Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

3 reaktioner på ”Läs Naomi Klein

  1. Ja, det var en uppfriskande text, även om jag misstycker i det mesta.
    Klein har ju inte fel om Ontario, som jag ser det, även om hon totalt negligerar kärnkraftens produktion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s