Klimatlagen i Storbritannien

Hur kan vi få bättre ordning i klimatpolitiken? Hur kan vi se till att alla politikområden verkar för minskade utsläpp? Med de frågorna reste jag till London förra veckan tillsammans med Miljömålsberedningen. Syftet var att studera Storbritanniens s k klimatlag, Climate Change Act, där landets utsläppsmål och hur dessa ska uppnås regleras.

Lorddeben (2)
John Grumer, Lord Deben, bjöd på lunch.

Vi hade ett antal spännande möten. Det mest inspirerande var kanske med John Grumer (a k a Lord Deben, tory och var miljöminister under John Mayor i början på 1990-talet), ordförande för Storbritanniens klimatråd, Climate Change Committee. Grumer var mycket nöjd med hur Storbritanniens klimatpolitiska ramverk fungerar. Landets klimatlag antogs 2008 och innehåller förutom det långsiktiga målet om minskade utsläpp med 80 procent till 2050 krav på att klimatbudgetar/utsläppsbudgetar ska antas som reglerar hur mycket utsläpp som får släppas ut under respektive budgetperiod, som är fem år. Just nu diskuterar man budgetperioden 2028-2032.

Grumer menade också att det var tur att lagen kom på plats 2008. Då, ett år innan Köpenhamnstoppmötet, fanns det ett stort tryck i klimatfrågorna. Att få igenom något liknande idag menade Grumer hade varit mycket svårt. Det var den dåvarande Labourregeringen som lade fram och drev igenom klimatlagen, 2008. Men enligt Grumer kom det ursprungliga initiativet till klimatlagen från miljöprogressiva kretsar inom Tories (som han själv) tillsammans med miljöorganisationen Jordens Vänner.

I Storbritanniens klimatlag regleras inte bara det långsiktiga målet samt kravet på utsläppsbudgetar. Där finns tydliggörs också att det klimatråd ska finnas som ett kontrollerande och rådgivande organ i klimatpolitiken. Det är alltså detta klimatråd, Climate Change Committee, som Grumer är ordförande för. Klimatrådet, som har ett 30-tal anställda tjänstemän, lägger fram förslag till de femåriga utsläppsbudgetarna. Förslagen är relativt detaljerade dokument på ett par hundra sidor. Förslagen innehåller inte bara ett mål för minskade utsläpp, utan också förslag på åtgärder för att uppnå målen. Förslag på utsläppsbudget ska läggas senast 12 år (!) innan en klimatbudget ska träda i kraft. Ytterst är det regeringen och parlamentet som klubbar utsläppsbudgetarna. Grumer berättade att hittills har man alltid följt Climate Change Committees rådgivning avseende minskningsmålen. I det förslag som CCC har lagt fram för budget 2028-2032 ska utsläppen ha minskat med 57 procent till 2032. Även Storbritanniens motsvarighet till Svenskt näringsliv har varit positiva till klimatlagen då man menar att den ger långsiktiga och stabila förutsättningar för klimatpolitiken.

Hittills följer Storbritannien de uppsatta målen, men flera vi träffade berättade att Storbritannien kommer att få det allt svårare att minska utsläppen framöver. Man har plockat många av de lågt hängande frukterna samt att stängningen av kolgruvorna har spelat in till att utsläppen minskade kraftigt i början av 1990-talet. Ökade intressekonflikter och svårare avvägningar är troligen att vänta.

Intressant är också att klimatrådet har ett rådgivande uppdrag. CCC har möjlighet att recensera politiska förslag innan de har klubbats utifrån ett klimatperspektiv. John Grumer berättade att man har kritiserat den föreslagna expansionen av flygplatsen Heathrow som man menar kommer leda till ökade utsläpp. Ett annat exempel är när Storbritanniens regering för ett par år sedan ville höja hastigheterna på landets motorvägar. Då gick CCC in och påpekade att det skulle leda till ökade utsläpp och äventyra att transportsektorn skulle nå sina klimatmål. Den rådgivningen gjorde att regeringen till slut drog tillbaka sitt förslag. CCC agerar alltså rådgivande för alla politikområden, inte bara det klimatmässiga.

Överlag var Londonbesöket mycket informativt. Senast den 1 mars ska vi i Miljömålsberedningen lägga fram ett förslag på ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige. Då kommer erfarenheterna från Storbritannien att vara mycket värdefulla. Men en målsättning på minus 80 procent till 2050, det räcker inte. Med det förslaget kommer varje britt att kunna fortsätta att släppa ut drygt 2 ton koldioxid per person. Det är mer än vad planeten tål.


Publicerat

i

av