COP19 – förhandlingar på bräcklig grund

Återigen utvecklar sig klimatförhandlingarna till en batalj mellan Nord och Syd. Det är industriländerna i Nord som historiskt sett har släppt ut den absolut största delen av växthusgaser medan det är utvecklingsländerna i Syd som här och nu drabbas av klimatförändringens konsekvenser.  När inget av länderna i Nord gör vad de ska avseende utsläppsminskningar, klimatbistånd och för över den senaste tekniken till Syd så är det förstås upplagt för konflikt. Precis DÄR befinner sig förhandlingarna på FNs 19e klimattoppmöte, COP19, i Warszawa just nu.

Ingen förväntar sig att ett nytt bindande avtal ska komma på plats på detta möte. Men om inte andra saker kommer på plats, t ex nya pengar eller ny miljöteknik till Syd är det risk för ett veritabelt sammanbrott av hela förhandlingarna. Den hetaste just nu är nog ”loss and damages”; att utvecklingsländerna ska få ersättning för och hjälp med de skador som klimatförändringen skapar. Grundansatsen är bra, men om det inte finns pengar och om man blir fast i en massa teknikaliteter, då går det ju inte. Det är just vad som sker nu. Igår natt bröt exempelvis förhandlingarna kring detta samman. De fattiga länderna i gruppen G77 samt Kina visade sitt missnöje genom att helt enkelt tåga ut ur förhandlingsrummet. Ikväll ska det bli nya förhandlingar. Men vad händer om inga framsteg görs?

Vad det gäller tekniköverförningen hoppas jag kunna återkomma till den frågan, som jag hanser har blivit rätt bortglömd och nedprioriterad under flera års tid. Läs gärna den artikel som jag skrev på temat för ett år sedan.

Samtidigt som dessa förhandlingar pågår har ländernas plenaförhandlingar inletts. I praktiken är detta en lååång serie av tal i den stora plenasalen, oftast anförda av respektive lands miljö- eller klimatminister (jo, flera länder har sådana). Många av dessa anföranden är rätt tradiga och formella, men det sägs också en del intressant. Filippinernas Mary Ann Lucille Sering var väldigt konkret om hur hennes land drabbats av tyfonen Hayian och hur människor bokstavligen dör på grund av det förändrade klimatet: ”Vi förhandlar här i Warszawa om vilka som ska få leva och vilka som ska dö”, sade hon tidigare idag. Från Finlands miljöminister Ville Niinistö utlovades nya pengar till klimatbistånd samt att Finland numera öronmärker alla intäkter från EUs utsläppshandelssystem med utsläppsrätter till bistånd och klimatbistånd. Intressant. Det är något som Anders Borg hittills vägrat att göra.

Sveriges miljöminister Lena Ek höll sitt anförande idag vid fyratiden. Det var ett överlag bra och tydligt tal. Hon inledde med att knyta an till IPCCs senaste forskarrapport och att vi idag är inne på en utsläppsbana som är helt ohållbar. Ek återupprepade Sveriges löfte om 300 miljoner kronor till den nya klimatfonden. Hon påpekade också att Sverige varit först i världen med en koldioxidskatt samt att våra utsläpp minskat med 20 procent sedan 1990. Allt detta är ju sant, men ändå inte. De 300 miljonerna tas från det ordinarie biståndet, de är alltså inget nytt klimatbistånd. Våra utsläpp har minskat, det är bra. Men samtidigt har våra utsläpp ökat kraftigt som en följd av ökad import och utlandsresor (som inte bokförs). CO2skatten är bra och den borde höjas. Industrins generösa undantag borde minskas. Detta sa Ek förstås inget om eftersom hon inte har en politik för det.

Ett klimattoppmöte är på många sätt en omtumlande upplevelse. Här samlas världens absolut mest framstående klimatforskare, debattörer, politiker, påtryckare, miljöorganisationer, företag och andra. Det är uppriktigt sagt kul och inspirerande att vara i denna miljö. Samtidigt är det som att det finns något uppdämnt kring hela toppmötet. En elefant i rummet som vi inte pratar om. Nämligen att det håller på att bli för sent. Att klimatförändringen redan nu utvecklas skredvis. Att vi håller på att passera ett par helt avgörande tipping points efter vilka det blir nästan omöjligt att bromsa utvecklingen. Det är som att marken håller på att perforeras under oss. Vi vet alla om det. Det är inte en lika kul och inspirerande insikt.

Kanske är det det som fått Filippinernas chefsförhandlare Naderev Yeb Saño att inleda en hungerstrejk

Imorgon fortsätter förhandlingarna. Jag hoppas kunna rapportera mer då.

P S
COP19 är ju i Polen och det känns som att det mesta kan hända här. Att vara på den gigantiska fotbollsarenan – Stadion Narodowy  är helt OK, om än lite udda. Än mer udda är detta: Vid inledningen av klimattoppmötet bjöd polska regeringen också in till ”World Coal Summit”, alltså ett stort internationellt möte för världens kolproducenter. Vad tänker dom med?, undrar man.
     Och idag kom beskedet om att polska miljöministern Marcin Korolec har fått sparken och är inte längre miljöminister. Ja, idag, mitt under brinnande klimattoppmöte. Korolec är den som inledde hela COP19 och ska fortfarande vara den som står som värd för mötet. Men nu inte längre som miljöminister. Polens premiärminister Donald Tusk lär anse att Korolec inte tillräckligt fort har skyndat på lagstiftningen för brytning av skiffergas och därför alltså ha gett honom sparken. Gas som kommer att leda till ökade utsläpp för Polen. Suck, det känns lite som uppochnervända världen här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s