Skriver i Flamman om den rättvisa klimatomställningen som delvis kommer underifrån.
Vem går i täten för den rättvisa omställningen?
Flamman, 2022-12-01
Klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheik är över. Som vid tidigare toppmöten krävde utvecklingsländerna pengar och ny teknik för att avvärja den värsta effekten av klimatkrisen, de rika länderna – inklusive Sverige – håller emot. På så sätt är det ett plågsamt skådespel att följa och en illustration av vår orättvisa världsordning. Inte blir det bättre av att Sverige till det här toppmötet deltar mer tomhänt än någonsin. Den nya klimatministern Romina Pourmokhtari (L) vinner ingen trovärdighet hos sina klimatkollegor med det neddragna biståndet och den stympade miljö- och klimatbudgeten.
Tyvärr är Sverige inget undantag. Det är i dag allt svårare att hitta hoppfulla tecken inom klimatpolitiken. Men om vi släpper minister-förhandlingarna i Egypten och blickar mot det lokala ser vi att det händer saker. Under pandemin byggdes en underifrånrörelse upp med syfte att utnyttja det momentum som krisen skapat. Städer som Bogotá, Mexiko City, London, Barcelona och Paris utnyttjade nedstängningar och öde gator för att bygga hållbara och inkluderande städer. Tillfälliga cykelbanor, grönområden och uteserveringar på tidigare avstängda gator har nu blivit permanenta. Utrymme för bilar har successivt ersatts med plats för fotgängare och cyklister.
Paris har under den socialdemokratiska borgmästaren Anne Hidalgo gått längst med det nya planeringsverktyget ”15 minuters-staden”, där all relevant samhällsservice ska kunna nås inom max 15 minuters gång- eller cykelfärd. Två tredjedelar av alla bilparkeringsplatser ska bort och nio helt nya cykelstråk från förorterna in till centrala Paris håller på att färdigställas. I den franska huvudstaden ska framtidens pendling ske med cykel och kollektivtrafik.
I Kina är det lokalt tryck på bättre luftkvalitet som gjort att kolkraftverk – åtminstone innan energikrisen – stängts ned i ett tempo som ingen tidigare kunnat vänta sig. Den sydkinesiska tolvmiljonersstaden Shenzhen väntade inte på nationella beslut om att fasa ut fossilfordon, utan har själv sedan 2017 förbjudit alla fossilt drivna bussar och taxibilar. Nu rullar 16 000 elbussar och 22 000 eltaxibilar på gatorna i världens största försök att elektrifiera transportsektorn.
Närmare 100 större städer i världen har gått ihop i samarbetet C40 för att skapa hållbarare städer, men också för att driva på sina respektive regeringar. På lokal nivå är beslutsgångarna ofta snabbare och utrymmet för att bedriva progressiv klimatpolitik större, kanske som en följd av den nära kontakten med väljarna.
I somras valdes vänsterpolitikern och tidigare gerillaledaren Gustavo Petro till Colombias president med en tydlig klimatagenda. Innan Petro klev in i den nationella politiken var han en omtyckt borgmästare i huvudstaden Bogotá. Borgmästare var också tidigare Mexikos nuvarande vänsterpresident Andres Manuel Lopez Obrador. Två exempel på hur det lokala senare blir politik på högsta nationella nivå.
Här i Sverige har vi en regering som med precision skjuter ned mycket av det som tidigare gjorts på miljö- och klimatområdet. I det läget behöver vi mobilisera motståndet. Men vi behöver också politiska föregångare som visar att en rättvis klimatomställning är möjlig, och att det dessutom går att vinna val på det. Var hittar vi sådana föregångare de kommande fyra åren? I Stockholms nya rödgröna styret? Eller i Göteborg, Uppsala, Sundsvall, Luleå eller annan kommun med nytt progressivt styre?
Jens Holm