Plattläggningen för Storebrorssamhället

Jag och MPs Maria Ferm har just debatterat datalagringsdirektivet med justitieminister Beatrice Ask. Ferm hade ställt en interpellation till Ask om regeringen är beredd att driva på mot EU om datalagringsdirektivet. För några veckor sedan fick ju vi i riksdagen igenom att direktivet inte ska införas det närmsta året.  Jag och Ferm frågade Ask om regeringen var beredd att använda detta år till att trycka på EU för att vi inte ska behöva införa datalagringsdirektivet. Justitieministerns svar var rätt klart: Nej.

Samtidigt klargjorde Ask att hennes grundläggande kritik mot datalagring (bland annat framfört i en V-MP-C-M-reservation från 2005, läs det i Vs motion mot DLD) ligger fast. Hur får hon det att gå ihop? Jag tolkar det som att Ask väljer att inte ta strid för en del helt fundamentala rättigheter. Det är verkligen att lägga sig platt för Storebrorssamhället.

Vänsterpartiet kommer iallafall inte lägga oss platta. Igår hade jag och MP ett möte med bland annat Piratpartiet och vi har en hel del bra idéer kring hur vi ska få frågan på dagordningen.

EU kräver att vi inför datalagringsdirektivet, och visst är det svårt att gå emot det. Samtidigt visar kommissionens egen utvärdering att direktivet har många brister. Är det verkligen proportionerligt och vettigt att massövervaka alla medborgare bara för att EU ska visa att man sätter hårt mot hårt mot brottsligheten? Finns det inte redan goda möjligheter för polisen att bekämpa brottslighet? Det är ju sådana saker som regeringen borde ta upp mot Bryssel. Och tajmingen nu är det bästa eftersom kommissionen nu håller på att se över datalagringsdirektivet.

Jag erinrar mig att de borgerliga partierna sa att vi skulle ”in i EU för att påverka”. Nu när man har chansen att påverka lägger man sig platt. Det är den slappa uppgivenhetens politik.

När kommer kastreringsförbudet, Erlandsson?

För två veckor sedan beslutade riksdagen att obedövad kastrering av grisar ska förbjudas. Ett mycket bra beslut. Det är nu upp till regeringen att se till att beslutet verkställs. Jag har därför frågat landsbygdsminister Eskil Erlandsson om när kastreringsförbudet ska träda i kraft.

Idag fick jag svaret, som tyvärr var en besvikelse. Erlandsson kan inte ange något datum för när förbudet ska träda ikraft. Erlandsson säger att han vill utreda vidare. Men frågan är ju redan utredd på längden och tvären. Jordbruksverket har exempelvis konstaterat att det går alldeles utmärkt att sluta att kastrera obedövat.

Hur många miljoner smågrisar till ska måsta plågas medan Erlandsson förhalar det beslut som riksdagen har fattat?

Läs min fråga och Erlandssons svar här.

Stoppa huggsexan om Arktis

På torsdag tar Sverige över ordförandeskapet för Arktiska rådet. Kommer regeringen driva på för att det känsliga området ska skyddas? Jag, Greenpeace, andra aktivister och politiker har en debattartikel om detta på dagens Brännpunkt. Läs den gärna där eller nedan. Se gärna också mitt bildspel, On Thin Ice, från mitt besök i Illulissat på västra Grönland för några år sedan. 

SvD Brännpunkt 2011-05-10
Stoppa huggsexan om Arktis
På torsdag tar utrikesminister Carl Bildt över ordförandeskapet i Arktiska rådet. Under två år kommer Sverige att spela en ledande roll i arktiska frågor, vilket ger oss en god möjlighet att driva frågan om ett skydd av Arktis unika och hotade miljö.

Ett förbud mot ny oljeutvinning, destruktivt fiske och annan industriell verksamhet innanför den nuvarande islinjen bör vara högsta prioritet för den svenska regeringen under ordförandeskapet.

I Arktis hänförande och kärva natur finns ett myllrande ekosystem där djur och människor under lång tid har anpassats till att överleva och frodas i det hårda klimatet. Dessa ekosystem är i dag utsatta för svår press från klimatförändringar, föroreningar och havsförsurning. För att de ska ha en chans att klara sig i framtiden måste de skyddas från de ofrånkomliga risker som oljeutvinning och destruktivt fiske för med sig. Arktiska rådet är det samarbetsorgan mellan regionens åtta länder som ska säkerställa en fredlig dialog och arbeta för att skydda den arktiska miljön. När Sverige nu tar över ordförandeskapet i rådet får vi både stora möjligheter och ett stort ansvar för Arktis framtid.

Det är under de närmaste åren som Arktis öde kommer att avgöras. Huggsexan om Arktis hittills skyddade naturresurser har redan börjat. I Arktis finns några av jordens sista stora och livskraftiga bestånd av fisk. Där finns även stora mineralfyndigheter och energibolagen hoppas på att hitta olja och gas.

De snabbt smältande isarna och den tinande permafrosten gör det nu möjligt att komma åt dessa resurser. Många oljebolag har redan börjat borra efter olja eller har licenser för att göra det. Skulle en olycka, likt den i Mexikanska golfen, inträffa i denna sårbara miljö skulle konsekvenserna bli förödande, både för djurlivet och för de människor som är beroende av det för sin överlevnad.

På grund av kylan och sammansättningen av bakterier i vattnet bryts olja ner långsamt i Arktis. Dessutom har en oljefläckad isbjörn inte längre förmåga att hålla värmen i den arktiska kylan och riskerar att dö av köld eller förgiftas när den slickar sig ren. Samma problematik gäller sälkutar och fåglar.

Om länder och företag väljer att investera i förnybar energi och klimatsmarta innovationer i stället för i svåråtkomlig och extremt dyr oljeborrning får vi en rimlig chans både att skydda Arktis mot katastrofala oljeutsläpp och att bromsa de klimatförändringar som hotar regionen.

Vi som har skrivit under den här artikeln menar att de delar av Arktis som historiskt har varit skyddade på grund av ett permanent havsistäcke, måste fortsätta skyddas med ett starkt bindande regelverk och fredas från destruktiv industriell verksamhet, som utvinning av naturresurser och fiske. I resten av Arktis bör ingen ny oljeborrning eller djuphavsborrning tillåtas, inte heller fiske med destruktiva redskap eller på hotade fiskebestånd.

Som ett av få länder i rådet utan ekonomiska intressen i Norra Ishavet har Sverige som ordförandeland en lysande möjlighet att arbeta för att ett sådant skydd blir möjligt. Det blir inte lätt, men historien har visat att det till synes omöjliga kan inträffa. Få trodde till exempel att det skulle vara möjligt att sluta ett internationellt avtal som stoppade all exploatering och militär verksamhet i Antarktis. Men 1991 skyddades i princip alla djur och växter i 50 år och världen undvek en potentiellt storskalig konflikt om de resurser som finns där. Samma anda av samarbete och hänsyn till planeten borde kunna prägla diskussionerna om Arktis i dag, även om regelverken och verktygen för att få till stånd ett skydd skiljer sig åt mellan de två polerna.

Carl Bildts och regeringens inställning har hittills varit att det inte går att stoppa utvinningen av råvaror i Arktis. Det är inte en hållbar strategi för framtiden. I stället för att bara diskutera vem som ska ta ansvar för en eventuell oljekatastrof måste vi se till att den inte inträffar.

Vi uppmanar regeringen att under dessa år inleda processen med att förbjuda oljeexploatering och destruktivt fiske i Arktis. Förväntningarna på Sverige är och måste vara höga om den arktiska miljön ska ha en framtid.

THERESE JACOBSON Greenpeace
HÅKAN WIRTÉN Världsnaturfonden
SVANTE AXELSSON Naturskyddsföreningen
SVERKER THORÉN Gröna liberaler
MATILDA ERNKRANS (S)
ÅSA ROMSON (MP)
JENS HOLM (V)
DENNIS KRAFT Sveriges ornitologiska förening
ALEXANDRA CHARLES 1,6 miljonerklubben
CATRIN ANDERSSON konstnär

Europadagen

Idag är det sen s k Europadagen, högtidighållandet av freden efter andra världskriget. Något som är väl värt att komma ihåg. För många har dock den 9 maj blivit synonymt med EUs ”nationaldag”. Jag ser exempelvis att bussarna här i Stockholm kör omkring med EU-flaggan. Vi som ser Europarådet och andra bredare europeiska samarbeten som ett alternativ till EU borde kanske gaska upp oss en sådan här dag.

Mitt bidrag blir att debattera EUs handelspolitik på Abf-huset i Stockholm, nu kl 10.00. Min poäng är att EU skulle ha alla möjligheter i världen att kunna verka för slut på förtryck, respekt för mänskliga rättigheter och ett bättre klimat om man bara använde handelspolitiken till vad den delvis är tänkt att syfta till: en bättre värld. I alla EUs frihandelsavtal finns en s k människorättsklausul, artikel 2. Kränks mänskliga rättigheter ska avtalet kunna suspenderas. Det är precis vad EU gjort mot exempelvis Uzbekistan, Burma och Vitryssland. Men varför får Israel fortsätta förtrycket mot palestinerna, eller Marocko ockupera Västsahara eller varför fortsätter oppositionen att förföljas i Colombia? Därför att omvärlden inte gör något. EU skulle här kunna sätta press bakom sina fina formuleringar i handelsavtalen. Hittills har man inte gjort det. Hög tid att det händer något. Det kommer typ att bli mitt anförande idag.

Den som är intresserad kan läsa kapitlet ”Handel och vandel” från min bok EU inifrån.
Texten finns här (som pdf): Handel och vandel

1 maj Borlänge

Har talat på mysiga Gammelgården i Borlänge idag. En höjdare! Fina tal också av Vänsterpartiets lokala ordförande Leyla Celik, Ung vänsters Cecilia Ronsten och Vs kommunalråd Leif Lindström. Heidie Baier sjöng vackert i ömsom sol och ömsom duggregn. Efteråt en snabbguide längs Dalälven och SSABs järntillverkning. Intressant. Långt borta kunde man höra Håkan Juholts röst eka över stan.

Nedan eller som pdf mitt tal: Förstamajtal2011-05-01

Ha en fin fortsatt 1 maj.

AB1, AB2, DN, DT

TAL FÖRSTA MAJ, BORLÄNGE 2011
Jens Holm (V)

Vet ni vad kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth svarade på frågan vad det viktigaste som regeringen hade gjort för kulturen var? ”Vi har sänkt skatten”, svarade kulturministern. Jo, tack vare regeringens skattesänkningar har ju fler fått råd att konsumera kultur, enligt Adelsohn Liljeroth.

Det säger något om regeringens kulturpolitik, den finns inte annat än att skatten ska sänkas. Men den säger också något om hur regeringen ser på oss som människor. Vi ska vara konsumenter, inget annat.

Apropå människovärde. Att bekämpa arbetslösheten handlar också om hur man ser på människor. Tycker man att alla människor har rätt till en meningsfull sysselsättning, skattar man människors värde högt och gör allt för att skapa nya jobb. Och hur gick det med borgarnas jobbpolitik? Innan valet 2006 låg arbetslösheten på knappt 6 procent. Anders Borg sade att det rådde massarbetslöshet i Sverige. Idag, med en dryg mandatperiod av borgerlig s k jobbpolitik ser vi resultatet. Arbetslösheten är långt högre än tidigare, 8 procent av svenskarna är arbetslösa. 100 000 fler personer är idag arbetslösa. Vad kallar Anders Borg detta? Massiv massarbetslöshet?

Det handlar om 100 000 till som inte har en egen försörjning. 100 000 som successivt kommer att se till självförtroende att urholkas. 100 000 som hamnar utanför samhället.

Och är du arbetslös i det borgerligt styrda Sverige då ligger du risigt till. Det finns ingen aktiv arbetsmarknadspolitik. Antalet platser i arbetsmarknadsutbildning har t ex halverats. Men du ska tvingas söka en massa jobb som du ändå inte kan få. Du kan få en coach som kan erbjuda dig allt från kurser i marknadsföring till healing. Men aktiva arbetsmarknadsinsatser, det får du inte. Och är du utan jobb lite för länge då halkar du ned i den s k jobb- och utvecklingsgarantin. Det har idag närmare 100 000 personer gjort. Och får du ändå inget jobb hamnar du i regeringens slutstation för arbetslösa, FAS3. I FAS3 tvingas du arbeta gratis för företag och organisationer. Gratisarbetandet i FAS3 sätter press på de lägsta lönerna. Det är ett ovärdigt sätt att behandla människor som haft oturen att förlora sina arbeten. FAS3 finns för att sätta press på de lägsta lönerna och sätta skräck i folk; bli inte arbetslös, då kan du hamna i FAS3. Det är ett tydligt exempel på hur regeringen brännmärker enskilda individer när det är ett systemfel som vi har att göra med.

Vänsterpartiet säger: Avskaffa FAS3. Avskaffa regeringens passiva arbetsmarknadspolitik. Vi behöver aktiva åtgärder, utbildningar, investeringar i kollektivtrafik, gröna jobb och offentlig sektor. Så kan nya jobb skapas.

Jag nämnde regeringens människosyn. Låt oss för några minuter tala om djur. Det sägs att Mahatma Gandhi sa att man kan mäta en nations storhet och moraliska utveckling i hur den behandlar djuren. Gandhi lever ju inte längre så han kan inte uttala sig om Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg eller landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men jag tror han skulle haft en hel del att invända. Det borgerliga sveket mot djuren kan nämligen göras mycket långt. Snart efter maktövertagandet 2006 avskaffade man djurskyddsmyndigheten, en helt unik myndighet för att skydda djuren, man drog ned på anslagen för alternativ till djurförsök, man vägrade att förbjuda pälsindustrin trots att ett konkret lagförslag låg på bordet och man har skapat kaos och försämringar när man skurit ned på djurskyddskontrollerna. Idag kontrolleras endast hälften så många uppfödare, transporter och slakterier som innan borgarna kom till makten. Nu i veckan har en majoritet i riksdagen röstat för att förbjuda obedövad kastrering av grisar. Verkligen ett steg framåt för djuren. Men vi gjorde det under protest och motstånd från regeringen.

Det är oanständigt hur den här regeringen slår mot djuren, en grupp som inte kan föra sin talan. Mot regeringens cyniska politik ställer vi i Vänsterpartiet en reformpolitik för djuren: vi vill förbjuda pälsindustrin, införa en djuretisk ombudsman, en handlingsplan för att minska djurförsöken och överlag hårdare krav så att Djurskyddslagens §4 om rätt till ett naturligt beteende ska gälla i praktiken och inte bara på papperet.

Ni hörde att regeringen hade lagt ned Djurskyddsmyndigheten. Jo det var den här regeringen som gick till val på att avskaffa onödiga myndigheter. Men nyligen inrättade man en ny myndighet, Försvarsexportmyndigheten, med syfte att främja svensk vapenexeport. Och den nya vapenmyndigheten har verkligen betalat för sig. I fjol exporterades svenska vapen för drygt 13 miljarder kronor. Det är rekord. Aldrig någonsin har det exporterats så mycket vapen från Sverige som nu. Skydda djur var ju inte så viktigt. Men att kränga vapen det prioriteras av Bill och Bull, jag menar Bildt och Borg.

Är det någon här som tycker att det saknas resurser i skolan, vården och äldreomsorgen? Att vi borde anställa fler lärare och sjuksyrror, rusta upp lokalerna eller ge en bättre omsorg till våra äldre? Ja, då kan jag tyvärr meddela att det försvinner miljardtals kronor varje år från den offentliga sektorn. Efter att de borgerliga har underlättat för privatiseringar inom välfärdssektorn kan multinationella företag etablera sig. Ett enklare sätt att tjäna pengar på får man söka efter: fakturan skickas ju till oss skattebetalare och marknaden finns ju där hela tiden i form av behov av samhällsservice. Vinsten flyttas till skatteparadis som Jersey och Gernsey. Bara inom vården försvinner varje år minst 4 miljarder kronor som vinster till skatteparadis. För 4 miljarder kronor kan man anställa t ex 10 000 nya sjuksköterskor.

Det handlar inte om utförsäljningar för att statskassan behöver det, ekonomin är trots allt rätt OK. Det handlar om ideologiskt drivna utförsäljningar av gemensamt ägd egendom. Vin & Sprit, OMX och den gigantiska utförsäljningen av Apoteket, drygt 600 apotek har sålts ut, är några exempel. Sedan kom Bilprovningen. Man undrar varför? Den svenska bilprovningen, till en kostnad av 300 kronor per gång, är en av de billigaste i Europa. Kvalitén är överlag god. När Finland för några år sedan privatiserade sin bilprovning ökade priserna med 200 procent och tillgängligheten i glesbygden blev sämre. I Sverige kan vi räkna med samma utveckling. I Stockholms stad kan det finnas gott om bilprovningar, men i resten av landet? Hur blir det här i Borlänge? Jag frågar mig återigen: vad är syftet med privatiseringarna? Vem tjänar på dem?

Ordet privatisering kommer från latinets privare. Privare betyder beröva. Det är exakt vad det handlar om; det stora flertalet berövas sina tillgångar, ett fåtal gynnas. Det är som Robin Hood, men tvärt om. Det är borgerlig politik i ett nötskal. Det är dags att sätta stopp för privatiseringsvågen. Det första steget tog vi faktiskt i riksdagen för några veckor sedan. Då fick vi en majoritet att rösta emot regeringens utförsäljningslista av statliga företag. Tack vare vårt agerande kommer inte regeringen att kunna sälja ut Nordea, Telia, SBAB, Posten och Vattenfall. En stor seger för oss som tror på ett gemensamt ägande över strategisk verksamhet.

Det kan vara svårt att tro det efter en sådan vargavinter som varit i Sverige. Men i fjol – 2010 – var faktiskt det varmaste året någonsin. Klimatförändringarna beskrivs ofta som något som kommer att ske någon gång i framtiden. Men om man bor på den södra delen av jordklotet är inte klimatförändringarna ett fjärran hot. De är här och nu. Det är i Bangladesh invånarna måste lämna hus och hem på grund av översvämningar, orsakade av havsnivåns stigning. Det är i Botswana och andra delar av Afrika söder om Sahara som skördarna krymper på grund av den stigande hettan. Det är på ögruppen Tuvalu man måste anta ett avbefolkningsprogram eftersom öarna helt enkelt håller på att svämmas över. För de människorna är klimatförändringarna en katastrof som grasserar i full kraft just nu. Det här är effekterna av blott 0,7 graders temperaturhöjning. Fortsätter utsläppen kommer hela Botswana att förvandlas till öken och stora delar av Bangladesh att dränkas i vatten.

Det orättvisa i det hela är att det är de som är oskyldiga som drabbas mest. Men om man lyssnar på Fredrik Reinfeldt och miljöminister Andreas Carlgren kan man tro att problemet finns i Syd, men det är den rika delen av världen som skapat växthuseffekten. Det är rika Nord som står för utsläppen, det är det fattiga Syd som får ta smällarna. Det är den rika världen som står för 80 procent av de historiska utsläppen. En nordamerikan släpper ut 20 ton koldioxid varje år, en europé 10 ton, en bangladeshier 0,2 ton. Därför är klimatfrågan inte bara en fråga om miljö, utan också om global rättvisa. Vi behöver alltså en rättvisepolitik för även klimatkampen.

Det finns massvis med saker som kan göras som både minskar utsläppen och ökar rättvisan. Några exempel:

  • Gigantiska offentliga investeringar i hållbara transporter.
  • Kilometerskatt på långtradartransporter. Då gynnas transporterna på räls.
  • Satsa på vegetarisk mat. Vegetarisk mat påverkar ju klimatet oändligt mycket mindre än vad köttet gör.
  • Satsa på vindkraft och solenergi.
  • Inför ett klimatinvesteringsprogram där kommuner och landsting kan få finansiering för biogas, utbyggnad av fjärrvärme, solenergi och energieffektivisering.
  • Klimatbistånd till de fattiga länderna i världen.
  • Bygg om miljonprogrammen hyreslägenheter så att de blir bättre bostäder, men som också konsumerar mindre energi.
  • Underlätta för folk att producera sin egen el och bli delägare i t ex ett vindkraftsverk.

 

Det här skulle vara några väldigt enkla, men inte desto mindre viktiga, steg framåt mot en värld där våra barn inte behöver se solen och värmen som ett hot, utan som den positiva värmekälla den ska vara. Dessvärre kan jag inte se att ambitionerna finns hos den betonggråblå regering som i dagsläget tyvärr styr vårt land. Den här regeringen har avskaffat klimatinvesteringsprogrammet, avskaffat bidragen till solenergin, försvårar för de som vill producera egen el, flyttat pengar från kollektivtrafiken till vägbyggen, satsar på kärnkraft istället för förnyelsebart och motarbetat hårda utsläppskrav i EU. När Naturskyddsföreningen inför valet i fjol granskade de olika partierna från ett miljöperspektiv konstaterade man att för första gången någonsin går miljöarbetet bakåt i Sverige. Bakåt, inte framåt. Tänk er om det hade varit på ekonomins område. Att ekonomin hade krympt de senaste fyra åren. Det skulle ha blivit ramaskri.

     En av våra miljötidningar skrev inför valet att miljöminister Andreas Carlgren var den ”sämste miljöministern någonsin?”. Men egentligen är det inte Carlgrens fel. Jag menar, hur lätt är det att vara miljöminister i en borgerlig regering? Att administrera borgerlig miljöpolitik är ungefär som att låta en pacifist styra Warszawapakten. Det går inte. Behöver jag säga mer: de borgerligas regeringsinnehav har varit snart fem förlorade år för miljön.

De borgerliga säger att det är marknaden som ska fixa klimatet. Om vi bara konsumerar rätt och låter företagen få fritt spelrum så ska nog planeten räddas. Eller? Konsumentmakt i all ära. Jag uppmanar alla att handla så miljö- och rättvisevänligt de bara kan. Men det krävs mer. Klimatförändringarna ställer oss inför sådana enorma utmaningar att det är hela vår överlevnad som står på spel. Och då krävs lite mer än välinformerade konsumenter. Och det är därför vänstern behövs i klimatkampen. Det är vi som förstår att det är genom genensam handling vi kan lösa detta. Genom politiska beslut, lagstiftning, skatter, avgifter, offentlig upphandling, investeringar, långsiktig planering och samarbete som vi kan se till att utsläppen kraftigt minskar och att vi bygger om våra samhällen. I grunden handlar det om att bygga ett annat samhälle. Dagens kapitalistiska tillväxtmodell har kommit till ända. Jag säger inte att ett  socialistiskt samhälle kan lösa allt, men de ger oss iallafall mycket bättre förutsättningar att skapa en planet i balans. Ja, egentligen säger det sig självt: att samarbeta är bättre än att konkurrera, att producera efter behov är bättre än att suga ut planetens resurser.

Idag – första maj år 2011 – är det 127 år sedan arbetare i Chicago, USA, strejkade för åttatimmars arbetsdag. De möttes av polis, militär och gevärskulor. Sedan dess har den 1 maj varit arbetarnas högtidsdag över hela världen. Och folklig kamp för grundläggande rättigheter pågår runt om i världen. Och då ska vi finnas där och ge vårt stöd. Det handlar om solidaritet med Palestinas folk, som kämpar mot Israels ockupation, mot USAs krig i Irak – över 100 000 har dött, för arbetarna i Colombia som mördas av paramilitära grupper, västsaharierna som kämpar mot Marockos ockupation av Västsahara, kurderna och andra minoriteters kamp i Turkiet och de tusentals som idag kämpar i Nordafrika och Mellanöstern för frihet och mänskliga rättigheter.

Det är hög tid för en i grunden annorlunda utrikespolitik. En politik som vilar stadigt på solidaritetens grund, där Sverige vågar gå före och ta ställning för de små och förtryckta. Där Sverige slutar att gå i USAs ledband. Jag är helt övertygad om att om Sverige tydligt solidariserar sig med det palestinska folket, erkänner Västsahara som en stat, stödjer de fattiga länderna i klimatförhandlingarna, upphör med vapenexport, då är jag övertygad om att andra kommer följa efter. Sverige har spelat en helt avgörande roll på den internationella arenan.

Tyvärr har vi en regering som är kliniskt befriad från visioner andra än de som heter sälj, privatisera, försämra. Vi kan inte förvänta oss att de ska gå i bräschen för att lösa problemen. Tvärt om, den borgerliga regeringen är en del av problemet. Men det kan vi, och ska vi råda bot på. Vi ska se till att byta ut den här regeringen. Låt oss börja här i Borlänge.

Men många av oss här vill förändra samhället mer än vad man hinner med under en mandatperiod. Det handlar inte bara om att vinna väljarnas förtroende på valdagen. Vill vi omdana samhället måste vi vara en del av den rörelse både inom och utanför parlamenten som driver på samhället i en bättre riktning, i en riktning mot ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle befriat från kapitalism, kvinnoförtryck och miljöförstörning.

Kamrater: En annan värld är möjlig!
Kamrater: Det är du, jag alla vi tillsammans som kommer att göra en annan värld möjlig.

 

Tack.

Jens Holm
www.jensholm.se
tel: 076-847 03 28