Ceta – debatt i riksdagen

Ceta_kammaren2018-03-21Vi har idag haft en lång debatt i riksdagens kammare om förslaget till handels- och investeringsavtal mellan EU och Kanada. Du kan se hela debatten här. Du får scrolla fram en bit för att komma till mitt inlägg och mina repliker.

Vi i Vänsterpartiet lägger som enda parti fram ett konkret förslag på avslagsyrkande, d v s att avtalet ska röstas ned. Dessvärre ser det i i dagsläget ut som att vi bara får stöd från ett antal progressiva miljöpartister. Omröstningen sker imorgon. Det är synd att Ceta ser ut att gå igenom. Å andra sidan måste avtalet klubbas i alla EUs länder och Kanada innan det träder i kraft fullt ut, och i många andra länder är diskussionen mycket hetare än i Sverige och chansen finns att avtalet kan stoppas.

Handelsavtal, jordbruk, bottentrålning

I veckan har jag debatterat bottentrålning i naturreservat. Visste du att i de flesta av våra marina reservat, naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden förekommer bottentrålning? Marina reservat är jätteviktigt, men om det fortsätter att vara business as usual med storskaligt fiske förfelas själva syftet.

Regeringen har ju varit pådrivande för att begränsa fisket i området Bratten, på Västkusten. Det är bra, men tänker man göra något mer? Tyvärr var svaret från jordbruksminister Sven-Erik Bucht inte direkt övertygande. Att jag hade ställt frågan till miljöminister Karolina Skog, men hon väljer att låta Bucht svara istället, ja det är ju också ett svar. Se hela debatten via länken ovan. Missa inte min debattartikel på temat.

Samma dag debatterade jag också handelsavtals påverkan på våra möjligheter att producera mer hållbara livsmedel. EU-parlamentet har tagit fram en kritisk rapport om TTIP och framtida europeisk jordbruksproduktion. TTIP ligger nu i malpåse, men rapporten skulle lika gärna kunnat handla om CETA-avtalet med Kanada. De sju riksdagspartierna (alla utom SD) har samtidigt antagit en livsmedelsstrategi med intentionen att producera mer hållbara livsmedel i Sverige. Hur går det ihop med den ökade konkurrens, stordrift och risk för bolagsstämningar som CETA och andra avtal kommer att medföra? Följ debatten via länken ovan. Missa inte heller min och Håkan Svennelings debattartikel på temat.

Handelsavtal hotar svenska bönder

Jag och Håkan Svenneling skriver idag om att avtal som TTIP och CETA hotar intentionerna i den svenska livsmedelsstrategin, nämligen att producera mer hållbar mat i Sverige. Läs på Land lantbruk eller nedan. Jag debatterade också detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht idag. Läs min IP.

Handelsavtal hotar svenska bönder
Land lantbruk 2017-02-14
Det finns dessvärre en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin. Det skriver Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) inför onsdagens omröstning om CETA i EU-parlamentet.

Vi välkomnar regeringens förslag till livsmedelsstrategi. Även om vi hade önskat ett ökat fokus på hållbar livsmedelsproduktion är ändå ambitionen att producera mer svensk hållbar mat att välkomna. Men kommer Sverige verkligen lyckas med det? Dessvärre finns det en uppenbar risk att handelsavtal som TTIP och CETA med USA respektive Kanada kommer att slå undan benen för livsmedelsstrategin.

I EU-parlamentets utvärdering av vilka konsekvenser ett framtida handels- och investeringsavtal med Nordamerika skulle kunna få för europeisk jordbrukspolitik konstaterar man att ett sådant avtal skulle leda till minskad jordbruksproduktion i EU. Man varnar också för att det kan bli en harmonisering nedåt (downward harmonisation) av lagstiftningen som en följd av den hårdare konkurrensen och att USA har lägre skyddsnivåer för till exempel miljö, kemikalier och djur (se ”Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement”, Policy department, European Parliament, 2014).

Ett skäl till denna negativa process är att internationell konkurrens om jordbruksprodukter visserligen kan vara ett effektivt sätt att pressa priser, men dessvärre också är lika effektivt i att slå ut lokal produktion och produktion med höga miljökrav. Det är just i den skottlinjen svenskt jordbruk idag befinner sig i. Efter att Sverige blev en del av EU:s inre marknad har jordbrukspolitiken och livsmedelsproduktionen blivit helt och hållet harmoniserad. Detta har lett till koncentration av produktionen och svensk produktion har slagits ut i en skrämmande snabb hastighet. Importmaten har ökat och vår lokala produktion har drastiskt minskats. Nu producerar vi endast hälften av den mat som konsumeras, långt mycket mindre än före 1995, då Sverige anslöts till EU. Med en eventuell anslutning till avtal som TTIP och CETA skulle centraliseringsprocessen öka ännu mer med ökade negativa effekter för svensk produktion.

Lägg därtill att i TTIP och CETA finns så kallade investeringsskydd inskrivna (även kallat ISDS). Men hänvisning till investeringsskyddet kan bolag stämma stater om man anser att investeringsvillkoren har försämrats. Det finns många exempel på där bolag inte minst inom fossilbranschen har stämt länder för att de vidtagit åtgärder för att skydda miljön. Så som TTIP och CETA ser ut idag är risken uppenbar att länder med höga ambitioner på miljöområdet skulle kunna bli stämda. En progressiv miljö- och jordbrukspolitik skulle därför försvåras.

Även om TTIP-avtalet för närvarande ligger i frysboxen är det EU:s och den svenska regeringens uttalade ambition att driva igenom avtalet. Avtalet med Kanada, CETA, har en liknande problematik som TTIP. Det avtalet är färdigförhandlat och väntas nu behandlas av EU-parlamentet och de nationella parlamenten under det här året.

Förvånande för vissa, men den svenska regeringen har faktiskt varit ett av de mest pådrivande länderna i att ta fram dessa avtal. Detta har man gjort trots att varningsklockorna har ringt både en och två gånger. Hur tänker sig landsbygdsminister Sven-Erik Bucht få ihop målsättningen att å den ena sidan öka svensk hållbar livsmedelsproduktion å den andra skriva under avtal som just hotar den målsättningen? Vi vill producera mer hållbar mat i Sverige, men då måste också handelsdogmen ifrågasättas. Är det en strid som Sven-Erik Bucht tänker ta? Eller är det handel till varje tänkbart pris som gäller? Då är risken stor att det priset blir alltför högt för våra svenska bönder och för våra ambitioner på miljöområdet.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson
Håkan Svenneling (V), landsbygdspolitisk talesperson

Ska MP börja hylla handelsdogmen?

sjostedt_kammaren2017-01-11
Ett av de intressantare meningsutbytena vid gårdagens partiledardebatt var när Jonas Sjöstedt frågade (scrolla till 2,17) Miljöpartiets Gustav Fridolin om CETAavtalet med Kanada och risken för att storföretag kan stämma stater som vill gå före på miljöområdet. Jonas Sjöstedt tog upp exemplet med det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra (!) miljarder dollar för att inte tillåta en gruva i Rumänien (jag har skrivit om detta tidigare).

Med CETAavtalet kan det bli fler av sådana stämningar, och då även mot Sverige. Tycker verkligen MP att det är OK att storföretag ska kunna stämma stater som vill agera för miljön? I EU-parlamentet är ju MP mot CETAavtalet. Och det är ju samma CETAavtal som snart kommer hamna på riksdagens bord, då framlagt av Fridolins regering…

Det anmärkningsvärda var hur Fridolin svarade. Inte för en sekund kritiserade han det grundläggande problemet med att företag ska kunna få stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet. Istället valde Fridolin att hylla CETA i dess nuvarande form som ett modernt avtal. Han hade väl åtminstone kunnat vara ärlig och säga; det här är inget vi vill ha, men vi är så nödda och tvungna eftersom vi sitter i regeringen. Men istället väljer han att plädera för en handelsdogm helt och hållet på storföretagens villkor och hotar miljön. Är det verkligen MP-politik?

Missa inte heller replikskiftet mellan samma debattörer. Fridolin kritiserar här Vänsterpartiet för att vilja återinföra förmögenhetsskatten. Ja, självklart! Som Sjöstedt svarar, det handlar inte bara om att göra något åt de växande klyftorna i Sverige. De superrika belastar också klimatet långt mer än vanligt folk med sin helt och hållet ohållbara livsstil. Att det inte verkar bekymra Fridolin förvånar mig.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.

 

Debatt om CETA

Jag debatterade handels- och investeringsavtalet med Kanada, Ceta, idag med handelsminister Ann Linde. Hela debatten kan ses här. Ministern talade konsekvent om att frihandel/handel var viktigt, men det är ju inget konstigt. Men när handeln ska överordnas andra områden i ett ”comprehensive” (heltäckande) avtal som Ceta kallas och som dessutom ska ge bolagen ”investeringsskydd” så att de ska kunna stämma stater där de önskar. Ja, då är det något helt annat. Och varför ska bolagen få vara med i ett ”Regulatory Cooperation Forum” och tycka till om lagar innan de läggs fram till oss politiker? Det var en fråga jag inte fick svar på.

Ann Lindes svar rullade nästan alltid tillbaka till Kommerskollegiums skrift om Ceta som man satt ihop under några veckor nu i sommar. Jag tycker den har en hel del brister och har en tydlig handelsvinkel (inte så konstigt när man är landets officiella myndighet för utrikeshandel).

Döm själva, titta gärna på debatten. Min IP, som ligger till grund för debatten finns här.

Frihandel ingen dogm

Jag och Håkan Svenneling skriver idag i Dagens Industri om handels- och investeringsavtalet CETA. Handelsminister Ann Linde hade ett inlägg tidigare i tidningen som vårt inlägg är ett svar på. Läs där eller nedan.

På tal om CETA, idag någon gång efter kl 13.00 debatterar jag CETA och miljön med just Ann Linde. Följ på riksdagen.se Läs min interpellation.

Frihandel ingen dogm, Ann Linde
Dagens Industri 2016-08-25
Handelsminister Ann Lindes (S) inlägg (Di Debatt 22/8) är fullt av självklarheter och plattityder. Självklart är det bra att länder handlar med varandra, men handelsministern tycker uppenbarligen att den så kallade frihandeln ska användas som dogm och överordnas allt annat.

Det kommer tyvärr att bli konsekvensen om handels- och investeringsavtalen TTIP (med USA) och CETA (med Kanada) går igenom. Att motståndet mot dessa växer är bra och fullt rimligt. Till och med Hillary Clinton och demokraterna i USA har fått upp ögonen för handelsdogmen och kräver att framtida handelsavtal inte får köra över arbetsrätt och miljölagstiftning, samt motsätter sig utomrättsliga domstolar på storföretagens premisser.

Det Ann Linde undviker att berätta är att både TTIP och CETA inte bara är enkla handelsavtal, de är också investeringsavtal, som ska kopplas till särskilda investeringsskyddsdomstolar.

Domstolarna kommer endast att vara öppna för bolag att stämma stater om framtida vinster hotas, inte det omvända. Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Det borde Ann Linde svara på.
Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns redan kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen.

Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften.

Så var till exempel fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget med oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget Transcanada, som hade planerat bygget, svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med Naftaavtalets domstol som grund.

Dessutom har förhandlingarna om TTIP och CETA förts i total lönndom. Vi riksdagsledamöter uppmanas åka ned till Bryssel för att ta del av det hemligstämplade materialet. Det är en demokratisk skandal i både form och innehåll. Att högern är såld på handelsdogmen kan vi förstå, men när socialdemokratiska ministrar också är det är det illa.

Gärna mer handel, men inte till priset av lägre ambitioner och en urholkad demokrati. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiva initiativ är inte vad Sverige, Europa eller Nordamerika behöver.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker (V)
Håkan Svenneling, riksdagsledamot och handelspolitisk talesperson (V)

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig