Hög tid att avskaffa storbolagens investerarskydd

EU har äntligen beslutat att investeraravtal mellan EU-länder ska avskaffas. Det är mycket glädjande. Det är investeraravtalen (även kallat ISDS) som gör att bolag kan stämma stater. Progressiv politik på t ex miljö- och folkhälsoområdet hotas när storbolag kan hota med massböter. Vattenfalls stämning av tyska staten två gånger på miljöområdet avskräcker. Men varför motarbetar den svenska regeringen att investerarskyddet också ska plockas bort från det internationella energifördraget, det avtal som Vattenfall använt för att stämma Tyskland.

Idag debatterade jag frågan med handelsminister Ann Linde (S). Att en socialdemokrat så krampaktigt försvarar storbolagens intressen hade jag inte väntat mig.

Se hela debatten här. 

Kommer Sverige verka för avskaffat investerarskydd?

Den här debatten ser jag fram emot (se min interpellation). EU-domstolen har dömt ut investerarskydd (ISDS) mellan EU-länder och nu ska de avtalen upphävas. Mycket bra! Bolag ska inte ges möjlighet att stämma stater i tribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet.

Men vad driver Sverige för linje egentligen? När vi hade frågan uppe i EU-nämnden i fjol (se anförande 205 ff) sa finansminister Magdalena Andersson (S) att Sverige backade upp förslaget, men inte när det gäller investerarskyddet i det s k Energifördraget. Varför det?, kan man undra. Kan det vara för att det är just det avtalet Vattenfall har använt när man stämt tyska staten två gånger. Detta och mycket annat hoppas jag få svar på i min debatt mot EU-minister Hans Dahlgren (S).

Se min interpellation via länken ovan eller nedan.

Sverige och investerarskyddet
Interpellation 2019-03-22, 2018/19:151
av Jens Holm (V) till Statsrådet Hans Dahlgren (S)
Efter en dom i EU-domstolen i mars 2018 ska alla så kallade investeringsavtal mellan EU-länder upphävas. EU-kommissionen har med anledning av domslutet inlett en process där man uppmanar EU-länderna att häva de investerarskyddsklausuler som finns mellan EU-länderna. EU-kommissionen tolkar domslutet som att även den investerarskyddsklausul som finns inom ramen för det internationella energifördraget (International Energy Charter) är otidsenlig och ska upphävas mellan EU-länder. Detta är ett mycket välkommet agerande enligt Vänsterpartiets mening.

Investerarskydd innebär att bolag kan stämma stater i investerartribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Stater kan dock, omvänt, inte stämma bolag. Förfarandet brukar gå under bokstavsförkortningen ISDS, Investor State Dispute Settlement och har blivit en allt vanligare grund för bolag att stämma stater på. Sedan förfarandet påbörjades har 855 ISDS-processer inletts enligt UNCTAD:s senaste World Investment Report (2018) och antalet fall ökar konstant. Investerarstämningar har utvecklats till ett reellt hot mot progressiv lagstiftning på nationell nivå och försvårar för länder att agera för miljö, folkhälsa, stärkt välfärd och kampen mot klimatförändringen, för att nämna några exempel. Inget land vill tvingas betala mångmiljardbelopp i skadestånd till bolag. Som exempel kan nämnas att det är med grund i energifördragets investerarklausul som Vattenfall två gånger har stämt den tyska staten, 2009 och 2012. Det sistnämnda fallet för Tysklands avveckling av kärnkraften. Det fallet är ännu inte avgjort, men enligt uppgift kräver Vattenfall närmare 50 miljarder kronor av den tyska staten i kompensation. Fallet kommer inte att avgöras i svensk eller tysk domstol utan i en internationell investerartribunal i Washington. I det tidigare fallet vann Vattenfall i så måtto att de tyska politikerna valde att dra tillbaka de hårdare miljökraven på energibolagets kolkraftverk i Hamburg, helt i linje med Vattenfalls krav.

Därför är det mycket glädjande att EU-kommissionen nu vill upphäva de otidsenliga investerarskydden, som ger bolagen alla rättigheter och staterna endast skyldigheter. Men när vi behandlade den här frågan i EU-nämnden den 30 november 2018 framkom det att svenska regeringen inte vill upphäva investerarskyddet i Internationella energifördraget, utan endast i de bilaterala investeraravtalen mellan EU-länder. Detta framstår för mig som inkonsekvent. Bolag kan ju i så fall fortsätta att stämma stater när de flesta EU-länder är med i internationella energifördraget. Vi riskerar att fortsätta att ha en bolagens överrock på progressiv lagstiftning.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Hans Dahlgren:

Anser statsrådet att det är rimligt att bolag kan stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet?
Avser Sverige att följa EU-kommissionens rekommendation att verka för att investerarskyddet mellan EU-länder upphävs, inklusive det investerarskydd som finns i internationella energifördraget?

Ska handeln få övertrumfa klimatet?

malmström2017-09-28

Idag talade EUs handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagens förstakammarsal. Det blev mycket tal om EUs framtid, men också om EUs handelspolitik. Jag kritiserade att EU kräver att det ska finnas ett s k investeringsskydd, ISDS, i de handelsavtal som EU sluter med andra länder. Med investeringsskyddet kan bolag stämma stater i tribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet, men stater kan inte  – omvänt stämma bolagen. Intressant är dock att det handelsavtal som EU nu ska sluta med Mercosurländerna i Sydamerika inte innehåller något investeringsskydd. Flera av länderna, bl a Brasilien, har motsatt sig detta. Ändå väljer EU att sluta avtalet. Även de avtal som EU nu förhandlar med Australien och Nya Zeeland är befriade från ISDS. Det går alltså att ha handelsavtal utan gräddfiler för storbolagen, vilket skulle kunna vara stilbildande för kommande handelsavtal.

Cecilia Malmström var stolt över att det finns en referens till Parisavtalet i EUs handelsavtal med Japan. Det visar att EU numera tar klimatet på allvar, även i handelspolitiken, menade Malmström.
”Japanavtalet är det första avtalet med referens till Parisavtalet. Handelsavtalen är ett av flera verktyg för att uppnå EUs utrikespolitiska mål”, sa Malmström
På min direkta fråga om vilken juridisk status referensen till Parisavtalet kommer att ha och kommer formuleringen kunna användas rättsligt så att man kan stämma ett land som inte följer Parisavtalet svarade Cecilia Malmström:
”Nej, referensen till Parisavtalet är inte juridiskt bindande i så måtto att vi kan stämma Japan om de inte följer den.

Är inte detta rätt beskrivande för EU? När det gäller bolagens ”rättigheter” till investeringar är reglerna bindande på alla tänkbara sätt, men skydd för miljön är blott fina formuleringar. Som Naomi Klein sa vid alternativtoppmötet i Paris 2015: ”Handeln övertrumfar miljön.”

Men detta kan lätt ändras genom att ta bort EUs investeringsklausuler i avtal samt se till att skydd för miljö, folkhälsa, djurskydd och arbetsrätt blir rättsligt bindande. Hög tid för en rättvis handelspolitik.

Ska MP börja hylla handelsdogmen?

sjostedt_kammaren2017-01-11
Ett av de intressantare meningsutbytena vid gårdagens partiledardebatt var när Jonas Sjöstedt frågade (scrolla till 2,17) Miljöpartiets Gustav Fridolin om CETAavtalet med Kanada och risken för att storföretag kan stämma stater som vill gå före på miljöområdet. Jonas Sjöstedt tog upp exemplet med det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra (!) miljarder dollar för att inte tillåta en gruva i Rumänien (jag har skrivit om detta tidigare).

Med CETAavtalet kan det bli fler av sådana stämningar, och då även mot Sverige. Tycker verkligen MP att det är OK att storföretag ska kunna stämma stater som vill agera för miljön? I EU-parlamentet är ju MP mot CETAavtalet. Och det är ju samma CETAavtal som snart kommer hamna på riksdagens bord, då framlagt av Fridolins regering…

Det anmärkningsvärda var hur Fridolin svarade. Inte för en sekund kritiserade han det grundläggande problemet med att företag ska kunna få stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet. Istället valde Fridolin att hylla CETA i dess nuvarande form som ett modernt avtal. Han hade väl åtminstone kunnat vara ärlig och säga; det här är inget vi vill ha, men vi är så nödda och tvungna eftersom vi sitter i regeringen. Men istället väljer han att plädera för en handelsdogm helt och hållet på storföretagens villkor och hotar miljön. Är det verkligen MP-politik?

Missa inte heller replikskiftet mellan samma debattörer. Fridolin kritiserar här Vänsterpartiet för att vilja återinföra förmögenhetsskatten. Ja, självklart! Som Sjöstedt svarar, det handlar inte bara om att göra något åt de växande klyftorna i Sverige. De superrika belastar också klimatet långt mer än vanligt folk med sin helt och hållet ohållbara livsstil. Att det inte verkar bekymra Fridolin förvånar mig.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Investeringsskydd gynnar storbolagen

I slutet av augusti debatterade jag CETAavtalets konsekvenser för en progressiv miljöpolitik. Handelsminister Ann Linde försökte då göra gällande att det främst är småföretag som kan dra nytta av möjligheten att stämma stater genom ett s k investeringsskydd/ISDS. I debatten sa hon bl a (anförande 24):

”Det är heller inte bara storbolag som använder denna möjlighet. Många gånger är det små och medelstora bolag som använder den rätt som finns i investeringsavtalen.”

Hennes påstående har redan nagelfarits och med önskvärd tydlighet vederlagts av TTIPPen. Nu kommer dessutom fler argument mot att det skulle vara småföretag som kommer använda det s k investeringsskyddet i CETAavtalet. I rapporten Who Has Benefited Financially from Investment Treaty Arbitration? An Evaluation of the Size and Wealth of Claimants  går Gus van Harten och Pavel Malysheuski igenom vilka som gynnats av användandet av investeringsskydd i olika avtal. De konstaterar att storföretagen (och ibland rika individer) har varit de stora vinnarna:

Our main findings are that the beneficiaries of ISDS-ordered financial transfers, in the aggregate, have overwhelmingly been companies with more than USD1 billion in annual revenue – especially extra-large companies with more than USD10 billion – and individuals who have over USD100 million in net wealth. ISDS has produced monetary benefits primarily for those companies or individuals at the expense of respondent states.

Vidare konstaterar de att det också är storföretag som har störst möjlighet att driva igenom stämningar:

Incidentally, we also found that extra-large companies’ success rates in ISDS (70.8%), measured by simple win-loss outcomes at the jurisdictional and merits stages of an ISDS claim combined, exceeded by a large margin the success rates of other claimants (42.2%).

Storföretagen är dessutom ännu mer framgångsrika i nästa steg, då själva sakfrågan (merit) prövas:

The success rate of extra-large companies at the merits stage in particular (82.9%) stood out compared to that of all other claimants (57.9%).

I OECDs sammanfattning av ISDSkonsultationen från 2012 finns det inte heller något stöd för att ISDS skulle användas främst av småföretag. Tvärt om, endast en liten del (22 procent) av de ISDSfall man analyserat handlar om småföretag eller individer. I hälften av de analyserade fallen är det stora eller medelstora företag som stämt stater och en tredjedel av bolagens status är oklar (vissa av dem är s k holdingbolag).

Summa summarum: Investeringsskydd används av storbolag och det är storbolag och superrika som har allt att vinna på detta. Att påstå att ISDS skulle vara något som särskilt gynnar småföretag stämmer inte. Och framför allt; om bolag får stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet blir vi alla förlorare. Därför ska vi se till att avtal med investeringsskydd inskrivet inte blir av.

 

TTIP – så mycket för den öppenheten

Både svenska regeringen och EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Men när vi riksdagsledamöter vill läsa alla relevanta dokument förvägras vi göra det. Nu senast gäller det tretton dokument kring TTIP som efter ett beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16 ska finnas tillgängliga för läsning i respektive land.

Dokumenten är viktiga eftersom flera av dem i princip är färdigförhandlade och man där för första gången kan få en bild av hur TTIP slutgiltligen kommer att se ut. Jag bad redan i somras om att få läsa de tretton TTIP-dokumenten, men fick då nej från Utrikesdepartementet. Nu har jag överklagat det beslutet. I slutet av förra veckan fick jag ett skriftligt besked från utrikesminister Margot Wallström där hon vidhåller UDs nej.

Wallström menar att jag och andra folkvalda istället ska åka till Bryssel för att där läsa dokumenten.

Helt orimligt, tycker jag. Först uppmanas vi riksdagsledamöter att sätta oss in i TTIPavtalet. När man väl försöker göra det får man inte läsa dokumenten, utan hänvisas av utrikesministern till ett annat land. Så mycket för den öppenheten.

Är det så här det ska gå till i Sverige 2016? Året då vi för övrigt firar 250 år med offentlighetsprincipen…

Läs min överklagan: overklagan_ttip_jensholm

Läs utrikesminister Margot Wallströms svar: beslut_wallstrom_ttip_mrg1115_20161027_0184_001

UDs första avslag (där de 13 dokumenten namnges): avslag-j-holm-002

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.

 

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig

 

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd