriplighet.

För om inte vi, vem ska då göra det?

Jens Holm är klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Jens Holm kommer idag ut med boken Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern (Sjösala förlag 2017)

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Svensk klimatpolitik måste radikaliseras

Grön investeringsbank, fossilbilsförbud, klimatsmarta AP-fonder, miljöskadliga subventioner och mindre kött. Jag och Jonas Sjöstedt skriver på ETC. Läs där eller nedan.

Svensk klimatpolitik måste radikaliseras
ETC, 2017-10-10
Klimatfrågan är akut. Världen behöver länder som både är internationellt aktiva för att minska utsläppen, och som går före och visar att det går att snabbt minska utsläppen på hemmaplan. Sverige borde vara ett sådant land. Men när vi granskar regeringens klimatpolitik ser vi att den inte håller. De svenska utsläppen minskar inte – de är kvar på helt ohållbara nivåer. Det blir särskilt tydligt när man räknar in de utsläpp som orsakas av vår import.

Vi måste tänka större. Vi måste se vilka det är som förstör vår jord mest.
Regeringen Löfven har ökat insatserna för klimatet. I den budget som vi är överens med regeringen om sker större satsningar än tidigare på sådant som järnvägen, klimatinvesteringar, klimatbeskattning av flyget och solceller. Det är bra. Men inför de stora klimatfrågorna vågar regeringen inte ta kraftfulla beslut. När klimatet ställs mot kortsiktigt ekonomiskt tänkande så får klimatet vika. Subventioner till fossilindust­rin finns kvar. De statliga företagen ställs inte om. Särskilt tydligt blev det med mandatperiodens största klimatbeslut, det om Vattenfalls kolgruvor. Där valde regeringen aktivt att riskera ökade utsläpp med 24 gånger det Sverige släpper ut årligen för att kortsiktiga ekonomiska intressen var viktigare. Regeringen verkar inte se det tydliga sambandet mellan fördelning och klimat, det är de rikaste i världen som förstör klimatet mest.

Inte ser det bättre ut på den borgerliga sidan, tvärtom. Centerpartiet framhåller sig som högerns bästa klimatparti, lite som att tävla titeln bästa slalomåkare i Bangladesh. Men det var Centerpartiet som genomförde den katastrofala Nuon­affären som inte bara var en ekonomisk utan också en klimatmässig felinvestering. De var heller inte för att avveckla Vattenfalls kolgruvor. Centerpartiet vågar inte ens låta flyget bära sin egen miljökostnad.

Nu krävs modet att ta större beslut. Vänsterpartiet kommer att gå till val på en klimatpolitik som verkligen skulle minska utsläppen. Vi anser att klimatmålen måste få styra de statliga företagen. Vi vill att det offentliga pensionssparandet i AP-fonderna ska riktas om. Alla investeringar i fossilindustrin ska avslutas, istället ska fonderna bidra till investeringar som minskar utsläppen. De miljöskadliga subventionerna ska fasas ut.

Vänsterpartiet vill driva på för att den teknik som förstör klimatet ska fasas ut. Därför ska alla nya bilar som säljs efter 2025 i Sverige drivas med el eller förnybara bränslen. Vi vill att Sverige ska få tågtrafik av schweizisk kvalité; punktligt, bekvämt, överkomliga priser och klimatsmart. Investeringarna i järnvägen, inklusive bygget av nya snabba tåg, måste därför intensifieras och finansieras med bland annat flygskatt och lån. Vi vill inrätta en statlig grön investeringsbank med minst 100 miljarder kronor i kapital. Den ska hjälpa vår basindustri, men också kommuner och regioner, att finansiera de nödvändiga investeringarna för att lämna fossilsamhället. Sverige kan och ska vara ett föregångsland. Målet är nollutsläpp 2040.

Vår ökande rikedom måste användas på ett annat vis om vi ska minska utsläppen. Sociala investeringar i vård, kultur och utbildning orsakar mindre utsläpp än ökad privat konsumtion för de som redan har mest. Vi vill använda den ökade produktiviteten till att minska arbetstiden för alla. De första stegen i övergången till sex timmars arbetsdag ska tas redan under nästa mandatperiod.

Klimatförändringarna är redan här. Nu måste vi ta de politiska konsekvenserna och våga ta tillräckligt radikala beslut för att ställa om vårt samhälle mot hållbarhet. Det är det minsta vi kan göra för våra barn, barnbarn och människor i andra delar av världen – de som drabbas här och nu av våra utsläpp.

Jonas Sjöstedt (V), partiordförande
Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

 

Ingen politik utan klimatpolitik

Jag skriver om klimatförändringen och vad som behöver göras på ETC. Läs där eller nedan. Obs! De har satt rubriken. Jag hade valt en annan.

Ingen politik utan klimatpolitik
ETC, 2017-07-22
Riksdagens beslut för ett par veckor sedan om att införa Sveriges första klimatlag och ett klimatpolitiskt ramverk är mycket välkommet. Vi i Vänsterpartiet lade visserligen förslag om ambitiösare klimatmål, bland annat att även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen skulle omfattas av ramverket, något som dessvärre röstades ned. Inte desto mindre är riksdagens klimatbeslut viktigt och kan lägga grunden för att vi på allvar riktar in politiken mot nollutsläpp.

En av de viktigaste delarna av klimatbeslutet är att alla politikområden nu ska verka för att klimatmålen uppnås. För det ändamålet ska bland annat ett klimatpolitiskt råd inrättas. Att se till att vi också får en ekonomisk politik som agerar inom de ramar som naturen sätter är i detta sammanhang helt avgörande.

”Allt detta har en gemensam nämnare, vi måste investera mera”, sa statsminister Stefan Löfven till Sveriges Radio (7/7) från sin rundresa i Sverige. Statsministern missar med all rätt inte en chans att påpeka att vi måste investera mera i Sverige. Att ställa om vårt land till nollutsläpp kommer inte att vara gratis.

Höghastighetsbanor, utbyggd kollektivtrafik, klimatrenovering av miljonprogrammets bostäder och klimatanpassning är vart och ett områden som kommer att behöva hundratals miljarder i nyinvesteringar de kommande decennierna. Trots de stora behoven är investeringarna som andel av den totala ekonomin mindre idag än till exempel på 1960-talet. Staten har också delvis investerat fel, som inom infrastrukturområdet där merparten av pengarna gått till väg, inte järnväg.

Men hur gärna Löfven än vill klimatinvestera är han bakbunden av ett finanspolitiskt ramverk med begränsningar för statens utgifter. Staten har inte heller, likt vilken kommun eller företag som helst en separat investeringsbudget, skild från driftsbudgeten. Det här gör att statens långsiktiga investeringar konkurrerar med löpande utgifter för vård, skola och omsorg. Ska vi nå de investeringsvolymer klimatet kräver behövs ett annat synssätt kring långsiktiga investeringar och en separat investeringsbudget skulle underlätta.

Som nyligen rapporterats i den här tidningen uppgår de svenska miljöskadliga subventionerna till 61 miljarder kr/år. Att använda offentliga medel till det som utarmar vår miljö är en synnerligen dum idé och något regeringen brukar argumentera emot i internationella sammanhang. Det handlar om miljardtals kronor till privatbilism, tung industri, torvbrytning, fiske och köttproduktion. Nu är det dags att sopa upp framför egen dörr. Det behövs en handlingsplan för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Pengar kommer att sparas och utsläpp minskas.

Det behövs en större samsyn kring hur ekonomisk omfördelning och minskade utsläpp hänger ihop. Den franske ekonomen Thomas Piketty har pekat på hur den rikaste tiondelen står för nästan hälften av världens utsläpp. Ökad privat rikedom och klyftor är med andra ord en kraftig utsläppspådrivare. Så även i Sverige. När Fredrik Reinfeldt sänkte skatterna med 140 miljarder kronor ökade inte bara klyftorna i Sverige. Redan välbeställda fick ännu mer pengar att konsumera stadsjeepar, Thailandsresor och statusprylar för, samtidigt som offentlig sektor fick stå för fäfot.

Att minska det privata konsumtionsutrymmet till förmån för det offentliga är med andra ord inte bara bra rättvisepolitik, utan kan också minska utsläppen. På samma sätt är det bra klimatpolitik att ta ut framtida produktivitetsökning som kortad arbetstid i stället för höjda löner. Grupper med minst löneutrymme kan kompenseras genom omfördelning. Eftersom rika står för oproportionerligt stora utsläpp har miljöskatter också ofta en omfördelande effekt. Det gäller exempelvis den föreslagna flygskatten och skatter på privatbilism.

En ekonomi inom klimatets ram, att all politik blir klimatpolitik. Vem ser till att det blir verklighet?

Jens Holm (V) Miljöpolitisk talesperson

Verktyg finns men politiska beslut saknas

Lite oväntat kan tyckas att två professorer på Handelshögskolan i Stockholm skriver på DN-debatt om behovet av minskad konsumtion för klimatets skull. Men de har helt rätt, professorerna Lin Lerpold och Örjan Sjöberg. Dessvärre landade Miljömålsberedningen inte i någon målsättning för de konsumtionsbaserade utsläppen. Men regeringen kan lägga fram ett sådant förslag. Jag skriver om det på DN-debatt i min replik. Läs där eller nedan.

Verktyg finns men politiska beslut saknas
DNdebatt, 2016-10-10
Lin Lerpold och Örjan Sjöberg, professorer på Handelshögskolan i Stockholm, lyfter upp något centralt när de kritiserar regeringen för att inte våga utmana dogmen om en ständigt ökande konsumtion. Trots att alla vi vet det helt uppenbara; att leva som vi gör i Sverige eller andra industrialiserade stater är helt ohållbart i ett globalt perspektiv. Skulle alla världsmedborgare leva som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till. Vi brukar vara stolta över att våra utsläpp i Sverige har minskat successivt, men vad är det värt när utsläppen i andra länder som direkt en följd av vår konsumtion växer lavinartat?

Det handlar om alla prylar vi konsumerar som är tillverkade i andra länder. Det kan också handla om utsläppen från utrikesflyget eller från vår konsumtion av kött och andra animaliska livsmedel som var och en står för nästan lika stor klimatpåverkan som våra 4,5 miljoner personbilar. Men idag syns inte dessa utsläpp och konkreta styrmedel saknas.

När sju av riksdagens åtta partier i den s k Miljömålsberedningen förhandlade om en klimatlag och långsiktiga klimatmål för Sverige var ett av förslagen, både från undertecknad och flera av beredningens sakkunniga, att det skulle införas mål och styrmedel även för de konsumtionsrelaterade utsläppen. För det tyckte vi att vi hade goda argument. Vår expertmyndighet på miljöområdet, Naturvårdsverket, har identifierat behovet av ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp. I utvärderingen av de svenska miljökvalitetsmålen skriver Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket ser behov av att införa ett eller flera etappmål för omställning till resurseffektiva konsumtionsmönster med så liten påverkan på miljö och hälsa som möjligt.” (”Omställning till hållbara konsumtionsmönster”, Rapport 6663, 2015). I samma rapport pekar också vår expertmyndighet på att det finns många olika åtgärder och styrmedel som kan vidtas för att minska de negativa miljö- och klimateffekterna av svensk konsumtion. Vi står alltså inte utan verktyg, det är de politiska besluten som saknas.

Men istället för att ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen landade Miljömålsberedningen i ett konstaterande att det står regeringen fritt att föreslå mål och åtgärder för dessa utsläpp. Bollen är alltså tillbaka i regeringens knä. I början av nästa år har regeringen lovat att en proposition baserat på Miljömålsberedningens förslag. Det vore ett ypperligt tillfälle att också ta sig an de konsumtionsrelaterade utsläppen genom att lägga fram ett kompletterande mål och förslag på åtgärder för dessa.

Det skulle vara att ta det s k generationsmålet på allvar; att lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Att våga tala om minskad materiell konsumtion till förmån för annan hållbarare borde vara en del i en sådan politisk målsättning.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson och ledamot av Miljömålsberedningen