Rädda klimatet från EUs statsstödsförbud

För alla vi som tycker att staten ska spela en avgörande roll i klimatomställningen är EU och dess s k statsstödsregler ett stort hinder. EUs statsstödsregler slår helt enkelt fast att statligt stöd är ”oförenligt med den inre marknaden” (art 107 i EU-fördraget). Grundregeln är alltså ett förbud mot statligt stöd. Statligt stöd kan vara allt från offentliga monopol, statliga eller kommunala bidrag, skattenedsättningar och mycket annat. Det säger sig självt att om vi ska få den förnybara energin att ersätta den fossila, få hållbara transporter, bygga hållbara städer och byar, rulla ut växtbaserad kost i stor utsträckning och… ja, ställa om samhället i grunden, då kommer vi behöva en aktiv statsmakt.

Även detta har EU förstått därför finns ett antal undantag upptagna i EUs fördrag (se art 107-109), men miljöskydd och klimatåtgärder finns inte med bland undantagen. Och för varje undantag fordras ett beslut från EU-kommissionen. Sverige har lyckas förhandla till sig undantag från statsstödsreglerna bl a för att ha lägre skatt på biogas och en del andra förnybara drivmedel. Men undantagen är bara temporära och kan försvinna nästa år. Och att få ett undantag är krångligt, så krångligt att regeringar ofta undviker att vidta viktiga åtgärder som eventuellt kan vara oförenliga med statsstödsreglerna.

Därför måste EUs och medlemsländernas miljö- och klimatpolitik befrias från statsstödsförbudet. Och jag ser en del positiva tecken på att just detta nu sker. Ett intressant exempel är EUs s k batteriallians. Batterialliansen handlar om att EU vill främja en storskalig utbyggnad av elbilstillverkning i Europa, och här är batterier (i dagsläget) avgörande. Svenska Northvolt är ett av de mest framstående exemplen. Här har EU faktiskt fattat ett aktivt beslut och sagt att det är OK med offentligt stöd för att bygga upp en inhemsk batteriproduktion. Detta trots att det eg är i strid med statsstödsreglerna och att miljö och klimat inte är ett skäl för undantag mot dessa.

Läs själva hur EU svarar på frågan om statsstödsregler i frågor och svar om batterialliansen.

EU håller också i dagsläget på att se över statsstödsreglerna i grunden. Därför är EU-valet ett perfekt tillfälle att lyfta frågan om att miljö- och klimathänsyn måste överordnas EUs inre marknad (där statsstödsreglerna sorterar). Alla anhängare av en progressiv klimatpolitik borde fråga partierna frågan: Vill ni göra om/slopa EUs statsstödsregler så att medlemsstaterna aktivt kan stödja verksamheter som bidrar till en bättre miljö-, folkhälso- och klimatpolitik?

Jag skriver om detta på s 78 ff i min bok Om inte vi, vem? Har du inte läst den beställ den idag.

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik

Skriver svar om TTIP och miljön till Aktuell hållbarhet. Läs via länken eller nedan.

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik
Aktuell hållbarhet, 2016-05-23
Christoffer Fjellner (M), EU-parlamentariker, försöker med konststycket att göra handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, till ett verktyg för att rädda miljön (Aktuell Hållbarhet 19/5). Men miljöskydd och rädda klimatet är inga uttryckliga ändamål med TTIP. Tvärt om varnar miljörörelsen för att TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik.

1. Greenpeaceläckan var visst intressant. För första gången kan allmänheten (inte bara förhandlare och vissa politiker i hemliga läsrum) läsa USA:s position i förhandlingarna. Där framgår klart att EU inte har kommit någon vart i att få gehör för till exempel försiktighetsprincipen, ett av fundamenten för en välfungerande miljöpolitik. Fjellner talar om EU:s förhandlingsposition, men det är ju det slutgiltiga avtalet som gäller. Och hittills finns inte försiktighetsprincipen inskriven i någon av de konsoliderade texterna, alltså förslag till gemensam avtalstext.

2. Det så kallade regulativa samarbetet ligger fast. Fjellner verkar tycka att det är bra. Själv delar jag svenska Kemikalieinspektionens oro kring att en progressiv kemikaliepolitik kommer att försvåras när alla nya lagförslag på till exempel kemikalieområdet måste passera en transnationell instans och där förbud måste motiveras bland annat ur handelsperspektiv. Det regulativa samarbetet kommer kanske inte förbjuda oss från att lagstifta, men effekten ”paralysis by analysis” (kritik från konsumentorganisationer i Nordamerika) är tillräckligt illa. Det är inte så konstigt då de har upplevt effekter av den amerikanska myndigheten OIRA som i förväg granskar alla lagstiftningsförslag. Vid upprepade tillfällen har progressiv lagstiftning på framförallt miljö-, arbetsmiljö- och hälsoområdet stoppats.

3. Fjellner svarar fortfarande inte på varför det behövs ett extra skydd för företagens vinster/investeringar. Varför ska en utomrättslig investeringsdomstol upprättas? Vad är det för fel med EU:s och USA:s nuvarande lagar kring företagsetableringar? Erfarenheten hittills kring så kallade investeringsskydd/ISDS är att miljö- och folkhälsa ofta är grunder som storföretag stämmer stater på. Det kan handla om planen för förnybar energi i Ontario (Kanada), förbudet mot fracking i Quebec (Kanada), Obamas stopp för oljeledningen XL Keystone, Indiens solenergistrategi, Tysklands kärnkraftsavveckling och landets nya miljökrav på kolkraftverk (de två senare stämningar av Vattenfall).

I vissa av dessa fall har redan miljön förlorat, andra är ännu inte avgjorda. Men trenden i världen är att storföretagen i allt större utsträckning använder sig av möjligheten att stämma stater. Enligt den senaste statistiken från FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD har staterna vunnit färre än 40 procent av fallen, drygt 50 procent förlorade de eller tvingades göra upp i godo i de 356 fall av internationell tvistelösning med investeringsskydd som avklarats fram till 2014. Statistiken är i sig inte det avgörande, men det säger något om styrkeförhållandena. Grundproblemet är att storföretag med investeringsskyddet får rätt att sätta sig över demokratiskt fattade beslut.

4. Frågan varje miljövän bör ställa sig är: Blir det lättare eller svårare att föra en progressiv miljö- och klimatpolitik med ett avtal som så ensidigt fokuserar på handel och konkurrens som fallet med TTIP? För mig är det uppenbart att TTIP kommer att försvåra en progressiv politik på området. Jag noterar också att den samlade miljörörelsen i både EU och USA gör ungefär samma bedömning som jag i det avseendet.

Att stoppa kemikaliehotet, rädda den biologiska mångfalden och förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring är akuta utmaningar vi står inför. Här behövs progressiva stater som kan gå före och inspirera andra. Det behövs också internationellt samarbete med just värnandet om miljön som grund. Att, som Fjellner, påstå att TTIP är ett verktyg för att möta just de utmaningarna tycker jag är lika logiskt som att verka för solenergi i en klubb för kärnkraft. Det går helt enkelt inte ihop. Och det tror jag Fjellner egentligen vet.

Internationell handel är viktigt, men den måste tydligt regleras. I ett sådant regelverk måste det vara klart och tydligt att viktiga politikområden som miljöhänsyn och folkhälsa måste överordnas företagens önskemål om att fritt handla och investera. Den som inte är överens om det ger i princip upp hoppet om att rädda vår planet.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

Omförhandla EU-medlemskapet

I Storbritannien får folket folkomrösta om EU-medlemskapet. Det är ett bra och demokratiskt tilltag som andra EU-länder borde inspireras av. Hur borde den brittiska folkomröstningen påverka oss i Sverige?

I Sverige har vi redan folkomröstat och vi blev medlemmar 1995. Men sedan dess har EU utvecklats mycket. Jag är rätt övertygad om att majoriteten av svenskarna tycker att EU har gått åt helt fel håll, att man blir allt mer av en statsbildning och mindre av ett respektfullt samarbetsorgan. Därför tycker jag att ett minimikrav borde vara att Sverige skulle ha rätt till ett antal progressiva undantag mot EU. Och det bästa vore om dessa undantag formulerades så att de omfattade hela EU, men om inte det går så borde det åtminstone gälla i Sverige.

Jag tänker mig följande.

  • Inför ett socialt protokoll. Idag kör lastbilschaffisar lastbilar på Europas motorvägar för ett par tior i timlön, utan rätt till vila eller andra rättigheter som vi tar för självklara. På byggarbetsplatser arbetar svenskanställda till helt OK villkor medan de som är anställda av underentreprenörer baserade i andra länder har lägre löner och mycket sämre villkor. Det här måste ändras. Lika lön för lika arbete måste gälla. Om du som företag utför tjänster i ett land ska det landets lagar och villkor gälla.
  • Miljön ska överordnas marknaden. Ett land ska alltid kunna lagstifta till förmån för miljön och andra viktiga hänsyn (folkhälsa, djurskydd, konsumenträtt m m) utan att vara rädd för att EU säger nej med hänvisning till inre marknadsreglerna. Idag är det tvärt om. Vi i Sverige får inte gynna biodrivmedel (just nu har vi ett undantag) med sänkt skatt, förbjuda kemikalier, ha förbud mot azofärgämnen i mat och nu hotas också vårt totalförbud mot kvicksilver eftersom EU kräver att det måste vara lika i hela unionen. Det här blir en hämsko på progressiv politik. Miljön måste komma först.
  • Bindande undantag för euron. Idag har inte Sverige ett bindande undantag för EMU. I Bryssel förväntar man sig att vi ska bli medlemmar i valutaunionen fullt ut (man säger t o m att vi redan idag är halvvägs inne) trots att vi haft folkomröstning emot. Det här måste tydliggöras i form av ett skriftligt bindande protokoll som säger att vi har ett bindande undantag mot EMU och ska aldrig behöva gå med.
  • Ha rätt att lämna EUs jordbrukspolitik. EUs centralstyrda och många gånger miljöfientliga jordbrukspolitik kostar oss mycket pengar och hämmar både våra möjligheter att producera våra egna livsmedel samt att göra det på ett miljövänligt sätt. Här borde vi får rätt att lämna CAP, den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag uttalade mig igår på Rapport och Aktuellt om detta. Det ska bli intressant att se hur andra reagerar. Om Storbritannien har möjlighet att ställa krav på EU så måste vi också kunna få göra det. Kanske kan vi bygga upp en rörelse för rätten till progressiv lagstiftning? Det är nu vi har chansen.

Jag noterar också en intressant uppgift från Svts opinionsundersökning: Det finns i dagsläget en majoritet för att Sverige ska vara kvar i EU. Men om Storbritannien röstar för att lämna EU anser en majoritet av svenskarna (36%) att Sverige också ska göra det (32% tycker inte det). Svenskarna är med andra ord intresserade av det som händer på andra sidan Nordsjön. Det här är en opinion vi politiker borde lyssna på.

Tal: Biodrivmedel och marknadsfundamentalism

Idag har vi debatterat ett förslag från regeringen om biodrivmedel. EU gör det tyvärr svårare för oss att främja hållbara transporter. Läs mitt anförande nedan.

Anläggningsbesked för biodrivmedel, MJU 2015/16: MJU5

Klimattoppmötet COP21 i Paris har inletts. Vi härinne förstår nog alla vikten av att det blir bra beslut därnere. Att förhindra att den globala uppvärmningen passerar en gräns där den blir okontrollerad och direkt farlig är en fråga som borde överskugga allt annat. Även om det låter uttjatat, men klimatfrågan är vår tids ödesfråga.

Ska vi komma någon vart går det inte att hoppas att toppmöten som det i Paris ska lösa frågan. Till syvende och sist är det vad vi gör på hemmaplan som avgör. Idag debatterar vi transportsektorns utsläpp och hur vi kan se till att mer biodrivmedel kommer in i våra fordon. Även om vi totalt sett måste minska våra transporter är biodrivmedel helt avgörande för att få ned utsläppen från transportsektorn. Etanol minskar utsläppen med hälften, RME likaså, svensk biogas med hela 75 procent och kör vi våra fordon på el som är producerad på ett förnybart sätt blir utsläppen noll.

I just det här förslaget från regeringen handlar det om att säkerställa att biodrivmedel inte konkurrerar med livsmedelsproduktion. Jag tycker det är rimligt att vi ställer krav på biodrivmedel; när det är något vi stimulerar genom politiska beslut – som skattebefrielse – har vi också rätt att ställa krav. Men de krav som EU ställer är helt oproportionerliga. Jag återkommer till det.

EU påstår att vi inte längre ska få subventionera biodrivmedel genom skattebefrielse. EU påstår att detta är att betrakta som ett statsstöd, och det är enligt byråkraterna på EU-kommissionen något av det värsta som finns. Att EU självt subventionerar kött, mjölk, fiske och fossila energikällor det är tydligen helt i sin ordning enligt byråkraterna i Bryssel.

I det här betänkandet vill de borgerliga partierna, om jag har förstått dem rätt, att Sverige ska verka för ändringar på EU-nivå så att vi ska kunna fortsätta att stödja biodrivmedel. Jag håller helt med. Men det är väl precis vad regeringen gör? Vad exakt mer är det M, C, L och KD vill att regeringen ska göra?

Jag har annars ett förslag: riv upp EUs statsstödsregelverk och ändra det i grunden. Skriv in tydliga kriterier så att medlemsstaterna alltid ska kunna gå före på miljöområdet, och på andra viktiga områden också för den delen. För det behövs.

Ena dagen säger EU att vi ska bekämpa klimatförändringen, vi ska minska utsläppen och satsa på förnybar energi. Vad händer när medlemsländer gör just detta? Jo, nästa dag beslutar EU-kommissionen om ännu en begränsning på miljöområdet. Det finns ett ord för detta. Det stavas marknadsfundamentalism.

Marknadsfundamentalism kan definieras som att den fria konkurrensen och företagens investeringar ska överordnas allt annat. Det är tyvärr denna dogm av marknadsfundamentalism som styr EU just nu.

Att vi inte kan stimulera biobränsle som vi vill är bara ett i raden av många exempel på hur marknaden överordnas allt annat inom EU. Några exempel från vår svenska hemmaplan:

  • EU förhindrar oss att införa ett system med nettodebitering för småskalig förnybar energi. Det ska vara i strid med EUs energiskattedirektiv.
  • Vi får inte premiera sol- och vindenergi med skattebefrielse. Nej, man får inte särbehandla energiproducenter säger EU.
  • När skolor vill köpa lokalproducerad mat stöter de nästan alltid på patrull. I strid med EU konkurrens- och upphandlingsregler.
  • Sänka momsen för ekomat – glöm det. I strid med EUs momsdirektiv.
  • Eller som i det här fallet, där EU har radat upp en lång lista med svårbegripliga och motsägesefulla kriterier, s k ILUC, för biobränsle. Ingen hänsyn tas till lokala omständigheter.

Detta talar sitt tydliga språk: EU stjälper mer än vad man hjälper på miljöområdet. Marknaden är överordnat allt annat. Det är hög tid att ta strid mot detta och vi borde ta den striden gemensamt mot EU. Då kan vi börja med att se till att vi får stimulera biobränsle på det sätt vi vill. Planetens överlevnad är trots allt lite viktigare än att vi ska ha exakt samma konkurrensvillkor i alla 28 EU-länder.

Jens Holm (V)

Svar om TTIP: Storföretagen kan överpröva lagarna

Jag och Malin Björk skriver i Aftonbladet idag om TTIP, replik till Cecilia Malmström. Läs nedan eller där.

Storföretagen kan överpröva lagarna
Aftonbladet, 2015-11-09
Det är förstås bra med miljöambitioner som handelskommissionär Cecilia Malmström talar om. Men vad gör ett miljökapitel när företagen fortfarande ges rätt att stämma stater i avtalet mellan EU och USA; TTIP?

Det kan handla om att nordamerikanska kemikaliebolag kan stoppa Sverige från att förbjuda hormonstörande ämnen i mat. Eller att fossilbolag i USA ska kunna stämma länder som vill stoppa gas från den extremt miljöfarliga metoden ”fracking”. Detta kommer dessutom att avgöras i domstolar utanför det ordinarie rättsväsendet.

Det vi vet hittills av de 600 fall av så kallade Investor State Dispute Settlement (ISDS) är att det är företag som stämmer stater och i merparten av fallen förlorar staterna eller tvingas förlika sig med företagen (se UNCTAD Issues note, Feb 2015).

Företaget Lone Pine har stämt Kanada för att förbjuda fracking efter fossilgas. Svenska Vattenfall har stämt tyska staten för kärnkraftsavvecklingen. Australien har blivit stämda för att ha lagstiftat mot cigarettreklam. I alla dessa fall handlar det om storföretag som kunnat stämma stater med hänvisning till liknande ”investerarskydd” som Malmström nu vill införa i TTIP.

Varför ska storföretag ges rätten att överpröva länders lagar?

Vi har förstås inget emot handel. Men frihandel kan aldrig bli ett självändamål som överordnas viktiga områden. Med det förslag till avtal som nu ligger på bordet är det uppenbart att det kommer att försvåra för progressiv lagstiftning. Det är också därför miljörörelsen både i EU och USA varnar för TTIPs negativa konsekvenser på miljön.

Jens Holm, riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson (V)
Malin Björk, EU-parlamentariker (V)

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Miljön vann mot marknadsfundamentalismen

Ah, vilken lättnad. I tisdags kom EU-domstolens dom i ärendet C573/12. Företaget Ålands vindkraft AB hade stämt Sverige för att de inte fick ta del av det svenska elcertifikatsystemet. EU-domstolens generaladvokat hade i ett förhandsutlåtande sagt satt det svenska systemet stred mot EU-rätten och skulle behövas öppnas upp för hela den europeiska marknaden. Det skulle sannolikt blivit dödsstöten för vårt system med elcertifikat som framgångsrikt fått fram mycket förnybar energi.

Jag kan konstatera att domstolen inte var riktigt så marknadsfundamentalistisk som jag befarat. Domstolen slår bland annat fast:
”Medlemsstaterna är inte skyldiga att stödja produktion av energi från förnybara energikällor i andra stater inom unionen.”

Det är bra. För en gångs skull har miljön vunnit över marknadsfundamentalismen i EU. Det är ovanligt.

Nu kan vi fortsätta med våra elcertifikat och se till att systemet blir bättre så att vi kan fortsätta utbyggnaden av förnybar energi i Sverige. Vi ska självklar verka för mer förnybart även i andra länder, men det får bli med system och målsättningar som är riggade för för detta (vilket vårt elcertifikatssystem inte är).

Platt MP-fall inför nyliberalismen

Miljöpartiets kommande språkrör Gustav Fridolin meddelar idag att han är beredd att privatisera flera statliga företag. När jag läste det först trodde jag inte mina ögon. Inte Fridolin, inte MP… Men i Svenska Dagbladet skriver man idag:
”Miljöpartiet kan tänka sig att sälja det statligt ägda bolåneföretaget SBAB och är beredd att förhandla med regeringen om saken.”
Detta säger Fridolin bara några veckor efter att vi Rödgröna lyckats stoppa regeringens privatiseringsplaner av SBAB, Posten, Telia och Vattenfall. Tragiskt. Tyvärr känns det rätt uppenbart att Fridolin har bestämt sig för att MP ska göra en lång vandring högerut. Högerpolitiken riskerar också att leda till ökade utsläpp, när höginkomsttagare kan fortsätta sin konsumtion av onödiga saker (läs min kollega Jonas Sjöstedts inlägg om detta).

Det här är vad Gustav Fridolin säger. Frågan är om MPs medlemmar också vill lägga sig platt för nyliberalismen. Min erfarenhet av alla fantastiska gräsrotsmiljöpartister är att de inte vill det.

Metro

Datalagring och privatiseringar stoppade

Vilken seger i riksdagen idag! Idag röstade vi för att bordlägga datalagringsdirektivet i minst ett år. Vi röstade också mot regeringens planer på att flera statliga företag. Nu har vi ett år på oss att övertyga EU om att datalagring är en en integritetskränkande metod som borde kastas i papperkorgen. Vårt nej till datalagringen kommer garanterat att sprida sig runt om i Europa. Det är ju fortfarande sex länder, inklusive Norge som inte infört direktivet. I Tyskland och Rumänien har direktivet dessutom ogiltigförklarats av respektive författningsdomstol. Direktivet håller just nu på att utvärderas av EU-kommissionen. Kanske kan dagens minoritetsborgläggning väcka förnuftet i Europa? Kanske tar vi nu ett första viktigt steg bort från storebrorssamhället? Jag är försiktigt hoppfull…

Röstsiffrorna för att bordlägga datalagringen blev: 62 för, 281 mot och 6 som inte var närvarande. Eftersom det räcker med en 1/6-del av riksdagens ledamöter så räckte 62 röster gott och väl. Vi röstade också på Vs och MPs förslag att avslå direktivet helt och hållet. Där blev röstsiffrorna: 45 för avslag, 296 för antagande, 1 avstod och 7 var ej närvarande. Läs gärna vårt och MPs pressmeddelande från idag.

Fantastiskt bra också att vi lyckades stoppa regeringens planer på att sälja ut de statliga företagen. De som vi röstade om idag var SSAB, Posten, Telia och Vattenfall. Nu kommer de att fortsätta att vara gemensamt (eller delvis gemensamt) ägda och kan leverera vinst och mervärde till svenska folket. Röstsiffrorna: 172 mot utförsäljning, 170 för.

Se: DN, Anna Troberg

Kapitalister bättre än folket?

Regeringen ska sälja ut en tredjedel av innehavet i Nordea. Det kommer att göra Sverige fattigare rent ekonomiskt: Nordea levererar stora intäkter till staten (nu senast tog staten emot 2 miljarder kronor). Sverige blir också fattigare rent politiskt: med ett (halv)statligt företag som Nordea har staten unika möjligheter att styra politiken åt rätt håll. Man skulle t ex kunna använda Nordea till att stabilisera en annars turbulent finansmarknad. Man skulle kunna använda Nordea till att ge mikrolån till småföretagare, kanske de som särskilt vill satsa inom miljö- och klimatsektorn. Självklart kan man använda de miljarder Nordea varje år levererar till staten till satsningar i välfärden och på klimatet.

Men sådana ambitioner har inte vår regering. De privatiserar av ideologiska skäl. Uppköparen av statens innehav blir troligen den finska storbanken Sampo. Anser den borgerliga regeringen att det är bättre att Nordea ägs av finska storkapitalister än av svenska folket?

Se Vänsterpartiets pressmeddelande.