Frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet

Idag skriver jag på DN-debatt tillsammans med ett stort antal andra personer om rätten till en värdig död. Vi vill att Sverige ska utreda möjligheten till att tillåta dödshjälp i Sverige. Hoppas nu på en sansad debatt om denna viktiga fråga om hur vi ska kunna få avsluta vårt liv på ett värdigt sätt, om vi så önskar. Läs artikeln på DN-debatt eller nedan.

Frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet
DN-debatt, 2020- 07-16
I tisdags hjälpte läkaren Staffan Bergström svårt sjuke Per Maritz att avsluta sitt liv. Nu kräver han, tillsammans med 87 andra debattörer med bakgrund inom juridik, medicin, kultur, politik och trossamfund, att regeringen utreder förutsättningarna för laglig dödshjälp.

Riksdagen beslöt den 13 maj i år att kräva att regeringen ska lägga fram ett lagförslag som förbjuder hjälp till självmord. Så som beslutet är formulerat inryms även sådana fall där en svårt sjuk och plågad person vädjar till en anhörig om hjälp för att själv kunna ta sitt liv. Så här formulerade sig nämligen riksdagen: ”Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag som kriminaliserar att uppmana, instruera eller på annat sätt hjälpa någon att begå självmord.”

Riksdagsbeslutet anknyter till ett utredningsförslag som för närvarande bereds i Justitiedepartementet och där det straffbeläggs att hetsa, uppmana eller på annat sätt utöva psykisk påverkan mot någon att begå självmord. Detta förslag framstår som synnerligen välmotiverat.

Men riksdagens tillägg, ”eller på annat sätt hjälpa någon att begå självmord”, är givetvis något helt annat. Och det är mycket oroande. Det skulle innebära en kriminalisering av rent medmänskligt handlande, även av sådan hjälp där den som vill ta sitt liv själv företar den avgörande handlingen. Det vore ett steg många år tillbaka i utvecklingen, och det är uppseendeväckande att den svenska riksdagen tycks förespråka något sådant.

I Tyskland har man nyligen tagit ett viktigt steg i rakt motsatt riktning. Där har en människa sedan tidigare en grundlagsskyddad rätt att ta sitt liv. Nu har det klargjorts att den rätten också inrymmer en rätt att få hjälp med detta. I februari uttalade landets författningsdomstol i en prejudicerande dom att staten måste säkerställa att det finns tillgång till frivillig suicidhjälp för de personer som önskar det. Rätten till dödshjälp härleds ur en grundlagsbestämmelse som säger att ”människovärdet är okränkbart” och att ”var och en har rätt att fritt utveckla sin personlighet så länge han eller hon inte skadar andras rätt”.

I Kanada slog landets högsta domstol år 2015 fast att det är en mänsklig rättighet för beslutsföra vuxna att få hjälp att dö om man har en smärtsam och obotlig sjukdom som orsakar bestående och outhärdligt lidande. Rätten finns genom en bestämmelse i konstitutionen som säger att var och en har ”rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”. Ett förbud mot detta strider enligt domstolen mot rätten till liv, eftersom vissa människor kan se sig tvingade att ta sitt liv i förtid av rädsla för att de inte förmår avsluta livet vid en senare tidpunkt då lidandet har blivit outhärdligt. Vidare ansågs ett förbud strida mot rätten till frihet och personlig säkerhet, eftersom det förvägrar vissa människor rätten att fatta beslut beträffande den egna kroppsliga integriteten och tvingar dem att utstå outhärdligt lidande.

I USA finns en rätt till läkarassisterat döende i tio delstater med totalt närmare 70 miljoner invånare. Fler lär tillkomma, trots starkt motstånd från bland annat katolska kyrkan. Rätten innebär att läkare efter flera bekräftande viljeyttringar och mycket noggrann prövning får överlämna en dödande dos medicin som patienten kan ta när han eller hon själv väljer det.

Assisterad dödshjälp är tillåten också i bland annat Belgien, Nederländerna och Schweiz, länder vars lag och tillämpning har granskats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som funnit att de är i överensstämmelse med rätten till liv (artikel 6 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter).
I Sverige har ingen rätt att få hjälp att ta sitt liv. Den som är obotligt och plågsamt sjuk och verkligen vill dö är beroende av att någon anhörig eller vän är beredd att ge den hjälp som kan behövas. Sådan hjälp är tillåten så länge den sjuke själv vidtar den avgörande åtgärden, till exempel tar den dödande medicinen. Men hjälpen får inte ges inom sjukvården. Den läkare som överlämnar ett dödande läkemedel som den sjuke bönfaller om att få riskerar att förlora sin legitimation.

En person som är förlamad eller annars oförmögen att själv företa den avgörande handlingen kan inte över huvud taget få hjälp i vårt land att avsluta sitt liv. Den som i ett sådant fall av medkänsla hjälper personen att dö döms för dråp. I normalfallet är straffet fängelse i ett år.

Det är svårt att förstå att det som är grundlagsskyddat i Tyskland och Kanada som en del av människovärdets okränkbarhet respektive rätten till liv och frihet – att samhället tillhandahåller hjälp för den som begär att få dö – är förbjudet och ibland kriminaliserat i Sverige. Upprepade undersökningar i ett stort antal länder, bland annat Sverige, visar att en stor majoritet av befolkningen är positiv till frivillig dödshjälp när allt hopp är ute. Visserligen är det också många som på religiösa eller andra grunder anser att dödshjälp inte kan försvaras. Det finns anledning att ha respekt för en sådan övertygelse. Men det hindrar inte att den drabbade måste få bestämma själv. Utan valfrihet går respekten bara i den ena riktningen.

Den svenska rättsordningens syn på läkarassisterat döende är enligt vår mening föråldrad. Den är inte bara i strid med det som bör vara människans fria vilja, den kränker den enskildes självklara rätt till ett värdigt och uthärdligt slut på sitt liv. Som är omvittnat av många palliativläkare är palliativ vård inte alltid tillräckligt. Vad återstår då av åtgärder när den palliativa verktygslådan är tom?

Den enligt vår mening ofrånkomliga slutsatsen är att obotligt sjuka och svårt lidande människor som inte längre vill leva bör ges en möjlighet att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Givetvis måste den drabbades vilja säkerställas och hans eller hennes situation prövas. Hur det ska ske bör prövas genom grundliga överväganden, där ledning kan sökas från förhållandena i andra länder.

Riksföreningen Rätten till en värdig död (RTVD) har i Sverige verkat för rätten till frivillig dödshjälp i över 45 år. Föreningen är i sina stadgar noga med att betona att frivillig dödshjälp måste vara en del av och integrerad i den palliativa vården, vars utbyggnad och förbättring är en av föreningens huvudmålsättningar.

Undertecknarna av denna artikel uppmanar regeringen att ta riksdagens tillkännagivande och de internationella erfarenheterna till utgångspunkt för en utredning om förutsättningarna för att hjälp ska kunna ges också i Sverige till den som verkligen vill dö. Riksdagens beslut visar att vi behöver få klarhet i vad som principiellt sett bör gälla för att uppfylla en döendes önskan med respekt för dennes integritet och självbestämmande.

Elisabet Abelin-Norell, läkare, specialist i barnneurologi

Leif Ahlström, tandläkare

Rolf Ahlzén, läkare, docent i medicinsk humaniora

Gunnar Akner, docent i geriatrik

Torbjörn Ambré, fd överläkare i kirurgi

Ulf Andsberg, specialist i öron-, näsa- och halssjukdomar

Margareta Appel, diakonissa, sjuksköterska, fd ordförande i RTVD

Bengt Artén, specialist i psykiatri

Kurt Bergström, läkare, docent i klinisk kemi

Staffan Bergström, läkare och professor emeritus i internationell hälsa, Karolinska institutet

Annika Björner, fd medicinalråd, specialist i psykiatri

Carl-Reinhold Bråkenhielm, präst, professor emeritus i systematisk teologi, Uppsala universitet

Jörg Carlsson, hjärtläkare, professor i kardiologi, Universitetet i Kalmar

Nina Cederberg, läkare, specialist i allmänmedicin

Hans Collste, docent i transplantationskirurgi

Johan Cullberg, professor i psykiatri

Kajsa Dovstad, läkare

Lisa Ekselius, professor och överläkare i psykiatri, Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset

Ingemar Engström, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, adj. professor vid Örebro universitet

Leif Eriksson, läkare, med. dr i obstetrik-gynekologi

Jan Fornander, läkare

Hans Forsslund, specialist i käkkirurgi, vårdutvecklare

Gösta Gahrton, professor emeritus i medicin, Karolinska institutet

Bengt Gerdin, professor emeritus i intensiv- och brännskadevård, Uppsala universitet

Ingvar Gustafson, överläkare i anestesiologi

Gunnar Hagberg, specialist i urologi

Kerstin Hagenfeldt, professor i obstetrik-gynekologi, Karolinska institutet

Göran Hermerén, professor emeritus i medicinsk etik, Lunds universitet

Ann-Charlotte Holm, överläkare

Jens Holm, riksdagsledamot (V)

Charlotte Holst, specialist i allmänmedicin

Claes Hultling, läkare, professor i medicinsk vetenskap, Karolinska institutet

Anna Jansson, författare, specialistsjuksköterska i onkologi

PC Jersild, författare, läkare

Christer Jonmarker, docent i anestesiologi och intensivvård

Hans Jordevik, pensionerad läkare

Martin Jägervall, överläkare i barnneurologi

Kjell Kallenberg, präst, docent i empirisk livsåskådningsforskning

Theodor Kallifatides, författare

Erling Karlsson, läkare, docent i kardiologi

Eva Karlsson, specialist i allmänmedicin och geriatrik

Priit Kivimäe, läkare, specialist i ÖNH-huvud-halskirurgi

Tuulikki Koivunen Bylund, teol. dr, biskop emeritus

Göran Lambertz, fd justitieråd

Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi, Uppsala universitet

Jerker Liljestrand, läkare, docent i folkhälsovetenskap

Stefan Lindskog, fd ordförande i Högsta domstolen

Rasmus Ling, partistyrelseledamot (MP)

Johnny Ludvigsson, läkare, senior professor i pediatrik, Linköpings universitet

Niels Lynöe, seniorprofessor i medicinsk etik, Karolinska institutet

Katharina Mellvé, läkare, specialist barn- och ungdomsmedicin

Anders Molin, med. dr, specialist i obstetrik-gynekologi

Björn Nilsson, läkare, specialist i allmänmedicin

Irène Nordgren, socionom, psykoterapeut

Lina Nordquist, docent i fysiologi, riksdagsledamot (L)

Per Ramhorn, riksdagsledamot och ledamot i socialutskottet (SD)

Nina Rehnqvist Ahlberg, professor emeritus i kardiologi, Karolinska institutet

David Rönnegard, fil. dr i filosofi, förbundsordförande i Humanisterna

Jan Samuelsson, läkare, docent i internmedicin

Mikael Sandlund, professor i psykiatri, Umeå universitet

Ulla Sellgren, läkare

Anna Skarhed, fd justitiekansler

Peter Stade, tandläkare

Leif Stjernberg, med. dr, fd överläkare i rehabiliteringsmedicin

Annika Strandell, fd medicinalråd

Tore Strandell, läkare, docent i klinisk fysiologi

Carl Göran Svedin, professor emeritus i barn och ungdomspsykiatri, Linköpings universitet

Krister Thelin, fd domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter

Göran Thingwall, specialist i allmänmedicin, fd riksdagsledamot (M)

Gunnar Thiringer, pensionerad läkare

Eva Thyberg Kock, läkare

Göran Tomson, professor emeritus i internationell hälso- och sjukvårdsforskning, Karolinska institutet

Håkan Torngren, fd förbundsjurist vid SKR och ledamot i Arbetsdomstolen

Margareta Troein, seniorprofessor i allmänmedicin, Lunds universitet

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet

Björn Ulvaeus, musiker, textförfattare och låtskrivare

Johan Unger, senior domprost, docent i religionsvetenskap

Anders Vahlquist, läkare och professor emeritus i dermatologi och venereologi, Uppsala universitet

Stellan Welin, professor emeritus hälso- och sjukvårdsanalys, Linköpings universitet

Hans Wessel, med. dr, specialist i obstetrik-gynekologi

Bengt Westerberg, fd socialminister, fd partiledare (L)

Barbro Westerholm, professor emeritus i klinisk farmakologi, riksdagsledamot (L)

Ulla Wikander, professor emeritus i ekonomisk historia, Stockholms universitet

Birger Winbladh, professor emeritus i pediatrik, Karolinska institutet

Torkel Åberg, docent i thoraxkirurgi

Tom Åhrén, läkare, med. dr i obstetrik-gynekologi

Leif Öjesjö, läkare, docent i psykiatri och rättspsykiatri

Claes Örtendahl, fd statssekreterare och generaldirektör

2 reaktioner på ”Frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet

  1. Det hedrar dig att kämpa för detta då resurserna finns inte att ge majoriteten en vettig palliativ vård.
    Du borde också kämpa ÄNNU hårdare för att ge det mesta av EU:s och Sveriges bistånd ( och lån ) till fattiga och mellaninkomstländer för familjeplanering och livskunskap ( kallar man det för sexuell undervisning får man stark motstånd från de konservativa & religiösa ).
    Överbefolkning ( i förhållande till okej jobb, sociala & miljömässig hållbarhet etc ) förkortar folkens liv i Väst och utanför Västvälden.
    Konkurrensen för jobb, bra utbildning etc blir mördande och ohållbart.

    Ta man all vad miljardärer har , hjälper det inte så mycket efter ,typ, 30 år.
    Sverige funkade bra på 1960-talet då BNP per capita var bra.
    Det finns inte anledning att öka befolkningen .
    ( En ökning på ett par miljoner de senaste 20 åren , ger inte jobb för mer än ett par hundra tusen personer vilket betyder att på sikt sänka Sveriges möjligheter att att ge det mest kostnadseffektivast biståndet : familjeplaneringen )
    Detsamma gäller alla länder men då måste de ser till att arbetsgivarna inte behandla sina anställa som slit-och-släng vara. Att det finns vettiga hälsovård för alla . Etc . Så att folk kan jobba länge.

    I övrigt :

    Ställ krav på företag som har liknande tjänsten som Bank-ID att ha extra lager av säkerhet i hela EU.
    Problemet är att man kan krävas använda Bank_ID av mindre seriösa företag för att logga in i deras hemsida för att,exempelvis, ställa sig i deras bostadskö , ta bort ens uppgifter , etc .

    När man loggar in i deras webbplatser kan de stjäla ens Bank-ID känsliga uppgifter !
    Detta har pågått i några år och det har inte hänt något om EU och regeringen göra något åt det.

    När mindre seriösa företag eller mindre företag som brukar har dålig koll på säkerhet hackas , och illvilliga folk ha kontroll över ens Bank-IDs lösenord , då kan de tömmer ens bankkonto.

    Åtminstone Ni borde kräva 2 sort Bank-ID som en person ska använda :
    En ena användas för att logga in på banken och hos myndigheterna.
    Den andra för att användas hos andra aktörer.

    Ovan kommer ej att eliminera 100% bankerna blir hackade , men det kommer att skydda konsumenterna mycket mer.

    Tack !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s