Trafikutskottet tog tåget genom Europa

Jag skriver i Miljömagasinet om Trafikutskottets tågluff genom Europa. Läs texten där eller nedan.

Trafikutskottet tog tåget genom Europa
Miljömagasinet, 2019-10-23
Det här måste vara första gången ett utskott reser på tågluff, sa en av de mer seniora riksdagsledamöterna till mig när jag berättade för henne om den studieresa som vi i Trafikutskottet just hade avslutat.

En söndagsmorgon i början av oktober och med ett interrailkort i handen klev jag på SJs tåg mot Köpenhamn. Trafikutskottets tågluff med syftet att studera hur transportsektorn ska kunna minska sina utsläpp av växthusgaser var inledd.

jens_bern.jpg
I industristaden Stuttgart i södra Tyskland kastades vi direkt in i den eldfängda frågan byggandet av höghastighetsbana österut mot Ulm och med fortsättning mot München och Wien. Järnvägsbygget är redan påbörjat och inkluderar också en gigantisk omdaning av Stuttgarts centrum inklusive järnvägsstationen. Projektet, som går under namnet ”Stuttgart 21”, har kantats av stora utgiftsökningar och folkliga protester. Bland annat har De Gröna i praktiken spruckit i mitten när den lokala gröna borgmästaren varit för medan hans parti gått i bräschen mot bygget. Men efter att en folkomröstning med klar majoritet 2011 röstat för att delstaten ska fortsätta att finansiera bygget har protesterna falnat. Inför kommande byggen av höghastighetsbanor och annat i Sverige har vi en hel del att lära av tyskarnas sätt att hantera megaprojekt.

Vi luffade sedan vidare till studentstaden Freiburg, längst ned i sydvästra Tyskland. I Freiburg reser drygt 80 procent av invånarna kollektivt eller går eller cyklar för att ta sig till jobbet. Bland annat har en mycket aktiv cykelpolitik möjliggjort detta och hela stadskärnan är bilfri. Bilarna får parkeras utanför staden. Stadsutrymme för bilar (parkeringar och vägar) har successivt ersatts med cykelbanor, cykelparkeringar och ett uppskattat lånecykelsystem.

Från Freiburg tog det ungefär två timmar med tåg till Schweiz huvudstad, Bern. Trots att Bern inte är större än en mellansvensk stad är järnvägsstationen långt större än Stockholms och en flod av människor rör sig i rusningstid mellan de olika perrongerna. Vårt första möte i Bern var med det statliga tågbolaget SBB, Schweiz motsvarighet till SJ. I Schweiz reser man överlägset mest med tåg i Europa, 2500 km/person/år (vi i Sverige ligger på fjärde plats med 1400 km/person/år). Ett av skälen till den schweiziska tågframgångssagan är att man ser järnvägen och tågen som ett system som måste hänga samman. SBB är ett statligt bolag som kör i princip alla persontåg i landet. De har också det övergripande ansvaret för underhåll av järnvägen, inga pengar försvinner iväg i privata vinster. Det här gör att myndigheterna tillsammans med SBB kan planera långsiktigt allt från järnvägsunderhåll till tidtabeller och biljettsystem. Det finns gott om avgångar och praktiskt taget varje större (och mindre) ort i landet kan nås med tåg. SBB är kända för sin punktlighet, som ligger på 97 procent anlända tåg i tid. Utanför SBBs högkvarter finns också den största klockan jag någonsin sett. En symbol för punktligheten måhända… Enkla biljettsystem och många avgångar gör det också enkelt för folk att ta tåget. Många har pendlarkort, där det nationella kollektivtrafikkortet är det mest intressanta. Med det kan innehavaren resa obegränsat med alla tåg samt kollektivtrafiken i hela landet under ett år. I Sverige vill vi ju införa något liknande. Det här var en bra inspirationskälla.

Förutom systemtänkandet är pengar en del av framgångsfaktorn. Schweizarna lägger helt enkelt mycket pengar på sin järnväg. En statlig investeringsfond möjliggör detta. Järnvägsfonden får pengar direkt från statsbudgeten, men en betydande del av finansieringen görs med en särskild skatt på lastbilstransporter. Lastbilsskatten (tio kr/km) infördes för knappt 20 år sedan med det uppenbara syftet att minska antalet tunga fordon på motorvägarna samt att finansiera utbyggd järnväg. Det har man lyckats med. Trots ett ökat transporttryck har antalet långtradartransporter minskat från drygt 1,2 miljoner 2010 till att nu ligga på 900 000 per år genom Schweiz. Ambitionen är att långtradartransporterna ska minskas ytterligare. Det är ett djärvt och viktigt mål i en tid då vägtransporter tenderar att åka om inte skarpa åtgärder vidtas.

Trots att Schweiz var mitt uppe i en valrörelse (nationella val den 20/10) hade ett antal politiker från vänster till höger tid att träffa Trafikutskottet i Nationalrådet (riksdagen). Där bekräftades bilden av att järnvägen är en nationalklenod som värnas i landet. Även ledamoten från det liberala partiet tillstod att lastbilsskatten var viktig och att SBB gör ett bra jobb som statligt järnvägsbolag. Tänk om vi kunde ha samma uppslutning i Sverige!

Från Schweiz reste vi vidare till Paris där det grandiosa projektet ”Grand Paris” har sjösatts. Med detta ska Parisborna få 68 nya tunnelbanestationer, 20 mil ny T-bana, tvärlinjer, busslinjer samt 100 000-tals nya bostäder och arbetsplatser. Social inkludering är, vid sidan av en bättre miljö, en uttrycklig målsättning. För det syftet byggs exempelvis särskilda bostäder med låga hyror. Mycket av detta ska bli klart till Paris OS 2024. Det är fantastiskt att så stora investeringar görs i järnväg och kollektivtrafik. Budgeten i dag ligger på 350 miljarder svenska kronor och en stor del finansieras med statlig upplåning i form av gröna obligationer.

I Paris fick vi också lära oss att det inte bara är i Stockholm elsparkcyklar har varit den stora snackisen. Nu har president Emmanuel Macron i ett dekret beslutat att reglera användningen av les Trottinettes, som de kallas där. Hastighetsbegränsning, uppställningsplatser, åldersgräns med mera är några av delarna i den nya regleringen. Här i Sverige säger våra lokalpolitiker att de inget kan göra och vår infrastrukturminister har nöjt sig med att tillsätta en utredning. Ibland kan man sakna lite av franskt centralstyre.

Den rosa staden, som Toulouse kallas, i södra Frankrike var vår sista anhalt. Här finns Airbus flygplanstillverkning och de lovade oss att tillverka elflyg med plats för minst 100 personer i större skala senast 2030. Vi får väl se, tänkte jag skeptiskt. Och i vart fall måste det totala flygandet minska när de fossilt drivna flygplan som tillverkas i dag kommer att finnas på marknaden även långt efter 2030. Här måste politiken styra åt rätt håll och främja det hållbara resandet.

På tal om flyg. Det ska erkännas att Trafikutskottet tog flyget, och inte tåget, hem från Toulouse. Med nattåg från Paris till Stockholm hade tåget varit ett realistiskt alternativ för riksdagspolitiker med begränsad restid. Jag kommer att verka för att vi kan få det på plats inom kort.

Jag har rest med tåg i Europa ett stort antal gånger. Återigen slogs jag av hur väl det fungerade även denna gång samt vilket fantastiskt resesätt tåg är. Själen hinner liksom med. Precis som vid tidigare tågluffar fanns de största problemen hemmavid, närmare bestämt vid sträckan Köpenhamn-Hamburg. Tåget från Köpenhamn var försenat och dörrarna i en av vagnarna var trasiga vilket försvårade på- och avstigning. Vi missade färjan vid Rödby till tyska Puttgarden. Men genom en språngmarsch i Hamburg hann vi ändå med nattåget mot Stuttgart. Tågresan genom Danmark är tyvärr tågluffarens akilleshäl. Men, hav förtröstan! Nu elektrifierar danskarna järnvägen söderut, nya tåg ska köpas in och från och med 2028 ska tunnelbygget Fehrman bält vara färdigt. Det kommer skapa en stabil järnvägslänk mellan Skandinavien och resten av kontinenten. Framför allt kommer järnvägsbygget att nästan halvera restiden Köpenhamn-Hamburg, från dagens fem timmar till tre.

I riksdagens trafikutskott sitter ledamöter från alla partier. Vi drar förstås olika slutsatser av en resa som denna. Men jag är rätt säker på att alla lite extra förstår vikten av ett välfungerande järnvägssystem och att vi har ett och annat att lära oss från andra länder i Europa. Det borgar gott för framtida klimat- och järnvägsdiskussioner.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Skapa en järnväg som i Schweiz

Har just kommit hem från en tågluff med Trafikutskottet. Vi besökte bland annat Schweiz och deras motsvarighet till SJ, det statliga tågbolaget SBB. Utanför SBBs huvudkontor i Bern finns en gigantisk klocka. En symbol för punktligheten på över 97 procent kanske… Vi borde göra som i Schweiz, se järnvägen och tågen som en del av ett och samma system.

klocka_bern

I Schweiz reser man överlägset mest med tåg i Europa, med 2500 km/person/år (vi i Sverige ligger på fjärde plats med 1400 km/person/år). Ett av skälen till den schweiziska framgångssagan vad det gäller tågen är att man ser järnvägen och tågen som ett system som måste hänga samman. SBB är ett statligt bolag som kör i princip alla persontåg i landet. De har också det övergripande ansvaret för underhåll av järnvägen, inga pengar försvinner iväg i privata vinster. Det här gör att myndigheterna tillsammans med SBB kan planera långsiktigt med ett transportansvar från ax till limpa. Det finns gott om avgångar och praktiskt taget varje större (och mindre) ort i landet kan nås med tåg. SBB är kända för sin punktlighet, som ligger på 97 procent anlända tåg i tid. Utanför SBBs högkvarter finns den största klockan jag någonsin sett. En symbol för punktligheten kanske… Enkla biljettsystem och många avgångar gör det också enkelt för folk att ta tåget. Många har pendlarkort, där det nationella kollektivtrafikkortet är det mest intressanta. Med det kan innehavaren resa obegränsat med alla tåg samt kollektivtrafiken i hela landet under ett år. I Sverige vill vi ju införa något liknande. Det här var en bra inspirationskälla.

Förutom systemtänkandet är pengar en del av framgångsfaktorn. Schweizarna lägger helt enkelt mycket pengar på sin järnväg. En statlig investeringsfond möjliggör detta. Järnvägsfonden får pengar direkt från statsbudgeten, men en betydande del av finansieringen görs med en särskild skatt på lastbilstransporter. Lastbilsskatten (tio kr/km) infördes för knappt 20 år sedan med det uppenbara syftet att minska antalet tunga fordon på motorvägarna samt att finansiera utbyggd järnväg. Det har man lyckats med. Trots ett ökat transporttryck har antalet långtradartransporter minskat från drygt 1,2 miljoner 2010 till att nu ligga på 900 000 per år genom Schweiz. Och ambitionen är att långtradartransporterna ska minskas ytterligare. Det är ett djärvt och viktigt mål i en tid då vägtransporter utan skarpa åtgärder tenderar att öka kraftigt.

Trots att Schweiz är mitt uppe i en valrörelse (nationella val den 20/10) hade ett antal politiker från vänster till höger tid att träffa Trafikutskottet i Nationalrådet (riksdagen). Där bekräftades bilden av järnvägen är en nationalklenod som värnas i landet. Även ledamoten från det liberala partiet tillstod att lastbilsskatten var viktig och att SBB gör ett bra jobb som statligt järnvägsbolag. Tänk om vi kunde ha samma uppslutning i Sverige!

Regeringen borde rädda Lysekilsbanan

Jag skriver ett kort svar på en insändare i Dagens Nyheter om Lysekilsbanan, som behöver räddas. Läs hos DN eller nedan.

Regeringen borde rädda Lysekilsbanan
Dagens Nyheter, 2019-06-18
Jag instämmer med Mats Fägerquist (DN Åsikt 11/6) att det vore förödande om Lysekilsbanan lades ned. Precis som Fägerquist skriver finns det intresse av att transportera stora mängder gods på räls till och från hamnen och industriklustret i Lysekil. Det finns också en underutnyttjad potential i att transportera personer inte bara på Lysekilsbanan, utan även på den befintliga järnvägen som finns längs Bohusbanan från Göteborg till Strömstad.

Dessvärre illustrerar exemplet med Lysekilsbanan hur styvmoderligt Trafikverket och regeringar länge behandlat lokala och regionala järnvägsbanor. Genom att under många år inte skjuta till medel för nödvändigt basunderhåll ställs banorna för fäfot, hastigheter måste dras ned, kapacitet minskas och tillslut har förfallet gått så långt att Trafikverket anser att de inte längre är samhällsekonomiskt försvarbara.

Vi har sett liknande exempel från nämnda Bohusbanan samt Inlandsbanan i Norrlands inland och Karlsborgsbanan mellan Skövde-Karlsborg. Den sistnämnda har redan stängts av. Nedläggningarna görs ofta utan ordentliga konsekvensanalyser från Trafikverkets sida, vare sig samhällsekonomiskt eller ur ett klimatperspektiv.

Detta är helt uppåt väggarna. Vi behöver transportera både mer gods och personer på järnväg i stället för väg. Detta borde vara extra prioriterat givet det akuta klimatnödläge som råder.

Därför instämmer jag i kravet på ett stopp mot nedläggning av järnvägar. Fokus borde läggas på att så långt som möjligt öka de klimatsmarta spårbundna transporterna. Jag kommer fortsätta att driva frågan gentemot Trafikverket och infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Debatt om infrainvesteringar

Ikväll har vi debatterat regeringens förslag för nationell infrastrukturplan 2018-2029. Det är en investeringsplan som totalt omsluter 700 miljarder kronor, investeringar i vägar, vägunderhåll, sjöfart, cykelinfrastruktur, men framför allt i nya järnvägsbanor och underhåll av befintlig järnväg. Det här är ett av de viktigaste ärendena som Trafikutskottet hanterar under den här mandatperioden.

Jag lyfte upp följande:

Bra att anslagen till järnväg har höjts med den här infrastrukturplanen.

Men det är fortfarande inte tillräckligt. Många viktiga järnvägsinvesteringar ligger i den senare halvan av infraplanen. Det rör t ex dubbelspår Gävle-Härnösand, Norrbottniabanan upp till Piteå och Luleå, fyrspår Stockholm-Uppsala, Sydostlänken ner mot Blekinge, Göteborg-Borås, godsstråket i Bergslagen. Det finns inga satsningar alls på upprustning av inlandsbanan och satsningarna på cykel (1,5 miljarder kr) är alldeles för lite. Dessutom planeras en del nya vägar. Inte minst motorvägsprojektet Tvärförbindelse Södertörn för en kostnad av 10 miljarder kronor borde inte finnas med överhuvudtaget.

Vi i Vänsterpartiet vänder oss särskilt mot att infrastrukturplanen inte tar sin utgångspunkt i våra klimatmål. Istället bygger vägsatsningar som Tvärförbindelsen på att vägtrafiken ska öka. Att planera för ökad vägtrafik är helt i strid med våra klimatmål.

Vänsterpartiet vill därför att infraplanen ska rivas upp och justeras så att den blir i linje med våra klimatmål och så att många viktiga järnvägs- och cykelprojekt (samt en del annat) kan tidigareläggas och få högre anslag.

Vi motsätter oss också i dagsläget en vidare utrullning av det nya superdyra och osäkra signalsystemet ERTMS.

Se gärna debatten och alla repliker (bl a med inframinister Tomas Eneroth).

Läs vår motion om ERTMS och motion om infraplanen.

SJ -låt vinsten finansiera billigare biljetter

SJ har presenterat sitt bokslut för 2018. Det är glädjande att antalet resor med SJ har växt till hela 32 miljoner under 2018, en ökning med 1,5 miljoner. SJ kan också leverera en vinst till svenska staten på närmare en halv miljard kronor (468 miljoner kr). Med detta torde SJ vara ett av Europas mest lönsamma tågbolag, så brukar de själva framställa det iallafall. Och detta är helt i linje med de direktiv SJ fått från regeringen: ni ska vara lönsamma och leverera vinst till staten.

Allt detta kan se bra ut, men det är något som skaver. Vem är det som betalar den höga vinsten? Det är förstås alla vi som gjort de 32 miljoner resorna. Jag tycket inte att det finns något självändamål i att SJ –  som det statliga bolag man är – ska leverera en hög vinst till staten. Bättre då att lägga pengarna på bättre service och lägre biljettpriser. Så kan ännu fler ta tåget, som är det mest klimatsmarta resealternativet vi har.

Jag tror också att det vore en bra idé om SJ lade en och annan krona på att förbättra sin kundservice. Idag när man ringer till SJ uppmanas man istället chatta (en chatt som ibland avbryts abrupt – varför det?), väntar man ändå kvar är väntetiden (de gånger vi har ringt) lång. Alla biljetter släpps inte heller som de ska. Hur kan man exempelvis släppa biljetter till Riksgränsen under påsk, utan att också ha biljetter kvar för hemresan? Hemresebiljetterna släpptes så sent som i förrgår och tog slut på en och samma dag. Hur tror SJ att svenska familjer ska kunna planera en klimatvänlig skidsemester på det sättet?

Det finns en hel del att göra för att få ännu fler att ta tåget. Vi i Vänsterpartiet vill därför att regeringen ger SJ ett nytt ägardirektiv där det bl a ska framgå:

  • Förändrat och sänkt avkastningskrav. Högsta vinst ska inte vara ett ändamål, billiga biljetter och bästa service ska vara det.
  • Kör nattåg ut i Europa.
  • Fler tåg hela vägen till Köpenhamn för att underlätta Europaresande.
  • Överlag fler nordiska tåglinjer, t ex till Oslo, Trondheim och Torneå.
  • Låt folk ta med cykeln på tåget.
  • Erbjud bokningar av utlandsbiljetter.

Jag vet att SJ jobbar aktivt med flera av de här frågorna. Gott så! Jag vet också att SJ inte har kontrollen över allt, ex vis att Trafikverket beslutar om banunderhåll och s k tåglägen (när och var man får köra). Det är därför vi behöver ett tydligare politiskt styre. Regeringen skulle kunna lösa mycket av detta med ett beslut på nästa regeringssammanträde. Gör det!

Läs gärna mer i vår motion En fungerande och tillgänglig järnväg.

Pausa införandet av nytt signalsystem

Vi har lämnat in en motion angående införandet av järnvägens nya signalsystem ERTMS. Kravet på att införa detta kommer från EU. Det har redan kostat alldeles för mycket pengar för de sträckor där man redan infört det och förväntas kosta ännu mer (30 miljarder kronor). Detta i tider då vi behöver varje krona till förbättrat järnvägsunderhåll. Därför borde vi avvakta med fortsatt utrullning av detta impopulära signalsystem. Läs vår motion nedan eller via länken.

Noterar att flera andra partier tänker som vi. Kan vi få regeringen att prioritera bättre? Hoppas det.

Jag kommenterade ERTMS på Radio Norrbotten förra veckan. Lyssna här.

Med anledning av skr. 2018/19:31 Riksrevisionens rapport om nytt signalsystem för järnvägen Motion 2018/19:3003 av Jens Holm m.fl. (V)
1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör införa en paus i införandet av det nya signalsystemet ERTMS och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Trafikverket bör ges i uppdrag att utveckla metodik och instruktioner för hur samhällsekonomiska analyser av stora reinvesteringsprojekt ska genomföras och tillkännager detta för regeringen.

2 Bakgrund
Regeringen redovisar i skrivelsen sin bedömning av de iakttagelser och slutsatser som Riksrevisionen har gjort i rapporten Nytt signalsystem för järnvägen – effektiviteten i införandet av ERTMS (RiR 2018:21). I skrivelsen redovisar regeringen även vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av rapporten.

3 Införandet av ERTMS brister
Järnvägens signalsystem är mycket betydelsefullt för att optimera kapaciteten på spåren och samtidigt säkerställa trafiksäkerheten. I skuggan av accelererande klimatförändringar är behovet av ökad kapacitet för säker järnvägstrafik för resenärer och gods alltmer angeläget. Sverige har inte råd att tappa tempo i denna nödvändiga omställning till fossilfria transporter till 2030.
I dag används till övervägande del ATC (Automatic Train Control) i vårt nationella signalsystem. För att EU ska utveckla ett gemensamt signalsystem med syfte att underlätta gränsöverskridande trafik och effektivisera trafikledningen ska ERTMS (European Rail Traffic Management System) införas av samtliga medlemsstater.
Riksdagen har beslutat att all reinvestering på järnvägen ska följa EU:s krav och sedan 2012 har Trafikverket i uppdrag att ta ett helhetsansvar för införandet av ERTMS i Sverige. ERTMS-systemet har hittills i Sverige införts på tre pilotbanor (Ådalsbanan, Haparandabanan och Västerdalsbanan) samt på Botniabanan. Malmbanan ska driftsättas med ERTMS fr.o.m. 2021. I den nationella planen för perioden 2018–2029 som regeringen fastställde i juni 2018 ingår insatser för utveckling och införande av ERTMS till en kostnad av 11,6 miljarder kronor. Den totala kostnaden uppskattas till runt 30 miljarder kronor.
Vänsterpartiet har förståelse för att ERTMS är ett mycket omfattande och tekniskt komplext projekt som påverkas av en rad faktorer i genomförandet. Vi har också full förståelse för att nuvarande signalsystem är ålderstiget. Därför ställs mycket höga krav på analyser som beaktar samhällsnyttan utifrån alternativa tillvägagångssätt när ett så stort investeringsprojekt som detta ska genomföras för att optimera klimatnytta och minska kostnader. De effekter vi redan nu kan se för hur kostnader och nyttor förändrats i Trafikverkets uppskattningar samt hur tågoperatörerna drabbas av kostnader i genomförandet är allvarliga signaler om att det brister i införandet av ERTMS. När införande av ERTMS beslutades för många år sedan hade Sverige valmöjligheten att ha både ERTMS och det gamla signalsystemet ATC utmed banan. Men beslutet blev i stället utfasning av ATC parallellt med införande av ERTMS. Den valda strategin, den s.k. fordonsstrategin, förutsatte att ERTMS installeras på fordonen innan järnvägsspåren utrustats med systemet. Operatörernas investeringar ger alltså inte något som helst värde förrän efter det att investeringen gjorts p.g.a. lång utrullningstid i anläggningen. Det finns ett flertal exempel på hur tågoperatörer i Sverige drabbas av betydande kostnadsökningar.
Samtliga Norrtågs fordonstyper måste ERTMS-anpassas senast 2023. En av deras fordonstyper har en teknisk livslängd fram till 2027 vilket innebär att Norrtåg ställs inför ett beslut att installera ERTMS på en utgående fordonsmodell till höga kostnader. Norrtåg får ensamt stå för hela kostnaden för typgodkännande, fordonsanpassning och installationer. Green Cargo skaffar i nuläget nya lok med ERTMS som ska användas i SSAB:s ståltåg. Den nuvarande lokanskaffningen innebär efter ERTMS-införandet ett system med begränsad redundans för Green Cargo. För SSAB är lokkapacitet detsamma som volymkapacitet. För att Green Cargo ska kunna ha tillgång till nödvändig reservkapacitet måste därför ytterligare, i många fall gamla lok, utrustas med ERTMS. Att ERTMS-utrusta gamla lok ger ökade produktionskostnader som slår mot basindustrins transporter på järnväg. I nuläget överväger Green Cargo hur framtida trafikering av sträckan Boden – Luleå och Haparandabanan ska kunna se ut i framtiden, eftersom intäkterna från trafiken på dessa bandelar med stor sannolikhet inte kan motivera investeringar i ERTMS-utrustning. Detta är några exempel på hur införandet av ERTMS riskerar att försvaga vår möjlighet att transportera gods på järnvägen i ett skede där vi av klimatskäl i stället kraftigt behöver öka kapaciteten.
Även i övriga EU-länder kommer oroande signaler enligt branschföreningen Tågoperatörerna. I Danmark, som i likhet med Sverige har fordonsstrategin och därutöver valt en snabb utrullning av systemet på hela den danska järnvägen, växer osäkerheten om ERTMS-systemet. Under 2018 konstaterades att införandet kommer att fördyras med flera miljarder och försenas med 4 år. I Tyskland beställde transportministeriet en genomförbarhetsstudie från konsultfirma som, förutom rekommendationen att göra ett omtag på Tysklands ERTMS-projekt, konstaterade att med ett holistiskt perspektiv så skulle ett genomförande kunna göras på 25 år. En sådan förhållandevis snabb utbyggnadstakt förutsätter engagemang från alla inblandade parter samt att det är väsentligt billigare att ge stöd till fordonsägarna än att dubbelutrusta järnvägen med gamla signalsystem och ett nytt ERTMS-system. I Spanien har produktiviteten minskat med 25 procent p.g.a. kompatibilitet och 20 procent av flottan är paralyserad p.g.a. ERTMS-tester. Ingen tar ansvar för helheten och kostnaderna har ökat dramatiskt och uppgår till minst 2,5 gånger direkta kostnader. Även det norska ERTMS-systemet dras med förseningar bl.a. på Malmbanan.

4 Riksrevisionen kritisk
Riksrevisionen konstaterar i sin rapport att Trafikverket kraftigt underskattat kostnaden för att utveckla ett fungerande ERTMS-system. Man bedömer därför att kostnadsuppskattningarna för utvecklingen av systemet inte varit välgrundade och att det finns risk för att ytterligare kostnadsökningar kan uppstå i framtiden. Riksrevisionen ifrågasätter också Trafikverkets bedömning att myndigheten framöver genom att introducera en ny arbetsmetod kan spara resurser genom s.k. läreffekter. Detta då Trafikverket saknar underlag för var och hur effektiviseringen ska uppstå mer specifikt i ERTMS-utrullningen. Riksrevisionen konstaterar att kostnaden gällande ERTMS som redovisas i nationella planen 2018–2029 bygger på antaganden som inte är tillräckligt underbyggda och väl dokumenterade.
Riksrevisionen anser även att det finns brister i Trafikverkets jämförelser mellan ERTMS-banorna och de befintliga ATC-banorna. Riksrevisionen bedömer att Trafikverkets analyser ger indikationer på att det finns ökad driftsäkerhet med ERTMS, men att det finns betydande osäkerhet i kvantifieringen av nyttan.
Trafikverket (och tidigare även Banverket) har i tidigare underlag framfört att ERTMS kan ge stora kapacitetshöjande effekter, vilket också var ett starkt argument för införandet. År 2013 beräknades den samhällsekonomiska nyttan av investeringen uppgå till 25,9 miljarder kronor (främst till följd av ökad kapacitet med förkortade restider som resultat). År 2017 beräknades nyttan till endast 3,9 miljarder kronor och då till följd av ökad driftsäkerhet.
När det gäller det övergripande målet för ERTMS, att främja driftkompatibiliteten mellan nationella europeiska järnvägsnät och främja gränsöverskridande trafik, bedömer Riksrevisionen dock att införandet av ERTMS inte ger någon betydande nytta genom förbättring av den gränsöverskridande trafiken inom överskådlig framtid. Därtill är nyttan av ERTMS som nytt signalsystem i stället för ATC enligt Trafikverkets senaste bedömningar begränsad.
Riksrevisionen bedömer att de analyser av införandet av ERTMS som Trafikverket har presenterat har präglats av fel utredningslogik och att samhällsekonomiska analyser av alternativa införandestrategier inte genomförts på ett relevant sätt i rätt tid. Bristande samordning har inneburit svag beredskap för nödvändiga investeringar och riskerar att ge större kostnader framgent. Sammantaget har inte planeringen hittills bedrivits så att den ger tillräckliga förutsättningar att införa ERTMS och samtidigt omhänderta investeringsbehovet i signalanläggningen på ett effektivt sätt.
Med ett reinvesteringsperspektiv borde enligt Riksrevisionen den centrala frågan att utreda varit vilka reinvesteringsalternativ, för att upprätthålla signalanläggningens funktionalitet, som kan samordnas med kraven på att införa ERTMS och som ger lägsta möjliga livscykelkostnad. Relevanta alternativ att pröva i en sådan analys är bl.a. takten och turordningen för investeringen och införandet av ERTMS på järnvägsnätet och möjligheterna att göra reinvesteringar separat från planen för ERTMS-införandet. Situationen i dag är att den beslutade planen för ERTMS-införandet inte löser hela reinvesteringsbehovet i tid. Den befintliga anläggningen har cirka 750 ställverk av 15 olika typer som är i drift. Underhållsförmågan är i dag begränsad eller kritisk för mer än en tredjedel av ställverken. Brister på reservdelar och kompetens riskerar att ge otillräcklig förmåga att åtgärda fel i anläggningen innan ERTMS-övergången.

5 Brister i ERTMS-införandet måste åtgärdas
Brister i införandet av ERTMS i Sverige har uppmärksammats av berörda aktörer under flera år och tydliggörs i Riksrevisionens rapport. Om bristerna inte skyndsamt åtgärdas kan det fortsatt leda till ökade ekonomiska kostnader och minskad kapacitet i vårt järnvägssystem. Riksrevisionen ger visserligen inga rekommendationer på åtgärder till regeringen men ett antal sådana till Trafikverket som Vänsterpartiet anser är mycket relevanta och nödvändiga. I skrivelsen framgår att regeringen delar Riksrevisionens bedömning att Trafikverket bör analysera kostnadsbesparingar från läreffekter för att förbättra underlagen till kostnadskalkylerna. Regeringen instämmer även i Riksrevisionens rekommendationer att Trafikverket bör ta fram en strategi för reinvesteringsåtgärder utanför den nuvarande ERTMS-planen samt att Trafikverket bör utveckla en metodik och instruktioner för genomförande av samhällsekonomiska analyser av reinvesteringsobjekt. Men regeringen avser inte att vidta några andra åtgärder än att ”arbetet bör följas upp i första hand genom myndighetsdialoger”.
Vänsterpartiet anser sammantaget att nuvarande strategi för införande av ERTMS och samordningen med en reinvestering av nuvarande signalanläggning visar på alltför stora brister. Med nuvarande genomförande riskerar Sverige att få lägre kapacitet på spåren, högre kostnader för staten och för tågoperatörerna och försämrad konkurrenskraft för järnvägen. Det finns därför starka skäl att ifrågasätta samhällsnyttan med införandet i nuläget. Vi anser därför att införandet av ERTMS bör pausas och att berörda aktörer och myndigheter bör inbegripas i ett omtag för införandet av nytt signalsystem för att utarbeta förslag på hållbar strategi i genomförandet. Sverige bör införa en paus i införandet av det nya signalsystemet ERTMS. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att regeringens brist på åtgärder i skrivelsen inte motsvarar det krav på handlingskraftighet som denna fråga kräver för att stärka samhällsnyttan och kapaciteten vid införande av reinvesteringsobjekt av denna storleksordning. Alternativa tillvägagångssätt och tidsplaner för reinvesteringen som kan påverka livscykelkostnaden och samhällsnyttan bör enligt vår uppfattning alltid utarbetas vid ett projekt av denna dignitet. Trafikverket bör ges i uppdrag att utveckla metodik och instruktioner för hur samhällsekonomiska analyser av stora reinvesteringsprojekt ska genomföras. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Jens Holm (V), Lorena Delgado Varas, (V) Hanna Gunnarsson (V), Lotta Johnsson Fornarve (V), Amineh Kakabaveh (V), Birger Lahti (V) Yasmine Posio (V), Elin Segerlind (V), Håkan Svenneling (V)
.

Staten måste ta ansvar för elvägarna

Igår deltog jag i ett seminarium om s k elvägar på Transportforum i Linköping. Trafikverket håller på att ta fram ett förslag på hur en mer begränsad elväg ska kunna byggas i Sverige, en pilotstudie. Faller den väl ut tänker man sig att rulla ut ett större projekt för att elektrifiera några av våra större motorvägar. Att se till att det finns elförsörjning längs vissa av våra vägar skulle göra att lastbilarna drevs med el och därmed eliminera utsläppen av växthusgaser på de sträckorna. En otroligt viktig och realistisk åtgärd för att minska utsläppen från de tunga transporterna. Idag finns redan försöksverksamhet med elvägar vid Arlanda och på E16, utanför Sandviken. Den senare har jag skrivit om i min bok ”Om inte vi, vem?”

Elvägar är förstås inte problemfritt. Ska t ex E4an elektrifieras från söder till norr handlar det om investeringar för stora belopp. Och hur ska elen laddas på lastbilarna? I form av kontaktledningar i luften som vid Sandviken eller genom en skena i marken som i Arlanda? Eller kanske rent utav i form av s k induktion, d v s trådlöst från marken till fordonet. Själv tycker jag att systemet i Sandviken var mycket intressant. Det är en gammal teknik, samma som trådbussar har använt i över 100 år. Tekniken är fri att använda och är inte låst i dyra och krångliga patent. Läs som sagt mer i min bok.

Men det som oroade mig igår vid Trafikverkets presentation var fastlåsningen vid begreppet affärsmodeller. Trafikverkets Björn Hasselgren presenterade myndighetens tankar kring hur man i framtiden ska kunna ta betalt av de fordon som kör på elvägarna samt hur drift och underhåll ska kunna skötas. Snart hade presentationen, i mitt tycke, trasslats in i ett komplicerat nystan av bolag, köp-sälj, konkurrens, marknad och affärsmodell hit och affärsmodell dit. Problemen var många. Risken för att elvägarna drar ut på tiden uppenbar.

Jag, professor Per Kågeson och flera andra lyfte frågan om det inte var lättare om staten (t ex Trafikverket) helt enkelt var ägare av de framtida elvägarna. Varför måste komplicerade affärsmodeller utvecklas? Är det verkligen viktigare att skapa marknad av ett område som rimligen borde vara samhällsnyttig infrastruktur? Har vi inget lärt oss av avregleringen av järnvägsunderhållet, Arlandabanan och andra projekt kring s k Offentlig Privat Samverkan (där det offentliga tar riskerna och det privata vinsterna).

Och i ärlighetens namn verkade inte heller Hasselgren särskilt intresserad av s k affärsmodeller och menade att han var trött på begreppet. Gott så! För Trafikverket har gjort mycket intressant på området elvägar. Frågan kvarstår dock: Varför denna upptagenhet vid att skapa en marknad kring elvägarna? Varför inte ta det samhällsansvar som rimligen faller på en myndighet och bygga elväg där det är motiverat och sedan ta ut kostnaden för de fordon som kör där? För affärsmodellen i sig kan väl inte vara viktigare än själva ändamålet; att snabbt minska utsläppen från våra tunga transporter?

Det kan tilläggas att vi i Sverige redan idag har hundratals mil med s k elvägar. Det kallas tåg som kör på stålskenor; järnväg. Tågen fraktar miljontals människor och miljontals ton gods varje år. Och det fungerar alldeles utmärkt, men det finns ett skriande behov av ökade investeringar i vår järnväg. Ska elvägar byggas måste vi säkerställa att det sker genom lånefinansiering som inte tar pengar från de viktiga investeringar som behöver göras i järnvägsunderhållet och för att bygga ny järnväg. Men det borde rimligen gå att hålla båda dessa bollar i luften samtidigt.