Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.


Publicerat

i

av