Jag hoppas att jag själv får bestämma hur jag dör

Läs min senaste krönika i Flamman, där eller nedan.

Jag hoppas att jag själv får bestämma hur jag dör
Flamman, 2022-10-27

För några veckor sedan drog Socialstyrelsen in Staffan Bergströms läkarlegitimation, som han haft i över 50 år. Skälet var att Bergström för två år sedan hjälpte en svårt sjuk ALS-patient att avsluta sitt liv. ALS kallas ibland djävulens sjukdom. ALS innebär att kroppen sakta förtvinar ofta under stor smärta och ångest för den drabbade. I dag finns inget botemedel mot ALS.

Patienten ville inte genomlida denna utdragna plåga och intog själv det dödliga läkemedel som Bergström hade skrivit ut. Personen hade egentligen planerat för att avsluta sitt lidande på en dödshjälpsklinik i Schweiz. Men pandemin kom emellan så resan kunde inte göras.

Vi talar sällan om döden. Kanske är det för att den fyller oss med oro. Oron kan bestå i det rent existentiella; vad händer när vi dör och därefter? Är allt verkligen slut? De frågorna kommer vi inte att få svar på och det är en ovisshet som vi får hantera. Men hur vi ska leva våra sista dagar och om livet kan avslutas på ett värdigt sätt är frågor som vi kan lösa gemensamt i samhället.

ALS är bara en av flera sjukdomar som är plågsam och där det inte finns botemedel. Att bli totalförlamad, drabbas av en obotlig och aggressiv cancer eller att andningssystemet slutar att fungera är andra exempel som kan ge oss ångest inför hur vi ska dö. I dag har vi som individer ingen möjlighet att påverka hur detta ska hanteras. Blir jag helt förlamad får jag förvisso vård, men i övrigt får jag ligga där tills jag sakta förtvinar bort. Det är en tanke som fyller mig med ångest.

Det är sorgligt att delar av läkarkåren är negativt inställda till dödshjälp. Läkarna hanterar redan i dag svårt och obotligt sjuka på en daglig basis. Alla vet att respiratorer stängs av och att dropp med starka narkosmedel ges i dag så att patienten till slut kan somna in för gott. Men det får inte kallas dödshjälp och framför allt får inte patienten besluta hur livet ska avslutas. Det finns ett visst mått av dubbelmoral i dagens svenska vård.

Dubbelmoralen och den haltande etiken finns för att de politiska partierna inte törs ta i frågan om dödshjälp. I katolska Spanien gick diskussionen het om dödshjälp för ett par år sedan, men nu är dödshjälp infört i lag. Schweiz, Nederländerna, Belgien och flera delstater i USA och Australien är andra exempel på där dödshjälp är tillåtet. I Sverige är svaret i stället att vården i livets slutskede har utvecklats så mycket så att dödshjälp inte behövs. Även om den så kallade palliativa vården har förbättrats är den otillräcklig för viss smärta och ångest. Framför allt är den inget svar på sjukvårdspersonalens dilemma när de hjälper svårt sjuka att dö genom att stänga av respiratorer eller höja narkostillförseln. Den är inte heller ett svar på patientens vädjan att själv få bestämma hur den ska få avsluta sitt liv.

Är det inte märkligt att vi uppmanas göra egna aktiva val över det mesta i vårt liv, men när det kommer till döden får vi inte bestämma? Politiken måste sluta att ducka. En bred parlamentarisk utredning om dödshjälp vore ett lämpligt första steg. Att lämna både sjukvårdspersonal och patienter i ett limbo mellan liv och död är inte ansvarsfullt.

För de flesta som önskar att bestämma över sin död kommer en klinik i Schweiz inte att vara ett alternativ. Det kostar för mycket pengar och resan i sig kan vara ett hinder om sjukdomen redan är långt gången.

När jag blir riktigt gammal hoppas jag att jag själv får bestämma hur mitt liv ska kunna avslutas. Väl där kommer jag tacka Staffan Bergstrand för hans modiga pionjärinsats.

Ett värdigt liv, men också en värdig död borde vara en självklarhet i varje civiliserat samhälle.

Jens Holm

Kriget mot klimatförändringen kommer att kräva blod, svett och tårar

Jag skriver krönika i Flamman. Läs min text där eller nedan.

Kriget mot klimatförändringen kommer att kräva blod, svett och tårar
Flamman, 2022-08-19

Enligt schematisk vänsterteori uppstår samhällsförändringar när motsättningarna blivit tillräckligt stora. När tillräckligt många kastats ut i arbetslöshet eller tvingats lämna hus och hem säger folk ifrån och kräver ett bättre samhälle. Men att det inte alltid fungerar så har vi sett exempel på många gånger. Varför röstar annars en stor del av arbetarklassen på sådana som Trump, Bolsonaro, Johnson eller, för den delen, Åkesson?

Detsamma ser ut att gälla för klimatomställningen. Värmerekorden har duggat tätt i sommar. Italien är ett av de värst drabbade länderna. Vattnet i floden Po har sinat och den annars så bördiga Podalen är i dag mer lik en steril öken. Snart är det parlamentsval i Italien och klimatrörelsen gör sitt bästa för att slå mynt av extremvädret. Men i dagsläget ser högern ut att bli störst och postfascistiska Italiens bröder kan bli störst av alla partier. Det är förstås så långt ifrån ett konstruktivt svar på klimatkatastrofen man kan komma.

I fallet Italien tror jag väljaropinionen kan förklaras med en lång tid av teknokratstyre, nu senast under ledning av tidigare EU-centralbankschefen Mario Draghi. I stället för att möta kriserna med verkningsfulla reformer har han tassat försiktigt fram. Det politiska styre som inte vågar ta ut svängarna i svåra lägen blir lätt omsprunget av sina konkurrenter.

Även i Sverige vankas val. Jag har försökt uppbringa intresset med hjälp av Sveriges radios partiledarintervjuer. Finns krisinsikten här? De stora reformerna? Inte hos statsminister Magdalena Andersson (S). Hon svarade faktiskt inte rakt på en enda fråga och uppfann i stället ordet ”valmålsättning” som ett sätt att slippa utställa ett enda vallöfte. Ulf Kristersson (M) ville gärna tala om kris, men inte den som orsakats av våra utsläpp. Per Bolund (MP) var även han en besvikelse. På en rad frågor – allt från bensinpriser till kobolt från Kongo – ville han inte ge något konkret besked om huruvida han skulle sätta stopp för detta som minister i en framtida S-ledd regering.

Precis som Mats O. Svensson tidigare gjort i den här tidningen efterfrågar jag också klimatledarskap och krisinsikt från de svenska politiska partierna. Ska man lyckas övertyga någon om vikten av hundratusentals miljarder i investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och energieffektivisering måste man först förklara varför det behövs. Tar man inte orden klimat och kris samtidigt i sin mun får man inte mer än loja nickanden tillbaka. Kopplingen mellan de stora investeringarna och minskade utsläpp riskerar att gå om intet.

Att därutöver sänka priset på fossila bränslen är inte att mana till krismedvetenhet och engagemang. Tvärtom, det är en illusion om att vi kan fortsätta precis som förut. Dessutom göder det Putins krigskassa i anfallskriget mot Ukraina.

Det finns ett antal goda exempel på hur man kan göra i stället. Tysklands kollektivtrafikbiljetter för nio euro är ett sådant, ett riktat stöd till dem som inte har alternativ till den egna bilen är ett annat. Lite motvilligt måste jag erkänna att det var ett smart drag av högern i Region Stockholm att kopiera Vänsterpartiets förslag om att ge gratis kollektivtrafik till alla barn och unga. Sådana förslag skapar hopp och erbjuder alternativ i en svår tid.

Vid Moderaternas stämma i Helsingborg i fjol citerade Ulf Kristersson Winston Churchill och manade till engagemang med ”blod, svett och tårar”. Han var inte den första politikern som gjorde det, men det var nog inte så dumt. Nu handlar det om att mana till engagemang.

Svenska folket vill inte leva i en illusion. De vill bidra till lösningar på vår tids stora utmaning. Säg klimatkris och du kommer att se tusentals uppkavlade ärmar.

Låt oss göra valet till ett klimatval.

Jens Holm

Snart är Andersson lika extrem som Bolsonaro

Skriver i Flamman om skogen. Läs min krönika nedan eller hos Flamman.

Snart är Andersson lika extrem som Bolsonaro
Flamman, 2022-06-19

I Sverige är det helt okej för en skogsägare att förvandla en levande skog till ett kalhygge precis när den känner för det. Precis som i Bolsonaros Brasilien, med andra ord.

De flesta politiskt medvetna svenskar upprörs över skövlingen av Amazonas. Det är en fullt rationell reaktion på att tusentals kvadratkilometer levande skog förvandlas till plantager eller betesmark för biffkossor. Men vad gör vi egentligen med vår egen skog? Vi är det EU-land med mest skog, något vi vårdar ömt. Vi svenskar sägs älska skogen och vår allemansrätt. Men samtidigt tillåter vi ett brukande av skogen som påminner om skövlingen av de tropiska skogarna.

Enligt svensk skogsvårdslag gäller frihet under ansvar. Det ger skogsägaren maximal frihet. Vill hen hugga ned hela skogen går det bra. Det behövs inte ens ett tillstånd, bara en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Det görs ungefär 60 000 sådana per år i Sverige. I fjol avverkades så mycket som 97 miljoner kubikmeter skog. Aldrig någonsin har det avverkats så mycket träd i Sverige som under 2021 om vi bortser från 2005, när stormen Gudrun slog till.

Människor vittnar om hur de kommer tillbaka till sitt torp i skogen för att upptäcka att det nu ligger mitt på ett hygge. För ett par år sedan gick min favoritskog för svamp och blåbär samma öde till mötes. Det var som att få en kniv instucken i kroppen.

I det senaste förslaget från dåvarande S-MP-regeringen till ny skogspolitik stärktes skogsägarnas rättigheter ytterligare. Så här kommer det fortsätta om vi inte protesterar. Tack och lov är det många som gör det. Samer, miljöorganisationer, ekoturismföretag och helt vanligt folk gör sitt bästa för att förändra, minska eller helt stoppa avverkningar av skog.

När skogsutredaren Charlotta Riberdahl vid ett seminarium i Almedalen 2016 ställde den helt relevanta frågan om det är rimligt att den privata äganderätten övertrumfar allmänintresse och miljömål i skogen väckte det ramaskri hos skogslobbyn och snart därefter fick hon sparken av regeringen. Detta och en mängd andra intressanta skogspolitiska målkonflikter skildras omsorgsfullt i DN-­journalisten Lisa Röstlunds bok Skogslandet. Läs den gärna.

Vi sägs vara mellanmjölkens land. Inte när det kommer till skogen. Där är Magdalena Andersson snart lika extrem som Jair Bolsonaro i Brasilien.

Jens Holm