Rädda järnvägen

Regeringen har strösslat miljarder till flyget, men järnvägen har inte fått liknande uppbackning. Vi vet att resandet har rasat med 70-80 procent för persontrafiken på järnväg. Det är näst intill en bransch i fritt fall. Samtidigt tycker regeringen att det är rimligt att järnvägsbolagen ska betala över två miljarder kronor till staten i form av banavgifter. banavgifterna har dessutom femdubblats de senaste tjugo åren, samtidigt som regeringen INTE infört kilometerskatt för långtradare och fortsätter att subventionera flyget. Varför ska det klimatsmartaste sättet att resa straffas?

Det är en orimlig politik. Därför kräver vi i Vänsterpartiet nu att banavgifterna helt och hållet efterskänks för år 2020. På så sätt kan järnvägen använda två miljarder kronor att på ett bättre sett. Exempelvis att se till att vi alla ska kunna resa tryggt och klimatsmart med järnvägen.

Jag intervjuas idag i Dagens Industri. Läs gärna mer där. Samt nyhetsbrevet Di Mobilitet.

 

Järnvägens överlevnad och konkurrenskraft

Borde inte regeringen prioritera annat än utrullningen av ett dyrt och riskabelt signalsystem i järnvägen? Läs min fråga till inframinister Tomas Eneroth (S) här eller nedan.

Järnvägens överlevnad och konkurrenskraft
Skriftlig fråga 2019/20:1972, 2020-08-18
Av Jens Holm (V) till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
Regeringen har som målsättning att Sverige ska bli ett av de första välfärdsländerna som är fossilfria. Utsläppen från inrikes transporter ska dessutom minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med 2010. Det finns en bred enighet om att framtidens transportsystem har ett behov av en väl fungerande och effektiv järnvägstrafik för både person- och godstransporter.

Riksdagen tillskjuter också mer pengar till underhåll av och investeringar i järnvägar i enlighet med gällande infrastrukturplan. Väl fungerande infrastruktur är viktigt och centralt, men utan trafik kan värdet av den ifrågasättas. Det behövs åtgärder för att stärka trafiken och möjliggöra mer gods- och fler personresor på järnväg.

Införandet av ERTMS-systemet innebär att för alla järnvägsfordon måste det till höga kostnader byggas in ny utrustning eller uppgraderas existerande utrustning.

Riksrevisionen granskade i sin rapport RiR 2018:21 effektiviteten i införandet av ERTMS i Sverige. Riksrevisionen visade exempelvis att den kapacitetsutredning och samhällsekonomiska bedömning som Trafikverket genomförde 2013, som visade på förbättrad kapacitet till ett värde av 17,3 miljarder kronor jämfört med att behålla det existerande systemet ATC, fyra år senare förbytts i en bedömning att skillnaden i kapacitet mellan de två systemen är försumbar. Därmed återstod endast 3,9 miljarder kronor på pluskontot.

Trafikverket har uppdragit åt konsultbolaget Ramboll att utreda tillkommande kostnader. I en rapport som presenterades den 30 juni 2020 har Ramboll pekat på ytterligare samhällsekonomiska kostnader på nivån 10–15 miljarder kronor för kostnadsposter som tidigare inte prissatts, såsom trafikpåverkan under införandet och teknikuppdateringar. Införandet innebär således numera en minuskalkyl på samhällsnivå och ohållbara påtvingade kostnader på ca 7 miljarder kronor för en redan trängd tågbransch, inte minst godstrafiken på järnväg.

Rapporten från Ramboll pekar också på att det finns ytterligare risker som ännu inte har värderats över huvud taget. Det gäller bland annat kostnaden för att säkra upp ERTMS-systemet för cybersäkerhet och det negativa värdet av potentiella kapacitetsminskningar som kommer med det nya systemet

Oberoende av Trafikverkets och Rambolls bedömningar har SL i juni 2020 beslutat att pausa sin investering i ERTMS-ombordsystem med hänsyn framförallt till de skenande kostnaderna för tågoperatören och ytterst för pendlarna.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Avser ministern att vidta åtgärder, med anledning av Trafikverkets egna underlag i form av rapporter från Ramboll, för att säkerställa överlevnaden och konkurrenskraften för Sveriges tågoperatörer och järnvägens totala funktion på kort, medellång och lång sikt?

Satsa på kollektivtrafiken och järnvägen

Vi har just debatterat järnvägs- och kollektivtrafikfrågor, TU15. Nedan mitt anförande. Du kan inom se hela debatten här.

2020-06-15

Anförande Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor, TU15
Vi debatterar nu Trafikutskottets betänkande 15 som rör kollektivtrafik och järnvägsfrågor. Här finns motioner från allmänna motionstiden samt en granskning från riksrevisionen om statens planering av höghastighetsbanor samt regeringens skrivelse om detta. Jag står förstås bakom alla reservationer från Vänsterpartiet. Jag vill särskilt yrka på reservation nr 11 om vikten av sänkta banavgifter för järnvägen.

Sverige och världen har nu under tre månaders tid varit lamslaget av den kris som coronaviruset orsakat. Men det finns en annan kris som är ännu mer långtgående, omfattande och helt och hållet farlig för vår existens, och det är klimatkrisen. Trots att coronakrisen bidragit till tillfälligt sänkta utsläpp av växthusgaser fortsätter halten av växthusgaser i atmosfären att växa. Förra månaden, maj, var koldioxidhalten 417 miljondelar i atmosfären. Den högsta nivån på 800 000 år, sannolikt ännu längre tid tillbaka. Maj var dessutom den varmaste månaden sedan mätningar började göras för över 100 år sedan.

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser och av dessa utsläpp ansvarar vägtrafiken för 90 procent. Trots målet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent till 2030 minskar inte utsläppen i den utsträckning som behövs. Det fina med det här betänkandet är att både järnvägen och kollektivtrafiken har stor potential att lösa den klimatkris vi nu befinner oss i. Järnvägstrafiken är så gott som helt och hållet elektrifierad i Sverige. Kollektivtrafikens transporter går också på el eller med biobränsle. Det finns med andra ord en stor vinst i att flytta över person- och godstransporter till kollektivtafik och järnväg.

Vi i Vänsterpartiet har en plan för just detta. Den röda tråden i våra förslag i det här betänkandet är att premiera det som är hållbart på bekostnad av det som smutsar ned. Allt enligt principen om att förorenaren ska betala. Några förslag på reformer som vi lyfter i det här betänkandet är:

Öka anslagen till kollektivtrafiken. Så snart coronapandemin lagt sig förväntar sig vi i Vänsterpartiet att vi alla arbetar för målet om en fördubblad marknadsandel för kollektivtrafiken. I det sammanhanget är det mycket oroväckande att regionerna runt om i landet har höjt priset på att resa kollektivt så mycket. Taxorna har ökat med över 40 procent de senaste tio åren. Eller en annan siffra: de senaste 15 åren har den allmänna prisökningen (KPI) varit 18 procent, men ökningen på biljettpriserna i kollektivtrafiken 70 procent. Det har alltså blivit fyra gånger dyrare att resa kollektivt än andra prisökningar. Vi i Vänsterpartiet vill anslå mer pengar till kollektivtrafikens både drift och investeringar. Detta för att både göra det billigare att resa kollektivt men också för att nödvändiga investeringar ska kunna göras. Vi välkomnar de extre tre miljarder som regeringen anslagit nu under corona, men det behövs mer pengar. Vi behöver också enklare biljettsystem, göra det lättare överlag att resa kollektivt, göra det enklare för funktionshindrade och överlag förbättre servicen för alla som reser kollektivt.

Dessa ökade anslag till kollektivtrafiken kan delvis finansieras med införandet av en avståndsbaserad vägslitageavgift på tung vägtrafik, även kallat en kilometerskatt. Med en vägslitageavgift blir det dyrare att transportera gods långa sträckor på våra vägar. Vi får då också in pengar som kan användas till fler och bättre godstransporter på järnväg. Ett förslag på en vägdslitageavgift ligger också i en byrålåda på regeringskansliet. Det är hög tid att göra verklighet av det förslaget.

Samtidigt som vi vill göra det dyrare att transportera gods på väg vill vi göra det billigare att göra motsvarande transporter på järnvägen. Är det inte märkligt att järnvägen årligen betalar två miljarder kronor i s k banavgifter för sina transporter på järnvägen, medan någon motsvarande sådan avgift inte finns för vägtransporterna? Särskilt nu under coronatider ser vi en stor vits i att flytta över tunga transporter från väg till järnväg. Vi vill därför sänka eller helst helt och hållet avskaffa banavgifterna för godstrafiken. Regeringen har svarat med att tillföra 200 miljoner kronor i s k miljökompensation för godstrafikens banavgifter. Det är välkommet, men långt från tillräckligt.

Vi behöver också ett mer ändamålsenligt järnvägsunderhåll. Vi i Vänsterpartiet tycker att eftersom staten är ägare av våra järnvägar borde staten också vara den som ansvarar för underhållet av desamma. Så var det också tidigare, men sedan tio år tillbaka är underhållet privatiserat och sköts nu av ett fåtal bolag. Vi torde idag har Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men också ett av Europas sämst organiserade. För några månader sedan presenterades den statliga utredningen om järnvägsunderhållet och utredaren konstaterar mycket riktigt att denna privatisering ”inte har lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” (s 18) Det är därför hög tid att göra som flera andra europeiska länder; ta tillbaka underhållsansvaret i egen regi. Vi ska återigen få ett underhåll i världsklass. Så får vi den bästa kontrollen och kan göra det mest effektiva underhållet. Detta torde dock inte utesluta att Trafikverket när de så önskar kan anlita privata bolag för att ombesörja det underhåll de själva inte klarar av.
Förutom denna omorganisering behövs också mer pengar anslås till järnvägsunderhåll. Vi har nu under coronapandemin ett bra läge ett bedriva mer underhållsarbete eftersom våra banor inte trafikeras lika mycket som innan. Regeringens anslag på 700 miljoner kronor är välkommet, men det behövs mer pengar till järnvägsunderhållet.

Vi vill också ändra ägardirektivet till SJ. Det ska inte ett självändamål att SJ ska göra så mycket vinst som möjligt. Den vinsten betalas ju av oss alla med allt högre biljettpriser. Vi i Vänsterpartiet vill att SJ ska vara ett välskött bolag, men SJ ska inte ha höga avkastningskrav som uppdrag. Vi vill därför ändra i statens instruktion till SJ så att bolaget kan sänka priser och ge bättre service även om det kostar. Och självklar ska SJ köra tåg i hela landet, även om det inte är fullt ut lönsamt.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om Riksrevisionens granskning av statens planering av höghastighetsbanor samt regeringens skrivelse angående detta. Det är inte så ofta nya stambanor byggs. Södra och västra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet, Inlandsbanan och Malmbanan i början av 1900-talet. Jag kan ha viss förståelse för Riksrevisionens kritik om att planeringen för höghastighetsbanorna har brutits ut ur den ordinarie infrastrukturplaneringsprocessen. Det var den borgerliga regeringen Reinfeldt som tog initiativet till höghastighetsbanorna i ett tilläggsdirektiv till Sverigeförhandlingen sommaren 2014. Det handlade inte bara om nya spår utan också byggandet av bostäder, kollektivtrafik, cykelinfrastruktur och annat. Utifrån det perspektivet kan jag förstå att man tyckte sig behöva planera i en särskild ordning. Oavsett vad man tycker om planeringen skulle jag önska att vi var överens om att komma till skott i frågan. Det är dags för nya stambanor i Sverige. Låt oss bygga höghastighetsbanorna. Räntan är rekordlåg och staten Sverige kan låna upp summan kring 200 miljarder kronor och bygga färdigt höghastighetsbanorna till 2030, senast 2035. Vi i Vänsterpartiet är beredda att göra detta. Bifall till regeringens skrivelse.

Jens Holm (V)

Dubbelspår Gävle – Härnösand

Skriver med f d SJ-anställde Åke Johansson om vikten av järnvägsinvesteringar, dubbelspår Gävle-Härnösand i synnerhet. Läs nedan eller hos Sundsvalls Tidning.

Läge för järnvägssatsning – snabba på bygget av dubbelspår mellan Gävle och Härnösand
ST 2020-05-31
I och med coronautbrottet är det betydligt mindre trafik på järnvägen. Därför skulle det vara ett utmärkt läge för Trafikverket att passa på att satsa på upprustning och underhåll av järnvägsbanorna i landet och inte minst att snabba på bygget av dubbelspår mellan Gävle och Härnösand.
Avregleringen av järnvägen har gjort underhållet både dyrare och sämre. Trafikverket har tvingats prioritera bort förebyggande underhållsarbete till förmån för det betydligt dyrare akuta felavhjälpande arbetet. Nu är det dags att ställa om.

Dubbelspår på Ostkustbanan är Sveriges viktigaste logistiksatsning påpekas ofta, men ändå är situationen nu mycket allvarlig. I den nationella planen finns pengar bara till sträckan Sundsvall–Dingersjö. I övrigt är det fortfarande bara planering som gäller. Med rätt investeringar skulle vi kunna ha dubbelspår färdigt till omkring 2030 från Stockholm hela vägen upp till Umeå. Restiden från Sundsvall till Stockholm skulle kunna krympas till två timmar. Vinsterna för hela norrlandskustens befolkning samt för klimatet skulle vara enorma.

I dag är det, om vi bortser från det minskade resandet på grund av coronautbrottet, fullt på Ostkustbanan.

Tågmängden har gjort att det tar mer än en halvtimme längre att åka mellan Sundsvall och Stockholm än när X2000 introducerades i Sundsvall på 90-talet. Det är rent skamligt att en majoritet riksdagspolitiker accepterar detta.

Det handlar inte bara om restid för persontåg. Det handlar inte minst om att flytta över gods från lastbil till järnväg. Om att föra samman norra och södra Sveriges transporter. Det kan inte göras förrän kapaciteten ökat och då krävs dubbelspår.

Satsningen på järnväg skulle vara en 100 procent mer klimatvänlig satsning än de pengar som regering och riksdag den senaste tiden lagt på flygplatser och flygbolag. Nu är istället läge för en omställning, en framtidssatsning på miljö- och klimatvänliga transporter och ett återförande av järnvägsunderhållet till statliga Trafikverket.

Planering och planprocesser i all ära. Men de behöver en sista datum-märkning. Det gäller också enkelspåret. Nu är det läge för att satsa pengar och slå fast en tidtabell för att sätta spaden i jorden och lägga ut Ostkustbanans andra spår, hela vägen till Gävle.

Åke Johansson (V), tidigare SJ-anställd, ersättare riksdagen

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Banavgifter – straffa inte det trafikslag alla vill ha mer av

Har haft en webbdiskussion hos SNS om banavgifter. Banavgifter infördes på järnvägen i Sverige 1985. Med banavgifterna får staten in pengar (ca 2 miljarder kronor årligen) som kan användas till underhållsarbete. Med banavgifterna kan staten också styra framkomligheten på spåren. Vid tidpunkter och sträckor med mycket trafik kan avgifterna vara högra, annars lägre. På detta tema har VTI-forskaren Kristofer Odolinski skrivit rapporten Så använder vi järnvägen på ett effektivt sätt. Mina kommentarer i diskussionen kan du läsa nedan.

Banavgifter – straffa inte det trafikslag alla vill ha mer av
Det är ett lovvärt försök av Kristoffer Odolinski att försöka utforma det perfekta styrmedlet. Men uppdraget är fåfängt. Främst av två skäl.
1. Ska vi överhuvudtaget prissätta transporter som vi vill ha mer av? Det finns en mycket tydlig politisk ambition om att öka järnvägstransporterna. I infrapropositionen (2016) och den nationella investeringsplanen (2018) är en överflytt av godstransporter från väg till järnväg och sjöfart ett uttalat mål. . Vi har ett mål om att fördubbla resorna med kollektivtrafiken – där tågresor är inräknat. Ska vi då med den andra handen försvåra för uppfyllandet av målet att resa mer med tåg genom att göra det dyrare med höjda banavgifter? Nej.
Det finns för övrigt en slutsats som utredaren för fram som jag tycker är talande. På sid 52 står det apropå en underprissättning av banavgifterna ”Det innefattar även risken (sic!) att den befintliga infrastrukturen överutnyttjas eftersom banavgifterna inte speglar hur mer trafik påverkar trängselkostnader.” (s 52) Men det är ju precis vad politiken vill; vi vill ha ett ökat utnyttjande av järnvägen. Vi vill att mer gods och personer ska transporteras på detta klimatsmarta sätt.
2. Värderingarna som ligger till grund för internalisering av s k externa kostnader är i sig vanskliga. Ni har redan hört Gustaf Engstrands kommentarer på detta, och jag instämmer i dessa. I ett penndrag räknades koldioxidvärdet upp med 700 procent. Det var helt rätt. Vad är det som säger att det inte kommer att räknas upp igen? Att flygets externaliteter skulle vara internaliserade med hänvisning till ETS är absurt och felaktigt. Flyget betalar ju inte skatt för sitt bränsle, ej moms för utrikesbiljetter etc.
Allt handlar om vilka parametrar man fyller dessa beräkningar med och vilket värde resp parameter får. Ytterst blir det en politisk fråga och så kanske det ska vara? Då blir detta ingen exakt vetenskap utan i allra bästa fall en vägledning, men inget annat.

Banavgifter infördes i Sverige 1985. Det kan vara ett sätt att finansiera underhåll av järnvägen och det kan göras utifrån principen förorenaren betalar. Den som sliter på rälsen får vara med och upprusta den. Det ser jag som den största poängen. Och visst kan utredaren ha en poäng i att det kan vara bra att – inom järnvägssektorn – styra utifrån trängsel, så att det blir dyrare vid rusningstid och billigare då beläggningen är mindre. I detta kan man säkert baka in fler parametrar. Jag noterar att det också är något Trafikverket arbetar med. En s k passageraravgift infördes som bekant på de mest frekventerade sträckorna (Sthlm, Gbg, Malmö) 2011.

Men vår järnväg (14 000 km) är statligt ägd och redan idag finansieras största delen av underhållet med anslag från statsbudgeten, 10 miljarder kronor. De två miljarder som kommer från banavgifterna skulle alltså enkelt kunna ersättas med ett något högre statligt anslag. Det skulle vara ett sätt att slippa den hart när omöjliga uppgiften att utforma det perfekta styrmedlet och finansieringsformen, även om EU skulle ha synpunkter på en sån åtgärd.

Ett annat sätt att hantera utmaningen är att helt enkelt tydligare väga in den politiska ambitionen om ökad järnvägstrafik och att det får vara ett överordnat mål. Andra transportslag – väg och flyg i synnerhet – skulle då få betala mer för sina transporter, tåget mindre.

Utredning med förbättringspotential

Statens utredning om järnvägsunderhållet har presenterats: Framtidens järnvägsunderhåll, SOU 2020:18. Sedan 2010 är underhållet av statens järnvägsnät privatiserat och utförs av olika bolag på uppdrag av Trafikverket. Som utredningen konstaterar har avregleringen inte lett till det önskade resultatet av ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” (s 18) Idag sköts järnvägsunderhållet i praktiken av ett fåtal stora aktörer: statliga Infranord, holländska Strukton, norska NRC och franskägda Infratek (Omexom). Den konkurrens som utlovades vid avregleringen har uteblivit. I snitt har det varit 1-3 anbudsgivare vid Trafikverkets upphandlingar (s 70).

Därför är det olyckligt att utredaren inte fullt ut föreslår ett återtagande av underhållet till egen regi. Istället föreslår utredningen att endast åtta av de 34 basunderhållen ska ligga under Trafikverket, resten ska fortsätta att handlas upp. Utredningen föreslår också att ett antal teknikkontrakt och s k periodisk tillståndsmätning (kontroll av banorna) ska skötas av Trafikverket. Med dessa förslag menar utredaren att Trafikverket kan skaffa sig en bättre kompetens av banornas tillstånd, utföra en del eget underhåll och sedan fortsätta att ”vara en god beställare” av underhållsarbete (s18).

Det är bra att Trafikverket på det här sättet föreslås ett större ägarskap över underhållsverksamheten, men det är obegripligt att utredaren inte föreslår det enda rationella, nämligen att Trafikverket får det samlade ansvaret för allt järnvägsunderhåll för alla statliga järnvägsbanor, så som vi hade det innan 2010 i Sverige (då underhållet sköttes av statliga Banverket). Värt att notera är att ett underhåll i egen regi självklart inte utesluter olika operatörer (företag) som på Trafikverkets uppdrag hjälper till med delar av underhållet.

Igår överlämnades utredningen till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S). Nu är det upp till regeringen att lägga fram förslag för det framtida järnvägsunderhållet. Infrastrukturministern kan med stöd i denna utredning gå ett steg längre än vad som föreslagits och se till att vi får det mest rationella och ändamålsenliga järnvägsunderhållet, nämligen ett järnvägsunderhåll i egen regi.

 

Främja kollektivt resande – inte bilism

Sedan 2012 värderar Trafikverket tidsvinster olika för olika trafikslag i sitt arbete med att räkna på samhällsekonomisk lönsamhet för olika infrastruktursatsningar. Det har resulterat i att en förlorad minut blir en större förlust för trafikanten om den reser med egen bil jämfört med en kollektiv resa med tåg eller buss.

Forskare och trafikplanerare har kritiserat Trafikverkets kalkylmodeller och menar att de drabbar kollektivtrafikanter och missgynnar investeringar i järnvägsinfrastruktur i transportplaneringen. Kritiken har framförts nu senast i en serie artiklar i Dagens Nyheter där Trafikverkets tidsvärderingsberäkningar har granskats.

Jag delar den kritiken. Vi kan ju inte ha tidsvärderingar som ligger till grund för framtida infrastrukturinvesteringar som premierar biltrafik och missgynnar kollektiv. Jag kommer att debattera den här frågan med infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) ti den 3 mars. Läs min IP här eller nedan.

Undervärdering av tåg- och bussresandets samhällsnytta
Interpellation 2019/20:342, 2020-02-14
Av Jens Holm (V) till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
Sedan 2012 värderar Trafikverket tidsvinster olika för olika trafikslag i sitt arbete med att räkna på samhällsekonomisk lönsamhet för olika infrastruktursatsningar. Det har resulterat i att en förlorad minut blir en större förlust för trafikanten om den reser med egen bil jämfört med en kollektiv resa med tåg eller buss. En besparad timme räknas med Trafikverkets metod till 116 kronor för en lång bilresa, medan tiden endast skattas till 78 respektive 42 kronor med tåg eller buss. En förlorad timme är således mer än 30 procent mindre värd för tågresenären och mindre än hälften så mycket värd för den som har tagit bussen. Som grund anger Trafikverket att det är lättare för resenären att arbeta på tågresan samt att komforten är större. Så kan det förstås vara, men det blir orimligt om det kollektiva resandets fördelar i praktiken blir en nackdel i infrastrukturplaneringen. Om dessutom förutsättningarna är så goda för att arbeta under en kollektivresa borde det väl rimligen värderas som en nytta för samhället.

Som jämförelse kan nämnas att i Danmark och Storbritannien ges alla transportslag samma värde, precis som i Sverige före 2012. I Frankrike värderas tågresor i en del fall dubbelt så högt som bilresor.

Dessa beräkningar är mycket viktiga eftersom de ligger till grund för politiska beslut om framtida investeringar i infrastruktur. Som exempel kan motorvägsprojektet Förbifart Stockholm nämnas. I de tidigare kalkylerna var motorvägsprojektet knappt samhällsekonomiskt lönsamt. Men efter att Trafikverket 2012 ändrat kalkylvärdena så att restidsvinster med bil skattas mycket högre än andra transportslag steg lönsamheten för motorvägsbygget. Bil gynnas således på bekostnad av kollektivt resande med Trafikverkets tidsvärdering.

Forskare och trafikplanerare har kritiserat Trafikverkets kalkylmodeller och menar att de drabbar kollektivtrafikanter och missgynnar investeringar i järnvägsinfrastruktur i transportplaneringen. Kritiken har framförts nu senast i en serie artiklar i Dagens Nyheter där Trafikverkets tidsvärderingsberäkningar har granskats.

Oavsett beräkningsmodell finns en stor brist i dagens sätt att försöka kvantifiera upplevda tidsvinster och förluster. Modellerna tar inte avstamp i centrala politiska målsättningar som borde vara relevanta för infrastrukturplaneringen, i synnerhet inte våra klimatmål men inte heller andra miljömål eller att uppnå minskad trängsel på våra vägar.

Hade politikerna strikt följt Trafikverkets prognoser hade viktiga järnvägsprojekt som Citybanan i Stockholm, Citytunneln i Malmö, Västlänken i Göteborg, Norrbotniabanan eller utbyggnaden av tunnelbanan i Stockholm över huvud taget inte blivit av. Det är tur att så inte är fallet. När järnvägsprojekt har avslutats har resandet ökat långt mycket mer än vad Trafikverket kalkylerat.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Avser ministern att vidta åtgärder så att Trafikverkets tidsvärderingskalkyler inte missgynnar tåg- och kollektivtrafik?
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Trafikverket ska börja göra beräkningar som har klimat- och miljömålen som utgångspunkt och ram?

Rädda nattågen

Det är helt oacceptabelt att nattågstrafiken till Jämtland och övre Norrland nu splittras upp och riskerar att försämras. Regeringen måste ingripa och säkerställa att vi fortsätter att har dagliga nattåg från Göteborg hela vägen norrut. Läs min skriftliga fråga till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).

Minskad nattågstrafik
2020-02-13, Skriftlig fråga till Tomas Eneroth (S) av Jens Holm
Persontrafiken med tåg har ökat kraftigt. De senaste åren har intresset för ett mer hållbart resande i förhållande till bil och flyg ytterligare stärkt efterfrågan på en fungerande och tillgänglig tågtrafik som även inkluderar nattågstrafik.

Förutsättningarna borde därmed vara goda för att i ökad utsträckning ge människor tillgång till klimatsmart resande med tåg istället för bil och flyg. Det förutsätter dock enligt Vänsterpartiets uppfattning att regeringen, förutom att kraftigt öka investeringar i nya spår och ge SJ ett tydligt uppdrag att fokusera på samhällsnyttan, snarast bör vidta åtgärder för att bryta marknadsexperimentet på järnvägsspåren för att få ett sammanhållet järnvägssystem som sätter resenären i centrum.

De senaste dagarna kan vi tydligt se exempel på effekterna av vårt uppsplittrade och upphandlade järnvägssystem. SJ införde sedan drygt ett år tillbaka daglig nattågstrafik från Göteborg till Jämtland och övre Norrland som framgångsrikt skapade nya resandeflöden. Men då Trafikverket sedan valt att upphandla nattågstrafiken till Jämtland och övre Norrland var för sig och enbart till och från Stockholm är möjligheterna förändrade. Detta då SJ genom upphandlingen fått nattågstrafiken Stockholm–Jämtland och Vy (norskt statligt bolag) nattågstrafiken Stockholm–övre Norrland. Därmed råder för närvarande stor osäkerhet för nattågstrafiken från Göteborg till Jämtland och övre Norrland efter mitten av december i år. Detta är enligt vår uppfattning en ohållbar situation som tyvärr tydligt belyser ryckigheten i vårt splittrade järnvägssystem.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:
Avser ministern vidta åtgärder för att säkerställa fortsatt daglig nattågstrafik till och från Göteborg och Jämtland/övre Norrland med samma operatör?

Jens Holm (V)

Värna tvärspåret Arvidsjaur-Jörn

Jag har idag skickat in den skriftliga frågan nedan till inframinister Tomas Eneroth (S). Vi borde vårda Inlandsbanan bättre, tvärspår som Arvidsjaur – Jörn är en mycket viktig del.

Till infrastrukturminister Tomas Eneroth, 2020-0131
Tvärspåret Arvidsjaur – Jörn
Inlandsbanan – järnvägen från Kristinehamn till Gällivare – kan spela en helt unik roll i Sverige både för turism och ökade godstransporter. Inlandsbanan borde rustas upp så att den fullt ut kan fylla den viktiga funktionen som ett stråk i norr för gods och persontrafik. Dessutom finns ett ökat intresse från Norge att transportera mer gods genom Sverige på ett hållbart sätt. En upprustad Inlandsbana skulle här kunna spela en mycket viktig roll. Ska detta fungera behövs tvärbanor till och från Inlandsbanan, exempelvis tvärbanan mellan Arvidsjaur–Jörn.

Enligt uppgift vill Trafikverket stänga tvärbanan helt för trafik och omvandla tvärbanan Arvidsjaur–Jörn till en sluten testbana. Uppgifter gör också gällande att ett byggbolag ensamt skulle få ta över användningen av banan. Det skulle i så fall omöjliggöra viktig framtida trafik fram till Inlandsbanan. Detta torde gå helt stick i stäv med intentionerna i vår Nationella plan för transportinfrastrukturen där Inlandsbanan är föremål för en funktionsutredning, vilket innebär att Trafikverket ska utreda hur Inlandsbanan ska kunna ingå i nästa planeringsomgång och planrevidering.

Om Trafikverket på allvar bestämmer att sträckan Arvidsjaur–Jörn ska stängas vore det ett mycket allvarligt slag mot möjligheterna att utveckla Inlandsbanan. Kan detta verkligen vara förenligt med regeringens ambitioner om att öka transporterna på järnväg både för gods och personer?

Vi behöver transportera mer på järnväg. I norr kan Inlandsbanan spela en viktig roll att avlasta norra stambanan. Men att stänga av ett framtida viktigt tvärspår till förmån för ett enskilt bolags intressen kan knappast vara rätt väg att gå.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:
Avser ministern vidta åtgärder för att tvärbanan Arvidsjaur–Jörn fortsätter att vara ett öppet tvärspår till Inlandsbanan?

………………………………………

Jens Holm (V)

Trafikutskottet tog tåget genom Europa

Jag skriver i Miljömagasinet om Trafikutskottets tågluff genom Europa. Läs texten där eller nedan.

Trafikutskottet tog tåget genom Europa
Miljömagasinet, 2019-10-23
Det här måste vara första gången ett utskott reser på tågluff, sa en av de mer seniora riksdagsledamöterna till mig när jag berättade för henne om den studieresa som vi i Trafikutskottet just hade avslutat.

En söndagsmorgon i början av oktober och med ett interrailkort i handen klev jag på SJs tåg mot Köpenhamn. Trafikutskottets tågluff med syftet att studera hur transportsektorn ska kunna minska sina utsläpp av växthusgaser var inledd.

jens_bern.jpg
I industristaden Stuttgart i södra Tyskland kastades vi direkt in i den eldfängda frågan byggandet av höghastighetsbana österut mot Ulm och med fortsättning mot München och Wien. Järnvägsbygget är redan påbörjat och inkluderar också en gigantisk omdaning av Stuttgarts centrum inklusive järnvägsstationen. Projektet, som går under namnet ”Stuttgart 21”, har kantats av stora utgiftsökningar och folkliga protester. Bland annat har De Gröna i praktiken spruckit i mitten när den lokala gröna borgmästaren varit för medan hans parti gått i bräschen mot bygget. Men efter att en folkomröstning med klar majoritet 2011 röstat för att delstaten ska fortsätta att finansiera bygget har protesterna falnat. Inför kommande byggen av höghastighetsbanor och annat i Sverige har vi en hel del att lära av tyskarnas sätt att hantera megaprojekt.

Vi luffade sedan vidare till studentstaden Freiburg, längst ned i sydvästra Tyskland. I Freiburg reser drygt 80 procent av invånarna kollektivt eller går eller cyklar för att ta sig till jobbet. Bland annat har en mycket aktiv cykelpolitik möjliggjort detta och hela stadskärnan är bilfri. Bilarna får parkeras utanför staden. Stadsutrymme för bilar (parkeringar och vägar) har successivt ersatts med cykelbanor, cykelparkeringar och ett uppskattat lånecykelsystem.

Från Freiburg tog det ungefär två timmar med tåg till Schweiz huvudstad, Bern. Trots att Bern inte är större än en mellansvensk stad är järnvägsstationen långt större än Stockholms och en flod av människor rör sig i rusningstid mellan de olika perrongerna. Vårt första möte i Bern var med det statliga tågbolaget SBB, Schweiz motsvarighet till SJ. I Schweiz reser man överlägset mest med tåg i Europa, 2500 km/person/år (vi i Sverige ligger på fjärde plats med 1400 km/person/år). Ett av skälen till den schweiziska tågframgångssagan är att man ser järnvägen och tågen som ett system som måste hänga samman. SBB är ett statligt bolag som kör i princip alla persontåg i landet. De har också det övergripande ansvaret för underhåll av järnvägen, inga pengar försvinner iväg i privata vinster. Det här gör att myndigheterna tillsammans med SBB kan planera långsiktigt allt från järnvägsunderhåll till tidtabeller och biljettsystem. Det finns gott om avgångar och praktiskt taget varje större (och mindre) ort i landet kan nås med tåg. SBB är kända för sin punktlighet, som ligger på 97 procent anlända tåg i tid. Utanför SBBs högkvarter finns också den största klockan jag någonsin sett. En symbol för punktligheten måhända… Enkla biljettsystem och många avgångar gör det också enkelt för folk att ta tåget. Många har pendlarkort, där det nationella kollektivtrafikkortet är det mest intressanta. Med det kan innehavaren resa obegränsat med alla tåg samt kollektivtrafiken i hela landet under ett år. I Sverige vill vi ju införa något liknande. Det här var en bra inspirationskälla.

Förutom systemtänkandet är pengar en del av framgångsfaktorn. Schweizarna lägger helt enkelt mycket pengar på sin järnväg. En statlig investeringsfond möjliggör detta. Järnvägsfonden får pengar direkt från statsbudgeten, men en betydande del av finansieringen görs med en särskild skatt på lastbilstransporter. Lastbilsskatten (tio kr/km) infördes för knappt 20 år sedan med det uppenbara syftet att minska antalet tunga fordon på motorvägarna samt att finansiera utbyggd järnväg. Det har man lyckats med. Trots ett ökat transporttryck har antalet långtradartransporter minskat från drygt 1,2 miljoner 2010 till att nu ligga på 900 000 per år genom Schweiz. Ambitionen är att långtradartransporterna ska minskas ytterligare. Det är ett djärvt och viktigt mål i en tid då vägtransporter tenderar att åka om inte skarpa åtgärder vidtas.

Trots att Schweiz var mitt uppe i en valrörelse (nationella val den 20/10) hade ett antal politiker från vänster till höger tid att träffa Trafikutskottet i Nationalrådet (riksdagen). Där bekräftades bilden av att järnvägen är en nationalklenod som värnas i landet. Även ledamoten från det liberala partiet tillstod att lastbilsskatten var viktig och att SBB gör ett bra jobb som statligt järnvägsbolag. Tänk om vi kunde ha samma uppslutning i Sverige!

Från Schweiz reste vi vidare till Paris där det grandiosa projektet ”Grand Paris” har sjösatts. Med detta ska Parisborna få 68 nya tunnelbanestationer, 20 mil ny T-bana, tvärlinjer, busslinjer samt 100 000-tals nya bostäder och arbetsplatser. Social inkludering är, vid sidan av en bättre miljö, en uttrycklig målsättning. För det syftet byggs exempelvis särskilda bostäder med låga hyror. Mycket av detta ska bli klart till Paris OS 2024. Det är fantastiskt att så stora investeringar görs i järnväg och kollektivtrafik. Budgeten i dag ligger på 350 miljarder svenska kronor och en stor del finansieras med statlig upplåning i form av gröna obligationer.

I Paris fick vi också lära oss att det inte bara är i Stockholm elsparkcyklar har varit den stora snackisen. Nu har president Emmanuel Macron i ett dekret beslutat att reglera användningen av les Trottinettes, som de kallas där. Hastighetsbegränsning, uppställningsplatser, åldersgräns med mera är några av delarna i den nya regleringen. Här i Sverige säger våra lokalpolitiker att de inget kan göra och vår infrastrukturminister har nöjt sig med att tillsätta en utredning. Ibland kan man sakna lite av franskt centralstyre.

Den rosa staden, som Toulouse kallas, i södra Frankrike var vår sista anhalt. Här finns Airbus flygplanstillverkning och de lovade oss att tillverka elflyg med plats för minst 100 personer i större skala senast 2030. Vi får väl se, tänkte jag skeptiskt. Och i vart fall måste det totala flygandet minska när de fossilt drivna flygplan som tillverkas i dag kommer att finnas på marknaden även långt efter 2030. Här måste politiken styra åt rätt håll och främja det hållbara resandet.

På tal om flyg. Det ska erkännas att Trafikutskottet tog flyget, och inte tåget, hem från Toulouse. Med nattåg från Paris till Stockholm hade tåget varit ett realistiskt alternativ för riksdagspolitiker med begränsad restid. Jag kommer att verka för att vi kan få det på plats inom kort.

Jag har rest med tåg i Europa ett stort antal gånger. Återigen slogs jag av hur väl det fungerade även denna gång samt vilket fantastiskt resesätt tåg är. Själen hinner liksom med. Precis som vid tidigare tågluffar fanns de största problemen hemmavid, närmare bestämt vid sträckan Köpenhamn-Hamburg. Tåget från Köpenhamn var försenat och dörrarna i en av vagnarna var trasiga vilket försvårade på- och avstigning. Vi missade färjan vid Rödby till tyska Puttgarden. Men genom en språngmarsch i Hamburg hann vi ändå med nattåget mot Stuttgart. Tågresan genom Danmark är tyvärr tågluffarens akilleshäl. Men, hav förtröstan! Nu elektrifierar danskarna järnvägen söderut, nya tåg ska köpas in och från och med 2028 ska tunnelbygget Fehrman bält vara färdigt. Det kommer skapa en stabil järnvägslänk mellan Skandinavien och resten av kontinenten. Framför allt kommer järnvägsbygget att nästan halvera restiden Köpenhamn-Hamburg, från dagens fem timmar till tre.

I riksdagens trafikutskott sitter ledamöter från alla partier. Vi drar förstås olika slutsatser av en resa som denna. Men jag är rätt säker på att alla lite extra förstår vikten av ett välfungerande järnvägssystem och att vi har ett och annat att lära oss från andra länder i Europa. Det borgar gott för framtida klimat- och järnvägsdiskussioner.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott