Så här får klimatarbetet en nystart

Genom en demokratisering av de globala klimatförhandlingarna och med ambitiösare politik på hemmaplan kan klimatarbetet avancera. Läs mitt inlägg i Dagens Arena.

Så här får klimatarbetet en nystart
Dagens Arena, 2012-12-17
Nästan efter ett dygn på övertid lyckades FN:s klimattoppmöte i Doha, till slut enas. Men resultatet är långt från vad som krävs. Det var bra att klimatmötet beslutade om en förlängning av Kyotoprotokollet, men det var egentligen det enda riktigt substantiella som kom ut efter två veckor av intensivt förhandlande i Doha, Qatar. När det nya Kyotoprotokollet endast omfattar 15 procent av världens utsläpp samt är fyllt med flera kryphål är det svårt att tycka annat än att vi har förlorat ännu ett år i klimatarbetet. Det har vi inte tid med.

Samtidigt som klimatförhandlingarna ägde rum svepte tyfonen Bopha över södra Filippinerna. Den hade helt förödande konsekvenser. Hundratals människor har dött och lika många saknas fortfarande. Över 100 000 har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa. Anförandet från Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño, där han har svårt att hålla tårarna borta, innehöll kanske toppmötets viktigaste budskap: ”Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.”

Det är inte det minsta märkligt att delegaterna från de fattigaste länderna blir allt mer desperata. Det är de som drabbas här och nu av de växande utsläppen. Av de historiska utsläppen kommer den absoluta merparten från de industrialiserade länderna. Det är också därför Klimatkonventionen slår fast ett tydligt rättviseperspektiv: det är de rika länderna – de så kallade Annex 1-länderna, som ska åta sig bindande minskningar av sina utsläpp samt föra över kapital och ny teknik till utvecklingsländerna.

Men efter 18 år av internationella megamöten är vi mer fel ute än någonsin. Ett stort antal rapporter publicerades inför årets toppmöte. De visar alla på samma sak, den utsläppskurva vi är inne på kan leda till en temperaturhöjning på så mycket som fyra grader inom innevarande århundrade. Ärligt talat, det är en utveckling som skrämmer mig. Mina barn och deras barn kan tvingas leva i en värld där civilisationen som vi känner den har ersatts av en global oordning där ren överlevnad upptar den största delen av människans vakna tid.

Under förhandlingarna har merparten av tiden upptagits av tekniska definitionsfrågor och olika länders positioner, till synes orubbliga. Mötet i Doha försökte lösa ut fler frågor än någonsin. Man förhandlade i sju olika spår; om allt från ett nytt Kyotoprotokoll och utsläppsmarknader till skogsfrågor, finansiering och tekniköverföring.

Detta är alldeles för mycket. Ju fler frågor som man lägger på de dryga 190 länderna inom klimatkonventionen att lösa desto fler låsningar kommer man få. FN:s klimatförhandlingar borde göra färre saker, men bättre. Man måste gå tillbaka till grunduppdraget: att hitta en för världen rättvis lösning på klimatproblemet. Det handlar i praktiken om att fokusera på att få till stånd bindande avtal för utsläppsminskningar samt att snabbt mobilisera kapital och ny teknik till utvecklingsländerna. Andra frågor kan med fördel lösas inom andra fora samt genom bilateralt samarbete mellan länder.

Det är viktigt att ha hantera klimatfrågorna på ett demokratiskt sätt inom FN:s regi. Men det är inte bara antalet frågor som måste ses över utan även arbetsformerna. Klimatmötena borde tydligare kopplas till folkvalda politiker, intresseorganisationer och experter. Med dagens arbetsformer bestämmer regeringarna allt. Det medför tyvärr ett stort inslag av hemlighetsmakeri och revirtänkande som utestänger andra.

En lösning på detta skulle kunna vara en permanent parlamentarikerförsamling kopplad till klimatförhandlingarna. Församlingen skulle kunna utses av respektive parlament och ha till uppdrag att komplettera ministerförhandlingarna, bygga upp långsiktigt förtroende mellan länderna och kanalisera det engagemang som finns i frågan. Med ett permanent demokratiskt utsett organ kopplat till förhandlingarna skulle ministerhegemonin brytas och den folkliga insynen stärkas. Och med den skulle ett hårdare tryck byggas upp i förhandlingarna. Som det är nu kan ministrar alldeles för lätt trixa bort viktiga frågor.

Det kan vara frustrerande att de internationella förhandlingarna går så trögt. Desto viktigare att varje land tar ansvar för sina utsläpp och gör mer än vad man tidigare har utlovat. Den svenska regeringens målsättning om att sänka utsläppen med 40 procent till 2020 är i ljuset av detta inte tillräckligt.

I det svenska målet inbegrips uppköp av osäkra utsläppsrätter i andra länder motsvarande 7 miljoner ton, det vill säga 33 procent av det svenska klimatmålet. Vänsterpartiet lägger därför fram konkreta förslag på hur svensk klimatpolitik ska förbättras. Vi föreslår ökade ambitioner och att allt ska göras på hemmaplan i Sverige samt att EU höjer sina ambitioner. Vi menar också att det är samhällsekonomiskt lönsamt att gå före i en nödvändig omställning av våra ekonomier till lägre utsläpp. Med ett högre klimatmål följer investeringar i exempelvis förnybar energi, innovationer och hållbara transportsystem.

Det går inte längre att leva på gamla lagrar i klimatpolitiken. Det är fullt möjligt att minska våra utsläpp i den utsträckning de senaste forskningsrönen kräver. Vi måste ta ansvar. Som Naderev Saño sa inför hela toppmötet förra veckan: ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?” Det är oss han talar till.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och representant för riksdagen på klimattoppmötet i Doha

Doha: Ett förlorat år för klimatet

Klimattoppmötet i Doha, COP18, har tillslut kommit överens. Det blev tyvärr inte vad som behövs. Läs mina kommentarer i mitt pressmeddelande. Eller läs nedan.

Pressmeddelande, 2012-12-08
Ett förlorat år för klimatet
Klimatmötet COP18 i Doha är nu avslutat. Jens Holm (V), riksdagsledamot har följt förhandlingarna på plats och är besviken på slutresultatet.

– Vi har förlorat ännu ett år i klimatarbetet. Det har vi inte tid med. Med så här fluffiga uppgörelser går världen mot en temperaturhöjning på fyra grader. Uppriktigt sagt; det skrämmer mig, säger Jens Holm (V).

– Jag är visserligen glad över att förhandlingarna inte bröt samman helt och hållet. Vi har fått en förlängning på Kyotoprotokollet. Men detta avtal är ett tomt skal, fortsätter Holm.

Samtidigt som klimatförhandlingarna har ägt rum har en tyfon svept över södra Filippinerna med helt förödande konsekvenser. Hundratals människor har dött och lika många är saknade. Tiotusentals har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa. Delegater från de fattigaste länderna blir allt mer desperata. De kräver hjälp nu och kraftiga utsläppsminskningar från de rika länderna. Men i-länderna lever inte upp till de åtaganden man tidigare har gjort; om utsläppsminskningar, klimatfinansiering och överföring av ny teknik, menar Jens Holm.

– Klyftan mellan rika och fattiga länder har tyvärr förstärkts. Dessvärre har inte heller Sverige och EU spelat en positiv roll. Om man inte ens kan anslå nya klimatpengar utöver biståndet blir utvecklingsländerna med all rätt upprörda, säger Jens Holm.

Jens Holm menar att en av huvudorsakerna till det tunna utfallet av klimatmötet är EUs svaga agerande under klimatmötet. EU har ofta spelat en relativt aktiv och pådrivande roll på klimatmötena. Den här gången kom man till Doha med ett splittrat upplägg i synnerhet i frågor som rör överskottet av utsläppsrätter (AAUer), klimatfinansiering och möjligheten att öka minskningsåtagandet till 30 procent.

– Det var länge sedan jag såg EU agera så svagt som på detta klimatmöte. EU har tvingats lägga en stor del av tiden på interna förhandlingar istället för att prata med andra om hur klimatet ska kunna räddas. Det håller inte, säger Jens Holm, som tidigare var ledamot av EU-parlamentet.

Läs Jens Holms analys av EUs agerande under COP18.

COP18 var Jens Holm fjärde klimattoppmöte. Han anser att klimatmötena är viktiga, men frustreras av att så mycket av tiden ägnas åt formaliteter och detaljfrågor.

– Det är jätteviktigt att ha hantera klimatfrågorna på ett demokratiskt sätt inom FNs regi. Men arbetsformerna och kanske också antalet frågor som diskuteras borde ses över. Jag tycker också att man tydligare borde koppla arbetet till folkvalda politiker och andra aktörer. Med dagens arbetsformer bestämmer regeringarna allt. Det medför tyvärr ett stort inslag av hemlighetsmakeri och revirtänkande som utestänger andra, säger Jens Holm.

Mer info:
Jens Holm, tel 0708-250 889
Läs Jens Holms rapporter från Doha på http://www.jensholm.se
Vänsterpartiets presstjänst 070-620 00 64

Doha IV

Några rader om klimatmötet, COP18, innan det är dags att sova (vi är två timmar före er i Sverige). Idag har ministrar och andra potentater avlöst varandra med utspel, side events och medieframträdanden. Förväntningar skruvas upp. Spänningen stiger.

Låsta förhandlingar
Ärligt talat, förhandlingsmässigt har det inte hänt särskilt mycket idag. Klyftan mellan rika och fattiga länder finns kvar. Tjänstemännen har arbetat från flera olika textalternativ inom de olika förhandlingsspåren; Kyotoprotokollet, en långsiktigt avtal, finansiering m m (se mer nedan), men faktum är att de stora frågorna fortsätter att vara olösta.

Tyfon över Filippinerna
Allt mer information har kommit fram om den förfärliga tyfonen, Bopha, som svepte över Philippinerna i onsdagsnatt. Över 400 har dött, hundratals saknade och 85 000 har blivit tvungna att lämna sina hem. Det känns lite smått bisarrt att t a l a om extrema väderfenomen och klimatflyktingar på en luftkonditionerad hypermodern konferensanläggning i världens rikaste land samtidigt som extremt väder sker här och nu. Jag talade tidigare idag med Elenita Dano från Philippinerna som menade att en tyfon aldrig nått landet så långt söderut som denna. Hon menade också att de värsta effekterna skulle kunna förhindras om Filippinerna bara hade tillgång till en pålitlig väderlekstjänst. Sådana tjänster finns att tillgå, men de är fastlåsta i copyright och det finns inga pengar till att betala licenser. Snacka om att en reform av patent/immaterialrätt skulle kunna göra nytta på det här området.

EU splittrat
Det var nog länge sedan EU agerade så svagt och splittrad som vid detta toppmöte. Man kan inte lova något gemensamt om klimatfinansiering till Syd och det som lovas av enskilda länder är redan befintliga biståndsmedel (möjligen med undantag för Tyskland). EU lovar inga skärpta utsläppsmål och ambitionerna att bygga allianser med utvecklingsländer (sådana ambitioner har funnits) känns mycket långt borta. I den viktiga frågan om överskottet av utsläppsrätterna, AAUer, är EU knäpptysta. Nu försöker man istället tona ned frågan. Den fråga som man internt diskuterade i höstas och då under förespegligen att det var en fråga som ”absolut måste lösas”. Polen får mycket av skulde, med viss rätt. Men det är också ett svaghetsbevis på EU och dess medlemsstater. Kan ni verkligen inte mer? Vill ni inte?

Var är Indien?
Jag tycker att man märker mindre av Indien än på tidigare COP. Indiens miljöminister kommer inte ens till Doha. Hon hänvisar till en viktig omröstning i parlamentet. Kanske är det det som spökar. Det är i vart fall synd. Om man inte är på plats påverkar man mindre. Och Indien behövs verkligen!

Klimatförnekarkupp
Den (ö)kände klimatförnekaren Christoffer Monckton lyckades smyga sig fram till Burmas bord och få ordet i den stora plenaförhandlingen (som följs av princip hela toppmötet). Han gjorde ett anförande där han ifrågasatte klimatförändringarna och sa att det inte behövdes några minskningar. Folk började skruva på sig, något som sedan utmynnade i ett allmänt buande. Men hur kunde han få ordet öht? Han representerar ju inget land. Ett klart underbetyg till det qatariska ordförandeskapet. Men lite roligt var det också…

Imorgon
Rent formellt går förhandlingarna in på sin sista dag imorgon, med förhoppningen om att bli klar någon gång sent på natten. De flesta vet att det n0g inte kommer gå så. Troligen kommer man fortsätta in till lördagen, kanske till och med till söndag innan man bli klar. Från och med imorgon kommer en stor del av förhandlingarna att skötas av ministrarna, dse flesta fall miljöministrarna. De har ett större mandat än tjänstemännen och kan därför föra förhandlingarna närmare ett resultat. Några av de viktigaste frågorna är:

* Klimatfinansiering till utvecklingsländerna: Hur mycket pengar kommer lovas från de rika länderna? I dagsläget ser det MYCKET illa ut.

* En förlängning av Kyotoprotokollet: Här finns bland annat frågan om överskottet på AAUerna, de flexibla mekanismerna (som enligt mig fungerar illa), om protokollet ska förlängas med fem eller åtta år.

* Tekniköverföring: Hur ska det göras på ett rimligt sätt till utvecklingsländerna?

* Ett avtal efter 2020. Om tre år ska det avtalet vara färdigt, år 2020 ska det träda i kraft. Det ska vara lagligt bindande och innehålla minskningskrav på alla rika länder (och även vissa av de fattigaste? det diskuteras…). Än så länge har man i praktiken inte rört sig en milimeter i denna långsiktiga fråga.

Förresten, sent imorgon, natten till lördag, reser jag hem till Stockholm igen. Troligen får jag följa upploppet hemifrån. Så, efter imorgon blir det nog mindre rapportering om COP18.

Doha III

Onsdagens förhandlingar är avklarade. Som vanligt är man full av intryck. Några av dessa är:

1. Vilken missad chans, Lena Ek
Miljöminister Lena Ek talade idag inför hela klimatkonferensen. Men fick vi egentligen höra något nytt? Nej, det var samma gamla klimatpengar som utlovades (d v s pengar som tas från biståndet) och inte ett ord om ökade minskningsambitioner eller ett klart besked om överskottet av utsläppsrätter, AAUer. Hur kan man missa en sådan chans? Det gör man endast om man faktiskt inte har någon politik att presentera. Sorgligt. Läs vad jag säger i Miljöaktuellt. Se förresten inslaget från SvT idag där jag uttalar mig om AAUerna.

2. Bra Storbritannien
Ett par timmar efter Lena Ek talade Storbritanniens klimatminister Ed Davey. Vilken skillnad! Besked om ungefär 20 miljarder kronor i klimatpengar varje år, en summa som är en ÖKNING jämfört med tidigare år. Davey sade också klart och tydligt att det nu är dags att skärpa EUs klimatmål till minskade utsläpp på 30 procent. Äntligen någon med ambitioner!

3. Utvecklingsländerna säger som det är…
Jag lyssnade på ett stort antal utvecklingsländers anföranden. Vilken skillnad i perspektiv. När de rika länderna ofta talar teoretiskt och om klimatförändringarna som något som händer i framtiden är det för utvecklingsländerna något som händer här och nu. Några exempel:
     Papau Nya Guineas klimatminister Patrick Pruaitch berättade om hur deras skog blev allt mindre och hur de drabbades av havsnivåhöjningen. Han sa: ”Rika måste stödja de som kämpar för att överleva. Vi accepterar inte längre att bli utnyttjade som försökskaniner.”
     Nigerias miljöminister Hadiza Ibrahim Mailafia gjorde en detaljerad beskrivning över hur många människor i hennes land som här och nu drabbades av utsläppen. Den rika världen måste ta sitt ansvar, menade hon.
     Egyptens miljöminister Moustafa Hussien Kamel var inne på samma spår och berättade hur vädret blivit allt extremare och räknade upp exempel på hur människor drabbades av bland annat: torka, försämrat jordbruk, brist på jordbruksmark, matbrist, havsnivåhöjning.
     Tuvalus utrikes- och miljöminister, Apisai Ielemia var som vanligt omskakande att lyssna på. Han krävde en temperaturbegränsning på max 1,5 grader. Han sa: ”Tuvalu sjunker. Vårt folk är i ”great danger”. Mitt folk kommer snart att drunkna om inget görs på denna konferens.”
     Bolivia var annars en favorit. Miljöminister Jose Antonio Zamora kritiserade marknadsfundamentalismen och bristen på konkreta åtaganden från de rika länderna. ”Vi är här för att rädda planeten – inte för att ta fram nya marknader för kol”, sa han. Mycket bra tal och välbehövlig kritik av marknadstänket.

4. …men vad många som inte gör det
För mig är det smått obegripligt hur så många supererfarna politiker: miljöministrar och vissa presidenter väljer att inte säga något vettigt ALLS under den tid som de får tala inför hela COP18. Varje minister får tre minuter till ett anförande. De flesta talar minst det dubbla. Många kan använda flera minuter till att berätta vilken bra värd Qatar är för COP18 och hur viktigt det är med förhandlingar i sig (men att rädda klimatet, då?, undrar vän av ordning…). Är det bara en allmän FN-sjuka att man ska hålla på med en massa krusiduller hela tiden eller har man verkligen inget att säga? Tur iallafall att många trots allt har hållit riktigt bra tal.

5. Trycket ökar
På fredagkväll ska allt vara klart. Imorgon sätter sig ministrarna ned och förhandlar på allvar. Om jag sa imorse att det var skarpt läge idag blir läget än mer skarpt imorgon. Otåligheten växer. Sju olika förhandlingsteman ska lösas. Hur ska det gå? Jag är livrädd för en urvattnad kompromiss och att vi därmed har förlorat (ännu) ett år av internationella klimatförhandlingar.

6. Chatt
Vad kul det var att chatta med Svenska Dagbladets läsare idag. Läs alla frågor och svar här.

Det var allt för den här gången.

P S Jag har aldrig sett så många stadsjeepar på ett och samma ställe som här i Doha. Det är sjuuukt. Men så blir det när bensinen kostar en spänn litern och vägarna är breda som tennisbanor.

Lena Eks viktigaste tal?

Idag går klimatförhandlingarna i Doha in i skarpt läge. Alla ministrar får chansen att inför hela toppmötet redovisa sina förslag. Miljöminister Lena Ek kommer att tala nu på morgonen. Här är mina tre förhoppningar på hennes tal.

1. Nya pengar till Syd
Förhandlingarna håller alltmer på att utvecklas till en kamp mellan de rika och fattiga länderna. Den absolut viktigaste och akuta frågan för att överbrygga det stora förtroendegap som nu finns mellan Nord och Syd är att den rika världen tar sitt klimatansvar och anslår nya additionella medel till den fattiga. EUs s k snabbstartspengar tar slut i år. Vad händer därefter? Vad händer med det svenska klimatbiståndet? Stora neddragningar aviseras i budgeten för 2013. Storbritannien gick igår ut och utlovade nya klimatpengar till Syd. Jag hoppas att Lena Ek gör detsamma.
     Med nya klimatpengar kan förhandlingsparalyseringen brytas. Med nya klimatpengar bryts förtroendeklyftan mellan Nord och Syd. Med nya klimatpengar kan de fattiga få hjälpa att arbeta med att anpassa sina samhällen till ett förändrat klimat. Ett klimat som förändras pga VÅRA utsläpp.

2. Från 20 till 30 (minst)
Vänsterpartiet vill att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till 2020. I dagsläget har man bara lovat 20 procent. Man kan skala upp till 30 procent om andra länder gör liknande åtaganden. Detta villkorande är bara kontraproduktivt. EU ska minska sina utsläpp med minst 30 procent. Det hoppas jag att Lena Ek driver på för och tar upp i sitt anförande. 
     Kom ihåg också att EU redan – mycket pga den ekonomiska krisen – minskat sina utsläpp med närmare 18 procent. Vad ska man göra ända fram till 2020 om man inte höjer ambitionerna?

3. Lös ut AAUerna
Det är helt ohållbart med det stora överskottet av utsläppsrätter, AAUer. För närvarande ligger detta överskott på drygt 10 miljarder AAUer. Sverige förfogar ör nästan 80 miljoner. Om några veckor inleds Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Om då ett stort överskott av utsläppsrätter kan föras över till denna åtagandeperiod blir det inte så mycket kvar av minskningsambitionerna. De fattiga länderna – G77 och Kina – har lagt fram ett konkret förslag som till stor del skulle annulera överskottet av AAUer. Detta borde Lena Ek backa upp. Jag hoppas också att Lena Ek tydligt säger att det svenska överskottet av AAUer ska skrotas. Det vore att ge en tydlig signal om klimatansvar och miljöintegritet.

Får vi klara besked idag i dessa tre knäckfrågor är jag övertygad om att Lena Ek kommer att ge förhandlingarna en viktig skjuts framåt. Dessutom kommer hon att få stående ovationer i plenasalen här i Doha. Dagens tal kan bli Lena Eks viktigaste någonsin. Försitt inte den chansen, säger jag bara…

P S

Det finns en mängd andra frågor som jag också vill se en lösning på:
Överföring av ny teknik och reform av immaterialrätten, CDM, vem tar ansvar för klimatflyktingarna?, hur ska ett klimatavtal efter 2020 se ut?, hur att förhindra avskogningen och så vidare. Jag återkommer i dessa viktiga frågor.

Doha II

Efter en heldag av förhandlingar, ”side-events”, möten i korridorerna, föredrag och mycket annat är man rätt mör. Några snabba iakttagelser innan jag går till sängs:

1. Förhandlingarna utvecklas allt mer till en strid mellan Nord och Syd. Var är pengarna? Varför gör ni inte mer? Varför låser ni fast den bästa tekniken i patente och licenser? Detta är helt befogade frågor som Indien, Bolivia, de små ö-staterna, Brasilien, Bangladesh, Kina och andra utvecklingsländer (av olika karaktärer förstås) frågar sig.

2. EU mer låst än väntat. Det är uppenbart att konservativa länder i EU har lyckats att blockera viktiga beslut, t ex gällande överskottet av AAUer, klimatfinansiering och högre minskningsambitioner. Men de har lyckats därför att länder som anses progressiva inte längre spelar den pådrivande rollen. Ja, här tänker jag inte minst på Sverige. Det här håller INTE. Nej, INTE alls.

3. Ministrarna droppar in. Nu går förhandlingarna in i skarpt läge. I eftermiddags inleddes det s k high-level segmentet. Det är då ministrarna från de alla 195 länderna (samt några med observatörsstatus, som Vatikanen !!!) får chansen att tala inför hela COP18, klimatmötet. Vad ska de säga? Vilka nya löften kommer? Korridorerna bubblar av förväntan. Imorgon, på morgonen, talar också miljöminister Lena Ek. Kan vi vänta oss nya klimatpengar? Krav på ökade minskningar i Sverige och EU? Förslag på lösning av AAUerna? Vi är många som kommer att lyssna förväntansfullt nån gång kring 9.00 svensk tid.

4. Håller Qatar måttet? Vi är många som undrar det. Och det är nu det verkliga eldprovet kommer, nu när ministerförhandlingarna startar. Någon gång på fredag ska mötet vara klart. Det är inte tu tal om att qatarierna är skickliga på logistik och överlag har ordning och reda på det mesta. Men att leda förhandlingar om svåra, tekniska och superpolitiska klimatfrågor är inte lätt. Då krävs det kunskap och god förhandlingsteknik. Emir Abdullah bin Hamads inledningsanförande idag bådar inte gått. Sådana där totalt platta och helt innehållslösa framföranden (där dessutom tolkningen till engelska från arabiska inte fungerade, tur jag kunde lyssna på spanska istället…) kan man kanske hålla på i ett land där människor inte kan rösta bort sina ledare och tidningarna är fulla med devot smörja. Men när hela världens länder finns församlade förväntar vi oss mer. Upp till bevis nu, Qatar!

5. Är det inte lite väl lugnt? Vet inte om det är värdnationen som lyckas lägga en våt filt över demonstrationer och andra kreativa opinionsyttringar? Visst, Fossil of the Day, aktivister som smäller sönder ballonger (för att symbolisera ”hetluft” som tas bort från utsläppsmarknaden), ungdomsorganisationer som försiktigt demonstrerar i ett hörn, nej det är inte riktigt som Durbans (det tidigare klimatmötet) sista dagar, då demonstrationerna och talkörerna var ett stående inslag. Jag är redo att hålla i ett plakat iallafall…

6. Kan vi inte bättre? Mer behövs för att planeten ska räddas. Det är ett som är säkert. Som Achim Steiner från FNs miljöprogram UNEP konstaterade tidigare idag: Vi är på väg åt helt fel håll. Men ännu kan vi bryta denna utsläppskurva. Men då krävs beslut och omedelbar handling. Ja, det är det vi fortfarande väntar på. Imorgon fortsätter förhandlingarna på COP18.

Doha I

Har hunnit med en morgon och förmiddag på COP18 i Doha. Störst intryck har hittills FNs miljöprogram UNEP gjort. Achim Steiner, UNEP, har talat om miljöprogrammets senaste rapport Bridging the Emissions Gap (var tusan är länken???). För närvarande släpper världen ut 49 gigaton (Gton) koldioxid per år. Med nuvarande utsläppskurva kommer dessa utsläpp öka med 8-14 Gton per år till 2020. Det är absolut inte hållbart menar Steiner och UNEP. Fortsätter det så går vi mot en temperaturhöjning på 3-5 grader.

Det hoppfulla med UNEPs rapport är att de också pekar ut konkreta områden där stora minskningar kan göras, upp till 17 Gton utan alltför stora ansträngningar, menar man. Investeringar i kollektivtrafiken, jordbruket, bekämpa avskogning och förnybar energi är några av de områden där potentialen är särskilt stor.

Har lyssnat på förhandlingar om CDM, utsläppskrediter i andra länder, och kan konstatera att systemet är inne i en stor kris. När priset på utsläppsrätter har också priset på CDM/utsläppskrediter rasat. Går det att göra systemet bättre? Många menar att det måste stramas upp, andra – som den svenska regeringen – tycker tvärt om att det ska expandera och att man ska ha mindre bestämmelser. Det tror jag är en mycket farlig linje. Jag instämmer också med många från utvecklingsländerna som varnar för att den rika världen kan smita från sina klimatåtaganden genom att köpa billiga utsläppskrediter. Exakt, mycket farligt och oacceptabelt (den svenska regeringen gör drygt 30 procent av sina utsläppsminskningar med CDM).

Ser att regeringen försöker tona ned en av COP18 absolut viktigaste frågor, överskottet av utsläppsrätter, AAUer. Inte så konstigt, när både Sverige och EU driver en linje som går helt stick i stäv med varje förnuftig klimatpolitik. Överskottet måste annuleras, det är det enda raka. Det är också vad delegater från utvecklingsländerna kräver. Beklämmande att Sverige inte kan bättre. Instämmer med Dagens Opinion om att Lena Ek har en hel del utmaningar kvar.