COP19 – ett stort bakslag

Klimattoppmötet, COP19,  i Warszawa har just avslutats. Resultatet blev riktigt illa och måste betraktas som ett stort bakslag för det internationella klimatarbetet. Ungefär som jag rapporterade igår från Warszawa, alltså.

De viktigaste besluten var:
* En s k Warszawamekanism (ny institution) som ska hantera den svåra frågan om hur utvecklingsländernas s k förlust och skador (”loss and damage”) från klimatförändringen. Det är dock inga nya pengar eller konkreta skrivningar kring exakt hur detta ska gå till. Exakt hur det ska lösas läggs i knäet på den nya institutionen/mekanismen samt framtida möten.
* En resolution kring hur ett nytt framtida bindande klimatavtal ska se ut. Det ska vara färdigt till 2015 och träda i kraft 2020 och helst omfatta alla världens länder. Detta är inget nytt, utan klubbades redan på fjolårets klimatmöte i Doha. Sannolikt är det här beslutet till och med sämre när det har luckrat upp kraven kring att utsläppsminskningarna ska vara bindande.
* Lösa formuleringar kring framtida klimatfinansiering till utvecklingsländerna antogs. Men det var inga nya pengar som utlovades. I praktiken endast formuleringar som funnits med på klimatmötena sedan toppmötet i Köpenhamn 2009, då minst 100 miljarder dollar årligen från och 2020 utlovades. En stor besvikelse att inte heller Sverige bidrar med nya och additionella pengar till utvecklingsländerna.

En positiv och lite bortglömd fråga är de närmare 100 miljoner dollar som utlovades av olika länder till FNs s k anpassningsfond. Det innebär att en handfull projekt i bland annat Kuba, Seychellerna och Belize som tidigare hotats p g a bristande finansiering nu kan förverkligas. Men 100 miljoner dollar är förstås inte tillräckligt. Det är en droppe i havet sett utifrån de enorma behov som finns.

Det här innebär att i allt väsentligt skjuts de viktigaste ödesfrågorna på framtida klimatmöten, nästa år i Lima, Peru och 2015 i Paris, Frankrike. Den helt överskuggande frågan handlar om vem och vilka som ska ha ha det avgörande ansvaret för utsläppsminskningarna och vem som ska betala för stora problem som det förändrade klimatet medför. Jag tycker att det är självklart att huvudansvaret finns hos annex-1länderna, alltså de industrialiserade länderna, precis som formulerat i klimatkonventionen. Klimatförhandlingarna blir alltså alltmer en batalj mellan Nord och Syd. Mellan de som släpper ut och de som drabbas.

Här skulle jag önska att Sverige tydligare tog ställning för de länder som här och nu drabbas av våra utsläpp. Det minsta vi skulle kunna göra är att anslå nya additionella klimatpengar och hjälpa de som drabbas av våra utsläpp här och nu. Men miljöminister Lena Ek har rest till Warszawa utan nya och additionella klimatmedel. Sverige och EU har också systematiskt bidragit till att skjuta över delar av klimatandsvaret på andra länder än de industrialiserade länderna. Det har tyvärr ökat klyftan mellan Nord och Syd.

I övrigt anser jag att dessa klimatförhandlingar i grunden måste förändras. Jag skrev om det efter klimattoppmötet i Doha förra året. Det går att läsa här.

En reaktion på ”COP19 – ett stort bakslag

  1. Ping: Miljöorganisationer lämnade klimattoppmötet i protest | Vänsterpartiet i EU-parlamentet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s