Planen är ingen plan

Idag har vi debatterat regeringens klimatpolitiska handlingsplan, Proposition 2019/20:65. Det är den första klimatplanen som någonsin lagts fram till Sveriges riksdag. Vad hur bra är planen egentligen? Vi i Vänsterpartiet har lagt fram en motion med 74 konkreta förslag som skulle kunna se till att propositionen blir en riktig plan och inte bara en välvillig viljeinriktning.

Se debatten (även mitt replikskifte med Isabella Lövin) här.
Läs mitt anförande nedan.

2020-06-09
Klimathandlingsplan, anförande
I maj i år slogs återigen ett icke klädsamt rekord. Koncentrationen av växthusgaser var högre än någonsin under maj månad, 417 miljondelar CO2. Maj månad var också den varmaste månaden som någonsin uppmätts. Under coronakrisen ser vi att utsläppen minskar, men detta är inte den formen av omställning vi vill ha. Dessa utsläppsminskningar är ju resultatet av samhällen som stänger ned helt och hållet. Vad vi behöver är en organiserad och strukturerad omställning mot ett samhälle som är hållbart och rättvist.

Därför är klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket mycket viktigt. Det handlar om att alla politikområden ska verka för att våra klimatmål nås. I ramverket finns kravet på att en klimatpolitisk handlingsplan ska läggas fram en gång varje mandatperiod. Det vi debatterar just nu är just den första klimatpolitiska handlingsplanen som någonsin lagts fram till Sveriges riksdag.

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det krävs ökade ansträngningar för att integrera klimatpolitiken i alla relevanta politikområden. Det är ju själva grundtanken med införandet av det klimatpolitiska ramverket. Vi välkomnar att regeringen i handlingsplanen tydliggör en inriktning om minskade utsläpp, men de åtgärder som ryms i planen är i stor omfattning oprecisa och uttrycker en viljeinriktning, och dess effekter på utsläppen av växthusgaser är oklara. En handlingsplan borde vidare fokusera på just handling, men ändå väljer regeringen att begrava de skarpaste åtgärderna i nya utredningar. I allt väsentligt vet vi vad som behöver göras. Att tillsätta så många nya utredningar och låta dem löpa under en stor del av mandatperioden innebär att vi förlorar tid och momentum.

Handlingsplanen är även utan ambition att hantera klimatkrisen med rättviseperspek-tiv. En jämlikare fördelning av resurser är en förutsättning för att en kraftigt minskad total resursanvändning ska kunna kombineras med en hög materiell standard för alla. Omställning till ett hållbart samhälle bör därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Regeringen har lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i propositionen finns ingen beräkning av hur mycket utsläppen kommer att minska. Det är besynnerligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

När det klimatpolitiska rådet för några månader sedan presenterade sin granskning av regeringens handlingsplan sa de redan på första bilden av presentationen: ”Planen är ingen plan”. Planen är ingen plan – sammanfattar kärnfullt Vänsterpartiets kritik av Proposition 2019/20:65, alltså regeringens s k klimatpolitiska handlingsplan. För att göra nämnda proposition till en handlingsplan som minskar utsläppen på riktigt föreslår vi i Vänsterpartiet inte mindre än 74 konkreta reformer i vår följdmotion till propositionen.

Jag hänvisar till vår motion för en presentation av samtliga reformer, men det är några här som jag särskilt skulle vilja beskriva.

Skärp klimatmålet till nollutsläpp senast år 2040.

Klimatmålen ska nås med nationella insatser – ej uppköp av osäkra krediter i andra länder.

Nya ägardirektiv och instruktioner för alla statliga bolag och myndigheter så att de agerar i linje med våra klimatmål

Planen måste innehålla kvantifierbara åtgärder så att målen går att följa upp.

Fasa ut de klimatskadliga subventionerna. Enligt Naturvårdsverket omfattar de miljöskadliga subventionerna 60 miljarder kr varje år och enligt Naturskyddsföreningen är de renodlade klimatskadliga subventionerna en kostnad på 30 miljarder kronor för staten årligen. Det handlar om subventioner till ökad bilism, koldioxidskattenedsättningar för industrin, skattebefrielse för flygbranschen, subventioner till ökad köttkonsumtion m m. Här finns mycket att göra för att fasa ut dessa subventioner som ökar utsläppen.

Kompensera glesbygden för höjda drivmedelsskatter; konverteringsstöd, lägre skatt, förändrat reseavdrag.

Inför en statlig grön investeringsbank, bifall till reservation nr 13.

Förvalta våra pensionspengar hållbart. Bort med ohållbara placeringar från våra AP-fonder. Detta skulle regeringen kunna fixa genom nya instruktioner till AP-fonderna, men det har de tyvärr inte gjort.

Förbjud prospektering och exploatering av kol, olja och fossilgas

Standardisera plasten. Förbjud plast som är miljöskadlig och som inte går att återvinna.

Minskad köttkonsumtion

Inrikesflyget ska ingå i klimatmålet för transportsektorn

Inför en progressiv flygskatt

Förbud mot nybilsförsäljning av bensin- och dieselbilar senast 2025

Klimatmålen ska vara styrande i infrastrukturplaneringen. Så är det inte idag när nya motorvägar planeras t ex här i Stockholmsområdet

Underlätta för kommunerna att stoppa externa köpcentrum genom ändringar i Plan- och bygglagen.

Statligt stöd till billigare kollektivtrafik. Vi behöver göra det billigare att resa kollektivt.

Sänk banavgifterna för järnvägen.

Vägslitageavgift för tung vägtrafik – det finns ett konkret förslag på regeringskansliet. Varför inför inte regeringen detta?

Se till att alla handelsavtal som undertecknas är i linje med Parisavtalet. Vi behöver hållbara avtal, inte ett ensidigt fokus på handel.

Vi befinner oss just nu i en kris, i en pandemi. Jag vill påminna om att en kris också är en möjlighet. Jag drar mig till minnes oljekrisen i början av 1970-talet. Priset på olja fyrfaldigades under kort tid och skapade kris runt om i världen. Vad gjorde vi då? Jo, vi energieffektiviserade, satsade på fjärrvärme, elektrifiering av industrin och vi fasade ut oljan i flera sektorer bland annat bostäderna. Utsläppen minskade liksom vårt beroende av importerad olja. Nu står vi inför en liknande utmaning. Låt oss inte upprepa gamla misstag. Vi bör istället verka för att omdana samhället i grunden och bygga ett samhälle som är rättvist och hållbart och håller sig inom de ramar som naturen har satt upp för oss.

Jens Holm (V)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s