Är det mer klimatpolitik vi behöver?

Jag skriver på Supermiljöbloggen. Läs där eller nedan.

Är det mer klimatpolitik vi behöver?
Supermiljöbloggen 2017-11-28
Klimattoppmöten, demonstrationer, kontakter med synnerligen aktiva miljöorganisationer, läsa sammanfattningarna i tunga forskarrapporter, debatter om utsläpp och divestering och förhandlingar om utsläppsmål. Att vara klimatpolitisk talesperson är minst sagt omväxlande och utvecklande. Ja, något av det bästa man kan göra i svensk politik. Men nu får det vara nog.

Jag tror miljö- och klimatpolitiker i andra partier tycker som jag. Det är kul och utvecklande att syssla med frågor som rör planetens överlevnad. Men frågan är om det är effektivt? För, samtidigt som vi debatterar huruvida utsläppen har ökat i Sverige eller inte filar andra politiker på nya miljardstöd till det som smutsar ned, bidrag till nya flygplatser, förslag på nya motorvägar och handelsavtal som sätter storbolagens intressen först. Om det inte händer något där, då kan vi fortsätta i vår klimatbubbla hur länge som helst. Vi räddar ändå inte planeten.

Låt mig ställa en konkret fråga: Hur många känner till att vi på 20 års tid under 1970- och 1980-talet, innan ens begreppet klimatförändring var en del av den politiska vokabulären, minskade utsläppen mer, än efter 1990, då klimatpolitik etablerat sig som ett viktigt politiskt fält? Det vi gjorde från början av 1970-talet hade inte med miljö eller klimatmål att göra. Det var en direkt konsekvens av oljekrisen i början av 1970-talet, något som späddes på av revolutionen i Iran några år senare. Sverige var vid den här tiden ett av världens mest oljeberoende länder. Vid början av 1970-talet stod oljan exempelvis för 70 procent av den svenska energianvändningen och merparten kom från Mellanöstern. Att snabbt minska användning av olja blev därför ett överordnat mål i svensk politik.

Utbyggnaden av det kommunala fjärrvärmenätet och utfasningen av oljan i detta samt omstruktureringarna inom processindustrin med syfte att ersätta olja med elektricitet och biobränsle var de mest utmärkande exemplen. Men utfasningen av oljan var mer omfattande än så. Under vintern 1974 fick de svenska hushållen uppleva ransonering av både bränslet till bilar och av eldningsolja till husen samt andra kampanjer för energibesparing. Offentlig sektor och industrin genomgick också stora förändringar som en följd av politiska påtryckningar. Det kunde handla om nya byggnormer med fokus på minskad energianvändning, energirådgivning, energiprövning inför nybyggnation av industrier, kommunal energiplanering, energihushållningskampanjer samt en höjning av energiskatten.

Och insatserna levererade ett förbluffande snabbt och kraftfullt resultat. Samtidigt som industrins produktion femfaldigades mellan 1970 och 1990 minskades användningen av den fossila energin kraftigt och utsläppen kom att i början av 1990-talet ligga under 1950års nivåer. Detta var genom en medveten satsning på att ersätta olja med elektricitet, biobränsle och ren effektivisering. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn var likartad. Mellan 1970 och 1988 minskade oljeanvändningen inom fjärrvärmesektorn från 95 till 50 procent. Användningen av villaolja minskade med nästan två tredjedelar mellan mitten av 1970-talet och 1990.

Den här kraftiga satsningen inom energisystemet, i hushållen och i industrin hade aldrig varit möjlig utan väldigt omfattande politiska insatser. Från och med oljekrisen agerade riksdag och regering med nya lagar, skatter, direkta bidrag och ibland ransonering för att Sverige så snabbt som möjligt skulle minska beroendet av oljan. Det var inte planetens överlevnad som den gången var det övergripande målet, utan rent ekonomiska och geostrategiska. Inte desto mindre var resultatet mycket framgångsrikt. Sverige gick från att vara ett av världens mest oljeberoende länder till
att nästan helt fasa ut oljan inom uppvärmningen och minskningarna var också avsevärda inom industrin. Och det här gjordes innan ens klimatpolitiken var uppfunnen.

Jag undrar vad vi idag kan lära av detta? FNs klimattoppmötet COP23 har just avslutats. Återigen kommer engagerade miljö- och klimatministrar åka tillbaka till sina regeringar och vädja till regeringschefer och finansministrar om höjda klimatambitioner. Men det är inte där skon klämmer. Det är inte förrän de andra politikområdena börjar röra på sig vi kan tala om en omställning på riktigt. Det klimatpolitiska ramverket och det klimatpolitiska rådet är i sammanhanget intressant. Om det blir styrande över alla politikområden på riktigt kan det få en oljekriseffekt; att alla måste dra åt samma håll. Att det klimatpolitiska rådet ska granska att regeringens ”samlade politik” är förenlig med klimatmålen är intressant och i sammanhanget logiskt.

Om det har någon verkan i praktiken återstår att se. Lackmustestet kommer att vara varje gång klimatambitionerna ställs mot andra intressen, då måste klimatet väga tyngre än nu. Och vi har redan idag en uppsjö av sådana konfliktfrågor. Miljöskadliga subventioner för tiotals miljarder, förslag på nya motorvägar, straffbeskattning av tåget, handels- och investeringsavtal som överordnar bolags vinstintressen, miljöfientliga EU-pålagor etc.

Det här visar på vikten av att tala om klimatomställningen som något som innefattar hela samhället, och inte bara rör miljöpolitiken. Den andra erfarenheten från tidigare omställningar är vikten av styrande redskap för att ställa om. Den riktigt stora skillnaden mellan nu och 1970- och 80-talet är att vi då hade ett mycket aktivare politiskt ledarskap och att vi stod fria från EU:s inre marknadsregler. Vår energiproduktion, industri och våra hushåll ställde om sin energiförsörjning helt och hållet tack vare statliga investeringar, lagstiftning, bidrag och skatter. Inte minst våra kommuner användes för att skynda på omställningsprocessen. Att tro att man idag ska kunna göra en liknande, men ännu större, omdaning endast genom att sända signaler till en abstrakt marknad och förlita sig på hushållens ”medvetna val” håller inte. Därför behöver vi en politik som är mer än klimatpolitik. Att fasa ut det fossila, minska utsläpp och överlag värna våra miljömål måste vara ett överordnat mål inom alla politikområden.

Det hög tid att tänka större. Omställning mot ett samhälle där vi lever inom de begränsade ramar som vår natur sätter är för viktigt för att bara hanteras av klimatpolitiker. Därför är det hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Endast så bygger vi ett samhälle där våra barn och barnbarn kan leva utan risk för en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Att det går att ställa om fort såg vi redan under oljekrisen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Jens Holm kommer idag ut med boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern” (Sjösala förlag 2017).