Krigspolitiken segrar i Colombia

Tvärt emot de flesta andra länder på kontinenten fortsätter Colombia sin kurs mot höger. Vid gårdagens presidentval vann den f d försvarsministern och nuvarande presidentens, Álvaro Uribe Velez, underhuggare Juan Manuel Santos med 47 procent. Eftersom han inte uppnådde hälften av rösterna blir det en ny valomgång, den 20 juni. Då står det mellan honom och de Grönas kandidat, den tidigare Bogotáborgmästaren (då inte grön) Antanas Mockus.

Svensk rapportering har som vanligt varit knapphändig och bristfällig. Exempelvis har ingen uppmärksamhet getts åt Colombias intressantaste oppositionskraft, Polo Democrático Alternativo. Dess kandidat Gustavo Petro fick 9,16 procent, vilket var bra mycket bättre än vad opinionsundersökningarna visat.

Nu kommer det stå mellan Santos och Mockus, den senare lär knappast ha någon större chans. Santos kommer från en av Colombias rikaste och mäktigaste familjer och är dessutom delägare till landets enda rikstäckande dagstidning, högerinriktade El Tiempo. Med Santos kommer tyvärr Uribes krigspolitik mot Farc och Eln (istället för fredsförhandlingar) fortsätta. Den nyliberala ekonomiska politiken lär ligga fast. Den halvt totalitära uppbyggnaden av statsapparaten, med säkerhetspolisen Das som spjutspets och paramilitärer som kan agera fritt, tycks stå ohotad. Det är mycket illavarslande.

Jag känner med mina colombianska vänner.

Colombianätverket, Magnus Linton

Avskyvärt, Israel

Israelisk militär har idag på internationellt vatten attackerat fartygen från Ship to Gaza. Ett stort antal är skadade och mellan 10 till 16 uppges ha dödats. Israels våld är oacceptabelt. Ja, det är rent ut sagt avskyvärt.

Nu måste omvärlden agera mot Israel. Det får vara ett slut på gullandet med en av de stater i världen som bryter mot flest FN-konventioner, kränker folkrätten, förtrycker och dödar. Sahlin, Ohly och Wetterstrand kräver agerande mot Israel. Bra. Det måste vara en självklarhet att detta ska få konsekvenser. Bryt EUs frihandelsavtal med Israel, avbryt omedelbart Sveriges militära samarbete, hota med sanktioner, väck frågan i FNs säkerhetsråd, kalla hem ambassadören osv. Det finns mängder med saker som kan, och borde göras. Denna gång ska Israel inte få komma undan. Det här måste vara droppen.

Mitt i allt detta är det ändå svårt att inte tänka på de modiga aktivister som fortfarande är kvar på båtarna, eller har tillfångatagits av israelisk militär; skadade och chockade. Jag tänker särskilt på Dror Feiler, en god vän och en av organisatörerna till Ship to Gaza. Dror frågade mig flera gånger om jag ville åka med. Av familjeskäl tackade jag nej.

Jag hoppas Dror, och alla andra modiga, på Ship to Gaza känner hur en hel omvärld nu följer dem och gör vad vi kan för att de ska släppas fria och Israels blockad ska brytas.

Ikväll kl 18.00 är det solidaritetsmanifestation på Sergels torg.

Slut upp ni som kan!

Ship to Gaza vinner oavsett

Kanske håller Israels militär just nu på att stoppa den lilla flottan av fartyg från Ship to Gaza (DNAB). Några båtar med förnödenheter förhindras av israeliskt hot om våld att komma fram till hamnen i Gaza. Det känns bittert att Israel med våldsmakten kan stoppa ett så viktigt solidaritetsprojekt.

Men oavsett vad Israel gör vinner Ship to Gaza. Israels illegitima blockad – fördömd av en världsopinion, EU och FN – har hamnat under luppen. De förnödenheter som finns på fartygen i all ära, men det är utmanandet av blockaden som är det viktigaste.

Kanske ser vi nu det första konkreta steget mot ett början på slutet för blockaden. Och med hävandet av blockaden ökar pressen på de övriga delarna av Israels ockupationspolitik: bosättningarna, murbygget, utomrättsliga fängslanden av palestinska politiker, det militära våldet ochsåvidare. Bort, bort, bort med allt sånt. Det är unkna och orättfärdiga ockupationshandlingar.

Länge leve modiga Ship to Gaza!

En kalldusch

Igår gladde jag mig åt en klar rödgrön ledning och uppgång för Vänsterpartiet. Den glädjen blev kortvarig. Dagens opinionsmätning är inget annat än en riktig kalldusch. Det ska erkännas. 5,2 procent för Vänsterpartiet är riktigt lågt.

Vad ska man då tro på? Kanske enklast att inte tillmäta dessa opinionsundersökningar för stort värde. Igår var jag i Sundbyberg och kampanjade idag ska jag till Rinkeby. När jag är ute och träffar folk tycker jag mig känna klara vänstervindar. Kanske bäst att hålla fast vid det.

Jag vägrar att tro att en majoritet vill fortsätta att ha en urvattnad klimatpolitik, urholkad arbetsrätt, fortsatt massarbetslöshet, EMU-anslutning, Nato-anslutning, privatiseringar, motorvägsbyggen ochsåvidare. Ja, svenskarna vet nog bättre…

Vänsterpartiet framåt

I dagens opinionsundersökning går Vänsterpartiet framåt. 6,9 procent är visserligen långt från det jag tycker borde vara vårt mål, men det är ändå ett glädjande besked om att fokus på partikongressen gör att vi växer. Nu får vi fortsätta att berätta om våra framtida klimatsatsningar, att vi är Sveriges mest feministiska parti och att vi kommer stoppa det storebrorssamhälle som håller på att byggas upp med FRA, Ipred, Acta m m. På så sätt kommer vi fortsätta växa.

De rödgröna leder rätt betryggande. Två procentenheter är trots allt rätt klart. Varför väljer Expressen och andra att vinkla det negativt får man fråga dem om…

Folkrörelserna och valet

Har just fyllt i ”Den stora valenkäten”, en serie frågor från främst folkrörelseorganisationer i Sverige (men jag undrar vad oljebolaget Statoil gör i enkäten?). Diakonia vill t ex veta om vi vill ha ett bistånd som är minst 1 procent av BNI (Ja), Journalistförbundet om vi vill verka mot ägarkoncentrationen inom media (Ja) och Svensk solenergi hur vi vill satsa på solenergi i framtiden (t ex med ett fastprissystem). När jag satt i EU-parlamentet fick jag många frågor från civilsamhället. Det gillar jag. Nu inför valet i höst ser det ut att bli likadant.

Det är helt rätt att folkrörelser pressar politikerna att uppfylla det man har lovat. Men jag noterar att Moderaternas Sofia Arkelsten vägrar att svara på valenkäten. Hon verkar vara negativt inställd till att organisationer och företag ställer frågor (och publicerar svaren) överhuvudtaget.

Så kan man förstås tycka, men då sänder man också en tydlig signal till Folkrörelsesverige: ”Lägg er inte i det här med valrörelsen.” Men det kanske är så Moderaterna vill ha det…

Sveket mot vindkraften

Sex borgerliga riksdagsledamöter skriver idag på DN-debatt om den andelsägda vindkraften. De kritiserar att de som idag är andelsägare i vindkraftsverk tvingas betala en s k uttagsskatt, vilket gör att det inte blir särskilt förmånligt att satsa pengar i vindkraftskooperativ.

De vädjar till regeringen att lösa frågan. Men de behöver inte skriva debattartiklar för att rädda vindkraftskooperativen. Hade de bara röstat för det rödgröna förslaget från skatteutskottet hade frågan kunnat fått sin lösning. Det är lätt att vinna billiga poänger på DN-debatt, men svårare när det är dags att fatta beslut.

Straffbeskattningen är ett otyg och vi Rödgröna kommer att lösa detta vid en valseger i höst. Den folkrörelse av 15 000 andelsägare till något av de 70 vindkooperativen i Sverige kommer att kunna leva vidare.

Klimatminister

En av de få positiva nyheterna med den nya brittiska regeringen (se mer på DNSvdAB) är att de fortsätter Labourregeringens regeringsstruktur med en klimatminister. Den nya klimatministern heter Chris Huhne, liberaldemokrat och satt i EU-parlamentet perioden innan jag kom dit.

Det finns såvitt jag vet tre länder till i världen som har renodlade klimatministrar (d v s en minister vid sidan av miljöministern): Australien, Belgien och Danmark. Nya Zeeland, Grekland, Oman och Tonga har kombinerade miljö- och klimatministrar.

Jag skulle vilja se att de Rödgröna efter valsegern i höst går samma väg och inrättar en klimatminister. En miljöminister kan göra mycket gott för klimatet, men klimatfrågorna är så stora och är av så stor global karaktär att de mår bäst av att hanteras av en separat minister. Klimatfrågan handlar också i stor utsträckning om att bygga om hela samhället, och då kan det vara dumt att vara bunden till en post som miljöminister (mandatet blir ju då lätt för smalt).

När jag satt i EU-parlamentet hade vi ett separat klimatutskott, med ansvar för att se över hela EUs politik ur klimathänseende. Jag var från början skeptisk till utskottet, men tyckte att det successivt tog sig och fungerade som en blåslampa i klimatfrågor. Tyvärr blev vår slutresolution rätt urvattnad, men det säger nog mer om EU-parlamentets dåvarande politiska majoritet.

Tänk er klimattoppmötet i Mexiko nu i november/december, då skulle jag vilja se Mona Sahlin där tillsammans med en progressiv klimatminister från V eller MP med ett tydligt perspektiv att driva på utvecklingen hemma i Sverige och vara de fattiga ländernas röst vid förhandlingarna.

Självklart löser man inte politiska problem med organisatoriska förändringar. Men nog skulle mer kunna göras för klimatet om vi hade en separat minister för de frågorna… Men om man inrättar en ny minister, borde man inte ta bort någon? Jo, EU-ministern borde nu kunna läggas ned.

Finsk kärnkraft avskräcker

Veckans Affärer rapporterar idag om det finska kärnkraftsbygget Olkiluoto. ”Finskt fiasko”, lyder rubriken. Det säger egentligen allt.

Jag har tidigare skrivit om detta. Olkiluoto skulle ha varit igång redan i fjol och hur mycket slutnotan kommer att hamna på vet ingen ännu idag. Kanske blir det så dyrt som 60 miljarder kronor, dubbelt så mycket som planerat. Svenska staten har lånat ut 1 miljard kronor till Olkiluoto. Man undrar varför? Dessutom är de svenska företagen Eon, Stora Enso och Boliden medfinansiärer i kärnkraftsbygget. Nu riskerar de förlora stora summor. Kanske kommer det fördröja Eons planerade satsningar på förnybart…

Vad kan vi lära av detta?

Jo,

1. Att kärnkraft är dyrt, riskabelt och tränger undan viktiga resurser från sol och vind.

2. Att vi behöver förnybar el snabbt. Då kan vi inte vänta på den typen av megaprojekt som de tio nya kärnkraftsreaktorerna som den borgerliga regeringen vill bygga.

Nej till köttklistret – platt fall för borgarna

EU-parlamentet röstade idag nej till köttklistret (AB, Svd). Ett bra beslut. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) kan dra en lättnades suck. Han har ju lyckats med konststycket att vara motståndare till köttklistret men ändå rösta för det tidigare i år. Detta att jämföra med t ex Danmark som röstade nej.

Moderaterna och den europeiska högern ville däremot ha köttklistret. Skulle de vilja äta ihoplimmat kött själva? Knappast. Men vanligt folk skulle tydligen få göra det. Nej till matsnusket var det ja…

Tack Åsa Westlund (S) som lotsat EU-parlamentet fram till, för en gångs skull, ett bra beslut.

Jöran Fagerlund, Eva-Britt Svensson