Skriver med europeiska vänsterkollegor idag om COP24. Ändra systemet – inte klimatet. Läs nedan eller hos ETC.
EU:s ramar tillåter oss inte rädda klimatet
ETC, 2018-12-14
Gör som jag säger, inte som jag gör.” Det gamla uttrycket sammanfattar EU-ledarnas klimatpolitik väl. För två veckor sedan sa EU:s klimatkommissionär Cañete att ”EU har redan inlett omställningen till en mer klimatneutral ekonomi.” Men bakom den gröna fernissan fortsätter EU att bidra till klimatförändringarna. Än värre hyckleri är att Frankrikes president Macron utsetts till årets klimatkämpe av FN, samtidigt som Frankrikes utsläpp av växthusgaser återigen ökar.
Det är meningen att FN:s klimatkonferens, COP 24, som just nu pågår i polska Katowice, ska få ett slut på detta strutsbeteende i klimatpolitiken. På COP 21 i Paris, i slutet av 2015, lovade de flesta länderna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att hindra katastrofen. Men klockan tickar och vi väntar fortfarande på handling.
För även om målen i Parisavtalet skulle nås, så skulle det ändå leda till en global temperaturökning på 3,2 grader. Rapporten från FN:s klimatpanel är otvetydig: Vi måste göra allt vi kan för att hindra att temperaturökningen blir mer än 1,5 grader, och tiden för att hinna åstadkomma det är knapp. På mötet i Katowice måste länderna därför höja sina ambitioner för att nå detta gemensamma mål.
Jorden har redan vämts upp med 1,1 grad och konsekvenserna märks redan. Den biologiska mångfalden har minskat och extremt väder har blivit vanligare, som skogsbränderna i Kalifornien och Europa tragiskt påminner oss om.
Men det är bara en glimt av det som väntar oss om vi inte agerar. Enligt FN:s klimatpanel skulle enbart en halv grads ökning få enorma konsekvenser för planetens levnadsvillkor. En temperaturökning på mellan 1,5 och 2 grader skulle leda till att havsvattennivåerna ökade med tio centimeter. Det skulle innebära att upp till tio miljoner människor skulle hamna under vatten.
Lösningar finns. Men för att implementera dem måste vi bryta med det rådande ramverket. Det kapitalistiska systemet tänjer gränserna för ekosystemet lite mer varje dag. I vår tid med ohejdade finanssystem står vinstjakt över alla andra hänsyn.
Grön tillväxt är en chimär. Inom EU:s ramar står en ambitiös klimatpolitik i konflikt med fördragen. EU:s finanspakt hindrar medlemsländerna att skapa en investeringsfond för en ekologisk omställning. Däremot tillåter EU:s struktur att mäktiga lobbyister påtvingar sina miljöskadliga intressen, som glyfosatet och Monsantodokumenten visat. Samtidigt försvårar frihandelsavtal som Ceta hållbar, lokal produktion.
I sin bok ”Det här förändrar allt” påpekar Naomi Klein att den globala uppvärmningen kan vara en möjlighet. När våra system håller på att slå rakt emot en vägg är det dags att uppfinna ett nytt system för produktion och konsumtion.
Just nu växer ekologiska experiment fram. I Spanien har ayutamientos del cambio, eller ”kommuner för förändring” kommunaliserat energitjänster för att kunna förse fattiga hushåll med el och producera förnybar el. I Tyskland blockerar aktivisterna i Ende Gelände utvinningen av kol, det mest klimatskadliga bränslet.
Kampen mot klimatförändringarna är av naturen global. President Trumps och andra klimatförnekares miljöpolitik ska inte användas som en falsk förevändning för att inte fördubbla våra egna ansträngningar. Vi får heller inte glömma Europas historiska ansvar för utsläpp av växthusgaser. Europa måste se till att det globala Syd har de nödvändiga verktygen för en hållbar och rättvis utveckling.
I sin långsiktiga strategi för att minska utsläppen av växthusgaser planerar EU-kommissionen att nå klimatneutralitet till 2050. Målet är inte bara otillräckligt – vi måste sikta på noll utsläpp till 2040. Det är också omöjligt att nå med rådande metoder och verktyg.
I början av november godkände EU-parlamentet, med stöd från alla stora grupper inklusive Gröna gruppen (där bland andra MP ingår) EU:s mål för 2030 om förnybar energi och energieffektivitet på 32 procent respektive 32,5 procent. Med sådana låga mål blir det tydligt att EU-kommissionens långsiktiga mål bara är en pliktskyldig önskan. Dessutom föreslår kommissionen ”lösningar” som är lika farliga som osäkra, som kärnkraft och geologisk lagring av koldioxid. EU-länderna måste genast öka bidragen till FN:s gröna klimatfond. Möjligheten att köpa koldioxidkrediter, som stöds av såväl EU som fossilindustrin, när vi istället borde göra oss av med fossila utsläpp, är ett tydligt exempel på EU:s inkonsekventa klimatpolitik. Det är som att vår planet skapats för marknaden och vinstintressen. Men vår miljö är inte en handelsvara, den är vårt liv.
EU måste bryta med finanspaktens heliga regel och istället eftersträva en grön regel, att inga naturresurser som inte är förnybara får användas. Det finns ingen planet B. Vatten och energi måste erkännas som gemensamma tillgångar, skogar som naturligt lagrar kol måste skyddas och ekologiskt hållbart jordbruk måste uppmuntras.
Bara dessa djupgående förändringar kan stoppa den globala katastrof som redan påbörjats, och samtidigt skapa hållbara jobb som bidrar till teknologisk omställning, begränsar och anpassar oss till klimatförändringarna och möter de sociala behoven i våra länder.
Xabier Benito, Podemos, Spanien, EU-parlamentariker
Jens Holm Vänsterpartiet, Sverige, Riksdagsledamot
Marisa Matias, Bloco de Esquerda, Portugal, EU-parlamentariker
Younous Omarjee, La France Insoumise, Frankrike, EU-parlamentariker
Søren Søndergaard, Enhedslisten, Danmark, Ledamot i Folketinget