Några rader om klimatmötet, COP18, innan det är dags att sova (vi är två timmar före er i Sverige). Idag har ministrar och andra potentater avlöst varandra med utspel, side events och medieframträdanden. Förväntningar skruvas upp. Spänningen stiger.
Låsta förhandlingar
Ärligt talat, förhandlingsmässigt har det inte hänt särskilt mycket idag. Klyftan mellan rika och fattiga länder finns kvar. Tjänstemännen har arbetat från flera olika textalternativ inom de olika förhandlingsspåren; Kyotoprotokollet, en långsiktigt avtal, finansiering m m (se mer nedan), men faktum är att de stora frågorna fortsätter att vara olösta.
Tyfon över Filippinerna
Allt mer information har kommit fram om den förfärliga tyfonen, Bopha, som svepte över Philippinerna i onsdagsnatt. Över 400 har dött, hundratals saknade och 85 000 har blivit tvungna att lämna sina hem. Det känns lite smått bisarrt att t a l a om extrema väderfenomen och klimatflyktingar på en luftkonditionerad hypermodern konferensanläggning i världens rikaste land samtidigt som extremt väder sker här och nu. Jag talade tidigare idag med Elenita Dano från Philippinerna som menade att en tyfon aldrig nått landet så långt söderut som denna. Hon menade också att de värsta effekterna skulle kunna förhindras om Filippinerna bara hade tillgång till en pålitlig väderlekstjänst. Sådana tjänster finns att tillgå, men de är fastlåsta i copyright och det finns inga pengar till att betala licenser. Snacka om att en reform av patent/immaterialrätt skulle kunna göra nytta på det här området.
EU splittrat
Det var nog länge sedan EU agerade så svagt och splittrad som vid detta toppmöte. Man kan inte lova något gemensamt om klimatfinansiering till Syd och det som lovas av enskilda länder är redan befintliga biståndsmedel (möjligen med undantag för Tyskland). EU lovar inga skärpta utsläppsmål och ambitionerna att bygga allianser med utvecklingsländer (sådana ambitioner har funnits) känns mycket långt borta. I den viktiga frågan om överskottet av utsläppsrätterna, AAUer, är EU knäpptysta. Nu försöker man istället tona ned frågan. Den fråga som man internt diskuterade i höstas och då under förespegligen att det var en fråga som ”absolut måste lösas”. Polen får mycket av skulde, med viss rätt. Men det är också ett svaghetsbevis på EU och dess medlemsstater. Kan ni verkligen inte mer? Vill ni inte?
Var är Indien?
Jag tycker att man märker mindre av Indien än på tidigare COP. Indiens miljöminister kommer inte ens till Doha. Hon hänvisar till en viktig omröstning i parlamentet. Kanske är det det som spökar. Det är i vart fall synd. Om man inte är på plats påverkar man mindre. Och Indien behövs verkligen!
Klimatförnekarkupp
Den (ö)kände klimatförnekaren Christoffer Monckton lyckades smyga sig fram till Burmas bord och få ordet i den stora plenaförhandlingen (som följs av princip hela toppmötet). Han gjorde ett anförande där han ifrågasatte klimatförändringarna och sa att det inte behövdes några minskningar. Folk började skruva på sig, något som sedan utmynnade i ett allmänt buande. Men hur kunde han få ordet öht? Han representerar ju inget land. Ett klart underbetyg till det qatariska ordförandeskapet. Men lite roligt var det också…
Imorgon
Rent formellt går förhandlingarna in på sin sista dag imorgon, med förhoppningen om att bli klar någon gång sent på natten. De flesta vet att det n0g inte kommer gå så. Troligen kommer man fortsätta in till lördagen, kanske till och med till söndag innan man bli klar. Från och med imorgon kommer en stor del av förhandlingarna att skötas av ministrarna, dse flesta fall miljöministrarna. De har ett större mandat än tjänstemännen och kan därför föra förhandlingarna närmare ett resultat. Några av de viktigaste frågorna är:
* Klimatfinansiering till utvecklingsländerna: Hur mycket pengar kommer lovas från de rika länderna? I dagsläget ser det MYCKET illa ut.
* En förlängning av Kyotoprotokollet: Här finns bland annat frågan om överskottet på AAUerna, de flexibla mekanismerna (som enligt mig fungerar illa), om protokollet ska förlängas med fem eller åtta år.
* Tekniköverföring: Hur ska det göras på ett rimligt sätt till utvecklingsländerna?
* Ett avtal efter 2020. Om tre år ska det avtalet vara färdigt, år 2020 ska det träda i kraft. Det ska vara lagligt bindande och innehålla minskningskrav på alla rika länder (och även vissa av de fattigaste? det diskuteras…). Än så länge har man i praktiken inte rört sig en milimeter i denna långsiktiga fråga.
Förresten, sent imorgon, natten till lördag, reser jag hem till Stockholm igen. Troligen får jag följa upploppet hemifrån. Så, efter imorgon blir det nog mindre rapportering om COP18.