Ett av de intressantare meningsutbytena vid gårdagens partiledardebatt var när Jonas Sjöstedt frågade (scrolla till 2,17) Miljöpartiets Gustav Fridolin om CETAavtalet med Kanada och risken för att storföretag kan stämma stater som vill gå före på miljöområdet. Jonas Sjöstedt tog upp exemplet med det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra (!) miljarder dollar för att inte tillåta en gruva i Rumänien (jag har skrivit om detta tidigare).
Med CETAavtalet kan det bli fler av sådana stämningar, och då även mot Sverige. Tycker verkligen MP att det är OK att storföretag ska kunna stämma stater som vill agera för miljön? I EU-parlamentet är ju MP mot CETAavtalet. Och det är ju samma CETAavtal som snart kommer hamna på riksdagens bord, då framlagt av Fridolins regering…
Det anmärkningsvärda var hur Fridolin svarade. Inte för en sekund kritiserade han det grundläggande problemet med att företag ska kunna få stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet. Istället valde Fridolin att hylla CETA i dess nuvarande form som ett modernt avtal. Han hade väl åtminstone kunnat vara ärlig och säga; det här är inget vi vill ha, men vi är så nödda och tvungna eftersom vi sitter i regeringen. Men istället väljer han att plädera för en handelsdogm helt och hållet på storföretagens villkor och hotar miljön. Är det verkligen MP-politik?
Missa inte heller replikskiftet mellan samma debattörer. Fridolin kritiserar här Vänsterpartiet för att vilja återinföra förmögenhetsskatten. Ja, självklart! Som Sjöstedt svarar, det handlar inte bara om att göra något åt de växande klyftorna i Sverige. De superrika belastar också klimatet långt mer än vanligt folk med sin helt och hållet ohållbara livsstil. Att det inte verkar bekymra Fridolin förvånar mig.