Vägs ände för marknadsdogmerna

Kan slutet för marknadsdogmerna dateras tydligare än här och nu? Med marknadsdogmerna menar jag fenomen som nyliberalismen, just-in-time, new public management, ekonomiska åtstramningar, avregleringar och privatiseringar. Häromdagen kom det ett nytt förslag från EU-kommissionen. Den s k tillväxt- och stabilitetspakten – hela grundbulten i EUs åtstramningspolitik – får överges under coronakrisen. Vår regering har tidigare frångått krona för krona-tanken och öppnar nu för stora offentliga spenderingar. Staten ska gå in och ta över kontrollen över produktion och leveranser av sjukvårdsmateriel. Privata bolag åläggs ställa om sin produktion för att leverera detta materiel. Ja, vi kan rada många exempel på hur tidigare dogmer rasar som korthus.

Politiker tävlar numera med varandra om att låta så statstillvänd som möjligt. Men problemet är att decennier av avregleringar och privatiseringar har gjort att den statsmakt som alla nu vill luta sig mot inte längre finns. Svensk offentlig sektor är en av de mest avreglerade och privatiserade i Europa (även om vi fortfarande har en god offentlig finansiering). Att göra allt detta som Stefan Löfven, socialminister Lena Hallengren och andra vill låter sig svårligen göras med dagens ordning. Jag tycker DNs Maria Schottenius skriver väl idag om detta. Hon skriver: ”Vi lever nämligen i illusionen att det är staten som ansvarar för välfärdssamhället. Så är det inte. Det mesta är utsålt eller delegerat ner till regioner och kommuner.”

Under en kris prövas grundvalarna i ett samhälle. Och nu kan vi se att marknadsdogmerna inte stod pall. Gott så. Dags för något nytt.

Och regeringen verkar intresserad av att ändra tingens ordning. Men frågan är om de kan göra det med Liberalerna och Centerpartiet?