Miljörörelsen och systemkritiken

Artikeln nedan är publicerad i Supermiljöbloggen.

Systemkritik i det långa och korta loppet
Jag debatterade nyligen på SvT det stora slöseriet med mat. Det är förstås extremt upprörande att svenska hushåll slänger var fjärde matkasse. Detta i synnerhet när man tänker på att antalet människor som hungrar i världen nu är fler än någonsin. Matsvinnet medför också stora utsläpp av växthusgaser, cirka 2 miljoner ton motsvarar det enligt Naturvårdsverket.

Jag och centerpartisten, som jag debatterade mot, var ungefär lika upprörda över detta. Och visst var jag och centerpartisten överens om flera viktiga åtgärder för att minska svinnet: anta ett nationellt mål om att minska slöseriet, informationskampanjer, se över förpackningar och kanske kan något också göra åt datummärkningen.

Men sedan var vi inte så överens längre. För jag tror att dessa åtgärder visserligen är välvilliga, men de kommer tyvärr inte förslå särskilt långt. Det kan nämnas att Naturvårdsverket redan är igång med en del åtgärder. Handeln (företagen) säger också att de jobbar med frågan. Men, ärligt talat, är det inte bara skrap på ytan? Vem törs ta tag i huvudproblemet? Nämligen att vi lever i ett samhälle som dagligen pumpar oss med budskapet: köp, köp och köp ännu mer. Dagens ekonomiska system vilar på tanken om evig tillväxt. Och tillväxten ska upprätthållas av att vi alla köper mer och mer.

Det var här jag och centerpartisten inte var så överens längre. Och kanske är jag inte heller helt överens med delar av miljörörelsen, som enligt mitt tycke alldeles för mycket har talat om tekniska förändringar istället för ifrågasätta vår livsstil och det samhälle vi lever i. Om vi verkligen vill råda bot på de enorma miljö- och klimatproblemen vi har framför oss måste vi fråga oss själva vad det är för slags ekonomiskt system vi vill ha. När jag debatterade frågan nyligen med finansminister Anders Borg (M) svarade han mig att det i alla fall var bättre att ha det som i Sverige; ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp (enligt regeringens sätt att räkna) än som i Grekland och Spanien; ekonomisk nedgång och också minskade utsläpp (som en följd av lågkonjunkturen). Ja givet de två alternativen kanske valet är lätt. Men det säger också något om svensk politik idag. Tanken om ett samhälle utan tillväxt finns inte ens på kartan.

Men det faktum att Sverige såväl som Grekland och Spanien är länder som lever långt över vad planeten tillåter är liksom inte på dagordningen då finansministern talar. Om världen fortsätter med samma tillväxttakt som de senaste 60 åren kommer världsekonomin att vara 80 gånger större i slutet av det här århundradet jämfört med 1950. Är det hållbart? Nej, självklart inte. Vi har inte två planeter till, inte ens en.

Måste vi därmed förbereda oss på ett liv i säck och aska? Nej, jag tror inte det. Ett lågtillväxt- eller nolltillväxtsamhälle kan vara ett samhälle där det finns fler lärare i skolan, fler förskolepedagoger, bättre sjukvård, en kollektivtrafik som fungerar, parker och gator som är rena och prydliga och ett sprudlande kulturliv.

Systemkritiken borde därför vara ett naturligt förhållningssätt inom miljö- och klimatrörelsen. Det är inte förrän vi verkligen tar tag i samhällsbygget vi kan ändra riktningen på skutan. Vissa invänder med rätta att ett sådant perspektiv kan vara korrekt, men det kanske inte tillför något i det korta perspektivet. Vad ska en lokalpolitiker, eller för den delen en riksdagsledamot, göra med det systemkritiska perspektivet?

Jag har funderat en del på det där. Låt mig ta ett exempel. Skatter. Visst har miljörörlsen framgångsrikt kampanjat för bra skatter; koldioxidskatten och trängselskatten i Stockholm är två konkreta exempel. Men hur många talar om inkomstskatterna och skatternas omfördelande effekter? Från vänsterhåll har vi länge kritiserat den borgerliga regeringens skattesänkarpolitik. Många kan nog instämma i att det är upprörande att de skattesänkningar på drygt 100 miljarder kronor främst har gynnat redan välbeställda. Men utifrån ett systemkritiskt perspektiv är det ännu mer upprörande att dessa skattesänkningar har inneburit en omfördelning på 100 miljarder kronor, från offentlig konsumtion till privat. Istället för pengar till förskolorna, äldreomsorgen, parkskötseln, sjukvården och kulturen har hushållen fått 100 miljarder kronor mer att konsumera för. Det blir fler stadsjeepar, platt-tv, Thailandsresor och ännu en hushållsapparater man inte behöver. Den här ökade konsumtionen leder förstås till ökade utsläpp. Dessvärre syns det inte i den officiella svenska statistiken eftersom en stor del härör från importen och utlandsresor och därför inte behöver bokföras.

Skatter, privat eller offentlig konsumtion och importens betydelse för utsläppen. Se där några konkreta frågor att ta sig an för en systemkritisk miljörörelse. Både i det korta och långa loppet. Jag ska göra mitt bästa för att utveckla detta, i och utanför riksdagen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljö- och klimatpolitisk talesperson

Vattenfall, dags att erbjuda egen el

Idag har jag en debattartikel i ETC. Läs den där eller nedan.

Apropå ställa kvar på Vattenfall. Igår fick jag svar från näringsminister Maud Olofsson (C) angående min fråga om att regeringen borde verka för att Vattenfall underlättar för egen el. Svaret var tydligt i så måtto att det framgår att Olofsson inte har den minsta ambition att trycka på Vattenfall. Tyvärr. Min fråga och Olofssons svar finns här.

Vattenfall, dags att erbjuda egen el
ETC, 2011-06-23
Ett av de bästa sätten för att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle borde vara att ta vara på medborgarnas engagemang. Och engagemang finns. I exempelvis frågan om att producera sin egen el och sedan kunna tanka ut det på nätet finns det tusentals hushåll, småföretagare och föreningar som skulle vilja engagera sig. Mängder av personer gör redan sitt bästa för att kunna producera sin egen el med små vindsnurror eller solfångare. Men tyvärr motarbetas de av ett krångligt regelverk och de stora energibolagens motvilja till förändring.

Genom att undanta personer, småföretagare eller föreningar från kravet på obligatorisk timmätning och se till att de sedan kan kvitta sin elproduktion månads- eller kvartalsvis skulle frågan om egen el kunna lösas.

Vi rödgröna föreslog nyligen just detta, men det röstades ned i riksdagen av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. I brist på handling från regeringen i frågan om egen el har några energibolag på eget initiativ redan infört egna modeller. Det gäller exempelvis Elinorr, DinEl i Göteborg, Öresundskraft i Helsingborg och Fortum. Det är alldeles utmärkt

Men mindre utmärkt är att statligt ägda Vattenfall inte erbjuder detta, att producera egen el. Det är hög tid att ändra på detta nu. Det finns en hel folkrörelse ute i landet som skulle kunna gå från att vara passiva konsumenter till att bli aktiva producenter av grön el.

Regeringen borde snarast möjligt ändra regelverket så att detta kan bli möjligt. Men Vattenfall har också ett stort ansvar. Därför borde Vattenfall snarast möjligt erbjuda alla elabonnenter möjligheten att producera egen el och möjligheten att leverera ut överskottet på nätet.

Kommer Vattenfall att genomföra detta? När? Tusentals elabonnenter har väntat alldeles för länge redan nu.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson

Nej Maud, inte utreda igen

Näringsminister Maud Olofsson (C) presenterar idag på DN-debatt ett antal förslag som ska underlätta för oss elkunder. Ett av förslagen är att göra det lättare för enskilda hushåll att leverera egen el ut på nätet. Detta ska göras med ett system som brukar kallas nettodebitering. Olofsson skriver: ”Regeringen kommer att närmare utreda hur ett system med så kallad nettodebitering kan utformas.” Men kära nån, Maud. Detta har ju redan utretts mängder med gånger. 2007 gav regeringen KTH-professorn Lennart Söder att bland annat titta på frågan med nettodebitering. Ett år senare kom Nätanslutningsutredningen och flera konkreta förslag för hur detta skulle kunna göras. Men ingenting hände.

Maud Olofsson har sedan låtit Energimarknadsinspektionen utreda saken. I riksdagen har vi debatterat frågan mängder av gånger. När vi röstade om egen el röstade de borgerliga partierna+SD ned vårt rödgröna förslag om egen el. Nu tänker Maud Olofsson utreda igen.

Suck, suck.

Igår fick jag svar från Olofsson på min fråga om varför hon inte låter Vattenfall gå före och erbjuda egen el till sina kunder (regeringen kan ju genom sitt ägande ge Vattenfall ett sådant uppdrag). Svar: goddag yxskaft. Eller läs det själva:  egenel_svar_olofsson Att en fråga ”för närvarande bereds inom Regeringskansliet” betyder ofta att det inte finns några konkreta initiativ på gång.

Det är iallafall glädjande att en del energibolag, i brist på handling från regeringen, nu går före och inför egna modeller för egen el. Det gäller exempelvis Elinorr, DinEl i Göteborg, Öresundskraft i Helsingborg och Fortum. Det är alldeles utmärkt. Men när ska regeringen vakna? De tusentals elbannonenter, föreningar och företag som vill kunna leverera ut sin el på nätet har all anledning att känna sig svikna av näringsministern. Utred, lägg i byrålådan, gör ingenting… Vilket svek.

Dessutom, med anledning av debattartikeln. Visst är det lite märkligt; först avregleras elmarknaden för att allt ska bli så mycket bättre för konsumenterna. När det nu framgår att avregleringen i stora delar har varit ett praktfiasko med kraftigt höjda elpriser då vill politiker, som Maud Olofsson, gå in och styra igen. Självklart måste vi få mer styrning av eljättarna, men frågan är vad Olofssons utspel leder till.

Grisar, klimat och mycket jobb

Oj, vilken vecka. Och vilken dag. Fullt upp med interpellationsdebatter, EU-nämnd, miljööverläggningar, Libyenbeslut, Greklandskrispartiledaravgång och debatter i media.  Men det här är politik när det är som bäst. När det händer en massa.

LRF bemöter vår uppmaning om köttbojkott idag. LRF tror inte att vi har koll på hur grisarna behandlas i Sverige. Lägg ned, säger jag bara. Jag har besökt tillräckligt med grisanläggningar i Sverige för att kunna konstatera att det är en storskalig industri med litet utrymme för empati med djuren. När jag besökte en anläggning utanför Enköping, 2003 (tror jag) slutade det med att jag och min kollega gjorde en anmälan om vanvård. Ägaren – som hade uppdrag för LRF och C – blev fäll för vanvård. Så var det med det. Jag, Mian Lodalen m fl svarar LRF direkt i SvD. På tal om grisar debatterade jag den här frågan alldeles nyss i Sveriges Radio med Ingmar Olsson, Sveriges Grisproducenter.

Varför drar man vägar i tunnlar där det bor välbeställda, men i ytläge hos låginkomsttagarna. Varför bygger man dyra motorvägar överhuvudtaget?  Jag och Ann-Margarethe Livh kritiserar denna miljörasism i SvD.

Jag hade ett antal interpellationsdebatter idag. Bland annat med Eskil Erlandsson om griskastrering. Nej, han kan fortfarande inte berätta om han avser genomföra det förbud vi beslutat om i riksdagen (den 27 april). Vilket svek mot grisarna och demokratin… Mer positivt var det när jag debatterade med samme minister om möjligheterna att ställa krav på EUs jordbruksstöd så att endast de som lovar att offentliggöra bidragen ska kunna få stöd. Efter en dom i EU-domstolen behöver EU-bidragen inte längre offentliggöras som tidigare. Erlandsson sa att han var intresserad av Vänsterpartiets förslag (som handlar just om att villkora bidragen på så sätt) och att kanske driva det gentemot EU. Vi får följa upp så att det verkligen blir så.

Imorse var det EU-nämnd och bland annat överläggningar med miljöminister Andreas Carlgren om EUs klimatpolitik. EU har tagit fram en ”färdplan” för utsläppsminskningar på mellan 80-95 procent till 2050. Vår miljöminister försöker urholka detta genom att skriva in att en okänd andel åtaganden ska kunna göras genom att köpa billiga utsläppskrediter, CDM. Inte heller vill han skala upp EUs klimatambition för 2020 till att gå från minskningar på 20 till 30 procent. Därför lämnade vi i V, S och MP en gemensam avvikande mening mot detta.

På tal om Carlgren och utsläppskrediter. Läser hur han i SvD idag och i ett pressmeddelande igår försöker göra Riksrevisionens stenhårda kritik av hans uppköp utsläppskrediter till något positivt. Han påstår att Riksrevisionen inte hade någon kritik mot de projekt som regeringen har lagt pengar på. I SvD skriver han: ”Riksrevisionen har nyligen sagt att de inte funnit några svagheter vare sig när det gäller inriktning eller minskad klimatpåverkan i dessa satsningar.” Men det var ju inte det som Riksrevisionen hade tittat på. De har aldrig utgett sig för att granska projekten i sig, utan bara på vilket sätt regeringen och Energimyndigheten hanterar dessa. Är Carlgren måhända regeringens Nr 1 på nyspråk? Ja, just nu ser det så ut… Vore jag riksrevisor skulle jag i vart fall ryta till på allvar.

Med hopp om en lugn helg. Nästa vecka ser också ut att bli späckad (fram till midsommar åtminstone).

Fortsättning

Sluta skjuta budbäraren

Idag har rättegången mot aktivister ur Djurrättsalliansen inletts. Ni kommer ihåg de shockerande bilderna från svensk grisindustri. Ingen av uppfödarna ställdes till svars, däremot de aktivister som avslöjat den illa behandlingen av djuren. Det är riktigt ruttet. Därför har jag och flera andra (som är mer kända än jag) skrivit en debattartikel till Svenska Dagbladet. Den var införd igår. Läs den nedan eller där.

Angående de andra undertecknarna; trevligt att vara med i samma gäng som exempelvis Mian Lodalen, Stefan Sundström och Klara Zimemrgren, men inte hade jag räknat med att köttfrossaren (vad jag trodde iaf) Per Morberg skulle ansluta sig till vår uppmaning att bojkotta griskött. Nu väntar jag på Leif G W Persson och Jan Guillou och sedan kan vi nog övertyga alla män (de som är kraftigt överrepresenterade i köttfrossandet) i detta land. 

Efter rättsskandalen – bojkotta griskött
I morgon, 16/6, står två personer åtalade vid Nyköpings tingsrätt för att ha öppnat dörrarna på en grisfarm och filmat verkligheten för djuren där inne. Ni minns säkert bilderna: smutsiga grisar, grisar med sår och skador, grisar som åt på sina döda, uppsvullna kamrater och som levde på ett betonggolv täckt av exkrementer.

Bilderna var startskottet på en diskussion om vad vi egentligen utsätter djuren för i vårt dagliga begär efter kött. Det var en välkommen diskussion. Dessvärre tystnade den snabbt. Myndigheterna slätade över missförhållandena och rättssystemet visade sig totalt ovilligt att utreda djurskyddsbrotten.

Djurrättsalliansen hade filmat 100 grisfarmer, 92 av dem anmäldes för brott mot djurskyddslagen. En av dem var Blackstaby, ägd av Swedish Meats före detta ordförande. De två personer som står åtalade i dag vittnade i polisutredningen om vad de sett på hans gård. De skickade in fyra timmar film och hundratals fotografier som styrkte de tolv anmälningspunkterna, till polisen. Grisarna hade inget strö. De sjuka hade inte fått tillräckligt med vård. Det var för smutsigt. Och så vidare. Vissa av sakerna var uppenbara för polisen, som även noterade i förundersökningen: ”Genom hela filmen inget strö eller halm”. Veterinärförbundets informationschef kallade det ”ett grovt fall av vanvård av djur”.

Trots de uppenbara bildbevisen och två vittnesmål lade åklagaren ner förundersökningen. Det blev inget åtal mot grisbonden. Istället kommer nu vittnena sannolikt att dömas för olaga intrång och grisfarmaren kräver Djurrättsalliansen – den ideella organisation som stod bakom avslöjandet – på närmare en miljon kronor.

Det är något som är riktigt snett i djurindustrin. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte ser och kan erkänna när ett djur lever i misär?

Nu är grisbönderna i kris och vädjar desperat till konsumenterna: köp svenskt, köp inte från utlandet. Köp inte alls, säger vi. Det håller inte att stänga in djur i en minimal box på betonggolv, låta dem stå i sin egen avföring i sex månader, intensivutfodra och sen skicka det på en sista ångestfylld resa till döden. Och dessutom använda det ”svenska” sättet att plåga livet ur djuren som försäljningsargument.

Det får vara nog nu. Att rättssystemet dömer budbärarna men låter djurskyddsbrott passera gör konsumenternas makt till hoppets sista utpost. Använd den makten. Bojkotta griskött.

ANNA-LENA BRUNDIN

komiker och författare

UNNI DROUGGE

författare

JENS HOLM

riksdagsledamot

MIAN LODALEN

journalist och författare

PER MORBERG

skådespelare, tv-kock och författare

ELISABETH OHLSON WALLIN

fotograf

GUDRUN SCHYMAN

politiker och debattör

AGNETA SJÖDIN

programledare och författare

MATS STRANDBERG

författare

STEFAN SUNDSTRÖM

artist

KLARA ZIMMERGREN

komiker

Vänsterpartiet aktivast i riksdagen

Vänsterpartiet är aktivast i riksdagen utifrån antalet skridftliga frågor, interpellationer och debatter. Det konstaterar Riksdag och Departement i sitt senaste nummer. Vi leder klart ligan över aktiviteten i riksdagen. Solklart!, skulle jag vilja understryka. RoD har räknat alla IPs och frågor från riksdagens öppnaden fram till den 26 maj. Vänsterpartiet har hitills lagt nästan 6 interpellationer per ledamot, mer än dubbelt så många som tvåan Socialdemokraterna. Med samma tydlighet har vi också pressat regeringen med flest skriftliga frågor nästan 7 stycken per ledamot, även där mer än dubbelt så många som tvåan S.

Jag tog och räknade hur många interpellationer jag själv har gjort, 17 stycken och antalet skriftliga frågor; 36. Snäppet mer än riksdagssnittet skulle man kunna säga… Nu invänder kanske vän av ordning; men är det verkligen så att man ska räkna riksdagsaktiviteten t ex utifrån antalet interpellationer och skriftliga frågor? Nej, det är förstås inte det enda måttet. Men det är en klar indikator på vad man gör. Skriftliga frågor och interpellationer är enligt mig ett av de viktigast verktygen för riksdagen att utöva sin kontrollfunktion. Därför tycker jag att det är viktigt att lägga en del fokus på detta. Mina frågor leder sedan väldigt ofta till debattartiklar och att jag kan fortsätta att utkräva ansvar från regeringen. Precis som det ska fungera i en parlamentarisk demokrati.

Man kan inte låta bli att fråga sig vad de borgerliga ledamöterna egentligen gör? Vad det gäller frågor och IPs är svaret: de gör ingenting. Angående interpellationerna har KD lagt 0,2, C 0,1 och FP och M inte en enda (!) under den undersökta perioden.

Det kan också vara värt att påpeka att RoD också har räknat hur många s k enskilda motioner som har lagts. Där ligger V däremot i botten. Det är bra tycker jag. Enskilda motioner skrivs under av en enda riksdagsledamot och klubbas i princip aldrig igenom i riksdagen. Därför försöker vi i Vänsterpartiet så ofta som möjligt få igenom gemensamma partimotioner. 

Tidningen konstaterar också att Sverigedemokraterna är det minst aktiva oppositionspartiet. Ja, det visste jag redan.

De borgerliga förhandlade med SD

Nu är det bekräftat. De borgerliga har förhandlat med Sverigedemokraterna, trots att man lovat att man inte skulle göra så. I Trafikutskottet har utskottets vice-ordförande Jan-Everth Rådström förhandlat med SDs representant Tony Wiklander. Det har nu avslöjats av SvD.

Man undrar förstås i sitt stilla sinne, finns det fler frågor där de borgerliga förhandlar med SD? Det är möjligt att det har hänt, men jag tror faktiskt inte det skett i någon större omfattning. Det främsta skälet till det är kanske att de borgerliga inte behöver göra det. SD röstar ju ändå med de borgerliga i mer än 9 av 10 voteringar.

Min erfarenhet från Miljö- och jordbruksutskottet är att SDs representant där agerar som den lojala stödtrupp till regeringspartierna som man är. Det senaste exemplet rör huruvida EU ska lämna tillbaka makt till medlemsländerna. Förra veckan hade vi i miljö- och jordbruksutskottet överläggningar med regeringen om genmodifierade produkter. För första gången någonsin, tror jag, har EU föreslagit att flytta t i l l b a k a makt till medlemsländerna. Länderna själva ska få bestämma om de vill tillåta GMO eller inte. EU ska inte lägga sig i. Detta tycker den borgerliga regeringen är dåligt. Vad tycker då SD? Jo, de tycker precis som regeringen. Varför? Antingen fattar de ingenting eller så är regeringslojaliteten viktigare än att faktiskt lämna tillbaka makt till medlemsländerna. Oavsett vad är det illa.

Ett annat exempel är när vi rödgröna i miljö- och jordbruksutskottet ville förbjuda de allergiframkallande azofärgerna. Detta är något vi tidigare hade förbud mot, men EU nu har tvingat på oss. Hur agerade SD? De ville inte förbjuda azofärgerna. Detta är bara två exempel av många.

Man kan fråga sig varför vi ska väcka sådan uppmärksamhet kring SD. Jag hade önskat att vi inte gjort det. Men jag tycker två saker är viktiga här: 1. Båda blocken har lovat att inte förhandla med SD, då ska det minsann hållas. 2. SD är ett parti som nu finns i riksdagen, då ska de granskas som alla andra. Lägger de sig platt för EU-lojaliteten (som ovan), då måste det berättas.

SvD2, SvD3

Vad gör Reinfeldt nu?

Igår var det dags igen. Regeringen kördes över i en viktig fråga. Med rösterna 152 för, 149 mot beslutade riksdagen att FAS3 ska upphöra och ersättas med ett bättre system. På var och varannan votering körs regeringen över. Sedan riksdagens öppnande har detta skett femton gånger. Och det rör viktiga frågor som: stopp för utförsäljning av statliga företag, förbud mot obedövad griskastrering, att regeringens skolpolitik ska utvärderas och att vissa av de hårda kraven på de arbetslösa ska släppas. Egentligen har regeringen blivit överkörd fler gånger. Flera regeringsförluster syns inte i statistiken. Det har att göra med att när de borgerliga i ett utskott upptäcker att de inte har majoritet inte lägger en motreservation (som är brukligt) utan accepterar den nya majoritetens förslag. Det var exempelvis fallet med förbudet mot transfetter som röstades igenom för några veckor sedan.

Det är förstås positivt att vi kan rösta igenom progressiva beslut trots regeringens motstånd. Men frågan är vad regeringen gör av riksdagens beslut. Hittills har regeringen agerat undvikande inför riksdagsbesluten. Kanske tänker den inte implementera dessa? Ett konkret exempel för förbudet mot obedövad griskastrering där landsbygdsminister Eskil Erlandsson svarat mig att han inte vet om han kommer att genomföra detta. Det svaret upprepade han igår i riksdagens frågestund.

I själva verket gäller detta för merparten av de dryga femton besluten. Vad jag vet har regeringen bara implementerat ett; nämligen besparingarna på regeringskansliet. Man har iochförsig inte heller sålt ut några fler statliga företag, så kanske har vi ett exempel till där. Men i alla andra fallen finns det skäl för oro. Kanske struntar regeringen helt och hållet i folkviljan?

Då uppstår den helt befogade frågan: Vad händer då? För regeringen kan i praktiken strunta i de beslut riksdagen hittills har fattat. Regeringen kommer att klandras av konstitutionsutskottet och av oss ledamöter men i övrigt finns inga direkta sanktionsåtgärder att vidta. Då blir det dags att sätta press på regeringen. Det kan vi göra genom att låta utskotten lägga fram konkreta lagförslag (hittills har vi uppdagit åt regeringen att återkomma med lagändringar, vilket är helt i enlighet med hur det ska funka) och sedan rösta igenom dessa. Då går lagen igenom.

Börjar det att ske har vi i praktiken en regering som inte har makten. Förr eller senare kommer då misstroendevotum att väckas. Men vilken regering får då majoritet? Vi rödgröna bildar ju inte regering med SD. Då är det rätt sannolikt med nyval. Faktiskt. Många – på båda sidor av blocken – värjs nog inför tanken på nyval. Det är extremt ovanligt i Sverige. Jag gillar iochförsig arbetsro för politikerna, så får vi mest gjort. Men med en regering som inte fungerar, då har man inte mycket arbetsro. Då kan det bästa vara att fråga folket med ett val igen. Jag skulle iallafall se fram emot ett nyval. Som jänkarna säger: Just bring it on!