Jag brukar kritisera regeringen för att begrava viktig politik i utredningar. Vissa bemöter detta med att säga att det är viktigt att ha gedigna underlag innan beslut fattas. Visst är det så, men underlag finns det redan gott om på klimatområdet. Låt mig ta ett exempel. Regeringen presenterade i veckan sin handlingsplan för klimatpolitiken för den här mandatperioden. Ett av de stora numren var att all politik måste bidra till att klimatmålen uppnås.
Väldigt viktigt. Men det är ingen nyhet. Det var vad vi i Miljömålsberedningen föreslog redan sommaren 2016 och som inkorporerades (som en ambition) i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket som trädde i kraft 1 januari 2018.
Dessutom vill regeringen nu låta utreda frågan. Den utredningen ska pågå till juni 2022, alltså i 2,5 år!
Jag säger inte att det finns aspekter av detta som behöver utredas vidare, men varför lät man inte göra det redan då Miljömålsberedningen presenterade vårt förslag? Och varför plockar man inte ut de områden där regeringen redan idag kan agera för ökad samstämmighet för att uppnå våra klimatmål? Jag tänker på regeringens möjlighet att styra våra myndigheter och statliga företag med instruktioner, ägardirektiv och annan form av styrning. Jag tänker på styrningen av Vattenfall, SJs ägardirektiv (inte ensidig vinstmaximering), att Försvarsmakten ska sluta motarbeta vindkraft, Skattemyndigheten underlätta för egen el, att Swedavia inte ska expandera Arlanda eller att Trafikverket ska planera infrastruktur utifrån våra klimatmål. Här skulle regeringen redan på nästa sammanträde se till att det hände något. Jag har tagit upp den här frågan flera gånger med regeringen och alltid är svaret att man vill utreda vidare. Varför?
Utredningar må vara viktigt, men det är handling som räddar klimatet.