Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris

Jag skriver idag om att Sverige borde ha ett eget klimatbidrag, INDC, inför klimattoppmötet i Paris. Läs nedan eller på Supermiljöbloggen. Igår hade jag en replik på DN-debatt om konsumtionen och klimatet. Den kan läsas via länken. Imorgon efter 9.30 debatterar jag klimattoppmötet i Paris med klimatminister Åsa Romson.

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris
Supermiljöbloggen, 2015-06-04
Inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, ska alla länder presentera sina förslag till klimatåtaganden, så kallade INDC; Intended nationally determined contributions. Hittills har endast ett fåtal bidrag skickats in till FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Dessvärre är inte Sverige ett av de länder som lämnat in ett eget bidrag. Och jag har nyligen fått besked om att regeringen inte kommer att göra det, utan endast luta sig mot EU. Varför det?

Med tanke på att UNFCCC ville ha in ländernas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.

EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, är länder som har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.

Men den svenska regeringen tycker att det räcker med att luta sig mot EU:s klimatbidrag. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera ett eget klimatbidrag med egna klimatmålsättningar som går utöver EU:s inför Paristoppmötet.

Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU.

Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent, som är EU:s förslag, till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s klimatbidrag inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på. Tänker verkligen inte klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) spela in några konkreta förslag i den riktningen?

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s klimatbidrag med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Än så länge finns chansen att visa att Sverige vill mer i klimatpolitiken än bara vara ett eko från Bryssel. Jag hoppas Åsa Romson och regeringen omprövar sin position och reser till Paris med ett eget klimatbidrag som går långt utöver det EU dikterar. Det skulle kunna få de viktiga klimatförhandlingarna att röra sig framåt. Det skulle vara att bygga förtroende med världens fattiga – de som i dag drabbas av våra utsläpp.

Är Åsa Romson beredd att ta det ansvaret?

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s