Durban

Idag inleds klimattoppmötet – COP17 – i Durban, Sydafrika. Jag kommer att resa dit nästa vecka för Vänsterpartiets räkning, och kommer vara där tills det slutar, fredagen 9 december. Jag har varit på de tidigare klimattoppmötena i Poznan och Köpenhamn. Det är ett fantastiskt tillfälle att träffa andra engagerade klimatpolitiker och aktivister. Ibland har man också möjlighet att påverka toppolitikerna och diplomaterna som förhandlar.

Tyvärr är risken stor att vi kommer att bli besvikna i Durban. Klimatet är tyvärr inte högst upp på dagordningen för svensk och internationell politik. Vad krävs för att det ska bli ett bra klimattoppmöte. På torsdag kommer jag debattera den svenska regeringens klimatpolitik inför Durban. Jag har lämnat in en interpellation till miljöminister Lena Ek om detta. Tyvärr driver den svenska regeringen få egna profilfrågor inför klimattoppmötet. Ek förlitar sig mest på EU. Det är en passivitet som försträcker. Vi i Vänsterpartiet lämnade för några veckor sedan in motionen ”Klimaträttvisa inför Durban och dess efterföljare”, en drygt 30 sidor lång motion om klimatpolitiken inför Durban. Så, jag tycker vi har en del att bidra med. Läs gärna min och Jacob Johnsons debattartikel, Skärp klimatmålen, i UNT idag.

Vad är då COP17s stora knäckfrågor? Det här är de frågor som jag främst kommer att driva i Durban:

1. En förlängning av Kyotoprotokollet
Nästa år löper Kyotoprotokollet ut. Även om inte alla länder omfattas av detta är det otroligt viktigt att vi har ett bindande internationellt avtal för utsläppsminskningar. Nu förs diskussioner om att bedriva klimatarbete utan att finna en fortsättning på Kyoto. Det tror jag är mycket farligt. Kyotoprotokollet med dess fel och brister, men hittar vi inte en förlängning på det har vi inget rättsligt instrument att navigera efter. Vi måste därför se till att Kyotoprotokollet förlängs och på sikt att det omfattar fler länder.

2. Städa upp framför egen dörr
Det bästa sättet att få med andra länder i klimatarbetet är att visa att man själv tar frågan på största allvar. Det gör man genom att åta sig ambitiösa mål om utsläppsminskningar. Sverige borde uppgradera våra minskningsmål till minst 45 procent år 2020 och allt ska göras på hemmaplan. EU borde aktivera målet om att minska med minst 30 procent (Vänsterpartiet vill egentligen 40 procent) till 2020. På så sätt visar man USA, Japan, Kina och alla de andra att vi menar allvar.

3. Reformera av CDM
Idag fungerar systemet med Clean Development Mechanisms, att länder och företag kan köpa billiga utsläppskrediter billigt i utvecklingsländer, helt under all kritik. Helst skulle systemet avskaffas och ersättas med internationella klimatinvesteringar på riktigt. Men i Durban borde man åtminstone försöka enas om att begränsa EUs och andra i-länders uppköp till att endast vara en mycket begränsad del av deras klimatåtaganden. De sämsta formen av projekt borde också stoppas helt och hållet.

4. Nya pengar till klimatarbetet
De rika länderna har åtagit sig att föra över pengar till utvecklingsländerna. De s k snabbstartspengarna på 30 miljarder dollar finansieras med pengar från biståndet och hur de 100 miljarder dollar/år från och med 2020 ska komma till stånd är oklart. Samtidigt har en arbetsgrupp inom FN föreslagit flera kreativa sätt på klimatfinansiering; en skatt på kapitaltransaktioner, avgift på fossil energi, avgift på flygtrafiken, intäkterna från auktioneringen inom utsläppshandeln och avgifter på flyg och båttrafik. Detta skulle var för sig generera stora summor. Och det skulle inte belasta enskilda länders statsbudgetar. Flera länder har backat upp ett eller flera av dessa lösningar, men från Sverige är det tyst eller negativt gnälligt (som i förslaget om en s k Tobinskatt). Klimatfinansieringen måste lösas. Det är den rika världen som måste betala för våra utsläpp.

5. För över ny teknik till utvecklingsländerna
Den rika världen har också åtagit sig att föra över ny grön teknik till utvecklingsländerna, men ännu har inget hänt. Den absoluta merparten av alla patent på ny miljöteknik finns i USA och inom EU. När tekniken är låst inom patent blir det svårt att sprida den till andra länder. Alternativt tvingas utvecklingsländerna betala stora summor i licenser bara för användningen av exempelvis ny solenergi eller vindkraft. Det är inte hållbart. Patent och immaterialrätt måste luckras upp inom grön teknologi så att länderna i Syd enkelt och billigt kan ta del av denna.

6. Stoppa avskogningen
En stor del av världens utsläpp härrör från skövling av skog. Länder – främst i Syd – måste ges incitament till att låta bli att hugga ned skogen. Jag är osäker på om detta egentligen behöver regleras inom ramen för klimatförhandlingarna. Men det gäller att hitta lösningar för att länder som Brasilien och Indonesien minskar avverkning av skog. I slutändandan handlar det om stora summor till skogsförvaltning, övervakning av illegal avverkning. Men det handlar också om ändrade konsumtionsmönster i väst. Om vi exempelvis minskar köttkonsumtionen minskar också den främsta orsaken till skogsskövlingen; att skog höggs ned för att bereda mark åt boskapsdjur och foderproduktion.

7. Lyft kvinnornas roll
Kvinnor belastar klimatet mycket mindre än vad män gör. Kvinnor är också mer engagerade i klimatfrågor än män. Detta är strukturer som måste synliggöras i klimatarbetet. Om exempelvis klimatbistånd till utvecklingsländer kanaliseras via kvinnor och inte till mastodontprojekt a la Världsbanken kan vi vara säkra på att pengarna gör större nytta. Det behövs ett genusperspektiv i klimatpolitiken.

DN blogg, Miljöaktuellt,