Moralisera inte om hur vi föder våra barn

Det kan inte finnas någon normalt funtat människa som inte lämnades väldigt upprörd av att vissa multinationella företag för några decennier sedan (och kanske fortfarande…) spred modersmjölksersättning i fattiga länder. Detta ledde till att fattiga människor lurades köpa detta, blandade ut det med smutsigt vatten, med helt förödande konsekvenser. Självklart helt oacceptabelt.

Idag ska vi rösta om ett förslag från regeringen som syftar till att förbjuda marknadsföring av modersmjölksersättning. I förslaget står det att amning är överlägset andra födometoder. I de fall modersmjölksersättning används ska det förenas med någon form av varningstext där det framgår att amning är bättre.  

Detta är ett helt oacceptabelt förslag. Alla lagar är normerande. Det innebär att de lagar som regering och riksdag klubbar också påverkar människors uppfattningar och värderingar.  I det här fallet handlar det om hur vi ska föda våra spädbarn. Och i eftermiddag väntas riksdagens majoritet klubba en lag som ensidigt tar ställning för amning och riskerar att stigmatisera flaskmatning.

I Sverige finns inga problem med smutsigt vatten. Föräldrarna ska därför ha alla möjligheter att välja den metod som passar dem bäst att föda sitt spädbarn; genom amning eller flaska. Inget är bättre eller sämre än det andra. Många kvinnor har problem med amningen. Det kan göra ont eller vara besvärligt på andra sätt. Vissa vill helamma, andra vill amma då och då och andra vill flaskmata. Självklart går allt lika bra. Mamman och pappan bestämmer. Vill man ha hjälp och rådgivning ska det finnas på BB, BVC och andra ställen. 

Det finns också en jämställdhetsaspekt på detta. Om papporna under ett halvår, eller kanske längre, inte kan föda sin bebis är det svårare för pappan att ta sitt fulla ansvar som förälder. Kan pappan däremot då och då mata barnet med en flaska tror jag att anknytningen underlättas och pappan får tidigt en nära relation till sitt barn. Det blir också lättare för pappan att tidigt ta ut sin föräldraledighet om man matar med flaska. Det blir mer jämställt på det sättet. Därför vill många föräldrar leva så idag.

Se DN-debatt på temat.

Att föda ett litet barn måste vara nåt av det finaste och viktigaste man kan göra som människa. Om man gör det genom amning, flaskmatning eller en kombination av båda måste vara föräldrarnas beslut. Vi politiker ska göra vad vi kan för att hjälpa föräldrar att göra det bästa för sina barn. Då ska vi inte gå in med en moraliserande lagstiftning där den ena metoden framhålls som bättre än den andra.

Idag röstar vi i Vänsterpartiet, tillsammans med S och MP, emot regeringens förslag. Vi vill istället att det ska vara fritt att informera om modersmjölksersättning. Inget är bättre eller sämre än det andra.

Hur partier som annars säger sig stå upp för individens frihet kan stödja det här förslaget begriper jag verkligen inte.

WTO och miljön

USA har nyligen dragit Indien inför Världshandelsorganisationen, WTO. Indien ska otillbörligen ha gynnat lokal produktion av solpaneler – och därmed missgynnat USA – när man främjat nationell produktion  inom ramen för landets nationella solenergiplan. För några år sedan anmälde Japan, EU och några länder till Kanada för provinsen Ontarios ambitiösa satsning på gröna jobb och utbyggnad av förnybar energi. En av förutsättningarna för Ontario att göra satsningen var att en del av produktionen av solcellerna respektive vinkraften skulle produceras lokalt i delstaten. Under de två första åren av satsningen skapades 20 000 nya gröna jobb i delstaten (läs mer om Ontario, WTO m m). I maj i år vann Japan m fl i WTOs organ för handelsdispyter. Ontarios program för förnybar energi var i strid med WTOs regler. Ett antal länder har WTO-anmält Australiens beslut om att cigarettpaket utan reklam (s k plain packages).

Detta är bara ett urval av många exempel på hur det idag har skapats en handelsregim där formen; frihandel, är viktigare än dess innehåll; t ex miljö, livsmedelssäkerhet, folkhälsa och djurskydd. När jag debatterade med handelsminister Ewa Björling  (M) nyligen sa hon frihandel alltid var bra och att det var genom frihandel som utvecklingsländerna skulle lyfta sig ur fattigdomen. Men är frihandel verkligen alltid bra? Varför ska den överordnas andra minst viktiga intressen?

Nästa vecka inleds WTOs toppmöte på Bali, Indonesien. Då reser Ewa Björling och EU dit fast beslutna om att krossa Indiens beslut om att sätta livsmedelssäkerheten i första rummet. Indien – precis som en mängd andra utvecklingsländer – har valt att subventionera viss produktion av inhemska livsmedel. Detta för att garantera rätten till mat för ett antal hundra miljoner invånare som varje dag kämpar för att äta sig mätta. Men Björling och EU anser att detta strider mot frihandelsprinciperna. Det kanske det gör, men är inte rätten till mat viktigare? Och är inte klimatomställningen viktigare (som fallet Ontario och Indien)? Eller folkhälsan och kampen mot rökningen (Australien)? Är det inte rättvis handel vi vill ha?

Dert finns en liten öppning, emellertid i WTO-reglementet. I WTOs ursprungsfördrag det s k GATT-fördraget står det i Artikel 20 att man kan vidta åtgärder för miljön, djur och folkhälsa, även om det strider mot frihandelsprinciperna. Bra! Men samtidigt är Artikel 20 omgärdat av en förklarande text, en sk preambel som slår fast att detta inte får göras på ett diskriminerande sätt eller vara ett ”dolt handelshinder”. Detta gör att artikel 20 är nästan omöjlig att använda.

Detta och mycket annat hoppas jag kunna diskutera nu på fredag med Ewa Björling då min interpellation om WTO kommer upp för debatt i kammaren. Debatt kl 9.00, prick, följ på webben! Läs interpellationen på länken eller nedan. 
Interpellation
2013/14:155 WTO
av
Jens Holm (V)
till statsrådet Ewa Björling (M)

Den 3–6 december möts världens handelsministrar i Bali, Indonesien, för att försöka få i gång arbetet inom Världshandelsorganisationen, WTO. För drygt tio år sedan brakade den så kallade Doharundan samman, förhandlingarna om ett globalt världshandelsavtal. Sedan dess har inga betydande framsteg gjorts. Stora saker står på spel. Det som kan vara självklart för ett land att avreglera och underlätta för internationell handel kan i ett annat land vara ett vitalt intresse som bör värnas. Världens länder befinner sig på diametralt olika nivåer. Det är därför svårt att upprätta regler som gynnar alla.

Ett konkret exempel är Indien som vill värna livsmedelssäkerheten och kunna stödja inhemsk livsmedelsproduktion med stöd till landets livsmedelsproducenter. Detta är för övrigt ett förfarande som de industrialiserade länder har tillämpat för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. Som bekant är jordbrukssubventionerna i EU och USA fortfarande mycket omfattande. I det här läget driver EU på för att Indien ska avreglera livsmedelsproduktion. Det finns en uppenbar risk att det kan missgynna Indiens möjligheter att försörja sin stora befolkning med livsmedel.

Frihandel kan ha positiva effekter på många sätt, exempelvis på miljön. Genom mer handel kan vi få tillgång till ny och bättre teknik som är avgörande för att minska utsläpp och hushålla med våra begränsade resurser. Men ett ensidigt betonande av frihandel kan få mycket negativa effekter på miljön. Om exempelvis WTO:s investeringsavtal ska vara överordnade nationella lagar, inklusive grundlagar, kan det leda till att landarealer blir spekulationsobjekt och att rätten till mat underordnas. Det kan också försvåra för enskilda länder att införa hårda bestämmelser på miljöområdet om de väntas stå i strid med frihandelsprinciperna. För att mildra dessa effekter finns artikel 20 (b) och (g) som medger att ett enskilt land vidtar handelsrestriktioner om det kan handla om att skydda ”mänskligt, djurs eller växters liv” samt ”bevara naturresurser”. Det här är tyvärr inga starka formuleringar och artikeln är svår att använda i praktiken. Det finns därför ett stort behov av att stärka dessa principer och ge dem en mer framskjuten position i WTO-bestämmelserna.

Tyvärr förs dessa förhandlingar bakom lyckta dörrar och med stort hemlighetsmakeri. En välgärning vore därför att öppna upp förhandlingarna och offentliggöra dokumenten som ligger till grund för förhandlingarna. För svensk del vore det synnerligen angeläget att kunna ta del av den svenska förhandlingspositionen inför WTO-mötet.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet:

Hur avser statsrådet att agera i fallet Indien och vissa andra utvecklingsländer som önskar skydda inhemsk livsmedelsproduktion – avser statsrådet att verka för att de ska kunna göra det inom ramen för WTO-förhandlingarna?

Avser statsrådet att verka för att miljöhänsynen ska stärkas inom WTO?

Avser statsrådet att offentliggöra alla dokument kring WTO-förhandlingarna, inklusive den svenska förhandlingspositionen?

COP19 – ett stort bakslag

Klimattoppmötet, COP19,  i Warszawa har just avslutats. Resultatet blev riktigt illa och måste betraktas som ett stort bakslag för det internationella klimatarbetet. Ungefär som jag rapporterade igår från Warszawa, alltså.

De viktigaste besluten var:
* En s k Warszawamekanism (ny institution) som ska hantera den svåra frågan om hur utvecklingsländernas s k förlust och skador (”loss and damage”) från klimatförändringen. Det är dock inga nya pengar eller konkreta skrivningar kring exakt hur detta ska gå till. Exakt hur det ska lösas läggs i knäet på den nya institutionen/mekanismen samt framtida möten.
* En resolution kring hur ett nytt framtida bindande klimatavtal ska se ut. Det ska vara färdigt till 2015 och träda i kraft 2020 och helst omfatta alla världens länder. Detta är inget nytt, utan klubbades redan på fjolårets klimatmöte i Doha. Sannolikt är det här beslutet till och med sämre när det har luckrat upp kraven kring att utsläppsminskningarna ska vara bindande.
* Lösa formuleringar kring framtida klimatfinansiering till utvecklingsländerna antogs. Men det var inga nya pengar som utlovades. I praktiken endast formuleringar som funnits med på klimatmötena sedan toppmötet i Köpenhamn 2009, då minst 100 miljarder dollar årligen från och 2020 utlovades. En stor besvikelse att inte heller Sverige bidrar med nya och additionella pengar till utvecklingsländerna.

En positiv och lite bortglömd fråga är de närmare 100 miljoner dollar som utlovades av olika länder till FNs s k anpassningsfond. Det innebär att en handfull projekt i bland annat Kuba, Seychellerna och Belize som tidigare hotats p g a bristande finansiering nu kan förverkligas. Men 100 miljoner dollar är förstås inte tillräckligt. Det är en droppe i havet sett utifrån de enorma behov som finns.

Det här innebär att i allt väsentligt skjuts de viktigaste ödesfrågorna på framtida klimatmöten, nästa år i Lima, Peru och 2015 i Paris, Frankrike. Den helt överskuggande frågan handlar om vem och vilka som ska ha ha det avgörande ansvaret för utsläppsminskningarna och vem som ska betala för stora problem som det förändrade klimatet medför. Jag tycker att det är självklart att huvudansvaret finns hos annex-1länderna, alltså de industrialiserade länderna, precis som formulerat i klimatkonventionen. Klimatförhandlingarna blir alltså alltmer en batalj mellan Nord och Syd. Mellan de som släpper ut och de som drabbas.

Här skulle jag önska att Sverige tydligare tog ställning för de länder som här och nu drabbas av våra utsläpp. Det minsta vi skulle kunna göra är att anslå nya additionella klimatpengar och hjälpa de som drabbas av våra utsläpp här och nu. Men miljöminister Lena Ek har rest till Warszawa utan nya och additionella klimatmedel. Sverige och EU har också systematiskt bidragit till att skjuta över delar av klimatandsvaret på andra länder än de industrialiserade länderna. Det har tyvärr ökat klyftan mellan Nord och Syd.

I övrigt anser jag att dessa klimatförhandlingar i grunden måste förändras. Jag skrev om det efter klimattoppmötet i Doha förra året. Det går att läsa här.

COP19 – miljörörelsen fick nog

Idag vid lunch tågade hundratals medlemmar från världens miljöorganisationer ut från klimattoppmötet, COP19 i Warszawa. Bland organisationerna fanns svenska Naturskyddsföreningen och WWF. De hade helt enkelt fått nog av klimatförhandlingar som inte rör sig framåt, i synnerhet att de rika länderna inte tar sitt ansvar. Befriande med protester här på klimattoppmötet. Nu behövs det lite av ett underverk för att COP19 ska landa på slutsatser som kan kännas acceptabla.

Svårt att få en överblick av förhandlingarna, men den korta versionen är att inte mycket har rört sig framåt. Från miljöminister Lena Ek hör man att andra länder är ovilliga att röra sig framåt. Men – i ärlighetens namn – hur villigt är Sverige att rucka på sina positioner? Och EU? Har vi fått löfte om nya pengar till Syd? Nej Mer ambitiösa minskningsmål? Nej. Konkreta förslag på hur teknik ska föras över till Syd? Nej.

På de områdena finns det däremot konkreta förslag från Syd-företrädare och förstås frivilligorganisationer. Tänker på Ecuadors förslag om att använda Kyotoprotokollets s k flexibla mekanismer för ”Net Avoided Emissions”. Alltså att konkret hjälpa utvecklingsländer att INTE göra om våra misstag med att ta upp ny fossil energi. Vad har Sverige och EU svarat på detta? Eller på erkända the South Centres förslag om tekniköverföring? Att stärka genusdimensionen i klimatarbetet? Att få företag att åta sig utsläppsminskningar? Att använda intäkterna från EUs utsläppshandel till klimatbistånd? Att förhindra att s k investeringsavtal motverkar progressiv miljö- och klimatpolitik (konkret exempel: svenska Vattenfall som stämt tyska staten för dess kärnkraftsavveckling, där Vattenfall kan peka på utebliven vinst). På de områdena har jag inte sett några positiva svar från Sverige. Det krävs två för att dansa tango, eller hur?

Lite nedslående var det också att höra Norges nya klimat- och miljöminister Tine Sundtoft  idag. Visserligen kul att hon inte bara är miljöminister, utan också minister för klimat, men ett så kort och innehållsfattigt anförande som hon gjorde idag var en besvikelse. Norge brukar ju i COP-sammanhang sticka ut som ett progressivt Annex-1-land. Enligt mig, ett konkret resultat av att högern vunnit valet i Norge och däremed sänker klimatambitionerna. Hoppas jag har fel…

Hoppas på genombrott i klimatförhandlingarna imorgon, fredag som formellt sett är förhandlingarnas sista dag.

Mina tips till Lena Ek:
1. Ring Anders Borg, påpeka att läget är akut, och be om nya additionella medel till klimatbistånd. Försöka duger…
2. Tryck på EU för ett skärpt utsläppsmål. Visa att du åtminstone försöker.
3. Filippinerna och många andra drabbade Syd-länder behöver hjälp med att bättre kunna förutse extremt väder. De behöver hjälp att anpassa sig till ett förändrat klimat. Det finns ny och bra teknik i Sverige. Visa att vi är beredda att snarast möjligt se till att den gör nytta i Syd. Det måste gå att göra mer på det här området.
Framsteg på något av dessa områden skulle kunna bryta dödläget här i Warszawa. Kom igen, det måste gå!

Jag och flera andra kommenterar förhandlingarna idag i Riksdag och departement.

Missa inte min och Bengt Bergs debattartikel idag om hur tågkaoset i Sverige kan åtgärdas. Ska regeringen få fortsätta att lämna vår järnväg helt vind för våg?

Idag har jag också skickat in en interpellation till handelsminister Ewa Björling om WTO. WTO är, precis som klimatförhandlingarna, också en överlevnadsfråga. Vad ska väga tyngst; värna miljön eller ensidig frihandel? Debatt i riksdagen fredag 29/11.

Det var allt för den här gången.

COP19 – förhandlingar på bräcklig grund

Återigen utvecklar sig klimatförhandlingarna till en batalj mellan Nord och Syd. Det är industriländerna i Nord som historiskt sett har släppt ut den absolut största delen av växthusgaser medan det är utvecklingsländerna i Syd som här och nu drabbas av klimatförändringens konsekvenser.  När inget av länderna i Nord gör vad de ska avseende utsläppsminskningar, klimatbistånd och för över den senaste tekniken till Syd så är det förstås upplagt för konflikt. Precis DÄR befinner sig förhandlingarna på FNs 19e klimattoppmöte, COP19, i Warszawa just nu.

Ingen förväntar sig att ett nytt bindande avtal ska komma på plats på detta möte. Men om inte andra saker kommer på plats, t ex nya pengar eller ny miljöteknik till Syd är det risk för ett veritabelt sammanbrott av hela förhandlingarna. Den hetaste just nu är nog ”loss and damages”; att utvecklingsländerna ska få ersättning för och hjälp med de skador som klimatförändringen skapar. Grundansatsen är bra, men om det inte finns pengar och om man blir fast i en massa teknikaliteter, då går det ju inte. Det är just vad som sker nu. Igår natt bröt exempelvis förhandlingarna kring detta samman. De fattiga länderna i gruppen G77 samt Kina visade sitt missnöje genom att helt enkelt tåga ut ur förhandlingsrummet. Ikväll ska det bli nya förhandlingar. Men vad händer om inga framsteg görs?

Vad det gäller tekniköverförningen hoppas jag kunna återkomma till den frågan, som jag hanser har blivit rätt bortglömd och nedprioriterad under flera års tid. Läs gärna den artikel som jag skrev på temat för ett år sedan.

Samtidigt som dessa förhandlingar pågår har ländernas plenaförhandlingar inletts. I praktiken är detta en lååång serie av tal i den stora plenasalen, oftast anförda av respektive lands miljö- eller klimatminister (jo, flera länder har sådana). Många av dessa anföranden är rätt tradiga och formella, men det sägs också en del intressant. Filippinernas Mary Ann Lucille Sering var väldigt konkret om hur hennes land drabbats av tyfonen Hayian och hur människor bokstavligen dör på grund av det förändrade klimatet: ”Vi förhandlar här i Warszawa om vilka som ska få leva och vilka som ska dö”, sade hon tidigare idag. Från Finlands miljöminister Ville Niinistö utlovades nya pengar till klimatbistånd samt att Finland numera öronmärker alla intäkter från EUs utsläppshandelssystem med utsläppsrätter till bistånd och klimatbistånd. Intressant. Det är något som Anders Borg hittills vägrat att göra.

Sveriges miljöminister Lena Ek höll sitt anförande idag vid fyratiden. Det var ett överlag bra och tydligt tal. Hon inledde med att knyta an till IPCCs senaste forskarrapport och att vi idag är inne på en utsläppsbana som är helt ohållbar. Ek återupprepade Sveriges löfte om 300 miljoner kronor till den nya klimatfonden. Hon påpekade också att Sverige varit först i världen med en koldioxidskatt samt att våra utsläpp minskat med 20 procent sedan 1990. Allt detta är ju sant, men ändå inte. De 300 miljonerna tas från det ordinarie biståndet, de är alltså inget nytt klimatbistånd. Våra utsläpp har minskat, det är bra. Men samtidigt har våra utsläpp ökat kraftigt som en följd av ökad import och utlandsresor (som inte bokförs). CO2skatten är bra och den borde höjas. Industrins generösa undantag borde minskas. Detta sa Ek förstås inget om eftersom hon inte har en politik för det.

Ett klimattoppmöte är på många sätt en omtumlande upplevelse. Här samlas världens absolut mest framstående klimatforskare, debattörer, politiker, påtryckare, miljöorganisationer, företag och andra. Det är uppriktigt sagt kul och inspirerande att vara i denna miljö. Samtidigt är det som att det finns något uppdämnt kring hela toppmötet. En elefant i rummet som vi inte pratar om. Nämligen att det håller på att bli för sent. Att klimatförändringen redan nu utvecklas skredvis. Att vi håller på att passera ett par helt avgörande tipping points efter vilka det blir nästan omöjligt att bromsa utvecklingen. Det är som att marken håller på att perforeras under oss. Vi vet alla om det. Det är inte en lika kul och inspirerande insikt.

Kanske är det det som fått Filippinernas chefsförhandlare Naderev Yeb Saño att inleda en hungerstrejk

Imorgon fortsätter förhandlingarna. Jag hoppas kunna rapportera mer då.

P S
COP19 är ju i Polen och det känns som att det mesta kan hända här. Att vara på den gigantiska fotbollsarenan – Stadion Narodowy  är helt OK, om än lite udda. Än mer udda är detta: Vid inledningen av klimattoppmötet bjöd polska regeringen också in till ”World Coal Summit”, alltså ett stort internationellt möte för världens kolproducenter. Vad tänker dom med?, undrar man.
     Och idag kom beskedet om att polska miljöministern Marcin Korolec har fått sparken och är inte längre miljöminister. Ja, idag, mitt under brinnande klimattoppmöte. Korolec är den som inledde hela COP19 och ska fortfarande vara den som står som värd för mötet. Men nu inte längre som miljöminister. Polens premiärminister Donald Tusk lär anse att Korolec inte tillräckligt fort har skyndat på lagstiftningen för brytning av skiffergas och därför alltså ha gett honom sparken. Gas som kommer att leda till ökade utsläpp för Polen. Suck, det känns lite som uppochnervända världen här.

Mot Warszawa

Imorgon reser jag till Warszawa och klimattoppmötet, COP19. Jag kommer att vara där de sista förhandlingsdagarna. Dessvärre har förhandlingarna hittills överskuggats av det faktum att Polen samtidigt bjudit in till en stor kolkonferens parallellt med mötet. Ursäkta, hur dum får man vara?

Förhoppningsvis kan anförandet från Filippinernas chefsförhandlare Naderev Yeb Saño påverka förhandlingarna i positiv riktning. Landet drabbades ju för ca en vecka sedan av en av de värsta tyfonerna genom tiderna. I sitt tal vid klimattoppmötets öppnande kopplade ihop klimatförändringarna med tyfoner som den som svept över Filippinerna. Han sa: ”Det är hög tid att stoppa denna galenskap”. Han avslutade sitt anförande med att just där och då i Warszawa inleda en hungerstrejk. Hungerstrejken ska pågå ändå tills det blir bra beslut för klimatet på COP19. Vilket mod!

Jag skrev om Filippinerna vid förra årets klimattoppmöte, då också en kraftig storm hemsökte landet. Elenita Daño som jag intervjuade menade att Filippinerna har försökt få tillgång till ny teknik och avancerade datorprogram för att i framtiden kunna förutse extrema väder. Man har hittills fött nej på det, med hänvisning till att sådant är skyddat i licenser och kostar mycket pengar att köpa ut. Teknik borde vara fri, i synnerhet sådan som kan minska våra utsläpp och hjälpa fattiga länder att klara ett förändrat klimat. I Warszawa förhandlar man just om tekniköverförning till utvecklingsländerna. Dessvärre har inte Sverige och EU utmärkt sig som progressiva i den frågan. Kan man hoppas på ett genombrott denna gång?

Sådant och mycket annat hade jag hoppats att få debattera med miljöminister Lena Ek inför Warszawa. Dessvärre blev miljöministern sjuk. Nu är hon, enligt uppgift, frisk igen. Vad bra! Då får vi ta debatten nu eller efter toppmötet.

Följ min rapportering direkt från Warszawa på twitter: @holmjens

Förbifart Stockholm kommer att köra över tunnelbanan

Jag svarar Fredrik Reinfeldt och de andra borgerliga partiledarna om deras tunnelbaneutspel. Läs på DN-debatt eller nedan. En till kommentar av mig i DN finns här.

Förbifart Stockholm kommer att köra över tunnelbanan
Dagens Nyheter, 2013-11-11
Finansieringen är den stora haken när regeringen nu säger sig vilja bygga ut tunnelbanan i Stockholm. För det var Fredrik Reinfeldt med flera som flyttade trängselavgiftspengar från kolletivtrafiken till motorvägsbyggen, skriver Jens Holm (V).

De borgerliga partiledarna skriver på DN Debatt att de vill bygga ut tunnelbanan i Stockholm. Det är inte första gången borgerliga företrädare vill se utbyggd t-bana. I sitt sommartal i augusti 2012 lovade statsminister Fredrik Reinfeldt tunnelbana till Nacka. Efter det hände inget. Inga nya pengar, vare sig på statlig nivå eller i länet till t-banan.

 Så, ska vi tro Fredrik Reinfeldt och de borgerliga politikerna denna gång? Tillåt mig tvivla. Finansieringen är förstås den stora haken, och här är det motorvägsbygget Förbifart Stockholm som är den stora pengaslukaren. Reinfeldt m fl skriver att trängselskatterna i framtiden ska fortsätta att gå till Förbifart Stockholm, men också ”bidra till finansieringen av tunnelbanans utbyggnad”. Det där låter ju hoppfullt för alla som vill ha mer kollektivtrafik i Stockholm. Men då ska vi komma ihåg att det var just Fredrik Reinfeldt m fl som ändrade på trängselavgifternas inriktning så att pengarna togs från kollektivtrafiken för att finansiera Förbifart Stockholm. Märk väl, i folkomröstningen om trängselskatt i Stockholm röstade stockholmarna för att intäkterna skulle gå till ”investeringar i kollektivtrafik och vägar”. Så har inte skett.

Den moderatledda regeringen har tagit alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägprojekt. Ja, inte en enda krona av de nära två miljarder kronor som trängselavgifterna drar in 2008–2013 går till kollektivtrafiken. Nej, inte en enda krona. Den absolut största delen går till Förbifarten. På Trafikverkets hemsida står det att: ”Enligt Stockholmsöverenskommelsen ska drygt 75 procent av de investeringar fram till år 2024 som möjliggörs av intäkterna från trängselskatt användas för att finansiera bygget av Förbifart Stockholm.”

Men är det detta som de borgerliga partiledarna nu vill komma till rätta med? Tänker de ändra på Stockholmsöverenskommelsen? Tänker de se till att kollektivtrafiken kompenseras för de nästan två miljarder kronor som den blivit utan sedan 2008? Om det berättar inte de borgerliga partiledarna. Och jag tror att det är medvetet. De vill inte tala om den stora elefanten i rummet: Förbifart Stockholm.

Förbifart Stockholm kommer att kosta mellan 40 och 60 miljarder kronor, beroende på hur man räknar. Den tunnelbanesatsningen som Fredrik Reinfeldt m fl vill göra kommer enligt dem att kosta 25,7 miljarder kronor. Hittills finns inte en krona avsatt för denna satsning i vare sig statens eller länets budgetar. Däremot har Fredrik Reinfeldt m fl kommit långt med projektering och spendering av pengar på Förbifart Stockholm. Så länge man ensidigt håller fast vid Förbifart Stockholm kommer inte de erforderliga resurserna för en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken i Stockholms län inte att finnas. De borgerliga partiernas hantering av trängselskatten är ett flagrant exempel på detta.

Vänsterpartiet har länge drivit ökade satsningar på kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Vi vill se nya tunnebanelinjer, utökad pendeltågskapacitet, tvärlinjer, fler bussar och kraftig utbyggnad av cykeltrafiken. Därför anslår vi nya medel för detta; i riksdagen, länet och Stockholms stad. Vi ser till att intäkterna från trängselavgifterna oavkortat går till just kollektivtrafiken och utbyggd cykeltrafik. Vi ser gärna en höjning av trängselavgifterna samt nya avgifter på Essingeleden. Men syftet måste vara att finansiera kollektivtrafiken, inte att bygga Förbifart Stockholm.

Den finns också en annan dimension som glöms bort i sammanhanget. Enligt officiell statistik har bilåkandet faktiskt minskat i Sverige de senaste åren. Trenden är särskilt tydlig för Stockholmsregionen (se exempelvis Trafikanalys den 27/3 2013). Siffrorna för nyregistrerade bilar pekar inte heller längre uppåt. Sverige tycks här följa en europeisk trend där både körda mil och nya bilar inte längre går uppåt. Siffrorna har nu hållit i sig flera år. I ljuset av detta framstår Förbifart Stockholm som ännu mindre motiverat. I ett läge där allt fler förstår vikten av att resa kollektivt och att förflytta sig med cykel är det förstås där krutet måste läggas. Inte på gamla prognoser som förutsätter ett ständigt ökat bilåkande. Lägg där till det viktigaste i sammanhanget, att vi måste kraftigt få ned våra utsläpp och trafiksektorn är en av de största bovarna.

Det går inte att både bygga Förbifart Stockholm och att samtidigt utlova storskalig satsning på kollektivtrafiken i Stockholm. Problemet förstärks av att regeringen fastställt en ekonomisk ram för infrastruktursatsningar 2014–2025 som kraftigt brister i statliga investeringar för hållbara transporter och därmed förstärker klimatproblemen i stället för att lösa dem. Regeringens utspel om tunnelbanesatsningar saknar därför en fast botten där framtida infastruktursatsningar sker för att möta klimatutmaningen.

Det enda säkra vi kan säga med Fredriks Reinfeldts utspel är att mångmiljardprojektet Förbifart Stockholm ligger fast. Pengarna som eventuellt blir över kan i bästa fall tillfalla en och annat ny tunnelbanestation. Det är att svika stockholmarna och framtida generationer som ska leva med allt större utsläpp från massbilismen.

 Jens Holm (V), riksdagsledamot Stockholm och miljöpolitisk talesperson

Framtida t-bana körs över av Förbifart Stockholm

De borgerliga partiledarna skriver idag att de vill bygga ut tunnelbanan i Stockholm. Det är ett välkommet besked. Om det bara skulle bli av… Det är inte första gången borgarna säger att de vill bygga ut t-banan, men det finns ett stort problem. FINANSIERINGEN.

Som bekant vill borgarna bygga Förbifart Stockholm, Sveriges genom tiderna dyraste motorvägsprojekt. Slutnotan för de 21 km motorväg kommer landa i runda slängar någonstans mellan 40-6 miljarder kronor. Det handlar om två till tre miljoner kronor per meter väg, om jag inte räknat fel. Det nya är att de borgerliga partiledarna nu säger att trängselskatten ska kunna finansiera denna utbyggnad samt att trängselskatt ska införas på Essingeleden och att den befintliga avgiften i Stockholms innerstad ska höjas.

Alla de tre delarna är bra, men nu får vi backa bandet en smula. Hela poängen med trängselavgifterna var ju att de skulle minska trängseln samt bygga ut kollektivtrafiken. Hur mycket har då borgarna lagt på kollektivtrafiken och hur mycket till vägbyggen? Jo, mellan 2008-2013 kommer inte en enda krona av de 1,987 miljarder kronor som trängselavgifterna drar in gå till kollektivtrafiken (se dokument nedan). Inte en enda krona! Detta är ett direkt resultat av borgarnas politik, när de har ändrat inriktningen på trängselskatten och de nu gör så att allt går till vägbyggen. Och den största delen går till Förbifart Stockholm.

Enligt den s k Stockholmsöverenskommelsen (som V inte är en del av) kommer minst 75 procent av trängselskattens intäkter fram till 2024 att gå till Förbifart Stockholm. Det står skrivet svart på vitt hos Trafikverket. Så här skriver man:
”Enligt Stockholmsöverenskommelsen ska drygt 75 procent av de investeringar fram till år 2024 som möjliggörs av intäkterna från trängselskatt användas för att finansiera bygget av Förbifart Stockholm.” 

Med andra ord, den framtida tunnelbanan kommer endast att finnas som en ljuv dröm i framtiden så länge som borgerliga politiker öronmärker trängselavgifternas intäkter till Förbifart Stockholm.

Några frågor till de borgerliga partiledarna:
1. Varför ändrade ni så att trängselskatten inte längre går till kollektivtrafik?
2. Kommer ni se till att de 1,987 miljarderna går till kollektivtrafiken, tunnelbanan m m, istället?
3. Förbifart Stockholm kan kosta upp till dygt 60 miljarder kronor, er t-banesatsning 25 miljarder. Varför inte slopa Förbifart Stockholm, så finns pengarna till både utbyggd t-bana, nya tvärlinjer, cykelsatsningar, flera bussar och annat?

Läs gärna min interpellation till infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd på detta tema.

Om trängselskatternas intäkter, se sammanställning från Riksdagens utredningstjänst,
på mitt uppdrag: trängselintäkter_RUT2013-06-19