IPCC: Hög tid för handling

FNs klimatpanel, IPCC, har i veckan publicerat sin stora rapport Global Warming on 1,5 C. Rapporten är ett resultat av Paristoppmötet för två år sedan som efterfrågade en rapport om hur förutsättningarna för liv på planeten förändras med en uppvärmning på 1,5 grader C, jämfört med 2 grader C samt de möjliga vägarna mot att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Även om rapporten är skriven på ett ibland svårbegripligt FN-språk (rapporten ska ju godkännas av alla stater, även sådana som USA och Saudiarabien) är budskapet tydligt (jag har läst sammanfattningen, ”Summary for Policymakers”):

• Temperaturen har redan ökat med 1 grad C sedan förindustriell tid och det är en konsekvens av den mänskligt skapade klimatförändringen.
• Även med 1,5 graders temperaturhöjning blir konsekvenserna mycket långtgående, och med 2 graders höjning blir det än värre.
• Världens länders klimatåtaganden idag (Parisavtalet) håller sig inte inom 1,5-2 grader C (se mer nedan).
• Världens utsläpp behöver minska med – 45 procent till senast 2030 och vara noll senast 2050. De talar också om en koldioxidbudget på mellan 420-580 miljarder ton CO2 (med årliga utsläpp på 42 miljarder ton talar den för att vi bara har tio år på oss om vi ska hålla oss på den mer säkra sidan av intervallet).
• Riskerna med att inte snabbt minska utsläppen nu är omfattande. Rapporten tar upp många exempel, bl a: utarmning av biologisk mångfald, försämrad livsmedelsproduktion, oåterkalleliga negativa konsekvenser för utsatta samhällen (kustnära, öar m m), översvämningar, ökad fattigdom, ökade klyftor, förlorade investeringar (stranded assets). De tar också upp risken för extremväder av olika slag, liksom risken för tipping points och återkopplingsmekanismer som kan göra att klimatförändringen blir mer eller mindre okontrollerbar. Allt det är välkänt och skrämmande faktum, men jag förvånas över att rapporten inte alls tar upp risken med klimatflyktingar.
• Havsnivån kommer under detta århundradet (till 2100) att höjas med 0,26-0,77 meter med 1,5 graders ökning och en ytterligare decimeter med 2 graders temperaturhöjning. Men stora avsmältningar på Grönland och Antarktis är svåra att bedöma, men där finns potential på flera meters havsnivåhöjning och dessa gigantiska avsmältningar kan komma igång med en temperaturhöjning på 1,5-2 grader (jag skulle säga att de redan har triggats igång…). Vad gör en ytterligare 10 cm havsnivåhöjning (hittills har havet höjts ca 25 cm pga klimatförändringen), kan man undra? Jo, varje decimeter som havet höjs tvingar 10 miljoner människor att lämna sina hem, konstaterar rapporten (B 2.1, s 9).
• Att 1,5 graders temperaturhöjning får långtgående konsekvenser och 2 graders än värre blir tydligast i resonemanget kring korallreven. Med 1,5 graders höjning minskar korallreven med 70-90 procent och med 2 grader är de helt utplånade; -99 procent (se B4.2, s 10).
• Skillnaden mellan 1,5 och 2 grader innebär också att minst dubbelt så många arter försvinner (gällande insekter, växter och ryggradsdjur, s 10). En halv grad är knappt märkbar för en människa i vanligt väder, men i globala klimattermer är det en enorm skillnad (en analogi kan dras till tidigare istider där dessa skapats en en klimatförändring som inneburit 3-5 grader C kallare väder).
• Det behövs olika former av koldioxidavskiljande (carbon dioxide removal) om vi ska uppnå våra mål. Rapporten talar främst om koldioxidlagring (CCS), CCS med bioenergi s k BECCS och skogstillväxt. Det senare är enligt mig underskattat.
• Gällande åtgärder för att både minska utsläppen (mitigation) och anpassa oss till den förändring som skett (adaptation) lägger rapporten lägger stor vikt kring samarbete, gemensamma åtgärder, politiska beslut och involvering av organisationer och gräsrötter. Man tar också upp vikten av rättvisa (equity), men jag är förvånad och besviken över att genus i praktiken inte nämns mer än en gång som en viktig komponent när åtgärder ska vidtas.
• En av de bättre delarna av rapporten är när man pekar på de positiva synergier både klimatanpassning och minskade utsläpp kan föra med sig. Om vi agerar nu för att bygga ett hållbart samhälle så kan vi på köpet också få renare luft, minskad risk för naturkatastrofer, bättre folkhälsa, fortsatta ekosystemtjänster, bättre städer att leva i och minskad fattigdom och ojämlikhet. Man pekar också på att ett hållbart samhälle fungerar väl med att uppfylla världssamfundets 17 hållbarhetsmål (SDG). Rapporten pekar specifikt ut minskat energibehov, minskad materiell konsumtion och hållbarare livsmedelskonsumtion som de tre mest områden med mest uttalade synergieffekter (D4.1, s 26).
• Ska vi snabbt minska våra utsläpp och bygga ett samhälle som är både hållbart och mer rättvist fordras en politisk handling av aldrig tidigare skådat slag, konstaterar rapporten. Det behövs systemförändringar på alla större områden; transporter, energisystem, konsumtion, industriell produktion etc;. Man talar om ”systems transitions” och att dessa behöver vara ”unprecedented in terms of scale”. (C 2, s 21). Dessvärre är vi fortfarande långt därifrån.

När man läser rapporten kan man tro att världen är inne på en utsläppsbana någonstans mellan 1,5 och 2 grader C, men så är det ju inte. Rapporten konstaterar mycket riktigt att med de åtaganden som vi har i och med Parisavtalet ligger vi långt i från målsättningen om max 2 graders temperaturökning. Man skriver: ”Pathways reflecting these ambitions would not limit global warming to 1.5°C, even if supplemented by very challenging increases in the scale and ambition of emissions reductions after 2030 (D1, s 24). Den kurva, ”pathway”, man åsyftar är de ökade utsläpp på upp till 58 miljarder ton (idag drygt 40) per år.  Alltså, helt ohållbart. Egentligen borde rapporten handla om just detta – den utsläppskurva vi idag är inne på och som kan leda till en temperaturhöjning på 3 grader C inom detta århundrandet.

Den Uppsalabaserade forskaren Kevin Anderson har med rätta kritiserat IPCC-rapporten för att inte tala tillräckligt klarspråk. Det håller jag helt med om. Och man undrar; var är planen för att uppnå dessa utsläppsminskningar? Detta särskilt när utsläppen fortsätter att öka. Och varför talas det så lite om VEM som orsakat detta problem? Som Anderson är inne på står världens rikaste tiondel för nästan hälften av världens alla utsläpp. Om vi minskade den tiondelens utsläpp ned till ett Europasnitt skulle vi minskat de totala utsläppen med en tredjedel. Ska vi se till att Kina och Indien inte upprepar våra misstag måste förändringen börja hos oss och vi måste hjälpa dem med det vi kan. Det perspektivet av klass, genus och Nord-Syd måste in i debatten. Även om vi behöver allt samarbete vi kan uppbringa behöver vi också mer av systemkritik i klimatdebatten (en ny FN-rapport är inne på det spåret).

Men IPCC-rapporten har åtminstone gett oss det vetenskapliga underlaget. Nu är det upp till oss politiker att agera. Det kommer jag och Vänsterpartiet att göra.