Det behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU

Johan Lönnroth, nationalekonom och tidigare vice-ordförande i Vänsterpartiet, har läst min Om inte vi, vem? och kommenterat den i Arbetaren. Jag svarar honom i samma tidning. Det svaret kan du läsa här eller nedan.

Det behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU
Arbetaren, 2018-02-28
Det glädjer mig att Johan Lönnroth uppskattar min senaste bok, Om inte vi, vem?. Men vi är som bekant inte helt överens i synen på EU. Ingen vill hellre än jag att EU ska kunna användas för progressiva syften, i synnerhet arbetslöshetsbekämpning och klimatkamp. Men när åtstramningspolitiken, genom euron och konvergenskriterier, försvårar den ”new deal” som Lönnroth önskar, är det svårt att vara annat än kritisk.

Inte heller kan jag känna någon entusiasm för en union som tvingar medlemsländerna att avreglera järnvägsnätet (inte bra för tågresandet), där statsstöd per definition är förbjudet, som tvingar medlemsländer att försämra miljölagar och har en jordbrukspolitik med miljardsubventioner till ohållbart jordbruk.

EU uppstod som ett efterkrigsprojekt för industrialisering på marknadens villkor och miljödimensionen har, i bästa fall, kommit in som jästen efter degen. Allt detta tydliggör jag i min bok med talrika exempel.
Visst har Lönnroth rätt i att länder som Polen och Ungern leds av reaktionära krafter, och det är inte EU:s fel. Men det är EU som har ambitionen om en gemensam asyl- och migrationspolitik och hittills har den inte imponerat. Det har blivit en gemensam gräns mot omvärlden, något som förstärkts genom avtalet med Turkiet och förstärkta så kallade push-åtgärder mot flyktingar (det vill säga göra tillvaron så eländig så att de reser tillbaka till ursprungsländerna).

EU:s handels- och investeringspolitik är tyvärr ännu ett sorgligt exempel på att marknadshänsynen överordnas allt annat, det jag brukar kalla marknads-fundamentalism. Det är EU som varit den pådrivande parten i storföretags så kallade investerarskydd, förlängning av patent och krav på avreglering av offentliga tjänster i avtalen TTIP med USA och nu aktuella CETA med Kanada.

Att använda dessa för att få igenom progressiv politik på andra sidan Atlanten, som Lönnroth, är inne på är som att diskutera nedrustning på en vapenmässa. Naivt är bara förnamnet.

Johan Lönnroth ska ha erkännande för att han inte ger upp försöken att göra EU till en progressiv kraft i världen. Men jag tycker att hans bild är dåligt uppdaterad. En stor del av den europeiska vänstern – Podemos, France Insoumise, Bloco de Esquerda som några exempel – har lämnat den tidigare rosenröda EU-synen för en mycket mer kritisk. Jag tror att eurons totala fiasko och att massarbetslösheten har bitit sig fast är ett av skälen till den tillnyktringen.

Det gör att det finns grund för ett nytt europeiskt vänstersamarbete där ja eller nej till EU är irrelevant och där vikten av ett gemensamt vänsterprojekt för rättvisa och klimatomställning blir gemensamma nämnare. Jag skriver om även det vänsterarbetet, som går under namnet ”Plan B”, i min bok.

Ska den svenska vänstern bidra till att i grunden förändra europeisk politik behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU. I det ligger en nykter syn som är lika öppen för ett svenskt utträde som välkomna, och vara pådrivande i, de eventuella reformer leder EU åt ett mer progressivt håll. En kritisk ambivalent inställning blir därför logiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och författare till Om inte vi, vem? (Sjösala förlag 2017)

Självkörande bilar kan utveckla städerna

Läs min artikel om självkörande bilar nedan eller hos Aktuell Hållbarhet.

Självkörande bilar kan utveckla städerna – om politikerna vill
Aktuell Hållbarhet, 2018-01-10
Det är bra att Monica von Schmalensee och Björn Sundin vill nyansera bilden av självkörande bilar (Aktuell hållbarhet 26/10-17). Alltför länge har vi matats med teknikrosiga berättelser där de förarlösa fordonen ska ge oss guld och gröna skogar. Men precis som Pelle Envall, Jakob Hammarbäck och Marcus Finbom från Trafikutredningsbyrån, konstaterar (Aktuell Hållbarhet 6/11-17) har de självkörande fordonen möjligheten att skapa mer levande och hållbara städer. Men var finns de politiker som presenterar visionen om detta?

En av de mest omfattande studierna kring självkörande bilar, ”Urban mobility system upgrade” (2015) från OECD:s transportarbetsgrupp, beskriver ett scenario där nio av tio bilar kan försvinna från gatorna och där i princip alla parkeringsytor kan ersättas med annat. Men den positiva utvecklingen kan endast nås om bilarna är en del av kollektivtrafiksystemet och att Lissabon-borna inser fördelarna med att inte äga egen bil för de urbana transporterna. Färska studier om självkörande fordon från KTH i Stockholm (P-J Rigoles), Singapore (K Spieser m fl) och Schweiz (J Meyer m fl) pekar på liknande utvecklingsmöjligheter.

Vi politiker säger ofta att vi ska använda ”teknikneutrala” lösningar. Ibland misstolkas det som att vi överhuvudtaget inte ska ha åsikter om teknikutvecklingen annat än att den ska följa gällande lagar och regler. Det vore mycket olyckligt givet det teknikskifte vi nu står inför inom transportsektorn, bland annat med förarlösa fordon. Förutom den helt uppenbara säkerhetsmässiga aspekten och frågan om ansvar i händelse av en olycka, finns en mängd andra frågor vi politiker borde ta täten i: Hur säkerställer vi att autonoma bilar bidrar till totalt sett minskade trafikflöden och blir en del av kollektivtransportsystemet, att resorna samordnas och delas och att de självkörande bilarna drivs utan utsläpp? Hur ska de arealer som frigörs från parkeringar och vägar användas på bästa sätt? Hur hanterar vi rekyleffekten; risken för att självkörande bilar tar över de resor som i dag görs med cykel eller gångtrafik?

Kort och gott, vad ska vi ha de förarlösa bilarna till? För en sak är säker. Det är inte bara politiker som har skäl att reflektera över den frågan. Att biltillverkarna redan gör det är helt uppenbart.

Det kommer nämligen inte bara finnas vinnare i systemet. Inför ett scenario där nio av tio bilar kan försvinna är det inte långsökt att bilfabrikanterna ställer sig frågan: vems 90 procent bilar kommer inte att bli sålda i framtiden?

Som nämnt av von Schmalensse och Sundin är Volvo en av de drivande aktörerna i projektet med självkörande bilar i Göteborg (ett projekt som förvisso har blivit långt från den storslagna vision om 100 bilar i vanligt stadstrafik som först utlovats). Men är det system med samordnade turer och där bilarna är en del av kollektivtrafiksystemet som Volvo och andra bilfabrikanter tänker sig i framtiden? Erik Coelingh, tidigare teknikspecialist för självkörande bilar hos Volvo, har kommenterat detta så här: ”Till skillnad från Google så jobbar vi med fordon som ska vara privatägda” (Svenska Dagbladet 16/2-16). Är det ett sådant system som våra skattepengar är med och finansierar blir samhällsnyttan inte bara noll, utan direkt negativ.

Självkörande bilar erbjuder oss en fantastisk möjlighet att bygga hållbara städer där bilens överordning bryts och där vi ersätter väg- och parkeringsyta med fler bostäder, grönområden och samhällsservice. Men det kommer inte att ske av sig självt. Fordonstillverkarna måste förstå att producera för andra behov än den privatägda bilen. Samhällsnytta och hållbarhet måste vara ledord. Hur når vi det? Fler politiker måste bekänna färg i debatten om våra framtida städer och det teknikskifte vi står inför.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson och författare till boken ”Om inte vi, vem?” som bland annat rör frågan om självkörande bilar

Följ kostråden – för klimatet och ekonomin

Vi i Vänsterpartiet motionerade i höstas om minskad köttkonsumtion. Det finns så mycket att vinna på att äta mindre kött; att djuren kan behandlas bättre, bättre folkhälsa, sparade samhällsresurser och, inte minst, en minskad miljö- och klimatpåverkan. Avseende det sistnämnda har nu nederländska forskare har räknat ut att våra utsläpp av växthusgaser skulle kunna minska med 13-25 procent endast genom att människor följde myndigheternas kostråd. Kostråden, i Sveriges fall de från Livsmedelsverket, innefattar nästan alltid uppmaningar om minskad köttkonsumtion. Vilken otrolig potential; endast genom att äta hälsosammare kan vi minska våra utsläpp med en femtedel.

Men vi skulle också kunna bespara samhället och privatpersoner mycket stora ekonomiska resurser genom att äta mindre animalier, eller inga alls. I min bok Om inte vi, vem? tar jag upp det jag kallar för positiva synergieffekter. Alltså, om vi vidtar åtgärder för att uppnå ett visst syfte får vi ibland en del bonusar på köpet. Om du joggar i skogen bättrar du inte bara på din kondition, du får också en naturupplevelse och andas frisk luft så att du blir pigg och tänker klarare. Så är det också med det vi äter.

I Om inte vi, vem? refererar jag till Oxfordprofessorn Marco Springmanns forskning som kommit fram till att världens stater kan spara upp till 1000 miljarder dollar i minskade folkhälsoutgifter på en minskad eller totalt utebliven köttkonsumtion. Mest (1000 miljarder) sparar vi på att bli veganer, men endast genom att följa kostråden skulle vi också slippa lägga ut hundratals miljarder dollar på  läkemedel, sjukhusbesök, arbetsfrånvaro m m. 1000 miljarder dollar, ja det är sju gånger världens samlade biståndsbudgetar. Mycket pengar med andra ord.

Det finns med andra mycket att vinna på att äta mindre eller inget kött. Om det kan du läsa mer om i Om inte vi, vem?

Är det mer klimatpolitik vi behöver?

Jag skriver på Supermiljöbloggen. Läs där eller nedan.

Är det mer klimatpolitik vi behöver?
Supermiljöbloggen 2017-11-28
Klimattoppmöten, demonstrationer, kontakter med synnerligen aktiva miljöorganisationer, läsa sammanfattningarna i tunga forskarrapporter, debatter om utsläpp och divestering och förhandlingar om utsläppsmål. Att vara klimatpolitisk talesperson är minst sagt omväxlande och utvecklande. Ja, något av det bästa man kan göra i svensk politik. Men nu får det vara nog.

Jag tror miljö- och klimatpolitiker i andra partier tycker som jag. Det är kul och utvecklande att syssla med frågor som rör planetens överlevnad. Men frågan är om det är effektivt? För, samtidigt som vi debatterar huruvida utsläppen har ökat i Sverige eller inte filar andra politiker på nya miljardstöd till det som smutsar ned, bidrag till nya flygplatser, förslag på nya motorvägar och handelsavtal som sätter storbolagens intressen först. Om det inte händer något där, då kan vi fortsätta i vår klimatbubbla hur länge som helst. Vi räddar ändå inte planeten.

Låt mig ställa en konkret fråga: Hur många känner till att vi på 20 års tid under 1970- och 1980-talet, innan ens begreppet klimatförändring var en del av den politiska vokabulären, minskade utsläppen mer, än efter 1990, då klimatpolitik etablerat sig som ett viktigt politiskt fält? Det vi gjorde från början av 1970-talet hade inte med miljö eller klimatmål att göra. Det var en direkt konsekvens av oljekrisen i början av 1970-talet, något som späddes på av revolutionen i Iran några år senare. Sverige var vid den här tiden ett av världens mest oljeberoende länder. Vid början av 1970-talet stod oljan exempelvis för 70 procent av den svenska energianvändningen och merparten kom från Mellanöstern. Att snabbt minska användning av olja blev därför ett överordnat mål i svensk politik.

Utbyggnaden av det kommunala fjärrvärmenätet och utfasningen av oljan i detta samt omstruktureringarna inom processindustrin med syfte att ersätta olja med elektricitet och biobränsle var de mest utmärkande exemplen. Men utfasningen av oljan var mer omfattande än så. Under vintern 1974 fick de svenska hushållen uppleva ransonering av både bränslet till bilar och av eldningsolja till husen samt andra kampanjer för energibesparing. Offentlig sektor och industrin genomgick också stora förändringar som en följd av politiska påtryckningar. Det kunde handla om nya byggnormer med fokus på minskad energianvändning, energirådgivning, energiprövning inför nybyggnation av industrier, kommunal energiplanering, energihushållningskampanjer samt en höjning av energiskatten.

Och insatserna levererade ett förbluffande snabbt och kraftfullt resultat. Samtidigt som industrins produktion femfaldigades mellan 1970 och 1990 minskades användningen av den fossila energin kraftigt och utsläppen kom att i början av 1990-talet ligga under 1950års nivåer. Detta var genom en medveten satsning på att ersätta olja med elektricitet, biobränsle och ren effektivisering. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn var likartad. Mellan 1970 och 1988 minskade oljeanvändningen inom fjärrvärmesektorn från 95 till 50 procent. Användningen av villaolja minskade med nästan två tredjedelar mellan mitten av 1970-talet och 1990.

Den här kraftiga satsningen inom energisystemet, i hushållen och i industrin hade aldrig varit möjlig utan väldigt omfattande politiska insatser. Från och med oljekrisen agerade riksdag och regering med nya lagar, skatter, direkta bidrag och ibland ransonering för att Sverige så snabbt som möjligt skulle minska beroendet av oljan. Det var inte planetens överlevnad som den gången var det övergripande målet, utan rent ekonomiska och geostrategiska. Inte desto mindre var resultatet mycket framgångsrikt. Sverige gick från att vara ett av världens mest oljeberoende länder till
att nästan helt fasa ut oljan inom uppvärmningen och minskningarna var också avsevärda inom industrin. Och det här gjordes innan ens klimatpolitiken var uppfunnen.

Jag undrar vad vi idag kan lära av detta? FNs klimattoppmötet COP23 har just avslutats. Återigen kommer engagerade miljö- och klimatministrar åka tillbaka till sina regeringar och vädja till regeringschefer och finansministrar om höjda klimatambitioner. Men det är inte där skon klämmer. Det är inte förrän de andra politikområdena börjar röra på sig vi kan tala om en omställning på riktigt. Det klimatpolitiska ramverket och det klimatpolitiska rådet är i sammanhanget intressant. Om det blir styrande över alla politikområden på riktigt kan det få en oljekriseffekt; att alla måste dra åt samma håll. Att det klimatpolitiska rådet ska granska att regeringens ”samlade politik” är förenlig med klimatmålen är intressant och i sammanhanget logiskt.

Om det har någon verkan i praktiken återstår att se. Lackmustestet kommer att vara varje gång klimatambitionerna ställs mot andra intressen, då måste klimatet väga tyngre än nu. Och vi har redan idag en uppsjö av sådana konfliktfrågor. Miljöskadliga subventioner för tiotals miljarder, förslag på nya motorvägar, straffbeskattning av tåget, handels- och investeringsavtal som överordnar bolags vinstintressen, miljöfientliga EU-pålagor etc.

Det här visar på vikten av att tala om klimatomställningen som något som innefattar hela samhället, och inte bara rör miljöpolitiken. Den andra erfarenheten från tidigare omställningar är vikten av styrande redskap för att ställa om. Den riktigt stora skillnaden mellan nu och 1970- och 80-talet är att vi då hade ett mycket aktivare politiskt ledarskap och att vi stod fria från EU:s inre marknadsregler. Vår energiproduktion, industri och våra hushåll ställde om sin energiförsörjning helt och hållet tack vare statliga investeringar, lagstiftning, bidrag och skatter. Inte minst våra kommuner användes för att skynda på omställningsprocessen. Att tro att man idag ska kunna göra en liknande, men ännu större, omdaning endast genom att sända signaler till en abstrakt marknad och förlita sig på hushållens ”medvetna val” håller inte. Därför behöver vi en politik som är mer än klimatpolitik. Att fasa ut det fossila, minska utsläpp och överlag värna våra miljömål måste vara ett överordnat mål inom alla politikområden.

Det hög tid att tänka större. Omställning mot ett samhälle där vi lever inom de begränsade ramar som vår natur sätter är för viktigt för att bara hanteras av klimatpolitiker. Därför är det hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Endast så bygger vi ett samhälle där våra barn och barnbarn kan leva utan risk för en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Att det går att ställa om fort såg vi redan under oljekrisen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Jens Holm kommer idag ut med boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern” (Sjösala förlag 2017).

Om inte vi, vem? Nu i handeln

Omintevivem_omslag_bild_liten

Från och med idag kan du köpa min bok ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Köp den i en bokaffär, från Sjösala förlag, Adlibris, Bokus eller nån annan som säljer den. Jag hoppas den kan bidra till att vänstern formulerar en vision om det hållbara, rättvisa och jämställda samhälle som vi behöver bygga. Boken avslutas med mitt Omställningsprogram för vänstern. Det finns med andra ord mängder med saker att göra för att skapa ett bättre samhälle. Nu kör vi. För om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs där eller nedan. Detta med anledning av utgivningen av min bok Om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad
Dagens Arena, 2017-11-28
Vi vet alla att vi står inför en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Inte på 800 000 år har koncentrationen av växthusgaser varit så hög som idag. Dagens utsläppstrend är ett direkt hot mot civilisationen så som vi känner den.

Nästan alltid beskrivs den globala uppvärmningen som skapat av alla människor tillsammans och i samma utsträckning. Men dagens nivåer av växthusgaser är i praktiken frukten av två generationers oansvariga leverne. Den absolut största delen av utsläppen, 85 procent, har skett efter andra världskriget och det är de rika industrialiserade länderna som historiskt sett stått för den största delen av.

De franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel har konstaterat att 10 procent av världens rikaste invånare står för nästan hälften av alla världens utsläpp. Det finns också en tydlig makt och genusdimension när det kommer till utsläpp och livsstil.

Det är rika män som är de absolut största miljöbovarna. Det är de som flyger mest, äger flest bilar, äter mest kött och också är minst engagerade i hur deras helt och hållet oansvariga livsstil omöjliggör livsmöjligheterna för andra människor. Därför måste också ansvaret för klimatkatastrofen utkrävas på rätt ställe; hos rika och i större utsträckning hos män. Därför är byggandet av ett mer rättvist samhälle en grundläggande del i att skapa ett samhälle där vi lever helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp åt oss.

Högre skatter för höginkomsttagare har en lika omfördelande effekt som dämpande på lyxkonsumtion. Jämlika samhällen är bättre rustade att klara av stora utmaningar som klimatförändringen än orättvisa. Det är genom att styra genom staten, med lagar och omfördelande ekonomisk politik, som vi kan ställa om vårt samhälle från grunden, snarare än att vädja till upplysta konsumenter.

För att ställa om behöver vi mer av vänsterpolitik, inte mindre. Men idag har vi ett ekonomiskt system som är premierar kortsiktig vinst framför långsiktigt miljöansvar. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern hade helt rätt när han kallade klimatförändringen för marknadsekonomins största misslyckande. Marknadsekonomin, och kapitalismen i synnerhet, är blind inför förvaltnings- och omfördelningsfrågor.

Vad gör vänstern i det här läget? Dessvärre talar vi sällan om planetens överlevnad och vår roll i detta. Det är märkligt att vänstern så sällan pekar på det uppenbara sambandet mellan ett jämlikt samhälle och en politik för att rädda klimatet och miljön i största allmänhet. Det är dags att ändra på detta nu.

Vänstern försitter inte en chans att presentera förslag på lösningar på det ena problemet; orättvisorna. Men det andra såret på samhällskroppen; klimatförändringen, är lika akut och förtjänar likartad uppmärksamhet.

Den här veckan ger jag ut boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Förhoppningsvis kan den bidra till att vänstern fullt ut integrerar frågor som klimatförändringen och räddandet av våra numera sköra ekosystem till att bli fullt ut naturliga delar av en politik för ökad rättvisa.

Boken avslutas med ett tiopunktsprogram för omställning och ökad rättvisa, inspirerat av Naomi Kleins Leap manifesto. Att skapa en ekonomisk politik helt och hållet inom planetens gränser är en av de mest akuta åtgärderna att vidta.

Det handlar om att divestera innehav i det fossila, fasa ut miljöskadliga subventioner, begränsa lyxkonsumtion genom höjda skatter och omfördelning, snabbt investera i järnväg, förnybar energi och hållbart byggande genom lånefinansiering och en separat investeringsbank för klimatomställning. Det handlar också om att tro på staten som en motor i omställningen genom lagstiftning och reglering.

Men det stannar inte där. Klimatförändringen är en unik möjlighet för oss att i grunden bygga ett samhälle baserat på annat än vinstmaximering och konsumtion. Det skulle kunna vara ett samhälle där vi omfördelar från rik till fattig, där den gemensamma konsumtionen får växa på bekostnad av privatkonsumtion och där produktivitetsökning tas ut i kortare arbetstid.

Där kultur och idrott har en särställning när meningslös konsumtion ersätts med kreativa och utvecklande verksamheter. Ett samhälle där vi finner gemensamma lösningar istället för att lägga ansvaret på den enskilda individens axlar. Det är också ett samhälle där vi kopplar ihop det globala med det lokala; minskade utsläpp på global nivå ger oss i nästan alla fall också en bättre lokal luftkvalitet som sparar liv och sjukvårdskostnader.

Ja, vi har alla möjligheter i världen att bygga ett samhälle inom de gränser som naturen sätter och som också är mer jämlikt och jämställt än idag. Och det är, enligt mig, bara vänstern som med trovärdighet kan presentera en sådan vision. Varför det inte redan är gjort är för mig en obegriplighet.

För om inte vi, vem ska då göra det?

Jens Holm är klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Jens Holm kommer idag ut med boken Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern (Sjösala förlag 2017)