V bästa järnvägspartiet

Järnvägsfrämjandet har offentliggjort partiernas svar på deras järnvägsenkät, och jag måste säga att Vänsterpartiet klart kom ut som bästa järnvägsparti. Läs mer hos Järnvägsfrämjandet. Nedan kan du se våra svar.

SVAR FRÅN VÄNSTERPARTIET
Frågor till de politiska partierna inför valet 2022.

  1. Styrmodeller. Trafikverkets förslag till Nationell plan för
    transportinfrastrukturen 2022 – 2033 bygger på historiska data om tidigare
    resandeutveckling och prognoser om framtida befolkningstillväxt, dvs är
    prognosstyrd. Man tar därvid inte hänsyn till nya politiska mål om klimat och
    resursanvändning eller regionalpolitik, som blivit alltmer prioriterade frågor i
    det allmänna medvetandet. Järnvägsfrämjandet anser att investeringar och
    underhåll av år infrastruktur ska styras av politiska mål. Vad anser ert parti?

    Vi instämmer i er kritik. Vi vill ha en målstyrning snarare än prognosstyrning
    av infrastrukturplaneringen. Våra klimatmål borde vara överordnade andra
    mål.
  2. Regional fördelning. I Trafikverkets förslag till Nationell plan föreslås
    investeringar som räknat per invånare i de olika regioner/län skiljer sig
    markant. Investeringsvolym per invånare i Stockholms regionen uppgår till
    19 000 kr medan exempelvis investeringsnivån per invånare i Kalmarregionen
    uppgår till 3000 kronor (kolumn 1 i tabellverket i planen). Järnvägsfrämjandet
    anser att satsningar i infrastruktur bör vara betydligt jämnare fördelad. Vad
    anser ert parti?

    Ja, det borde vara en jämlikare regional fördelning, man ska kunna bo, leva
    och transporteras i hela Sverige. Vi vill också ha en totalt sett större
    infrastrukturpott. Därför avsätter vi 170 miljarder kronor mer än regeringen
    för planperioden. Vi vill också stryka klimatskadliga motorvägar som
    Tvärförbindelse Södertörn (som dessutom är en investering som förstärker
    orättvisan i fördelningen av resurserna) och istället lägga pengarna på
    järnvägen och annan hållbar infrastruktur. Vi är det parti som i särklass
    budgeterar för mest pengar till hållbar infrastruktur. Se gärna vår motion om
    infrastrukturpropositionen
    :

  1. Regionala järnvägar. Över två miljoner människor bor i kommuner som
    trafikeras av regionbanor såsom Bohusbanan (Strömstad – Göteborg eller
    Stångådalsbanan (Linköping – Kalmar). Det finns ett tjugotal sådana banor i vårt
    land. Upprustning av dessa till helsvetsat spår och elektrifiering skulle kosta ca 20 miljarder konor i en engångsinvestering. Upprustningen kostar ungefär 0,1 miljarder kronor per mil, att jämföra med exempelvis Ostlänken, vars investeringskostnad beräknas till ca 5,5 miljarder kronor per mil. Järnvägsfrämjandet anser att de regionala banorna ska rustas upp i väntan på att nybyggnation av stambanor hinner påbörjas. Vad anser ert parti?

    Ja, vi vill rusta upp de regionala banorna. En del av vårt ökade anslag (setidigare fråga) ska gå till att rusta upp dessa.
  1. Nya stambanor. Anser ert parti att sådana ska byggas? Om ja, anser ni att
    de ska finansieras via lån för att kunna byggas utan avbrott och
    därmed bli klara snabbare än med årlig budgetfinansiering? Anser ni
    byggnationen ska ske i Trafikverkets regi eller via en
    totalentreprenad som upphandlas på en internationell marknad?
    Ungefär vilket år anser ert parti att stambanorna ska vara klara?

Ja, vi vill bygga nya stambanor för höghastighetståg. Vi vill att investeringen ska göras som ett separat lånefinansierat projekt vid sidan av den ordinarie infrastrukturbudgeten. Vi vill att det ska vara i en separat projektform. Vi vill att banorna ska stå klara 2030 eller snart därefter. Det går att bygga snabbt om bara finansieringen och viljan finns.

  1. Godstransporter på järnväg kräver mindre energi än på väg pga
    det 15 gånger lägre rullmotståndet mellan stålhjul och räls än mellan
    gummidäck mot asfalt. Med eldrivna lastbilar kvarstår ändå
    skillnaden i rullmotstånd till järnvägens fördel. Huvuddelen av
    godstransport på järnväg sker med ellok. I dag sker ca 20 % av
    transportarbetet på järnväg mot ca 50 % på väg och resten med
    sjöfart. Enligt Trafa sker 38 % av transportarbetet med lastbil på
    sträckor över 30 mil.

Anser ert parti att en större andel av godtransporterna ska ske på järnväg än i dag? Om ja, vilka
styrmedel vill ni använda?

Ja. Vi vill rusta upp järnvägen. Vi vill bygga ny järnväg. Vi vill ha särskilt stöd till godspendlar. Vi vill sänka järnvägens banavgifter. Vi vill införa en avståndsbaserad skatt/avgift på lastbilstransporter. Intäkterna kan gå till bättre järnvägsunderhåll.

  1. Större andel kollektivresande. Trafikanalys redovisar
    resandeutvecklingen mellan åren 2000 och 2019 där tåg ökat 80 %
    medan bilresande ökat betydligt mindre, ca 15 % liksom lokal
    kollektivtrafik. Detta är ett tecken på att människor tar hänsyn till
    klimatet. Men många klagar på höjda drivmedelskostnader.
    Trafikanalys statistik mellan 2000 och 2021 visar att körkostnaderna
    för bil har ökat 16 %, tåg med 30 % och lokal kollektivtrafik med 80 %.
    Avser ert parti att använda styrmekanismer för att kraftigt öka
    andelen kollektivt resande? Om ja, vilka?

    Ja. Vi har budgeterat för riktat statligt stöd till kollektivtrafiken. Vi vill reformera reseavdraget så att det blir avståndsbaserat och tydligare gynnar resor med kollektivtrafiken. Vi vill ha ett nationellt kollektivtrafikkort så att det blir lättare att resa i kollektivtrafiken oavsett ort.

Privatiseringar ledde till tågkaos i Sverige

Vi skriver i Aftonbladet. Läs vårt inlägg där eller nedan.

Privatiseringar ledde till tågkaos i Sverige
Aftonbladet, 2022-08-22

”Tågstrul” har blivit ett begrepp, ett återkommande och nästan naturligt inslag i mångas vardag. Men det behöver inte vara så. Med andra politiska beslut kan vi få en annan tågtrafik. En trafik som går att lita på.

Tekniskt fel, signalfel, växelfel, sen vändning, lövhalka. Den som tågpendlar får lägga många nya ord till sin vokabulär, i väntan på nästa avgång. Den här sommaren har personalbrist varit en av de vanligaste illavarslande termerna på informationstavlor runtom i landet. I tidningarna har vi kunnat läsa om hur lokförare flyr SJ på grund av scheman som gör det omöjligt att få ihop livspusslet. Arbetsmiljön för personalen på tågen blir allt sämre, enligt facken.

Det är inte konstigt att vi har hamnat här. När allt är till salu och marknaden tillåts sitta i välfärdens förarhytt är det alltid personalen som hamnar i kläm. Löner och arbetsvillkor är det första som offras när företag ska konkurrera med varandra, om sådant som vi tidigare ägde och styrde gemensamt. Vi har sett det i vården, i skolan, i äldreomsorgen, och vi ser det nu i kollektivtrafiken.

Kinesiska MTR, det bolag som lyckats vinna flest upphandlingar när den spårbundna trafiken sålts ut, har på kort tid skaffat sig ett rykte som en usel arbetsgivare i branschen. Personal vittnar om stökig schemaläggning, obligatorisk utbildning på fritiden och en osund tystnadskultur. Men det är inte bara trafiken som marknaden har misslyckats med. Privatiseringarna av järnvägsunderhållet har i hög grad bidragit till de förseningar och inställda avgångar som vi dras med i dag.

Både Trafikverket och Region Stockholm har reducerats till upphandlare av kontrakt, underhållet är splittrat och ingen har ett helhetsansvar. De effektiviseringar som avregleringen skulle leda till har uteblivit, det konstaterades bland annat i en statlig utredning av järnvägsunderhållet som blev klar för två år sedan.

Ett av de mest skrämmande exemplen på privat inflytande över spåren är det nya signalsystemet på röda linjen i Stockholm, som skulle rusta upp tunnelbanan och möjliggöra tätare turer. Projektet kantades av problem och Region Stockholm rev till slut avtalet med företaget som skulle leverera systemet. Trots att stora delar av de utlovade förbättringarna på linjen inte kommit på plats tvingades regionen att betala en halv miljard kronor i skadestånd till leverantören.

I februari förra året spårade ett godståg ur vid Häggvik strax norr om Stockholm, i över 100 kilometer i timmen. Tack och lov skedde olyckan inte på dagtid. Nyligen kunde Statens haverikommission konstatera att det fanns tecken på sprickbildning i rälsen på platsen. ”De materiella skadorna på infrastrukturen blev omfattande”, skriver myndigheten i sin rapport. Händelser likt dessa måste ses som gigantiska varningsklockor, och kvitton på att järnvägsunderhållet måste återtas av det offentliga så snart som möjligt.

Privatiseringarna har gått långt och vi inser att det här inte går att förändra över en natt. Men regionerna bör omedelbart börja planera för trafik i egen regi på sikt. Kompetens behöver byggas upp för att kunna lägga egna bud i upphandlingar i ett första steg. I Stockholm ser vi skärgårdstrafiken samt kundservice och kontrollpersonal i kollektivtrafiken som lämpliga verksamheter att börja med att ta tillbaka i egen regi, för att långsiktigt bygga upp det högerpartierna ägnat decennier åt att rasera.

Marknaden har fått chansen, och har visat att den inte kan lösa problemen på de svenska järnvägarna. Det är hög tid att vi tar tillbaka kontrollen över tågtrafiken. Punktligheten måste upp och biljettpriserna måste ner. Vi måste skapa en trafik som går att lita på, både för resenärernas och för klimatets skull.

Anna Sehlin, oppositionsråd Region Stockholm (V)
Jens Holm, riksdagsledamot (V)
Jessica Thunander, riksdagsledamot (V)

Tomas Eneroth, så får du ordning på tågkaoset

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) träffar idag Trafikverket och tågoperatörerna för att diskutera sommarens tågkaos. Det är ett viktigt möte, men viktigast är att ministern skyndsamt agerar för att likande kaos aldrig ska upprepas. Det måste vara enkelt att ta tåget. Detta borde Tomas Eneroth göra.

  1. Ställ krav på att Trafikverket med mycket längre framförhållning än idag ger information om banarbeten. Minst 18 veckors framförhållning ska gälla. Det är ett måste för att resenärerna ska kunna boka biljetter i tid och tågbolagen ska kunna bedriva en fungerande verksamhet.
  2. Sänk banavgifterna för tågbolagen – finansieras med en vägslitageavgift på långtradartransporterna.
  3. Mer pengar till järnvägsunderhåll. Med bättre kvalitet på järnvägen kan tågen gå snabbare och punktligare.
  4. Nya ägardirektiv till SJ med krav på billigare biljetter och ökad kvalitet. SJ ska vara ett välskött bolag, men högsta tänkbara vinst ska inte vara ett självändamål. Mer av bolagets intäkter ska gå tillbaka till verksamheten – till lägre biljettpriser och ökad resenärskomfort.
  5. Omreglera järnvägsunderhållet så att det görs i egen regi av Trafikverket. Svenskt järnvägsunderhåll är det mest avreglerade i världen, något som har blivit både dyrt och byråkratiskt. Trafikverket gör inget underhåll i egen regi och har därför dålig koll på sin egen anläggning. Det måste bli ändring på det.

Gör det lätt att ta tåget i Europa

Läs min senaste krönika i Syre nedan eller hos Syre.

Gör det lätt att ta tåget i Europa
Syre, 2022-07-20

Så kom vi fram till den spanska medelhavsstaden Sitges till slut. Tågresan Stockholm–Hamburg–Mannheim–Paris–Carcassonne–Barcelona–Sitges gick i stort sätt klanderfritt för mig och min familj. Övernattningarna i Mannheim och medeltidsstaden Carcassonne blev oväntat fina upplevelser som vi aldrig skulle fått om vi tagit flyget. Att slippa det dåliga samvetet för flygutsläppen kommer som en bonus.
 
Men det är inte lätt att boka en tågluff för en familj genom Europa mitt i sommaren. Köpa själva Interrailkortet är det lättaste, det gör du enkelt på nätet. Men en resa i juli innebär i princip fulla tåg, och då vill man vara säker på att få en sittplats, särskilt om man som vi reser med barn. Därför är en bra bokningssida ett måste. Det är där man vill kunna laborera med olika rutter och enkelt se tillgången på sitt- respektive sovplatser. I dagsläget finns en uppsjö av olika bokningssajter. ETC Tåg är det senaste pigga alternativet. Eurail, som ansvarar för interrailkorten, är en annan, liksom Rome2rio och Trainplanet. Men den bästa är tveklöst tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bahn.
 
Men oavsett vilken plattform du väljer kommer den vara otillräcklig. Via Deutsche Bahn är det svårt att boka tåg i Frankrike och Spanien, via Eurail kommer du inte hitta alla tillgängliga platser och det gäller de andra platserna också. Bokade sittplatser från Spanien skickas endast med post, och det tar ett par veckor. Allt detta krångel är oerhört frustrerande och försvårar för alla som vill resa klimatsmart med tåget. Den som vill ta flyget däremot går in på Flygresor.se eller Mrjet och hittar alla tillgängliga flyg med ett knapptryck.
 
När jag åkte på min första tågluff, det var i tvåan i gymnasiet, var det lättare. Då stegade jag in på tågstationen i Sundsvall som lade upp hela min rutt. Jag kunde dessutom ta nattåg hela vägen till Paris.
 
Jag gick i gymnasiet för drygt trettio år sedan. Hur kommer det sig att det blivit svårare att resa med tåg i Europa? Jo, EU har krävt avreglering av all järnväg i Europa och tågbolagen ska i första hand konkurrera, inte samarbeta, med varandra. Massor med tåglinjer har lagts ned på grund av bristande lönsamhet, liksom de flesta nattågen. I dag tar ingen ansvar för helheten och konkurrenstänket gör det europeiska järnvägssystemet dysfunktionellt.
 
Det är svårt att återreglera hela järnvägssystemet, och kanske är det inte heller nödvändigt överallt. Men om det är något EU borde sätta högst upp på dagordningen så är det att se till att vi får ett centralt europeiskt bokningssystem där alla tågbolag måste tanka in sina tidtabeller och priser. Som resenär ska du kunna köpa dina biljetter från ETT ställe och få de tillhörande rättigheterna (t ex kunna ta nästföljande tåg i händelse av försening).
 
Det här är ett av de få områden där jag vill ha verklig EU-centralisering. EU borde vara den neutrala parten där du bokar dina tågbiljetter utomlands och där alla tidtabeller och priser ska finnas med. Den som inte samarbetar få se sig hänvisad till någon museijärnvägslinje eller får sluta köra tåg helt och hållet. Jag har tagit upp frågan med både infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och EU-kommissionens svenske representant och båda var välvilligt inställda.
 
Men välvilja är en sak. Ska det europeiska bokningssystemet bli verklighet måste EU:s konkurrensregler utmanas. Tågbolagen måste åläggas att samarbeta. Viktiga data om tider och priser måste lämnas vidare. Jag tror det är där skon klämmer. Alla vet vad som behövs, men att få det att hända sitter långt inne. Dessutom behöver vi ett nät av nattåg genom Europa och då måste återigen EU:s konkurrensregler utmanas. SJ får ju nu köra upphandlade nattåg endast till Hamburg, men inte hela vägen till Bryssel som det var tänkt på grund av EU:s marknadsfundamentalism.
 
Gör det lätt att ta tåget i Europa – jag tycker det låter som en valslogan. Eller hur?

Om några dagar tar vi tåget hem igen. Då genom Basel, Schweiz, där man ska kunna flyta på en badring på floden Rhen genom hela stan. Samma flod som rinner genom Mannheim där vi stannade på nedvägen. Sedan blir det fortsatt luff norrut.

Jens Holm

Tumme upp
Körkort för vattenskotrar. En seger för badare, fåglar och fiskar.

Tumme ned
Extremvärmen i Sydeuropa. Det går inte längre att ducka för klimatkrisen.

Låt fler ta tåget till Arlanda

Trots att det finns en ny fin järnväg till Arlanda är det endast 19 procent som tar Arlanda express till flygplatsen. Kan det ha något att göra med att regeringen tillåter ett privat monopol (el rättare sagt till stora delar kinesiska staten) driva banan och med världens högsta biljettpriser? Hög tid att lösa ut Arlandabanan och köra tågen i egen regi. Se min interpellation till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) nedan eller hos riksdagen. Debatten äger rum må 27/6. Alldeles för sent i mitt tycke, men ministern kunde inte tidigare.

Arlandabanan
Interpellation 2021/22:523 av Jens Holm (V) till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Av klimatskäl måste flygets utsläpp skyndsamt minskas. Men även resorna till och från våra flygplatser är en betydande källa till utsläpp, och också buller och trängsel. Därför bör det vara ett överordnat mål att få så många människor som möjligt att resa kollektivt till våra flygplatser, inte minst Arlanda. Trots utmärkt järnvägsförbindelse är det ytterst få som reser med tåg till Arlanda. I Stockholms Handelskammares rapport Satsa på Arlandas omkringliggande infrastruktur (april 2022) framgår att Arlanda sticker ut i en internationell jämförelse avseende det stora bilresandet till och från flygplatsen. Till danska Kastrup reser ungefär 60 procent med tåg eller metro, till norska Gardermoen är den siffran 70 procent. Men till Arlanda är det endast 19 procent som reser med tåget Arlanda Express, och ytterligare 10 procent reser med pendel- eller övriga tåg. Det vanligaste färdmedlet till och från Arlanda är bil, i form av egen bil (32 procent av resenärerna) eller taxi (19 procent av resenärerna).

Den stora andelen bilresande medför stora utsläpp, buller och trängselproblematik. Stockholms Handelskammare vädjar till oss politiker att komma till rätta med problemet, och jag kan inte annat än instämma.

Huvudproblemet har att göra med att Arlanda Express är ett privat monopol som sätter sina egna priser. Resultatet har blivit Europas dyraste biljettpriser för att ta sig till en flygplats: 299 kronor för en enkel resa. Dessutom har konstruktionen att låta ett privat bolag få ensamrätt att köra till och från Arlanda försvårat integreringen av Arlandabanan med övrig spårbunden trafik i regionen. En extra försvårande omständighet är att andra trafikbolag (till exempel SL och SJ) måste betala höga belopp för att kunna stanna sina tåg på Arlanda, belopp som skjuts över på resenärerna i form av stationsbiljett på 120 kronor utöver det ordinarie biljettpriset. Här har vi svaret på varför endast 6 procent av Arlandaresenärerna tar pendeltåget till flygplatsen eller att 4 procent reser med övriga tåg.

Detta dyra och krångliga förfarande har försvårat möjligheterna till ett klimatsmart resande till och från Arlanda. Bolaget A-Train ägdes tidigare av det australiska riskkapitalbolaget Macquarie, men sedan några år tillbaka ägs bolaget av australiska pensionsfonder och kinesiska staten. Den privata konstruktionen av Arlandabanan har kritiserats från många håll, bland annat i Riksrevisionens granskning (2016). Därför var det förvånande att regeringen 2019 lät förlänga A-Trains koncession att köra Arlanda Express ända till 2050.

Men i avtalet mellan staten och A-Train finns en möjlighet för staten att utnyttja sin option att ta över Arlandabanan. Många har föreslagit just detta, och nu senast Stockholms Handelskammare. Handelskammaren uppskattar att det skulle kosta staten uppskattningsvis 4 miljarder kronor att lösa ut A-Train, och om regeringen förhandlar väl sannolikt lite lägre.

Vid ett friköp av Arlandabanan skulle järnvägen till Arlanda fullt ut kunna integreras med övrig spårbunden trafik, stationsavgiften slopas och biljettpriserna till Arlanda sänkas till en rimlig nivå. Vi skulle lätt kunna uppnå hög andel av Arlandaresorna med tåg, och bilismen skulle minska. Det skulle medföra minskade utsläpp och ett förbättrat resande för alla som reser till Arlanda.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Avser ministern att verka för att utnyttja optionen om att ta över Arlandabanan innan avtalet med A-Train löper ut, i syfte att uppnå bättre, billigare och klimatsmartare kommunikationer till och från Arlanda?
Har regeringen gjort någon egen utvärdering av vad kostnaderna för ett sådant friköp av Arlandabanan skulle innebära?

Bättre järnvägsunderhåll i egen regi

Idag lägger vi och MP det här förslaget i trafikutskottet. Avregleringen har lett till ett uppsplittrat underhåll där Trafikverket inte har koll på sin egen järnvägsanläggning. Därför behöver vi ett järnvägsunderhåll i egen regi. Nu hoppas vi på stöd från de andra partierna i trafikutskottet.

2022-05-05

Förslag till utskottsinitiativ, trafikutskottet

Järnvägsunderhåll i egen regi

Med stöd i riksdagsordningens 16§ vill vi väcka nedanstående förslag som ett utskottsinitiativ från trafikutskottet

Allt fler vill åka tåg. Sedan början av 1990-talet har tågresandet fördubblat. 2019, innan pandemin, ökade resandet på järnväg för nionde året i rad. Det ställer höga krav på järnvägen och på att politiker fattar beslut för att möjliggöra fortsatt omställning. Dessvärre har det under våren varit mycket stora förseningar för tågen på den södra respektive västra stambanan. Resor mellan Stockholm–Malmö respektive Stockholm–Göteborg har ibland blivit mer än en timme försenade. Detta har sin upprinnelse i hastigt upptäckta fel i rälsen, vilket har lett till akuta reparationsåtgärder utanför Flen och Nässjö. Sprickorna i rälsen är dessvärre symtomet på decennier av eftersatt järnvägsunderhåll.

Det behövs både mer resurser till järnvägsunderhållet, men också en bättre organisation. Annars riskerar vi att få fortsatta förseningar, och på sikt kommer järnvägen att tappa i attraktionskraft hos resenärerna. De nya resorna kommer då att ske med flyg eller egen bil, något som vore dåligt ur flera perspektiv, inte minst klimatets.

I dag är järnvägsunderhållet i Sverige helt och hållet avreglerat. Trafikverket är reducerat till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning. Denna negativa bild stärks av den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18). Utredaren konstaterar att avregleringen inte lett till det önskade resultatet med ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Avregleringen har också bidragit till kraftiga kostnadsökningar. Riksrevisionen pekar i rapporten Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) på att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset. Det är orimligt med så kraftiga avvikelser mellan anbudspris och slutpris.

2014 beslutade Trafikutskottet och senare riksdagens majoritet att tillkännage för regeringen att se över hur staten kan ta det samlade ansvaret för järnvägsunderhållet på statens järnvägar i takt med att underhållskontrakten löper ut. Sedan 2014 har regeringen tillsatt fem utredningar – senast med uppdragen I2021/03391, I2021/02391 (redovisat av Trafikverket i april 2022) – rörande järnvägsunderhållets organisation, men inget konkret beslut mot ett ökad statligt ansvar har tagits.

Trafikverket måste som förvaltare av järnvägen ha en bättre kontroll över sin egen anläggning, på kostnaderna och på utförandet av underhållet. Fler utredningar kommer inte ge oss ett bättre järnvägsunderhåll, utan snarare en växande underhållsskuld och en successiv nedbrytning av svensk järnväg.

Med anledning av detta riktar vi följande tillkännagivande till regeringen:

Regeringen uppmanas skyndsamt skapa en bättre organisering av järnvägsunderhållet genom att ge staten genom Trafikverket det samlade ansvaret för järnvägsunderhållet med ett basunderhåll i egen regi på statens järnvägar i takt med att innevarande underhållskontrakt löper ut.

Jens Holm (V)
Jessica Thunander (V)
Axel Hallberg (MP)

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar

Varför agerar inte regeringen mot marknadsexperimentet inom järnvägsunderhållet? Läs mitt debattinlägg i Sydsvenska dagbladet eller nedan.

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar
Sydsvenska dagbladet, 2022-04-26

Alla som rest från Skåne till Stockholm på sistone har fått räkna med mycket kraftiga tågförseningar. Det är en följd av akut reparationsarbete av sprucken räls på Södra stambanan utanför Nässjö. Men även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de följden av flera decennier av eftersatt och dåligt organiserat järnvägsunderhåll.

Om inte regeringen skyndsamt skapar en bättre ordning för hur svensk järnväg ska skötas kommer det fortsätta att uppstå akuta problem, något som i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Resultatet blir att människor i större utsträckning väljer att resa med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat Sveriges största satsning någonsin på järnväg, både när det gäller underhåll och nyinvesteringar. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för de kommande tio åren.

Men bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har idag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om det är Europas bästa.

Sedan riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnväg. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är reducerat till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt, underhållskontrakt för att bedriva löpande järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning – allt som har med järnvägen att göra – något som leder till dåliga upphandlingar och ett dyrt, icke ändamålsenligt underhåll. Att det är så stärks av Riksrevisionens rapport Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar också att avregleringen av järnvägen inte medfört det önskade resultatet och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Tomas Eneroth tillsatte i december 2021 ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Utredningen, som presenterades under den gångna veckan, föreslår att Trafikverket ska ansvara för tre av de totalt 34 baskontrakten. I övrigt ska Trafikverket fortsätta att vara en beställarorganisation och fortsätta med upphandlingar. Avregleringen ska i allt väsentligt finnas kvar.

Varför presenterar den nya utredningen en sådan halvmesyr? Bättre vore att tillmötesgå det socialdemokratiska vallöftet från 2014 om att avbryta det marknadsexperiment som avregleringen av järnvägen utgör och låta Trafikverket bedriva landets järnvägsunderhåll i egen regi. Trafikverket kan då sköta underhållet av sin egen anläggning precis som det tidigare Banverket gjorde. Där det passar skulle myndigheten förstås kunna lägga ut uppdrag på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med tågolyckan i Hatfield år 2000 där fyra personer dog och mer än 70 skadades. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet.

I Norge har den nya socialdemokratiska regeringen avbrutit avregleringen av banunderhållet för att kunna bedriva mer arbete i egen regi. I Tyskland och Schweiz är järnvägsunderhållet helt och hållet ett statligt ansvar. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande i riksdagens trafikutskott

Inget blev bättre med avregleringen av järnvägsunderhållet

Jag skriver i Altinget om avregleringen av järnvägsunderhållet som har lett till ökade kostnader men med fortsatt mycket stora problem på våra järnvägar. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Inget blev bättre med avregleringen av järnvägsunderhållet
Altinget, 2022-04-20

I Altinget följer jag en debatt där Robert Röder, ordförande i Sveriges järnvägsentreprenörer faller på eget grepp i ett replikskifte med Sverigedemokraterna. Han påstår att hans åsikter är fakta, medan andras är tyckande.

Fler frågor än svar
Hur underhållet av svensk järnväg ska bedrivas har varit föremål för både tyckanden och fakta, bland annat i form av statliga utredningar. Fakta är dock att Sverige i dag har Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll. Vår statliga infrastrukturförvaltare, Trafikverket, är numera reducerad till endast en upphandlande myndighet utan egen kompetens att bedriva underhåll.

Men Robert Röder är säker på att 100 procent avreglering är den bästa formen. Jag undrar om det ens är bäst för de medlemsföretag som han företräder? Och det vetenskapliga stöd han säger sig ha är visserligen en intressant inlaga om svenskt järnvägsunderhåll, men vad säger det oss i dag? Röder hänvisar till ekonomen Kristofer Odolinskis korta avhandling Reforming a publicly owned monopoly som påstår att underhållskostnaderna minskade med 11 procent 1999-2011 som en följd av avregleringen utan att den mätbara kvaliteten försämrats. Jag vet inte hur noga Röder har läst avhandlingen, som han felaktigt påstår är en rapport från VTI? Efter min läsning är i alla fall frågorna fler än svaren.

Kostsam process för samhället
Vi börjar med den påstådda kostnadsminskningen. Här har inte samhällets samtliga kostnader räknats med, såsom de indirekta kostnaderna i form av komplicerade offentliga upphandlingar, överklaganden, domstolsprocesser samt kontroll av resultaten. Att försöka bygga upp en marknad av något som inte är det är en omständlig och kostsam process för samhället. Den aspekten berörs inte i den text som Röder lutar sig mot.

Än intressantare är påståendet att kvaliteten på järnvägen inte ska ha försämrats. Men hela poängen med underhållet är ju att det ska göra anläggningen bättre. Hur många kan säga att de är nöjda med statusen på svensk järnväg, 20 år efter avregleringen?

Resande på västra och södra stambanan har nog en del att säga om spårsprickor och akuta fel. Dessutom, när jag läser avhandlingen är referenserna till kvaliteten på underhållet respektive banans status full av förbehåll, inga säkra slutsatser dras. Inte undra på, det är svårt att mäta sådant, vilket framgår tydligt i avhandlingen. Och en parameter som urspårningar, som diskuteras i texten, kan säga något om statusen på anläggningen, men också om den mänskliga faktorn – bara som ett exempel.

Löften har kommit på skam
Men det främsta skälet till varför det är vanskligt att bygga upp hela sin argumentation på en gammal avhandling är att datan är just gammal. Upphandlingen av järnvägsunderhållet började 2002 och Odolinskis jämförelse sträcker sig fram till 2011, det vill säga knappt tio år. Vad som har hänt de senaste tio åren vet vi inte mycket om. Eller, en del vet vi faktiskt.

Vi vet att två statliga utredningar (SOU 2015:42 och SOU 2020:18) har konstaterat att det är ett problem att Trafikverket avhänt sig all kompetens om sin egen banas tillstånd. Den senare konstaterar att avregleringens löften om ett bättre järnvägsunderhåll har kommit på skam: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” Men Röder avfärdar den statliga utredningen som ideologisk. Så kan man också göra när sanningen känns obekväm.

Lika lättvindigt avfärdar Robert Röder Riksrevisionens uppmärksammade granskning av järnvägsunderhållet, där det konstateras att underhållet blir 74 procent dyrare än vad bolagen utlovat vid anbudsgivningen. 74 procent dyrare, hur många skulle acceptera en sådan höjning från prislapp till betalning vid kassan? Det är en granskning som förtjänar ett bättre bemötande än Röders rallarsvingar.

Låt staten sköta underhållet
Tror jag med detta att Robert Röders medlemsbolag skär guld med täljkniv? Nej. Att förlora en upphandling är att missa intäkter på hundratals miljoner kronor. Investeringskostnaderna i maskinpark handlar också om miljontals kronor. Under de senaste åren har flera mindre underhållsbolag gått i konkurs eller försvunnit från marknaden. Vi ser också vid upphandlingarna att det bara är ett fåtal budgivare. Det är egentligen inte så konstigt. Järnvägen är ett system snarare än en marknad.

Därför vore det inte mer än rätt att staten själv kan bestämma vem som ska sköta underhållet av den anläggning man är satt att förvalta. Så fungerar det i jämförbara länder. Varför ska just Sverige ha Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men inte det bästa?

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Kom till rätta med banunderhållet

Jag skriver på Järnvägar.nu om hur vi kan få ett bättre järnvägsunderhåll. Läs där eller nedan.

Kom till rätta med banunderhållet
Järnvägar.nu, 2022-04-13
De senaste veckornas stora tågförseningar är främst orsakade av akuta spårreparationer utanför Flen och Nässjö på Västra och Södra stambanan. Även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de dessvärre symtomet på decennier av eftersatt järnvägsunderhåll.

Om vi inte skyndsamt skapar en bättre ordning för järnvägsunderhållet kommer järnvägen att få dras med fortsatta akutinsatser, vilket i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Framtida resor kommer då i större utsträckning att ske med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat den största satsningen någonsin både på underhåll och nyinvesteringar i järnvägen. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för infrastrukturplanen 2022–2033. Det skulle bli den största satsningen på järnvägsunderhåll någonsin.

Men ett bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om hur mycket pengar som anslås utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har i dag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om vi har Europas bästa?

Sedan det trafikpolitiska beslutet 2002 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnvägen. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är idag reducerad till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt för järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning, vilket i sin tur leder till dåliga upphandlingar och ytterst ett dyrt och icke ändamålsenligt underhåll.

Den bilden stärks av Riksrevisionens rapport ”Drift och underhåll av järnvägar” (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med hela 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar att avregleringen inte lett till det önskade resultatet med ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Anhängarna till Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll framhåller i princip bara ett argument, nämligen påståendet om att avregleringen, tvärt emot Riksrevisionens slutsatser, har pressat priserna men med bibehållen kvalitet.

Underlaget till det påståendet finns att hämta hos nationalekonomen Kristofer Odolinskis korta avhandling ”Reforming a publicly owned monopoly” (2015) där han menade att underhållskostnaderna minskat med 11 procent mellan 1999-2011 som en följd av avregleringen utan att den mätbara kvaliteten försämrats.

Men nationalekonomen har inte räknat med alla kostnader för underhållet, t ex inte indirekta kostnader för upphandlingar och kontroll. Men även om dessa räknas in är det sannolikt att priset till en början pressades ned. Men den stora frågan är vad som hänt med underhållet de senaste tio åren? Odolinskis text slutar vid år 2011.

Och svaret på den frågan har Riksrevisionen: Det avreglerade underhållet kostar mer än 70 procent mer än vad det borde.

Tomas Eneroth har tillsatt ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Tanken är att Trafikverket ska kunna ta över en del av det som statliga Infranord idag gör. Men varför detta ständiga utredande? Låt oss istället vända på ansvaret. Istället för att ha hela underhållsverksamheten avreglerad bör vi istället ge ansvaret till Trafikverket att bedriva järnvägsunderhållet i egen regi. Där det passar kan uppdrag läggas ut på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med den förfärliga tågolyckan i Hatfield 2000. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Järnvägen är ett system

Idag har vi debatterat järnvägspolitik. Läs mitt anförande nedan. Läs betänkandet här samt länk till debatten.

Järnväg
Det här är ett stort betänkande som handlar om att EUs s k fjärde järnvägspaket ska implementeras i svensk rätt. Men det mesta är redan genomfört sedan tidigare i Sverige varför betänkandet i sig inte kommer att få så stor betydelse. Betänkandet innehåller också ett stort antal motioner från riksdagspartierna, bl a från Vänsterpartiet.

Vi lever i ett klimatnödläge och behovet att ställa om för minskade utsläpp är akut. Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges klimatutsläpp och den absoluta merparten av de utsläppen kommer från vägtrafiken. Överflytt av person- och godstransporter från väg till järnväg är därför en avgörande del i omställningen av transportsektorn. Trots det har järnvägen behandlats styvmoderligt i Sverige under lång tid. Järnvägen är ett system som inte är starkare än sin svagaste länk. SJ kan investera mångbelopp i nya tåg, men om underhållet av rälsen inte sköts kan tågen ändå inte komma fram i tid. Och det är så det ser ut idag

De senaste decennierna har regeringar oavsett kulör behandlat järnvägen som en experimentverkstad för avreglering och privatisering. Det har fungerat mycket illa. Idag har Sverige kanske Europas mest avreglerade järnväg, det finns knappt en del som inte är konkurrensutsatt. Men har vi Europas bästa järnväg? Nej, långt ifrån.

Vi borde eftersträva en järnväg som i Schweiz. I Schweiz ser politiker oavsett färg järnvägen som ett system där alla länkar behöver fungera och gå i takt. Landets motsvarighet till SJ, det statliga bolaget SBB, kör i princip alla nationella persontåg. De nationella stomlinjerna kompletteras av ett antal kantonsägda regionala järnvägsbolag. Järnvägen i Schweiz har både plats för europeiska snabbtåg liksom mindre som kan ta dig hela vägen fram till slalombackar och vandringsleder. SBB har också det övergripande ansvaret för underhåll av järnvägen, inga pengar försvinner iväg i privata vinster och underhållet görs fortlöpande och effektivt. Behöver jag nämna att punktligheten är i världsklass, där över 97 procent av tågen kommer i tid. Vi tycker vi reser mycket med tåg i Sverige, men schweizarna slår oss med hästlängder. De reser mest med tåg i Europa, med 2500 km/person/år. I Sverige är siffran 1400 km/person/år. Varför? Jo, därför att järnvägen fungerar så bra.

Schweiz ser inte bara järnvägen som ett system, hellre än marknadsexperiment. De lägger också mycket pengar på underhåll och nyinvesteringar i järnvägen. Och de låter lastbilstransporterna stå för en stor del av finansieringen med den kilometerskatt på lastbilstransporter som infördes för 20 år sedan. Intäkterna går till den schweiziska järnvägsfonden som används för att rusta upp järnvägen.

Vi i trafikutskottet var i Schweiz på studiebesök 2019, och jag tror det var fler av utskottets ledamöter än jag som var imponerade av schweizarnas systemtänk. Inte ens den liberala politikern vi träffade ville ta bort lastbilsskatten. Om ni kommer ihåg.

Med detta vill jag säga: Låt oss göra som i Schweiz. Sluta behandla järnvägen som ett marknadsexperiment, låt oss prioritera långsiktiga systemlösningar. Några steg på vägen, som vi i Vänsterpartiet föreslår:

  1. Öka investeringarna i järnvägen, till nya banor och underhåll. Vi i Vänsterpartiet avsätter mest pengar av alla partier till detta, 170 miljarder kronor mer än regeringen till den kommande planperioden 2022-2033. Låt oss bygga färdigt Norrbotniabanan, dubbelspåret mellan Gävle och Härnösand, fyrspåret Uppsala-Stockholm, fyrspåret Alingsås-Göteborg, Sydostlänken i Blekinge, de nya stambanorna för höghastighetståg mellan Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg, och satsa också på de regionala banorna som Tjust- och Stångådalsbanan, Kinekullebanan och Bohusbanan, för att nämna några exempel.
  2. Vi behöver inte bara mer pengar, utan också en bättre organisation. Låt oss inrätta ett järnvägsunderhåll i egen regi där Trafikverket har kompetens att snabbt åtgärda problem på rälsen. De senaste spårsprickorna vid Nässjö och Flen visar på hur, tyvärr, dålig koll vår ansvariga myndighet har på våra banor. Inte undra på!, allt järnvägsunderhåll är utlagt på externa företag. Varför har regeringen inte gått fram med förslag i linje med järnvägsunderhållsutredningen från 2020. Bifall reservation nr 8.
  3. Finansiera järnvägsunderhållet med en kilometerskatt på lastbilstransporter. Idag är det järnvägen som betalar kilometerskatt i form av ständigt höjda banavgifter.
  4. På tal om banavgifterna, sänk dessa så att järnvägens konkurrenskraft gentemot lastbilarna stärks. Banavgifterna har höjts med upp till 300 procent de senaste femton åren.
  5. Vi behöver bättre nattåg både i Sverige och ut i Europa. För att vi ska få fungerande nattågsrutter vill vi i Vänsterpartiet se ett nordiskt nattågsbolag där de statliga tågbolagen samarbetar med varandra kring att få bra nattåg i Norden och ut till kontinenten. Och i Sverige vill vi att SJ får i uppdrag att köra nattågen i Norrland istället för att bolagen ska bjuda under varandra.Vad är vitsen med att norska staten, genom bolaget Vy, ska bjuda under svenska staten, SJ i upphandlingen om nattågen?  
  6. Lyft personalen inom järnvägen. Tyvärr har arbetsmiljön försämrats för dem som arbetar ombord på våra tåg. Det är nära relaterat till avregleringen och att vi nu har ett upphandlingssystem där det bolag som är bäst på att pressa sina anställda vinner. De kan ju erbjuda lägsta pris och vinna upphandlingen… Det senaste exemplet är MTR som nu tar bort tågvärdarna från pendeltågen i Stockholm, med otrygghet och sämre service för resenärerna som följd. Men inte heller statligt ägda SJ sköter sig som en god arbetsgivare ska, inte minst med det kaos i personalplaneringen som har uppstått, men också med låg bemanning och långa turer. Det här är under all kritik. Arbetsvillkoren ska vara goda för alla anställda på våra tåg. Detta borde förtydligas i ägardirektivet till SJ. Vi vill också se lagstiftning om bemanningskrav och förbud mot ensamarbete i spårbunden trafik. Detta är reformer som självklart ska tas fram i samverkan med fackförbunden.

Avslutningsvis är det glädjande att vi i det här betänkandet kan enas om ett tillkännagivande om att ge Trafikverket i uppdrag att påbörja arbetet med att få till stånd en välfungerande järnväg mellan Stockholm och Oslo, och att detta ska göras tillsammans med Trafikverkets norska motsvarighet Jernbanedirektoriatet. Det handlar om 40 mil, som berör 50 kommuner med totalt 3,5 miljoner invånare mellan våra två nordiska huvudstäder. Idag flyger merparten sträckan istället för att ta tåget. Det handlar om 1,4 miljoner personer som flyger varje år. Med de satsningar som vi nu vill göra kommer resan mellan Stockholm – Oslo att kunna göras under tre timmar. Då behöver ingen ta flyget. Dessutom får vi också en modern och bra järnväg genom orterna mellan ändpunkterna, jag tänker särskilt på Örebro och Värmland.