Igår deltog jag i ett seminarium om s k elvägar på Transportforum i Linköping. Trafikverket håller på att ta fram ett förslag på hur en mer begränsad elväg ska kunna byggas i Sverige, en pilotstudie. Faller den väl ut tänker man sig att rulla ut ett större projekt för att elektrifiera några av våra större motorvägar. Att se till att det finns elförsörjning längs vissa av våra vägar skulle göra att lastbilarna drevs med el och därmed eliminera utsläppen av växthusgaser på de sträckorna. En otroligt viktig och realistisk åtgärd för att minska utsläppen från de tunga transporterna. Idag finns redan försöksverksamhet med elvägar vid Arlanda och på E16, utanför Sandviken. Den senare har jag skrivit om i min bok ”Om inte vi, vem?”
Elvägar är förstås inte problemfritt. Ska t ex E4an elektrifieras från söder till norr handlar det om investeringar för stora belopp. Och hur ska elen laddas på lastbilarna? I form av kontaktledningar i luften som vid Sandviken eller genom en skena i marken som i Arlanda? Eller kanske rent utav i form av s k induktion, d v s trådlöst från marken till fordonet. Själv tycker jag att systemet i Sandviken var mycket intressant. Det är en gammal teknik, samma som trådbussar har använt i över 100 år. Tekniken är fri att använda och är inte låst i dyra och krångliga patent. Läs som sagt mer i min bok.
Men det som oroade mig igår vid Trafikverkets presentation var fastlåsningen vid begreppet affärsmodeller. Trafikverkets Björn Hasselgren presenterade myndighetens tankar kring hur man i framtiden ska kunna ta betalt av de fordon som kör på elvägarna samt hur drift och underhåll ska kunna skötas. Snart hade presentationen, i mitt tycke, trasslats in i ett komplicerat nystan av bolag, köp-sälj, konkurrens, marknad och affärsmodell hit och affärsmodell dit. Problemen var många. Risken för att elvägarna drar ut på tiden uppenbar.
Jag, professor Per Kågeson och flera andra lyfte frågan om det inte var lättare om staten (t ex Trafikverket) helt enkelt var ägare av de framtida elvägarna. Varför måste komplicerade affärsmodeller utvecklas? Är det verkligen viktigare att skapa marknad av ett område som rimligen borde vara samhällsnyttig infrastruktur? Har vi inget lärt oss av avregleringen av järnvägsunderhållet, Arlandabanan och andra projekt kring s k Offentlig Privat Samverkan (där det offentliga tar riskerna och det privata vinsterna).
Och i ärlighetens namn verkade inte heller Hasselgren särskilt intresserad av s k affärsmodeller och menade att han var trött på begreppet. Gott så! För Trafikverket har gjort mycket intressant på området elvägar. Frågan kvarstår dock: Varför denna upptagenhet vid att skapa en marknad kring elvägarna? Varför inte ta det samhällsansvar som rimligen faller på en myndighet och bygga elväg där det är motiverat och sedan ta ut kostnaden för de fordon som kör där? För affärsmodellen i sig kan väl inte vara viktigare än själva ändamålet; att snabbt minska utsläppen från våra tunga transporter?
Det kan tilläggas att vi i Sverige redan idag har hundratals mil med s k elvägar. Det kallas tåg som kör på stålskenor; järnväg. Tågen fraktar miljontals människor och miljontals ton gods varje år. Och det fungerar alldeles utmärkt, men det finns ett skriande behov av ökade investeringar i vår järnväg. Ska elvägar byggas måste vi säkerställa att det sker genom lånefinansiering som inte tar pengar från de viktiga investeringar som behöver göras i järnvägsunderhållet och för att bygga ny järnväg. Men det borde rimligen gå att hålla båda dessa bollar i luften samtidigt.